något. Kraften får käkarna hennes att slå igen med en skarp smäll. Så ger hon då äntligen upp. Kapitulationen fortplantas genom hennes kropp och snart raglar hon lealös framför mig i det dallrande soltindret, armarna slängande slappt på sina fästen, vägrenens damm som ett litet gult pudermoln runt de slitna skorna när hon drar dem i gruset. Hon moltiger och jag är inte långt från en pilsner. Trekvart, max en timme. Utanför det ödsliga folkskolepalatset lämpar jag över radioapparaten på andra axeln och viftar bort en envis geting. Den flyger över gatan. På andra sidan ligger ett ruckel till flerfamiljshus. Rappningen har rasat och blottar en vägg som tycks vara reparerad med vass och gammalt ris. Söderfolket har det dragigt och skönt en sommardag som denna. Värre om vintern förstås men de värmer sig hos varandra och tycks avla ungar i snabbare takt än döden rycker dem. ”Alltid något.” ”Vad sa herrn?” Evy snörvlar och stannar som på kommando. Hon börjar vända sig om. Jag klatschar till henne på axeln. ”Inte fan har jag sagt något. Se så, låt spirorna arbeta.” Vi är nära femtio minuter sena när vi slutligen är på plats utanför doktor Jensens mottagning. Den ligger snett mitt emot Handelsskolan på Tjärhovsgatans döda del. Gardinerna sluter tätt i fönstren. Jag var här så sent som i november när jag behövde sy ett fult knivsår i sidan. Det gick sämre för min motståndare, frid över hans minne. Jag knackar på dörren. Ljudet tycks fortplanta sig som en skakning genom Evys kropp och väcker henne till liv: 17
Holmen_Slugger_9789100_NY.indd 17
2017-08-25 09:49:55