9789100141714

k ät tarnas tempel

gabriella hĂĽk ansson

Kättarnas tempel Roman

albert bonniers fĂśrlag

Av Gabriella Håkansson har tidigare utgivits: Operation B 1997 Fallet Sandemann 2002 Hjärnmänniskan 2007 Aldermanns arvinge 2013

Försättsbladet visar en detalj av kartan ”An Entire New Plan of the Cities of London & Westminster & Borough of Southwark; the East & West India Docks, Regent’s Park, New Bridges, &c.”, tryckt hos William Darton 1817.

Foto: Barry Lawrence Ruderman Antique Maps. Stjärnorna markerar platser i romanen, från vänster till höger: Aldermanns Museum i södra änden av Regent’s Park; Templet på 45, Harley Street; dilettantebrodern Thomas Hopes berömda palats på Duchess Street; slummen St Giles, även kallad Det heliga landet, säte för Josias Gebhardts bostad och piskbordellen Det gyllene gisslet; Kungliga börsen på Threadneedle Street; Ostindiska kompaniets hus på Leadenhall Street.

Eftersättsbladet visar en detalj av akvarellen ”The Townley Collection in the Dining Room at Park Street, Westminster”, 1794–1795 av William ­Chambers.

Foto: British Museum, London. Antikviteterna från dilettantebrodern Charles Townleys samling, bland annat den berömda Diskuskastaren, såldes 1805 till British Museum, där de står än idag.

Citatet från Goethes Faust på sid. 454 är översatt av Britt G. Hallqvist.

Citatet från Aulus Gellius Attiska nätter på sid. 55–56 är översatt av Bertil Cavallin.

Tack till Thomas Engström för ”Mammons blod”.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-014171-4 © Gabriella Håkansson 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB ScandBook AB, Falun 2014

H

ear the trumpets, hear the pipers One hundred million angels singing Multitudes are marching to the big kettledrum Voices calling, voices crying Some are born and some are dying It’s Alpha and Omega’s kingdom come Johnny Cash, ”The Man Comes Around”

prolog vesuvius kyss 9 i den längsta dagen 23 ii varmt välkommen hem, mr aldermann 43 iii salvete, fr atres sodales 53 iv secretum secretorum i 64 v secretum secretorum ii 76 vi k är a lek ar 99 vii melior a, melior a 112 viii satans kloaker 120 ix förfä dernas synder 137 x gr å dagar 151 xi zum beinhaus 156 xii extrem dandyism 179 xiii lumpsamlarna 213 xiv den helige antonius frestelse 226 xv den andre william 230 xvi ostindisk ouvertyr 248 xvii flagellanter och mellanmän 256 xviii den stor a börsbluffen 273 xix satans bländeverk 303 xx kompanjoner 306 xxi ändens tider 318 xxii a gentlemen’s agreement 325 xxiii eremitaget i london 353 xxiv oh, my golly! 371 xxv en ohelig allians 381

xxvi den fjärde ryttaren 409 xxvii warum nicht? 439 xxviii politik och metafysik 444 xxix februarius 453 xxx flamen martialis 478 xxxi så dden skördas 487 xxxii en man och hans hus 501 xxxiii det hemliga rummet 518 xxxiv gr and opening 524 xxxv den sublima chocken 539 xxxvi k ättarnas tempel 563 xxxvii till dygdens försvar 575 xxxviii kommen sie schnell, fr äulein! 584 xxxix månglarna vaktar templet 604 xl vertigo/fire in the hole 626 xli ubi est nunc gloriosus aldermannus? 644 xlii alfa och omega 666 xliii aldermannus revelator 673

PROLOG

VESUVIUS KYSS

N

eapel. Måndagen den 19 oktober 1767.

Det var någon gång under natten som vulkanen Vesuvius fick sitt utbrott. Eruptionerna var så kraftiga att glas ramlade ur skåpen och blomkrukor välte i fönstren i husen som stod runt bergets fot. Man frågade sig om det var en enstaka explosion för att lätta på trycket i urbergets inre? Men nej. När gryningen kom stod det klart att en helt ny mun hade öppnat sig på vulkanens västra sida.

Våldsamma kaskader av brandröd eld sprutade upp från ett hål strax nedanför den ursprungliga kratern. Folk som bodde i hamnstaden Portici pekade förfärade mot lavamassorna som kastades ut på bergets sluttning. Strömmarna såg ut att röra sig rakt mot havet. Snart spred sig skräcken som en löpeld genom kustbyarna. Kvinnorna grät och bad till den heliga jungfrun. Barnen gömde sig i ladorna. Männen stod tysta och stirrade sammanbitet på de röda eldmaskarna som ringlade sig nerför sluttningen. Skulle de gå samma öde till mötes som invånarna i Pompeji en gång gjorde och begravas under aska och eld, skulle de bevaras som petrifierade stoder av kol och sot?

Prästerna som samlats utanför kapellet i Portici hade svar på tal – det var domedagen. Trosvisst slog de upp sina biblar och läste med olycksbådande stämmor ur skriften: ”Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind.”

Och mycket riktigt. Snart började stora moln av aska pysa ut ur vulkanens inre och lägga sig som en hinna över den skira morgonhimlen. Efter en timmes pyrande hade skillnaden mellan dag och natt utplånats helt. Byarna vilade i ett grått dunkel och trädens konturer löstes långsamt upp. En spöklik halvdager lade sig över 9

hela regionen. De avlägsna explosionerna från mynningen lät som dovt åskmuller och fram emot nio på morgonen började stanken av sulfat sprida sig över bukten. När ett oupphörligt regn av små och stora stenar började falla ner från himlen och ihåligt studsa mot marken längs Porticis gator satte man igång att evakuera. Tusentals hem i och utanför den lilla kuststaden utrymdes, och från de kringliggande byarna kom en strid ström av panikslagna människor. De bar på koffertar, hönor, stolar, torkad lök och annat som var dem kärt eller livsnödvändigt. Det stod nu klart att det inte rörde sig om några enstaka eruptioner. Vulkanen Vesuvius höll på att få ett verkligt utbrott.

Samtidigt, på den gräsbevuxna slänten på norrsidan av det höga berget hade åtta män i olika åldrar och av skilda nationaliteter samlats för att hålla en picknick. De flesta av dem bar exklusiva kläder i infärgat sidentyg, fjäderhattar och pudrade peruker. De gav inget som helst intryck av att förstå vilken livsfara de svävade i utan spankulerade lugnt runt i sina kulörta klackskor, åt vaktelägg och njöt av den pastorala vyn.

Ingen av dem var från trakten, men den skotske antikvitetssamlaren, vasexperten och amatörvulkanologen sir William Hamilton hade sedan tre år tillbaka innehaft ämbetet som brittisk ambassadör i kungariket Neapel och kände trakten väl. Det var han som sammankallat den märkliga gruppen. Sir William hade studerat Vesuvius länge och sett det ena tecknet efter det andra på att ett verkligt utbrott var på väg. Redan i början av oktober skrev han till sina ordensbröder och bad dem komma till Italien. Han signerade brevet med titeln: ”Förste sekreterare i den heliga orden Dilettanti.”

Brevet bar även den brittiske stormästaren sir Francis Dashwoods sigill och signalerade på så vis att mötet var oerhört angeläget. Alla hörsammade kallelsen. Vem vill missa ett vulkanutbrott?

Knappt tre veckor senare stod de åtta männen samlade runt en gammal krokig korkek vid vulkanens fot och pratade politik.

– Representationssystemet måste reformeras, argumenterade sir Francis med gäll röst. Parlamentsmandaten måste omfördelas så att de bättre stämmer överens med befolkningsförhållandena.

Den gamle stormästaren ledde samtliga grenar av Dilettanti från 10

sitt förgyllda skrivbord ute på godset West Wycombe i grevskapet Buckinghamshire och skulle snart fylla sextio. Han var den äldste i gruppen och hade sett landets styre skifta ett antal gånger. Ur hans mun kom en strid ström av klander och gnat: George III hade gjort premiärministern till en simpel butler och förvandlat kabinettet till en hoper kungaslavar. Underhuset bestod av mutade legohjon och enfaldiga kretiner. Prästerna var hycklare och biskoparna pederaster.

Hela gruppen utbrast i ett samfällt kluckande, sedan tog sir Francis svada vid igen: Universiteten sålde grader och titlar utan att examinera, bönderna fick inte skjuta rapphöns på sin egen mark om de inte hade en inkomst på hundra pund, folk svalt i horder.

– Så jävligt är det, sa sir Francis och höjde rösten ytterligare.

Förvaltningsorganen vilar i halvdvala, det andliga livet stagnerar, kronan tillsätter sina egna biskopar och hela ön håller på att dränkas i insulär konservatism.

De andra männen runt korkeken nickade och höll med. Visst var det så. Sir Francis spände blicken i var och en av de församlade.

– Avskaffa statskyrkan, säger jag! Ge alla medborgare samma rättigheter oberoende av trosbekännelse, och avsätt därefter den satans monarken innan det är för sent! Kabinettet måste vila på demokratisk grund och inte styras av inavlade aristokrater!

– Väl talat, instämde sir William Hamilton och höjde segervisst sin promenadkäpp mot den mullrande vulkanen.

– Förr eller senare kommer vindarna att vända, sa sir Francis i mildare ton. Tro mig, en ny radikal väckelse kommer att spira ur upplysningens mylla. Måtte jag bara leva tillräckligt länge för att få se den slå ut i blom.

Bredvid honom stod en ung man med skarpskurna drag och långt brunt hår fäst i en röd sammetsrosett i nacken. Det var tysken Josias Gebhardt. Han höll med om allt sir Francis sa och nickade beundrande när den äldre mannen var särskilt grov i sina omdömen.

Gebhardt var bara sjutton år och hade nyligen invigts efter två års prövotid som novis. Han var lång och välbyggd som en romersk gladiator och räknade sitt ursprung från flera olika platser på kontinenten. På pappret var han tysk men alla som kände honom visste att 11

han talade såväl franska och ryska som flamländska som en infödd.

I mångt och mycket betraktade han den brittiske stormästaren som sin andlige fader och instämde okritiskt i samtliga klagomål, glåpord och förkastelsedomar som den förfarne adelsmannen slängde ur sig. Med jämna mellanrum gav han också den äldre mannen ett eller två lidelsefulla ögonkast – blickar som alltid, om än med viss fördröjning, besvarades av en rad hängivna gester från åldringens sida. Det var uppenbart för alla närvarande att relationen mellan sir Francis Dashwood och novisen Josias Gebhardt var av det intima slaget. Det var ett förhållande av en helt annan art än det som råder mellan fader och son.

Från en skuggig plats på andra sidan trädet betraktade en annan ung dilettantebroder sir Francis och dennes skyddsling. Engelsmannen Richard Payne Knight var den äldste sonen till en sträng pastor i Herefordshire. Han var jämngammal med Gebhardt och hade begåvats med ett sällsamt rikt inre liv som snart skulle göra honom till en kultfigur bland de upplysta bröderna. Även han hade burit novisens vita kappa i två år innan han prövades och befanns värdig ett medlemskap i den slutna orden.

Payne Knights mentor var den excentriske sockerkungen Gideon Fitch-Aldermann som redan vid trettiotre års ålder hade börjat betraktas som sir Francis efterträdare på brödratronen. Payne Knight beundrade sin läromästare för hans storslagna ambitioner och visionära sinnelag, men ansåg att Aldermann intellektuellt sett var en dvärg. Sockerbaronen var inte intresserad av att förstå helheten, han ville bara utplåna det gamla och bygga nytt. Oavsett vilket ämne man talade om mynnade det ut i att Aldermann slog fast att något hus måste rivas och byggas upp igen i en renare och sannare form. Richard Payne Knight kände sig inte övertygad om att det var den rätta vägen att gå. Kanske var det snarare de bredare linjerna som behövde ritas om? Personligen var det bara en fråga som brydde hans skalle; den religiösa trons ursprung. Var kom den ifrån? Ur vilken källa rann den heliga övertygelsen?

Efter att ha grubblat över detta hädiska spörsmål sedan tidiga tonåren hade han utarbetat en teori som var djärvare och mer omfattande än någon annans. Richard Payne Knight hävdade att 12

det var dyrkan av fruktbarheten som var alla religioners urmoder, eller rättare sagt – urfader. Hans religiösa besatthet kretsade kring den fallosformade guden Priapus som antikens folk hade tillbett.

Richard drömde om att skriva en bok om Priapus, en bok som på en och samma gång skulle vara en vetenskaplig undersökning och en stridsskrift. En bok som även skulle vara ett slag i ansiktet på den tyranniske prästfadern i Herefordshire.

Den unge prästsonen flinade överlägset mot Josias Gebhardt som devot stod och skrattade åt sir Francis vulgariteter. Han undrade vilka onämnbara perversioner tysken hade tvingats utstå för att få platsen vid stormästarens högra sida? Själv skulle han aldrig kunna tänka sig att sjunka så lågt. Gideon Aldermann hade inte kommit med några förslag eller antydningar av det slaget, förmodligen var han lagd åt naturligt umgänge, men man kunde aldrig säkert veta med männen i den här gruppen. Med mörk blick granskade Payne Knight den muskulöse uppkomlingen. Tysken gav sina unga år till trots intrycket av att vara väl bevandrad i alla slags sexuella fröjder och fägnader.

Den ende som garanterat var mer erfaren på området var Aldermanns mentor, den liderlige baronen och franske stormästaren Pierre-François Hugues d’Hancarville. Han skulle snart fylla femtio men såg betydligt äldre ut än så. Det aristokratiska ansiktet var vanställt av koppärr och kroppen hade redan fått något reumatiskt och krokigt över sig. Baronen ledde de stora franska och holländska falangerna av brödraskapet, och hade dessutom försänkningar i vartenda radikalt sällskap över hela kontinenten. Hans bakgrund var höljd i dunkel, men det sades att han var nära vän med såväl Benjamin Franklin, Goethe, Voltaire som Katarina den stora av Ryssland. Adelstiteln sades vara ett påhitt, men ingen visste säkert.

Solklart var att d’Hancarville fick sina inkomster från att arrangera illegala arkeologiska utgrävningar i kungariket Neapel – samt att skriva, trycka, distribuera, smuggla och sälja otuktiga skrifter över hela Europa.

– Det är ingen jävel som vill läsa d’Holbach, Diderot eller den outhärdlige Rousseau, brukade han säga. Populasen vill ha liderlighet. Den enda vägen till sann upplysning är pornografi!

13

Richard var en smula rädd för den franske stormästaren. Gubben hade vid ett flertal tillfällen antastat honom, ja, han hade till och med erbjudit sig att betala för det, men Richard ville inte.

– Var är vinet? Var är maten?

Det var sir Francis som för stunden skakat av sig sin fromlande lärjunge och klivit fram till den brittiske ambassadören. De bytte några viskande ord och tittade upp mot den rykande kratern.

– Mina herrar, sa sir William med sin välartikulerade stämma, jag förstår att ni är hungriga. Vad sägs om att äta där uppe?

Han lyfte sin käpp och pekade mot vulkanens topp. Alla tittade bestört på det mullrande berget. De skulle väl inte klättra upp dit?

Det vore vansinnigt.

– Nein, keineswegs, sa den tyske stormästaren Johann Joachim Winckelmann bestämt och viftade avvärjande med handen.

Han hade rest långt och hade inte fysik för ett sådant företag. Om två månader skulle han fylla femtio, men hälsan var inte den bästa. Även några av de andra började mumla om vådan av att bestiga en aktiv vulkan, men William Hamilton var obeveklig. Klart de skulle upp på toppen. Det var ju hela idén med sammankomsten.

– Det och några småsaker till, lade sir Francis hemlighetsfullt till.

Det gick som en elektrisk stöt genom församlingen. Allas blickar vändes mot den brittiske stormästaren. Självklart hade han inte kallat dem samman bara för att äta vaktelägg och dricka Moselvin.

Det var något större i görningen. Något betydligt större.

– Nå då så, sa baron d’Hancarville. Låt oss påbörja bestigningen.

Winckelmann insåg allvaret i maningen och resignerade. Med milda rörelser tog han sin vän och lärjunge, den unge författaren och resenären Johann Hermann von Riedesel, under armen och utbrast stoiskt: – Per ardua ad astra!

Genom vedermödorna, mot stjärnorna.

– Jag rekommenderar, sa sir William, att ni lämnar era peruker och krås här. Det kommer att bli en het promenad.

Han gick fram till ett buskage och skar av ett grovt pilskott och körde ner i marken. Därefter hängde han sin gredelina rock och grå peruk på den styva slanan. De andra följde hans exempel och 14

när alla packat sina ränslar och gjort sig klara började de långsamt promenera uppför den norra bergssidan. Under korkeken bakom dem hängde åtta rockar och peruker kvar och vajade för vinden.

– Åldermännen först, sa sir William och pekade ut riktningen med sin vandringsstav. Winckelmann och d’Hancarville på min högra sida. Gideon och sir Francis på min vänstra.

I en tät följd efter huvudklungan kom de tre noviserna Richard Payne Knight, Josias Gebhardt och Hermann von Riedesel i gåsmarsch på den kala, svarta boskapsstigen som ledde upp till toppen.

Till en början var det som en vanlig fotvandring på flack mark. De rörde sig runt berget mot väster och ganska snart skiftade landskapet karaktär. Stigningen ökade dramatiskt och de stötte på över tusen år gamla förstelnade lavaströmmar som likt sovande drakar låg utkastade längs de mörka slänterna. Efter en timmes vandring började hettan bli plågsam. Den tjocka vita vulkanröken som ångade upp ur kratern hindrade sikten och lade sig som en varm, giftig ridå framför dem. Hostande tog de sig fram steg för steg med näsdukar och sjalar hårt tryckta för ansiktena. d’Hancarville tog av sig kråsskjortan och knöt den runt huvudet som en pirat. Sir William manade på och efter ytterligare någon tids vandring nådde de slutligen fram till de nya lavaströmmarna.

– Sublimt, sa Winckelmann när han fick syn på den mörkröda massan som sävligt ringlade sig fram över marken.

För ett ögonblick glömde han röken som brände i lungorna och gick fascinerad fram till den glödande lavan.

– Håll dig på avstånd! röt sir Hamilton. Allt på en knytnäves avstånd förkolnas omedelbart av hettan!

Winckelmann tog genast ett steg tillbaka.

I en timmes tid följde de lavaströmmen uppför den allt brantare bergväggen. Runt om dem syntes nu enbart sot och förödelse. Skadade och brända smådjur kantade den smala stigen och när de var några hundra meter från huvudkratern började döda duvor singla ner från den förmörkade himlen. Det var som om helvetet självt sprängt sig upp ur underjorden för att göra människans värld till sin.

– Hur långt är det kvar? frågade Gideon Aldermann flåsande och torkade svetten ur pannan.

15

Ansiktet blev genast svart av sot.

– Målet för vår färd, sa sir William, är utbrottets källa.

Han pekade mot lavaströmmen de följt. Den sprängde fram ur en stor svart mynning trettio meter högre upp.

– Förödelsens själva urmun!

Och just som klättringen kändes som mest omöjlig och undergångsstämningarna började ta överhanden vände sig den brittiske ambassadören om och förklarade att de nästan var framme. Han pekade på ett utskjutande språng ovanför den nya mynningen.

– Där uppe är det stilla.

Tillsammans hjälptes de åt att ta sig fram den allra sista biten.

Och mycket riktigt. När de väl kommit upp på klippan skingrades dimmorna och luften blev kristallklar.

– Så högt upp vi är, sa Josias Gebhardt exalterat.

Andfådda och svettiga tryckte de ihop sig på klippsprånget och betraktade det skrämmande scenariot som bredde ut sig nedanför. Hela bukten låg insvept i ett moln av svart rök. Ett flertal hus hade fattat eld och både folk och fä flydde berget i ringlande strömmar ner mot stränderna. Ute till havs anade man hundratals småbåtar fulla av skräckslagna människor som väntade på att utbrottet skulle klinga av. Richard Payne Knight som hittills inte sagt mycket under vandringen frågade försynt om det inte var farligt att vara på så hög höjd. Den ständigt lika pragmatiske sir William svarade att risken för att råka ut för en malör var minimal så här nära kratern. De som var riktigt illa ute var de som bodde längs sluttningarna. Han pekade mot de brinnande stugorna och ladugårdarna.

– Låt oss tacka gudarna, sa sir William, för att vi inte är i allmogens kläder.

De andra instämde tyst.

– Och nu, mina herrar, fortsatte han, rekommenderar jag er att göra er av med allt världsligt och bereda er på ett av naturens vackraste skådespel.

Han knäppte upp skjortan och tog av sig sina skor. De mintgröna knäbyxorna följde snart efter, likaså hans italienska calzoncini. Strax stod han spritt språngande naken framför dem. Hans rangliga vita 16

kropp såg onaturlig ut mot det svarta, karga berget. På den vänstra foten saknades en tå.

– Nå, är ni med!

Gideon Aldermann utbrast genast i ett ”ja, absolut” och d’Hancarville skrek: – Allez, allez, mes frères!

Och snart hade alla tagit av sig sina sotiga paltor och slagit sig ner på några filtar.

– Och nu då, undrade Gebhardt otåligt.

– Nu väntar vi, sa sir William och började plocka fram vin och vatten ur ryggsäcken.

Aldermann hjälpte honom att öppna buteljerna, men de hann knappt börja dricka innan ambassadören reste sig och andäktigt pekade upp mot kratern. I små hostande konvulsioner hade vulkanen spottat ur sig rök och småsten, men nu samlade den kraft för en större prestation. Det mullrade och skalv under deras fötter, och plötsligt var det som om himlarna öppnades och jorden rämnade.

Explosionen som följde var öronbedövande. I en lång rad krevader spydde Vesuvius först ur sig munfull efter munfull av eld och svavel innan en tromb av lava reste sig rakt mot himlen. De nakna männen gapade förundrat. Den röda massan sprutade flera hundra meter upp i luften innan den slutligen gav efter för tyngdkraften, föll sönder och brinnande började störta ner över bukten i miljarder skållheta fragment. För varje kanonad som avfyrades skalv berget och svarta moln av rök steg upp ur kratern – men ändå var luften där, precis ovanför den nya mynningen, ofattbart klar och stilla. Vid det laget förstod alla åtta männen att de var med om något unikt. De åsåg ett mirakel som få människor skulle få ynnesten att uppleva.

– Låt oss tacka gudarna, utbrast d’Hancarville och reste sig upp.

Han vände sig mot öster och började be med låg röst.

– Mäktige Zeus, son till Kronos, gudarnas och människornas fader, himlens, vädrets och blixtens gud, lyssna till din ödmjuka anhängare.

De andra föll in i tacksägelsen och när ritualen var över klättrade sir William ner från klippsprånget och dukade upp ost och bröd på en stor slät sten mellan två framvällande lavaströmmar. Hänförda 17

till extasens rand rostade de därefter duvor över den glödande lavan.

Mitt i en tugga nickade sir William diskret till sir Francis. Den gamle stormästaren harklade sig, torkade munnen med en rutig handduk och lade faderligt armen om Richard Payne Knight. Det var något han ville säga.

– Richard, du är den yngste av oss. Idag får du uppleva något historiskt.

Richard smålog osäkert och rättade till håret. Han hade trott att Gebhardt var yngst och retade sig på att tyskens födelsedag tydligen inföll före hans. Men han var inte mycket för att visa känslor och slog generat undan blicken.

Sir Francis vände sig till Gebhardt och von Riedesel som lojt satt lutade mot varsin lavasten och fortsatte allvarligt.

– Det är ni som är framtiden.

Gebhardt sträckte på sig. von Riedesel såg rörd ut. Sir Francis gick fram till dem och ritade under tystnad den grekiska bokstaven alfa på deras pannor. Sedan vände han sig om och gjorde detsamma på Richard Payne Knight.

– Ni har blivit utvalda, mina kära vänner, ni är ekklesia.

Ekklesia var det gamla grekiska ordet för rådsförsamling. Det syftade på en liten skara av män som blivit särskilt kallade för att utföra en speciell uppgift.

Hans blick löpte från Payne Knight till Gebhardt och vidare till von Riedesel och Gideon Aldermann.

– Det är ni som kommer att ta över när vi gamlingar har korsat floden, det är ni som ska axla den röda manteln när tiden är inne.

Därför frågar jag er: Är ni redo?

Hermann von Riedesel såg genast osäker ut och tittade frågande på mentorn Winckelmann, men Richard Payne Knight och de andra två tycktes inte hysa några betänkligheter utan svarade samfällt ja.

– Vi är redo!

Sir Francis gjorde ett tecken åt först den franske och sedan den tyske stormästaren att resa sig upp, därefter ritade han med slutna ögon tecknet för den grekiska bokstaven omega i deras pannor.

Slutligen ritade han samma bokstav i sin egen panna och förde Gideon Aldermann åt sidan.

18

– Gideon, sa han och tittade nostalgiskt ut över den rökfyllda bukten, du har känt mig länge nu. Du vet att min hälsa sviktar och att mitt sinne håller på att fördunklas. Min kropp gör sig redo att bli till mull och min själ längtar till Elysions fält.

Aldermann sänkte tyst blicken. Så var det nog.

Sir Francis lade sin hand på Aldermanns nakna axel. Den gamle mannens solbrända och skrynkliga kropp kontrasterade starkt mot den yngres släta bleka lekamen.

– Lyssna, käre broder, sa sir Francis och höjde sin högra hand i luften, lyssna och ta emot.

Aldermann nickade högtidligt. Även han var redo. Sir Francis lade handflatan på hans panna.

– Åt dig, Gideon Fitch-Aldermann, ger jag hela makten och härligheten, ty den har lagts i mina händer och jag kan skänka den åt vem jag vill.

För ett ögonblick rörde sig ingen av männen uppe på vulkanen.

Det enda som hördes var vinden och det avlägsna ljudet av skrikande måsar nere i bukten. De fyra ynglingarna tittade häpet på den brittiske stormästaren.

Utan förvarning hade sir Francis Dashwood påbörjat den heliga insvärjningsceremonin och var i färd med att utse en ny ledare för brödraskapet. Inte heller den förslagne Gideon Aldermann hade varit förberedd på vad som skulle ske även om han haft sina aningar.

Han svalde och försökte hålla sig lugn. Sir Francis vinkade åt de andra att ställa sig i en cirkel runt Aldermann. Sedan upprepade han de helgade orden med högre röst.

– Åt dig, Gideon Aldermann, ger jag hela makten och härligheten, ty den har lagts i mina händer och jag kan skänka den åt vem jag vill.

Ett dovt muller från vulkanens inre ackompanjerade hans stämma, och nu höjde den franske ledaren baron d’Hancarville handen för att visa att han accepterade valet av ny engelsk stormästare och ledare för det internationella brödraskapet.

– Hell Gideon Aldermann! Även den tyske stormästaren accepterade valet och föll stilla in i lovsången.

– Heil Frater Aldermann!

19

d’Hancarville såg sig om i kretsen av edsvurna män. Den öppna handen knöt sig i en trotsigt sluten näve.

– För en ny ledare och för ett nytt brödraskap!

– För ett radikalare Dilettanti, infogade sir William, och en radikalare världsordning.

– För alfa och omega, sa Winckelmann med glödande blick och tryckte sig mot von Riedesel i en spontan omfamning.

– För friheten, skrek var och en av de församlade därefter. För friheten och broderskapet!

Vinet skickades från hand till hand och dracks direkt ur bägaren under seren tystnad. Plötsligt slets luften sönder av en dittills oöverträffad explosion. Dånet var öronbedövande och berget skakade den här gången så häftigt att flera av dem kastades ner på marken och hamnade farligt nära de glödande lavaströmmarna. En ränsel rullade nerför klippan och förkolnades med hela sitt innehåll på en sekund. Strax därpå slets hela den översta delen av Vesuvius topp av och kastades upp i luften som en bit bränt kandisocker. Den for genom etern mot Porticis hamn. Nerifrån sluttningen hördes ångestfyllda vrål. Kvinnor skrek, boskap brölade och gigantiska stenblock tumlade nerför berget – men uppe vid kratern blev det åter spöklikt tyst. Det enda som hördes var det kusliga knastret av skållhet lava som kröp fram på marken. I skumrasket runt om dem hade hundratals fåglar fallit ner och låg utspridda likt bortkastade handskar på berget.

– För alfa och omega, sa Aldermann när han hämtat sig från chocken och höjde sin vinflaska i luften. För oss åtta som samlats här idag.

Han nickade åt var och en och tömde flaskan i botten. Sedan skedde något oväntat.

Den nye stormästaren Gideon Aldermann lyfte sin stenprydda vandringskäpp och såg sig trotsigt omkring.

– För den nya kretsen, för det nya Dilettanti.

Sedan gick han fram till den knastrande lavaströmmen och höll den rubinprydda staven en bit ovanför den heta lavan. Sekunderna gick. När det började pyra i träet lyfte han armen och upprepade med ännu högre röst: 20

– För den nya kretsen!

Innan någon hann reagera hade Aldermann tryckt den glödgade ädelstenen mot sin överarm och skapat ett svart triangulärt brännmärke i muskelköttet.

Först hördes bara ett kort förvånat stön av smärta från hans hårt slutna mun. Svetten pärlade fram på överläppen och en svag lukt av bränt kött spred sig. Sedan lösgjorde sig ett avgrundsvrål från bröstet. Det varade i flera sekunder och gjorde åtskilliga av dem oroliga, men därefter kom skrattet – det berömda måttlösa skrattet som var så typiskt för Gideon Aldermann.

– Det var en riktig kyss det, väste han med förvriden röst.

Sedan blev det tyst. Efter några sekunder lyfte den nye stormästaren åter sin vandringskäpp, höll den tätt ovanför lavan tills en smal svart rökstrimma steg från träet. Uppfordrande blickade han ut över de församlade.

– Vem av er vill vara min eldsbroder? Vem av er vill knyta hymens band med kol och smärta? d’Hancarville var den förste att anta utmaningen. Teatralt föll han på knä framför Aldermann medan de andra slöt sig i en tät ring runt dem. Baronens ögon strålade av upphetsning. Samtidigt som den skållheta stenen närmade sig armen reste sig hans kön i en styv ställning rakt ut från bålen – men bara för att genast sjunka ihop igen när smärtan från armen sköt ner i torson och ett högt, djuriskt vrål av smärta steg från hans mun. Vrålet blandades med ett hysteriskt skratt när d’Hancarville började rulla sig fram och tillbaka på den sotiga marken och kasta ur sig franska könsord.

Näste man på tur var Winckelmann, den tyske stormästaren.

Han var dödligt blek och darrade som en hund inför den glödgade staven, men bar sedan sin brodersmärta under stoisk tystnad. Efter Winckelmann var turen kommen till sir Francis. Han lyfte stolt sin taniga gubbarm mot vulkanens kapade topp och skrek: – Hell Priapus!

Högt uppe på hans smala biceps syntes redan ett skärt märke.

En stjärna hade bränts in och läkt ihop för många decennier sedan när Dilettanti ännu var ungt. Brännmärket gjorde dem alla djupt berörda.

21

– Det är ett minne från en tid som var betydligt mer radikal än vår, förklarade han. Det är en souvenir från bröder som var beredda att våga sina liv för att förändra världen, och jag har burit märket med stolthet och drömt om att en dag få ära mina forna vänner såsom de en gång ärade mig.

Han vände sig till Gideon Aldermann.

– Länge har vi vandrat i mörker och tryckts tillbaka av oppositionen, men nu ser jag en ny era nalkas. Ett ljus har tänts i dunklet och jag skönjer en ny gryning vid horisontens rand. Det är därför jag har fattat beslutet att överlämna insignierna till en yngre och starkare broder.

Hans ögon tårades av sinnesrörelse.

– Jag sätter all min lit till dig, Gideon. Må du föra in bröderna i den nya tiden och se till att våra drömmar om en frihetens renässans äntligen besannas.

Aldermann steg fram och kysste den gamle stormästaren på munnen innan han skoningslöst brände in Vesuvius kyss nedanför gubbens gamla ordensmärke.

– Hell Priapus, viskade han ömt i sir Francis rosa öronsnäcka.

Hell Priapus Pantokrator!

Därefter vände han sig mot de nya bröderna. Han pekade med den glödande staven mot Richard Payne Knight, som fått något skräckslaget i blicken. Den unge prästsonen darrade som en strykrädd byracka. Aldermann log sataniskt.

– Du, broder Knight – fall på knä inför din mästare!

22

KAPITEL I

DEN LÄNGSTA DAGEN

K

nappt ett halvt sekel senare, den 24 mars år 1816, dagen före Marie bebådelsedag, satt Richard Payne Knight djupt nedsjunken i en lejongul länstol i Gideon Aldermanns arbetsrum i Templet och smuttade på ett glas portvin. En rutig filt låg i knät och en brasa brann i eldstaden. Trots att det var slutet av mars var marken fortfarande täckt av frost och hela London låg insvept i en tjock, gulaktig vinterdimma. Det var den kallaste våren i mannaminne och många längtade efter morgondagens gudstjänst endast för att få lite värme. Dock inte den gamle dilettantebrodern Payne Knight.

Han hade för alltid tagit avstånd från föräldrahemmets puritanska kristendom och hade gott om viktigare saker att tänka på.

Richard torkade sig försiktigt om munnen med en linneservett och kastade ett öga på golvuret i biblioteket – klockan var snart fyra.

Enligt det bud som skickats med en snabbseglare från den kanariska ön Gomera för åtta dagar sedan skulle William Aldermann beträda brittisk mark i detta nu. Meddelandet hade varit kort och koncist: ”Mr William Fitch-Aldermann med informator är på väg mot London. De väntas anlöpa Ostindiska kompaniets kaj i Blackwall öster om Isle of Dogs andra eller tredje veckan i mars, beroende på väder och vind.” Enligt brittiska hamnmyndigheten hade skeppet lagt an i morse. Richard stirrade på glaset. De borde ha varit i West End för över en timme sedan – vad hade hänt?

Han svalde nervöst en klunk portvin och försökte göra sig ett begrepp om vilka scener som väntade: William Aldermann och Josias Gebhardt skulle anlända till huset, visas in i hallen, få hjälp 23

av med ytterkläderna och… nej, där tog föreställningskraften slut. Återföreningen med Aldermanns son var alltför olustig att tänka på. Richard tog ännu en klunk. Portvinet var från den franska revolutionens tid och hade inte åldrats med behag. Det smakade dävet och i botten av glaset virvlade en märklig svart bottensats. På en bricka intill fåtöljen stod ett fat med snittar och småkakor. Richard lät blicken glida över bakverken. Trots att oron och nervositeten malde som gistna kvarnhjul i förmyndarens skalle försökte han hålla fingrarna borta från frestelserna. Det var inte helt lätt. Blicken sökte sig hungrigt tillbaka till snittarna. De var av det ryska slaget – små trekantiga bitar av toast toppade med gräddfil, svart kaviar och dill.

Hungern segrade som vanligt över disciplinen. Bara en enda!

Han sträckte ut armen men insåg att det nog vore bäst att akta de nya handbeklädnaderna först. Med några ryck fick han av sig de vita silkeshandskarna och var åter på väg att norpa en rysk triangel när blicken föll på lillfingret. Armen frös mitt i rörelsen.

På högra handen var Richards lillfinger kapat vid första leden.

Skadan var så diskret att den knappt märktes, ändå hade han burit handskar varenda dag under hela sitt vuxna liv. Händerna föll slappt ner i knät. Ansiktet blev stumt. Det hade funnits en tid när han betraktat den stympade lemmen som ett adelsmärke, som ett tecken på att han var utvald – det hade till och med funnits stunder när han njutit av att visa upp sitt deformerade finger för andra. På möten där bröder från lägre kretsar bjudits in brukade han ta av sig handskarna och triumfatoriskt lägga upp händerna på bordet för att stoltsera med sin avvikelse. De underställda Dilettantis blickar sögs till tomrummet på handen som järnfilspån till en magnet. Det visade att han hörde till den innersta kretsen. Det vittnade om att han var en av dem som funnit den yttersta sanningen. Men idag?

Idag skvallrade blessyren enbart om det förflutnas dårskap.

Richard tog generad på sig handskarna igen. Snittarna hade förlorat sin attraktion. Han stirrade äcklat på gräddfilen och romkornen. Munsbitarna såg ut att vara skurna i arkitektoniska former: Trianglar, cirklar, kvadrater och romber – som om det rörde sig om något slags intrikat byggnadsverk!

Han lade handen över sin bastanta buk och vände bort ansik24

tet. Inne i huvudet hörde han en varnande röst: ”Tänk er för, mr Knight! Tänk er noga för innan ni börjar okynnesäta”, hade Julien sagt redan första gången de träffades. Richards annars så allvarliga ansikte fick något drömmande över sig. Matsmältningsproblemen hade gett vika, tarmkramperna var så gott som borta och även gallan var bättre, och allt var Juliens förtjänst.

Den unge mannen hade tidigt varnat Richard för att trycka i sig tung, animalisk föda och uppmuntrat honom att istället förtära mer grönsaker.

– Det är inte bra för mr Knight att äta så mycket blodig biff, hade ynglingen påpekat och helt oväntat smekt Richard på den rakade kinden.

Det var under deras första officiella träff (pojken hade bett om att få en strof av Homeros förklarad för sig, och Richard hade med skälvande hjärta gått med på att ses över en kopp te på den mörka och illa beryktade krogen The Old Bell) och Richard hade först tolkat biffkommentaren som ett utslag av någon apart modenyck à la Percy Bysshe Shelley och överväldigats av ynglingens emotionella rättframhet. Efterhand som deras möten blev fler och intimare hade han blivit varse att Julien menade allvar med sin vegetariska livsstil och vad värre var – att vännens underliga grönsaksdiet faktiskt gjorde skillnad. Midjemåttet hade visserligen ökat under det gångna året på grund av alla bakverk han unnat sig när köttsuget satte in, men det var en bagatell i sammanhanget.

Richard hävde sig smidigt upp ur fåtöljen. Trots viktökningen kändes kroppen lättare, ja, hela hans väsen var som föryngrat. Ett drömskt uttryck smög sig på. Julien. Vad gjorde pojken nu? Kanske var han ute med hundarna eller låg och läste obskyra häften om keltiska ruiner i jaktstugesoffan? Det drömska övergick i en min av barnslig lycka. Den omyndige ynglingen hade bott tillsammans med honom och katterna i Herefordshire i nio månader nu. I offentliga sammanhang presenterade han honom som mr Thierry, en avlägsen nevö från den franska grenen av moderns släkt som behövde komma ut och se stora världen. Det var inget konstigt med det. Tusentals unga män flyttade varje år in hos äldre morbröder och farbröder för att genom deras patriarkala omsorger introduceras i 25

högre sociala kretsar och tas om hand tills de blev myndiga. Det var så yrke, status och börd överfördes från en generation till en annan.

Sådan var världens gång.

Julien Thierry (det var ett taget namn, Julien hette i själva verket något så vardagligt som John Jeffers) var inte mer än arton och hade inte gjort mycket under sitt korta liv – ändå hade Richard lärt sig mer om livsglädje av honom än han själv lyckats insupa under en hel mansålder. Gossen var levnadskonstnär. En vis själ i en väldigt ung mans kropp.

– Jag kan inte fatta, hade Julien upprört utbrustit när de delat säng första gången, att du frivilligt avhållit dig från könsumgänge i sextio års tid.

– Sextiosex, hade Richard milt korrigerat honom, jag blir sextiosex till hösten, vet du.

Pojken hade bara gapat och sagt att han var en skam för alla män av deras sort, och Richard hade inte orkat förklara att han inte alls var oprövad men att de promiskuösa och onämnbara sexuella akter han deltagit i som ung inte hade med kärlek eller intimitet att göra.

De var en del av Dilettantis riter. Han hade räknat bort dem ur sitt erfarenhetsregister för länge sedan och ville inte att Julien skulle tänka illa om honom.

– Jag har inte velat begå några lagbrott, hade han lamt muttrat, jag hoppades istället kunna ändra lagen.

Julien hade skrattat så att hela ansiktet förvrängdes i en grotesk mask.

– Du hoppades kunna ändra lagen? Du! Och tills dess tyckte du att det var lämpligt att avhålla dig från allt kroppsligt samröre, är det det du säger?

– Ungefär så, hade Richard svarat och pillat bort ett grått hår från bröstet.

– Det var det dummaste, hade Julien sagt och sett ut som om hans hjärtevän just erkänt att han trodde på tomtar och troll. Men det gör inget, Richard, jag älskar dig ändå.

Richards ansikte fick nu något grymt över sig. Älska. Älska ändå – älska till varje pris. Amor quid est?

Givetvis var hela arrangemanget kriminellt och han kunde vilken 26

dag som helst åtalas för både sodomi, hor, barnarov och förargelseväckande beteende om han blev påkommen in flagrante med pojken.

Hur många gånger hade han inte på avstånd följt de sorgliga korteger med dömda sodomiter som släpades genom staden varje år?

De blev så hårt åtgångna av populasen att de knappt kunde kravla sig upp till skampålen för egen hand när de var framme, och när deras blodiga, sönderslagna kroppar väl hängde i galgen applåderade pöbeln och ropade: ”Leve Konungen! Leve England!”

Och då rörde det sig ändå om karlar ur det sociala bottenskiktet som säkerligen gjort sig skyldiga till värre brott än en snabb avsugning i hamnen. Skulle en gentleman som han själv bli dömd för sodomi skulle det goda livet ögonblickligen vara över. Han skulle bli nödgad att betala allt han ägde för att undslippa skampålen och därefter tvingas gå i exil till någon liberalt sinnad stat som Portugal.

Hur många goda herrar kände han inte som tvingades framleva sina dagar utblottade och vanärade i något avlägset hörn av Europa?

Alldeles för många.

Richards läppar spändes hårt – nej, aldrig! Om ordningsmakten tog honom på bar gärning skulle han inte göra motstånd. Han var sextiosex år gammal och hade försakat Amors fröjder under en hel livstid, nu fick det räcka. Om de kom på honom med Julien skulle han bestiga galgen med ett upproriskt leende på läpparna och lägga snaran om halsen med stolthet. Så mycket dilettante var han ändå fortfarande.

Med ens fastnade blicken på den tomma stolen bakom skrivbordet.

Stoltheten blandades upp med vemod. Han såg Gideon Aldermann för sin inre syn – det var på våren 1771, Templet stod klart och den nye stormästaren var i sitt esse. Den veronagröna fasadkulören hade knappt hunnit torka innan Aldermann bjudit in bröderna till en tredagars maskeradbal för att fira husets färdigställande. Alla hade blivit som galna av rus och revoltlusta. Athenian Stuart hade klätt av sig naken och dansat en enmansmenuett till Zeus ära på balustraden framför Hermes huvud och sedan tuppat av och sovit ruset av sig i en badtunna i källaren tillsammans med Pierre d’Hancarville. Det var underligt. Baronen hade sett ut precis som revolutionsledaren Marat på Davids berömda tavla. En lös vit turban var virad runt 27

huvudet och armen hängande slappt utanför badkaret.

Richard knöt omedvetet handen. Det förflutnas bilder var klara och tydliga som tavlor på en utställning men ändå kunde han inte se d’Hancarvilles ansikte framför sig. Den gamle baronens aristokratiska anletsdrag förblev dimmiga som i en dröm samtidigt som devisen Semper Fidelis dansade ringdans på insidan av skallbenet likt projektionen från en laterna magica. Richard förde näven till munnen. Det var ytterst sällan han tillät sig att tänka på den ohyggliga natten för tolv år sedan när han satte punkt för baronens liv – för att inte tala om de avskyvärda dråp han därefter lät beställa av den kriminella icke-människan Jeremy Lilly på Rats Castle. Det var för vidrigt!

De få gånger han lättade på minnets förlåt vällde skulden upp likt en hög illaluktande byk, minsta hågkomst förpestade livet i timmar och det slutade ofta med att han grät som ett barn. Det värsta var att alla mått och steg han vidtagit tycktes ha varit verkningslösa, ja, de verkade tvärtom ha drivit saken åt motsatt håll. Richard skakade med en kraftansträngning av sig skammen. Det gick inte an att sjåpa sig nu. Husets herre kunde komma hem när som helst och han var trots allt ynglingens legitime förmyndare. Värdighet! Det gällde att visa värdighet!

Richard reste sig upp och slätade till den randiga västen. I framfickan stack ett färskt tidningsklipp upp. Det var en satirteckning publicerad i The Morning Herald för tre dagar sedan som föreställde William Aldermann tillsammans med Bonaparte på Sankta Helena.

Den forne kejsaren stod med armen om den skranglige ynglingens axlar och pekade bistert ut mot den oändliga oceanen. ”A horse, a horse, my kingdom for a horse!”

Kunde det verkligen stämma som ryktet sa att William hade fått audiens hos själve Bonaparte? Och varför?

Richard kunde inte tro det. Han lämnade arbetskammaren och gick in i biblioteket. Här sköljde det kalla vårljuset in genom höga venetianska fönster och reflekterades vidare av gråmålade golvtiljor. Han hade alltid tyckt att Aldermanns boksamling hade något sakralt över sig. De ljusa kalvskinnsbanden stod prydligt uppställda i hyllorna och små skyltar i mässing talade om vilka ämnen biblio28

teket var sorterat efter. Bok- och Biblioteksväsen, Uppfostran och Undervisning, Språkvetenskap, Konst och Filosofi, och så vidare.

Allt såg sobert och anständigt ut. En besökare skulle aldrig kunna ana vilka orgier som en gång utspelat sig i det här huset.

Strax hann vardagen ikapp Richard Payne Knight. Hågkomsterna fick ett abrupt slut, ansiktet återställdes till det normala och läpparna formades till ett gummiartat streck. Slentrianmässigt slätade han ut ännu en rynka i västen innan han knäppte den svarta fracken och sträckte på sig. Värdighet, mr Knight, värdighet!

Dagen till ära bar Richard en ljust lindblomsfärgad kravatt med vaniljgula ränder istället för den vita halsduk som han hade till vardags. Även detta djärva tilltag var Juliens förtjänst.

– Du ser ut som om du ska på begravning, hade pojken sagt och tagit fram en av sina egna kravatter.

Han knöt det gröna tyget i en stilfull rosett och fäste en kravattnål i guld i mitten av arrangemanget.

– Sådär ja, sa pojken stolt och vände honom mot spegeln som hängde på väggen. Här ser du en man som vet sitt värde.

Richard slängde ännu ett öga på uret vid fönstret. Enligt alla beräkningar borde Excelsiorn redan ha anlänt till Harley Street.

Urtavlan i den gamla klockan visade redan på halv sex och ute började skyarna mörkna ovanför kastanjeträdens kronor. Nere på marken hoppade en oljeglänsande trast omkring bland vårlökarna och letade mask i den halvfrusna jorden. Vitsippa, scilla och vintergäck bildade en matta av gult, blått och vitt över gräsmattorna runt husentréerna. På var och varannan trapp stod det terrakottakrukor med nyplanterade lila penséer. Det enda hushåll som inte var vårpyntat var Templet. Här flammade istället lågorna i de två oljefaten stolt. Ett dunkelt sken flackade fram och tillbaka över husets devis: Semper Ardens.

Richard rätade med spetsen av skon till några fransar som hamnat snett på den orientaliska mattan och gick sedan fram till golvuret.

Han studerade oroligt urtavlan och insåg att han fortfarande gick och kramade om sitt halvfulla portvinsglas. Några droppar hade skvalpat ur och avsatt rödbruna märken på de vita handskarna.

Han sög i sig en munfull port och stirrade på uret. Klockan var 29

tillverkad av den legendariske urmakaren Franz Anton Ketterer i Schwarzwald och hade kostat Aldermann en förmögenhet, och ändå hade den börjat sacka efter i samma stund den anlände till huset.

Kanske kände den på sig att tiden för länge sedan stannat på 45, Harley Street. Klockan drog sig ungefär tio minuter per dag och Aldermann hade retat ihjäl sig men varit för stolt för att erkänna det.

Richard öppnade glasdörren och förde på måfå fram minutvisaren så att den kom att stå på tjugo i sex. Ett diskret klick hördes från låskläppen när glaset slog igen.

Från ingenstans tog nu Aldermanns gamle butler Ephraim Johansen gestalt i rummet. Hans ben var krumma av ålder och händerna darrade men blicken var fortfarande skarp och livlig. Mannen tittade förebrående på Richard som för att understryka att såväl fransar som urtavlor var tjänstefolkets gebit.

– Kan jag stå till tjänst med något, sir?

– Nej tack, suckade Richard, det är bra.

Han vände butlern ryggen och flyttade rastlöst portvinsglaset från den ena handen till den andra. Fan vet om inte Aldermanns vinkällare hade sett sina bästa dagar, halva glaset var ju fullt av brun sörja. Han stirrade på vätskan. Det mörka grumset i botten tycktes ha tagit skepnaden av en virvel. Likt en galax i miniatyr snurrade den runt, runt i den gröna kupan.

Richard gick fram till ett av fönstren och blickade genom rutan.

Hela nedre delen av Harley Street var full av vagnar och ekipage som omdirigerats från avstängda leder längre söderut i staden. Det var prinsregenten som höll på att anlägga en paradgata à la Napoleons Rue Rivoli som skulle löpa mellan palatset och Maryleboneparken.

Den skulle löpa från norr till söder och skära genom hela staden.

Prinsen skulle kunna åka mellan sina parker utan att någonsin behöva konfrontera populasen.

Förmyndaren skakade på huvudet. Han gillade inte tanken. London skulle aldrig bli som Paris, hur många nya gator man än byggde.

Det enda det kungliga projektet ledde till var att staden förfulades och kommersen stannade upp.

– De borde ha varit här för länge sedan, sa han tyst.

Butlern nickade.

30

– Det är antagligen det kungliga bygget som pluggar igen lederna, sa han sakligt. Mr Aldermann kommer nog vilken sekund som helst.

Richard knackade knogen i fönsterkarmen tre gånger och svalde sedan det sista i glaset.

– Den ska kallas för Regent Street, visste Ephraim det?

Butlern svarade inte. Det förväntades inte av honom. Hans plikt var att lyssna och närvara.

– Önskas påfyllning?

– Ja, varför inte.

Richard ställde glaset på brickan.

– Men se till att sila bort det där vämjeliga grumset!

Butlern rörde inte en min. Han studerade glaset med vetenskaplig noggrannhet. Där var inget grums. Den gamle butlern anlade en förorättad min. Anklagade mr Payne Knight honom för slarv?

Men Ephraim skulle aldrig drömma om att sätta sig upp mot en överordnad. Han slog hovsamt ner blicken.

– Ja, sir, jag ska genast öppna en annan flaska.

Medan butlern rotade inne i Aldermanns spritskåp satte sig Rich­ ard i fönsterkarmen och betraktade flödet av vagnar som tråcklade sig fram längs gatan. Och nu kom dessutom en hel trupp marscherande, ett femtiotal gendarmer i slitna och dammiga uniformer som såg ut att ha fotvandrat hela vägen från helvetet. Vilket satans oväsen! Det var som om stillsamma Harley Street på några månaders tid förvandlats till en genomfartsled för all världens pöbel och patrask. Inte konstigt om William var försenad. Han nickade trött mot trappan.

– Är de redo där nere?

– Ja, alla står uppställda i entréhallen, mr Knight, sir. Mrs Meade har lagt några flaskor champagne på kylning och förberett en buffé till mr Aldermann. Vi föreställer oss att herrn är hungrig efter en så lång resa.

Richard noterade att butlern inte med ett ord nämnde Williams lärare. Det var det ingen i huset som längre gjorde.

Efter det att Jenny Cibber och hennes följe kommit hem från Capri i vintras hade de mest osannolika historier cirkulerat bland tjänstefolket. Resan hade utmålats som en helvetesfärd där man 31

flängde över halva Europa utan att stanna annat än för att sova. Det var, för att citera en av gårdskarlarna, en vansinnesexpedition med Mefistofeles vid tömmarna. Vagnarna rullade från arla morgon till sena kvällen på Bonapartes militära expressvägar och på tyskens uttryckliga order hade man undvikit alla större städer för att komma fram fortare. Tjänsteandarna hade fruktat för sina liv. När de väl tagit sig över Alperna bröt kriget ut på nytt och alla huvudleder i de italienska staterna var oframkomliga så man tvingades åter ut på småvägarna – men farten var fortfarande lika hög, och från Excelsiorns innandöme hördes den kusliga uppmaningen: – Weiter, weiter!

När man inte var rädd för att bli överfallen fruktade man döden vid en klippavsats. Det italienska landskapet hade varit som en illasinnad dröm – inte en rak farled så långt ögat kunde nå, höga klippor och lodräta stup vid varje krök. Mest illa verkade kvinnorna ha farit.

De grät allihop när de skildrade händelseförloppet och kramade om varandra för att få en smula tröst. Pigan Alice Knockles som innan resan hade varit en av de mest försigkomna flickorna i huset hade efter hemkomsten börjat stamma.

– D-d-d-det var en m-m-m-ardröm, viskade hon tyst.

En nerv ryckte under ögat. Kokerskan Margaret sa som det var.

– Det är Gebhardt som har kastat en förbannelse över henne, han gjorde det när hon hukade bakom en buske och lät sitt vatten.

– Men kära mrs Jennings, sa Richard förskräckt, nu talar hon som ett enfaldigt fruntimmer som inte känner till något annat än katekesen och bondepraktikan. Nog vet ni bättre än att tro på vidskepelse!

– Tro mig, mr Knight, underströk Margaret, det är så han gör!

Han far in med blicken när man drar upp kjolarna och sedan är det kört.

Richard klappade den upprörda kvinnan på axeln och vände sig till gårdskarlarna – nu överdrev man väl ändå?

Männens ansikten slöt sig och ingen sa något. En förtärande vrede lyste ur ögonen på den gamle Abramson som blivit dålig i ryggen och tvingats anlita både doktor och kotknackare för att kunna utföra sitt arbete i Templet. Även han förbannade Josias Gebhardt. Han hävdade att informatorn var ansatt av djävulen och 32

bad Richard att göra dem alla en tjänst och avskeda den lede tysken på stående fot.

– Ja, nån måste ju säga’t, sa Abramson urskuldande. Men karln är fullständigt vanvettig.

Richard hade tittat på det trasiga och skrämda följet och insett att deras berättelser trots skrocket och alla överdrifter antagligen låg rätt nära sanningen. När han slutligen fick komma till tals med Jenny Cibber bekräftades bilden av Gebhardt som en bindgalen ciceron.

– Han hade bara ett enda mål för ögonen, sa hon iskallt, och det var Capri. Han trotsade både Alperna, kriget och epidemin för att ta sig dit, men vad jag förstår fick han ändå inget ut av det.

Richard kliade sig på hakan. Capri? Vad kunde Gebhardt tänkas ha velat där? Det dröjde ett tag innan han insåg det – madame Flamel! Stuarts gamla frilla hade bott kvar på ön när the Athenian gick bort, kanske var hon ännu vid liv. Det var den enda förnuftiga anledning Richard kunde komma på till att ordensbrodern ville ut till den isolerade ön. Men varför, vad var skälet?

Jenny Cibber tycktes ha läst hans tankar.

– De gick igenom alla herr Stuarts ritningar uppe på andra våningen, sedan höll den gamla damen en märklig seans och morgonen därpå var de borta.

– På så vis, sa Richard matt.

Det var ritningarna till Templet Gebhardt hade varit ute efter.

Självklart var det så, det borde han ha begripit långt tidigare.

Richard blev så uppbragt att han var tvungen att vända ryggen åt pigan. En svettig rodnad slog ut i ansiktet. Hela Grand Touren hade givetvis varit en enda skenmanöver för att obehindrad kunna ta sig till madame Flamel. Mungiporna började skälva. Vilken stupid kossa han varit som inte begripit, vilket enfaldigt ök. Den ena självförebråelsen staplades ovanpå den andra. Hur kunde han ha varit så lättlurad, hur kunde han ha varit så dum? Han lågade av förlägenhet.

Richard ville gärna fråga Jenny Cibber om ytterligare detaljer, men nändes inte. Han tackade för uppriktigheten och skulle precis be henne gå när hon höll upp ett pekfinger.

– Mr Aldermann lämnade en lapp på min dörr. ”Till Sankta 33

Helena, måste åka!” Det var allt! Inte ett ord mer, kan ni förstå det, mr Knight – han lämnade oss alla vind för våg!

Hon hötte med fingret åt någon osynlig antagonist i andra änden av rummet. Richard stoppade bestört ner handen i västfickan. Nej, han kunde inte förstå, det var sannerligen inte likt William. Tyst för sig själv tänkte han: Vad skulle de till Sankta Helena och göra!

Tafatt försökte han trösta kvinnan.

– Då var det väl för väl att ni fick plats på ett av kronans skepp tillbaka till England! Och utan att behöva vänta särskilt länge heller.

Rösten skorrade falskt.

– Det är Gebhardts fel, väste Jenny och pekade ut mot gatan där strömmen av hästar och vagnar aldrig verkade vilja ta slut. Det är den gudlöse djäveln som står bakom alltihop!

För en sekund var Richard på väg att ge henne rätt. Men så lade han band på sig. Gebhardts misstag var också hans misstag. Gebhardts hemligheter var hans egna hemligheter.

– Låt oss inte dra några förhastade slutsatser nu, fröken Cibber.

– Men ni måste göra något! Han kommer att fördärva William helt och hållet och ni vet mycket väl att jag har rätt – den mannen kommer att slita pojkens själ i trasor.

Richard stoppade in två fingrar under kravattknuten och försökte lätta på trycket. Det gick inte, knuten satt som berget. Pigan visste vad hon talade om. Gebhardt skulle inte ge sig förrän han nått sitt mål. Vad som skulle återstå av Williams eventuella själ var det ingen som visste.

– Tack fröken Cibber, flämtade Richard, om det inte var något mer kan ni gå nu.

Jenny tittade föraktfullt på den svettige förmyndaren. Det hade varit ett misstag att anförtro sig åt honom. Richard Payne Knight hade aldrig gjort ett vitten för att hjälpa William. Hon neg avmätt och gick sin väg.

– Hrrrm, jo, jag sa att vi föreställer oss att unge herrn måste vara hungrig efter en sådan lång resa.

34