9789100137274

Page 1

Den gränslöse



Den gränslöse

Översättning Leif Jacobsen

albert bonniers förlag


Tidigare utgivning på Albert Bonniers Förlag Marcoeffekten 2013 På annat förlag Alfabethuset 2001 Kvinnan i rummet  2011 Fasanjägarna 2011 Flaskpost från P  2011 Journal 64  2012

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013727-4 copy r igh t © Jussi Adler-Olsen och JP/Politikens Forlagshus A/S 2014 or igina lets da nsk a tit el Den grænseløse Published by agreement with JP/Politikens Forlagshus A/S tryck ScandBook A B, Falun 2015


Till Vibsen och Elisabeth – tvü starka kvinnor



prolog 20 november 1997

Hon såg grå nyanser överallt. Flämtande skuggor och mjukt mörker lade sig som en filt omkring henne och höll henne varm. I en dröm hade hon lämnat sin kropp för att sväva fritt i luften som en fågel, nej, ännu bättre, som en fjäril. Som ett brokigt fladdrande konstverk, som skapats bara för att sprida glädje och förundran, som ett svävande väsen högt uppe mellan himmel och jord, vars sagostoft kunde väcka världen till ändlös kärlek och fröjd. Hon log vid tanken, som var så vacker och ren. Nu kämpade det ändlösa mörkret över henne med dämpade blinkningar som från ljussvaga stjärnor. Det kändes bra, nästan som en puls som styrde ljudet från vinden och de susande löven. Hon förmådde inte röra sig, men det ville hon heller inte. Då skulle hon bara väckas ur drömmen och kastas tillbaka till verkligheten, och det innebar smärta, och vem ville ha smärta? Så öppnade sig en myriad av bilder från livgivande tider. Små glimtar av henne och hennes bror när de hoppade från sanddyner, föräldrar som skrikande bad dem låta bli. Låt bli! skrek de. Varför alltid låta bli? Det var ju först där bland klitterna som hon verkligen känt sig fri. Hon log när vackra ljuskäglor gled in under henne som strömmar av mareld. Inte för att hon någonsin sett mareld tidigare, men så måste det vara. Mareld eller flytande guld i djupa raviner. Var var hon nu? Tänkte hon inte på frihet? Jo, så måste det vara, för aldrig hade hon känt sig så här fri. En fjäril som bara var sin egen, lätt och ledig med vackra människor omkring sig, som inte skällde på henne. Överallt skapande händer som manade henne framåt och som bara 7


ville henne väl. Sånger som aldrig förr sjungits och som lyfte upp henne. Hon suckade för ett ögonblick och log. Lät tankegångarna på en och samma gång föra henne överallt och ingenstans. Så kom hon ihåg skolan och cykeln, den iskalla morgonen och inte minst sina skallrande tänder. Och just i det ögonblicket, när verkligheten öppnade sig och hjärtat äntligen gav upp, kom hon också ihåg smällen när bilen träffade henne, ljudet av ben som krossades, trädets grenar som fångade henne, mötet som …

8


1 Tisdag 29 april 2014

”Hallå, Carl, vakna! Nu ringer telefonen igen.” Carl tittade sömndrucket upp på Assad, där han stod i en explosion av gult. Overallen hade varit vit när han börjat imorse och det krulliga håret svart, så det var ett under om bara en gnutta målarfärg hamnat på väggarna. ”Nu störde du mig mitt i en komplicerad tankekedja”, sa Carl medan han motvilligt tog ner benen från bordet. ”Okej! Förlåt!” Ett par tvärgående skrattrynkor visade sig i Assads snåriga skäggstubb. Vad i hela friden uttryckte hans klotrunda ögon nu? Var det en antydan till ironi? ”Ja, jag vet att det blev sent för dig igår, Carl”, fortsatte Assad. ”Men Rose blir helt kucku i huvudet när du låter telefonen ringa så där hela tiden. Så vill du inte vara så snäll och svara nästa gång?” Ett bländande ljussken i källarfönstret fick Carl att reagera. Usch! Det där måste väl ändå lite cigarettrök kunna dämpa, tänkte han, sträckte sig efter paketet och smällde med en duns upp benen på bordet igen, samtidigt som telefonen på nytt började ringa. Assad pekade menande på den och försvann ut genom dörren. Det var också en jävla förmyndarmentalitet de där två mistlurarna han umgicks med sakta men säkert lagt sig till med. ”Carl!” vrålade han med luren kvar på bordet. ”Hallå!” hördes det från den. Med en trött arm satte han luren till munnen. ”Vem är det jag pratar med?” ”Är det Carl Mørck?” hördes en röst på sjungande Bornholmsdialekt. Sannerligen inte ett mål som gjorde Carl knäsvag direkt. 9


Egentligen bara ett slags halvtaskig svenska med en rad grammatiska missförstånd, som man dessutom bara kunde använda på den där mikroskopiskt lilla ön. ”Ja, det är Carl Mørck. Svarade jag inte med det?” En suck, närmast som av lättnad, hördes i andra änden. ”Det här är Christian Habersaat. Vi träffades för en evighet sedan, men det kommer du säkert inte ihåg.” Habersaat? tänkte Carl. Från Bornholm? Carl drog ut på det. ”Jooöhhh, deeeeet …” ”Jag tjänstgjorde på polisstationen i Nexø när du och en av dina överordnade var här för ett antal år sedan för att transportera en intagen till Köpenhamn.” Carl rannsakade sitt inre. Visst kom han ihåg fångtransporten, men Habersaat …? ”Jaaaaså, jooöhh …”, sa han och langade ut armen efter cigaretterna. ”Ja, ursäkta att jag ringer och stör, men har du kanske en minut eller två över? Jag läste nämligen att ni nyligen löst det där vanskliga fallet på cirkusarenan i Bellahøj. Mina komplimanger, även om det måste kännas frustrerande att gärningsmannen hinner ta livet av sig innan det kommer till rättegång.” Carl ryckte på axlarna. Rose hade haft svårt att förlika sig med det, men Carl kunde inte bry sig mindre. Nu fanns det åtminstone ett rötägg mindre i den här världen att bekymra sig om. ”Okej, då är det alltså inte på grund av det fallet du ringer.” Han tände ciggen och lutade huvudet bakåt. Klockan var bara halv två, lite väl tidigt att redan ha nått sin dagliga dos av nikotin, så han kanske borde fundera på att höja dosen. ”Öh, både ja och nej. Jag ringer delvis på grund av det fallet och också alla andra fall som ni de senaste åren imponerande nog lyckats lösa. Som sagt jobbar jag vid Bornholmspolisen och sitter för tillfället i Rønne, men tack och lov pensioneras jag imorgon.” Han åstadkom ett försök till skratt även om det lät en aning ansträngt. ”Tiderna förändras och det är inte längre lika spännande att vara jag. Så är det säkerligen för oss alla, men så sent som för tio år sedan var jag den som visste i princip allt om vad som försiggick på mitten av ön och östkusten. Ja, det är egentligen därför jag ringer dig.” 10


Carl lät huvudet falla. Om mannen tänkte pracka på dem ett fall var det bäst att kväva det i sin linda. Han var knappast sugen på att bedriva en utredning på en ö vars specialitet var rökt sill och som låg fan så mycket närmare både Polen, Sverige och Tyskland än Danmark. ”Ringer du för att be oss titta på ett fall är jag rädd för att jag måste koppla om dig till mina kolleger några våningar upp. Här nere på avdelning Q har vi helt enkelt fullt upp.” Det blev tyst i andra änden, innan ett klick hördes. Carl stirrade förvånat på luren, för att sedan slänga på den. Om idioten var så lätt att avskräcka förtjänade han minsann inte heller mer. Skakande på huvudet hann han just låta ögonlocken falla på plats, innan fanskapet ringde igen. Carl suckade tungt. Vissa fattade visst inte vinken om man så bokstaverade den i pannan på dem. ”Ja!” skrek han i luren. Kanske kunde det skrämma idioten så pass att han lade på meddetsamma igen. ”Öh, Carl? Är det du?” Det var inte direkt rösten han räknat med att få höra. Han rynkade ögonbrynen. ”Är det du, mor?” frågade han trevande. ”Du skrämmer ju livet ur en när du höjer rösten på det där viset! Har du ont i halsen, lille vän?” Carl suckade. Det var faktiskt mer än trettio år sedan han flyttat hemifrån. Sedan dess hade han hunnit med våldsbrottslingar, hallickar, mordbrännare, mördare och långa rader av lik i alla tänkbara stadier av förruttnelse. Han hade blivit beskjuten. Han hade fått både käke, handlov, privatliv och vendelbons alla hederliga ambitioner krossade. Det var trettio år sedan han rakat den leriga åkerjorden av sina gummistövlar och en gång för alla intalat sig att han bestämde över sitt eget liv och att föräldrar var något man kunde välja bort efter eget gottfinnande. Hur fan var det då möjligt att hon med en enkel mening fick honom att känna sig som en liten snorvalp igen? Carl gned sig i ögat och satte sig upp något i stolen. Det här skulle bli en mycket lång dag. ”Nej, mor, jag mår fint. Vi har hantverkare här bara, så man hör knappt vad man tänker.” 11


”Jaha, men jag ringer alltså av en mycket tråkig anledning.” Carl pressade ihop läpparna i ett försök att pejla hennes tonfall. Lät hon ledsen? Skulle hon om en sekund berätta att hans far var död? Nu när han inte varit hemma och besökt dem på mer än ett år. ”Är far död?” försökte han. ”Gud fader bevare mig väl, nej då, ha ha. Han sitter här bredvid och dricker sitt kaffe. Han har precis varit ute i stallet och snöpt griskultingarna. Nej, men din kusin Ronny är.” Carl drog ner benen från bordet. ”Ronny? Död? Hur?” ”Han bara dog knall och fall i Thailand under en massage, är det inte förfärliga nyheter en sådan här vacker vårdag?” I Thailand mitt under en massage, hade hon sagt. Ja, vad annat att vänta? Carl fick leta lite efter ett någorlunda lämpligt svar. Det var inte något som kom till en så där direkt. ”Jo, förfärligt”, lyckades han få fram medan han försökte förtränga den hemska bilden av kusinens uppsvällda kropp, som trots allt verkade ha åtnjutit ett ganska lyckligt slut. ”Sammy flyger bort dit imorgon för att hämta hem honom och hans saker. Bäst att se om tingen, innan de sprids för vinden”, sa hon. ”Sammy är alltid så praktisk.” Carl nickade. Det skulle säkert bli tal om äkta jylländsk grovsortering när Ronnys bror tog tag i det hela. Agnarna i en hög för sig medan kornen åkte ner i resväskan. Han såg Ronnys trofasta hustru framför sig. En tapper liten thailändska som förtjänat bättre, men när Ronnys bror var klar skulle det förmodligen inte bli mycket mer kvar till henne än kalsingarna med de kinesiska drakarna. Så såg världen ut. ”Ronny var gift, mor. Jag tror inte Sammy ska räkna med att han kan roffa åt sig allt så där utan vidare bara.” Hon skrattade. ”Åh, du känner väl Sammy, det ordnar sig nog. Han skulle förresten stanna där i tio, tolv dagar. Ja, man kan ju lika gärna passa på att få lite sol på skånkarna när man reser så långt, säger han, och det har han förstås rätt i. Han är en smart man, kusin Sammy.” Carl nickade. Den enda väsentliga skillnaden mellan Ronny 12


och hans lillebror Sammy var vokalen och de tre konsonanterna. Ingen som bodde där uppe, norr om fjorden, kunde betvivla deras släktskap eftersom de var lika som två snordroppar. Om nu någon filmproducent råkade sakna en skrävlande, självupptagen och allt­ igenom opålitlig sprätthök i spräcklig skjorta hade han åtminstone Sammy kvar. ”Jordfästningen är satt till lördagen den tionde maj här i Brønderslev. Det ska bli riktigt trevligt att se dig här uppe igen, min pojke”, fortsatte hans mor. Och medan Carl fick den förväntade uppdateringen av hur vardagen såg ut för en bondfamilj i Vendsyssel, med särskild tonvikt på svinuppfödningen, för att inte tala om faderns knarrande höfter, det sedvanliga fördömandet av politikerna i Christiansborg och några andra deprimerande saker, tänkte han på den hemska formuleringen i Ronnys sista mejl till honom. Mejlet hade definitivt varit menat som ett hot, vilket gjort Carl högst bekymrad och frustrerad. Till sist hade han dragit slutsatsen att Ronny haft för avsikt att utpressa honom med sitt struntprat. Nog för att kusinen var just den typen som skulle kunna få för sig något sådant. Och var det inte så att han alltid led brist på pengar? Carl gillade det inte. Skulle han nu bli tvungen att ägna sig åt det där absurda påståendet igen? Det var bara nonsens alltihop, men levde man i H.C. Andersens hemland visste man också hur fort en liten fjäder blev till fem hönor. Och fem hönor av det slaget var inte vad han behövde just nu, med sin höga ställning i beaktande och med en chef som Lars Bjørn. Ronny, för helvete! Vad hade han nu sysslat med? I flera olika sammanhang hade idioten öppet skrutit om hur han dödat sin egen far, och bara det var illa nog. Men som om det inte räckte hade han dragit in Carl i det hela, genom att helt öppet förkunna att Carl varit delaktig i mordet på Ronnys far under en fisketur. Sedan hade han i detta famösa sista mejl meddelat att han nu till och med hade nedtecknat det i ett bokmanus, som han tänkte försöka få utgivet. Efter det hade Carl inte hört av honom igen, men det var på det hela taget en riktig jävla sörja, som gärna fick se sitt slut nu när karln var död. Carl sträckte sig efter cigaretterna igen. Han skulle definitivt gå på begravningen. Om inte annat skulle det då visa sig om Sammy 13


lyckats få Ronnys fru att ge upp något av arvegodset. I Östasien kunde sådana arvstvister lätt sluta med våldsamheter och det fick man sannerligen hoppas i det här fallet också. Men lilla Tingeling, eller vad fan Ronnys fru nu hette, verkade vara stöpt i en annan och bättre form. Hon tänkte förmodligen behålla det som tillkom henne och som kunde fylla kistbotten, och ge avkall på resten. Däribland möjligen också Ronnys påstådda försök till författarkarriär. Nej, det skulle inte alls förvåna honom om Sammy lyckades få denna skrift med sig hem. I så fall handlade det bara om att rafsa åt sig den, innan den skickades på remiss inom familjen. ”Ronny var ganska rik mot slutet, visste du det, Carl?” kvittrade hans mamma någonstans i bakgrunden. Carls ögonbryn höjdes. ”Jaså, var han? Men då får man väl utgå ifrån att han handlade med droger. Är du säker på att han inte slutade sina dagar innanför det thailändska rättssystemets tjocka fängelsemurar, med en snara runt halsen?” Hon skrattade. ”Men, Carl, då. Du har då alltid varit en liten skämtare.” * Tjugo minuter efter samtalet med Bornholmspolisen stod Rose i dörren och viftade bort Carls tobaksdimma med illa dolt äckel. ”Har du precis pratat med en polisinspektör Habersaat, Carl?” Han ryckte på axlarna. Det var inte främst det samtalet han tänkte på för tillfället. Vem visste vad Ronny hade skrivit om honom. ”Titta här då.” Hon slängde ett pappersark på bordet framför honom. ”Jag fick det här mejlet för två minuter sedan. Du kanske ska ta och ringa upp karln?” På utskriften stod två meningar som slutgiltigt sänkte stämningen på kontoret den dagen. Avdelning Q var mitt sista hopp. Nu orkar jag inte mer. C. Habersaat

14


Carl såg på Rose, som stod och skakade på huvudet likt en ragata som just gett upp hoppet om sitt äktenskap. Han tyckte definitivt inte om hennes attityd, men det var ändå att föredra. Hellre två slag på kinden och tystnad än två minuters gnöl och gnäll. Så fungerade det mellan dem och Rose var i grund och botten trots allt helt okej. Även om det ibland kunde vara väldigt långt ner till en sådan botten. ”Ser man på! Men eftersom det var du som fick mejlet, Rose, får du sköta det själv. Efteråt kan du ju berätta vad det gav.” Hon rynkade på näsan så att det vita spacklet krackelerade. ”Som om jag inte visste att du skulle svara så. Därför ringde jag naturligtvis upp honom på studs, men hans telefonsvarare gick igång.” ”Hm. Men då räknar jag kallt med att du talade in ett meddelande om att du tänker ringa tillbaka.” Ett svart moln hopade sig över hennes huvud när hon bekräftade detta, utan tecken på att skingras. Tydligen hade hon försökt fem gånger redan, men mannen vägrade helt enkelt att svara.

15


2 Onsdag 30 april 2014

Vanligtvis brukade avgående personals avtackningsmottagning hållas på polisstationen i Rønne, men det hade Habersaat bett att få slippa. Sedan den nya polisreformen trätt i kraft hade hans goda, nära förbindelser med lokalbefolkningen, och det som i övrigt försiggick på öns östkust, förvandlats till en enda evig transport fram och tillbaka mellan öst och väst, och plötsligt smög sig ändlösa beslutsprocesser in, från det att ett brott inträffat tills att det på allvar gjordes något åt det. Tid gick förlorad, spår sopades igen och gärningsmän gick fria. ”Det är sötebrödsdagar för fula fiskar”, brukade han säga. Inte för att någon lyssnade. Så Habersaat hatade både den generella och den lokala utvecklingen i samhället, och i vilket fall som helst skulle inte kolleger som köpte systemet utan att blinka, och som inte ens kände honom och vidden av hans fyrtio år i tjänst, stå där under hans avtackning som mähän och låtsas hedra honom. En följd av detta blev att han beslöt hålla den oundvikliga avtackningen lokalt i Listeds församlingshus, bara sexhundra meter från hemmet. Med tanke på det som han planerat skulle det ändå vara mer passande på alla sätt och vis. Han stod en stund framför spegeln och synade sin paraduniform och noterade vecken som satt sig i tyget efter alla år i garderoben. Och medan han omsorgsfullt och ovant strök byxbenen på ett strykbräde som han aldrig tidigare fällt upp, lät han blicken svepa runt det som en gång varit familjens varma och livfulla vardagsrum. Sedan dess hade det gått nästan tjugo år och det förflutna rums16


terade nu som ett rastlöst vilsekommet djur bland tonvis av skräp och bråte, som ingen ville veta av. Habersaat skakade på huvudet. När han såg tillbaka blev han inte klok på sig själv. Varför hade han låtit alla de färgade pärmarna ta upp plats i bokhyllorna istället för bra böcker? Varför låg det fullt med fotostatkopior och urklipp på alla lediga ytor? Varför hade han ägnat hela sitt liv åt jobbet och inte åt människorna som en gång hållit av honom? Ändå förstod han varför. Med sänkt huvud försökte han släppa fram känslorna som för stunden ansatte honom, men inga tårar kom, kanhända för att de utgjutits för länge sedan. Jo, naturligtvis visste han varför det blivit som det blivit. Det hade ju inte funnits något annat sätt. Han drog en djup suck, slätade ut uniformen på matsalsbordet och plockade upp en nött ram med ett foto som han ömt drog fingret över, som hundratals gånger tidigare. Tänk om han bara kunnat spola tillbaka tiden. Tänk om han bara kunnat ändra på sig själv och sina beslut och en sista gång fått känna sin hustru och sin store pojke nära. Han suckade. I soffan i detta rum hade han älskat med sin vackra fru. Här på mattan hade han lekt och brottats med sonen som liten. Här hade grälen börjat och här hade hans tungsinne både etablerats och eskalerat. Det var i detta vardagsrum som hans fru slutligen hade spottat honom i ansiktet och en gång för alla lämnat honom ensam i livet, med insikten om att ett banalt fall satt krokben för hans lycka. Jodå, den gången det hela började hade han slagits ut och försatts i ett närmast permanent tillstånd av missmod, och ändå hade han inte kunnat släppa fallet. Så var det tyvärr och det fanns det också orsaker till. Han reste sig, klappade en hög med anteckningar och urklipp, tömde askfatet i slaskhinken och tog ut soppåsen med veckans ranson av tomma skramlande konservburkar. Slutligen slog han sig för innerfickorna en sista gång, för att förvissa sig om att han inte glömt något och att paraduniformen satt som den skulle. Sedan drog han igen dörren.

17


* Habersaat hade nog ändå trott att fler skulle dyka upp på mottagningen. Åtminstone dem han hjälpt i svåra situationer genom åren, men kanske också dem för vilka han utjämnat orättvisor och satt stopp för oskäligheter. Han hade i alla fall förväntat sig att få se några av de gamla pensionerade kollegerna från Nexøs ordningspolis och kanske också några av medborgarna han i alla dessa år utgjort offentligheten tillsammans med i det lilla samhället. Men när han såg att det bara var den lokala intresseföreningens ordförande och revisorssuppleant, polismästaren och hans närmaste underordnade samt fackrepresentanten som pliktskyldigast dykt upp, utöver de fem eller sex personer han själv bjudit in, struntade han i sitt långa tal och lät allt förlöpa bäst det ville. ”Tack för att ni har tagit er hit denna härliga soliga morgon”, sa han och nickade mot sin gamle granne Sam, som bodde två hus bort, att han nu kunde börja filma. Sedan skänkte han vitt vin i de tomma plastglasen och hällde upp jordnötter och chips i folieskålarna. Ingen erbjöd sig att hjälpa till. Han klev fram och bjöd folk att förse sig, och medan de radade upp sig framför honom stoppade han diskret handen i fickan för att osäkra sin pistol. ”Skål, mitt herrskap”, sa han och nickade till var och en. ”Vänliga ansikten på den yttersta dagen”, fortsatte han leende. ”Tack så mycket för att ni trots allt dök upp. Ni vet ju vad jag har gått igenom och att jag en gång har varit som folk är mest, i synnerhet poliser. Jag är säker på att de av er som inte helt har gått i stå fortfarande minns mig som en tyst och lugn kille, som utan svårigheter kunde tala tillrätta en fiskare med en krossad ölflaska och lite för mycket adrenalin i kroppen. Eller vad säger ni?” Sam höll upp en tumme framför kameran, men bara en av de övriga nickade. Ändå hördes här och var folk samtycka med nedslagna blickar. ”Jag är förstås ledsen för att jag efter all denna tid nästan uteslutande är ihågkommen som mannen som brände sitt ljus i bägge ändar för ett hopplöst fall och att det till sist slet sönder vår familj, mina vänskapsförhållanden och min livsglädje. Det vill jag be om 18


ursäkt för, på samma sätt som jag vill be om ursäkt för alla åren av bitterhet från min sida. Nej, jag borde ha slutat i tid. Det ber jag än en gång om ursäkt för.” Han vände sig mot sina överordnade med ett mekaniskt leende medan handen nu kramade pistolkolven i fickan. ”Till mina yngre kolleger vill jag säga att ni är så pass nya på era befattningar att ni personligen inte kan klandras för mina bekymmer. Ni utför ert arbete oklanderligt i den riktning som de oförstående politikerna fastställer nuförtiden. Men flera av mina gamla kolleger och föregångare svek inte bara mig med sin brist på stöd utan också, med sin likgiltighet och sin brist på omtanke, en ung kvinna. Detta svek tänker jag nu återgälda med mitt förakt för det system som ni så kommit att hålla om ryggen, ett system som inte förmår klara av de polisiära uppgifter som vi anförtrotts. Idag är det statistik som räknas, inte att man verkligen går till botten med saker och ting. Och det ska jag säga: Fan i helvete om jag någonsin har vant mig vid det.” Några tysta protester hördes från fackrepresentanten, det var han nästan tvungen till, och ytterligare någon förebrådde Habersaat för det enligt dennes åsikt opassande tonläget en dag som denna. Habersaat nickade. De hade rätt. Det passade sig inte, lika lite som gnället de ansåg att han matat dem med genom åren. Men nu fick det vara nog. Nu skulle han sätta punkt för allt och statuera ett exempel som hans kolleger sent skulle glömma. Och hur ogärna han än ville, var tiden inne. Med ett häftigt ryck drog han upp pistolen ur fickan, med resultatet att de som stod närmast flög ur hans blickfång. För ett kort ögonblick noterade han rädslan och förfäran hos hans överordnade när han siktade på dem med pistolen. Sedan lät han det ske.

19