Hem
Tinni Ernsjöö Rappe
Ett reportage om Sofia Rapp Johansson och om samhällets omhändertagande av barn
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Av Tinni Ernsjöö Rappe har tidigare utgivits: Diagnos: Duktig. Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig (med Jennie Sjögren) 2002 Rent hus. Slaget om den svenska dammråttan (med Lars Strannegård) 2004 Lycka till. Om balans i livet och andra floskler (med Jennie Sjögren) 2005 Skriet från kärnfamiljen (med Rebecka Edgren Aldén) 2009
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013426-6 © Tinni Ernsjöö Rappe 2015 tryck CPI Books GmbH, Leck, Tyskland
Förord
Det har gått två år sedan jag först träffade Sofia Rapp Johansson – författare och före detta fosterhemsbarn. Sedan dess har jag följt henne och hennes juridiska kamp för rätten att söka ersättning och få upprättelse från staten och från den kommun som under hennes barndom placerade henne i flera olika familjehem där hon vanvårdades. Under de här två åren har två barn, som precis som Sofia blivit omhändertagna av det svenska samhället, dött i sina fosterhem på grund av vanvård. Åttaåriga Yara blev ihjälslagen med en brödkavel av de som kommunen utsett till hennes vårdnadshavare, och Donia dog av lunginflammation i sin säng i det hem som vårdföretaget Attendo Care hänvisat henne till. Hon blev femton år gammal. Rektorn vid Yaras skola stängdes efter en snabbutredning av från sin tjänst för att han inte anmält fallet till socialförvaltningen, och körde efter det djupt deprimerad av vägen och är svårt skadad för livet. Samtidigt överväger en av tre socialsekreterare att 5
byta jobb på grund av orimlig arbetsbörda och psykisk stress, och ärenden och anmälningar kring barn som far illa blir liggande i månader på socialkontor utan åtgärder och pågående fall missköts. De som lyssnade på radioprogrammet »Kalibers« reportage från Sundsvall i november 2014 kommer nog aldrig att glömma polismannens beskrivning av hur han hittar en ettårig flicka i en varm, mörk och stinkande lägenhet. Ett smutsigt, svettigt och nära nog apatiskt barn i en skitig spjälsäng utan lakan. Flickan var ensam i lägenheten tillsammans med en svårt vanvårdad hund, och hennes föräldrar hade nyligen gripits för att polisen hittat stöldgods i deras bil. Familjen var känd av socialen och hade även en tvåårig dotter som var med föräldrarna vid gripandet. Under de här två åren har antalet barn och unga som behöver hjälp från de sociala myndigheterna ökat gans ka markant, och under samma period har andra blivit rika – en del rent av förmögna – på vinster de plockat ut från vårdinrättningar för utsatta barn eller på andra typer av tjänsteföretag kopplade till branschen »socialt utsatta barn«. De politiska beslut som möjliggjort vins ter i välfärden har nyttjats till fullo i den här delen av den svenska välfärden – här är vinstuttagen i de privata företagen större än i någon annan del av den offentliga sektorn. Samtidigt visar studier att barn som är omhändertagna av sociala myndigheter och placerade i olika typer av boende har det sämre på alla sätt än andra barn i Sverige. 6
De mår sämre, medicinerar mer, får mindre hjälp med läxor, presterar sämre i skolan, har färre fritidsaktiviteter och färre vänner och dödligheten i denna grupp är hela fem gånger större än bland barn i allmänhet. Sättet på vilket vi tar hand om de svagaste och mest utsatta barnen i samhället avslöjar på ett brutalt sätt den etiska nivån på vår välfärd. Hur tar staten – vi – egentligen hand om de barn vars föräldrar inte klarar av uppgiften? Orkar vi veta? Tinni Ernsjöö Rappe, Stockholm i januari 2015
7
»Ni skulle ges värme och trygghet; ni skulle ges en skyddad uppväxt. Men drömmen dog när de sociala myndigheterna placerat er. Ni möttes istället av kyla och likgiltighet. Ni utsattes för våld och övergrepp, ni ignorerades och nekades tillräckligt med mat och kläder. Vi ber i dag om förlåtelse. Samhället hade ansvar för att säkerställa att ni gavs en god uppväxt. Men det var ingen ansvarig som besökte er, ingen som såg er, ingen som frågade er vad ni kände. Ni övergavs.« RI KSDAGE N S TALMAN PE R WESTE RB E RG VI D U PPR Ä T TE L SEC E RE M O N I N I STO CKH O LM S STADSH US , D E N 2 1 N OVE M B E R 2 0 1 1
I december 2009 lämnade Göran Johansson, regeringens utsedde särskilde utredare, över den första delen av Vanvårdsutredningen till regeringen. Utredningen är baserad på intervjuer med över åttahundra personer som vittnar om den vanvård de utsatts för inom den sociala barnavården. Två år efter det kom Vanvårds 9
utredningens slutrapport, och däremellan tillsattes Upprättelseutredningen, vars syfte var att se över vilken form av upprättelse dessa nu vuxna personer som vittnat om sin uppväxt kunde få. De som arbetade med, läste och hörde talas om utredningarna skakades. Det som skildrades kallades för ett svart kapitel i vår historia och blev snabbt något som vi ville lägga bakom oss. Behovet av att gå vidare var stort. Regeringen bad om förlåtelse och erbjöd så småningom ersättning till de värst drabbade. Riksdagens talman Per Westerberg bad offentligt om ursäkt vid en tv-sänd ceremoni i Stadshuset i Stockholm, och det var många som ville kalla detta för historia. Men är det historia? Har den sociala barnavården verkligen blivit bättre? Tar vi bättre hand om utsatta barn idag? Jag har ställt frågan till alla jag har träffat i arbetet med den här boken. Jag har ställt den till socialsekreterare, politiker, forskare, företagare och före detta placerade barn. Samtliga flackar med blicken när de får frågan. Ingen kan svara det vi alla önskar: »Ja. Idag är det bra. Idag har omhändertagna barn det bra.« De flesta har svarat att det är nog bättre. Att det i alla fall är annorlunda idag. Så är det kanske. Men vi ser nya problem. Antalet barn som är i behov 10
av att bli omhändertagna är fler idag, och de som blir det har mer omfattande problem än de som blev placerade för tjugo år sedan. Den sociala barnavården har dessutom utvecklats till en avreglerad marknad där det går att tjäna pengar. Där vinster plockas ut från pengar som samhället vikt åt vård för de utsatta barnen. Det finns familjehem som tar emot långt fler barn än vad kommunerna tycker är lämpligt, insynen är dålig på grund av att varje kommun sköter sina egna placeringar, och ett och samma hem kan ta emot barn från olika kommuner. Bristen på såväl familjehem som vårdplatser försvårar situationen ytterligare för socialarbetarna som ska försöka hitta lämpliga hem åt de barn de ska placera. Den här bristen har skapat en marknad för privata aktörer, där vem som helst kan starta jourhem och hem för vård och boende (hvb). I valupptakten 2014 producerade Socialdemokraterna kampanjvideon »Från fosterbarn till statsministerkandidat«, och i den berättar Stefan Löfven att hans mamma var tvungen att lämna bort honom när han var tio månader gammal. »När jag kom till min fosterfamilj hade jag inget, men genom de öppna armar som mötte mig fick jag allt«, säger Löfven i filmen. I presentationen av filmen står det »Den trygghet och den frihet jag har fått av min familj, av mina lärare och av samhället – det vill jag ge alla barn som växer upp i Sverige.« Det är ett fint vallöfte. 11
De flesta barn i Sverige som är omhändertagna för vård har det bra, visar undersökningar. De flesta är nöjda med sin placering, och det finns familjehem och hvb som gör en fantastisk insats för barn och unga. Men, och det är detta men som den här boken kommer att handla om, det finns fortfarande barn som lider i den miljö där samhället har placerat dem för att få vård, trygghet och närhet. Det finns barn som våldtas i sin nya miljö, som blir psykiskt och fysiskt misshandlade, och det finns till och med de som mördas i det hem där de har placerats av de svenska myndigheterna. Det som inte får hända händer. Fortfarande. Det som Vanvårdsutredningen beskriver är inte hi storia. Det är inte ett svart kapitel som ligger bakom oss. Det är en berättelse som fortsätter. Som vi alla måste förhålla oss till, hur plågsamt det än är.
* Enköping, december 2012 Vi ska säga hej då. Sofias och mitt allra första möte är över. Två timmar av ett ganska darrande men över vägande innerligt första försök att mötas. Jag är fyrtiotvå år, uppvuxen i en trygg kärnfamilj och lever nu med en egen liten familj, och idag har jag tagit tåget till Enköping för att vi ska kunna träffas. I väskan har jag Sofias tre romaner, jag har redan läst dem men vill ha dem med. Ett 12
smutsgult december passerar utanför rutan och jag känner mig nedstämd. Sofia och jag sms:ar om var vi ska ses. Hon kommer till stationen i sin svarta bil strajpad med »Sofia Rapp Johansson, författare« och med hunden Teo i baksätet. Jag känner igen henne på direkten. Hon står utanför stationshuset i Enköping med händerna i fickan och hakan högt. Jag känner igen hennes korta hår och hennes sårbara men samtidigt kaxiga blick. Så möts vi. Jag från trygga bakgrunden, jag som varit intresserad av jämställdhet och könsroller i familjen. Hon från sin trasiga, blödande, uppslitande bakgrund. Hon som valt att kämpa för sin sak, för andra familjehemsbarns sak. Hon är i Enköping för att föreläsa. Sofia är ofta ute och talar om sin historia i kommuner, på bibliotek och i skolor. Hon vill få vuxna som jobbar med barn och ungdomar att se alla barn och deras behov och rättigheter. Och hon vill inge hopp, säga: se, det gick för mig, alla kan få ett bättre liv. Senare, när vi dricker en kopp te tillsammans, berättar hon att livet är tungt ibland. Att hon undrar hur hon ska orka leva. Vi sitter på ett café av tristaste sorten, mitt i en galleria. Jag vet så mycket om henne. Hon har skrivit om sitt liv i sina tre utlämnande böcker och jag har läst. Hon vet väldigt lite om mig. Jag vet inte om hon tänker så, men jag känner att jag har något slags övertag. Ett obehagligt övertag. 13
Vi pratar runt. Det jag tänker mest på efteråt är att jag, efter att hon säger att hon ska skicka mig några journaler från sin senaste terapi, frågar henne om hon vet vad hon gör. Är hon beredd på att lämna ut sig igen? Hon svarar att det frågar alla och att den frågan får henne att undra om det är något fel på henne. Att den får henne att känna sig konstig. Jag förstår. Jag säger att jag ändå vill ställa den, att jag mest av allt vill höra att hon vet vad hon gör. Att alla nog skulle ställa den frågan. Sofia säger att hemma i Hudiksvall, där är hon mest känd som Friskis & Svettis-ledare. Friskis-Fia. Jag undrar om det verkligen är så. När vi ska skiljas kanske jag gör en ansats att krama henne. Jag vet inte. Jag brer inte ut armarna, men jag gör eventuellt något som visar att jag är redo för en hejdå-kram. Vi har ändå haft ett samtal om viktiga saker. Men jag ser på Sofia att det vill hon inte. Hon backar. Utstrålar med hela kroppen att hon inte vill bli kramad. Jag sträcker fram handen, och så säger vi hej då. Vi planerar att ses igen om ett tag.
* I Sverige har under ett år ungefär tre procent av alla barn kontakt med socialtjänsten för att de eller deras familjer själva sökt hjälp, eller för att någon utomstående anmält dem. De som får hjälp lyder antingen under Social tjänstlagen (SOL ), Lag med särskilda bestämmelser om 14
vård av unga (LVU ) eller Lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU ). Den första lagen erbjuder frivillig vård medan de två senare gäller ingripande med tvång. I varje kommun är det socialnämnden som har det yttersta ansvaret för att de barn som bor i kommunen får omvårdnad, trygghet och god fostran. Så är barns rättigheter formulerade i Föräldrabalken. Kan barnens föräldrar inte tillgodose detta, det vill säga om barnet i sitt hem far illa eller riskerar att göra det, när de lever under förhållanden som inte kan anses vara rimliga eller tillräckligt goda, så ska socialtjänsten agera. I de fall när barnen, det vill säga alla invånare mellan noll och arton år, eller familjen i fråga inte anmäler sig själva, så har förskola, skola, grannar och andra i barnets omgivning stort ansvar. Yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn har skyldighet att anmäla barn som de misstänker far illa i sina familjer, medan andra, som grannar eller vänner till familjen, bör anmäla. Alla anmälningar leder inte till utredning, och alla utredningar leder inte till åtgärder. Barn kan anses vara utsatta och i behov av hjälp både på grund av hur de har det i sin hemmiljö, och på grund av sitt eget beteende. I Sverige försöker de sociala myndigheterna stötta ursprungsfamiljerna så att barn så länge som möjligt och i så stor utsträckning det går får bo kvar hemma. I de fall då situationen kräver det tas barnen omhand och får flytta till ett familjehem eller ett hvb – hem för vård och boende. Vid fall då omedelbart omhändertagande 15
måste till, finns jourhem som tar emot barn akut och för en kortare tid. Målet är självfallet att barnet ska få det bättre. Social barnavård är dock ingen mätbar vetenskap, och som Vanvårdsutredningen visade finns det risk för att ett omhändertagande gör ett barns liv ännu sämre. Ett omhändertagande innebär en lång rad av avvägningar och känsliga beslut. En balansgång som kräver mycket av de ansvariga. Ett barn från en utsatt familj kan ha svårt att knyta an till nya människor, ha problem med att lita på vuxna och svårigheter att anpassa sig. Dessutom bär barnet ofta på en sorg över att ha behövt flytta från sin familj, hur hemskt det än var där. I största möjliga mån arbetar socialtjänsten för att få till stånd frivilliga insatser, men i de fall då barnets familj, eller barnet själv, inte går med på insatser måste det ske med tvång. I dessa fall är det förvaltningsrätten som fattar det yttersta beslutet – alltså inte en enskild socialsekreterare. En placering av ett barn ska utvärderas var sjätte månad – i Sverige är målet alltid att ett barn ska flytta hem till sin ursprungsfamilj igen.
* Vanvårdsutredningen beställdes 2006 av den social demokratiska regeringen efter att journalisten Thomas Kangers dokumentärfilm »Stulen barndom« visats i 16
SVT och orsakat en upprörd debatt. I filmen berättar sex män som bott på Skärsbo pojkhem utanför Alingsås om sin barndom. De vittnar om psykisk och fysisk misshandel, straff och sexuella övergrepp som anställda begick mot barnen på barnhemmet. I filmen återges också den barnhemsutredning som några år tidigare gjordes i Norge och som ledde till skadestånd och ursäkter från norska staten till de utsatta barnen. Detta ledde till att regeringen beslutade utreda situationen även i Sverige. Hur hade samhället varit som förälder under 1900-talet? I direktiven till Vanvårdsutredningen stod det att utredaren och dennes personal skulle »kartlägga allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem inom den sociala barnavården«. Det beslutades även att vanvård och övergrepp som begåtts så nyligen att det fortfarande går att väcka åtal för dem inte skulle ingå i utredningen. (Olika brott har olika preskriptionstid.) Utredningen kom med sin slutrapport 2011 och byggde på intervjuer med 866 personer som frivilligt anmält sig och som ansåg att de hade blivit vanvårdade under sin tid i den sociala barnavården. Av dem berättade så många som sex av tio kvinnor och fyra av tio män om sexuella övergrepp, mer än hälften vittnade om fysiskt våld och så gott som alla om grav försummelse. Utredningen är outhärdlig läsning.
17
* Vid ceremonin den 21 november 2011, då riksdagens talman Per Westerberg, några månader efter att slut betänkandet från Vanvårdsutredningen hade presenterats, bad alla drabbade om ursäkt å det svenska samhällets vägnar »utan förbehåll eller förmildrande« sa barn- och äldreminister Maria Larsson att »en barndom går inte i repris«. Hon sa också att »förlorade möjlig heter kan inte alltid kompenseras, men vi vill göra så gott vi kan«, och senare beslutades att drabbade kunde ansöka om ekonomisk ersättning. Drygt tre år efter det, den 22 december 2014 – två veckor innan ansökningstiden för ersättningen gick ut – hade färre än hälften av de 2 983 ansökningar som nämnden då tagit beslut om beviljats ersättning om 250 000 kronor. 250 000 för en förlorad barndom. Lite mer än hälften av de ansökningar som då, den 22 december 2014, hade granskats, hade fått avslag. Ingenting för en förlorad barndom. Av anledningar som ingen jag intervjuat har kunnat förklara för mig sattes gränser för mellan vilka år som vanvården skall ha skett för att en person ska ha rätt till ersättning från Ersättningsnämnden. Mellan 1920 och 1980 ska vanvården ha skett. Vanvårdsutredningens ordförande Göran Johansson kallar på sin blogg 1980-årsgränsen för »utan rimlig motivering«. Han är kritisk mot att regeringen inte 18
givit någon förklaring till den, och har höjt sin röst vid ett flertal tillfällen och bett om en motivering. Hela 94 personer födda 1970 eller senare finns med bland de som blev intervjuade i Vanvårdsutredningen, och dessa fick sedan inte rätt att söka ersättning om deras vanvård skedde efter 1980. Det var inte Vanvårdsutredningen som beslutade om årtalsgränserna. I Vanvårdsutredningens slutrapport föreslogs att »alla som blivit utsatta för övergrepp och allvarlig försummelse, vars ärenden inte är så nya att de faller inom ramen för åtal, bör omfattas av Upprättelseutredningens olika förslag till upprättelse«. Men så blev det inte. Det blev dessa gränser – 1920 till 1980.
* 1980 föddes Sofia Katarina Rapp Johansson. Hennes föräldrar var kända av Enköpings kommuns socialförvaltning. Redan i sin mammas mage finns Sofia i journalerna – det går att följa stora delar av hennes graviditet via socialkontorets journaler. Den 25 oktober 1979, till exempel, inkommer mamman med en anhållan om pengar – en vädjan om 31 kronor till ett graviditetstest. Efter Sofia kommer tre syskon i relativt snabb takt. I januari 1987 omhändertas de fyra syskonen av de sociala myndigheterna. Sofia är då sju år och har bott med sina missbrukande föräldrar sedan hon var nyfödd. Vid 19
tidpunkten för omhändertagandet har mamman varit borta sedan en tid, och pappan har ringt och sagt att han inte klarar av situationen. Sofia och hennes syskon flyttas till ett hem i närheten, till en familj som tar emot dem. Efter ungefär två och en halv månad »orkar inte familjen med syskonen längre«, står det i journalerna. Syskonen flyttas, och flyttas sedan igen. De splittras och splittras igen. I oktober 1989, två och ett halvt år efter det första omhändertagandet – som skedde på föräldrarnas begäran – beslutas att Sofia och hennes syskon ska tas om hand enligt LVU , lagen om vård av unga. Pappan har hela tiden godtagit att barnen är placerade, medan mamman periodvis vill ha hand om sina barn själv. Hon kämpar dessutom med näbbar och klor för att syskonen inte ska splittras och placeras i olika hem. När LVU :et går igenom flyttar Sofia in i sitt fjärde familjehem, utan något av sina syskon. Under två och ett halvt år har hon alltså fått bryta upp från sitt eget hem plus tre familjehem. Utöver det har hon bott med sina syskon på ett korttidsboende, ett slags jourhem, samt varit intagen på en barn- och ungdomspsykiatrisk avdelning i en månad. I sitt fjärde familjehem stannar hon tills hon är sjutton år. Då upphör LVU :et och Sofia återförenas med sin missbrukande mamma. Några år med droger och hemlöshet tar vid.
20