9789100130336 by Smakprov Media AB

Havet

M O N I K A FA G E R H O L M M A RT I N J O H N S O N

Havet Fyra lyriska essĂ¤er

Albert Bonniers FĂśrlag

The Sea comes towards me across the sea Havet kommer emot mig รถver havet Muriel Rukeyser

Förord

Havet har kommit till som ett samarbete mellan Martin Johnson och Monika Fagerholm. Det började med ett radioprogram, en serie i fyra delar, som sändes i Sveri� ges Radio P1 sommaren 2011. Radiojournalisten och ljudkonstnären Martin John� son hade under flera år gått och burit på idén, fyra av� snitt om Havet, och då han fick grönt ljus för att göra radioserien våren 2011 kontaktade han författaren Mo� nika Fagerholm och undrade om hon ville vara med som programledare och medskribent. Det ville hon och några månaders intensivt samarbete resulterade i pro� grammen samt en ocean av infall, idéer – om allt vad havet är, och kan vara, havet som hav, havet i oss. Och Martin Johnson och Monika Fagerholm beslöt fortsätta och göra en bok av det hela. Det är den här boken; inte radioprogrammen men inspirerade av ra� dioprogrammen, vidgade vyer, en fortsatt resa. I bokens fyra kapitel som kallas »lyriska essäer» blandas olika slags material, fakta, fiktion, intervjuer, journalistiskt material, inte arbiträrt men med egen dramaturgi. 7

Begreppet lyrisk essä hänför sig till engelskans »�� lyri� cal essay», och är kanske mindre poetiskt än det låter (mer om formen kan läsas till exempel i kapitlet En� samheten i den här boken). »När jag var liten hade jag ett kalejdoskop, jag trött� nade aldrig på att titta i det. Skärvor, bitar; oändliga mönster, mosaik», skriver Monika Fagerholm i boken. Det kunde också vara en ledstjärna för läsningen. Monika Fagerholm & Martin Johnson

Det finns ett hav. Ett hav som sträcker sig ut över jorden. Letar sig fram längs med kusterna. Längs med klippor� na, runt sandreven, under isarna, trycker sig fram över kontinentalsocklarna. Strömmarna. En ständig rörelse. En gång fanns det också bara ett land. Det är för länge sen förlorat. Men, havet finns kvar. I havet finns ingen arkimedisk punkt. Ingen fast punkt att utgå ifrån. Vattnet forsar genom vattnet. Regnet for� sar genom regnet. Havet kokar. Rörelse. Som Kap Horn. Den skarpa udden fick sitt rykte under den amerikanska guldrushen i Kalifornien på 1800-talet. Det fanns två vägar in i den amerikanska drömmen. Den ena vägen: över prärien. I karavan. Där fanns torkan. Svälten. Indianerna. Den andra vägen: segla. Segla runt Sydamerikas sydspets. Runt Kap Horn. Från Kap Horn är det inte långt till Antarktis. Det är ett smalt sund. På ena sidan – Atlanten. På andra sidan – Stilla havet. På dessa sydliga breddgrader kan du segla runt jorden utan att någonsin möta land. Människor. 9

Föreställ dig att du står där. Att du står på den yttersta udden av Kap Horn. Du har Sydamerika i ryggen. Du är omgiven av Eldslandet. Du tittar åt höger, du tittar åt vänster: du ser en tillsynes oändlig massa med vatten. En massa som pressar på – förbi. På grund av jordens planetära rörelse, dess ständiga rotation, blåser det all� tid från ett håll vid Kaphorn. Det blåser alltid västvindar. Stillahavsvindar. Och, utöver det: starka strömmar västerifrån på väg österut. Det är som om Stilla havet ville in i Atlanten genom sundet. Om du seglar österifrån så har du allt emot dig. Vinden. Vattnet. Havet. Havet är verkligheten, som seglaren Sven Yrvind sä� ger. Verkligheten. Havet är ingen människa. Havet ta� lar alltid sanning. Havet vill aldrig väl. Havet är ett hav. Inget annat. Det här är en bok om havet. Om oss. Om oss människor och havet.

Katastrofen Utanför fönstret i lägenheten där Inger Alfvén bor syns vattnet. Brunt Mälarvatten. Vi tittar ut. »Vid innanhaven, sjöarna, där har du alltid land som medarbetare. Det finns en väldig trygghet i att träden står där, omkring. Träden här vid vattnet är så – urgamla. Så mycket äldre. Och dom kommer att stå där länge till. De är på något sätt sinnebilden för någonting som är säkrare, bestående. Falskt kanske, men ändå.» Inger Alfvén tystnar, tittar på mig. »På havet finns inget land.»

Jag har en bok. Den är blå. Mörkt blå. Marinblå. På omslaget två matt röda flundrelika fiskar som rör sig på havets botten, som i en skog – på bakpärmen en liten sjöhäst, ritad mitt i allt det blå. Havet. The Sea. Life, Naturbiblioteket. Den är från 1961. Samma år som jag är född. Jag läser: Vår planet har fel namn. Våra förfäder kallade den jorden efter allt land de hade omkring sig. I århundraden trodde man att jorden bestod av stenar och jord, med undantag för några mindre vattenkroppar som Medelhavet och Svarta havet. Atlanten kände man till, förstås, men den uppfattades som en smal flod som flöt längs världens kanter. Om de bara vetat hur vår jord egentligen är beskaffad så skulle de ha döpt den till Oceanen; efter de väldiga vattenmassor som täcker 70,8 procent av jordens yta.

Oceanen. Det är vår jord. Det är där vi är, egentligen. I havet. Föreställ dig det.

Jag ligger i alkovsängen i nedre våningen hemma hos mormor i hennes hus uppe i Österbotten, jag är åtta år – de andra är i rummet intill, men jag är ensam. Det hänger en tavla ovanför mig, en oljemålning; en sån som finns i många hem på den tiden. Inte exakt samma bild, men motivet: Havet i storm. Vilda vågor, vitskummiga, höga och gröna och mörka i sina rötter, som uppror, uppkastning. Och jag är där, i tavlan, i havet, och jag är här, i rummet, där jag ligger ensam och stirrar, jag är här, jag är där – I havet. Prisgiven åt havet – ensam. Men samtidigt, rösterna i rummet intill. Min mormor, mina föräldrar, min syster, några kusiner. Slammer med bestick, klirr och kaffekoppar, glas, prat. En klocka i rummet där jag ligger under havet tickar tickticktick, höga, ljudliga tick. När mormor långt, långt senare är död ärver min mamma klockan och vi får den till oss och genast stannar den – 15

Men nu, jag ligger här – vi har nyss kommit från skären, min mormors lilla fiskestuga på andra sidan en vid fjärd. Det har blåst, gått vågor, inte sådana som på tavlan men nog en ordentlig sjögång så vatten har strittat in i båten och det har gungat kraftigt och jag har varit rädd och sjungit mot rädslan Åh Maria min vän är du skää äär i mig än? Och min syster har sjungit, vi har galat tillsammans. Där ute på skäret har mormor berättat för mig och min syster och kusinerna att det ibland på vårarna händer att kläder och skor som tillhört drunknade från båtar som förlist i fjärden flyter iland på stranden intill den lilla fiskestugan. DÅNG. DÅNG. Klockan i rummet där jag ligger slår. Dova, ihåliga slag. Havet kommer emot mig över havet. Jag ligger där under tavlan och tänker inte: det där havet kommer att sluka dig. Jag tänker: det här ska jag inte tänka på när jag är på havet.

»När jag tänker på havet, ja … det kommer många bil� der. En av dom är … en liten segelbåt ute på en oänd� lig havsyta som är cirkelrund och som inte har någon början eller slut. Och det havet kan variera, det kan vara ganska lugnt men mestadels är det nog en väldig rörelse i det, med vågor som kommer från ett håll och som för båten framåt.» »Den där båten, hur ser den ut?» »Ja, eftersom det är jag i båten kanske eller min fa� milj så är det en liten segelbåt som … försvinner … och ändå är den ju centrum, ett totalt centrum. Havet är då allt som finns. På ett sätt, när jag tänker på det, så är det som om jorden gått under.» »Havet för mig är dels den där lilla båten ute på ha� vet därför att jag har varit i den situationen så mycket – och dels är det när man står på stranden och hela havet ligger framför en som en gåta. Det är bara en yta jag ser och ja, en stor stor del finns under, en hemlighet under den där ytan – där är havet som oåtkomlighet. 17

Du rår inte över stormar, du rår inte över de där nyckfulla vågorna som plötsligt reser sig som ett hög� hus framför dig när du är ute.» Inger Alfvén är författare och dramatiker. Hon har skrivit flera böcker om havet. Och om katastrofen. Om män� niskor som gått förlorade i havet. Som sökt en räddning i att vara på den där platsen, omringad av en lätt krökt horisont. Inger Alfvén är också van seglare. Hon har tagit sig över Atlanten. »Jag levde med en man, han var aldrig så lycklig som när han var ombord, som när han seglade. Och han byggde båt efter båt. Vi seglade med ett nioårigt barn från Stockholm. Via Sydeuropa, Kanarieöarna, Afrika� kusten och sen över till Västindien. Sen västvindsbältet tillbaka igen. Det tog femton månader. Jag vet inte hur många båtar med olyckliga besätt� ningar med mycket gräl vi råkade på. Och alla hade gett sig iväg med den här drömmen om frihet. Jag vet inte hur många män, framför allt.» »Och jag tror att det ofta är en manlig dröm det här om det fria havet. Men om det är någonting man är un� derkastad och ofri i, så är det ju att befinna sig mitt ute på ett hav. Du har båten som ska skötas. Segel som ska sättas. Revas. Och, det är ju ett mycket litet utrymme. Det utrymmet är ju ingen frihet. Du kan ju inte gå på några promenader. Framför allt så kan du ju inte gå iväg från de andra.» 18

»Men varför tror du att vi dras till det då?» »Havet ser ju fantastiskt ut. Det ligger där. Du har vinden som blåser i ansiktet. Glittrar i solskenet. Det är det här med att behärska någonting. Du är ju ändå domptören över skutan. Så du är ett med det – när du lyckas. Men när du inte lyckas, då är det bara slit. Frihet är det inte. Det är någonting som man har hittat på.» Det är nu över trettio år sen Inger Alfvén skrev roma� nen S/Y Glädjen. Boken utkom 1979 och krossade en hel generations drömmar om det seglande livet – eller kanske, satte dem i perspektiv. Det var min pappa som introducerade S/Y Glädjen för mig. Jag hade läst alla reseskildringarna i hans nautiska bibliotek som bestod av tre bokhyllor – en samling större än motsvarande på det alllmänna biblioteket – men S/Y Glädjen var annorlunda än allt jag tidigare läst. Som exempelvis Joshua Slocums ensamsegling jor� den runt – en av mina favoritböcker. Han tog sig över haven med en drivkraft som jag aldrig kunde sätta fing� ret på – möjligheternas drivkraft, kanske. Trodde jag. Men också; Tristan Jones, den gamla whiskysmugg� laren. På stora blädderblock brukade jag rita båtar med tunn blyerts, de skulle ta mig upp till Titicacasjön, värl� dens högst belägna sjö, och där skulle jag segla bland indianerna. Precis som Tristan Jones.

Enligt Tristan Jones själv, i böckerna, föddes han år 1924 på sin pappas fraktfartyg utanför en av världens mest isolerade öar, Tristan da Cunha, och när han blev lite äldre hoppade han av skolan för att jobba på vad som skulle komma att bli de sista segelfartygen som be� drev handel runtomkring jorden. Då kriget bröt ut tog han värvning i engelska flottan och hann bli torpederad tre gånger innan han fyllt arton år. Står det. Men, i själva verket föddes Tristan Jones år 1929 i England och växte upp fattig och föräldralös på olika barnhem. Först efter kriget blev han soldat i engelska flottan. Hur långt han i verkligheten seglat vet ingen egent� ligen. Han fiktionaliserade hela sitt liv. Tristan Jones var en alkoholist med berättandets gå� va. Och på riktigt hette han inte ens Tristan, utan Arthur. Men han lyckades vidmakthålla lögnen om sig själv i hela sitt liv – ända in i döden. I dödsrunorna som publicerades när han dog 1995 i The Independent och New York Times återgavs den berättelse om hans barn� dom och extraordinära uppväxt som inte varit annat än fantasier i hans huvud. När jag blev vuxen kom jag att förstå att inte heller Joshua Slocum var helt frisk. Han lämnade sin familj för att segla runt jorden, allena. Slocum var den första som gav sig iväg på en så lång resa för sin egen skull. Fanns inga företag, pengar eller varor inblandade. 20

Bara Slocum och havet och båten Spray. Resan tog tre år. Men ensamheten hade en annan sida. Det som hän� de i verkligheten. Vardagen. När han kom hem igen var han sällan hos sin familj. På somrarna seglade han med Spray längs den ame� rikanska kusten, på vintrarna seglade han i Västindien. Han blev mer och mer mentalt instabil. 1906 åtalades Slocum för att ha våldtagit en tolvårig flicka. Han nekade, sa att inget hade hänt. Och då han var världsberömd var det många som trodde honom. Efter fyrtiofem dagar blev han frisläppt. I november 1909 seglade han iväg igen, i Spray. Båten var vid det laget nergången och sliten, nästan ett vrak – Slocum själv på gränsen till bankrutt. Slocum och Spray försvann och har aldrig återfun� nits. Slocum kunde inte simma. Han ansåg det menings� löst. Femton år senare, 1924, dödförklarades han. Min pappa ägde sjökort över alla strömmar och vindar som gick som pilar över jorden. Vi la ut sjökorten på köksbordet, följde med pekfingret de statiska vindarna – runt England (genom kanalerna, Loch Ness!), ner över Atlanten. Kap Horn. Och, det stora Stilla havet. Det gällde att tänka rätt. Det var bara vissa månader de statiska vindarna blåste. 21

Annars kunde man stanna upp. Inte för att det var så farligt. Månader blev till sekunder under mitt pekfinger som efter bara en kort paus kunde fortsätta resan. Jag försökte övertala min pappa att vi skulle segla jorden runt. Att det inte fanns någonting som stod i vägen. Att skolan kunde skötas på distans. Det var innan S/Y Glädjen. Pappa la boken försiktigt framför mig att läsa. Och jag läste. S/Y Glädjen seglade över ett annat hav. En annan verk� lighet. Där fanns mannen som faktiskt byggde den båt jag tidigare skapat i huvudet. Där fanns familjen. I en li� ten båt. Där fanns pappans stora dröm och där fanns – katastrofen.

»S/Y Glädjen den bygger på en morgondröm jag hade. Om en familj, i en liten segelbåt, mitt ute på Atlanten. Och, det händer någonting. Jag vet inte vad som händer. Men när de kommer i land, när de räddas i Västindien, så är bara två av de här fyra personerna kvar. Och det här var skakande. Jag visste också när jag vaknade att båten hette Glädjen.»

TÖN DE SCHIFT SKRE AND POLL OUT DE SJOKE. En liten båt. En motorbåt, glasfiber, rödvitprickig på insidan. Den skulle haft ett metallhölje vid relingen men det har vi inte haft råd med. Pappa har köpt den, vi är på stranden, maj månad, pappa installerar motor: 8,5 hästkrafters Evinrude i aktern och han läser högt ur bruksanvisningen. Den är på engelska. Min pappa kan engelska men han har lärt sig språket genom att läsa, så han har ingen aning om det rätta uttalet. Även om han tränar i smyg, det vet jag. Han har i hemlighet införskaffat en språkkurs i engelska, LINGUAPHONE heter den, trettio små skivor inklusive lärobok i en papplåda som han har gömt under sin säng och tar fram när han tror att ingen hör eller ser honom. Jag är en snokare av rang, och har hittat gömstället för länge sedan.

Men: detta är vår första motorbåt och vi ska ha den i många år. Den är röd. Marino Swing. Insidan rödvitpripplig för det finns inget hölje som sagt, eller något fastskruvbart metallställ med ratt för den delen. Men strunt i det. Jag är jättestolt. Flickan och havet, det är jag nu, eller ska bli jag – 1973, på våren, jag är tolv år gammal.