orna kring verandan att mogna och hetta upp stenarna på terrassen så att ödlorna kunde ta siesta i eftermiddagssolen tillsammans med värdfolket. ”Och tack och lov för det”, sa hon. ”Stackars Serena fasar så för lovet, för att hålla pojkarna på gott humör alla dessa veckor, ja, månader, faktiskt …” Jonathan sa en liten smula kort att han hade trott att familjen Edwards skulle åka till något tiostjärnigt hotell i Nice, för att inte tala om den vecka de skulle tillbringa med familjen Gilliatt på vägen dit. Det var ju sant, sa Laura, men det blev ändå sammanlagt bara lite mer än tre veckor, och det betydde att det återstod sex eller sju veckor i London. Jonathan sa att de flesta av hans patienter i den offentliga vården inte skulle betrakta det som någon svårare prövning, med tanke på dessa tre och en halv veckor i sol och lyx. Han var mindre förtjust i Mark och Serena Edwards än Laura var. Mark var pr-konsult på en stor firma i City, en insmickrande och charmig karl, men Serena var Lauras bästa vän, och enligt Jonathans mening överöste hon Laura med alltför många förtroenden och hemligheter. Jonathan kunde naturligtvis inte tillbringa nio veckor i Dordogne. Han tog ut så mycket han kunde av sin årliga semester, och resten av tiden flög han till Toulouse varje fredagseftermiddag och tillbaka varje måndag. Och när Laura läste rapporter om vad som föreföll att vara ett nästan oupphörligt regnande i England, och lyssnade på vänner i England som klagade över det och talade om för henne vilken tur hon hade som inte var där, njöt hon således ännu mer än vanligt av de långa, gyllene dagarna, och var ännu tacksammare än vanligt över allt hon hade.
* * * Linda di Marcello var även hon medveten om att hon var tämligen lyckligt lottad, vilket med tanke på den bransch hon arbetade i betydde att det verkligen gick bra för henne. Linda drev en teateragentur, och som hon ofta sa var hennes roll komplicerad. Hon var till nästan lika delar barnsköterska, terapeut och hallick; det var både slitsamt och stressigt, och hon hotade gång på gång att lägga av och göra någonting helt annat. ”Någonting som inte är det minsta krävande, som hjärnkirurgi”, brukade hon säga med ett leende. Men hon visste att hon aldrig skulle sluta. Hon älskade alltihop för mycket. 14
Vincenzi_Vår_Bästa_Tid.indd 14
10-05-21 08.33.06