9789100123901

Page 1


8


DET FINNS MÄNNISKOR som går genom livet med sin otillräcklighet skriven i ansiktet och i kroppens rörelser. De utstrålar ängslan, de får färre chanser än de förtjänar och i något skede börjar misslyckandena äta dem inifrån. Jag antar att han jag kallar Ariel var en sådan människa redan från början. Sedan finns det människor för vilka allt verkar gå lätt, så lätt att deras duktighet och oräddhet med åren blir en ogenomtränglig mask. Ändå utstrålar de ett obestämt hot. Det är som om någon, kanske ett vilddjur, viskade där under masken: kom inte och bråka med mig, för då går det illa. Jouni Manner är en sådan människa. Och jag då, hurdan är jag? Jag vet inte. Jag dolde mig för andra så länge och så väl att jag tappade bort mig själv. Jag är rösten som skall berätta historien om Ariel och Jouni, om Adriana Mansnerus och hennes lillasyster Eva, om Pete Everi på Stationsvägen 12 i Tallinge och många många andra. Men den som berättar letar alltid också efter sig själv. Det finns historier som skall berättas rakt upp och ner. De skall låta som om de aldrig rörts av människohand, som om de fallit ner från himlen eller stigit upp ur underjorden i ett moln av eld och svavel. Och så finns det andra historier, sådana där berättaren måste ge sig till känna för att sambanden skall bli synliga. Den här är av den senare sorten. Jag vet det redan nu, när jag ännu en gång tar fram Adriana Mansnerus dagböcker och bläddrar i dem, när jag för första gången på många år plockar fram den misslyckade biografin över 9


Jouni Manner ur bokhyllan och försöker se vad för slags människa som tonar fram mellan raderna. Jag gör mig alltså redo att börja. *** Ariel Wahl föddes mitt under brinnande krig, under en tid då alla – män, pojkar, kvinnor, flickor – måste förhärda sig. Ändå valde hans mor Lydia att döpa honom till just Ariel. Det fanns ingen far, i varje fall ingen som stannade, och mor och son flyttade ofta men alltid till liknande ställen: Ariel växte upp i de hårdaste delarna av Helsingfors, i Vallgård, Rödbergen och Berghäll. Första gången Ariel mötte Jouni Manner fick han stryk. Det hände en sensommar på en ödetomt i hörnet av Tavastvägen och Fjärde linjen, det var kväll och solnedgången var kall och brinnande och lamporna var redan tända i hundratals fönster upp längs Linjerna och Aspnäsgränd och Ekogränd. Jouni Manner var då bara fjorton år gammal men storväxt och hård som flinta och redan en av de mest fruktade slagskämparna i de nedre delarna av Berghäll. Till och med Ariel, som var en drömsk och världsfrånvänd yngling, hade hört talas om honom. Manner visste däremot nästan inget om Ariel, bara namnet, han visste till exempel inte att Ariel inte kunde slåss och inte heller att han stammade när han kände sig hotad. Och Manner var för ung för att se vekheten som stod skriven i Ariels ansikte: Manner var ingen sadist, han ville ha värdiga motståndare, men det enda han såg i Ariel var en äldre pojke, en potentiell rival, och sådana skulle betvingas. Därför spärrade han vägen för Ariel och sa att både Ariel och Wahl var fikusnamn, och den som hade ett fikusnamn fick på käften och han som hade två, han fick på käften riktigt ordentligt. Ariel försökte säga något lustigt till svar men började stamma av rädsla: han hade fyllt sjutton, men han hade aldrig varit och skulle aldrig bli någon match för sådana som Manner, som dessutom stöddes av ett par adjutanter som stod beredda att gripa in vid behov. När Ariel föll till marken för tredje gången 10


vägrade han kravla sig upp. Hans näsa hade sprungit i blod och han ville inte bli slagen längre. ”Stig opp”, sa Jouni Manner, ”stick!” Ariel tittade på Jouni och sa: ”J-jag tänker v-verkligen inte s-s-stiga opp. Om du vill s-slå mej en gång till så får du b-böja dej hit ner.” En vecka efter det ensidiga slagsmålet skrevs Ariel in i den jättelika Aleksis Kivi-skolan uppe vid Braheplan. Jouni Manner gick i samma skola, och trots åldersskillnaden och det brutala första mötet skulle de småningom bli vänner. *** Jag skall berätta en annan och tidigare historia. Det är vår i Europa. Adolf Hitler har begått självmord i sin bunker och Tyskland har kapitulerat. Röda armén härskar i Berlin, och berlinskorna låser in sig i sina lägenheter och källare för att inte bli våldtagna. Josef Stalin håller ett vakande öga på sina begåvade marskalkar Zjukov och Konjev samtidigt som han försöker dölja att han vill hitta alla tyska atomfysiker och föra dem till Moskva och det kvickt, för i Los Alamos i New Mexico har Projekt Manhattan pågått redan länge: det är bara ett par månader tills provbomben Trinity skall detonera ute i öknen. Också under dessa veckor sker det grymheter varje dag och i alla väderstreck, men det här är ändå ett slags andhämtningspaus, ett ögonblick då många av de allra ofattbaraste fasorna ännu står gömda bakom tidens hörn. Auschwitzfilmerna där grävskopor skyfflar lik och befriade fångar stirrar in i kameran med slocknad blick har ännu inte spritts över världen. Och besättningen på Enola Gay har inte släppt Little Boy, och Little Boy har inte förvandlat människor av kött och blod till brända väggavtryck av de varelser som sprang för sin överlevnad sekunden innan. I Helsingfors är det skiraste maj och på Järnvägstorget spelar man fredsjazz. Orkestern, egentligen The Stomping Indiana Boys men för dagen omdöpt till Peace Messengers, finns nära torgets nordvästra hörn, ett lastbilsflak 11


fungerar som podium. Lastbilen står parkerad i linje med Centralgatan och musikerna sitter med ansiktena vända mot restaurang Fennia i öster. En av musikerna, andretrumpetisten, heter Lennart Wahl och har en knappt tvåårig son som heter Ariel och som han snart skall lämna, för Lennart har trasiga nerver och är begiven på alkohol, och dessutom har han fastnat i morfinberoende efter en operation där hans vänsterfot, som trasats sönder av granatsplitter, nästan måste amputeras. I samma hörn av torget står en ung kvinna som heter Elina Savander. När vinterkriget bröt ut var hon bara sjutton år gammal, för några dagar sedan har hon fyllt tjugotre. Hon är blond och klädd i en svart kjol och en mörkgrön kappa med en skärning som var modern före krigen, kappan har hon fått av sin moster Hilkka som har kräfta och knappast kommer att överleva sommaren. Också hatten är omodern, och pumpsen som mamma Kerttu gav henne sommaren 1940 är missfärgade och slitna. Trängseln där nära orkesterpodiet är förfärlig, det går absolut inte att dansa. Men det är ingen som låter sig störas av detta, det är ingen som tappar humöret för trots den lätta molnbanken som kommit in från Porkala i sydväst så är det ju en dag av ljus, en dag av uppvaknande: en sex år lång mardröm skall suddas ut. Det är bara Elina Savander som har svårt att delta i glädjen. Hon är omgiven av fyrtiotusen människor, bland dem finns hennes fästman och hennes bror och hennes bästa väninna men hon känner sig ändå mol allena. Ingen där omkring henne vet det, men under några minuter i början av konserten ser Elina bara det som ingen vill se. Hon ser inte yran och uppsluppenheten, i stället ser hon rakt in i människornas ansikten, hur fårade, hur i glädjelöshet stelnade, hur bittra och härjade de är. Hon ser kropparna som försöker trängas och knuffas i takt till ”All Of Me”, men hon ser inte den nymornade ivern: hon ser bara den magra, den nästan utmärglade rangligheten hos så många av de där kropparna. Det är krigens spår hon ser, hur de gångna sex åren lagrats i de människor som överlevt, och för att slippa åsynen höjer hon blicken och fäster den vid det stora men ljusa Skoha-huset borta i Brunnsgatans och 12


Centralgatans hörn. Hon tittar vidare längs Centralgatan, ända bort till Svenska Teatern tittar hon, och det är när hon vänder blicken upp mot det gråvita, nästan mjölkaktiga molntäcket som krigsåren överrumplar henne. Plötsligt väller de över henne som en flock svarta träskstinkande odjur, som ett gyttjigt, kvävande minne; ett minne som aldrig kommer att lämna en i fred; som man oåterkalleligen drunknar i; redan drunknat i; och den hamrande frågan medan man går under: hur kan en mardröm räcka så länge att när du äntligen vaknar upp ur den så har den förbrukat din och dina käraste vänners ungdom? Elina Savander är på väg att övermannas av sorg, men just då tar ”All Of Me” slut och applåderna och de uppmuntrande ropen till vokalisten får henne att återvända till nuet. Sångaren, en ung man med svart och bakåtslickat hår, tackar för applåderna och sätter sig på en stol bakom orkestern medan Peace Messengers spelar de första takterna av en kubansk conga. Otra Vez Me Has Robado Mi Viejo Corazón heter congan, men det vet Elina inte, och hon märker inte heller att hennes högra hand – en smal blek vinterhand som är lite rödfnasig kring knogarna – börjar slå takten mot utsidan av låret, som om handen hade en egen vilja. Det börjar kännas bättre, ja hon känner sig redan lite bättre, det är ju inte bara krigsåren som gjort kroppen stel och själen frusen och svartsynt, det är också det slitsamma nuet, det är moster Hilkkas sjukdom, det är den svala och regniga majveckan som varit, och det är det långa långa dansförbudet. Dansförbudet är inte upphävt ännu, myndigheterna har bara utfärdat undantagslov för Fredsdansen och Elina känner sig osäker, hon vill inte göra något otillbörligt. Både kroppen och själen är liksom ovana, man vet ju inte om man äntligen får bli sig själv igen eller om man fortfarande måste vara någon annan, till exempel en hemmafrontshjältinna som tyst och tålmodigt bär sina offer. Allt är ännu kallt och trögt där inuti, stumt och orörligt, vintrigt: det tar tid att tina upp och det är inte bara Elina som känt så, det har varit så för alla, för de fyrtiotusen där på torget, för de hundratusentals som bor i staden, för de miljoner som befolkar landet. Men det 13


är på väg att ske nu, det är congan som gör det, de karibiska rytmerna, det blir tjällossning, isarna smälter, något vaknar till liv, i människa efter människa är det något som vaknar till liv, och nu när Elina slitit sig loss ur sitt svårmod ser hon också annat än tunga minnen i de luttrade ansiktena, hon ser glädje, hon ser förväntan, hon ser hur det glimtar till i ögonvrår och här och där ser hon till och med gryende förälskelse, i själva livet eller i den avhållna människa som står bredvid. Och den där glädjen börjar växa, glimtarna fortplantar sig: sakta sakta arbetar sig livslusten ner i frusna och krigströtta armar och maggropar och höfter och ben, och så sker också med Elina Savander. Hon börjar röra sig till congan, hon rör försiktigt på höfterna och försöker sig till och med på några korta danssteg där hon står inklämd mellan den långe och bredaxlade till höger och den blonde och spenslige i rullstolen till vänster om henne. Och utan att sluta röra sig till musiken vänder hon sig till den långe och säger: ”Sulo snälla, jag är törstig, kan du ta termosen och gå in på stationen och se om di har nånting läskande i kiosken, saft eller svagdricka eller vad som helst.” Han, den långe där bredvid, är hennes fästman. Punkt. Det är så Elina Savander ser på saken den våren. Hon är uppfostrad till att vara ödmjuk, till att åsidosätta sig själv, och om hon levde idag och såg den här karaktäristiken så skulle hon nog protestera. Men det som står här är sant. Det har varit snåla år, grymma år: alla hungrar efter kärlek och Elina, som inte betraktar sig som någon skönhet, är så jublande glad över att Sulo överlevt och fortfarande vill ha henne att hon tänker väldigt mycket på att de är fästfolk, på att han är hennes f-ä-s-t-m-a-n, och betydligt mindre på vem han faktiskt är, en individ, ett unikum som vid sitt dop fått namnet Sulo Uolevi Manner. Sulo Manner är sättare till yrket och skall snart fylla tjugosex. Han har ännu inte börjat jobba på nytt: det är bara två veckor sedan de sista tyska soldaterna lämnade norra Finland via Kilpisjärvi, och först då har Sulo lämnat tillbaka sin uniform och fått avsked från den finska armén. Nu står han försjunken i tankar precis som Elina nyss och hajar därför till när hon tilltalar honom. 14


”Visst, jag går”, säger han, tar den tomma termosen ur Elinas hand och vänder på klacken för att börja bana sig väg genom folkmassan. Men sedan stannar han, vrider på huvudet, nickar mot den spensliga pojken i rullstolen och mot en kortväxt brunhårig flicka som står tätt intill, och frågar: ”Kari och Lahja, vill ni ha något?” Mannen i rullstolen skakar på huvudet till svar, hans blick är fäst på scenen där en saxofonist i svart bredbrättad hatt kastar sig ut i ett solo som förvandlar Mi Viejo Corazón till en loj och varm kvällsbris. Sulo Manner tittar frågande på den kortväxta Lahja med det kastanjefärgade håret. ”Nej tack, jag klarar mej”, säger hon. ”Ska jag ta limonad om det finns?” frågar Sulo ännu av Elina Savander. ”Inte en chans”, säger Elina, ”di har nog krigssortiment fortfarande.” Sulo ler mot henne, det är ett lite ansträngt leende och han känner själv att det slocknar alldeles för snabbt: han vänder ånyo på klacken och börjar beslutsamt plöja sig fram genom trängseln mot stationshuset och dess trappa. Medan han knuffar sig fram vandrar hans tankar längs samma vägar som nyss. Eländiga vägar: först leriga, sedan igensnöade, därpå tjälfrusna, sedan dränkta i smältvatten och därefter leriga en gång till. Vapenstilleståndet i september. De sovjetiska kraven. Kriget i Lappland: mot tyskarna, de forna bundsförvanterna. Ett litet trolleritrick, vän förvandlades till fiende och fiende till vän på bara några dagar. Höstens strider. Kemi, Rovaniemi, Muonio, köpingarna och byarna som låg i aska, husen borta, bara sotiga skorstenar och halvt ihoprasade eldstäder kvar. Sladdkriget och horungen, det var Sulo Manners egna namn på det här senaste kriget som han hade avskytt från första början och omedelbart ångrat att han gått med i. ”Horunge”, det var ett ord som han hört varje dag i Vilkkis tryckeri på Sturegatan, han hade jobbat där under mellanfreden och dit skulle han nu återvända: på sätteriet var ”horungen” en ensam rad som hamnade högst uppe på en sida, avskild från sitt sammanhang. Sulo avskydde inte Lapplandskriget för att det varit lika grymt som de förra, för det hade det inte varit: det hade bara varit så utan all mening. En armé som just förlorat ett krig, som med nöd och näppe undgått att krossas, jagade en annan 15


uttröttad och dödsdömd här genom ett evakuerat och förött landskap, ett förlustens landskap där de flyende sprängde varje bro och varje färjfäste, minerade alla tågbanor och vägar och brände ner varenda by de lämnade bakom sig. Som ett slags uttryck för gudarnas tystnad och för den yttersta meningslösheten: som om människan njöt av att förstöra och förinta ännu en sista gång, innan hon själv gick under. Ändå hade allt förefallit så förnuftigt och logiskt ännu i september då löjtnant Kaarela såg till att Sulo blev befordrad från sergeant till fänrik. Det var löjtnantens idé att Sulo skulle stanna i tjänst. ”Ryssarna kräver det här kriget av oss”, hade Kaarela sagt, ”vi kommer inte undan. Stalin vill att vi ska köra ut tyskarna på några veckor, men jag känner fritzarna och vet att det inte kommer att gå. De har tvåhundratusen man där uppe, en stor del av dem hör till SS, det kan ta hela vintern. Och i fredsvillkoren står att vi ska avveckla vår krigsarmé, så om det här drar ut på tiden får vi sköta det med värnpliktiga. Vi behöver skickligt befäl, män som ännu har alla sina förmögenheter kvar.” ”En barnarmé, herr löjtnant?” hade Sulo frågat och sett klentrogen ut. ”Nå, inte var fänrikens årskull så gammal när den drog ut i krig den heller”, hade Kaarela svarat, lugnt och saktmodigt. Löjtnant Kaarelas tal om ”förmögenheter” syftade på att Sulo Manner tagit sig genom både vinter- och fortsättningskriget med bara obetydliga blessyrer: en stukad vrist, en genomliden påssjuka, en granatskärva som nuddade vid hans hand och åstadkom ett ytligt köttsår. Detta trots att han befunnit sig på de värsta avsnitten både vid Taipale och vid Ihantala. Och hans nerver svek inte heller. Inte ens under den fruktansvärda ryska offensiven hade han sviktat. Veckan efter midsommar ifjol ... herregud, det hade snart gått ett år och fortfarande kreverade bomberna och exploderade granaterna i hans hörselgångar varje natt, det ven och tjöt och bortslitna kroppsdelar flög genom luften som var tjock av rök, det luktade krut och järn och bränt kött och hans ögon förblindades av en vätska som han visste var blod från någon av hans kamrater. Varje natt. Varje satans jävla natt. Och det hade blivit värre under de två veckorna i det civila: det var som om det 16


enformiga livet i fält bidragit till att hålla mardrömmarna under kontroll, och nu när han hade tid igen, tid att tänka och minnas, så bröt helvetet lös. Varje satans jävla natt. För det var ju så det var: precis som alla andra som förblivit oskadade till det yttre så var Sulo i stället sårad där inuti, han visste det själv, drömmarna envisades med att berätta det för honom, de tjatade och tjatade och tjatade trots att han i det längsta försökte hålla fast vid att drömmar var strunt och drömtydning något som bara homofiler höll på med. Sulo hade dödat, oftast på håll men ibland också öga mot öga, och han hade sett kamrater lemlästas, bokstavligen sprängas i bitar. Han hade hittat en av sina män, en före detta fjärrpatrullman och tillika en av hans barndomsvänner från folkskolan i Malm, flådd och uppspikad på en trädstam. Han hade sett huvudlösa kroppar – både egna och fiender – demolerade och fråntagna sin mänsklighet på ett sätt som etsat sig in på hans näthinna fastän han inte ville. Sulo var intresserad av konst och var själv en god tecknare: det fanns stunder då han önskade att han vore Hieronymus Bosch, då hade han kanske kunnat måla sig fri. Det mesta av det han sett hade han sett på Näset: under vintern 1940, under framryckningen sommaren 1941, under åren av ställningskrig, under den sista fruktansvärda sommaren. Ändå var det det sjabbiga och patetiska Lapplandskriget som upptog hans tankar. Evakueringen under hösten, en evakuering i regn och tröstlös gråhet. Kvinnor, åldringar, mjölkkor och hästar som motsträvigt lät sig drivas i exil. Illa klädda, hålögda barn som drog sina klumpigt tillslöjdade leksaksbilar av trä längs de blöta och leriga landsvägarna. Efter barnen följde kreaturen med hängande huvud, de råmade och satte sig på bakhasorna medan kvinnorna och de gamla gubbarna gick bakom och slog med piskan och jagade på. Och sedan själva kriget. De halvvuxna ynglingarna, den nervösa pojkarmén som leddes av nersupna och innerligt krigströtta officerare. Den flyende fienden, de sprängda broarna, de minerade färjfästena och järnvägsspåren. Tätorterna de intog under hösten, den spöklika tomheten, de ensamma skorstenarna: som på fotografierna han sett från Tammerfors krigsvåren 1918; en gles 17


skog av sotiga obelisker; dödens totempålar; minnesmärken över krigets brinnande vanvett. Alla krigs fullständiga vanvett. Det värsta med Lappland var hoppminorna. Minorna som det fanns tiotusentals och åter tiotusentals av, och som skulle desarmeras av minröjare som ofta var lika unga och nyutbildade som Sulo varit när raden av krig började. Unga spensliga pojkar som Kari Savander, fästmön Elinas lillebror som hade kommit i värnpliktsåldern under de ryska februaribombningarna för ett drygt år sedan. Kari som prompt velat gå minröjarutbildningen och som kommit med upp till Lappland på Sulos försorg. Det var Sulo som ingett honom tanken att de kunde utkämpa det här sista kriget tillsammans, svågrar som de skulle bli, och det var Sulo som sett till att de kom i samma brigad men inte i samma kompani: minröjarna hade sitt eget befäl. En regnig oktoberdag utanför Rovaniemi hade minröjarna haft i uppdrag att oskadliggöra ett lok som tyskarna vält snett över spåret och sedan minerat. Också marken omkring järnvägsspåret var minerad. Kari Savander hade stått snett bakom och försökt instruera en annan röjare, en viss AlaKuoppala som var ännu yngre och hade ännu mindre rutin. Ala-Kuoppala hade slarvat, när han avtäckt en mina och skulle desarmera den hade han stigit på en annan, och den exploderande minan hade trasat sönder honom helt och hållet. Sulo hade kommit till olycksplatsen tillsammans med en mängd andra officerare och sett förvåningen i Ala-Kuoppalas ögon, det var när pojken redan skrikit färdigt och bara låg tyst och kraftlös i ösregnet och dog, dog i ett fälttåg som han fram till den eftermiddagen mest uppfattat som ett pojkstreck, en ofarlig och ganska rolig Följa Johnlek. Kari Savander, som i explosionsögonblicket befunnit sig fem meter bakom, hade hunnit kasta sig ner på marken och hade klarat sig undan med ett amputerat ben och ytligare skador på överkroppen. Men Kari var förlamad i underkroppen sedan dess, och läkarna trodde inte att han skulle få vare sig känsel eller rörlighet tillbaka. Sulo försökte intala sig att han inte haft någon andel i det som hänt. Men 18


det gick inte. Varje gång han såg den rullstolsbundna Kari – och det var ofta, de skulle ju bli svågrar – kände han en ohygglig tyngd i bröstet. Den nästan förgjorde honom den där tyngden, han fick lust att bara springa, ut ur Helsingfors, ut på landsvägarna, mil efter mil till någon stad eller by som låg långt borta från den olyckliga Kari, långt borta från familjen Savander. Men han älskade Elina för mycket. Det var nästan ett mirakel, det dåliga samvetet över Karis öde kvävde inte Sulos kärlek till Elina, det närde den. Sulo såg inte att Elinas ärvda kappa var påver och trådsliten eller att hennes bruna pumps var missfärgade och fula. Sulo fäste ingen vikt vid Elinas slitna kläder, han brydde sig inte om att hennes händer var fnasiga av den dagliga kontakten med lut och iskallt sköljvatten, han struntade i att hon redan fått sitt första åderbråck och att hon lätt fick kvisslor i ansiktet av solen. Han stördes inte av att hennes ansikte var så blekt och allvarligt och slutet, och han märkte inte att hennes ögonvitor fortfarande var rödsprängda av trötthet och av all oro hon känt under en lång följd av år. För Sulo var Elina skönheten, hon var den ljusa kontrasten till allt det onda han varit med om, hon var den civila tillvaron och dess förhoppningar och löften, hon var framtiden och kärleken och lyckan, ja hon var mer än så: hon var själva livet. Sulo återvände först efter en dryg halvtimme. Vokalisten hade klivit fram till mikrofonen igen. Peace Messengers spelade ”Night And Day” och trängseln där nära lastbilsflaket var till och med värre än förut. Det kom fler människor till Järnvägstorget hela tiden, de knuffades och trängdes kring Kari Savander och hans rullstol och Kari såg ingenting längre. Kiosken hade salufört en saft av synnerligen suspekt utseende och smak, men Sulo hade ryckt på axlarna och bett försäljerskan fylla Elinas termos. Nu gav han termosen till Elina och bad henne ta fram emaljmuggarna hon hade i en nätkasse. Sedan lutade han sig över rullstolen och viskade i Karis öra: ”Jag har en plunta i innerfickan. Vi kan blanda lite brännvin i saften.” Lahja kastade ett misstänksamt ögonkast åt deras håll, men Kari tittade 19


upp på honom, log tacksamt och frågade sedan: ”Vem är det riktigt som ordnar det här spektaklet?” ”Jag har för mej att det är det Demokratiska Förbundet för Finlands Folk”, svarade Sulo. ”Jaha, och vad är det för ena?” undrade Kari. ”Kommunisterna, om jag inte tar fel”, sa Sulo. ”Ympäri käydään ja yhteen tullaan, man går runt och runt och så möts man igen”, sa Kari. ”Ja, så går det till här i livet”, sa Sulo kort, tittade på Kari och fortsatte: ”Du ser inget nu längre, va?” ”Nä, men det gör inget”, sa Kari, ”jag hör ju vad di spelar.” ”Prat, det är klart du ska se!” högg Sulo av, böjde sig ner, tog rullstolen i ett stadigt grepp och lyfte upp ekipaget med Kari i. Han tecknade till Elina och Lahja att följa efter och började bana sig väg mot stationstrappan igen. Den här gången vek människorna följsamt undan, de såg ju att den resliga och kraftiga mannen kånkade på en rullstolsbunden och väldigt ung krigsinvalid. När de fyra tagit sig uppför trappan och Kari fått en plats längst fram på avsatsen, tryckte Elina tacksamt Sulos arm och till och med Lahja gav honom ett snabbt leende. Konserten blev lång, när kvällen började falla spelade Peace Messengers fortfarande. Det mjölkaktiga molntäcket sprack upp, luften blev bitande kylig, solstrålar föll över Järnvägstorget, de var redan röda och sneda. Ett av de sista numren var ”Kerenskij”, en kuplett från revolutionsåret 1917. Peace Messengers spelade det gamla revynumret i congatakt, förföriskt och pockande, och publiken – Sulo Manner var inte den enda åhöraren med en plunta i innerfickan – var upprymd: fyrtiotusen människor sjöng med så att orden kastades fram och tillbaka mellan stationsbyggnadens, Fennias, Ateneums och Nationalteaterns väggar. Kerenskij han knåda’ en väldig deg, dit sku han knåda lilla Finland in. Men voj voj voj Kerenskij, Finland hör int’ ti ryssen mer.

20


Sulo och Elina tog avsked av Kari och Lahja genast när konserten var över. Trots de värmande klunkarna ur Sulos plunta hade Kari börjat frysa i sin rullstol, och Lahja skulle föra honom hem till Borgågatan. Sulo och Elina hade ingen lust att avsluta kvällen. De var upplivade av konserten och upprymda över att det var fred i Europa, och de var också förälskade: under konsertens sista nummer, en ballad som ingendera kände igen, hade Elina tryckt sig tätt intill sin fästman. De var tjugosex och tjugotre år gamla, men de hade ingenstans att ta vägen. Det fanns inga lediga bostäder i Helsingfors, de rum som fanns behövdes för exilkarelarna, det rådde brist, brist, brist. I Sulos föräldrahem på Kangasalavägen fanns hans mamma Heljä och hans giktbrutna och ständigt arga pappa Ilmari, och där fanns Sulos äldre syster Anneli och hennes lilla dotter Irja, själv sov Sulo på en bocksäng precis vid ytterdörren. Och i två små rum på Borgågatan fanns Elinas mamma Kerttu och brodern Kari och halvsystern Taru, och där fanns också Elinas styvfar Honkanen, som avskydde Sulo innerligt. De promenerade fram och tillbaka genom stadens centrala kvarter, ett mjukt halvmörker sänkte sig långsamt men himlen förblev turkos i nordväst över Tölö. Emellanåt satt de en stund på någon parkbänk och pratade och kysstes. Det blev mer kyssar än prat, och efteråt mindes Elina att hon flera gånger nuddat vid tanken att det var så mycket hon inte visste om Sulo och om allt han måste ha varit med om under krigen. Men Sulo var inte en sådan som pratade, han ville göra saker, sådan hade han varit under hela deras förlovningsperiod, ja under alla de tre åren de känt varandra, och Elina visste vad han ville göra nu. Hon hade känt det redan när de rört vid varandra där på torget, hon hade känt det när de utväxlat den första kyssen i Gamla kyrkans park: Sulo var hungrig, otålig. Elina tvekade. Det var inte det att hon höll på sig av princip, de hade gjort det förut, de hade gjort det när de någon gång haft ett rum till låns och kunnat känna sig säkra på att inte bli ertappade. Första gången hade varit i Elinas morbrors kolonistuga, det var under en permission sommaren 21


1943 och där i stugan i Hertonäs hade de gjort det också senare men nu visste Elina inte vad de skulle ta sig till, för kvällen var kylig och de satt på en parkbänk i Kajsaniemi och kyssen var lång och intensiv och Sulo höll om henne allt hårdare, och hans händer blev allt hetsigare, blev alltmer närgångna, och hon frågade honom: ”Älskling, kan du inte vänta?” Sulos händer blev lugnare men han andades fortfarande tungt och det kom aldrig något svar, bara den där tunga andningen och Elina var nog inte särskilt avvisande hon heller, inte egentligen, för när de steg upp från bänken gick hon fortfarande tätt tätt intill honom och hans arm låg virad om hennes liv och hans hand spretade uppåt, hon kände att den ville mot bröstet. Och visst, hon var otålig själv, hon vägrade känna skam för det, ibland var stället och tidpunkten fel men skötet längtade ändå, och medan de långsamt gick genom Kajsaniemi hörde hon de främmande sångerna eka i huvudet, alla sångerna hon hört under dagen, någon där inuti henne gnolade på de obegripliga orden – åålåmii ...naaitendeeii ... – och rytmen och värmen i musiken levde kvar inuti henne och hon anade att det var likadant med Sulo. De hade tinat upp nu, bägge två, ja alla de fyrtiotusen som varit där på torget hade smultit av värmen i musiken: det var inte evig vinter och evigt mörker längre, det var vår och snart skulle sommaren vara här och hela den där dagen hade handlat om liv efter åratal av sorg och död, och just när hon tänkte detta gick de förbi idrottsplanen och där längs planen stod höga vedstaplar uppradade och de såg att mellan två av staplarna fanns en smal gång som ledde in i ett anonymt och välkomnande mörker. Sulo drog henne dit, drog henne in i dunklet och kysste henne och sedan på nytt och nafsade henne litet i läppen, och hon hann tänka en snabb avvärjande tanke på hur kallt det var och att kylan kunde göra henne sjuk efteråt, sedan släppte hon alltihop och lät honom dra henne djupare in i gången, och när han lyfte upp henne var hon redan redo. Barnet föddes den 4 februari 1946. Det var en pojke, och de lät döpa honom till Jouni.

22


*** Låt mig ta er femton år framåt i tiden, till en märkligt ljummen januarikväll 1961. Det är lördag och den 38-åriga Elina Manner, tvätterska och deltidssömmerska och änka sedan snart tre år tillbaka, sitter i sin bostad i ett trähus på Castrénsgatan och väntar på att Jouni, den äldre av hennes söner, skall komma hem. Oskari, som är tolv, sover redan i sin bäddsoffa. Elina har sagt till Jouni att han skall vara hemma före tio, men nu är klockan redan elva. Elina tror – eller åtminstone hoppas hon – att han är på Kerho, ungdomskaféet nere vid Hagnäs torg. Jouni har varit försenad varje lördagskväll hela hösten och ibland på vardagarna också, han har inte ens fyllt femton men hon rår inte på honom längre, ingen har någonsin rått på honom, inte ens Sulo. Det är en snöfri januarimånad i Helsingfors, senare skall sådana bli vardagsmat men på den här tiden är de sällsynta. De senaste dagarna har det inte blåst alls, gatorna och gårdarna är alldeles bara, det finns inget istäcke heller, bara tunna ensamma flak som driver fram och åter på den orörliga vattenytan inne i Tölöviken och i Djurgårdsviken och ute på Kronbergsfjärden: himlen är ogenomträngligt grå och det är nästan spöklikt alltihop. Elina har inte haft tid att läsa något under veckan men nu har hon tagit både torsdagens och fredagens tummade och såsfläckiga Helsingin Sanomat från Tuulos matsal, och hon slår upp dem i tur och ordning. Hon läser långsamt och noggrant, tankarna vandrar. Väderspåmannen lovar ingen snö till nästa vecka, den ovanliga värmen skall fortsätta, säger han. ”Atomvinter”, skriver en redaktör i en artikel. Vad di nu sen menar med det. Hon läser om flygolyckan uppe i Österbotten för några veckor sedan: det har varit begravning nu, prästen har talat vackert om livets förgänglighet och de mörka djupen i människans själ, men på annan plats står det att kaptenen och hans andreman suttit och supit hela natten i Gamlakarleby. 23


Och tagit taxi till jobbet, utan att ha sovit en blund. Så många döda och bara för att di inte kunde handskas med spriten. Sådär var det med Sulo och Honkanen också. Men där var det bara två som fick livet förstört. Ja, och vi närmaste förstås. Kanske var flygarna veteraner di också. I Kankkulas brunn med allting bara, med alla drömmar om lycka och kärlek och jagvetintevad. Elina ruskar olustigt på sig och bläddrar till bioannonserna. Hon ser att Borta med vinden kommit upp igen, på Tuulensuu nere vid Hagnäs torg. Men hon har redan sett den, flera gånger dessutom. Och jag kan inte gå ut den här måna’n, alla pengar gick till Jounis nya skor, di sku ju bli hans femtonårsgåva men när han aldrig kan vänta. Hon tröttnar på att läsa, plockar i stället upp en veckotidning och försöker lösa ett korsord. Men hon kan inte koncentrera sig. Hon kastar en blick på väggklockan och ser att det är för sent att lyssna på radio: nationalsången har redan spelats, sändningen är slut. Men var i Herrans namn håller han riktigt hus, pojken? Hon lägger ifrån sig korsordet, stiger upp, går till bäddsoffan. Oskari har sparkat av sig täcket i sömnen och hon stoppar om honom på nytt. Jounis heteka står tom där vid den andra väggen, sängen är slarvigt bäddad men Elina är för trött för att orka göra något åt saken. Hon går till spisen och lagar sig ännu en kopp te, den tredje, och vet att hon redan offrat sin nattsömn. Men det är söndag, bara han lagar sej hem så kan jag sova till kvart i åtta då radion börjar. Fast det kommer ju inget man vill höra sen Frukostkaffet försvann. Han är på televisionen nu han Tarva, men en sån apparat har ju inte en vanlig människa råd med. Hon tar tekoppen, sätter sig vid matbordet igen och tittar ut över den tomma gatan. Hon fäster blicken på Tuulos skylt där borta i hörnet, och utan att hon märker det lämnar hon nuet och börjar minnas livet sådant det varit sedan hon fick barnen. Hon minns de skrämda åren genast efter krigen, när Sjdanov och hans män satt på Torni och stadsborna undvek hotellet, när det påstods att det fanns nergrävda vapen överallt, när somliga människor flydde till Amerika medan andra gick omkring med en nyvunnen tro på sig själva och sin sak. Sulo kunde ha hört till de senare om han velat, 24


hans pappa hade ju avrättats våren 1918 och den Kullervo Manner som lett de rödas regering var en avlägsen släkting han också. Men Sulo var inte politisk alls, han var för känslig, han var konstnär i själen fast han bara var sättare, det såg man ju på blyertsteckningarna han gjorde: till och med henne, Elina, hade han lyckats göra till en skönhet, hon som var så alldaglig och ful. Sulo talade aldrig om politiska ting, när andra började agitera och gräla drog han sig bara undan och teg, till Elina sa han att åren i de vitas barnhem hade lärt honom att knipa käft och hålla sig till sitt. Det här sa han till henne en vinterkväll då pojkarna var små och de ännu pratade med varandra, Sulo och hon. De hade flyttat till eget då, äntligen, de bodde i bortre ändan av Mannerheimvägen, i en liten hyreslägenhet i åttonde våningen i ett av de nybyggda husen nära Fempennistullen. De bodde där, ovanför trädtopparna, också när Mannerheim lades i graven: hon mindes begravningsdagen mycket väl, det var 1951, en kall dag, en helt annorlunda vinterdag än den som just timat, det hade varit mycket snö och vid varje utandning hade tjock vit rök strömmat ur munnen. Elina hade struntat i begravningen, i stället hade hon knuffat kärran med Oskari genom den djupa snön, och bredvid kärran halvsprang en sur och sammanbiten Jouni: de skulle till Heikkiläs skrädderi på Topeliusgatan, hon skulle fråga efter jobb. Den vintern söp Sulo redan ganska hårt men jobbet hos Vilkki hade han kvar, arbetskamraterna skyddade honom, när faktorn frågade varför Sulo var borta hade de andra alltid en förklaring till hands. Olympiasommaren mindes hon som en ljus tid, Sulo drack inte då, han hade tagit sig i kragen och sparat pengar och en dag gick de på friidrottstävlingarna allihop, Jouni och Oskari och Sulo och hon: hon mindes en brasiliansk trestegshoppare, en neger som hade så långa ben att det såg ut som om de aldrig tog slut. Hon mindes annat också: hon mindes alla tidningsartiklarna om den populära löparen Zatopek och hans fru Dana, och hon mindes fadäsen med den tankspridda chauffören som skämde ut sig genom att köra sin Coca-Colabil mot ett träd på Backasgatan så att alla flaskorna gick sönder. Efter det blev bilderna mörkare: följande vinter fick hennes lillabror Kari 25


lunginflammation och dog, det var efter att Lahja tröttnat och lämnat honom men han var försvagad annars också, efter alla åren i rullstol. Sulo tog Karis död mycket hårt, han hade alltid varit fäst vid sin svåger, de hade ju en så lång gemensam historia också, hade krigat tillsammans mot tyskarna i Lappland och allt. Det var efter Karis död det började gå utför med Sulo på allvar, han kunde vara försvunnen flera dagar i sträck och nu kunde de andra sättarna inte skydda honom längre. Han fick sparken, och då började han supa inte bara med sina gamla vänner utan också med Elinas oberäkneliga styvpappa Honkanen och dennes kumpaner. Det var dumt gjort, för Honkanen hade ett brottsregister och det hade hans hejdukar också, och dessutom avskydde Honkanen och Sulo varandra. Efter Sulos död hade Elina ibland anklagat sig själv för att hon inte orkat, för att hon varit så ointresserad, för att hon blivit allt blindare för hur det var fatt. Men i grunden visste hon ju så förfärligt lite om honom, hon visste ju inget om vad han varit med om under åren vid fronten. Och inte fick hon någonsin veta det heller: Sulo tog sina hemligheter med sig i graven. Småningom hade hon ändå slutat anklaga sig själv. Hon hade alltid haft fullt upp med vardagen, med Jouni och Oskari och med att få pengarna att räcka till. Och hon visste sedan barnsben att alkoholen var en fruktansvärd härskare: ibland tyckte hon att den fällde finska män med mer mördande precision än någonsin ryssarnas bomber och granater. Nu efteråt hoppades hon bara att pojkarna inte tagit alltför stor skada, för under det sista året tillsammans hade Sulo blivit rå och hård mot dem fast han älskade dem så mycket. Han hade varit grym särskilt mot Jouni, och ibland tänkte Elina att Sulo varit extra elak mot förstlingen för att han anade att Jouni var av hårdare virke än han själv, som redan hade gått under. Eller så hade han helt enkelt känt skam, skam över att pojkarna såg honom så ynklig och svag som han var då han återvände hem efter att ha varit försvunnen. Jouni var inte ens tio då, han var uppkäftig och olydig men han var ändå bara ett barn som prövade sina gränser. Sulo borde inte ha slagit honom med bältet, borde inte ha skrikit de där hemska sakerna åt honom. Men Sulo var inte sig 26


själv de gångerna, han var raglande full, nyckfull och oregerlig, inte ens Elina gick säker. Hon mindes det där året som en smak av metall, en lång vandring i blygrå tjocka, hon hade lagt alla sina krafter på att skydda Jouni och Oskari och sig själv. Visst hade hon gjort vad som stod i hennes makt för att rädda Sulo, men han ville inte, han hade gått sönder, hon såg det i hans ögon när han var nykter, han var rädd då, han kurade ihop sig, vek undan med blicken, skämdes, sedan rymde han till Honkanen och hans gäng igen och de inte bara söp, de sysslade med annat också, spritlangning och inbrott och häleri och till sist åkte Sulo in, det var just före storstrejken för hon mindes att han satt av sitt straff då, det var svart av folk i de långa strejktågen längs Tavastvägen ner till Hagnäs torg men hennes man han satt i finkan, och när han kom ut ur fängelset levde han bara ett par år till, sedan var det slut. Det sista året, när hon och pojkarna bodde ute i Hertonäs, hade hon förbjudit Sulo att komma och hälsa på barnen. Utan att hon visste det hade han då – tillsammans med Honkanen av alla människor! – gjort ett sista försök till bättring. Honkanen och Sulo hade tagit anställning på ett landsvägsbygge sommaren femtioåtta, de jobbade i ett väglag någonstans söder om Tammerfors och bodde i barack, och där i baracken hade nykterhetslöftet kommit på skam och knivarna kommit fram, och nu satt Honkanen i fängelse för dråp. Nio års tukthus hade han fått, men vad hjälpte det: det växte klöver på Sulo precis som på stackars Kari, pojkarna hade varken far eller morbror i livet längre. tttt tr r r r Det abrupta, rasslande ljudet mot fönstret väckte Elina ur hennes tankar. Under ett förbiilande ögonblick var hon osäker på var hon befann sig och vilken period av hennes liv det var, hon var på vippen att vända sig in mot 27


lägenheten och ropa till Sulo att det var någon utanför köksfönstret mitt i natten. Sedan fann hon sig. Hon böjde sig fram och tittade ut över gatan och såg att det var Jouni, gudskelov. Men han var inte ensam. Bakom honom stod en mager pojke med ljust och lockigt hår, pojken hade ett konstigt, lite flickaktigt utseende. Elina tecknade åt Jouni att vänta, tog ett par steg bakåt och kastade en blick på sin väckarklocka där inne i rummet. Tjugo före ett. Hon återvände till fönstret, öppnade det och väste: ”Två timmar och fyrtio minuter försenad! Vad ska jag riktigt ta mej till med dej, du blir ju bara värre! Och varför kastar du sten på fönstret, har du glömt nyckeln igen?” ”Ja. Men det var grus, inte sten.” ”Och vem är dendär pojken? Säj åt honom att gå hem!” ”Det är Ariel. Han är min kaveri. Kan han sova hos oss? Han har ... han säjer att han har lite problem hemma.” Den flickaktiga pojken tittade allvarligt på Elina. Han svalde och såg lite rädd ut, sedan fick han fram ett: ”G-g-goafton, fru Manner.” Elina skakade på huvudet och lade på sin strängaste min. ”Det är faktiskt natt redan, inte afton. Och det här är inget barnhem för vilsegångna.” Pojken Ariel såg ännu olyckligare ut än förut. Han drog sig bakåt, verkade vilja försvinna bakom en brun Wartburg som stod slarvigt parkerad nedanför det mannerska fönstret. Jouni ryckte in, sa med bevekande röst: ”Morsan, snälla. Ariel går i min skola. Han är sjutton och en av dom snällaste i hela ... jag beskyddar honom. Och han har faktiskt ... om han säger att han inte kan gå hem så är det så, Ariel pissar inte i ögat.” ”Vi har inte rum för nattgäster, det vet du.” Innerst inne visste Elina nog varför hon inte ville släppa in den främmande pojken. Hon skämdes. Det var inte det att de bodde trångt, det var det många som gjorde. Det var huset: ett av kvarterets sista trähus som ännu stod kvar, det hade inte ens rinnande vatten. De hämtade sitt vatten från stadens kran ute på gatan, och 28


på bakgården fanns både en utedasslänga och en avloppsbrunn där man tömde nattkärlen och kastade smutsvattnet. ”Och vad är det för trams om att du beskyddar honom, han är ju flera år äldre än du!” fräste Elina för att det inte skulle synas att hon var generad över deras hem. ”Ariel kan inte slåss”, sa Jouni som om det förklarade alla mysterier i världen och några till. ”Och han kan sova på golvet. På tamburmattan, var som helst.” ”J-jag bryr mej inte, f-fru Manner”, försäkrade Ariel och steg försiktigt fram från sitt gömställe, gjorde ett klumpigt försök att buga sig. ”Hos oss sovs det inte på golvet”, väste Elina bestämt. ”Och vad är det riktigt med er, har ni druckit? Nu får du lov att komma in Jouni, grannarna vaknar snart och jag får igen skämmas över dej.” Hon kastade en blick på den underliga Ariel. ”Och du får gå hem, sådär farligt kan det ju inte vara!” När hon uttalade de sista orden såg hon plötsligt bilder från nätter då Sulo varit vild och galen och gett sig på både Jouni och henne, de flimrade förbi de där bilderna, mörka och brinnande, och med ens skämdes hon för det hon just sagt. Hon kunde ju faktiskt inte veta. Men pojkarna gav upp. Jouni vände sig till Ariel och sa: ”Du får nog gå nån annanstans, hon ger inte med sej när hon blir såndär.” Ariel vände sig om och började gå. Elina tittade efter honom men teg och kastade sedan nycklarna till Jouni. När sonen kommit in satte han sig vid matbordet, satt bara där och tittade ner mot Tuulos snett över gatan. Elina såg att det fanns en stor reva på hans byxben. Smutsiga var de också, byxorna. Och skorna, de nya dyra i brun mocka, glappade framtill: sulan hade lossnat. ”Jag frågade om ni har druckit alkohol. Kan jag få ett svar?” ”Nej. Alltså vi har inte druckit.” ”Har du slagits?” ”Nej.” Han tittade inte på henne när han svarade, fixerade bara Tuulosskylten med blicken precis som Elina gjort tidigare. Hon tittade på honom igen. 29


Han var stor för sin ålder, inte gänglig och spindellik som pojkarna brukade bli när de växte tidigt, utan axelbred och kraftig: han hade sin pappas fysik. Han skulle klara sig bra i ett bygglag eller i hamnen fast han var så ung. Elina ville inte tänka så, men tankarna hade börjat tvinga sig på henne allt oftare: Jouni hade en frielevsplats men det var ändå dyrt att ha honom i läroverket. Hon hade svårt att få lönen att räcka till, hon kunde inte låta bli att tänka på pengarna pojken skulle hämta in ifall han började jobba i stället för att fortsätta i skolan. Till och med yrkesskola var lönsammare, där fick man praktikantjobb mycket snabbt, det spelade ingen roll vilken linje man valde. Men Jouni hade hoppat över en klass i folkskolan och hade fortfarande utmärkta vitsord fast han mest drev längs gatorna och hängde på Linjernas bakgårdar, och han hade sagt till Elina att han ville bli student och att han nog skulle börja plugga ”sedan när det blev svårare”. ”Voj di där skorna ...”, sa Elina mest för att bryta tystnaden. ”Alldeles nya, varför måste du gå med dom i det här vädret?” ”Jag har ju inga andra”, sa Jouni, ”dom gamla är slut.” ”Dina skidmonor finns ju”, försökte Elina. ”För små. Och jag går inte till Kerho i monor”, sa Jouni och vred på foten och tittade tankspritt på den glappande mockaskon. ”Det är inget farligt, morsan. Det är bara sulan.” ”Dålig limning”, sa Elina. ”Du sku ha köpt inhemskt istället för sånadär tjeckoslovakiska.” ”Det går att laga”, sa Jouni lugnt. Han tittade fortfarande inte på henne när han fortsatte: ”Jag vet att vi är utan pengar. Men om några veckor har jag jobb. Gubben Ahokainen på Sokos lager har lovat. Tre kvällar i veckan och två morgnar före skolan.” ”Men kära nån!” utbrast Elina. ”När har du ordnat det?” ”Jag gick dit förra veckan. Dom behöver folk. Jag ska packa. Göra i ordning leveranser. Eller det är åtminstone vad jag tror. Man får se”, sa Jouni utan att röra en min. Elina kände sig plötsligt lugn till sinnes. Det var inte första gången det 30


här hände. Just som hon var utom sig av oro, för Jounis skull eller för hela familjens, gjorde Jouni någonting som ställde allt till rätta, åtminstone för en tid. Unge Jouni är ändå son till en man som kämpade fem och ett halvt år för fosterlandets frihet, den äran kan ingen ta ifrån honom, och samma ära tillhör Er, fru Manner, hade rektor Kivimaa skrivit i brevet där han meddelade henne att Jouni fått plats som frielev. Senare, under ett läsår då Jouni slogs nästan dagligen, hade en upprörd direktionsmedlem velat dra in frielevsplatsen, men rektor Kivimaa hade försvarat Jouni och lyckats övertyga direktionen om att både eleven själv och hans mor utlovat bot och bättring. Och Jouni brukade faktiskt lyckas. Med botgöringen var det väl inte mycket bevänt, men han verkade ha ett sjätte sinne som berättade för honom när omgivningens tålamod var på upphällningen: han hade för vana att sluta bråka och börja visa god vilja i precis rätt ögonblick. ”Vill du att jag lagar dendär revan?” frågade Elina med vänlig röst. ”Vilken reva?” undrade Jouni ”Den på vänstra byxbenet.” Jouni ryckte på axlarna. ”Om du vill.” ”Lämna byxorna där på stolen när du lägger dej så lagar jag dom genast i morgon.” Jouni nickade men sa inget mer. Elina stod kvar och iakttog honom snett från sidan. Sammanbitna käkar, ögon som tittade ut i natten. Det fanns något hårt i blicken, något smalt och blint och oeftergivligt. Han har en soldats ögon fast han inte har fyllt femton, tänkte Elina. Di är små krigare allihop, di är sina pappor. ”Jag lägger mej nu”, sa hon och drog sig bakom draperiet. Jouni svarade inte. *** Jouni och Ariel hade blivit vänner kort därförinnan, en regnig söndag i oktober. Det hade då gått ett par månader sedan deras våldsamma möte 31


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.