Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 6
10-02-15 08.47.35
plats och datum är det enda jag är säker på: Chicago den 2 mars 1908. Allt det övriga är insvept i historiens och smärtans töcken, och där kastar jag mig ut: Tidigt på morgonen står en mager ung man och ringer på dörren till Lincoln Place 31 där George Shippy, Chicagopolisens fruktade chef, har sin bostad. Jungfrun, som enligt källorna heter Teresa, öppnar dörren (som säkert knarrar olycksbådande), granskar den unge mannen från de smutsiga skorna upp till det svartmuskiga ansiktet och hånler för att visa att det är bäst att han har ett viktigt ärende. Den unge mannen ber att få träffa polischef Shippy. Med barsk tysk brytning påpekar hon att det är alldeles för tidigt och att polischef Shippy aldrig tar emot besök före nio. Han tackar och ler och lovar att återkomma då. Hon kan inte placera hans brytning men kommer att förvarna Shippy om att utlänningen som sökte honom såg mycket suspekt ut. Den unge mannen går nedför yttertrappan och öppnar grinden (som även den knarrar olycksbådande). Han stoppar händerna i fickorna, men sedan hissar han upp byxorna – de är fortfarande alldeles för stora – och så tittar han åt höger och åt vänster som om han fattar ett beslut. Lincoln Place är en främmande värld; de här husen liknar palats med sina höga breda fönster, och inga försäljare syns till, inte en själ syns till på gatan. De ishöljda träden glittrar i morgontristessen; en gren som knäcks under tyngden av is träffar trottoaren och klirrar 7
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 7
10-02-15 08.47.35
med sina frusna toppar. Någon kikar fram bakom en gardin i huset på andra sidan gatan, ett askgrått ansikte mot den mörka bakgrunden. Det är en ung kvinna: han ler mot henne och hon drar hastigt för gardinen. Alla liv jag skulle kunna leva, alla människor jag aldrig kommer att lära känna, aldrig kommer att vara, de finns överallt. Det är vad världen är. Senvintern har terroriserat staden utan pardon. Den rena januarisnön är borta, liksom den stränga februarikylan, och temperaturen stiger svekfullt bara för att illvilligt falla igen: dessa infernaliska, nyckfulla isstormar, dessa utsläpade kroppar som förtvivlat hoppas på vår, alla kläder som stinker av spisrök. Den unge mannen fryser om fötter och händer, han kröker och rätar på fingrarna i fickorna och för vart och vartannat steg går han upp på tå, som om han dansar, för att hålla blodcirkulationen igång. Han har varit i Chicago i sju månader och frusit mest hela tiden – sensommarvärmen är nu blott ett minne av en helt annan mardröm. En oväntat mild oktoberdag följde han med Olga till den lavgröna sjön, som just nu är igenfrusen, där de blickade ut över de rytmiskt rogivande vågorna och tänkte på allt trevligt som skulle hända en vacker dag. Den unge mannen gör en lov runt den knäckta grenen och styr kosan mot Webster Street. Träden här är vattnade med vårt blod, skulle Isador säga, gatorna är stenlagda med våra benknotor, de äter våra barn till frukost och slänger resterna i soporna. Webster Street har vaknat: damer i pälsbrämade broderade kappor stiger in i automobiler utanför sina hus och böjer försiktigt på nacken för att skydda de vidbrättade hattarna. Efter dem kommer herrar med galanta galoscher och gnistrande manschettknappar och klämmer in sig på sätena. Isador påstår att han tycker om att besöka dessa fantasivärldar där kapitalisterna bor och njuta av välståndets frid, den trädkantade stillheten. Men sedan återvänder han till gettot och är arg; där har man alltid nära till buller och larm, där är man inpyrd med en ständig stank, där 8
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 8
10-02-15 08.47.35
är mjölken sur och honungen bitter, säger han. En jättelik bil kommer flåsande som en uppretad tjur och är nära att köra på den unge mannen. De hästdragna vagnarna liknar skepp, hästarna är välgödda, välryktade och fogliga. De elektriska gatlyktorna är fortfarande tända och reflekteras i butiksfönstren. I ett av fönstren står en huvudlös provdocka och visar stolt upp en skir vit klänning med slappt slokande ärmar. Provdockan är orörlig som ett monument och han stannar framför den. En kisande krullhårig man står bredvid honom och tuggar på en slocknad cigarr, så nära att deras axlar nästan gnuggas mot varandra. Lukten från mannens kropp: fuktig, svettig, tygaktig. Den unge mannen stampar med först den ena, sedan den andra foten för att lindra svedan av blåsorna som han fått av Isadors skor. Han minns när hans systrar provade sina nya klänningar hemma i Kisjinjov, hur de fnissade av förtjusning. Och hur stiliga unga grabbar log mot dem på strandpromenaden så att han blev både stolt och svartsjuk. Det har funnits ett liv före det här. Hemma är den plats där någon noterar ens frånvaro. Lockad av lukten av nybakat bröd går han in i en speceri butik i hörnet av Clark och Webster – Ludwigs Livsmedel heter den. Det mullrar så ljudligt i magen på honom att mr Ludwig tittar upp från tidningarna på disken och rynkar pannan när han för handen till hatten. Världen är alltid större än ens begär, mycket är aldrig tillräckligt. Inte sedan den unge mannen bodde i Kisjinjov har han varit inne i en affär med ett sådant överflöd som den här: korvar som hänger ner från höga stänger som långa krokiga fingrar, lårar med potatis som luktar lera lång väg, burkar med inlagda ägg uppradade som preparat i ett laboratorium, kakburkar med målade bilder av hela familjeinteriörer – lyckliga barn, leende kvinnor, allvarliga män – sardinburkar i höga travar, en tjock Toraliknande rulle smörpapper, en liten våg i självsäker balans, en stege stödd mot en hylla högt uppe i butikens dunkla himmel. Även i herr 9
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 9
10-02-15 08.47.35
Mandelbaums butik fanns karamellerna på översta hyllan så att barnen inte nådde upp. Varför börjar det judiska dygnet vid solnedgången? En vemodig vissling från en tekittel i rummet innanför annonserar en storstilad entré: ut kommer en kraftig kvinna med håret i en krans på hjässan. I famnen bär hon en knölig brödlimpa, varsamt som om den vore ett barn. När Rozenbergs tokiga dotter hade blivit våldtagen av pogromtjikerna gick hon omkring med en kudde i famnen i flera dagar efteråt. Hon försökte amma den medan pojkarna följde henne hack i häl i hopp om att få se en judetutte. ”God morgon”, säger kvinnan tveksamt och utväxlar en blick med sin make – de måste hålla honom under uppsikt, förstår man. Den unge mannen ler och låtsas leta efter något på hyllan. ”Vad får det vara lov att vara?” frågar mr Ludwig. Den unge mannen säger ingenting, vill inte avslöja att han är utlänning. ”God morgon, herrskapet Ludwig”, säger en man som just kommer in i butiken. ”Hur står det till idag?” Den lilla dörrklockan fortsätter att pingla medan mannen talar med hes, trött röst. Han är gammal men har ingen mustasch; en monokel dinglar över magen. Han lyfter på hatten för paret Ludwig men ignorerar den unge mannen som nickar mot honom. ”Hur står det till själv, mr Noth?” säger mr Ludwig. ”Hur är det med influensan?” ”Min influensa mår ganska bra, tack. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om mig själv.” Mr Noths käpp är krokig, slipsen är av siden men fläckig, och den unge mannen känner lukten av hans andedräkt – något håller på att ruttna inom honom. Jag ska aldrig bli som han, tänker den unge mannen. Han överger de andras gemytliga småprat och går fram till anslagstavlan vid ytterdörren för att studera annonserna som sitter uppnålade på den. ”Jag skulle behöva lite kamfer”, säger mr Noth. ”Och en ny, ung kropp.” 10
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 10
10-02-15 08.47.35
”Vi har slut på kroppar”, säger mr Ludwig. ”Men kamfer har vi.” ”Var inte orolig”, säger mrs Ludwig och skrockar. ”Den där kroppen kommer att tjäna er väl länge än.” ”Åh, tack, mrs Ludwig”, säger mr Noth. ”Men säg för all del till om ni får in några nya friska kroppar.” På söndag, läser den unge mannen, spelar Joe Santley huvudrollen i Billy the Kid på Bijou. Illinois Mödrakongress anordnar ett symposium om ”Läsandets moraliska inflytande” och på Yale Club föreläser doktor Hoffmannstal om ”Degenerationens former: Kroppen och moraliteten”. Med kamferflaskan och hatten i vänstra handen försöker mr Noth öppna dörren med den högra och käppen halkar uppoch nedför underarmen. Mrs Ludwig rusar fram för att hjälpa till, fortfarande med limpan i famnen, men den unge mannen hinner före och öppnar dörren, varvid den lilla klockan pinglar piggt. ”Åh, tack”, säger mr Noth och för handen mot hatten så att käppen sticker den unge mannen i skrevet. ”Ursäkta”, säger mr Noth och går ut. ”Vad får det vara?” säger mr Ludwig bakom disken, ännu kyligare, för den unge mannen uppför sig alldeles för ledigt och obesvärat i hans butik. Den unge mannen går tillbaka till disken och pekar på hyllan med pastiller. Mr Ludwig säger: ”Vi har alla sorters smaker: jordgubb, hallon, mentol, kaprifol, mandel. Vad önskas?” Den unge mannen knackar med fingret på burken med nickelstora vita pastiller, den billigaste sorten, och räcker mr Ludwig en tiocentare. Han har pengar att spendera på onyttigheter, och det vill han visa. Jag är precis som alla andra, brukar Isador säga, eftersom det inte finns någon annan som jag i hela världen. Mr Ludwig blänger på honom; utlänningen skulle mycket väl kunna ha en revolver i fickan. Men han väger upp en hög pastiller på den lilla vågen, tar bort några och häller ner resten i en vaxad påse. ”Så där”, säger han. ”Var så artig.” Den unge 11
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 11
10-02-15 08.47.35
mannen stoppar genast en pastill i munnen och hans mage ylar av förväntan – mr Ludwig hör ylandet och kastar en blick på sin fru. Lita aldrig på en hungrig man, säger hans ögon, särskilt inte en hungrig man som behåller hatten på och köper karameller. Pastillen är äppelsyrlig och får den unge mannens mun att flöda över av saliv. Han frestas att spotta ut den, men pastillerna ger honom rätt att dröja sig kvar i butiken, och han rynkar pannan och fortsätter att suga på den medan han släntrar bort till anslagstavlan för att ta sig en andra titt. På International Theater uppträder Richard Curle i sitt nya musikaliska lustspel, Mary’s Lamb. Doktor George Howe & Co. utlovar en tillförlitlig kur mot åderbråck, blodförgiftning, blåsor samt nervklenhet. Vilka är alla dessa människor? Doktor Howe är avbildad på broschyren – en barsk man med en vördnadsbjudande svart mustasch i det vita ansiktet. Olgas ådror är konstant svullna; efter arbetet sätter hon sig på en stol och lägger upp fötterna på en annan. Hon brukar sticka hål på hans blåsor. Mor sänkte sina åderbråcksstrimmiga ben i en balja med varmt vatten, men hon glömde alltid handduken. Det var han som fick hämta den, tvätta hennes fötter och torka dem. Hon var kittlig under fotsulorna och kiknade av skratt som en skolflicka. Nu har pastillen nästan smält och smakar bittert. Han säger adjö till makarna Ludwig, men de svarar inte, och så går han ut. Hästarna klapprar förbi och frustar ut kvastar av ånga. Han nickar åt tre kvinnor som skyndar på stegen när de passerar honom, utan en blick; de går arm i arm med händerna instuckna i muffar. En brednackad man som tuggar på en cigarrstump köper en tidning av en pojke. ”Känd revolverman skjuten i bakhåll!” ropar pojken. Den unge mannen försöker läsa rubrikerna över axeln på honom, men pojken – barhuvad, med ett ärr tvärsöver ansiktet – skuttar iväg och ropar: ”Pat Garrett, sheriffen som sköt Billy the Kid, död i revolverstrid.” Det har börjat mullra i den unge mannens mage igen och han tar ännu en pastill. Han är glad att han har ytterligare några 12
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 12
10-02-15 08.47.35
kvar; han njuter av att äga dem. Billy. Det är ett präktigt namn, ett namn som skulle passa en otålig men gladlynt hund. Pat är tungt, allvarligt, som en rostig hammare. Han har aldrig känt någon som heter Billy eller Pat. Strax därefter står han utanför polischef Shippys dörr med ännu en smältande pastill under tungan och känner bitterheten svida i svalget och tonsillerna dra ihop sig. Han väntar tills pastillen är upplöst innan han ringer på dörrklockan; han kan se en skugga röra sig bakom gardinen. Han minns en kväll när han var barn och lekte kurragömma med sina kamrater – de gömde sig, han letade, och sedan gick alla hem utan att tala om det för honom. Han letade och letade till långt efter solnedgången och ropade ut i mörkret som myllrade av deras skuggor: ”Där är ni, jag ser er nog”, tills Olga hittade honom och tog med honom hem. En dolklik istapp bryts loss från en hög takfot och faller till marken med ett krasande. Han ringer på klockan, polischef Shippy öppnar dörren och den unge mannen stiger in i den svagt belysta hallen. Punktligt klockan nio öppnar polischef Shippy dörren och får syn på en ung man med utländska anletsdrag, klädd i svart rock, svart slokhatt, och uppvisande alla tecken på att vara arbetare. Med en hastig rannsakande blick på besökaren, kommer William P. Miller att skriva i Tribune, uppfattade polischef Shippy en grym, stram mun med tjocka läppar och ett par grå ögon som var både kalla och brinnande. Det stod en aura kring denne magre, svartmuskige unge man – uppenbarligen sicilianare eller jude – som kunde sända en rysning av misstro in i varje hederlig människas hjärta. Men polischef Shippy, som inte är den som låter sig skrämmas i första taget, bjöd främlingen att stiga in i sin bekväma salong. De står på tröskeln till salongen, men den unge mannen är osäker på om han ska fortsätta längre in. Efter en stunds olycksbådande tvekan – varunder polischef Shippy spänner käkarna, en förvirrad sparv kvittrar strax utanför fönstret och 13
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 13
10-02-15 08.47.35
ett skrapande av steg hörs på övervåningen – sticker han ett kuvert i Shippys hand. ”Han räckte mig ett kuvert med mitt namn och min adress”, ska polischef Shippy berätta för mr Miller. ”Jag tog mig inte tid att granska kuvertet närmare. Tanken slog mig som en blixt att mannen hade något skumt i kikarn. I mina ögon såg han ut som en anarkist. Jag fattade tag i hans armar, vred om dem bakom hans rygg och ropade på min hustru: ’Mor! Mor!’ ” Mor Shippy kommer inrusande med all den naturkraft som ordet Mor implicerar. Hon är stark och robust, med stort huvud, och är nära att falla omkull i farten. Hennes make håller fast händerna på en sicilianare eller jude och hon pressar vettskrämd handflatan mot barmen och ger till en ljudlig flämtning. ”Leta igenom hans fickor”, befaller polischef Shippy. Mor klappar med darrande händer på den unge mannens fickor och känner hur hans sura lukt får det att vända sig i magen på henne. Den unge mannen skruvar på sig och försöker slita sig loss medan han grymtar som ett vilddjur. ”Jag tror han har en pistol”, vrålar Mor för full hals. Polischef Shippy släpper främlingens händer och drar hastigt sin revolver. Mor duckar och vacklar bort mot en gobeläng som föreställer – vilket William P. Miller inte är sen att notera – Sankt Göran i färd med att döda en slingrande drake. Polischef Shippys chaufför Foley, som just har anlänt för att köra honom till stadshuset, hör ljudet av handgemäng och rusar förskräckt uppför yttertrappan med dragen revolver, samtidigt som Henry, polischef Shippys son (på permission från Culvers officersskola), springer nedför trappan från sitt rum, iförd pyjamas och med en blank trubbig sabel i högsta hugg. Den unge mannen vrider sig ur polischef Shippys grepp, kliver åt sidan och står där några långa sekunder – medan Foley öppnar dörren med revolvern i handen, Henry kommer snubblande nedför trappan och Mor kikar fram bakom draken – och kastar sig sedan över Shippy. Utan att tänka skjuter polischef Shippy den 14
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 14
10-02-15 08.47.35
unge mannen, och blodet sprutar med en sådan häftighet att den röda störtfloden förblindar Foley, som med sin väl inpräntade vetskap om polischef Shippys motvilja mot luftdrag smäller igen dörren efter sig. Överraskad av Foley skjuter polischef Shippy även mot denne, och när han sedan märker att någon kommer rusande emot honom snurrar han runt som en van revolverman och skjuter dessutom mot Henry. Den slemme utlänningen sköt mot Foley, vars handled krossades, och sedan mot Henry, som fick lungan genomborrad. Därefter avlossar Shippy och Foley ytterligare några skott, av vilka sju träffar den unge mannen vars blod och hjärna stänker och skvätter över väggar och golv. Under hela striden, skriver William P. Miller, hade anarkisten inte yttrat en stavelse. Han fortsatte envetet sin kamp med de grymma läpparna hårt sammanpressade och ögonen färgade av en beslutsamhet som var fruktansvärd att skåda. Han dog utan vare sig förbannelser eller böner. Polischef Shippy står som fastfrusen och håller andan, och så drar han en lättnadens suck medan den unge mannen dör och krutröken sakta singlar genom rummet som ett fiskstim.
15
Hemon_Lazarusprojektet_9789100.indd 15
10-02-15 08.47.35