__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Kapitel 1

H  

an anlände efter morgonbönen. Ryktet om att någon kommit spred sig snabbt, och pojkarna på Sankt Antoniusklostret skuffades och sträckte på sig för att få en skymt av mannen som spände ifrån och ledde fram hästen till vattenhon. Det var svårt att urskilja hans ansikte; hatten var neddragen så långt i pannan att brättet närapå nuddade näsan. Han band fast tömmarna kring en tjuderpåle och stod sedan där och klappade hästen på halsen medan den drack. Mannen väntade, och pojkarna tittade, och när stoet äntligen lyfte på huvudet såg de hur mannen böjde sig fram, smekte hästen på mulen och kysste den. Sedan strök han sig om munnen med handryggen, tog av hatten och gick över gården fram till klostret. Det kom ofta män och hämtade barn. Ibland var de ute efter billig arbetskraft, ibland efter att göra en god gärning. Munkarna brukade då rada upp de föräldralösa barnen och männen gick fram och åter och mönstrade ledet. Följde man deras blick var det lätt att lista ut vad de sökte. Som regel föll den på pojkar som närmade sig fjorton, de längsta, starkaste, högljuddaste. Sedan vandrade den till de som knappt lärt sig krypa och de tultande tvååringarna – de ännu obesudlade och rena. Kvar blev de som inte var någotdera, som växt ifrån småbarnshullet och lockarna men ännu inte var gamla nog att göra nytta. De barnen var oftast truliga och tvära och hade inget att komma med utom löss och mässlingsmitta. En sådan pojke var Ren. Han hade inget minne av någon begynnelse – en mor eller far, 11

Tinti_Den gode tjuven.indd 11

09-06-02 10.31.56


några syskon. Det var helt sonika där, i klostret, som hans liv fanns, och hans hågkomster började mitt i – lukten av bykta lakan och lut, smaken av vattnig havregröt, hur det kändes att släppa en tegelsten på en sten, hur det såg ut när de röda styckena föll isär, hur det kändes att skriva med de smuliga skärvorna på klosterväggen, och att bli örfilad för det, och tvingad att tvätta bort stoftet med en kall, blöt trasa. Rens namn hade stått broderat på kragen till hans nattskjorta. Tre bokstäver sydda med mörkblå tråd. Plagget hade varit av kraftigt linnetyg, och han hade haft det tills han var nästan två. Sedan gick det vidare till ett mindre barn. Ren lärde sig hålla ett öga på Edward, sedan James, sedan Nicholas – och fånga in dem ute på gården. Han brukade nagla fast det sprattlande barnet vid marken, skärskåda de bleknande bokstäverna och undra över handen som hade format dem. R:et och E:et var sydda med robusta korsstygn, men N:et var tunnare, som om den som fört nålen fått brått att fullborda arbetet. När skjortan blev för tunnsliten klipptes den till bandage. Broder Joseph gav Ren kragen med bokstäverna på, och pojken hade den under kudden om nätterna. Nu iakttog Ren besökaren som väntade på trappan till priorsklostret. Mannen fingrade nervöst på hatten med händer som satte svettmärken på filtbrättet. Dörren öppnades, och han steg in. Strax därefter kom broder Joseph och föste ihop barnen. ”Gå till statyn”, sa han. Statyn av Antonius av Padua stod mitt på gården. Mannen var huggen i marmor och klädd i franciskanermunkarnas klädnad. Sankt Antonius var kal på skulten, och en gloria omringade hans panna. I ena handen höll han en lilja och i den andra ett litet barn med krona på hjässan. Barnet höll bönfallande ut ena handen och rörde med den andra Sankt Antonius kind. Vissa gånger, när eftermiddagssolen stod lågt och skuggorna spelade över stenen, liknade smekningen närmast en örfil. Barnet var Jesus Kristus och förbindelsen utgjorde beviset på Sankt Antonius förmåga att bringa bud 12

Tinti_Den gode tjuven.indd 12

09-06-02 10.31.56


till Gud. När det försvann mycket bröd ur köket eller fader John inte kunde hitta nycklarna till kapellet skickades barnen ut till statyn. Antonius, Antonius, för fram det förkomna i dagens ljus. Katolikerna var få i den här delen av New England. En irländare i trakten hade gjort sig en förmögenhet på att förvandla billiga druvor till starkt portvin, och han hade testamenterat sin vingård till kyrkan i det förtvivlade hoppet att komma till himlen när han dog. Franciskanermunkarna skickades att ta marken i anspråk och bygga ett kloster där. De blev varse att de var omringade av prote­ stanter, som under första månaden efter deras ankomst brände ner ladan, orenade i brunnen och överföll två munkar ute på vägen efter mörkrets inbrott och doppade dem i tjära och fjädrar innan de släppte hem dem. Efter att ha bett till Gud om vägledning tog munkarna irländarens vinpress i bruk. Den fanns oskadd kvar på ägorna. Vinplantor sändes från Italien, och så småningom lyckades munkarna finna en druvsort som trivdes i New Englands steniga jordmån. Snart gjorde sig klostret känt för sitt goda vin, som lagrades i gamla trätunnor och användes vid morgon- och aftonmässorna. Det vin som inte helgades såldes till tavernorna i trakten och även till olika markägare, som skickade sitt tjänstefolk att hämta flaskorna nattetid för att grannarna inte skulle se att man gjorde affärer med katolikerna. Snart lämnades det första barnet in. En morgon innan solen gått upp hörde broder Joseph skrik, och när han öppnade porten låg där ett spädbarn invirat i en solkig klänning. Nästa barn lämnades i en hink invid brunnen. Det tredje i en korg vid uthuset. Flickebarn hämtades med några månaders mellanrum av nunnorna i orden Sisters of Charity, som arbetade på ett lasarett en bit därifrån. Hur det gick för dem var det ingen som visste, men pojkarna blev kvar hos munkarna, och snart hade klostret blivit ett sannskyldigt barnhem för oäkta barn till folk i trakten, som fortfarande försökte bränna ner klostret emellanåt. För att få bukt med mordbrandsförsöken byggde munkarna en hög 13

Tinti_Den gode tjuven.indd 13

09-06-02 10.31.57


tegelmur kring egendomen. Den sluttade och tornade upp sig som en fästning utmed landsvägen. Nertill i träporten som tjänade som ingång sågade de ut en liten lucka, och genom denna lilla öppning sköts barnen in. Ren fick veta att han också hade kommit den vägen och påträffats en morgon alldeles gyttjig i priorns trädgård. Det hade regnat på natten, och trots att Ren inte hade något minne av ovädret undrade han ofta varför man hade satt ut honom i så dåligt väder. Funderingarna ledde ständigt fram till samma slutsats: att den som lämnat bort honom velat bli kvitt honom till varje pris. Luckan hängde på gångjärn och gick bara att öppna åt ena hållet – inåt. När Ren tryckte på den lilla dörren med fingret kände han styrkan i träramen bakom den. Det fanns inget handtag på barnens sida, inget spår att lyfta i underifrån. Träet var tungt, gediget och gammalt – ett utmärkt ekstycke som många år tidigare hade hyvlats ur en stock ur skogen bakom barnhemmet. Ren föreställde sig gärna att han kunde känna ett mottryck, en mor som sträckte in handen igen, som vilt famlande hade ändrat sig: en tanig vit arm. Under Sankt Antoniusstatyn kivades och skuffades de yngre pojkarna, och de äldre harklade sig nervöst. Broder Joseph gick utmed ledet och rättade till kläderna på dem eller spottade i näven och gnuggade dem i ansiktet. Med sin tjocka mage stötte han till de barn som hade fallit ur ledet. Nu sköt han ut den mot en sexåring som plötsligt fått näsblod av spänningen. ”Dölj det, fort”, sa han och skymde pojken med sin kroppshydda. Tvärs över gården kom fader John allvarsamt gående, och bakom honom kom mannen som kysst hästen. Han var farmare. Kanske fyrtio år. Han hade starka axlar, valkiga fingrar och väderbiten hud i samma färg som ogarvat läder. En skur av bruna fläckar bredde ut sig över panna och handryggar. Han såg inte ovänlig ut. Rocken var ren, skjortan vitpressad, kragen stram kring halsen. En kvinna hade klätt honom. Alltså fanns där en hustru. En mor. 14

Tinti_Den gode tjuven.indd 14

09-06-02 10.31.57


Mannen började gå utmed ledet. Han stannade till framför två ljusa pojkar, Brom och Ichy. De tillhörde också mellanbarnen, ett tvillingpar som lämnats tre vintrar efter Ren. Brom hade kraftigare hals, ungefär två tum, och Ichy hade lite längre fötter, ungefär två tum, men förutom dessa särskiljande drag var det svårt att se skillnad på pojkarna när de stod stilla. Det var bara när de var ute och arbetade på åkrarna eller kastade sten på en tall eller tvättade ansiktet på morgnarna som olikheterna framträdde. Brom brukade skvätta några nävar vatten över huvudet och anse sig klar. Ichy vek en näsduk två gånger, doppade den i tvättfatet och tvättade sig sedan långsamt och metodiskt, med början bakom öronen. Det hette att ingen skulle adoptera Brom och Ichy för att de var tvillingar. Då var den ene alldeles säkert otursförföljd. Den sist födda i ett tvillingpar ansågs vara bortbyting och brukade dränkas direkt efter födelsen. Men eftersom ingen visste om det var Brom eller Ichy som hade fötts först gick det inte att avgöra var turen fanns. Det bröderna borde göra var att skilja sig från varann, försöka se så olika ut som möjligt. Den insikten behöll Ren för sig själv. De var hans enda vänner, och han ville inte mista dem. Tvillingarna, som stod tätt ihop, log brett mot bonden, och helt oväntat slog Brom armarna om sin bror och försökte lyfta upp honom från marken. Han hade gjort likadant en gång förut, inför två äldre herrar, och det hade inte slagit väl ut. Ren stod i andra änden av ledet och såg hur den överrumplade Ichy började rabbla multiplikationstabellen medan han gjorde motstånd mot brodern så häftigt att hans ena känga flög av och seglade förbi farmarens öra. Fader John hade en liten piska i ärmen, och den gjorde han nu bruk av på tvillingarna medan broder Joseph hämtade Ichys känga och bonden fortsatte utmed ledet. Ren lade armarna på ryggen och stod rak i ryggen. Han höll andan när mannen stannade framför honom. ”Hur gammal är du?” Ren öppnade munnen, men mannen svarade själv. 15

Tinti_Den gode tjuven.indd 15

09-06-02 10.31.57


”Du ser ut att vara tolv ungefär.” Ren ville säga att han kunde vara precis så många år som mannen önskade, att han kunde bli precis det mannen sökte, men han gjorde som han blivit lärd av munkarna och sa ingenting. ”Jag är ute efter en pojke”, sa bonden. ”Stor nog att hjälpa mig med arbetet och liten nog att få min fru att känna att hon har ett barn. En som är ärlig och ivrig att lära. En som kan bli en son för oss.” Han lutade sig framåt och sänkte rösten så att ingen annan än Ren hörde. ”Kan du bli det, tror du?” Fader John hade kommit ikapp honom. ”Den där vill ni inte ha.” Farmaren backade ett steg. Han såg villrådig ut, sedan förtretad över avbrottet. ”Varför inte det?” Fader John pekade på Rens arm. ”Visa.” Nu lutade sig de andra barnen framåt. Prästen och bonden väntade. Ren stod orörlig, som om han kunde vänta ut ögonblicket tills det förvandlades till något annat. Han stirrade stint på en lönn alldeles utanför muren. Dess löv höll på att anta höstens färger. Snart skulle de ha en annan nyans, och så skulle det börja blåsa, och sedan skulle trädet se helt annorlunda ut. Faders Johns hand försvann in i ärmen, och piskan föll och ritade ett smalt rött streck som sved tillräckligt för att tvinga ur pojken hans hemlighet. Ren saknade ena handen. Hans vänsterarm slutade tvärt i en skinnflik som dragits prydligt över benet och sytts fast i ett ojämnt V – ärrvävnaden var knagglig, men läkt. På sina ställen var huden vit, och stygnen liknade spretande tusenfotingsben som stelnat och fossiliserats. Någon gång mellan ankomsten till jordelivet och inträdet genom luckan i klosterporten hade Ren blivit av med handen. Han undrade var den fanns nu. Blundade han såg han den tydligt: den uppåtvända handflatan, de lätt krökta fingrarna. Han såg för sig hur den låg bakom en soptunna, i ett träskrin, gömd i gräset på en äng. Storleken tänkte han inte på. Han tittade bara på sin högra hand och 16

Tinti_Den gode tjuven.indd 16

09-06-02 10.31.57


föreställde sig att dess make någonstans i världen väntade tålmodigt på att han skulle komma och hämta den. Farmaren försökte att inte röra en min, men Ren såg avsmaken han dolde i ansiktet när han vände sig bort och gick vidare. När han valde en annan pojke, den rödhårige William med olaten att bita på naglarna, uppträdde han som om det var det enda val han gjort. Ren såg bonden lyfta upp sin nye son i vagnen. Mannen klappade William på huvudet innan han vände sig om och räknade upp pengar åt fader John, som hastigt stack dem i ärmen. Bonden klättrade upp på kuskbocken och gjorde sig klar för avfärd, men sänkte i sista ögonblicket tömmarna och kastade en blick på statyn av Sankt Antonius. ”Vad händer med dem som ingen tar?” ”De blir inskrivna”, svarade fader John, ”i armén.” ”Ingen dans på rosor.” ”Det är Guds vilja”, sa fader John. ”Den ifrågasätter inte vi.” Farmaren tittade ner på prästen och sedan på sin nye son som nervöst bet på huden på ena tummen. Han slog ifrån hjulbromsen. ”Det gör jag”, sa han, varpå han gav hästen ett kommando och körde iväg bortåt vägen.

17

Tinti_Den gode tjuven.indd 17

09-06-02 10.31.57


Kapitel 2

U  

te i ladan hällde broder Joseph upp en bägare vin åt sig och slog sig ner på sin plats. Under klädnaden hade han en fotvärmare, en liten blecklåda full med kol från eldstaden i köket. Han värmde en sandalklädd fot i sänder på den medan han övervakade de arbetande barnen. Emellanåt fattade klädnaden eld när han nickade till, men han brukade alltid vakna i tid för att hinna stäcka lågorna med provsmakarbägarens innehåll. Omkring honom rensade, pressade och silade pojkarna druvorna. Det var höst, och skörden var nästan bärgad. Under broder Josephs överinseende blandade de socker och jäst i druvsaften, täckte över hinkarna med silduk och ställde dem åt sidan. I sinom tid skulle de skumma vätskan, hälla över den i trätunnorna och slå i lite färdigt vin innan det hela fick jäsa. Sista steget var att tappa vinet på flaskor och förse dem med kork. Tre månader senare skulle vinet vara drickfärdigt. Broder Joseph lät inte Ren slippa ifrån arbetet, men han hittade på olika sätt att underlätta för honom. När pojken var ute i vingården och plockade druvor band han fast hinken runt midjan på honom; han visade hur han kunde klämma fast hålsleven i armvecket för att få stadga och hur han kunde hålla tratten mellan fingrarna och den stympade armens handled. Ibland tog det Ren dubbelt så lång tid som de andra pojkarna att klara av en uppgift, men broder Joseph uppmuntrade honom med små, vänliga ord vilket brukade ge Ren ork att hålla ut. 18

Tinti_Den gode tjuven.indd 18

09-06-02 10.31.57


Nu gluttade munken ner i bägaren och mönstrade den mörka fällning som samlats på bottnen. Sedan såg han på barnen, som arbetade under allvarstyngd, förbittrad tystnad så som de alltid gjorde när någon bland dem blivit utvald. Broder Joseph ställde bägaren på golvet och sköt undan fotvärmaren. ”Jag tycker vi ska be för William tillsammans”, sa han. ”Han behöver inga förböner”, sa Ichy. ”Det gör vi alla”, sa broder Joseph. ”Särskilt när det händer oss något gott.” Han suckade. ”Allt gott följs av olyckor. Och olyckor färdas tre och tre.” Pojkarna begrundade detta medan de knogade på. Det var mer än en som i tysthet kände skadeglädje. ”Vilka olyckor tror du William råkar ut för?” frågade Ichy. ”Svårt att säga”, sa broder Joseph. ”Det kan vara vad som helst.” ”De blir säkert rånade på hemvägen”, sa Ichy. ”Och när de kommer hem”, sa Brom, ”står huset i ljusan låga.” De andra pojkarna föll in, var och en med sin egen gissning om vilka olyckor som skulle drabba William och hans nye far. De råkade in i bisvärmar och blev jagade av vargar. De fick gikt, vattkoppor, pest. ”Nu räcker det!” sa broder Joseph. ”Inte mer än tre olyckor ska det vara.” Men pojkarna fortsatte ändå att fantisera fram allt värre hemskheter, yra av sin egen lumpenhet. Ren försökte tänka ut något förskräckligt öde för Williams räkning, men kunde inte bli kvitt synen av farmaren som lyfte upp pojken i kärran. Han undrade om William skulle skriva till dem när han gjort sig hemmastadd. En del av de adopterade pojkarna skickade brev där de beskrev sina nya liv: de varma sängarna, de rena kläderna och den goda maten som mödrarna lagade särskilt åt dem. Sådana brev var omhuldade och vandrade mellan pojkarna tills arken nötts sönder och bläcket bleknat. Ren såg för sig hur middagen väntade William där hemma. Farmarens hustru skulle ha dukat med finporslinet, om de hade något. 19

Tinti_Den gode tjuven.indd 19

09-06-02 10.31.57


Ja, beslöt Ren, de hade finporslin. Vita, sköra tallrikar. Och där skulle stå en skål med vildblommor plockade utanför köksdörren, skära och blå och pyttesmå gula smörblommor. Där skulle finnas bröd, ännu ljummet bröd som låg skivat under en handduk i sin korg. Det skulle bjudas på något slags gryta, ångande varm och mättad av kött som gnidits med örter så att det var mört och lätt att tugga. Och ett berg av potatis. Och majskorn som skrapats från kolven. Och färsk mjölk i glasen. Och på fönsterbrädan, alldeles bakom bondens hustru, som stod på tröskeln nu och spejade efter makens kärra, skulle en björnbärspaj stå och svalna, och den skulle vara alldeles lagom för tre. Hans hand skulle inte ha besvärat henne. Inte det minsta. Ren satt på golvet i destilleriet och sorterade druvor. Han repade bort löv och kvistar från bären och slängde skadade och omogna druvor åt sidan. Det var jämt spindlar i korgarna från vingården, och moln av knott, och ibland smala svarta ormar. Rens fingrar var rödfläckiga. Det skulle dröja flera dagar innan färgen bleknade bort från huden. När han var klar tippade han druvorna över kanten på vinpressen, en jättelik anordning som tronade mitt i ladan. Några barn hukade vid tapparna längst ner och samlade upp druvsaften, medan andra vred om skruven, som satt mitt i pressen likt en kullvält väderkvarn. Det var ett slitsamt göra. De äldsta pojkarna fick dra runt skruven, en vid vardera armen av hävstången. Om ett år skulle Ren vara en av dem som gick där runt, runt. Bara några få barn hade blivit så gamla på Sankt Antoniusklostret och förbigåtts så många gånger vid urvalet att de skickats till armén. En av dem var Frederick, en kraftig pojke som haft svårt med andningen och ofta brukat svimma – bara sjunka ihop utan ett ljud. En natt kom soldaterna och hämtade honom. Från fönstret i småpojkarnas rum hade Ren sett hur han blev släpad över gården och ut genom porten som en stor hösäck med fötterna skrapande över kullerstenen. De hörde aldrig av honom mer. 20

Tinti_Den gode tjuven.indd 20

09-06-02 10.31.57


En annan hette Sebastian, en osedvanligt blek och tanig pojke. Ett halvår efter att ha hämtats av soldaterna bultade han på barnhemmets port, förändrad nästan till oigenkännlighet. Ansiktet var utmärglat, och han hade blåtira runt bägge ögonen. Läppen var spräckt och ena benet verkade vara brutet. Han sköt upp den lilla luckan i porten, samma som han hade blivit inknuffad genom som späd, och bönföll munkarna att ta honom tillbaka. Fader John dök upp, mumlade en bön och drog för den extra regeln. I tre dagar var pojken kvar där utanför, först gråtande, sedan vädjande, sedan ropande, sedan bedjande, sedan svärjande, och när han slutligen tystnade kom tre soldater körande i en vagn, hivade upp honom på flaket och körde bort med honom. Det ryktades att fader John tog emot betalning från soldaterna och dessutom undertecknade någon sorts kontrakt i vilket han avsade sig ägarskapet till pojkarna. Det gick inte en dag utan att Ren tänkte på detta, och så fort han gjorde det började ärret på stumpen att klia. För var gång han blev förbigången i ledet, för var gång han såg en annan pojke bli utvald, för vart år äldre han blev, desto värre blev klådan. För att uppväga detta stal Ren. Det började med små matbitar. När han stod framför kocken efter att ha rakat ur spisen brukade mannen snegla på hans ärr och sedan vända sig bort och glo på en hög kålhuvuden medan han gormade åt någon att skölja bönorna, och det räckte precis för att Ren skulle hinna sticka en av de överblivna brödbitarna på bänken i fickan. Han tog aldrig något som inte var lätt att gömma undan. Han stal strumpor och skosnören, kammar och bönekort, knappar, nycklar och krucifix. Vadhelst han kom åt. Vissa saker behöll han, några lämnade han tillbaka, andra slängde han ner i brunnen. På så vis var Ren skyldig till de flesta av de förkomna föremål som man bad för vid Antoniusstatyn. De föremål han behöll förvarade han i en smal spricka ungefär 21

Tinti_Den gode tjuven.indd 21

09-06-02 10.31.57


en fot ner i brunnen. När han lutade sig över den murade kanten kunde han sticka in handen i gömstället och höra sina egna andetag studsa mot vattnet långt där nere. Där låg en blåvit keramikskärva, ett ormskinn han hade hittat i skogen, ett radband av äkta rosor som han hade stulit av fader John, och viktigast av allt: stenarna. Pojkarna i klostret samlade på stenar. De hamstrade som om stenarna vore dyrgripar, som om de av högarna med fältspat och skiffer skulle kunna bygga sig vägar till ett nytt liv. Grävde de på rätt ställen hittade de sällsyntare stenar – stycken av kvarts eller glimmer, eller pilspetsar. Sådana stenar behölls och byttes och omhuldades, och ibland, när barnen adopterades, blev de kvarlämnade. Den eftermiddagen, när broder Joseph hade somnat, spred pojkarna ut Williams stenar på ladugolvet och började käbbla om hur de skulle delas upp. Där fanns trettio, kanske fyrtio stycken. Stenar som glimmade som metall eller var randiga i brunt och svart, eller i rött och orange som en solnedgång. Men finast i samlingen var en önskesten. En len grå sten med ett obrutet vitt band kring hela. Den stenen kunde uppfylla en enda önskan. Ren hade bara sett en sådan tidigare – den hade tillhört Sebastian. Han hade visat den för Ren, men inte låtit honom hålla i den. Han var rädd att mista sin önskan då. Han sparade den, hade han sagt, för något tillfälle då han var illa ute, och han hade tagit den med sig när han for till armén. Senare, utanför tegelmuren som omgav klostret, hade Sebastian med solspruckna läppar talat om för Ren genom den lilla luckan i porten att önskestenen hade blivit stulen medan han sov. ”Jag skulle inte ha sparat på den”, grät han. ”Jag skulle ha använt den så fort jag fick den.” Ladans takbjälkar fångade pojkarnas röster och kastade tillbaka dem som ekon. Några hade redan upptäckt önskestenen. När Williams stenar delats upp skulle Ren inte ha någon chans längre, det var han säker på. Han makade sig närmare stenen i det han kavlade upp ärmarna. Sedan låtsades han bli knuffad bakifrån och kastade sig raklång mitt i gruppen. Med vänsterarmens stump över höger22

Tinti_Den gode tjuven.indd 22

09-06-02 10.31.57


handen famlade han på golvet för att ta sig upp. De andra föste honom ifrån sig. ”Akta dig.” ”Äckel.” ”Flytta på dig.” Med stenen i ett fast grepp i handen drog sig Ren längre in i ladan medan de andra fortsatte käbbla. Han öppnade handen och tittade hastigt ner. Önskestenen hade samma färg som regn. Kanterna var jämna. Han kände skåran där det vita började och tänkte på allt han skulle önska sig. Brom och Ichy stod och viskade sinsemellan. Sedan lämnade de gruppen och följde efter Ren. De förstod att han hade tagit något. Visserligen var de vänner, men de ville ha sin del av bytet. ”Vad har du i handen?” ”Ingenting.” ”Hit med det.” De andra barnen började märka vad som försiggick. Först Edward med den evigt rinnande näsan, därefter Luke och Marcus. Ren visste att de skulle vara över honom allihop inom några ögonblick. Han slog till Brom. Vännens haka var tung och hård mot knogarna. Sedan dök han under Ichys arm och satte av mot brunnen så fort benen bar i hopp om att hinna gömma stenen där. Hela tiden bad han att pojkarna inte skulle springa efter. Men det gjorde de – de var hack i häl med Brom i täten, så nära att han nästan nådde Rens axel, och sedan nådde han fram, och båda dråsade omkull på marken. Ichy satt på Rens bröstkorg och Brom vred om armen på honom tills handen öppnade sig. Ren sparkade, bet och fäktade omkring sig men förstod att han skulle förlora, och så kände han hur stenen gled ur hans grepp. De båda andra lät honom ligga där andfådd på marken medan de böjde sig över bytet. ”Jag tänker önska mig en pilspets”, sa Ichy. ”Inte bra nog”, sa Brom. ”Sötsaker, då.” 23

Tinti_Den gode tjuven.indd 23

09-06-02 10.31.57


”Att fader John ska bryta nacken!” ”Leksaker!” ”Att bli utvald.” ”Hundra önskningar istället för en.” Ren lyssnade till vännerna. Aldrig hade han hatat någon så hett. Han kastade sig framåt och ryckte åt sig stenen igen. Om inte han fick önska något skulle ingen annan få göra det heller. Tvillingarna grabbade tag i hans skjorta och han stretade förtvivlat för att komma loss. Hatet skänkte honom kraft, gjorde honom starkare än han någonsin varit, och han sträckte sig framåt och kastade stenen i brunnen. Det hördes inget när den föll, bara ekot av Rens egna andetag i mörkret, och sedan ett knappt hörbart plask som talade om att stenen hade träffat vattenytan.

24

Tinti_Den gode tjuven.indd 24

09-06-02 10.31.57

Profile for Smakprov Media AB

9789100101718  

9789100101718  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded