Page 1

Naturvårdskedjan – för en effektiv naturvård

Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard & Johnny de Jong (red.)


bör citeras som ”Almstedt Jansson, M., Ebenhard, T. & de Jong, J. (red.) 2011. Naturvårdskedjan – för en effektiv naturvård. CBM:s skriftserie 48. Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.” utgivare  Centrum för biologisk mångfald, Uppsala, 2011 redaktörer  Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard och Johnny de Jong grafisk form  Anna Maria Wremp och Oloph Demker omslagsfoto  iStockphoto/Claes Torstensson illustrationer och diagram  Anders Rådén papper  Profi Silk 115 g typsnitt  Adobe Garamond, Myriad pro tryck  NRS Tryckeri AB, Huskvarna, 2011 upplaga  1 000 ex. isbn 978-91-89232-60-0


Naturvårdskedjan – för en effektiv naturvård

Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard & Johnny de Jong (red.) CBM:s skriftserie 48, Centrum för biologisk mångfald, Uppsala 2011

CBM Centrum för biologisk mångfald

Författare från följande organisationer

Huvudfinansiärer


Innehåll Programchefens förord...............................................................................................................................................................................................................................................7 Urban Emanuelsson

Naturvårdsverkets förord...................................................................................................................................................................................................................................... 9 Per Sjögren-Gulve

1. Bakgrund och historia.......................................................................................................................................................................................................................................... 11 En effektiv naturvård.........................................................................................................................................................................................................................................................12 Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard och Johnny de Jong En konceptuell modell: Mål, styrmedel, åtgärder och utvärdering länkas ihop....................................................... 25 Torbjörn Ebenhard, Malin Almstedt Jansson och Johnny de Jong Naturvård i förändring: 1900–1990......................................................................................................................................................................................................... 29 Per Eliasson Svensk naturvård – de senaste tjugo åren................................................................................................................................................................................. 38 Jan Terstad

2. Stadslandskapet.............................................................................................................................................................................................................................................................47 Fåglar och fjärilar i svenska städer – skötselåtgärder och bevarandestrategier.......................................................48 Marcus Hedblom Värdekomplexitet och värdekonflikter........................................................................................................................................................................................... 60 Jan Olsson Kommunens hantering av värdekonflikter...............................................................................................................................................................................68 Jan Olsson Vad är stadsnära natur och hur planerar man för den?........................................................................................................................................ 73 Ull a Mörtberg och Berit Balfors Konflikter och kunskapseffektivitet i naturvårdsarbetet ................................................................................................................................86 Lars Hallgren

3. Jordbrukslandskapet.......................................................................................................................................................................................................................................... 95 En vision om framtidens jordbruk: inriktning och styrmedel..................................................................................................................96 Urban Emanuelsson Biologiska landskapsprocesser i odlingslandskapet.............................................................................................................................................. 110 Henrik G. Smith och Erik Öckinger Traditionell markanvändning och biologisk mångfald.................................................................................................................................... 128 Tommy Lennartsson och Weronik a A xelsson Linkowski Politiska åtgärder för jordbruks­­landskapets natur- och kulturvärden....................................................................................147 Knut Per Hasund

4


4. Skogslandskapet........................................................................................................................................................................................................................................................ 181 Skogsbruk påverkar skogens naturvärden............................................................................................................................................................................ 182 Johnny de Jong Historik – hur har det sydsvenska landskapets livsmiljöer förändrats?................................................................................. 201 Mats Nikl asson, Jörg Brunet, Matts Lindbl adh, Gina Hannon och Per Eliasson Effektiv natur- och kulturmiljövård i skogen....................................................................................................................................................................... 219 Bengt Gunnar Jonsson och Eva Svensson Hur når vi målen i skogslandskapet – mer eller mindre styrning?................................................................................................ 235 Jan Olsson

5. Våtmarker..................................................................................................................................................................................................................................................................................245 Bevarande av våtmarker – hur ska vi göra?..........................................................................................................................................................................246 Sebastian Sundberg, Marie Stenseke, K alle Mälson, Ingvar Backéus och Håk an Rydin Restaurering av dikade rikkärr..................................................................................................................................................................................................................... 252 Sebastian Sundberg, K alle Mälson, Ingvar Backéus och Håk an Rydin Skogsägares perspektiv på våtmarker och naturvård...................................................................................................................................... 269 Marie Stenseke Syntes och diskussion – är det möjligt att skapa myllrande våtmarker?.............................................................................278 Sebastian Sundberg och Marie Stenseke

6. Fjällandskapet.................................................................................................................................................................................................................................................................287 Biologisk mångfald i fjällen.............................................................................................................................................................................................................................. 288 Tommy Lennartsson och Marie Björklund Renbete och biologisk mångfald i fjällen – vad vet vi?.....................................................................................................................................307 Weronik a A xelsson Linkowski och Tommy Lennartsson Storslagen fjällmiljö – för vem? ..................................................................................................................................................................................................................318 Marie Björklund, Tommy Lennartsson, Jon Moen och Weronik a A xelsson Linkowski Uppföljning av biologisk mångfald i fjällen.........................................................................................................................................................................326 Tommy Lennartsson och Marie Björklund

7. Effektiv naturvård..................................................................................................................................................................................................................................................... 331 Naturvårdens svaga länkar................................................................................................................................................................................................................................ 332 Johnny de Jong, Malin Almstedt Jansson och Torbjörn Ebenhard Mångfaldskonventionen och svensk naturvård...........................................................................................................................................................350 Torbjörn Ebenhard, Malin Almstedt Jansson och Johnny de Jong Utvärdering av programmet..........................................................................................................................................................................................................................362 Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard och Johnny de Jong

Författarpresentationer.....................................................................................................................................................................................................................................370 Tack..................................................................................................................................................................................................................................................................................................................378 Referenser........................................................................................................................................................................................................................................................................................ 380 Register.................................................................................................................................................................................................................................................................................................. 405

5


6


Programchefens förord I slutet av 1960-talet och början av 70-talet rasade flera hårda naturvårdsstrider i Sverige. Jag själv upprördes liksom många andra naturintresserade ungdomar över att Vindelälven skulle byggas ut och att Sturups flygplats i Skåne skulle placeras mitt i det fantastiska backlandskapet öster om Malmö. Jag minns också hur upprörd jag var över byggandet av Barsebäcks kärnkraftverk, men upprördheten gällde för min del inte då kärnkraften utan den faktiska placeringen på fågelrika havsstrandängar. Många av oss blev fältbiologer och kämpade med skrivelser, agitation och demonstrationer mot de storskaliga naturförstörande projekt vi såg. Vindelälven räddades men Sturup och Barsebäck hamnade där de hamnade. Vi fältbiologer i Lund cyklade ofta ut till Krankesjön. Sjön var sedan 1920-talet en känd fågelsjö men vi var besvikna när det gällde sjöns stränder. Här fanns nästan inga vadare kvar, till exempel var kärrsnäpporna och brushanarna borta. På ett ganska vagt sätt förstod vi att något hade ändrats, bete och slåtter bedrevs inte här längre. Det tog tid innan vi började förstå att långsamma förändringar i landskapets utnyttjande kunde vara ett minst lika stort hot mot vissa fågelgrupper jämfört med de förgiftningskatastrofer och storskaliga exploateringar som vi kämpade mot. Att kärrsnäppornas försvinnande kunde ha att göra med jordbrukspolitik kunde vi inte riktigt se då. Med åren skaffade vi oss olika jobb, tämligen många blev professionella biologer. Naturligtvis berodde yrkesvalet till del på vår passion för naturstudier, men idén om att biologisk/ekologisk forskning var något som behövdes för att vända en negativ utveckling, var också en nog så viktig drivkraft för oss. När vi på CBM började arbeta på det förslag som skulle bli forskningsprogrammet Naturvårdskedjan var det uppenbart att det inte skulle räcka med bara biologisk forskning. Fungerande naturvård är mycket mer och handlar bland annat om processer och attityder i samhället. I Naturvårdskedjan försökte vi länka ihop biologiska kunskapsdelar med till exempel ekonomiska och sociala kunskapsdelar. Naturvårdskedjan blev också en process där vi försökte få samhällets behov av naturvårdsinriktad forskning att nå fram till relevanta forskare, och omvänt en process där forskningsresultaten fördes ut i praktiska livet. Vi på CBM var inte främmande för detta synsätt, utan det har genom åren präglat mycket av CBM:s arbete. Under arbetet med Naturvårdskedjan blev det också allt mer uppenbart att naturvård inte bara är till för naturens egen skull. Värdet av den biologiska mångfalden för en rad sektorer blev

7


allt mer uppenbar, och nu talar jag inte bara om areella näringar som skogs- och jordbruk utan också för en rad sektorer utanför de traditionella areella näringarna. Naturvård är till exempel bra för friluftslivet och därmed den fysiska och psykiska hälsan. Naturvård kan vara den byggsten som behövs för att få en fungerande infrastruktur i glesbygd. I Naturvårdskedjan såg vi också hur hela landskapet ofta behövde involveras för att få en bra naturvård. Naturvård är inte längre bara en sak som sker i skyddade områden. Den europeiska landskapskonventionen som nyligen ratificerades av Sverige, är ett uttryck för det värde och betydelse som man på senare tid kommit att tillmäta landskapet. Det gäller att naturvården får en bra plats i detta sammanhang. Samtidigt förnyas nu också plan- och bygglagen. Intressant är att notera att numera ska länsstyrelserna enligt PBL förse kommunerna med ett sådant underlag att miljömål och internationella konventioner får genomslag på lokal nivå i planeringen. Dessutom är det så att konventionen om biologisk mångfald på sitt senaste partsmöte i Nagoya tog fram tuffa mål bland annat för hur stor del av landskapet som ska vara skyddat mot exploatering. Naturvårdskedjan breddade vår syn på vad som är naturvård. Nu breddas ytterligare denna syn genom nya PBL, landskapskonventionen och nagoyamötet. Riskerar vi inte att tappa bort naturvården i den breda landskapsansatsen? Risken kanske finns. Men nu gäller det att föra Naturvårdskedjans resultat vidare, in i ett brett landskapsperspektiv och likväl förstå att vi ändå måste studera arter och habitat detaljerat. Den detaljerade kunskapen kan vi inte vara utan, men den måste sättas in i ett större sammanhang. Lund, april 2011

Urban Emanuelsson, programchef

8


H책kan Tun처n

6

Fj채llandskapet


Biologisk mångfald i fjällen Tommy Lennartsson och Marie Björklund

Kunskaperna om fjällens biotoper och dess betydelse för biologisk mångfald har länge varit bristfällig. Fjällen har betraktats som vildmark och betydelsen av den traditionella markanvändningen och hur den påverkar floran och faunan har nästan inte alls studerats. Naturvårdskedjans fjällprojekt har sammanställt kunskaperna och identifierat svaga länkar för ett hållbart nyttjande av fjällen.

A

Wenche Eide

llt framgångsrikt naturvårdsarbete bedrivs i princip genom att ekologiskt baserade problem angrips med tillgängliga naturvårdsverktyg (både styrmedel och konkreta skötselåtgärder) med hänsyn till politiska och socioekonomiska faktorer. Arbetet bedrivs således med reella ekologiska problem inom mer eller mindre givna ekonomiska och strukturella ramar. Problemen definieras vanligen mot bakgrund av politiska mål, både svenska (figur 6.1) och internationella. Övervakning och uppföljning är dels ett sätt att skaffa kunskap för bedömning av situationen och behovet av åtgärder, dels en kvalitetskontroll av vidtagna åtgärder.

Figur 6.1  Miljökvalitets­ målet Storslagen fjällmiljö anger att fjällen ska ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mång­ fald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Fin­ se i Hordaland, Norge med glaciären Hardangerjøkulen och delar av Finsevattnet.

288

Arbete med biologisk mångfald består alltså av en naturvårdskedja och kunskap behövs inom flera områden. Det krävs goda ekologiska kunskaper om arter och biotoper för att förstå hoten mot biologisk mångfald och för att kunna utforma åtgärder för att möta hoten. Åtgärderna kräver i sin tur praktiska, politiska och administrativa kunskaper och kunskap om villkoren för de människor och näringar som genom sin verksamhet påverkar biologisk mångfald. Bristfällig kunskap Rent allmänt är kunskapen om biologisk mångfald i fjällen bristfällig i jämförelse med


Fjällandskapet

kunskapen om odlingslandskapet, skogen och våtmarkerna. Det finns kunskap om begränsade områden, geografiska eller ämnesmässiga, men den är fragmentarisk och finns sällan analyserad eller publicerad i en form som gör den användbar i naturvårdsarbetet (box 6.1, Linkowski & Lennartsson 2006c, d). Kunskapssammanställningar och seminarier inom detta projekt (box 6.2) har bland annat visat att det går att sammanställa kunskap om viktiga biotoper och områden för biologisk mångfald. Det finns också kunskap om vissa, men inte alla, viktiga nyckelprocesser i fjällen,

till exempel renbete, lämmelcykler och fjällbjörkmätarutbrott, men mindre om hur dessa processer mer specifikt påverkar arter och biotoper. En svag länk i naturvårdskedjan är att det saknas analyser av hur traditionell markanvändning bidragit till att bygga upp fjällens biologiska mångfald. Därmed är det svårt att bedöma vad som är hållbart nyttjande i fjällen idag och i framtiden. Ett annat problem är att rödlistan har dålig precision i fjällmiljöer – kunskapen om vilka arter som är hotade är svag och det är därför svårt att arbeta med specifika organismgrupper.

Box 6.1 SYNTES

Fjällprojektet Marie Björklund, Tommy Lennartsson, Weronik a A xelsson Linkowski och Jon Moen I samband med att de regionala miljömålen antogs i Norrbottens län 2003 började ett regionalt arbe­ te med att följa upp miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Det nationella målet fokuserade på ve­ getationsskador, buller och områdesskydd. För att komplettera den regionala tillämpningen av miljö­ kvalitetsmålen med aspekter på biologisk mångfald inleddes ett samarbetsprojekt mellan Länsstyrelsen i Norrbottens län och Centrum för biologisk mång­ fald. Ett annat syfte med samarbetet var att allmänt belysa miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö med avseende på biologisk mångfald. Även Länsstyrel­ serna i Västerbottens och Jämtlands län har varit in­ volverade i projektet. Samarbetsprojektet har syftat till att: • sammanställa och analysera befintlig ekologisk kunskap och utifrån erhållen kunskap belysa vilka som är de viktigaste biotoperna för biologisk mång­ fald i fjällen samt vilka hot, processer, strukturer och arter som är viktigast att beakta i dessa biotoper • med hjälp av kunskapen belysa relevansen av miljö­ kvalitetsmålet för biologisk mångfald i fjällområdet • påvisa de viktigaste behoven av uppföljning av biologisk mångfald i fjällen samt jämföra behoven med befintlig uppföljning i syfte att påvisa eventu­ ella brister och föreslå kompletteringar. Det fanns flera skäl till att börja projektet med en bio­ toputredning. Inom naturvården efterfrågades en

praktiskt användbar biotopindelning som komple­ ment till den indelning i vegetationstyper (Påhlsson 1998) som används inom forskningen. De flesta öv­ riga delar av Sveriges natur är redan indelade i bioto­ per, vilka alltså kan innehålla flera vegetationstyper. Det behövdes också en översikt över olika biotopers innehåll av (hotad) biologisk mångfald som hjälp, när begränsade naturvårdsresurser ska fördelas över de väldiga fjällarealerna. Arbetet med sammanställning och analys av be­ fintlig ekologisk kunskap visade att hotad biologisk mångfald främst förekommer i ovanligare biotoper, varför projektet kom att fokusera på ett antal så­ dana fjällbiotoper. Analysen av den befintliga eko­ logiska kunskapen visade vidare att renbetet är en av de viktigaste processerna för biologisk mång­ fald i fjällen, och samtidigt visade granskningen av miljökvalitetsmålets relevans för fjällen att den na­ tionella naturvården snarare fokuserar på renens eventuella negativa effekter på fjällmiljön. Av den anledningen fördjupades arbetet med samman­ ställning och analys av befintlig kunskap avseende renbete och biologisk mångfald (Linkowski & Len­ nartsson 2006d). Under arbetet med att peka ut vilket behov av uppföljning (se även sid. 326–330) som finns i fjällen framgick tidigt att det endast inom NILS fanns färdi­ ga metoder för systematisk uppföljning av biologisk mångfald i fjällen men att NILS inte ger tillräcklig in­ formation om ovanligare biotoper.

289


Tommy Lennartsson

Det mesta av nederbörden kommer från Atlanten och väst är också den vanligaste vindriktningen. Därför finns i den mindre skalan skillnader i exempelvis snöförhållanden mellan ett fjälls öst- respektive västsida. Också sett över hela fjällkedjan, både den norska och svenska delen, finns kraftiga nederbördsgradienter (exempelvis i total nederbörd och i förhållandet mellan regn och snö) från atlantkusten via de norska högfjällen till de svenska fjällen på fjällkedjans östra sluttning.

Figur 6.3  Vindblottor på ryggarna, snölegor i sän­ korna, läsidor däremellan. Koppar­åsen, Lappland i juni.

Tommy Lennartsson

Figur 6.4  Vindblotta med karaktäristisk vegetation på kalkfattig fjällhed. Uppåt till höger i bilden övergår vind­ blottan i läsida. Flatruet, Här­ jedalen i augusti.

292

delar av fjällkedjan till mellanboreal zon, med större inslag av olika lövträd och jordbruk med odlad jord, eller till och med sydligt boreal med inslag av ädellövträd. De nordligaste delarna av norska fjällen hör till arktisk zon. Typiskt för den arktiska zonen är permafrost samt att de boreala myrväxterna ersätts av arktiska arter, exempelvis hänggräs Arctophila fulva och ryssgräs Arctagrostis latifolia. Den arktiska zonen når nätt och jämt ner i nordligaste Sverige, där man bland annat kan hitta permafrostmyrar. Också i den mindre skalan är det stor skillnad på nord och syd, främst genom att sydsluttningar är betydligt varmare än nordsluttningar.

Snödjupsgradienten Den viktigaste förändringen när vi kommer ovan trädgränsen är (förutom avsaknad av träd) att snön vintertid blir mycket ojämnt fördelad när det inte längre finns träd som stoppar snödrevet. På kullar och förhöjningar blåser snön bort och ansamlas i stället i sänkor och läsluttningar samt där det finns tät vegetation som kan fånga upp snön. Snöfördelningen skapar tre helt olika grundtyper av vegetation: vindblottor, snölegor och läsidor (box 6.3). Vindblottor är ytor på fjällhedarna där snön blåser av på vintern (box 6.3, figur 6.3 och 6.4). Utan skyddande snötäcke blir vindblottan exponerad för låg temperatur, snö- och isdrev. Växterna är här anpassade till de extrema vinterförhållandena och till torkan. Kärlväxterna är därför hårdbladiga och har en stor del av biomassan gömd under jord. Halvt underjordiska dvärgbuskar är typiska, exempelvis nordkråkbär Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum, krypljung Loiseleuria procumbens, ripbär Arctostaphylos alpinus, fjällsippa Dryas octopetala och dvärgbjörk Betula nana. Även styvstarr Carex bigelowii skyddar sig på samma sätt. Staggstarr Carex nardina och klynnetåg Juncus trifidus bildar ytterst täta tuvor som ofta nöts bort eller dör av på lovartsidan samtidigt som de tillväxer på den skyddade läsidan. Många av de nämnda arterna tål inte långvarigt snötäcke. Vegetationen är i övrigt rik på mossor och lavar, exempelvis grå raggmossa Racomitrium lanuginosum, fjälltagellav Alectoria ochroleuca, masklav Thamnolia vermicularis, snölav Cetraria nivalis och nordlig örnlav Ochrolechia frigida. Baserat på kärlväxtfloran kan olika typer av vindblottor urskiljas, beroende på jordmån/ berggrund (framför allt om det finns kalk i


Fjällandskapet

Box 6.3 FAKTA

Snödjupets betydelse Tommy Lennartsson På en fjällhed kan snön blåsa omkring och den blir därför ojämnt fördelad. Det skapas en mosaik av tre helt olika typer av vegetation: vindblotta på kullar, snölega där snön samlas och läsida däremellan. De tre typerna karaktäriseras av helt olika ekologiska förhållanden (figur 6.5) och har mycket få växtarter gemensamt. Av snölegor finns två huvudgrupper, dels små, tidigt utsmälta snölegor som på fjällheden förekom­ mer i mosaik med vindblottor och läsidor (figur 6.3), dels stora snölegor som smälter ut först långt in på sommaren och vilka ofta betraktas som en egen biotop (figur 6.3). Snölegor karaktäriseras av: • Ingen torkstress vintertid, sällan sommartid, och då bara i överdelen av snölegorna (stora snölegor) eller sent på sä­ songen (små). Mycket smältvatten under lång tid, mycket sippervatten ur fuktig jord. • Närings- och finjordsrik jordmån. • Kraftig jordrörelse med flytjord. • Kort växtsäsong, högst 40–60 dagar, med start efter mid­ sommar, när dagarna redan börjar bli kortare. • Exponering för renbete endast under hög- och efter­ sommaren. • Ofta kraftigt gnagarbete under snön höst- och vintertid. • Skydd för låga temperaturer och snödrev. • Temperaturen vintertid är i princip runt noll. • Kraftigt mekaniskt tryck från de tjocka snölagren i stora snölegor.

Vindblottor karaktäriseras av: • Torkstress både vinter (avdunstning) och sommar (endast nederbörd, inget smältvatten, snabb avrinning). • Närings- och finjordsfattig jordmån (finmaterial sköljs bort). • Små froströrelser, ibland som polygoner. • Lång växtsäsong genom att de saknar snötäcke. • Exponering för renbete hela året. • Exponering för gnagarbete endast sommartid, på vintern betar gnagarna under snön. • Nötning genom snö- och isdrev, och påverkan av låga tem­ peraturer vintertid. Läsidor karaktäriseras av: • Ingen torkstress vintertid, måttlig sommartid. Relativt mycket smältvatten under försommaren. Starkt varierande tillgång på sippervatten beroende på var i terrängen läsidan ligger. • Relativt närings- och finjordsrik jordmån. • Måttlig froströrelse men ofta med flytjord. • Medellång växtsäsong, men mycket effektiv genom att vegetationen är framsmält samtidigt som dagarna är som längst och vattentillgången som bäst. • Exponering för renbete hela sommaren, men inte under vinter och höst. • Ofta kraftigt gnagarbete under snön höst- och vintertid. • Skydd för låga vintertemperaturer och snödrev. • Måttligt mekaniskt tryck från snölagren.

Vindriktning

Vindblotta Snölega

Läsida

20 meter

Figur 6.5  Schematisk bild av vindblotta, snölega och läsida.

293


Tommy Lennartsson

Figur 6.18  Rikkärr i fjäll­ björkskog. I förgrunden en källa. Ramundberget, Här­ jedalen.

Renbete i sig är däremot nödvändigt för fjällbiotopernas artrikedom. Skidanläggningarnas backar sträcker sig ibland upp i fjällgräsmarken, vilket kan skada vegetationen om nötningen blir kraftig eller backarna behandlas med täckmaterial. Kärr och källor med kalk. När de stora mängderna snö i fjällen smälter skapas förutsättningar för många olika våtmarksbiotoper utefter fjällsluttningarna både i björkskogsbältet, i lågalpina fjällgräsmarker och på fjällhedar. De flesta våtmarkerna är av sluttande typ

302

och följer sänkor i terrängen. I plana områden kan det bildas mosaiker av våtmarker och småsjöar (se beskrivning av biotopen sjö- och myrkomplex sid. 306). Vid permanenta utflöden av grundvatten bildas olika slags källkärr (figur 6.18). Alla dessa våtmarksbiotoper blir mycket artrika om de ligger på kalkberggrund och brukar kallas rikkärr (våtmarker i låglandet behandlas i kapitel 5). Framför allt mossor och kärlväxter drar nytta av kalken, medan många marklevande insekter nyttjar den solexponerade miljön.


Fjällandskapet

Tommy Lennartsson

Figur 6.19  Igenväxande före detta slåtterkärr i vilket flera arter kärlväxter har försvun­ nit de senaste 25 åren. Mittå­ kläppen, Härjedalen.

snötäckning och eventuell igenväxning bli ett hot vid ett ändrat klimat. Örtrik fjällbjörkskog. Markvegetationen i fjällbjörkskog (figur 6.21 i box 6.6) liknar den i fjällgräsmarken. På kalk blir den örtrik, med lågörter eller, i fuktigare obetade områden, högörtvegetation, medan den på surare berggrund domineras av ris och gräs. Våtmarker är vanliga i fjällbjörkskogen och på kalkrik mark utgörs de av rikkärr. Fjällbjörkskogen är viktig för bland annat fågelfaunan, som blir rikare ju frodigare skogen är (Svensson, muntligen). Fjällbjörkskogen angrips ibland av fjällbjörkmätaren Epirrita autumnata som kan kaläta stora områden vissa år. Kraftiga angrepp Wenche Eide

Många våtmarker, långt upp på fjällsluttningarna, har nyttjats för slåtter, och när hävden upphört växer kärren igen (figur 6.19) med vide och blåtåtel. Vissa sluttande kärr har förändrats hydrologiskt genom körskador från terrängfordon och andra genom skidanläggningarnas skidspår, liftar och nerfarter. Blockhav är stora områden i fjällen som är nästan helt täckta av block (figur 6.20). De kan utgöras av den nedersta delen av en rasmark nedanför en brant (se biotopen branter), eller ligga på plan mark dit blocken transporterats av isen. Karaktäristiskt för blockhav är att de saknar sammanhängande vegetation som kan bygga upp ett jordlager. De kärlväxter som finns här är specialiserade för att växa i den sparsamma vittringsjord som finns, till exempel drabor Draba spp. och bräckor Saxifraga spp. Blockhav är annars lavarnas domäner och blockhav i fjällen och vid havsstränder är de enda miljöer där lavar dominerar biomassan (Hultengren, muntligen). Bland stenarna skapas också varma och skyddade miljöer för bland annat fjärilar (av vilka många är lav­ätare under larvstadiet). Fjärilsfaunan kan vara lika rik i blockhav som i örtrika fjällgräsmarker (Ryrholm, muntligen). Blockhav hotas knappast av några former av direkt påverkan. Däremot kan ändrad

Figur 6.20  Blockhav utgör i första hand hemvist för lavar, som i sin tur gynnar lavätande fjärilar som också får skydd tack vare block och stenar. Store Finsenuten, nor­ ra Hardangervidda, Norge.

303


Box 6.6 SYNTES

Fjällbiotopernas ekologi: fjällbjörkskog Tommy Lennartsson, Weronik a A xelsson Linkowski och Marie Björklund

Tommy Lennartsson

Fjällbjörkskogen utgör tillsammans med fjällhed och fjällgräsmark (box 6.5) den största delen av fjällens areal och har därför studerats särskilt i fjällprojektet. Här beskrivs ekologiska processer och abiotiska för­ hållanden som skapar fjällbjörkskogens karaktär och artinnehåll. Fjällbjörkskogen (figur 6.21) är snöskyddad vin­ tertid och betet bidrar, på samma sätt som beskrivits för gräsmarken (box 6.5), till att påverka skogsgränsen (1) och förhållandet mellan grässvål, högörtvegeta­ tion, ris- och buskvegetation (2) (siffror inom paren­ tes hänvisar till figur 6.22). Betet utgörs av renbete sommartid och gnagarbete sommar- och vintertid. Betet påverkar således vegetationen, men vegeta­ tionen påverkar samtidigt betet (2). Exempelvis blir renbetestrycket svagare när videbusksnår breder ut sig genom att renarna söker sig till andra marker. Förr hade också både det traditionella fäbodbruket och mjölkrenskötseln stor betydelse för vegetationens sammansättning och vice versa i fjällbjörkskogen (2a). Lokalt har dessa nyttjandeformer också påver­ kat skogsgränsen (2b). Fäbodbruket hade förr stor ut­ bredning i många fjälldalar men saknas idag nästan helt (gula pilar och boxar). Mjölkrenskötseln innebar

Figur 6.21  Fjällbjörkskog med högörtvegetation. Ramundberget, Härjedalen.

304

att renarna sköttes som tamboskap och samlades till vissa platser, bl.a. renmjölkningsvallar. Betet i fjällbjörkskog är och har varit dynamiskt och samspelar därmed med naturliga successions­ processer. Idag består vegetationen i stora områ­ den av olika igenväxningssuccessioner (3). Vid svagt bete i öppna ytor i ängsbjörkskog övergår grässvål i låg- eller högörtvegetation som i sin tur ersätts av videbusksnår och slutligen sluten ängsbjörkskog. I hedbjörkskog går successionen via risvegetation och enbusksnår. Bete kan inte på egen hand öppna fjäll­ björkskogen men bete påverkar igenväxningen när gläntorna (eller skogsgränsen) väl finns där (4, Austr­ heim & Eriksson 2001, Austrheim m.fl. 1999). Hårt ren- eller boskapsbete kan däremot trycka tillbaka vi­ debusksnår. En vanlig orsak till dagens igenväxning i odlingsdalarnas närhet är upphört fäbodbruk (5). Igenväxning i fjällbjörkskog är också en helt naturlig process, till följd av tidigare fjällbjörkmätarangrepp (eller angrepp av andra fjärilar, 6) eller snöskador (6a). Det traditionella fäbodbruket skapade således öppningar i skogen vilket i sin tur gav ett antal vikti­ ga biotopstrukturer (gula pilar). Vissa av dessa struk­ turer som till exempel slåtterkärr, slagen björkskog,


Fjällandskapet

BIOTOP

PROCESS

Fjällbjörkskog

1 8

VIKTIGA ARTGRUPPER

Skogsgräns

Öppenmarksfåglar, fjärilar

2

Bete och tramp

4 7

2b

STRUKTUR/ SUBSTRAT

3

Gräs/lågört/högört/ ris/busk-mosaik

2a

Kärlväxter, mossor, lavar, fjärilar

Igenväxningssuccession

5 Upphörd fäbohävd och mjölkrenskötsel Subalpin hed etc.

Traditionell mjölkrenskötsel

Öppna (rik)kärr, slåtterkärr etc.

Traditionell fäbodhävd

Slåttermark i skog, skottskog, stubbskottäng etc.

6 Mätarangrepp

11

Branter i fjällbjörkskog

9

6a Snöskador

9

Rönn, sälg etc.

Lavar, mossor skalbaggar

Gläntor med grässvål/ört

Kärlväxter, mossor, lavar, fjärilar

Exponerade substrat: ved, sten, jord etc. Död ved

Lavar, mossor skalbaggar

13 10

Död ved

Lavar, skalbaggar

Vattendrag i fjällbjörkskog

12

Biotoper på kalfjället

Figur 6.22  Samband mellan ekologiska processer, biotopstrukturer och arter i fjällbjörkskog. Gul färg visar processer och strukturer som inte längre förekommer idag. Siffrorna hänvisar till texten i boxen.

skottskog kan betraktas som egna biotoper. Slåtter­ marken är idag försvunnen och även i naturliga rik­ kärr märks en tydlig igenväxning (7) som i viss mån hålls emot av renbete (8). Idag skapas gläntor i fjäll­ björkskogen nästan enbart av naturliga processer som snöskred och liknande samt fjällbjörkmätaran­ grepp (9, Linkowski & Lennartsson 2006b). Dessa pro­ cesser är också viktiga för skapandet av död ved (10). Skredprocesser drivs av tyngdlagen (11) i kombina­ tion med snöförhållanden och avblåsning av snö på högre belägna fjällhedar (12). Därför blir skredskador särskilt vanliga till exempel under branter i trädgrän­ sen (11), och längs fjällbäckar med snöslasklaviner (13).

Till schemat kunde också läggas olika slags mo­ dern mänsklig påverkan vilken lokalt har påverkat fjällbjörkskogen. Exempelvis skapas gläntor i fjäll­ björkskog genom skidturismen. Den orsakar också, tillsammans med terrängkörning, dränering av kärr. Det är dåligt känt hur sådana antropogena biotop­ strukturer utnyttjas av arter. Exempelvis är spår och nerfarter vanligen alltför störda för att utveckla na­ turlig vegetation, men det har inte studerats i vad mån sådana öppningar gynnar exempelvis vissa ex­ poneringskrävande artgrupper knutna till ved eller kan fungera som ersättningsmiljöer för exempelvis fåglar som behöver öppna ytor i fjällbjörkskogen.

305


Tommy Lennartsson

Figur 6.23  System av sip­ perkärr i gränsen mellan lågalpint bälte och subalpin björkskog nedanför Mittå­ kläppen, Härjedalen. Lägg märke till hur kärren växt igen med vide bortom ren­ stängslet i bildens övre del.

flera år i följd dödar björkstammarna vilket skapar död ved och gläntor i skogen. Den luckighet som på så vis uppstår har stor betydelse för fjällbjörkskogens artrikedom eftersom den gynnar örtflora och insekter. Mätarlarverna är en viktig födoresurs för fåglar. Fjällbjörkskogen är rik på mossor, lavar och svampar, men få arter är unika för biotopen (Linkowski & Lennartsson 2006a). I många trakter har fjällbjörkskogen ingått i fäbodmarken och stora delar av skogen har traditionellt slåttrats eller betats. När en fjällbjörk kapas skjuter den stubbskott vilka i det traditionella fäbodbruket skördats regelbundet, så kallat stubbskottsbruk. Igenväxning till följd av bland annat upphörd hävd är ett av de största hoten mot fjällbjörkskogens flora och fauna. I box 6.6 presenteras fjällbjörkskogens ekologi mer i detalj.

306

De viktigaste fjällbiotoperna för fåglar är fjällhed-, myr- och sjökomplex (figur 6.23). Särskilt viktiga för exempelvis alfågel Clangula hyemalis och smalnäbbad simsnäppa Phalaropus lobatus är fiskfria sjöar (Svensson, muntligen). I dem finns en helt annan planktonfauna än i sjöar med fisk, exempelvis bladfotingar som alfågeln är beroende av. Myr- och sjökomplex strax ovan skogsgränsen är ofta fågelrika (Emanuelsson & Svensson, muntligen). Särskilt i södra delen av fjällkedjan har myrarna traditionellt varit slåttermarker. Troligen hotas många myrmarker av igenväxning, både efter upphörd hävd och genom varmare klimat. I många tidigare fiskfria vatten har fisk inplanterats. Tillståndsgivningen för inplantering av fisk har blivit mer restriktiv men det är svårt att veta hur mycket fisk som flyttas mellan sjöar utan tillstånd.


Fjällandskapet

Renbete och biologisk mångfald i fjällen – vad vet vi? Weronik a A xelsson Linkowski och Tommy Lennartsson

Är fjällen ett kulturlandskap? Vi vet för lite om renbetets betydelse för vegetationens sammansättning och fördelning. Kanske behövs kortare perioder av hårt bete, det vi ofta kallar överbete, för att behålla den biologiska mångfalden. Är det dags att införa miljöersättning för renbete i värdefulla biotoper?

• täckningsgrad av lavar, mossor, gräs/örter, ris • täckningsgrad av vegetation respektive bar jord • biomassa av lavar, mossor, gräs/örter, ris • antal arter av lavar, mossor, gräs/örter, ris • kolonisation och etablering av kärlväxter inklusive fjällbjörk • växters försvar mot bete.

De flesta studier är svåra att bedöma med avseende på biologisk mångfald och särskilt vad gäller hotade arter och biotoper. Hur renbete påverkar exempelvis biomassa och täckningsgrad av dominerande ris är väl dokumenterat, men litet är känt om hur biomassan och risvegetationen i sin tur påverkar annan biologisk mångfald. Exempel på obesvarade frågor är: • Vilken betydelse har renbete för fjällbjörkens utbredning uppåt? • Vilken betydelse har renbete för markvegetationen i träd- och buskfria fjällbiotoper? • Vilken betydelse har renbete för fördelningen av vindblottor, snölegor och läsidor på fjällhedar? Marie Enoksson, Sametinget

D

e flesta studier av renbetets effekter på fjällbiotoper (figur 6.24) gäller växter, och vanligen de dominerande arterna, snarare än artrikedomen som helhet. Ytterst få studier behandlar andra organismgrupper (Linkowski & Lennartsson 2006c). De vanligaste variablerna som ingått i renbetesstudier är:

Figur 6.24  Kunskapen om renbetets effekter på fjällbio­ toper är bättre för växter än för andra organismer.

307


Tommy Lennartsson

Figur 6.25  I delar av Norge ligger av tradition gårdar och fäbodar långt upp på fjällsluttningarna. Fjällen har där varit en del av gårdarnas betesmark, snarare än ett renbetesland. När betet upp­ hör syns igenväxningen (här med busklavar) tydligt, och det är naturligt att bedöma fjällsluttningarna som ett kulturlandskap. Olavsgruva, Sör Tröndelag, Norge.

• Vilka betade fjällbiotoper är viktigast för hotade och sällsynta arter? • Sammanfaller det som uppfattas som slitage- och överbetningsproblem med problem för biologisk mångfald? • Hotas biologisk mångfald av för svagt bete i vissa fjällbiotoper? Som en följd av den ofullständiga kunskapen om sambanden mellan biologisk mångfald och renbete har inte rennäringens betydelse för biologisk mångfald uppmärksammats på samma sätt som jordbrukets betydelse i låglandet. Till det bidrar även att många fjällbiotoper förblir skoglösa även utan bete genom hårda vinterförhållanden och andra naturliga ekologiska processer. Vidare har debatt och forskning (se exempelvis Moen & Danell 2003) oftare fokuserat på överbete av ren än på renbetets positiva effekter på fjällmiljöerna. Renbete ses kanske i viss mån också som en halvt naturlig företeelse, till skillnad från boskapsbete som är uppenbart kopplat till jordbruksnäringen. De orörda fjällen eller fjällen som kulturlandskap? Bilden av fjällen som orörd vildmark har bleknat i och med utbyggnaden av vägar, vattenkraft, gruvdrift och turism. Men när fjällen

308

blev föremål för storskalig exploatering var det ingen obefolkad ödemark som togs i anspråk. Fjällen började nyttjas av människan så snart inlandsisen försvunnit (Aronsson 1998) och har varit brukade av människan sedan dess (Emanuelsson 1987). Det finns få fasta spår av tidigare markanvändning jämfört med i jordbrukslandskapet, och det kan tänkas att vegetationens sammansättning är det tydligaste beviset för en lång beteshistoria. Renskötsel är den näring som traditionellt nyttjat markerna ovanför och vid trädgränsen. I anslutning till många dalgångar har fjällbjörkskogen, myrarna och markerna nära trädgränsen även ingått i jordbrukslandskapets fäbodbygder (figur 6.25). Biotoperna har då nyttjats till bete, slåtter eller skottskogsbruk (Austrheim & Eriksson 2001, Bryn & Daugstad 2001). Detta nyttjande, liksom det traditionella nyttjandet av samevisten vid trädgränsen, har idag upphört, och markerna växer nu igen (Aronsson 1998). Renbetet ovanför trädgränsen är däremot fortfarande en levande näring. Där biotopförändringar förekommer går de relativt långsamt och det är därför tänkbart att renbetets betydelse för att vidmakthålla de öppna fjällbiotoperna underskattas. Om så är fallet kanske bilden av de orörda fjällen måste bytas mot


Fjällandskapet

Marie Enoksson, Sametinget

Figur 6.26  Inuti och i anslut­ ning till renskiljningshägnen kan tramp och bete lokalt bli hårt. Hårt bete har betrak­ tats som negativt för den biologiska mångfalden i fjäl­ len, men den störning som uppstår kan i många leda till att videsnår betas bort vilket gynnar spridningen av arter i fjällgräsmark.

en bild av landets största betespräglade kulturlandskap? Renbetets historia Tamrenen Rangifer tarandus, härstammar från vildrenen, vilken försvann från Sverige runt 1880. Vildren finns fortfarande i Norge, Finland, Ryssland och Nordamerika (Gärdenfors 2005). Den samiska renskötseln är troligen flera tusen år gammal. Under lång tid nyttjades tamrenen enbart inom ramen för ett jakt- och fångstsamhälle. De fåtaliga tamrenarna användes för transporter och som lockdjur vid vildrensjakt (Lundmark 1982). Det var först under 1600- och 1700-talen som tamrenen blev en basresurs och människorna började knyta sin tillvaro till renhjordarna och deras produkter (Lundmark 1982). Det nomadiska livet krävde flera boplatser (Olsson 1992) och samerna hade därför ett system av boplatser och renmjölkningsvallar. Där fanns också rengärden, inhägnader i närheten av bosättningen, där renarna samlades in för mjölkning (Emanuelsson 2003). Samerna använde också eld för att gynna betestillgången av gräs och lavar (Hörnberg m.fl. 1999). Den äldsta renskötseln hade sammantaget en stark lokal påverkan på trädgränsen, eftersom boplatserna ofta låg i närheten av trädgränsen.

I slutet av 1800-talet övergick den intensiva renskötseln successivt till extensiv köttproduktion, vilket innebar att hjordarna inte behövde daglig övervakning (Karlsson & Constenius 2005, Emanuelsson 1987, Wallin & Aronsson 1998). Renskötsel av idag ger följaktligen ett mer utspritt renbete som i högre grad bedrivs på kalfjället. Äganderätten till renarna kräver dock fortfarande särskilda rengärden för exempelvis kalvmärkning och renskiljning (figur 6.26) (Olsson 1992), och där kan betet lokalt bli hårt. Renbetesgången förändrades när nationsgränserna blev skiljelinjer mellan områden med olika renskötselföreskrifter. Det kan antas att dessa förändringar påverkat fjällbiotoperna genom förändrat betestryck, både i betes- och flyttningsområden. Renskötsel är idag tillåten på cirka 40 procent av Sveriges landareal, året runt i fjällregionen och vintertid (oktober till april) i skogsregionen (Hahn 2001). Traditionellt kunde renhjordarna inte vara större än vad vinterbetestillgången medgav (Moen & Danell 2003, Helle & Aspi 1983). Numera kan renarna stödutfodras (Helle & Kojola 1993). Stödutfodring är dock inte vanligt i Sverige och fortfarande kan renbetestrycket i fjällen sommartid till stor del sägas bero på tillgången på vinterbete (Danell 1998). Förmodligen har

309


Box 6.8 SYNTES

Renbetets långsiktiga effekter på biologisk mångfald – en fallstudie Jon Moen Betande djur påverkar vegetationen på många olika sätt. De växter som blir betade förlorar resurser vilket ofta ger negativa effekter på tillväxt och reproduk­ tion. Å andra sidan kan de växter som inte blir betade få en konkurrensfördel av de resurser som då frigörs. Betet kan då få antingen positiva eller negativa effek­ ter på den biologiska mångfalden beroende på om djuren betar på konkurrensstarka eller konkurrens­ svaga arter. Om det är starka konkurrenter som be­ tas, det vill säga sådana växter som är bra på att lägga beslag på utrymme i ett visst område, blir det ofta en positiv effekt på mångfalden, eftersom många svaga konkurrenter då kan få en chans att etablera sig. Om svaga konkurrenter betas kan betet ofta få en negativ effekt på mångfalden, eftersom de konkurrensstarka växterna får ytterligare en fördel. Andra faktorer som också påverkar beteseffekterna på vegetationen är markens produktivitet, tidpunkten på året som väx­ terna betas, hur hårt de betas, och vilka delar på väx­ terna som betas. Renen Rangifer tarandus är en extensiv betare. Det betyder att den rör sig över stora ytor när den

söker föda och därmed inte betar rent på ett ställe innan den flyttar sig till nästa. Dessa rörelser beror på flera olika saker. Renen är en generalist på det sättet att den äter av många olika arter, men en specialist på det sättet att den hela tiden söker efter växtdelar med hög kvalitet. Det kan till exempel röra sig om nya gröna skott eller blommor. Vidare kan störningar av olika slag, till exempel insekter, rovdjur eller vandrare, påverka renens rörelsemönster på fjället. Av detta följer att renarna konsumerar en relativt liten del av växtproduktionen på varje enskild fläck och att beteseffekterna blir utspridda över landska­ pet. Det är inte lätt att studera detta, eftersom alla områden i våra fjäll är betade (förutom de allra sydli­ gaste fjällen som inte betas, men som skiljer sig från resten av fjällkedjan med ett ganska kontinentalt kli­ mat). Fjällen har också varit betade av renar sedan isen drog sig tillbaka så den vegetation som vi ser idag har varit påverkad av renbete under en mycket lång tid. Det är möjligt att beskriva renbetets mer långsikti­ ga effekter genom att nyttja markanvändningskartor

35 30

ARTANTAL

25

Lågt betestryck Högt betestryck

20 15 10 5 0 Idre

Kall

Könkämä

Figur 6.35  Artantal summerat över kärlväxter, mossor och lavar på torr rished i tre olika områden i svenska fjällen. Högt betestryck refererar till sommarbetesområden, lågt betestryck refererar till genomflyttningsområden, det vill säga våroch höstbete.

316


Fjällandskapet

12 10 8

AXEL 2

6 Lågt betestryck

4 2 0 Högt betestryck

-2 -4

-8

-6

-4

-2

0

2

4

6

AXEL 1 Figur 6.36  Artsammansättningen av vegetationen på torr rished i Könkämä (baserad på en så kallad detrended correspondence analysis). Varje punkt representerar vegetationen i en provyta på 50x50 centimeter. Punkter som ligger nära varandra har liknande vegetation, medan punkter som ligger längre ifrån varandra skiljer sig mer åt. Axlarna representerar två hypotetiska gradienter. Figuren visar att det är en större variation i artsammansättningen inom området med lågt betestryck än i området med ett högre betestryck. Effekterna av ett långvarigt bete kan alltså vara att vegetationen homogeniseras, det vill säga att betet utjämnar variationer i andra faktorer som fuktighet och produktivitet.

över Sveriges samebyar och på så sätt identifiera om­ råden som ligger centralt i sommarbetesmarkerna samt sådana som bara används under vår- och höst­ flytt. Vi har studerat tre sådana par av områden som sträcker sig från Idre i söder till Könkämä i norr. Alla områden är alltså betade, men betestrycket är re­ lativt sett högre i sommarbetesmarkerna. Om vi till exempel ser på torr rished, vilket är den vanligaste lågalpina vegetationstypen i Sverige och jämför mel­ lan områdena, ser vi att betet har en mycket liten ef­ fekt på den biologiska mångfalden mätt som antal arter (figur 6.35). Även om betet verkar ha en negativ effekt på antalet arter i Kall och Könkämä är område­ na inte statistiskt skilda åt. Resultaten kan bero på att de svenska fjällen är ganska artfattiga i den här ve­ getationstypen, och de arter som finns är långlivade

och delvis skyddade mot bete genom stor underjor­ disk biomassa. Däremot har betet en större effekt på artsam­ mansättningen, det vill säga den relativa mängden av olika arter i en provyta. Med högt betestryck blir artsammansättningen annorlunda (figur 6.36). Detta beror på att vissa arter gynnas av bete och andra ar­ ter missgynnas. Framförallt är det bland mossor och lavar som de tydligaste effekterna finns, där vissa ar­ ter ökar och andra minskar vid bete. Till exempel så var islandslav Cetraria islandica och snölav Cetraria nivalis vanligare vid ett lågt betestryck, medan ko­ rallav Spaerophorus globosus och masklav Thamno­ lia vermicularis var vanligare vid ett högt betestryck. Renbete har alltså en tydlig långtidseffekt på vegeta­ tionen även om den kan vara svår att observera.

317


Storslagen fjällmiljö – för vem? Marie Björklund, Tommy Lennartsson, Jon Moen och Weronik a A xelsson Linkowski

Miljömålet för odlingslandskapet är att skydda detta landskaps värden. Målet för fjällen är däremot ”ursprunglighet”. Betet ses i ena fallet som nödvändigt, i andra fallet som skadligt. Forskningen visar dock att mångfalden i fjällen i hög grad är beroende av betet, ett synsätt som sakta börjar få insteg i miljöpolitiken.

M

Anna Maria Wremp

Figur 6.37  Svarthö Bartsia alpina.

318

ittåkläppen är fjället som figurerat i renbetesdebatten i årtionden (Evju 2000). Här var antalet renar på det inhägnade fjället periodvist så stort att erosionsskador uppstod (Näsman 1994). Men vad hände sedan? Hägnet togs bort, det hårda betes­ trycket avtog, och växterna kom tillbaka. Idag ser grässvålen ut precis som vilken artrik, välskött kalkrik naturbetesmark som helst i Sverige, frånsett att den ligger på kalfjället. På Mittåkläppen (figur 6.38) är det tydligt att både ren, hästar och nötboskap har haft stor betydelse för biologisk mångfald i fjällmiljön. Krävande kärlväxter som fjällgentiana Gentiana nivalis, ängsskallra Rhinanthus minor och svarthö Bartsia alpina (figur 6.37) har ökat runt fäbodvallarna de senaste 15 åren genom att EUstödet möjliggjort ökat bete. Upp mot trädgränsen där korna inte betar har samma arter gått kraftigt tillbaka till följd av igenväxning. Ännu längre upp, i renhägnet, har dessa arter idag större populationer än någonsin under den studerade perioden (Lennartsson, opublicerat). Områdena runt Mittåkläppen visar också tydligt att renen och nötboskapen betraktas mycket olika av naturvården och samhället (Wallin & Aronsson 1998). I det här delkapitlet diskuterar vi skillnader i synen på fjällens och jordbrukslandskapets betesmarker och hur de skillnaderna påverkat naturvårdens sätt att arbeta med biologisk mångfald. För den som arbetar med hotad biologisk mångfald i odlingslandskapet är bondens verksamhet och ett livskraftigt lantbruk helt avgörande. Det märks även i de omfattande system som finns för statlig och europeisk ersättning

till lantbrukets landskapsvårdande insatser. Vad krävs för att vi på motsvarande sätt ska kunna bevara biologisk mångfald i fjällens renbetesmarker? Två beteslandskap, två miljökvalitetsmål Ett sätt att belysa denna fråga från naturvårdssynpunkt kan vara att jämföra miljökvalitetsmålen (box 1.1) som riksdagen har fastställt: Ett rikt odlingslandskap respektive Storslagen fjällmiljö. I målet Storslagen fjällmiljö står att ”Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden…” (Proposition 2004/05:150 s. 173). För odlingslandskapet gäller att ”Odlingslandskapet och jordbruksmarkernas värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas…” (Proposition 2004/05:150, sid. 165). I fjällen betonas alltså ursprungligheten, i odlingslandskapet nyttjandet. Dessa huvudmål förtydligas med ett antal att-satser, tidigare även följda av delmål. En av att-satserna för miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö har ett nyttjarperspektiv: ”Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden bibehålls.” (Proposition 2004/05:150 sid. 173). Frågan är dock vilket genomslag detta nyttjarperspektiv fått i delmålen? Delmål 1 för fjällen handlade om att begränsa skador på mark och vegetation, delmål 2 om att begränsa buller, och delmål 3 om att skydda och vid behov sköta representativa fjällområden (Proposition 2004/05:150 sid. 175). Motsvarande


Fjällandskapet

Tommy Lennartsson

Figur 6.38  Mittåkläppen i Härjedalen har en lång tradi­ tion av fäbodbruk.

delmål 1 för odlingslandskapet var att samtliga ängs- och betesmarker skulle bevaras och skötas senast 2010 och att arealerna ängs- och betesmark skulle utökas. Delmål 2, 3, 4 och 6 för odlingslandskapet handlar om att bevara och sköta spår efter allt arbete människan ägnat sitt jordbrukande, det vill säga skötselskapade biotoper, husdjursraser, grödor, byggnader och kulturspår (Proposition 2004/05:150, sid. 167). Även delmålen speglade således att synen på vad som är hållbart nyttjande skiljer sig mellan

fjällen och jordbrukslandskapet. Medan lantbrukarens skötsel av marken uppmärksammas som en förutsättning för natur- och kulturvärden fokuserar miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö snarare på vad som ansetts vara renskötselns negativa effekter på vegetationen. Renskötaren ska dessutom helst bedriva sin verksamhet utan buller – självklart en viktig fråga från turismsynpunkt men kanske inte lika självklar vad gäller nyttjande och bevarande av fjällens biotoper och arter.

319


Tommy Lennartsson

Figur 6.41  Bete i fjällbjörk­ skog är ett viktigt inslag för bevarande och skapande av biologisk mångfald i fjällen. I områden där hävden upp­ hört har biotoperna kraftigt förändrats med förlust av biologisk mångfald som resultat. Djupdalsvallen, Här­ jedalen.

mager mark (Dahlström m.fl. 2008, Gustavsson 2007). Tillämpningen av regelverket inom landsbygdsprogrammet bidrar inte heller nämnvärt till att gynna viktiga traditionella hävdformer. Kraven på årlig avbetning har berörts ovan (sid. 320–321). Reglerna för gårds­stöd är ytterligare ett steg i fel riktning i och med att de missgynnar våra mest traditionella betesbiotoper: trädbärande betesmarker och steniga betesmarker. De positiva stödformer som trots allt finns tillämpas för lite på grund av bristande resurser till handläggning och rådgivning. I fjällen uppmärksammas det traditionella nyttjandets (box 6.9) betydelse genom att ersättning utgår för skötsel av vissa värdefulla kulturmiljöer, exempelvis gamla visten. Vad däremot gäller skötsel av själva renbetesmarkerna hörs i debatten ofta att dagens rennäring är alltför intensiv och mekaniserad eller på annat sätt otraditionell i förhållande till tidigare brukningssätt. I själva verket är det troligt att de flesta aspekter på renskötsel som har betydelse för biologisk mångfald har förändrats mycket lite de senaste 100 åren, sedan mjölkrenskötseln upphörde. Det gäller exempelvis antalet renar, biotopnyttjande samt dynamik och variation i betet.

322

Rennäringen är nu inte den enda formen av traditionellt nyttjande i fjällbiotoper, utan björkskogsbältet har en lång historia av fjällnära fäbodbruk. Till skillnad från den ännu levande rennäringen är fäbodbruket nästan helt försvunnet. De hävdskapade biotoperna är kraftigt förändrade men ännu finns mycket av deras artrikedom kvar i exempelvis rikkärr och örtrik fjällbjörkskog (figur 6.41, se sid. 295–306 samt box 6.5 & 6.6). I sådana miljöer pågår en omfattande men nästan helt ouppmärksammad förlust av biologisk mångfald. Det är ingen tvekan om att fäbodbrukets betydelse för fjällens biologiska mångfald är lika underskattad som renbetets betydelse. Synen på vad som är traditionellt nyttjande leder till att det i jordbrukslandskapet inte uppmärksammas tillräckligt att otraditionell hävd troligen är en viktig orsak till förlust av biologisk mångfald. Fjällnära före detta fäbodområden har knappast uppmärksammats alls trots att de sannolikt hört till våra mest artrika odlingslandskap. Omvänt finns för fjällen en troligen rätt obefogad oro för att otraditionell renskötsel, till exempel det felaktiga antagandet att ett onormalt stort antal renar skadar fjällen (Proposition 2006/07:1).


Fjällandskapet

Box 6.9 FAKTA

Traditionell kunskap och fjällvärldens biologiska mångfald

Trots att fjällvärlden ofta utpekas som en opåverkad vildmark är merparten av dessa landområden direkt eller indirekt danad av människan och hennes aktivi­ teter. Under lång tid har samerna idkat renskötsel (fi­ gur 6.42) mer eller mindre intensivt i fjällen, och såväl tam- som vildrenarnas betande har påverkat biolo­ gisk mångfald. Vid sidan av renarna har fjällbönder­ nas kor, getter, får och hästar betat de mer låglänta fjällområdena och fjällbjörkskogen på många håll i minst 500 år (Svanberg & Tunón 2000). De fjällnä­ ra myrarna fungerade fortfarande en bra bit in på 1900-talet som slåttermyrar. I de olika fjällsjöarna har samer och nybyggare bedrivit mer eller mindre in­ tensivt fiske, och redan för flera hundra år sedan har lokalbefolkningen satt ut önskvärd fisk i sjöar som inte motsvarade förväntningarna. Att överleva i den extrema miljö som fjällvärl­ den utgör har krävt ett stort mått av folklig ekologisk kunskap om både miljön och de där levande orga­ nismerna. I samernas fall har en stor del av det sed­ vanliga bruket av resurserna levt kvar in i modern tid. Ännu in i relativt sen tid levde många samer som nomadiserande renskötare. Detta innebär att myck­ et av den traditionella kunskapen fortfarande är liv­ aktig i de norra delarna av landet. Sett utifrån ett landsbygdsperspektiv kan de traditionella samiska näringarna och den samiska kulturen särskilt fram­ hävas som resurser för utvecklande av såväl upp­ levelse- eller kulturturism som lokala traditionella innovationer, det vill säga identitetsskapande varor utvecklade ur lokala traditioner, till exempel same­ slöjd och livsmedel. Det finns ett stort behov av att sammanställa hur rennäringens traditionella nyttjande har påverkat fjällens biologiska mångfald. En sådan sammanställ­ ning bör innehålla en analys av vilka komponenter i traditionell markanvändning som är biologiskt rele­ vanta på samma sätt som redovisats för jordbruks­ landskapet (sid. F3-F3). Till de viktigaste frågorna hör i vad mån och på vilket sätt renskötarna förr aktivt har påverkat vilka fjällbiotoper och områden som betats av renarna under olika årstider, och i vad mån man idag skulle kunna använda denna kunskap för att ak­ tivt styra renbetet i ett naturvårdssyfte för att påver­ ka vegetationen på särskilda platser.

Rolf Kjellström,

Håk an Tunón

Figur 6.42  Samekvinna: Anna Olsson i Jokkmokk med kastlina, 1968.

Under 2006 och 2007 har Sametinget och na­ tionellt program för lokal och traditionell kunskap relaterad till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald (Naptek) vid CBM utrett i vilken omfattning traditionell kunskap och traditionella sedvänjor inom den samiska kulturen är dokumen­ terade. Resultatet visade stora brister vad gällde den praktiska och erfarenhetsbaserade kunskapen (Utsi 2007). Därför har Naptek och Sametinget dragit igång det samiska initiativet inom vilka samer själva kartlägger sin kultur och sitt beroende av naturen och dess resurser. Under perioden 2007–2009 ge­ nomfördes fjorton pilotprojekt för att utvärdera och utveckla olika metoder och deras relevans för arbe­ te med samisk kultur (Nordin-Jonsson 2011). Målet är att hela det samiska samhället inom Sveriges gränser ska medverka i kartläggningen av den samiska kultu­ ren. Förhoppningen är att denna kunskap såväl ska stärka den samiska identiteten som gynna ett håll­ bart nyttjande av biologiska resurser.

323


Uppföljning av biologisk mångfald i fjällen Tommy Lennartsson och Marie Björklund

Förändringar i den biologiska mångfalden måste följas upp regelbundet. Detta måste göras i olika skalor och med olika intensitet beroende på syftet. Hur gör man uppföljningen så att vi får ut mesta möjliga information till minsta möjliga kostnad och arbetsinsats?

I

nom såväl Natura 2000 (figur 6.45) .som arbetet med miljökvalitetsmålen är uppföljning en del av arbetet och uppföljningsmetoder har varit under utarbetande under fjällprojektets gång. Uppföljningen kan vara ett verktyg för att bedöma situationen för biologisk mångfald och för att utveckla åtgärder, under förutsättning att metoderna blir relevanta och av tillräcklig kvalitet. Andra uppföljningssystem som berör fjällen är NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige), Natura 2000 och regional miljöövervakning (RMÖ).

Några grundförutsättningar för lyckad uppföljning För att uppföljningen ska få tillräcklig kvalitet krävs att metoderna är förankrade i ekologisk grundkunskap om biologisk mångfald, exempelvis om hur biotoper fungerar och hur de och deras arter är hotade. Inom projektet har vi arbetat med den ekologiska aspekten på uppföljning. Vi har i viss mån fokuserat på biotoper snarare än landskap. Ett första steg vid utformningen av uppföljningsmetoder måste vara att formulera mål för uppföljningen som är ekologiskt och admini­ strativt relevanta. För varje uppföljningsmetod måste finnas en väl underbyggd fråga: Vad vill vi veta, och varför? På de metoder som väljs måste tre krav ställas. Metoder för uppföljning måste vara relevanta för de uppställda målen, det vill säga metoderna måste läsa av rätt parametrar, till exempel rätt organismgrupp, så att vi får de svar vi önskar. De måste vara användbara, givet

326

budget, kompetens och andra praktiska faktorer. De måste slutligen hålla tillräcklig kvalitet, så att de verkligen samlar sådana data som efter analys ger svar på de frågor som ställdes initialt. Detta innefattar att valda indikatorer och avläsningsmetoder ska vara tillräckligt känsliga för att upptäcka förändringar tillräckligt snabbt. Helst bör metoderna även indikera orsakerna till förändringar så att åtgärder kan sättas in. Den som utformar uppföljningsmetoder bör alltid se den slutliga databasen framför sig, liksom analysen av den. Om något av dessa krav inte uppfylls har uppföljningen misslyckats. Detta självklara faktum får en viktig (och lika självklar) konsekvens: Uppföljningsmetodernas kvalitet, i termer av stickprov, inventeringsintervall (omdrev), kompetens hos inventerare, valda organismgrupper och så vidare, måste anpassas till förhållanden i naturen. Exempelvis måste omdrev anpassas efter de valda variablernas förändringstakt och fluktuation; om inte budgeten til�låter detta måste andra variabler väljas. Med pressad budget kan man tvingas övervaka endast det mest basala. På motsvarande sätt kan man tvingas sänka metodernas detektionsförmåga genom att minska på antalet stickprov eller antalet avläsningar. Men rätt snart nås en punkt när övervakningen inte längre fyller någon funktion, antingen därför att de valda indikatorerna inte är relevanta för ens de nödvändigaste frågorna, eller för att de valda metoderna inte kan ge tillräckliga data. Att minska en metods känslighet ger därtill en tveksam besparing i och med att det krävs fler avläsningar (längre


Fjällandskapet

Urban Emanuelsson

Figur 6.45  Vattenfall i Ridon­ jira, Abisko, ett av Sveriges Natura 2000-områden.

tid) för att påvisa en förändring – det tar alltså längre tid innan den investering de första avläsningarna utgör ger utdelning. Ekonomiska problem bör alltså åtgärdas på målnivån, inte på metodiknivån. Om inte det visar sig vara möjligt att förenkla frågeställningar och andra mål för uppföljningen får uppföljningen läggas på is tills nödvändiga medel finns. Det är inte all uppföljning som uppfyller de tre kraven ovan. Kravet på användbarhet har i viss mån en inbyggd självkontroll, för om avläsningen inte fungerar i fält, blir det ingen övervakning. Kraven på relevans och kvalitet kan

däremot fallera utan att det märks under själva fältarbetet. Ovanstående kan tolkas som att bra uppföljning måste vara krånglig, komplicerad och dyr. Förmodligen är det tvärtom: ett bra grundarbete gör uppföljningen enklare och tydligare, särskilt om övervakning innefattar även databashantering och analys. Arter, biotoper och landskap – basen för val av indikatorer Det finns många sätt att definiera biotoper; ett sätt baseras på ekologiska processer som

327


Tommy Lennartsson

Figur 6.46  Lapsk alpros, Rhododendron lapponicum, en kalkhedsart.

Tommy Lennartsson

Figur 6.47  Fjällgentiana, Gentiana nivalis, en konkur­ renssvag art i kalkhedar och kalkgräsmarker.

328

tillsammans med andra grundförutsättningar skapar biotopens karaktäristiska strukturer och funktioner. Dessa är tillsammans ett mått på biotopens kvalitet. I princip är förekomsten av en strukturspecifik art (exempelvis en monofag insekt på sin värdväxt) det slutliga kvittot på kvaliteten, eftersom arten kräver sin livsmiljö, vilken i sin tur kräver rätt ekologiska processer för att uppstå. Man kan således övervaka endast arten, men för att få indikationer på varför arten ökar eller minskar bör man även övervaka de strukturer och processer den är beroende av. Att enbart övervaka funktioner eller strukturer, utan att gå hela vägen till artnivån, ger inget fullständigt kvalitetsmått. Ett område kan mycket väl innehålla önskvärda biotopspecifika strukturer men utan att strukturerna hyser de arter som samhället satt upp som mål att bevara. Utöver tillräcklig biotopkvalitet krävs för långsiktigt bevarande av biologisk mångfald att biotopen förekommer i tillräcklig mängd. Biotopareal är därför alltid viktig att följa och sådan övervakning ger automatiskt en bild av biotopens utbredning i landskapet. De avgörande livsmiljöerna kan finnas i andra biotoper, eller utspridda i landskapet, det vill säga de arter som observeras i en specifik biotop finns inte nödvändigtvis bara i den biotopen. Ett exempel är ekhagens trädlevande arter, som även förekommer i park- och allé-biotoper, samt på enstaka gammelekar i landskapet. För att få en helhetsbild av trender för biologisk mångfald i en viss biotop bör man därför om möjligt vidga övervakningen till de övervakade arternas viktigare alternativbiotoper. Inom regional miljöövervakning övervakas inte bara arter och biotoper utan även landskap (figur 6.48). Vissa arter är överhuvudtaget inte knutna till biotoper utan deras livsmiljö utgörs av hela landskap. Det gäller huvudsakligen rörliga arter som fåglar och stora rovdjur. Andra arter är visserligen biotopspecifika men är beroende av spridningsmöjligheter och återkolonisation efter lokala utdöenden. För att ett landskap ska fungera som livsmiljö åt sådana arter krävs att det uppnår viss kvalitet vad gäller till exempel biotop- och strukturinnehåll och en viss minsta spridningskontakt mellan biotoper. Även om det går att övervaka arterna

i sig, exempelvis de stora rovdjuren, är det ofta svårt att hitta övervakningsbara landskapsvariabler som enkelt skulle kunna förklara trender hos arterna. Detta beror på att ”landskapsarter” inte är lika starkt knutna till specifika (övervakningsbara) strukturer som ”biotop­ arter”. Omvänt är det svårt att hitta arter som är goda indikatorer på landskapskvalitet. En sådan indikatorart måste vara mycket resursspecifik och vi behöver kunskap om dess rörlighet och förmåga att hitta resursen. I vilken skala vill vi ha våra svar? Om man känner till sambanden mellan arter, deras krav på biotopstrukturer och strukturernas fördelning mellan biotoper i landskapet kan man utforma övervakning i flera steg. Biotopareal kan exempelvis övervakas genom fjärranalys för stora områden, eventuellt för biotopen som helhet i landet. Biotopobjektens innehåll av viktiga strukturer måste undersökas i fält i ett lämpligt stickprov av objekt. Strukturernas innehåll av arter, slutligen, kan följas i ett stickprov av strukturen. Så långt kan upplägget baseras på ekologisk kunskap. Hur stickproven ska utformas är däremot upp till frågeställaren eftersom den beror på i vilken skala vi önskar få svar. Om vi exempelvis vill veta statusen för kalkfjällheden och dess arter (figur 6.46 och 6.47) i ett Natura 2000-objekt, måste vi besöka tillräckligt många kalkhedsfläckar (”biotopobjekt”) inom Natura 2000-objektet. Önskas ett svar på länsnivå måste vi besöka tillräckligt många biotopobjekt i länet, men det är upp till frågeställaren om stickprovet ska bestå av ett antal noggrant undersökta Natura 2000-objekt (fallstudier) eller vara mer utspridda (representera länet men inte mot enskilt objekt). Stickprovet är också beroende av vad vi vill använda övervakningen till. Vill vi kunna åtgärda en eventuell negativ trend genom insatser, då måste skalan på övervakningen sammanfalla med skalan på åtgärderna. För exempelvis naturbetesmarker kan vi åtgärda förhållandena för biologisk mångfald genom att ändra skötseln i enskilda betesmarker, och då måste vi veta vilka av betesmarkerna som behöver insatser. Detta kan vi få veta genom att identifiera indikatorer som sorterar betesmarkerna i


Fjällandskapet

Håkan Tunón

Figur 6.48  Fjällen – ett landskap värt att bevara och övervaka. Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö framhål­ ler att fjällen och dess värden skall brukas så att hållbar utveckling uppnås.

kategorier: med respektive utan behov av åtgärder. En negativ trend på exempelvis länsnivå ger således bara en indikation på att något bör göras, men utan att påvisa var insatserna behövs. I fjällen är det svårare att hitta den operativa skalan. För naturvårdare kanske Natura 2000-objektet verkar vara en bra nivå, men om vi exempelvis vill använda renbetet som naturvårdsverktyg, är det snarare sameby-nivå som är den rätta, eftersom same­byn motsvarar låglandets betesfålla. Skalan väljs sällan av ekologer utan avgörs av exempelvis skalan för rapportering till EU (biogeografisk region). Ekologisk kunskap kan däremot bidra till att belysa vad övervakningen egentligen säger och därigenom ge vägledning för vilka skalor som är relevanta för bevarande av biologisk mångfald – och vilka som inte är det. Låt oss som exempel anta att vi arbetar med att bevara en art, och att hälften av Natura 2000-objekten i en biogeografisk region i Sverige uppvisar negativa populationstrender för arten och den andra halvan positiva trender. Trenden för hela regionens population skulle därmed kunna anses vara stabil. Den tolkningen ligger emellertid rätt långt från den ekologiska verkligheten eftersom en minskande population löper risk att försvinna oberoende av att en annan population ökar. Vi kommer

således att få färre populationer på sikt och att få en tidig indikation på detta är rimligen något vi önskar av övervakningen. Trenden för regionen ger dock inga sådana indikationer så länge positiva och negativa trender tar ut varandra utan först när populationer helt försvinner och ger ett nettobortfall för regionen. Exemplet här gäller populationstrender men samma sak gäller för trender i exempelvis biotop/livsmiljötrender och framtidutsikter. Övervakning behöver givetvis alltid begränsas med avseende på noggrannhet, omdrev och stickprovets storlek, och det är därför nödvändigt att kvalitetssäkra övervakningen genom att utvärdera den både rent ekologiskt och med avseende på vad som behövs i bevarandearbetet. En fallstudie När indikatorerna för miljömålen, de så kallade RUS-indikatorerna, fördelades på olika rumsliga och ekologiska skalor visade det sig att de huvudsakligen behandlar biotoparealer (tabell 6.1). Biotopareal kan inte ensamt indikera trender för biologisk mångfald eftersom även exempelvis biotopkvalitet har stor betydelse. Det behövs således ytterligare indikatorer i andra skalor (tabell 6.1). De biotopscheman som presenteras i box 6.5 och 6.6 kan även användas för att

329


Tommy Lennartsson

Figur 6.49  Lappljung, Phyl­ lodoce caerulea, en långlivad läsideart med bred ekologisk amplitud.

basinventeringen, inte vara lämpade för uppföljning. Vissa arter, som stagg Nardus stricta och lappljung Phyllodoce caerulea (figur 6.49), har svag koppling till både biotop och biotopstruktur. Andra, som ripbär Arctostaphylos alpinus, dvärgvide Salix herbacea och polarvide Salix polaris, är visserligen relativt strukturspecifika men hör samtidigt till de arter som tål störst förändring innan de försvinner. För att använda sådana arter i uppföljning krävs att deras förekomst kvantifieras vilket är dyrt jämfört med att arbeta med exempelvis närvarofrånvaro. I en av de viktigaste av fjällhedens biotopstrukturer, vindblottan, är kryptogamer den viktigaste växtgruppen, både vad gäller antal arter och biomassa, och uppföljning i fjällhed bör därför i högre grad utnyttja dessa organismgrupper.

kvalitets­granska andra indikatorer, exempelvis de typiska arter som avses användas vid basinventering och uppföljning inom Natura 2000. Arterna ska indikera gynnsam bevarandestatus i biotopen och bör därför vara tydligt kopplade till biotopkvalitet. Genom att analysera processer och strukturer i biotopen kan man hitta arter som är starkt knutna till de viktigaste processerna eller strukturerna och som reagerar någorlunda snabbt på förändringar i kvalitet. Mängden struktur följs lättast genom att inventera strukturen i sig men artförekomst kan indikera kritiska tröskelvärden i mängd. I projektet har typiska arter för fjällen, föreslagna av Naturvårdsverket 2004, utvärderats och förslag på kompletterande typiska arter tagits fram. För exempelvis fjällhed visade sig många av de arter som föreslagits ingå i

Tabell 6.1  Indikatorer (2005) för uppföljning av biologisk mångfald (direkt eller indirekt) i miljömålen (RUS-indikatorer) fördelade på olika rumsliga och ekologiska skalor. Några tilläggsindikatorer för andra skalor i fjällen föreslås, baserade på viktiga förändringar och hot som tagits fram genom expertseminarier och kunskapssammanställningar.

Landskap Areal

Kvalitet

Biotop Areal

Kvalitet Process

Struktur

Art

RUS-indikatorer för biologisk mångfald fjällrävsföryngringar

X

X

antal renar i fjällområdet

X

antal järvar i fjällen

X

skyddade fjällmiljöer

X

exploateringsfria områden i fjällen

X

X (X)

nedfall av kväve

X

nedfall av svavel

X

skyddade våtmarker

(X)

antal skyddade våtmarker i myrskyddsplanen

X

Några förslag för fjällen areal nyckelbiotop biotopvis

X

renantal samebyvis

X

vindblottor, läsidor & snölegor på fjällhed

X

X

kärlväxter, mossor, lavar på kalkhed

X

busksnår, högörtvegetation och grässvål på kalkgräsmark

X

X

krävande kärlväxter i kalkgräsmark öppna rikkärr och gläntor i ängsbjörkskog lågörter i rikkärr och ängsbjörkskog

330

X X

X

X X


CBM Centrum för biologisk mångfald

Naturvårdskedjan – för en e˜ ektivare naturvård

En allmängiltig ansats till e˜ ektiv naturvård är den konceptmodell som kallas naturvårdskedjan. I den här boken berättar 43 forskare, tjänstemän och andra verksamma inom naturvård vad det är och hur modellen används. Boken bygger på resultat från forskningsprogrammet Naturvårdskedjan vid Centrum för biologisk mångfald.

M˜ ° ˛˝ A ° ˙ ˆˇ ˘ dˇ J ˜ ˝ ˆˆo˝ , Torbjör˝ E b˘ ˝ h˜ rd & Joh˝ ˝ y d˘ J o˝ g (r˘ d.)

Effektiv naturvård. Två ord som omfattar en oerhörd mängd kunskap och faktorer, alla nödvändiga för en fungerande helhet. Naturvården idag kan vara naturtypsspeciÿ k och specialiserad – det kan handla om att väga naturvård mot exploatering i tätorter, att visa hänsyn vid skogs- och jordbruk, att beakta särskilda processer i våtmarker och i ˛ ällen eller att utveckla naturvärden för en levande landsbygd. Men det ÿ nns också mycket som är gemensamt för naturvård i olika sektorer.

Naturvårdskedjan – för en e˜ ektivare naturvård

ISBN 978-91-89232-60-0

ISBN 978-91-89232-60-0

M˜ ° ˛˝ A ° ˙ ˆˇ ˘ dˇ J ˜ ˝ ˆˆo˝ , Torbjör˝ E b˘ ˝ h˜ rd & Joh˝ ˝ y d˘ J o˝ g (r˘ d.) 9 789189 232600

omslag.indd 4

2011-05-05 13:40:44

Profile for Smakprov Media AB

9789189232600  

– för en effektiv naturvård Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard & Johnny de Jong (red.) CBM Centrum för biologisk mångfald Huvudfi...

9789189232600  

– för en effektiv naturvård Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard & Johnny de Jong (red.) CBM Centrum för biologisk mångfald Huvudfi...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded