Page 1


L A R S G U S TA F S S O N

T ennisspelarna

Modernista stockholm


Förord

N ä r det milanesiska förlaget Iperborea 1988 bestämde sig för att ge ut Lars Gustafssons romaner började de enligt författaren själv med hans sextiotal. Inte för att bygga upp verkkronologin, utan därför att förläggaren Emilia Lodigiani (»jag kallar henne Donna Emilia«) föredrog de verken. I Ett minnespalats [1994] konstaterar Gustafsson att hon uppskattade tiden kring 1965 som kulmen i hans produktion »och jag ser ingen anledning att bråka med henne om det«. En blick i förlagskatalogen visar att Donna Emilia redan före denna kommentar hade vidgat sina preferenser. Bland de allra första utgåvorna finns En biodlares död från slutet av sjuttiotalet och En kakelsättares eftermiddag från början av nittiotalet. Och därefter har förlaget följt sin författares vidare öden med snabba översättningar av hans samtidsprosa, till exempel den texanska serie som började med Historien med hunden och nyligen kompletterades med Dekanen. Det vore poänglöst att i sig lägga vikt vid Gustafssons skarvade version. Den är bara det minst mångordiga sättet att uttrycka tillfredsställelse över att »dammsamlare« som Den egentliga berättelsen om herr Arenander plötsligt kan få liv igen, som den nyskapande litteratur den ansågs vara, innan den på böckers vis passerar marknadens bäst före-datum och försvinner till makulatur via realisation och bortslumpning. Som så ofta när Gustafsson talar om sig själv – särskilt sina triumfer – talar han också om något allmänt, som man kan ha glädje av ifall man inte går i fällan och bara ser fokusering på jaget, där det i själva v


verket handlar om exempel. I detta fall exempel på att diktens och tankens livskraft inte är helt underordnad marknadens produktsmältning eller – för den delen – nationella värderingar. Det finns ytterligare poänger att avvinna samma lilla historia. Den ena är Gustafssons hantering av fakta. Hans justeringar handlar inte ens i sjunde hand om bekvämlighet utan om stilistik, komposition, »röst« om man så vill. Anekdoten visar att inte ens i memoarer som Ett minnespalats avstår han från att modellera om verkligheten för ändamål som står högre än byråkratisk sanning. Ett memento för läsare. Romanförfattaren Gustafsson – och i hög grad författaren till Tennisspelarna – tycker om att lägga sig nära vardagligheten, »sin« vardag, och samtidigt öppna historien, vetenskapen, konsten för att göra absolut fria tankeexperiment. Han inbjuder till bokstavlig läsning, men förväntar sig att läsaren skall vara lika sofistikerad eller nollställd gentemot det bokstavliga som han själv. Han är ingen faktarapportör. Han laborerar med sanningen för att föra sig själv och läsaren till nästa nivå: den ordlösa och oförklarade där konsten har sin front. Ord som ännu inte har upptäckts, ord och begrepp som hittills inte blivit kombinerade, är litteraturens musik och matematik, medan byråkratisk sanning saknar musikalitet och litterärt sett inte är mycket att bjuda på. Flertalet goda författare har samma inställning, men mestadels på ett mer externt och kronologiskt vis. Konstprosans mest accepterade sätt att »ljuga« är att konstruera nya världar eller sagor och genomföra dem med en konsekvens som motsvarar vår föreställning om vad som är logiskt och trovärdigt. Också Lars Gustafsson har gestaltat med följdenlighet och inlevelse – mästerligt som till exempel i de noveller som bildar samlingen Berättelser om lyckliga människor [1981]. Men i Tennisspelarna och även i sjuttiotalsromaner som Herr Gustafsson själv och Sigismund tar han bort väggar och regelverk för tid och rum, organiserar inte en berättelse, utan kring berättandet. Prosans vi


form blir rundare, dess optik mer förvrängd eftersom gestaltningen inte vandrar framåt, utan berikar sig med cirkelspår. Ingivelserna i Tennisspelarna hämtas ur verkligheten, eller är påhitt, eller svängda fakta med verklighetsklang. Den blandningen skapar en dagboksvärld där allt som är förnummet är sant. Gustafsson kan i tidigt sjuttiotal från universitetsområdet i Austin komma med det tvärsäkra påståendet att frisbeen är framtidens idrottsredskap, som kommer att slå ut alla stora sporter. Eller kan befinna sig i den moderna teknologins framkant bland »datamaskiner« som väger några ton. De daterade begreppen möter knäppa konstruktioner – som den svårbevisade teorin att Strindberg var förföljd under Infernokrisen. De möter störningssändare när Wagner görs till ledmotiv (och förleder läsaren att parallellt lyssna till Götterdämmerung för att hitta en extra siffra i romanens kod). Denna sorglöshet om vad som är värdigt, relevant litteraturmaterial gör boken till en tidlös tidsskildring, vilket inte hade varit möjligt om den fördjupat sig i sin samtids ödesfrågor. Men de huvudsakerna ingår i berättelsens grundton, så som de också gör i en verklig människas privata tillvaro, medan den styrs av impulser och idiosynkratier. Det finns en sedan länge etablerad och med många fotnoter försedd uppfattning att Gustafsson ger mening åt det som saknar mening. Och han fortsätter att bekräfta den. I Historien med hunden förekommer en gul, avskydd strykarhund som om nätterna kommer och välter huvudpersonens soptunna och drar ut avfall i dagsljus. Det är romanens utgångspunkt. Avfall är en namnlös röra – sopor är inget namn. När de kommer fram ur mörkret återtar delarna en restidentitet: kaffesump, fiskhuvud, trasig strumpa – allt har haft sin historia i historien. Märkvärdigare är det inte med föråldrade idéer, glömda kärestor, missade chanser och nippriga teorier. Men märkvärdigt är hur Gustafsson lyckas återskapa historia med ett material av restidentiteter.

* vii


För några år sedan satt jag tillsammans med en svensk kritiker och litteraturforskare och några unga tyska författare och småpratade om svensk litteratur. De var intresserade av svenska namn, i relation till värdeomdömen som hyfsad, bra och snille. Vi talade om många bra författare, stora författare som hämmas av rädslan att inte vara tillräckligt relevanta. Lysande gestaltare som inte kan låta bli att spörja publiken och samtiden ifall de duger åt dem. Den som inte frågar utan skriver rätt ut ur sitt medfödda diktarjag är Lars Gustafsson och han var den som vi måste tillerkänna stråk av snille. Författaren är dock kontroversiell i sin brist på hämning. Politiskt kontroversiell. Under den tid som Tennisspelarna gestaltar befann sig Gustafsson till höger om den vänster som ägde »problemformuleringsprivilegiet«, men i vänsterkanten av sitt eget politiska livslopp. Möjligen. Man vet aldrig vad folk har för politiska åsikter, mindre ju mer de deklareras. Men boken markerar kritik mot Vietnamkriget. Sin antikapitalistiska liberalism har han utrett bättre på andra ställen, sin framstegsinriktade industriskepsis också. På det konstnärliga planet har diskussionen, hur besynnerligt det än låter, satt hans verk i kontrovers med varandra. Donna Emilias faktiska eller fiktiva förkärlek för en bestämd del av Gustafssons produktion påminner om hur han på ett ihållande sätt jämförts med sig själv eller rentav spelats ut mot sig själv. Ibland smickrande – en författare vill ha många sidor. Ibland i enlighet med de irriterande gränsmarkeringarna i intellektuella moden, som aldrig kommer ihåg att de är passerande. Under något decennium var det underförstått att han var en betydande poet som stack emellan med att skriva prosa. En förklaring kan vara att poesin just då hade högre status än prosan och att man ville värdera diktarens grundforskning högre än prosaförfattarens mer tillämpade uttryck. Prosa innehåller också mer genans än poesi och åttiotalet ville inte kännas vid genans. (Vilken lustigt nog är en företeelse som Gustafsson gärna utforskar.) viii


Vad sedan gäller prosaisten Gustafsson är det likaså vanligt att föredra den ena perioden på den andras bekostnad. För X överträffar de tidiga verken den stora sjuttiotalssviten av fem – till formen skilda men i innehåll följdenliga – romaner, vilka tillsammans har titeln Sprickorna i muren. För Y är de gestaltade berättelserna ur denna svit, Yllet och Familjefesten, särklassiga jämfört med ett av Z:s prioriterat mästerverk som Historien med hunden. Dessa försök till intern skiktning är i någon mån resultat av författarens flit. När Gustafsson om fem år firar halvsekel som publicerad författare kommer han att ha gett ut minst 75 böcker, för att inte tala om all övrig publicistik. Då blir omvärlden lätt benägen att göra indelningar med betygsättning, ungefär som en modeguru i kvällspressen jämför drottningens nobelklänningar under 30 år. Men Tennisspelarna är ett exempel på hur centrum i detta författarskap står att finna överallt där man letar, eller rentav där man hamnar. Boken läcker ut som en munter variation ur Sprickorna i muren, romanerna som ibland gestaltar, ibland förklarar något svårförklarligt och smygande, en underminering i samhälle och individ, i livskänslan (jag märker att en retorisk ton blir oundviklig när man sammanfattar 800 sidor). Den förebådar också Historien med hunden, en fiktion som arbetar med samma cirkelspår och inåtskrift som den lilla jagberättelsen. I samma landskap dessutom men utvidgat, sorgset och med hesare stämma. Om man säger att Gustafsson fortskriver, är det inte en tempobeteckning utan en ordvändning överförd från fortskrider. Kontinuiteten i hans litteratur är inte bara symptom som forskare kan filéa fram, utan variabler som han själv behärskar. Gustafssons samlade verk är på grund av denna kvalitativa mängd inte lätt att exemplifiera ur, men fortskrivandet gör hans litterära värld hemtam för läsaren, den som vistas i den behöver inte göra sig lärd, kan låta sig vara röststyrd. ix


Det fanns en tid när varje stund var hel. Som tennisbollen där den hänger en nålvass hundradels sekund och väntar över nätet. Inte »nyss« och inte »snart« utan ett tredje, som är allt vi ser. Det andra är förhoppning eller tid som var, men inte min, en annans tid. Det torra slaget gör dig åter hel. Det är den enda verklighet vi ser. Förhoppningar och minnen fyller en till stor del tillfällig personlighet; snart ser man hur på nästa boll den väntar.

197 7 publicerade Lars Gustafsson förutom Tennisspelarna en diktsamling, Sonetter, vari ingår denna sestin (här ett par strofer). Samma bråkdel av en sekund fixeras i Tennisspelarna. Två gånger alltså, hänger han bollen i luften över nätet, deformerad av tillslaget men genom sin snurr inuti stundens »helhet« åter rundad till klot. Nej, fler gånger. I Tennisspelarna kan han vrida och vända på ögonblicket, upprepa det, det går att upprepa, syna, reflektera över, diskutera. Han kan stanna bollen efter eget tillslag eller observera den efter motståndarens. Kan frysa bollen över nätet i slutet av ett kapitel, ägna nästa åt något helt annat och i början av det tredje släppa den i spel. Han stannar tiden, reflekterar över tiden med samma metafor i två genrer – poesin och prosan. Men olikheterna är betydande. I dikten finns ett enda tillslag, vi har freskens tidsnöd, diktens meter vill vidare och tanken måste välja rätt proportioner i sin omedelbara skepnad. Prosan spelar tennis, med motståndare ett, två och tre. Snurren ovan nätkanten kan observeras tekniskt, kan avlyssnas medan den återtar sin form från ellips till sfär. Den avtvingas ett musikaliskt mervärde, klangperfektion för ögat. Gustafssons prosa är aldrig asketisk, även om den är sydd efter mått. En x


gåtfull renhet från dikten går förlorad när bollen börjar flyga fram och tillbaka över rostigt hönsnät på en asfalterad bana. Fast Gustafsson vet att den kan återvinnas i en syntes som läsaren skapar, medan författaren angriper bollsituationen från baslinje till nät, från kant till kant. – Sigrid Combüchen –


1. Siegfrieds Rhenfärd

J a . Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig. Jag brukade stiga upp vid sextiden på morgnarna, medan det ännu var någorlunda svalt i luften, dra på mig en skjorta och ett par mycket blekta jeans och packa min ryggsäck med en tennisracket, sex bollar, Nietzsches Jenseits von Gut und Böse, någon volym av Brandes Huvudströmningar i det Nittonde århundradets litteratur, plocka ut min italienska cykel, en tioväxlad ItaloVega, en verklig skönhet, ur hyreshusets parkeringshus där den stod tjudrad vid en ofantlig betongpelare med ett jättehänglås och grov kätting och helt enkelt störta ut i morgonljuset, som då ännu var rosenfärgat. Sedan brukade jag inte komma tillbaka till våningen förrän vid niotiden på kvällarna, lagom till sista nyheterna från cbs med den faderligt bekymrade Walter Cronkite och hela skiten om depression, arbetslöshet och fallande penningvärde. På nätterna, när det var svalt igen, brukade jag skriva, jag skrev mycket i Austin i sydöstra Texas. Då i oktober kunde det inte sällan bli trettio, kanske trettiofem grader varmt på eftermiddagarna, skuggorna skarpa som rakknivar, ett oerhört vitt ljushav svävade över hela trakten. Det var som om reflexerna från de stora ökentrakterna i sydväst på något sätt nådde hit till kullarna och träden i Travis County och gjorde solljuset ännu starkare, ännu mer onaturligt vitglödgande. Men morgnarna var alldeles annorlunda, de hade en fin, nästan spröd kvalitet, sådana soluppgångar som i sydöstra Texas har 15


jag egentligen aldrig sett någon annanstans. Jag har aldrig, vare sig förr eller senare i mitt liv haft en sådan oerhörd fysisk kondition som där. Jag minns att jag alltid brukade vissla »Siegfrieds Rhenfärd« ur Ragnarök medan jag cyklade uppför de brantaste kullarna på min tioväxlade. Det är ganska få stycken som lämpar sig så illa för vissling. De bästa avsnitten i »Siegfrieds Rhenfärd« är faktiskt skrivna för tromboner och speciellt låga tubor, så kallade Wagnertubor. Allt detta hörde jag inombords medan jag cyklade. Om någon hade hört mig medan jag cyklade uppför de ännu daggvåta, fantastiska uppförsbackarna hade han bara uppfattat ett litet pip. Det finns andra lustiga skillnader. »Siegfrieds Rhenfärd« handlar om en fornnordisk hjälte, på väg nedför en dimhöljd, dunkel flod mot sällsamma germanska äventyr i ett tätnande mörker, mina färder gick mot ett allt starkare, allt klarare dagsljus till en tennisbana i kvarteren bortom Lamar Boulevard. Det var en mycket enkel tennisbana. Inklämd bakom en kommunal skola och med en hisklig grönsaksaffär på andra sidan som hette Fred’s Greeneries låg en park, en mycket liten, inte särskilt prydlig park. Och mitt i parken, skuggad av några pecanoträd, vilkas hårda nötter brukade falla i drivor över asfalten och vålla en del problem, låg en mycket enkel tennisbana. Betongen var ganska ojämn och nätet var ett numera ganska rostigt hönsnät som man kunde riva sönder byxorna på när man fastnade i det vid mera intensiva nätdueller. Så här dags på morgonen, vid sjutiden, brukade den vara alldeles tom på folk och jag brukade träna servar där i lugn och ro en timme innan jag gick till min morgonföreläsning i serien »Friedrich Nietzsche och det skandinaviska adertonhundratalet«. Framme vid åttatiden kom det alltid ett gäng tennisspelare, från olika håll, jag är alldeles säker på att de inte visste ett dugg om varandra, några kom på cykel och andra i stora, skramlande Chryslers med lösa strålkastare och kofångare, och började spela dubbel och singel om vart annat på de två cementbanorna. 16


Pojkar och flickor, ungdomar i jeans och skjortor med roliga sprutmålade deviser på, olika deltagare varje gång. Jag har ett intryck av att det fanns några som tillbragte hela dagarna under de där pecanoträden. Ungefär så dags måste jag cykla till min föreläsning på universitetet, men jag hann alltid byta några enkla och vänliga ord med dem. Jag tyckte att det verkade trevligt. En del av flickorna spelade en anmärkningsvärt bra tennis och där fanns en kolossalt lång neger, som tydligen ofta höll till där. Han hade en liten svart mustasch. Jag såg aldrig annat än början av hans spel, men det gav mig ett intryck av att han snarare hörde hemma i den öppna klassen på Wimbledon eller i singelfinalerna i Forest Hills än på en sådan där betongbana i en sliten förstadspark. Men just när spelet började komma igång på allvar var jag alltid tvungen att kasta mig på cykeln för att vara i katedern just när klockspelet i det vackra vita tornet mitt på det väldiga universitetsområdet spelade de första tonerna av »Freude schöne Götterfunke, Tochter aus Elysium« ur Beethovens nionde symfoni. Solbränd och spänstig som en ung gud, med racketen i ena handen och en bunt böcker i den andra klättrade jag upp i katedern och tog ett trampolinsprång, en våldsam saltomortal, ner i en annan världsdel, ett annat århundrade, en värld där Nietzsche fortfarande promenerar med Lou Salomé, där sommaren kommer över Starnbergersee, där Strindbergs gitarr klinkar genom röken på Zum Schwarzen Ferkel i ett Berlin så fyllt av genialitet och stenkolsrökar att himlen är mörk, mörk som mörkret i den polske exilförfattaren Przybyszewskis svarta ögon, en tid för irrläror, besvikelse, heterodoxier, sällsamma elitteorier, en tid när de intellektuella tröttnar på att stånga sina pannor blodiga mot lögnens mur och i stället börjar fråga sig om lögn och sanning kanske inte ändå i grund och botten är ett och detsamma. En tid av stenkolsrök och absint, när Europa börjar ge upp hoppet och varje moralisk förpliktelse ifrågasätts av djärva andar 17


i snusbruna vindsrum eller på promenader längs idylliska kurortsstränder vid Lago Maggiore. Den tid när våra egna katastrofer förbereds. Jag är alldeles övertygad om att det finns invånare på andra planeter. Inte på de andra planeterna i solsystemet, men här och var på en och annan lämpligt belägen planet i de andra, de otaliga andra solsystemen. Av rena sannolikhetsskäl får man nog räkna med att en del av de där invånarna på de andra planeterna är oss överlägsna. Att det måste finnas intellektuellt och moraliskt överlägsna varelser på andra planeter är en sats som jag snarare härleder ur sedeläran än ur astrofysikaliska fakta. Det vore en oförlåtlig moralisk blunder av den onekeligen begåvade excentriker som har skapat universum att låta mänskligheten representera den högsta intellektuella och moraliska nivån. Jag misstänker att det i grund och botten inte var något konstigare än det som Nietzsche menade, men försök förklara det för amerikanska studenter! »Übermensch« måste med nödvändighet på engelska bli »Superman« och »Superman« är ju ingenting annat än Stålmannen, som vi alla har följt på hans äventyr i vår barndom vid ett eller annat köksbord, en fascistoid polisfigur som byter till trikåer i telefonkiosker och deltar i alla större polislarm. En reservpolis med andra ord. Sådana där reservpoliser med en sorts särskilt tunga, vattentäta ficklampor som också går att använda som batonger finns det i hundratal i varje amerikansk stad. De brukade kallas in varje gång det blev rasoroligheter under hela sextiotalet och rekryterades ur ungefär samma kretsar som prenumererar på alla färgglada vapentidskrifterna som man kan se i alla tidningskiosker. Man måste passa sig när man föreläser för amerikanska studenter om Nietzsche. Annars kan det lätt bli så att man lär dem att Friedrich Nietzsche var en tysk med stor mustasch som uppfann reservpolisen. 18


August Strindberg och Georg Brandes reduceras då till en svensk och en dansk som föll i blind beundran för en tysk som uppfann reservpolisen. Fortsätter man ett tag på det sättet kommer man att finna att det glesnar på ens föreläsningar. Mina var en succé. Jag vet inte hur många gånger vi måste byta till större lokal. Den enda gång i mitt liv som jag har haft känslan av att ha stor publik, grundmurad popularitet var under min tid som gästprofessor i skandinavisk litteratur i Austin, Texas. Jag har aldrig riktigt begripit vad det berodde på, men det var faktiskt så. Jag tyckte mycket om det. Efter den upplevelsen har jag aldrig sagt eller skrivit ett ont ord om usa. Jag ställer egentligen bara ett moraliskt krav på mänskligheten, men ett ganska strängt: att den skall älska mig. Om jag protesterar mot blodiga kolonialkrig är det mest i känslan av att den som är i stånd till sådant skulle kunna vara i stånd till att behandla mig likadant. I Austin fanns det bara en professor som var lika populär som jag. Det var en indisk vishetslärare som i en mycket lång och invecklad föreläsningsserie bevisade att hela verkligheten i grund och botten är en illusion, framkallad av oss själva, och att vi följaktligen, genom en rimligt förbättrad andningsteknik kan radikalt förändra den. Jag gick aldrig på hans föreläsningar så jag vet inte om han ansåg att andningsteknik också är något overkligt, men faktum är att vid ett tillfälle när jag av misstag höll på att lägga ett seminarium om Strindbergs Inferno på samma timme som hans höll det på att utbryta kravaller på campus. Jag märker att jag har kommit alldeles för långt från mitt ämne: de intellektuellt och moraliskt överlägsna invånarna på andra planeter. Vad jag ville säga är att om en sådan där övervarelse kom hit, är det troligen inte mycket han skulle falla i beundran inför. Skyskrapor – bah! Tusenplansräden mot Dresden i februari 1945 – fy tusan! Atombomber – snaskigt! Henrik Abels bevis för fem19


tegradsekvationernas partiella olösbarhet – ja, ja min lille vän! Det finns egentligen bara två saker som jag kan tänka mig att en sådan där besökare skulle kunna tänkas falla i beundran inför. Den ena är Mozarts Don Juan. Den andra är tennisserven. Det förekommer i världsturneringar, till exempel Australian Open, att en spelare gör tre dubbelfel i rad. Detta säger något om svårighetsgraden. Hur man egentligen gör en tennisserve vet ingen. Man vet naturligtvis i princip hur det går till, men ingen som just står i begrepp att göra en kan vara säker på att det kommer att lyckas. Det finns egentligen bara ett sätt, och det är att anförtro saken till den mörka, den ordlösa sidan av sin egen personlighet, att lita på den, att ge fan i att störa den. Bara den är i stånd att utföra den hisnande akt av muskelkoordinationer, ballistiska beräkningar, millimeterfina inställningar av handleder, fotleder, dorsalmuskler som är en tennisserve. Tennisserven är ett fönster till det okända. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hösten 1974 när jag plötsligt fann mig själv som gästprofessor vid det texanska statsuniversitetet i Austin, i skuggan av höga mäktiga almar och mjukgråa pecanoträd, omgiven av studenter med skägg och jeans och långa svallande hår och med resten av världen, resten av mina erfarenheter behagligt nersjunkna bakom en oändlig horisont av dammiga halvöknar och oceaner; den hösten blev jag fullständigt besatt av tennis. Jag nöjde mig inte med att spela så där en tre timmar om dagen – mot slutet prenumererade jag på två olika tennistidskrifter och använde varje vecka minst fem olika banor. Ett respektingivande förråd av racketar i alla material och hårdhetsgrader fyllde min garderob, över bokhyllorna i mitt arbetsrum på universitetet hängde ständigt svettiga tenniströjor och torkade i en mild bris från Mexikanska golfen. Jag var solbränd som en neger och hade en kropp som jag 20


måste titta noga på för att känna igen på morgnarna, jag var i stånd att springa uppför sex trappor i universitetsbiblioteket med en tung portfölj i handen och samtidigt vissla eldsmusiken ur slutet av Valkyrian. Med mina kolleger talade jag bara i undantagsfall om något annat än tennis. Eftersom ingen av dem hade känt mig sådan jag var i Europa tog de alltsammans som en mycket naturlig sak. Eftersom de var helt övertygade om att jag var en människa som aldrig hade levat annat än för sport tog de alltid med mig till alla universitetsmatcher i fotboll, basket, racketball, handboll och gud vet inte allt, de diskuterade i det oändliga de senaste televisionssända fotbollsmatcherna med mig, och det ledde naturligtvis till att jag i min tur blev tvungen att se mer och mer fotbollsmatcher i television. Som månaderna gick började det utkristalliseras en helt ny personlighet hos mig, fullständigt främmande men inte alls otrevlig, lite inskränkt i sin sportfanatism kanske, men på det hela taget riktigt tilltalande. Jag saknar honom ibland. Jag undrar vart han tog vägen. Numera spelar jag tennis någon gång varannan vecka med någon sportjournalist från Vestmanlands Läns Tidning och förlorar som regel. De är artigt förvånade över att en sådan tunn, okroppslig intellektuell gnällfis som jag över huvud taget kan spela. De vet inte vad de har gått miste om. I början av december 1974 spelade jag i Santa Barbara mot en kalifornisk turneringsspelare som just hade kommit tillbaka från Forest Hills-turneringen. Visserligen förlorade jag med ett set mot två, men det set jag vann, vann jag med 6–1 och de jag förlorade, förlorade jag med 7–5, 7–5. Det var kort efter den tiden som jag sjönk tillbaka till min normala medelmåttighet, mycket därför att hela saken allvarligt började skrämma mig, men faktum kvarstår: i slutet av 1974 var jag i stånd att hålla en kalifornisk turneringsspelare, av den sort som stiger in på planen med sex racketar under armen, stången i ett helt set. 21


Jag minns hans serve mycket väl. Den blixtrade i solskenet, ljudet från hans stålracket med extrahårt spända natursenor ekade från de solbelysta väggarna till universitetet i Santa Barbara. Bollen kom som ett gult streck emot mig där jag stod, sådär tre och en halv meter bakom baslinjen, hukande, lugn, glömsk av hela världen. En sådan där serve ger mottagaren ungefär 0,3 sekunder på sig att bestämma sig för vad han skall göra. Jag minns hur jag brukade stå och se den komma, hur hela världen förvandlades till en enda sak, en tennisboll. Den var ännu lätt äggformad, deformerad av slaget. Sömmarna kring den bildade sällsamma mönster där den roterade i ett snabbt högervarv. Den hann göra åtta rotationer efter nätet. Efter studsen hängde den i luften, en ordlös utmaning i en värld bortom orden, och tycktes vilja säga: I verklighet är du ingen. Innan en lång hård backhand längs med vänsterlinjen förde denna outhärdliga och befriande sanning bort från mig igen. Naturligtvis nöjde jag mig inte med att spela tennis, läsa tennistidskrifter, tala om tennis. Jag drömde också långa komplicerade matcher hela nätterna, mot en osynlig men av allt att döma djävulskt skicklig motspelare. Varje morgon efter en sådan där match vaknade jag faktiskt med en ganska svår attack av tennisarmbåge.


2. Ett par tre moln på min himmel E f t e r m i d d a g s h e t t a n låg bedövande över gräsmattorna under det höga klocktornet. Jag satt i skuggan av ett mäktigt pecanoträd alldeles intill dekanhuset och hörde några exotiska fåglar med egendomligt metalliska röster tjattra i träden ovanför mig. De enda människorna inom synhåll var två studenter, båda negrer, som spelade frisbye fram och tillbaka över gräsmattan. Jag vet inte om ni känner till frisbyespelet. Det är en av framtidens idrotter. När alla våra gamla europeiska bollspel har dött ut, kommer frisbyen att dominera världen. Den uppfanns före första världskriget på en kaffefabrik i Mellanvästern, som hette Frisbyes. Det där kaffemärket hade runda burkar och till burkarna lock med nedåtsvängda kanter. Locken låg i stora högar på en bakgård där arbetarna brukade hålla till efter lunchrasten, och de började försiktigt lattja lite grann med de där locken. De upptäckte snart att de nedåtsvängda kanterna gav locket fullständigt fabulösa flygegenskaper. Det stiger, faller, svänger i mjuka bågar alltefter utgångshastighet, vinkel, positiv eller negativ spin i utgångsläget och en sex sju andra variabler som jag inte är insatt i. Deras beteende är nästan lika märkvärdigt som elementarpartiklars. Nu finns det frisbyes av alla de slag och de dyraste kostar väl hundra kronor och i generationen efter knarkgenerationen tycks de kunna fylla hela eftermiddagar. Det är självklart en sport där man inte tävlar: det gäller tvärtom att kasta frisbyen i en lång och komplicerad bana, men inte så komplicerad att motspelaren inte kan ta den. Faller den till marken är det ett 23


misslyckande inte för en spelare utan för båda. Med en suck slog jag ihop August Strindbergs Inferno. Jag hade läst igenom hela boken, det hade tagit en lång het texansk eftermiddag och hela tiden hade den där lilla röda skivan ljudlöst surrat fram över smaragdgrönt gräs mellan de båda svarta muskulösa kropparna, som borde ha varit säkert förankrade över ett par arbetsbord i biblioteket i stället. En cowboy i bred hatt och glänsande stövlar trampade genom gruset framför min bänk där ett par sparvar med egendomligt gula stjärtar hade hoppat. Cowboyen rörde sig med bestämda steg och när uret högt uppe i det höga klocktornet slog fem tittade han på sin egen silverrova och ökade farten. Det svartglänsande läderhölstret vid bältet innehöll naturligtvis ingen Colt eller Peacemaker utan en sr 51 från Texas Instruments. Det hade tagit mig ganska lång tid att fatta att alla dessa människor på universitetsområdet som bar tunga svarta hölster vid sina bälten förvarade minicomputors i dem. Fantastiska små grejor som räknar ut arcus, hyperboliska tangenten, briggska logaritmen, fakulteten, permutationen, femteroten och omedelbar ränta på ränta till vilket tal som helst innan man ens hinner vissla. Dessa cowboys var alla unga naturvetenskapsmän från tekniska fakulteten och de var mycket, som man säger, triggerhappy. Mitt i ett samtal kunde de blixtsnabbt dra sin sr 51 och kasta sig in i en vidlyftig kalkyl. Som jag just sade slog klockan i tornet fem, och som vanligt två gånger om dagen fortsatte de spröda klockorna uppe i den sandstensgula, sextio meter höga, smala byggnaden med »Till Glädjen« ur Beethovens Nia: Freude, schöne Götterfunke, Tochter aus Elysium, wir betreten feuertrunken, Himmlische, Dein Heiligtum.

24


Det är en mäktig byggnad. Först kommer fyra våningar universitetsadministration. Där sitter president Alfred Sperr och hans advokater och rådgivare och vänner och jättesnygga blonda sekreterare och förvaltar en budget på fyra miljarder kronor. De nästa femton våningarna gömmer den västerländska kulturens avlagringar i form av ett jättelikt universitetsbibliotek. Miljoner böcker, tätt, tätt sammanträngda i hyllor ända upp till taket i halvmörka höga rum med mycket enkla lampkupor, skyddade av stråltrådsburar, ända upp till den adertonde våningen. Att röra sig i bokdunklet inne i detta torn var en fascinerande upplevelse. Att åka med den lilla, ytterligt trånga och långsamma hiss som skramlade sig upp mellan bokmassorna från våning till våning kändes som att åka hiss genom en tandkrämstub. Jag kände ofta en fasa när jag rörde mig mellan våningarna på jakt efter någon bortglömd adertonhundratalsfilosof eller för att leta rätt på min favoritelev, Doobie Smith från Dallas, där hon brukade sitta vid ett litet illa upplyst bord, täckt med halvmeterhöga bokpackar, egendomligt lik de få bevarade porträtten av Lou Salomé, den dam som Nietzsche älskade och som gav upphov till uttrycket »die Blonde Bestie«. Just vid den här tiden på eftermiddagen brukade jag hämta henne till en kopp kaffe i det egendomliga shoppingcentrum i närheten av Campus, som egendomligt nog också hette Doobie Mall. Jag kunde tänka mig henne däruppe, utestängd från det orfiska ljus i vars glans tornets yttersida badade, med det lilla kloka blonda huvudet vilande i den knubbiga handen och med de stålblå närsynta ögonen snubblande över sidorna i Hartmanns Philosophie des Unbewussten. Tornet utövade en egendomlig fascination på studenterna. Min fasa hade mera att göra med klaustrofobi, en känsla av att det skulle när som helst kunna inträffa något oerhört gruvras i detta smala schakt av århundraden, att Europas och Amerikas samlade litterära avlagringar skulle braka samman, störta genom våning efter våning och begrava mig under alltsammans som en 25


myra som har kommit under ett lass sand som tippats från en lastbil. Med studenternas fascination låg det lite annorlunda till. Den hörde till det som bidrog till att göra dem en smula främmande för mig. Varje gång fotbollslaget Texas Longhorns hade vunnit en match eklärerades själva torntoppen med starka röda strålkastare, vilket otvivelaktigt kom den att se ut som en starkt erigerad manlig lem, en extatisk fallos som man kunde se på långt avstånd när man kom in och landade med flygplan. Då, på den tiden, hade åtta studenter hoppat ner från tornet. Det var något som började 1966, närmare bestämt en vacker, fyrtio grader het junidag. Det var precis vid lunchtid, folk strömmade ut ur olika institutionsbyggnader och ut över gräsmattorna, massor av folk var på väg i olika riktningar under träden till sina invanda lunchställen. Det var, som sagt, en ovanligt het junidag, klockorna i tornet slog tolv. Bland dem som var på väg över gräsmattan, vars mitt markerades av en väldig flaggstång med den texanska flaggan slokande i vindstilla, var en fin engelsk atomfysiker på tillfälligt besök i ett av laboratorierna. Plötsligt hände något oväntat. Engelsmannen snubblade, tog ett steg till, ett mycket osäkert, ett stumt glidande steg, som om han hade hamnat på ett bananskal, och föll omkull. Eftersom ett bananskal på denna gräsmatta är lika otänkbart som en älg på Nobelfesten, drog de närmast närstående slutsatsen att något verkligt allvarligt måste ha hänt. Några gick artigt fram för att hjälpa upp honom. De upptäckte att där mannens bakhuvud borde ha suttit fanns bara ett jättelikt gapande sår. De tittade upp och såg sig omkring. Allt var mycket normalt. Gräsmattan full av studenter, i jeans, i utanpåskjortor, lättjefullt utsträckta i gräset, smörgåsätande, diskuterande, småhånglande, fördjupade i böcker. Skägg, långa mörka hår, vackra vältränade kroppar. 26


En Renoir skulle kanske ha kunnat göra tavlan rättvisa. Dessa på en gång spröda och starka varelser spridda i det smaragdgröna gräset, egendomligt hjälplösa och samtidigt fulla av en fascinerande optimism, vars källor jag aldrig riktigt lyckades fatta. Jag vet precis hur det kan ha sett ut den där junidagen. Jag tänker ofta med sorg på hur många sådana där vackra ungdomar som måste begravas i en främmande asiatisk jord för ett vanvettigt, ett kriminellt krigs skull. Jag slutar aldrig att förvåna mig över deras emotionella sprödhet, deras fulländade tennisservar, deras nästan skrämmande förmåga att sätta sig in i saker, Gunnar Ekelöfs Akritcykel, icke-abelska grupper och Nietzsches Jenseits von Gut und Böse i nästan samma andedrag, deras häftiga och lidelsefulla intresse för Guds existens, deras egendomliga övertygelse om att världen utanför Texas är avsedd för krig och turistresor. Så kan det ha sett ut den där eftermiddagen. Alla talade muntert vidare som förut. En medicinare lutade sig sakkunnigt över det väldiga såret i den döde engelsmannens bakhuvud för att granska hjärnsubstansen lite närmare. Det skulle han inte ha gjort. Snart vilade också han. Inom trettio minuter skulle tretton av dessa människor vara döda. Ingen av dem visste det, förrän just i det ögonblick hans tur var kommen. Tretton är förresten inte alldeles korrekt, för två var ambulansmän som försökte bära bort en av de sårade. En före detta marinsoldat, scoutledare och vapenentusiast – han var under behandling hos studentpsykiatrikern sedan ett par månader och betraktades som ett fall som klart var på bättringsvägen – och vem kan bevisa att han inte var det – han hade tillbragt eftermiddagen med att döda sin mamma och sedan barrikaderat sig uppe i tornet. På balustraden hade han placerat fyra högeffektgevär med kikarsikten, ett för vart och ett av de fyra väderstrecken, troligen i övertygelsen att för den som har dödat sin mamma ligger världen öppen. 27


Den eldstrid som utbröt, när nationalgardet och allt vad grevskapet Travis har av poliskårer hade kommit på plats, blev ganska livlig. På slutet sköt man salva efter salva med tunga kulsprutor från pansarbilar mot tornet. Man kunde höra den metalliska klangen när kulorna rikoschetterade mot marmorkanten. En fin gammal professor låg och tryckte i två timmar bakom roten till det jättelika träd som denna fridfulla eftermiddag skuggade min parkbänk. I portgången där borta fick en student kramp i ena benet. Han låg i ett nästan öppet skottfält när skjutningen började, kastade sig in i en portgång bara för att upptäcka att någon idiot i förskräckelsen hade låst porten inifrån och reglat den. Och benet vågade han inte dra in efter sig i det smala utrymmet mellan dörrposterna av rädsla för att rörelsen skulle synas i kikarsiktet. Upprepade anfall med tungt pansrade helikoptrar mot torntoppen misslyckades. Dessa timmar av förlamning, fasa och galenskap tog slut lika plötsligt som de hade börjat. En yngre sheriffmedhjälpare tog helt enkelt hissen upp genom alla biblioteksvåningarna, alla aderton våningarna av samlad kultur passerade han i den knarrande hissen, och steg lugnt ut på den nittonde våningens utsiktsplattform. När han öppnade hissdörren stod dråparen på balkongens andra sida, helt fördjupad i sitt västra kikarsikte. Sheriffen sköt honom med ett enda välriktat skott. Den dödes dossier innehöll egentligen ingenting anmärkningsvärt. Han var ett skäligen normalt fall av studieneuros. Men nu rådde eftermiddagens frid, studenterna hade gått hem, klockan slog fem i tornet och jag hade en timme på mig innan mitt seminarium började. Jag skulle hinna gå och dricka en kopp kaffe. Och jag hade just börjat drömma om att ta en av de omätligt feta, äppelfyllda pösmunkar till kaffet, som brukade ligga på ett stenfat vid disken i det där kaféet, när Doobie dök upp. Hon bar ett par tjocka volymer under högerarmen, hennes 28

9789174993431  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you