__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


I Sparvens klor - del ett ©Karin Söderlund Leifler 2017 Utgiven av Tidsfönster förlag Sättning: Karin Söderlund Leifler och Ola Leifler Bakgrundsbild: oneinchpunch/iStock Kvinna, Himejiborgen och katana: Karin Söderlund Leifler Tryck: Booksfactory/PRINT Group So z o. o, Szczecin 2018 Typsatt med LATEX ISBN 978-91-984308-0-6


Nattfjärilen och byrackan Tidig höst Nöjesdistriktet Yoshiwara, Edo

Om varje natt i resten av hennes liv skulle vara som föregående natt, tillsammans med män som herr Shimaki, vore det bättre att inte leva alls. Tsukiko sköt upp dörren till kurtisanhusets badavdelning. Fuktmättad luft slog emot henne. Ånga steg upp från det runda träkaret i rummets mitt, likt en het källa som andades ut värmen från jordens inre med utdragna andetag. Hon sköt igen dörren bakom sig och solljuset som följt med henne in försvann. Rummets halvmörker trollade effektivt bort den trygga känslan av att det var dag. Tankarna sökte sig återigen tillbaka till förra kvällen. För ett ögonblick kände hon herr Shimakis andedräkt mot sin kind, innan hon blev säker på att hon var ensam i badavdelningen. Varför kunde hon inte stänga honom ute från sina tankar? Flera timmar hade gått sedan han lämnade Sakurai vid det första gryningsljuset, ändå dröjde hans 1


doft kvar. Den sötaktigt kväljande piplukten som bitit sig fast i hennes nattdräkt trängde in i näsborrarna. Det brände i halsen och hon svalde flera gånger. Badavdelningen låg tyst. Flickorna som värmt upp badvattnet i gryningen hade fortsatt vidare för att ta hand om sina övriga sysslor. Kurtisanerna och deras yngre lärlingar låg fortfarande kvar i sina bäddar, på samma sätt som hon själv brukade ta igen förlorad nattsömn långt in på förmiddagen. Förut hade hon undrat om flickorna som inte fick bli kurtisanlärlingar var avundsjuka på dräkterna av siden och hårprydnaderna med pärlemor och guld som hon själv och de andra utvalda fick bära. Hon fnös tyst åt sig själv. Var det inte uppenbart vilka av dem som haft mest otur? Hon lät nattdräkten falla till golvet. Äntligen. Naken tassade hon fram till bänken där tvålen och tvagborsten väntade. Hon fyllde en skopa med hett vatten från karet och hällde det över sig. Sedan gick hon lös med borsten. Hon skrubbade hela kroppen flera gånger om. Kanske kunde hon tvätta bort känslan av att hans fingeravtryck fanns på huden om hon bara tvagade sig tillräckligt noggrant. När hon till sist la ifrån sig borsten var huden som skållad. Hon sköljde av sig all smuts och olust och steg ner i karet med en fot i taget. Det heta vattnet fick henne att dra efter andan. Hon slöt ögonen och sjönk ner i värmen, lät den omsluta henne och bära hennes tyngd. Armarna blev lättare och flöt upp till ytan när hon slappnade av. Håret fick eget liv. Det dansade runt henne i takt med vattnets stilla rörelser. Hon böjde huvudet bakåt och försökte tvätta bort herr Shimakis andedräkt ur sitt hår, sedan drog hon ett djupt andetag, knep ihop läpparna och sänkte kroppen och hela huvudet under vattenytan. Händerna var suddiga när hon såg dem genom vattnet och armarnas rörelser overkligt långsamma. Kroppen ville att hon skulle gå upp till ytan och andas in ny luft, men hon ignorerade signalerna. Håret flöt in framför ögonen som en svart slöja som ständigt var i rörelse och hon förde undan det med händerna.


Lungorna brände. De skrek efter luft, men hon tänkte inte ge dem det de ville ha. Blodet pulserade hårt i öronen. Huvudet kändes som att det skulle sprängas. Det var smärtan i revbenen som fick henne att till sist skjuta upp huvudet över vattenytan och flämtande dra efter luft. Nattdräkten låg i en hög, precis så som hon hade låtit den falla till golvet, som ett bylte trasor som hon hoppats att hon aldrig mer skulle behöva befatta sig med. Hon petade på den med tårna. Det var ju bara ett klädesplagg, inget mer. Om hon tog på sig det nu, bara för den korta stund det skulle ta att gå upp till övervåningen, så kunde hon snart göra sig av med plagget och aldrig mer behöva se det. Dessutom var det ingen mening med att kämpa emot det oundvikliga. Hon måste anstränga sig att bli mer som Tamatsuki, som aldrig beklagade sig. Tamatsuki skulle säga att hon skulle vänja sig vid herr Shimaki om hon verkligen försökte. Solen nådde redan över planket som dolde Sakurai för omvärlden när hon gick ut på bakgården och stängde dörren till badavdelningen bakom sig. Solstrålarna smekte huden, som en påminnelse om att en ny dag för länge sedan ersatt den gångna natten. En gong-gong vid det lilla templet som låg strax utanför nöjeskvarteret markerade inledningen på Ormens timme med nio dova slag. Hon tog ett par steg upp i trappan som ledde till kurtisanhusets bakdörr, men hejdade sig. Med lite tur skulle Tamatsuki sova ytterligare någon timme efter nattens fest. När kurtisanerna vaknade skulle frågorna och gratulationerna hagla. Visserligen visste hon vad hon var tvungen att svara, men det kanske gick att skjuta det framför sig en stund till. Ju längre tid Tamatsuki inte anade vad hon kände för sin så kallade beskyddare, desto bättre. Den senaste tiden hade Tamatsuki ofta fört på tal att det var en stor ära för dem båda att herr Shimaki hade betalat en onämnbart stor summa pengar för att bli hennes danna.


Arrangemanget handlade förstås om mer än äran, det visste alla. Det var inte så att de andra hade ljugit för henne om motprestationen som förväntades från henne sida. Hon hade bara inte varit förberedd på att hon skulle känna sig så … fel efteråt. En rörelse i utkanten av synfältet fick henne att rycka till och titta upp. Den smala dörren i träplanket hade lämnats öppen. På gatan utanför passerade en man. Måtte han inte få syn på henne. Vem hade slarvat och lämnat dörren på glänt, så att alla möjliga typer kunde kika in, eller i värsta fall få för sig att gå in på deras bakgård? Men mannen hade ansiktet vänt bort och tycktes inte märka henne. Ett långt och ett kort svärd var fästa vid hans höft. De fortsatte ut bakom honom i skarp vinkel mot marken, på samma avspända sätt som alla krigare bar sina vapen. Det mattsvarta håret som nådde ner till mannens skulderblad såg ut att inte ha blivit kammat på flera dagar. Hans mörka kimono och hakama var ljusa av damm. Kläderna var fläckade på flera ställen på ärmarna, över bröstet och benen. Hon rynkade näsan med en lätt fnysning. Hur måste han inte lukta? Han såg ut att ha sovit utomhus den senaste tiden. Ingen samuraj med äran i behåll skulle ens tänka tanken att visa sig ute i nedsmutsade kläder och med så ovårdat hår. En ronin. Släppte vakterna vid porten ens in krigare som inte tjänade någon herre? Allt hos honom signalerade ju tydligt att det var det han var. Ändå bar han upp sin kropp med sträckt rygg och gick rakt fram utan att väja för någon. Som om rätten att bli respekterad flöt i hans ådror. Som om inget kunde kuva honom. Roninen korsade gatan och hon följde svärdsbaljornas rörelser med blicken. De gungade mjukt i takt med hans steg. En ilning drog genom kroppen. Jag vet vad jag skulle göra om jag hade ett vapen just nu. Den herrelösa samurajen och hans vapen försvann utom synhåll.


*

*

*

Hiroshi steg in på den enkla serveringen. Den indigoblå banderollen över ingången hade utlovat risvin av hög kvalitet, men han tvivlade på att han skulle dela den bedömningen. Så här dags var aktiviteten på serveringen låg, i dåsig väntan på kvällen när nöjeskvarteret åter fylldes av liv. Några få bord var upptagna. Flera blickar vändes åt hans håll och samtalen tystnade. De andra gästernas ögon smalnade när de såg på hans kläder som saknade klanemblem och håret som han inte brytt sig om att kamma, än mindre olja in och sätta upp. Han mötte deras blickar och fick dem att titta ner i golvet, en efter en. När ingen längre stirrade lämnade han sina dammiga hampasandaler vid ingången och styrde stegen mot ett tomt bord intill en vägg. Han slog sig ner, krängde av sig ränseln som han burit på ryggen och ställde den bredvid sig på träbänken. Därefter väntade han. Tystnaden i den trånga lokalen bröts efter en stund av att konversationer återupptogs i muttrande tonläge. Vid bordet närmast hans satt tre män i färgstarka kläder. Köpmän. Den sortens människor som inte producerade något själva, utan tjänade sina pengar på sådant som andra odlat eller skapat. De försökte tala lågt, men nog hörde han dem alltid. De kallade honom byracka. En av dem viskade att han inte hade där att göra och att någon borde köra ut honom därifrån. Magen drog ihop sig som en knytnäve. Han stödde hakan i handen och fixerade blicken på en kvist i trägolvet framför sig utan att låta känslorna avspeglas i ansiktet. Han skulle inte lyssna på patrasket runt omkring. De visste ingenting. Om de hade känt till vem han var skulle de inte vågat möta hans blick, än mindre yttra ett ord som riskerade att irritera honom. Det dröjde innan någon kom fram för att betjäna honom. De båda serveringsflickorna höll sig på avstånd. Personen som till sist kom fram till hans bord var ingen mindre än verksamhe-


tens ägare. Mannen hade antagligen känt sig tvungen att ta tag i problemet när ingen av hans serveringsflickor vågade närma sig. Värdens rynkade överläpp avslöjade vad han tyckte om att behöva betjäna honom. ”Vill ni beställa något, min herre?” ”Snart. Först vill jag ställa en fråga. Jag letar efter en klent byggd man med ett brunt märke över kinden, stort som en knytnäve. Har han varit här?” Mannens ögon var uttryckslösa. ”Ingen aning”, svarade han. ”Tänker ni beställa något nu?” ”Ge mig en kall.” ”En kall sake?” ”Ja. Jag har pengar att betala för mig med.” Han körde in handen i kimonons öppning och drog fram en pung av läder. Den var lätt, men mynten i den klirrade när han släppte den på bordsskivan. Värdens läppar krusades en aning. Han nickade kort och försvann ut i köket med beställningen. När serveringens ägare hade gått dröjde sig blickarna från männen vid bordet intill kvar vid honom allt längre. De lutade huvudena tätt ihop och sänkte rösterna. Han undrade om han skulle hinna smaka på vinet innan problemen började. Serveringens ägare kom tillbaka. På den runda brickan av lackerat körsbärsträ bar han en sakekopp och ett litet krus av keramik som var lika högt som en handflata. Mannen ställde ner allt på bordet med en överraskande oförsiktighet. Koppen vinglade till, men återfick snart balansen. ”Det blir elva kopparmynt”. ”Jag betalar när jag druckit klart.” Värden snörpte ihop munnen, stegade tillbaka till köket och drog igen dörren efter sig med en smäll som ekade i byggnaden. Mannen hade inte hällt upp någon sake i koppen åt honom. Han tog det lilla keramikkruset och fyllde sin kopp själv. I utkanten av hans synfält reste sig en av männen vid bordet intill. Det var en bredaxlad man i trettioårsåldern, som såg ut att höra hemma bakom disken i någon butik utanför nöjesdistriktets


höga murar. Hiroshi höjde blicken när köpmannen närmade sig. Mannen var lång, eventuellt till och med längre än honom själv. Köpmannen stannade vid hans bord med fötterna brett isär och smällde båda handflatorna i bordsskivan. Det lilla keramikkruset välte och den sista skvätten sake rann ut på brickan. Hiroshi förde koppen till munnen och tog en klunk risvin. ”Det här är vår servering, ronin”, sade köpmannen. ”Vi vill inte ha din sort här.” Hiroshi reste sig långsamt från träbänken och förde handen till katanans skaft. Mannen följde hans rörelse med blicken. Händerna lyfte från bordet. Han såg över axeln mot sina kamrater, men ingen av dem gjorde någon ansats att komma till hans undsättning. Mannen såg på Hiroshi igen och tog ett steg bakåt. ”Sitt kvar och drick upp din sake först då. Men ge dig av så fort koppen är tömd.” Hiroshi rörde sig inte. Den storvuxne köpmannen backade tillbaka till sin plats utan att vända ryggen mot honom. När köpmannen backat undan sjönk Hiroshi ner på bänken igen och svepte sakekoppens innehåll. Vinet var utspätt med vatten, men han var inte på humör för att bråka om saken. Inget hade gått hans väg de senaste veckorna, så vattenblandat vin var varken mer eller mindre än vad han förväntat sig av den här dagen. Han grävde innanför kimonon med en ljudlös suck och drog fram pungen med mynt. I skydd av den andra handen trädde han diskret av elva runda kopparmynt från snöret och slog in dem i en bit papper. Han la myntpaketet på brickan bredvid den halvtomma sakeflaskan och tog upp sin ränsel från bänken. Dörren in till serveringen öppnades. Långsmala skuggor föll på golvet när förmiddagssolen sken i ryggen på männen som kom in. Utan att lyfta blicken från golvet såg han de spetsiga skuggorna av svärd vid männens höfter. Musklerna i ryggen och armarna spändes. Han gjorde sig beredd att gå, men samurajerna var redan på väg i riktning emot honom. Fyra mot en. Jaha, det var en sådan dag. Han knöt handen och öppnade den igen. Den äldste av


männen, med plufsiga kinder och ansiktet förvridet i en föraktfull min, ställde sig ett par steg framför de andra. ”Flytta på dig. Det där är vårt bord.” ”Det finns många lediga bord här inne.” ”Det gör det, men just bordet som du har slagit ner ditt smutsiga arsle vid är vårt bord. Ge dig av, din hund, innan vi tvingar dig att ångra dig.” Hiroshi andades in. Hjärtats bultande mot revbenen lät som en bön om att han skulle dra sina svärd mot mannen. De var bara fyra stycken. Män som sökte strid i grupp brukade dessutom vara undermåliga svärdsmän. Men en sammandrabbning skulle inte göra hans dag enklare. Han borde verkligen hålla fingrarna stilla, trots att det pirrade i dem. ”Det är bäst för alla om det inte blir något bråk”, sade han. Den äldre samurajen la handen på katanans skaft. ”Då skulle du inte ha kommit hit från början.” Han var omringad. De väntade på honom i en halvcirkel på två manslängders avstånd. Allas händer vilade på svärdsskaften. De skulle inte låta honom komma därifrån utan strid. Hiroshi reste sig hastigt och drog det korta wakizashisvärdet. Han flyttade över det till andra handen innan han drog sitt katana ur dess balja. Han visste att han var snabb och uttrycket i ögonen hos mannen rakt framför honom sade honom att denne tänkte mer eller mindre samma sak. Med ett svärd i vardera handen var han sitt tidigare jag, trygg och säker på sin förmåga. Han fyllde lungorna med luft och kände hur ryggen sträcktes och bröstkorgen växte. Deras ögon avslöjade att de tvekade. ”Han… han slåss med två svärd”, sade en av samurajerna lågt och sneglade mot gruppens ledare. Ledaren harklade sig. ”Än sen? Vi är fyra, han är ensam. Dra svärden!” Ingen rörde sig. Ledarens blick flackade, ögonbrynen hade krupit nära näsroten. Hiroshi fick lust att le åt hans beslutsvånda,


men gjorde det inte. Med sina båda svärd riktade rakt ut åt sidorna, med spetsarna pekande mot samurajerna som stod längst ut i halvcirkeln, började han backa. Samurajerna stod stilla. För varje steg förde han svärden närmare varandra, fortfarande riktade mot männen. Klingorna kändes som en förlängning av hans kropp. Om någon av samurajerna gjorde en rörelse mot sitt svärd, oavsett om avsikten var att dra eller inte, skulle han döda dem alla. Hettan vällde fram inom honom och blev allt svårare att kontrollera. Skulle de verkligen låta honom gå därifrån? Han närmade sig den öppna dörren och kände solens värme på ryggen. Förmiddagssolens strålar fick hans kropp att måla en smal utsträckt skugga på golvets mattor av flätad halm. Utan att släppa ledaren med blicken stack han fötterna i sina sandaler, en i taget. Han tog ett sista steg bakåt, genom dörröppningen och ut på gatan. Utanför serveringen stack han det långa svärdet i dess balja. Han flyttade över sitt kortare wakizashi till sin bästa svärdshand. Samurajernas ledare var utom synhåll, men mannens röst nådde ut till gatan: ”Vad väntar ni på, era harungar? Efter honom!” Fyra svärd drogs samtidigt med det svischande ljudet av stål mot trä som han kände igen så väl. Vore det bäst att vända sig om och springa? De fyra männen rusade ut genom dörren med blottade blad. Det klokaste vore att låta dem leva. Fyra döda samurajer skulle bara innebära ännu mer problem. Men det var inte förnuftet som styrde hans händer, de löd under stolthet och gammal vana. Och han hade faktiskt varnat dem. Den första samurajen kom inom räckhåll för hans svärd och han svepte det genom mannens svärdsarm som om den vore luft. De andra samurajerna stannade tvärt. Deras kamrat föll framlänges ner på knä med ett vrål. Med sin andra hand försökte den stympade mannen förgäves stoppa blodet som pumpades ur armstumpen. Hiroshi gjorde sig beredd att möta de kvarvarande samurajerna, men en av serveringsflickorna dök upp i dörröppningen


och skrek högt. Hennes skrik efter kvarterspolisen fick honom att tänka om. Han slängde en blick på samurajen vid sina fötter. Vilken dåre. De var dårar allihop och nu hade han fått ännu ett problem. Han vände sig om och sprang mot en öppning mellan ett par byggnader längre upp på gatan.

*

*

*

Dörren bakom Tsukikos rygg sköts upp och doften av Tamatsukis jasmindoftande parfym bars fram av en sval fläkt. Sidenet i hennes tunna sensommarkimono frasade när Tamatsuki rörde sig. Lika behagfull som alltid. Men hon skulle inte ha blivit Sakurais enda kurtisan av tayurank om inte hennes utstrålning kombinerats med talang inom dans, sång och konsten att underhålla kunder. ”Äntligen hittar jag dig, Yngre Syster!” utbrast hon. ”Jag blev så orolig när jag vaknade och du var borta.” Tsukiko kom snabbt på fötter och bugade. ”Jag ber ödmjukast om ursäkt, Äldre Syster. Det var inte min mening att misshaga er.” Den grunda rynkan mellan Tamatsukis perfekt måsvingeformade ögonbryn slätades ut. Tamatsuki hade aldrig lyckats vara ond på henne någon längre stund, även om hon ofta försökte anlägga en sträng ton. Men hon saknade helt den kärvhet och stränghet som kurtisanhusets ägarinna besatt. Hennes tjugoett år gjorde henne mer till just en några år äldre syster snarare än en överordnad. ”Jag förstår om du känner dig … upprörd efter i natt, älskade Tsukiko”, sade Tamatsuki. ”Jag kände likadant när jag blev introducerad för min första man.”


Tsukiko hade alltid beundrat Tamatsukis uttrycksfulla rosenknoppsmun. Nu var den allvarlig. Hennes ögon såg ut att vilja säga mer än vad tillfället tillät. ”Det är väldigt få förunnat att få en danna som man tycker om”, konstaterade Tamatsuki efter en kort tystnad. ”Vi kan inte välja männen, men vi kan åtminstone skydda oss mot oönskade efterverkningar av deras besök.” Hennes Äldre Syster stack in handen mellan kimonons tyg som låg omlott över bröstet och tog fram en liten påse av siden. Tamatsuki räckte över den. Sidenpåsen var dekorerad med broderade blommor och dess innehåll var lätt. Det frasade när hon slöt handen om påsen. ”Låt en sked av de här torkade örterna dra i uppkokt vatten. Drick morgon och kväll i en vecka så ska du se att ingen olycka händer.” Hon nickade tyst och gömde påsen innanför nattdräkten i fickan som bildades över skärpet. Tamatsuki sträckte fram handen och strök lätt över hennes axel. ”Det värsta är redan avklarat, mitt barn. I går var i går och i dag ska vi fira den stora händelsen, inte sant? Kom nu, så ska vi göra dig i ordning. Alla i hela Yoshiwara ska få veta din nya position och i kväll ska vi tillkännage det nya namnet som du har valt. Jag hjälper dig att sätta upp håret i din nya håruppsättning.” Tsukiko drog på munnen utan att känna någon glädje. Det var en stor dag för Tamatsuki. Visst förstod hon att den här stunden var Tamatsukis belöning för så många års uppfostran och ansvaret som hon burit för undervisningen i de olika konstformerna. Det vore inte rätt av henne att låta sina egna känslor fördunkla hennes Äldre Systers stolthet denna dag. Hon lovade sig själv att anstränga sig för Tamatsukis skull. Hon samlade ihop sitt midjelånga hår med händerna och lät det falla ner på ryggen. Ett gällt skrik fick henne att titta upp. Hade det kommit från gatan utanför? Skriket följdes av rop efter områdets ordningsmän. Snabba steg närmade sig och en man sprang in genom portöppningen till Sakurais bakgård.


Den ovårdade samurajen, han som gått förbi tidigare. Den skarpslipade svärdsklingan i hans hand blixtrade till när den träffades av solstrålar. Tamatsuki flämtade till bakom henne. ”En ronin! Akta dig, Tsukiko!” Hon försökte lyfta fötterna och ta sig uppför trappan, men benen lydde henne inte. Den herrelösa samurajen närmade sig snabbt med svärdet höjt. Bakom honom dök tre samurajer upp. Hjärnan målade upp bilder av hur roninens svärd höjdes mot himlen och högg ner mot henne. Kanske det är det bästa som kan hända nu. Hon stod stilla och väntade. Allt skedde overkligt långsamt, som om hon såg det som hände som en betraktare utanför sin egen kropp. Roninen höjde sitt svärd en aning, slängde en blick över axeln mot sina förföljare och krokade armen om hennes hals. Han bromsade in så kraftigt att han nästan drog omkull henne när han tog skydd bakom hennes kropp. Han placerade svärdets egg intill hennes strupe, strax under hakan. ”Tsukiko!” Sättet som Tamatsukis röst sprack i slutet fick hjärtat att börja bulta. Andetagen blev ytligare och snabbare. Var det så här det kändes för kaninen som kände räven gläfsa intill baktassarna? Hon försökte vrida sig bort från honom, men kroppen var som sten. Mannens toviga hår trycktes mot hennes kind när han sköt fram sitt ansikte intill hennes och med en mörk röst varnade samurajerna: ”Ett steg närmare och jag skär halsen av henne!” Tsukiko höll andan. Borde jag blunda när han gör det? Hon tänkte inte dö med uppspärrade ögon, som en slaktad oxe. Någonstans i bakgrunden kved Tamatsuki till. Hade hennes Äldre Syster svimmat? Hon hoppades det, för Tamatsukis skull. Det var bättre att hon slapp bevittna det blodiga som snart skulle ske. Svärdets egg nuddade inte hennes hud, men hon kände den metalliska lukten från vapnet. Roninens otvättade hår doftade


unket. I kombination med lukten av svett och smuts i hans kläder fick de många främmande intrycken magen att knyta sig. Hon hoppades att han skulle sätta sitt hot i verket så snart som möjligt, innan hon kastade upp över dem båda. En av samurajerna tog ett steg emot dem. Sitt svärd höll han framför sig i ett fast grepp med båda händerna. Hans ansikte var säkert inte fagert i vanliga fall heller, men nu när det var förvridet av raseri liknade det mest av allt demonmaskerna som användes av kabukiskådespelare. ”Din patetiske mask. Hennes liv har inget värde för oss. Släpp henne eller skär halsen av henne, vilket du vill. Oavsett vad du gör kommer vi att döda dig sen!” Roninen som höll sitt svärd mot hennes hals svarade inte. I stället var det Tamatsukis klara röst som skar genom tystnaden. ”Hur vågar ni tala så?” De tre samurajerna släppte dem med blicken och stirrade upp för trappan mot Tamatsuki. ”Flickan tillhör kurtisanhuset Sakurai”, fortsatte hon och hennes röst ekade mellan husens träväggar. ”Den som skadar henne kommer att få ersätta hennes värde. Och jag lovar er att det rör sig om långt mycket mer än vad någon av er tjänar på ett år.” Mannens grepp mjuknade. Svärdsbladet lyftes bort från hennes hals. Ögonblicket efteråt slet han tag i hennes överarm och drog henne bakåt. ”Spring, om du fortfarande vill vara i livet när solen går ner!”


Utanför muren Tidig höst Nöjesdistriktet Yoshiwara, Edo

Roninens grepp om hennes arm var så hårt att Tsukiko drogs med när han började springa. Hon var lätt och han var stark. Försteningen av musklerna släppte när de lämnade kurtisanhusets gård bakom sig. Hon snubblade till, lyckades återfå balansen och sprang så fort hon förmådde, styrd av hans grepp om hennes överarm. Bakom dem gav de förföljande samurajerna upp ett gemensamt stridsrop. ”Spring fortare!” befallde den herrelöse samurajen tätt intill hennes öra. Hon sprang. Han släpade med henne genom trånga gränder i nöjeskvarterens utkant. Hennes nakna fotsulor plågades av de vassa småstenarna på gatorna. Hon ville skrika åt honom att släppa henne, men det räckte med en blick på det dragna svärdet i hans andra hand för att hon skulle tveka. På kurtisanhusets skuggiga bakgård hade hon 15


inte sett den tunna mörkröda hinnan på bladet. När solen nu avslöjade det färska blodet blev hennes tunga som en livlös klump i munnen. Efter en stund blev hon medveten om att de förföljande samurajernas skrik hade tystnat. De enda steg hon hörde var hennes egna och hennes kidnappares. Hon sneglade över axeln. Gatan låg tom bakom dem. Magen knöt sig. Kunde det vara sant att samurajerna redan slutat följa efter mannen som fört bort henne med våld? Hennes steg blev allt stummare. Mannen drog till i hennes arm, men hon kunde inte öka hastigheten igen utan snubblade till och gatans stenläggning kom närmare. Med en sista ansträngning lyckades hon skjuta fram foten och återfå balansen precis innan hon föll. Mannen slängde en blick på henne och höll in sina steg. Han verkade inte ens andfådd när han såg sig om och konstaterade: ”De har visst gett upp redan.” Tsukiko stödde händerna mot låren. Håret föll fram och bildade ett draperi som skyddade henne från verkligheten runt omkring. För ett ögonblick lyckades hon inbilla sig att hon stod ensam på gatan medan hon flämtande försökte fylla lungorna med ny luft. Sedan hårdnade hans grepp om överarmen igen. ”Vi har inte tid att lata oss. Kom.” Hon rätade på sig. Varje andetag brände i halsen. ”Du kan låta mig gå nu. Samurajerna jagar dig inte längre.” Det oborstade håret dolde det mesta av hans ansikte. För ett ögonblick fastnade hennes blick vid hans ögon som var halvt skymda av svart hår. Solen fick dem att blixtra till, som rovdjursögon om natten. Hon vek undan blicken. Roninen började gå. Hans hand som höll om hennes arm tvingade henne att följa med. De vek in på en gata omgiven av höga träplank som skymde byggnaderna bakom. En dörr i planket stod på glänt. Mannen kikade in, sedan sköt han upp dörren helt och klev in.


De kom in i ett förråd. Doften av varmt damm fyllde hennes näsborrar. Springor i taket och mellan plankorna i väggarna släppte in tillräckligt mycket ljus för att Tsukiko skulle kunna se hjälpligt i dunklet. Utmed väggarna löpte hyllor där kantstött porslin var inställt på måfå. Roninen stängde dörren efter dem. Han sköt henne framför sig så långt in i det trånga skjulet som de kunde komma. Hjärtat slog allt fortare. Tänkte han skada henne? Var det därför han stängde in henne där ingen kunde se dem? Det skulle inte förvåna henne om han planerade att våldföra sig på henne. I så fall hade det varit bättre om han dödat henne direkt. Mannen släppte taget om hennes arm. Hon drog den till sig och masserade sin ömmande arm med andra handen. Under tiden förde roninen tillbaka sitt svärd i skidan med en väl inövad rörelse. När baljan slöt tätt om den sista biten av klingan hördes ett lågt klick. Hon betraktade honom med sina egna hjärtslag som snabba trumtakter i öronen. Roninen krängde av sig en ränsel som han burit på ryggen. Han ställde ränseln på jordgolvet, öppnade den och drog fram ett klädesplagg. Han vecklade upp en mans kimono och ett par hakama med vida ben. I dunklet kunde hon inte avgöra om de var midnattsblå eller jordbruna. Däremot la hon märke till att kläderna saknade de vita klanemblem som visade vilken familj en samuraj tillhörde eller var i tjänst hos. ”Ta på dig de här.” Han sträckte fram plaggen mot henne. Fållarna var fransade och på flera ställen var tyget mörkt av ingrodd smuts, eller något ännu vidrigare. Hon bet ihop och skakade på huvudet. Mannen tog ett steg närmare, så nära att hon kände hans fräna lukt. Hon tvingade tillbaka impulsen att backa. Roninen tryckte kläderna i famnen på henne. ”De är nytvättade. Så gott som.” Hans vilda hår gav honom en djurisk silhuett. Hon kunde nätt och jämnt ana hans ansikte i halvmörkret, men hon förstod att han inte log. Han hade stoppat tillbaka svärdet i dess skida,


men det fanns fortfarande där, fäst i hans skärp vid höften, och hon ville inte känna metallen mot sin hals igen. Hon tog emot kläderna. Hans avsikt var säkert att få henne att klä av sig det hon hade på sig. ”Jag tänker bära dem över mina egna kläder.” ”Jag bryr mig inte om vilket.” Hon såg hastigt upp mot honom, men han hade redan vänt sig bort. Hon kom av sig i sin rörelse med att veckla ut plaggen, förbryllad av hans beteende. ”Varför ska jag ta på mig de här?” frågade hon. ”Det är manskläder.” Han vände sig mot henne och gjorde en gest mot hennes kropp. ”Och vad är det där? En nattdräkt? Föredrar du att gå klädd så?” Hon såg ner på det tunna sidenplagget. Det kändes som luft under hans blick. Hon vred sig bort och stack armarna i kimonon som han hade gett henne, osäker på om hon kände mest motvilja inför roninens plagg eller nattdräkten från herr Shimaki. Manskläderna luktade lera och vägdamm. Hon höll andan en stund, men insåg att hon inte skulle kunna fly från lukten av tyget som hon bar på sin egen kropp. Obiskärpet räckte flera varv runt midjan. Hon fäste det så konstfullt hon förmådde i halvmörkret. Tigande korsade hon hakamans band bakom ryggen och knöt dem på samma sätt som hon sett männen som besökte Sakurai göra. Trots att hon knöt dem högt upp i midjan släpade fållen på de vida benen i marken. ”De är för långa”, sade hon och blängde mot honom. ”Bra. Då ser ingen att du går runt barfota.” Mannen gick långsamt runt i skjulet en stund till och undersökte vad som fanns där. Han höll sig hela tiden mellan henne och den enda dörren. Till sist plockade han upp sin ränsel från golvet och satte den på ryggen. ”Här finns inget av värde. Kom.”


Så länge han var beväpnad och på sin vakt var hon tvungen att lyda. Tsukiko knyckte med huvudet så att hon fick bort håret från ansiktet, sedan gick hon mot dörren där han stod. ”Du måste göra något åt ditt hår”, sade han. På en bänk vid ingången låg tygstycken som såg ut att ha använts som solskydd framför en dörröppning. Den indigoblå färgen var ojämnt solblekt. Roninen ryckte till sig det och sträckte det mot henne. Hon tog tigande emot det charmlösa tyget och skakade ur dammet. Med en kort suck böjde hon sig framåt, samlade sitt långa hår i en svans högt på huvudet och virade tyget om det. Hon fäste det så gott hon kunde med en knut över pannan på det sätt som hon sett murare och byggnadsarbetare knyta sina hårdukar. Roninen öppnade dörren och solljuset strömmade in. När de klev ut ur förrådet ringde en tempelklocka utanför Yoshiwara in Hästens timme. Mannen ledde henne längs bakgator och trånga gränder, till synes planlöst. Vid flera tillfällen hamnade de i återvändsgränder som tvärt slutade med en låst port eller höga murar på tre sidor runt dem. Yoshiwara hade bara fem kvarter och var omslutet av en mur, så hon kände till distriktets alla gator och vrår väl. Roninen tycktes inte ha någon aning om vart de var på väg, men hon såg ingen anledning att upplysa honom om att hon hittade här. Efter att de vänt om upprepade gånger växte ljudet av röster sig starkare. De kom ut i korsningen mellan två kvarter, där männen som sålde eldflugor och syrsor om sommaren brukade hålla till. Försäljarna hade som vanligt samlats här för att locka kunder att köpa med sig en bärbar träbur med eldflugor inför skymningstimmen. Tsukiko fick syn på tehuset Morgonmånen. De var nära huvudgatan. Härifrån var det inte långt till Körsbärsblommeporten som skilde nöjeskvarteren från resten av världen. Från balkongerna på andra våningen av Morgonmånen hängde långa tygstycken. De hade mönster av körsbärsblommor, som gav intryck av att de dyrkade trädens blomningstid var evig i den isolerade tillvaron innanför de höga murarna. Som liten flicka


hade hon beundrat de målade blommornas skönhet. Hon hade tyckt om att de var odödliga, till skillnad från de äkta förlagorna som så snart singlade till marken likt livlösa snöflingor. Nu fnös hon ljudlöst åt sin barndoms förtjusning. Färgen på tygerna hade sedan länge tappat sin styrka. När hon nu såg den konstgjorda blomningen tänkte hon inte längre på evig skönhet, utan evig fångenskap. De rundade tehusets hörn och klev ut på huvudgatan, roninen först och Tsukiko något steg efter. ”Gå bredvid mig. Ignorera vakterna, fäst blicken långt framför dig och håll tyst.” Tsukiko brydde sig inte om att visa att hon hört honom. De befann sig ungefär femtio steg från Körsbärsblommeporten, som kontrollerade all vägburen trafik in till, och ut från, Röda lyktornas distrikt. Den bommades igen samma tid varje natt. De besökare som misslyckats med att slita sig från distriktets lockelser fick finna sig i att inte kunna komma hem förrän tidig förmiddag nästa dag. Så här dags på dagen hade porten stått öppen ett par timmar, men den var bevakad även dagtid. Tsukiko ignorerade roninens ord och betraktade vakterna. Fyra stycken och ett befäl. De höll mycket noggrannare uppsikt över dem som var på väg ut än de som ville in. Ingen av kvinnorna och flickorna, som genom sina kontrakt var bundna till de olika inrättningarna i nöjeskvarteren, tilläts passera porten utan att kunna visa upp ett giltigt tillstånd. Alla av kvinnligt kön blev stoppade, eftersom de antogs höra till distriktet. Tsukiko sänkte blicken mot manskläderna, vars ovana tyngd hon glömt bort för en stund. En ynglings kläder. Hur enkelt vore det inte att avslöja roninen som gick med bestämda steg snett framför henne? Hon skulle kunna låta sidentyget i sin nattdräkt sticka fram under förklädnaden som han tvingade henne att bära. Nog skulle fem vakter kunna övermanna brottslingen och befria henne? Då skulle han hamna där han förtjänade; först i en fängelsecell och sedan inför en domare.


Medan hon tänkte hade fötterna tagit henne närmare porten. Nu hade de ungefär trettio steg kvar att gå innan de nådde muren mot omvärlden. Tjugo steg kvar fram till porten och vakterna. Om hon skulle avslöja roninen var stunden inne nu. Hon undrade vilket hans straff skulle bli. Hur kriminellt var det att föra bort någon som henne? Det var knappast tal om dödsstraff. Kanske piskrapp. Det berodde förstås också på om han hade begått andra brott som han kunde dömas för samtidigt. Blodet på hans svärd talade för det. Hon sökte den närmaste vaktens blick. Han kunde inte vara många år äldre än hon själv. Om hon ändå med tankens kraft hade kunnat få honom att se åt hennes håll. Hon lät handen greppa hakamans mörka tyg, drog det försiktigt uppåt och lät sin ljusa nattdräkt skymta fram nere vid de bara fötterna. Tankarna vandrade tillbaka till straffet som väntade hennes kidnappare. Det var möjligt att herr Shimaki skulle bli den av stadens båda överdomare som beslutade om domen när roninen, och hon själv, var infångade. Herr Shimaki. Hon förnam hans fuktiga händer mot sin hud, som svampar. Genom Körsbärsblommeportens öppning såg hon en väg som fortsatte framåt så långt blicken nådde. Inga murar. Ingen Shimaki. Handen släppte ner hakamans tyg. Hjärtslagen fladdrade lätt i bröstkorgen. Hon böjde ansiktet mot marken och drog sig närmare roninen tills hon gick jämnsides med honom, som om hon också vore en man. ”Vem för befäl här?” frågade en mörk röst till höger om Körsbärsblommeporten. Distriktets högsta polisofficer hade kommit fram till vakterna som tjänstgjorde vid porten. Vakternas befäl bugade sig djupt, tätt följd av sina fyra underordnade. ”Det har snart gått en timme sedan en flicka fördes bort från kurtisanhuset Sakurai”, konstaterade polisofficern. ”Hon borde ha fångats in vid det här laget.”


”Vi har bevakat porten noggrannare än vanligt sedan larmet kom, yoriki-san.” ”Med vilket resultat?” Vakternas befäl stirrade ner i marken. ”Hittills utan resultat, yoriki-san. Men vi har hållit oklanderlig uppsikt över alla som passerat ut ur distriktet. Särskilt kvinnorna, givetvis.” ”Vi tar över bevakningen nu.” Tsukiko önskade att roninen intill henne skulle öka takten på sina steg, men han behöll samma tempo på sin bestämda gång. Hon uppskattade att de hade mindre än tio steg kvar att gå innan de kunde passera under portöppningens valv. ”Den ansvarige kommer att få ett kännbart straff om flickan lämnar distriktet”, fortsatte distriktets yoriki. ”Jag är mycket angelägen om att hon hittas. Vi har fått order direkt från överdomare Shimaki att mannen som förde bort henne ska fångas in. Om han gör motstånd ska han dödas.” Tsukiko sneglade på roninens högra hand. Hon förväntade sig att den skulle söka sig till svärdets fäste. Hans hand var stilla, till synes avslappnad. De befann sig i höjd med vaktstyrkan, yorikin och hans män. Tsukiko anade i ögonvrån att alla vakterna utom befälet fortfarande bugade för polisen, men hon vågade inte röra på huvudet för att ta reda på vart de riktade sin uppmärksamhet. Hon insåg att hon höll andan. ”Försegla porten”, befallde polisofficern. ”Alla som vill passera ut ska styrka sin identitet. Inga undantag.” Medan yorikin avslutade meningen gick hon genom portöppningen. Varje steg var lika trögt som om hon vadade i knähögt vatten. Hon vågade ännu inte andas. De kom ut från skuggan som muren kastade på stenläggningen. Solen föll på hennes rygg, ändå frös hon. För varje gång hon lyckades lyfta en fot från marken och sätta ner den en bit framför sig, väntade hon sig att få höra rop och det kalla ljudet av svärd som drogs bakom dem. Händerna darrade. Hon tryckte dem mot


lårens utsidor för att få dem stilla. Till sist tvingade lungorna henne att dra efter andan. Träportens gångjärn gnisslade. Skosulor gled med ett hasande ljud mot gatans sten och vakterna stönade lätt när de med gemensam ansträngning flyttade portens tyngd. Den höga porten till Pilträdens och körsbärsblommornas värld slog igen med en dov smäll bakom hennes rygg.

*

*

*

När solen gick ner befann de sig närmare tio ri från Edo. Hiroshi såg till att hålla sig undan den vältrafikerade landsvägen som sträckte sig mellan Edo och Kyoto, den kejserliga huvudstaden. I stället hade han sökt sig till en bortglömd grusväg, som slingrade sig fram mellan vattenfyllda risfält och små byar. Den senaste timmen medan de hade vandrat bredvid skogen hade han haft gott om tid att fråga sig själv vad han höll på med egentligen. Vad hade fått honom att ta med flickan ända hit? Han hade problem så det räckte. Dessutom var hon en börda och kunde inte gå tillräckligt långa sträckor. Den unga kvinnan gick allt långsammare. När han för fjärde gången på en kvart tvingades stanna för att vänta in henne, bestämde han sig för att det var dags att göra uppehåll för natten. Även om han för länge sedan hade släppt taget om hennes arm och lät henne gå själv, tyckte han att det lyste om henne att flickan i hans sällskap befann sig där mot sin vilja. Risken fanns att någon fattade misstankar och rapporterade dem till områdets polisinspektör. ”Kom”, sade han och grep tag i flickans överarm. Han försäkrade sig om att de var ensamma. Sedan vek han av från vägen och in bland träden. Flickans ögon spärrades upp, men hon sade ingenting och gjorde inget motstånd. De alltför långa


byxbenen hotade att fälla henne. Flickan tog sig snubblande fram över mossbevuxna stenar och nedfallna grenar på marken. Hiroshi nöjde sig med den första skogsgläntan som de kom fram till. I öppningen mellan träden fanns ett stycke mark där han kunde göra upp eld och utrymme att sova på. Det dög för natten. Han slängde en blick på flickan, som såg ut att vilja sjunka ihop på marken. Hon såg ut att inte kunna gå ett steg till, än mindre bära grenar till en eld. Dessutom kunde han inte släppa henne ur sikte. Om hon gav sig iväg och angav honom för myndigheterna skulle han få ännu mer bekymmer än han redan hade. Han valde ut ett träd som stod ensamt i närheten av gläntans öppning. ”Sätt dig vid det där trädet.” Flickan lydde utan att se på honom. Hon sjönk ner intill trädstammen och drog upp benen framför sig. Hiroshi lossade sitt gröna sage-o, sidensnöret som säkrade svärdsbaljorna i bältet. Ingen av dem sade något när han tog hennes händer och förde dem bakom stammen, för att surra ihop dem med sidensnöret och säkra bindningen med en knop. Därefter ställde han sin packning på marken i mitten av gläntan och gick in bland lövträden för att samla bränsle till en eld. När han kom tillbaka en stund senare slängde han en blick bort mot trädet där flickan satt. Hennes huvud var böjt bakåt och hon blundade. Han undrade om hon sov. Han bröt av kvistarna som han samlat och la dem i en hög. Med dolken klöv han de grövsta delarna av lövträdsslyn. Han drog på munnen åt det ironiska i situationen. Far skulle aldrig ha gett honom dolken som gått i arv genom generationer om han anat att den skulle användas till att skaffa bränsle till en eld. Han påminde mer om en skogshuggare än en privilegierad samuraj. Kvistarna var spröda och gnistorna från elddonet fick lätt fäste i det torra träet. När elden tagit sig plockade han fram en vattenbehållare av bambu ur ränseln. Han drog ur träpluggen som täppte igen öppningen och drack flera djupa klunkar. Det var först när han tillåtit sig att dricka som han insåg hur törstig


han egentligen hade varit. De hade varken ätit eller druckit på hela eftermiddagen. Hiroshi ställde sig upp och gick bort till flickan. Han sträckte fram vattenbehållaren. ”Här.” Hon blundade fortfarande. Han övervägde att väcka henne, men bestämde sig för att låta bli. Om han rörde henne skulle hon troligtvis stirra på honom som om han försökt skada henne, eller något ännu värre. Han gick tillbaka till elden som knastrade och sprakade. Mörkret hade börjat lägga sig över dalen. Lågorna skulle lysa upp gläntan och hålla djur borta under ytterligare några timmar. Han lossade sin ihoprullade madrass från packningen och vecklade ut den på marken intill elden. Hungern sög i magen. Han hade varit så fokuserad på att inte bli upptäckt av shogunatets olika kontrollfunktioner att han glömt att skaffa sig något att äta. Med en suck sträckte han ut sig på madrassen och använde sin ena arm som huvudkudde. Hans blick letade sig bort mot flickan. Hon hade sträckt ut benen framför sig och han kunde se hennes smutsiga fotsulor. Någon gång under dagen måste hon ha stigit på en vass sten eller gren, för han såg blod från ett sår som blandats med vägdammet innan det torkat in. När hade det hänt? Han hade inte hört henne klaga, varken över sina fötter eller hunger, trots att hon måste känna av tomheten i magen likaväl som han gjorde. Han sänkte vattenflaskan från läpparna och tryckte tillbaka korken lite för hårt. Han behövde inte en mun till att mätta. Varför hade han blandat in henne i det här? När han kände sig säker på att hon sov och inte kunde märka av hans blick på sig, tillät han sig att betrakta henne. Ansiktet var ovalformat med smal haka och fylliga läppar. Munnen hade ett bestämt drag till och med när hon sov. Tyget som hon knutit runt håret dolde delvis den höga pannan. Det var enkelt att förstå varför hon hade rekryterats som tjänsteflicka till ett kurtisanhus,


där skönhet värdesattes högt även bland flickorna som jobbade i köket. Det var tydligt att hon inte hörde hemma ute på vägarna. Varför hade han inte släppt henne direkt efter att han kommit undan de där svärdsviftande idioterna? Han frågade sig själv vad som irriterade honom mest: att hans efterfrågningar inte lett till några nya ledtrådar om mannen med märket på kinden, eller att han tagit flickan som gisslan? Inget av det hade gått som han tänkt sig. Med en suck vände han sig på rygg och placerade händerna under bakhuvudet. Tunna molnslöjor låg som ljusa stråk över skymningshimlen. Han hade aldrig tidigare studerat himlen lika ofta och ingående som han gjort de senaste veckorna. Avsaknad av tak över huvudet tycktes ha den effekten. Han drog bittert på munnen åt sig själv.


Blodsband Ett år tidigare Höst En bergsby i Iga-regionen

Shebe litade inte på mannen som satt i skräddarställning på golvet framför honom. För det första var det en man med makt. Under de få timmar som Shebe hade befunnit sig i den undangömda bergsbyn hade han förstått att alla i byn lydde under mannen med den genomträngande blicken. Många refererade till honom som byns överhuvud, men själv hade mannen presenterat sig som O-okami, Vargen, och magkänslan sade Shebe att det namnet var den bäst passande beskrivningen. För det andra ville ingen svara när han frågade varför han hade förts dit. Fyra kvällar tidigare hade en ung man kommit fram till honom utanför sakebaren i Otsu. Ynglingen hade sagt att det fanns en möjlighet att få jobb om Shebe följde med honom. I stunden hade det känts tillräckligt intressant för att han skulle hämta sina få tillhörigheter från rummet han hyrde och följa med 27


mannen längs slingrande vägar upp i bergen. Nu var han inte lika säker längre. Mannen framför honom var klädd i oanseliga kläder. Det var svårt att gissa sig till vilken samhällsklass han tillhörde. Shebe anade att Vargen kunde smälta in i vilket samhällsskikt som helst genom att förändra några detaljer i sitt utseende. Vargen lyfte järnkitteln av kroken över härden och lät en tunn stråle kokande vatten träffa tebladen i de båda keramikkopparna på brickan. Han var lika säker på handen som en man i Shebes ålder. Silverstråken vid tinningarna antydde att Vargen var äldre än Shebes far. Hållningen, det kontrollerade sättet på vilket han rörde sig och skärpan i blicken motsade det. Shebe hade träffat tillräckligt många krigare i sitt liv för att kunna se att byn som doldes av bergskedjor på alla sidor leddes av en man som varit krigare i hela sitt liv. Av allt att döma levde han fortfarande så. ”Är ni samuraj?” frågade Shebe, utan att anstränga sig för att låta artigt nyfiken. Mannen höjde blicken mot honom och drog på munnen. ”Det var länge sedan vi var samurajer, på samurajernas sätt. I dag är vi deras motsats.” Orden fick Shebes hjärta att öka takten. Samurajernas motsats? Han andades ut långsamt för att undvika att avslöja att Vargen lyckats väcka hans intresse. Mannen behöll blicken på honom samtidigt som han lyfte brickan och erbjöd Shebe en kopp te. Shebes hand tvekade. Om Vargen och hans underlydande var det som han misstänkte att de var så borde han inte ta emot mat eller dryck från dem. Magen vred sig i protest mot hans försiktighet. ”Misstänksamhet har räddat många mäns liv”, konstaterade Vargen. ”Men du är vår gäst. Du har inget att frukta från oss, Shebe.” Hans kinder hettade över att hans tankar varit så uppenbara och han sträckte sig snabbt efter en av kopparna. Han tog den i båda händerna och bugade mot sin värd. Vargen satte tillbaka brickan på tatamimattorna och tog den andra koppen. Han höll


den på samma sätt som Shebe, framför ansiktet men utan att dricka. Shebe väntade på att den äldre mannen skulle smaka på drycken först. De såg på varandra under tystnad. Frågorna virvlade runt i hans huvud. Vem var den här mannen egentligen? Vad ville de honom? Han var på väg att öppna munnen för att ställa frågan högt, men Vargen bröt tystnaden först. Små rynkor bildades runt ögonen när han sade: ”Om jag hade förgiftat teet skulle det inte ha haft någon betydelse vilken av kopparna du valt. Jag har vant min kropp vid allt högre doser av flertalet av de gifter som vi oftast använder. På så sätt kan jag preparera alla portioner eller drycker med giftet och vara säker på att mitt offer avlider medan jag själv är immun.” Med det sagt förde han koppen till läpparna och smakade på teet. Shebe hade blivit kall från huden in i kroppen av Vargens ord. Var det här ett test av hans mod? En fälla? Eller var mannen helt enkelt galen? Vargen betraktade honom med en blick som tycktes utforska hans inre och söka efter alla hans hemligheter. Shebe beslutade sig för att tro att mannen inte skulle ha talat så öppet om gifter om han haft för avsikt att förgifta honom. Han höll kvar mannens blick med sin, höjde koppen till munnen och tog en klunk av den ångande drycken. Den smakade beskt, men han kunde inte känna någon smak som inte borde vara där. Teet värmde på sin väg ner genom halsen. Han blev påmind om hur länge sedan det var han åt sist. Penningpungen som hans far hade låtit skicka med honom när hans styvmor slängde ut honom hade räckt en vecka. Därefter hade han vid ett par tillfällen befriat välgödda köpmän på Otsus gator från deras pengar. Men eftersom han inte hade någon lust att göra sällskap med de kriminella som var korsfästa utanför stadsmuren hade han undvikit fickstölderna så länge han kunde. Pengarna från den senaste stölden räckte till ett mål mat och en vecka i det minsta rummet på ett värdshus i utkanten av Otsus nöjeskvarter. ”Du måste vara hungrig”, sade Vargen, som om han hört hans


mage kurra. ”Mina män har sagt att du inte ätit så ofta som du borde på sistone.” Påståendet stämde alltför väl. Vilket betydde att de här människorna hade haft honom under bevakning. Hjärtat bultade snabbare, men den här gången var det inte intresse som drev på hjärtslagen. ”Vi ska ordna mat åt dig”, sade mannen framför honom med ett leende. ”Har du några önskemål?” Shebe försökte hålla rösten lugn. Han hade en känsla av att ilska inte skulle få önskad effekt på Vargen. ”Varför har ni förföljt mig?” Vargen höll upp en handflata mot honom i en lugnande gest. En knackning hördes på dörren till rummet där de satt. ”Kom in.” Dörren sköts åt sidan. En spensligt byggd man bugade i dörröppningen. ”Goro, hämta en rejäl portion ris och grönsaker till vår vän här”, sade Vargen. Han vände sig till Shebe och tillade: ”Livet vi lever här är enkelt, men maten är mättande. Jag hoppas att det blir till din belåtenhet.” Shebe nickade tigande. Tanken på mat fick saliven att rinna till i munnen och han svalde så omärkligt han kunde. När Goro hade bugat på nytt, stängt dörren och försvunnit tog Vargen en klunk av sitt te. Han ställde ifrån sig koppen på brickan och knäppte händerna framför sig med fingertopparna pressade mot varandra. ”Vet du vilka vi är?” Shebe drog ett andetag medan han tvekade. Hur skulle krigaren framför honom reagera om svaret han hade på tungan stämde med sanningen? Han hade behövt lämna ifrån sig sitt vapen till en vakt vid ingången innan han tilläts gå in till byns överhuvud. Vargen bar inga vapen synligt, men var förstås allt annat än obeväpnad. Om hans misstankar stämde fanns antagligen vakter i dolda rum bakom någon av de tunna pappersväggarna.


”Jag har hört talas om att det finns byar, väl gömda bland bergen, som vid en första anblick ser ut som vilket annat samhälle som helst”, sade han och iakttog Vargens ansikte, som inte visade något annat än artigt intresse. ”Men vanliga bondbyar brukar inte ha en serie vårdkasar utplacerade längs bergsryggarna som leder till dalen. Vårdkasar som vanligtvis används vid fort för att signalera om en annalkande attack. Även andra detaljer skiljer den här byn från andra platser som vi passerade på vägen hit.” Vargen lutade sig framåt. Han stödde armbågarna på knäna. ”Fortsätt.” ”I just den här dalen ligger risfälten placerade som en labyrint. En främling som vill ta sig fram på jordvallarna mellan de vattenfyllda risfälten är alltså tvungen att lägga tid och uppmärksamhet på att hitta vägen fram till husen. På de flesta andra ställen jag har sett ligger risfälten i raka rader. Ni har också bambupalissader, säkert tänkta som försvar mot annat än vilda djur.” Den äldre mannen mittemot honom nickade mot sina knäppta händer. ”Du är uppmärksam. Det är bra.” Shebe tolkade mannens nickning som ett tecken på att hans slutsats var korrekt. Framför honom satt ledaren för en gruppering av lönnmördare och spioner. Han tog ordet i sin mun och iakttog sin värd när han lät det lämna läpparna. ”Ni är shinobi.” De lät orden hänga i luften mellan sig. Vargens ansiktsuttryck hade inte ändrats, men Shebe visste att mannen hade hört honom. Bristen på reaktion räckte som bekräftelse. Vargen betraktade honom fortfarande. Shebe drack av sitt te, så oberört han kunde. När han hade svalt fortsatte han: ”Så vad vill ni mig? Jag har inget med shinobi att göra och jag är inte i behov av era tjänster.” ”Du är rakt på sak. Det är en egenskap som jag uppskattar.” Shebe hade lust att säga att han inte brydde sig om vad den andre uppskattade eller ogillade, men han förmådde sig att vara tyst.


Den medelålders shinobiledaren knäppte upp sina händer. Han lutade sig bakåt och stödde sig med ena handen i golvet på ett avslappnat sätt. Shebe satt kvar i skräddarställning på sin sittkudde, mer spänd än han varit sedan mötet då hans styvmor gjorde honom hemlös. ”Det är intressant att du uppvisar en sådan talang som ficktjuv”, fortsatte Vargen. ”Vem har lärt dig att smyga på andra människor utan att de märker något?” ”Det är ingen som har lärt mig det.” Ledaren fixerade Shebe med sin blick. Hans ögonbryn rynkades knappt märkbart. ”Inte ens din mor?” Shebe ryckte ofrivilligt till. Vargen tycktes lägga märke till hans reaktion och den hårda blicken mildrades en aning. ”Det är från din mor som du har ärvt dina talanger, Shebe. Ja, det är riktigt. Jag vet vem du är och jag kände din mor väl. Yuko var min brorsdotter.” Orden kändes som en slägga mot Shebes bröst. För ett ögonblick svajade omvärlden till, som om allt blod lämnade hans huvud och väggarna vek sig emot honom. Vargens ansikte suddades ut när allt gled bort. Han trodde att han skulle ramla omkull och tänkte att det var tur att han redan satt ner. Han blundade kort. Blodet rann tillbaka till huvudet och yrselattacken gick över. Han såg in i Vargens ögon, fast besluten att inte vika undan med blicken. ”Brukar ni ofta förfölja era släktingar?” Frågan hade slunkit ur honom utan att han tänkt sig för. När han insåg att han just förolämpat ledaren för en klan av lönnmördare och spioner höll han andan mitt i ett andetag. ”Du är orädd. Precis som din morfar. Även din mor hade en hel del mod, som hon använde på sitt sätt.” Hans ena ögonbryn var höjt en aning. De svarta ögonen glimmade till. Shebe kunde känna igen sina egna ansiktsdrag i den äldre mannens ansikte. Det fanns ingen anledning att betvivla att Vargen talade sanning om deras släktskap.


”Det är ett bra personlighetsdrag”, fortsatte Vargen. ”Användbart.” Det knackade på dörren igen. Shebe lät tankarna sväva iväg medan den tunne shinobin kom in i rummet med de utlovade grönsakerna och riset. Maten var frestande, men samtalet lockade mer. Ingen hade tidigare talat med honom om hur hans mor hade varit. Fadern nämnde henne aldrig och Shebe hade slutat ställa frågor för många år sedan. Hans egna minnen var så otydliga att han numera avfärdade dem som drömmar eller fantasier skapade av den pojke han en gång var. Allt hade suddats ihop till en känsla av värme och trygghet, oupplösligt blandad med smärta. Eftersom ingen i hushållet någonsin pratade om Yuko hade han som pojke snart lärt sig att låtsas som om hon inte hade funnits. Samtidigt blev han ständigt påmind av sin styvmor om att han inte hörde ihop med de andra i familjen. Hans mor var som ett tomrum som alltid fanns mellan honom och halvbröderna, och framför allt mellan honom och fadern. Det var antagligen så Sakurako ville ha det. Han hade aldrig velat leta efter likheter mellan sig själv och sin far. Det lilla han trodde sig minnas av sin mor passade inte ihop med hurdan han själv var och det hade inte slagit honom att det kunde finnas nära släktingar på moderns sida som visste mer om Yuko än han själv gjorde. Vad mer kunde mannen som påstod sig vara hans morfarsbror berätta? Vargen sköt fram den avlånga brickan mot honom. På den svartlackerade brickan stod en skål med ångande ris och buljongkokta rotsaker. Bredvid stod ett litet krus och två små sakekoppar. Den kryddiga doften av nyskuren ingefära fick magen att dra ihop sig av hunger. Shebe sträckte sig efter pinnarna, plockade upp ett bambuskott och tuggade. När han kände de krispiga fibrerna mellan tänderna brände det till i ögonen av tacksamhet. Han hade inte insett förrän nu hur utsvulten han var. Vargen iakttog honom när han fyllde munnen med klibbigt ris och drack sig otörstig på den salta buljongen.


”De flesta i vår grupp är släkt med varandra på ett eller annat sätt”, sade Vargen. ”Talangerna som vi är beroende av går i arv, så vi rekryterar främst inom vår stora familj. Blodsband och lojalitet går hand i hand, förstår du. Blodet håller oss samman.” Trots att kroppen skrek efter mer mat stannade Shebes hand vid skålen och dröjde kvar där. Ingen hade tidigare inkluderat honom i ett samtal som handlade om arv och blodsband. Han satt stilla och väntade på att Vargen skulle fortsätta. Blodet som rann allt snabbare i hans ådror gjorde huden febrigt varm. ”Du ska veta att jag har hållit ögonen på dig ända sedan du föddes. Yuko ärvde en del av släktens gåvor med blodet. I sin barndom var hon oöverträffad på att smyga och förfölja och hon kunde hålla sig gömd i flera timmar i sträck. Hon var även skicklig med sin naginata. Min bror hade förhoppningar om att hon skulle leda gruppen efter honom. Men jag förstod redan tidigt att min brorsdotter aldrig skulle använda sina talanger till de uppdrag som vi utför.” Vargen lutade sig fram, tog upp tekoppen och drack utan brådska. Shebe följde hans rörelser med blicken, med ett intresse som han inte känt tidigare. Hur mycket av shinobigruppens ledares egenskaper fanns även i honom själv? Han hade aldrig kunnat föreställa sig att hans mor skulle ha haft talang för naginatan, eller ens att hon skulle ha rört vid ett vapen. Det fanns så mycket han inte kände till. Han tryckte tillbaka känslan av vemod och fokuserade på Vargen, som lät tungspetsen fukta läpparna och fortsatte tala. ”Det var ett slöseri med hennes talanger. Vi skulle ha haft mycket nytta av Yuko. Men jag respekterade hennes vilja, givetvis. Och eftersom jag kände henne så väl är jag inte heller förvånad över att hon aldrig lärde dig något om dina gåvor, som du uppenbarligen besitter. Ni fick ju heller inte särskilt mycket tid tillsammans.” En kall hand kramade hans hjärta, som den så ofta gjorde när han blev påmind om sin mors död. Tankarna gled iväg till det lilla lackerade skrinet, i vilket han förvarade den svarta hårlocken som


var det enda han hade kvar av henne. ”Vem hade kunnat ana att det skulle sluta så illa?” fortsatte Vargen med en eftertänksam ton i rösten. ”Det måste ha varit mycket svårt för dig att förlora din mor så tidigt. Din far… Har han behandlat dig väl under dessa år?” Shebe teg. Hur många gånger hade inte hans styvmor förnedrat honom, utan att hans far hade tagit honom i försvar? Han mindes hur förkrossad han hade blivit som pojke, när hon med ett leende på läpparna meddelade att han inte skulle få träna tillsammans med de andra samurajsönerna. Sättet på vilket hon hade kallat hans mor för en smutsig tjänarinna var fastetsat i hans huvud. Han tänkte på hur vek hans far var, som lät sin hustru förolämpa hans son och därigenom indirekt även förolämpa honom själv. Skämdes hans far över honom och det faktum att han existerade? Hade även fadern önskat att någon annan skulle träda fram och erbjuda sig att ta hand om honom efter Yukos avrättning, på samma sätt som Sakurako måste ha hoppats på det? Kanske kände även han lättnad nu när hans oäkte son var borta. ”Min far är en patetisk ynkrygg som inte vågar stå upp mot skökan han är gift med.” ”Hårda ord, för att komma från en son.” Det fanns ingen förmanande ton i Vargens röst, snarare innehöll konstaterandet en outtalad fråga, som om han ville veta mer om förhållandet mellan far och son. ” Jag anser att jag har rätt att tycka vad jag vill.” Vargen strök med ett finger över hakan utan att släppa honom med blicken. Sedan bildades lätta rynkor i den solbrända huden kring ögonen när hans läppar drogs upp i ett leende. Den äldre mannen nickade instämmande och sträckte sig efter kruset på brickan. Han fyllde de båda kopparna med sake och erbjöd Shebe den ena. ”Skål för blodsbanden som för evigt binder oss samman.” De höjde sina koppar och drack. Risvinet rev och brände på sin väg ner. Han blev ännu varmare och lät musklerna i ryggen


slappna av. Mannen framför honom tycktes inte vilja skada honom. Vargen skulle dessutom aldrig ha låtit Sakurako utnyttja honom eller ha tillåtit att någon talade illa om kvinnan som han älskade. Tanken på att vara släkt med honom fyllde bröstet med en ovan värme. Det var uppenbart vart konversationen var på väg. Vargen skulle inte berätta för honom om shinobigrupperingen om inte tanken var att Shebe skulle bli en av dem. ”Jag förstår att din uppväxt har lämnat mycket att önska, men det ligger bakom dig nu”, sade Vargen. ”Hos oss kommer du att hitta ditt sanna jag. Du kommer att utveckla och utnyttja dina gåvor för att vi ska nå våra gemensamma mål.” Ögonen glimmade när han log. ”Från och med nu är vi allt du behöver. Det är hos oss du hör hemma.” Shebe nickade och drog på munnen till ett leende, för första gången på flera dagar. Det spelade mindre roll om Vargens omtanke var äkta eller inte. I valet mellan att fortsätta på helt egen hand eller anluta sig till Vargens grupp fanns det inget som talade för det förstnämnda. Han behövde någonstans att höra hemma.


Profile for Smakprov Media AB

9789198430806  

9789198430806  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded