Page 1

En annan mans grav


Tidigare utgivning Boströms förlag Svarta sinnen 1998 Bokförlaget Forum Den hängande trädgården 2000 Förlorade själar 2001 När mörkret faller 2002 Fallen 2003 Botgörarna 2004 Blodsband 2005 Adress Fleshmarket Close 2006 Minotaur I de dödas namn 2007 Rebus sista fall 2008 Öppet hus 2009 Misstro 2010 En omöjlig död 2012


Ian Rankin

En annan mans grav Översättning Ulf Gyllenhak

STOCKHOLM 2013


Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Vila i frid Jackie Leven

Copyright © John Rebus Ltd. 2012 Engelska originalets titel Standing in Another Man’s Grave Omslag Imperiet Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-85419-84-5


Prolog


i Han förvissade sig om att han inte stod alltför nära den öppna graven. Slutna led med de andra sörjande mellan honom och graven. Kistbärarna hade kallats fram med nummer i stället för namn – sex stycken med den avlidnes son i täten. Regnet hade inte riktigt börjat falla ännu, men det skulle inte dröja länge. Kyrkogården var tämligen ny och låg i stadens sydöstra utkant. Han hade undvikit gudstjänsten, precis som han tänkte undvika drinkarna och smörgåsarna efteråt. Han granskade de sörjandes bakhuvuden: böjda axlar, ryckningar, nysningar och harklingar. Här fanns personer han kände, men förmodligen inte särskilt många. En glipa avtecknade sig mellan två av de sörjande och han fick syn på kanten av graven. Själva sidorna av graven hade täckts med gröna tygstycken, som för att dölja den hårda jorden. Ord yttrades men han kunde inte höra allihop. Cancern nämndes inte. Jimmy Wallace hade ”grymt ryckts bort” och efterlämnat änka och tre barn samt fem barnbarn. De där barnbarnen stod längst fram någonstans och de flesta av dem var gamla nog att förstå vad det här var frågan om. Änkan hade utstött ett ensamt genomträngande jämmerskri och fick tröst. Herregud, han behövde en cigarrett. Hur väl hade han känt Jimmy Wallace? Han hade inte träffat honom på fyra eller fem år, men de hade arbetat på samma polisstation för drygt tio år sedan. Wallace hade visserligen varit uniformerad polis och inte kriminalare, men han var ändå en person man talade med. Skämt och skvaller och emellanåt en och annan användbar uppgift. Han hade gått i pension sex år tidigare, ungefär samtidigt med att han hade fått sin diagnos och börjat behandlas för sin cancer och tappat håret. 7


Född med en alldeles särskild humor … Vilket kanske var sant, men det var bättre att vara bedrövad och i livet. Han kände paketet med cigarretter i fickan, han visste att han kunde gå undan ett par steg, kanske gömma sig bakom ett träd och ta sig ett bloss. Tanken påminde honom om skolåren, när det hade funnits cykelskjul som hade dolt eleverna från utsikten genom rektorns fönster. Ibland dök det upp någon lärare och bad om eld eller en cigarrett eller ibland hela satans paketet. En välkänd person på orten … I alla fall välkänd för brottslingar som han hade hjälpt till att få inspärrade. Kanske hade också några av hans gamla kolleger dykt upp för att betyga sin vördnad. Kistan sänktes ner i graven, änkan jämrade sig igen, eller kanske var det någon av döttrarna. Ett par minuter senare var det över. Han visste att det fanns en liten grävskopa stående undangömd någonstans i närheten. Den hade använts för att gräva hålet och skulle användas för att fylla igen det. Jordhögen hade täckts över med än mer grönt tyg. Allt var mycket smakfullt. Majoriteten av de sörjande dröjde sig inte kvar. En man med kraftigt fårat ansikte och ständigt slokande mungipor stoppade ner händerna i fickorna på sin svarta yllerock och gick fram mot honom med en ytterst lätt, igenkännande nick. ”John”, sade han. ”Tommy”, svarade Rebus och nickade i sin tur. ”Snart blir det väl din eller min tur.” ”Men inte ännu.” De två männen började gå mot kyrkogårdsgrindarna. ”Behöver du lift?” Rebus ruskade på huvudet. ”Jag har bilen med mig.” ”Trafiken är en mardröm – som vanligt.” Rebus sträckte fram en cigarrett, men Tommy Beamish berättade att han hade slutat för några år sedan. ”Läkaren sade till mig att det hämmar ens utveckling.” Rebus tände en cigarrett och tog ett bloss. ”Hur länge sedan var det du gick i pension?” ”För tolv år sedan. Jag är en av dem som har haft tur. Alltför 8


många har vandrat samma väg som Tommy – en guldklocka och vips, så ligger de på obduktionsbordet.” ”Härliga framtidsutsikter.” ”Är det därför du fortsätter arbeta? Jag hörde att du är knuten till cold case-gruppen.” Rebus nickade långsamt. De var nästan framme vid grindarna nu. Den första av bilarna körde förbi. I baksätet satt flera av familjemedlemmarna och stirrade stelt framför sig. Han kunde inte komma på något mer att säga till Beamish. Olika grader, olika polisavdelningar. Han försökte dra sig till minnes namnen på kolleger som de kunde ha känt båda två. ”Nä … ja …” Kanske kände Beamish på samma sätt. Han sträckte fram handen. Rebus skakade den. ”Vi ses säkert snart.” ”Bara det inte handlar om att någon av oss ska ner i jorden.” Med en fnysning gick Beamish därifrån och slog upp kragen mot det strilande regnet. Rebus malde sönder cigarretten under hälen, väntade ett par ögonblick och styrde sedan stegen mot bilen. Trafiken i Edinburgh var mycket riktigt en fullständig mardröm. Provisoriska trafikljus, avstängda vägar, omläggningar. Långa köer överallt. Merparten av kaoset berodde på anläggningen av en spårvagnslinje mellan flygplatsen och stadskärnan. När bilen stod still kontrollerade han telefonen för att se om han hade fått några meddelanden vilket han inte hade, något som egentligen inte förvånade honom. Inga brådskande fall krävde hans uppmärksamhet: han arbetade med de som varit döda i många år, mordoffer som hade glömts bort av världen i stort. Hans enhet, Serious Crime Review Unit eller SCRU, arbetade med elva fall. De gick så långt tillbaka som 1966 och det senaste var från 2002. I de fall där det fanns gravar att besöka, hade Rebus besökt dem. Familjer och vänner lämnade fortfarande blommor vid några få, och han hade skrivit ner namnen på eventuella kort i sin anteckningsbok och fogat dem till respektive akt – men varför visste han inte riktigt. När han satte på bilens cd-spelare trängde Jackie Levens djupa och innerliga röst fram ur högta9


larna. Han sjöng om att stå i en annan mans grav, ”standing in another man’s grave”. Rebus ögon smalnade. För ett ögonblick var han tillbaka på kyrkogården, nöjd med att stirra på huvuden och axlar. Han sträckte sig över passagerarsätet och lyckades få loss texthäftet från fodralet. Låten hette ”Another Man’s Rain”. Det var det Jackie sjöng om: att stå i en annan mans regn, ”standing in another man’s rain”. ”Det är nog dags att du kollar hörseln”, muttrade Rebus för sig själv. Också Jackie Leven var död. Något år yngre än Rebus. De kom från Fife bägge två. Rebus undrade om hans skola någonsin hade mött sångarens skola i fotboll – det var nästan enda gången som elever från olika skolor träffade varandra. Men det hade egentligen ingen betydelse: Rebus hade aldrig spelat i A-laget utan i stället varit hänvisad till att erbjuda uppmuntran från den iskalla sidlinjen medan tacklingar genomfördes, mål gjordes och förolämpningar utbyttes. ”Och stod i varenda jävels regn”, sade han högt. Bilen bakom honom tutade. Chauffören hade bråttom. Han hade möten som väntade på honom, viktiga personer som han svek. Världen skulle gå under i ett eldhav om inte den här bilkön började röra på sig. Rebus undrade hur många timmar av sitt eget liv han hade slängt bort på det här. Eller på att sitta och spana. Eller på att fylla i blanketter, rekvisitioner och arbetsscheman. Hans telefon plingade till och talade om att han hade fått ett meddelande. Det var från hans chef. Jag tyckte du sade 3! Rebus sneglade på klockan. Den var fem minuter över tre. Om ungefär ytterligare tjugo minuter skulle han vara framme på kontoret. En gång i tiden hade han kunnat använda sig av siren och saftblandare. Han kunde ha kört ut i den mötande filen och förlitat sig på ödet att han inte skulle hamna på akuten. Men nuförtiden hade han inte ens en riktig polislegitimation, för han var inte polis längre. Han var pensionerad polis som arbetade för Lothian and Borders-polisen i egenskap av civilist. Hans chef var den ende medlemmen av enheten som fortfarande tjänstgjorde 10


som polis. En polis som inte alls var lycklig med sin senaste kommendering att sitta barnvakt för ett gäng gamlingar. Som inte heller alls var lycklig över mötet klockan tre eller att Rebus var försenad. Vadan denna brådska? textade Rebus som svar, bara för att retas. Sedan skruvade han upp musiken, spelade upp samma spår som förut. Det verkade fortfarande som om Jackie Leven stod i en annan mans grav. Som om det inte vore illa nog med regn.

11


ii Han ruskade av sig rocken inne på kontoret och bar den över golvet till kroken på den bortre väggen. Den droppade oavbrutet. ”Tack för omtanken”, sade Cowan. ”Jag ber om ursäkt, Danny.” ”Daniel”, rättade Cowan honom. ”Förlåt, Dan.” Cowan satt på ett av skrivborden. Fötterna räckte inte riktigt ner till golvet, så byxorna hade åkt upp och avslöjade ett par röda paisleymönstrade strumpor ovanför skinande svarta läderskor. Han förvarade skokräm och skoborste i den nedersta lådan i skrivbordet. Rebus kände till detta eftersom han hade öppnat lådan vid ett tillfälle när Cowan inte hade varit inne i rummet efter att först ha kontrollerat de två lådorna ovanför. ”Vad letar du efter?” hade Elaine Robison frågat. ”Ledtrådar”, hade Rebus svarat. Robison stod framför honom nu och gav honom en mugg kaffe. ”Hur gick det?” frågade hon. ”Det var en begravning”, svarade Rebus och förde muggen mot läpparna. ”Om vi kunde börja”, fräste Cowan till. Den grå kostymen såg inte ut att stämma på honom. Axlarna verkade alldeles för kraftigt stoppade och slagen för breda. Han förde ena handen trotsigt genom håret. Rebus och Robison satte sig bredvid Peter Bliss, vars andhämtning lät ansträngd också i viloläge. Men han hade givit ifrån sig samma väsande ljud också för tjugo år sedan, och måhända tjugo år innan dess. Han var bara något äldre än Rebus och hade arbetat för den här enheten längre än någon av de andra. Han satt med händerna knäppta över sin ofantliga mage, som om han 12


utmanade universum att utsätta honom för något han inte hade varit med om tidigare. Han hade definitivt sett många som kriminalinspektör Daniel Cowan tidigare, något han hade förklarat för Rebus första dagen Rebus arbetade för enheten: ”Han anser att vi är under hans värdighet. Han tror sig själv om för mycket och det är därför ledningen har tröttnat på honom. De har förvisat honom hit för att han ska lära sig att veta hut.” Innan Bliss hade gått i pension hade han varit kriminalkommissarie – samma som Rebus. Elaine Robison hade varit kriminalassistent, och skyllt bristen på befordran på att hon alltid hade satt familjen framför karriären. ”Det gjorde du helt rätt i”, hade Rebus sagt till henne och ti­llagt (efter att han hade känt henne ytterligare ett par veckor) att hans eget äktenskap hade förlorat kampen mot hans yrke redan tidigt. Robison hade helt nyligen fyllt blott femtio år. Hennes son och dotter hade flugit ur boet, tagit examen från college och flyttat söderut för att få arbete. Det stod inramade porträtt av dem på hennes skrivbord bredvid foton av Robison själv där hon poserade högst upp på Sydney Harbour och framför manöverpanelen på ett lätt flygplan. Hon hade nyligen börjat färga håret, även om Rebus inte tyckte att det behövdes. Även om hon hade låtit de grå strimmorna skina igenom skulle hon ha sett tio år yngre ut än hon var och till och med kanske kunna uppfattas som trettiofem – alltså jämngammal med Cowan. Han trodde att Cowan avsiktligt hade ställt i ordning stolarna. De satt på ett rakt led framför hans skrivbord, så att de allihop var tvungna att titta upp mot honom. ”Valde du de där strumporna på grund av ett vad, Danny?” frågade Rebus bakom sin mugg. Cowan parerade kommentaren med ett lätt leende. ”Är det verkligen sant, John? Att du har ansökt om att bli polis igen?” Han väntade på att Rebus skulle vidgå att det stämde. Pensionsåldern hade höjts vilket innebar att personer av Rebus årgång kunde ansöka om att få inträda i tjänst igen. ”Men saken är den”, fortsatte Cowan och lutade sig framåt lite, ”att de kommer att be 13


mig om en referens. Och som du beter dig, kommer jag inte att kunna skriva något hyllningsbrev.” ”Men du kan få min autograf ändå”, försäkrade Rebus honom. Det var svårt att avgöra om Peter Bliss väsande ljud just hade antagit en djupare ton eller om han bara kvävde ett skratt. Robison tittade ner i sitt knä och log. Cowan ruskade långsamt på huvudet. ”Får jag påminna er allihop”, sade han lågt, ”om att den här enheten är nedläggningshotad, och om den läggs ner, kommer bara en av oss att vara välkommen tillbaka till kåren.” Han pekade med ett finger mot sitt eget bröst. ”Ett resultat skulle vara trevligt. Någon sorts framsteg överhuvudtaget skulle vara trevligt.” De visste allihop vad han talade om. Åklagarmyndigheten höll på att organisera en egen avdelning för olösta mord – Cold Case Unit, CCU – som skulle ha hand om hela Skottland. Om denna avdelning tog över deras fall, skulle deras arbeten inte längre finnas kvar. CCU skulle arbeta med utgångspunkt i en databas om nittiotre fall som sträckte sig tillbaka ända till 1940-talet, däribland alla de som låg inom Lothian and Borders-polisens domvärjo. När CCU väl hade kommit igång med sin verksamhet skulle man självfallet börja ifrågasätta vitsen med att ha en liten enhet som arbetade med samma sak i Edinburgh. Budgeten var snål. Det muttrades redan om att arbetet med att damma av gamla olösta fall i grund och botten bara tog pengar från pågående (och mer angelägna) utredningar i och runt staden. ”Ett resultat skulle vara trevligt”, upprepade Cowan. Han reste sig tvärt upp från skrivbordet, gick runt det, tog ner ett tidningsurklipp från väggen och viftade dramatiskt med det. ”Enheten för olösta mord i England”, läste han entonigt. ”Misstänkt åtalad för mord på tonåring begånget för nästan femtio år sedan.” Han höll upp tidningsurklippet framför ansiktet på dem. ”DNA … brottsplatsanalys … vittnen som plågats av sina samveten. Vi vet hur det här fungerar, så vad sägs om att försöka få det att fungera?” Han verkade vilja ha ett svar, men ingen sade något. Tystnaden bara fortsatte tills Robison bröt den. 14


”Det är inte alltid vi har resurserna”, replikerade hon, ”för att inte tala om bevisen. Det är svårt att göra några DNA-tester när offrets kläder har försvunnit någonstans längs vägen.” ”Men nog finns det ett antal fall där vi har kläder, eller hur?” ”Och kan vi begära att varenda man på en ort förser oss med DNA-prover så att vi kan försöka få en träff?” tillade Bliss. ”Och vad ska vi göra med dem som har dött eller flyttat sin väg sedan tidpunkten i fråga?” ”Det är just den positiva inställningen som gör att jag tycker så mycket om dig, Peter.” Cowan lade urklippet på skrivbordet och korsade armarna. ”För er egen skull”, sade han. ”Inte för min, för jag kommer att klara mig galant, men för er skull.” Han gjorde en konstpaus. ”Det är för er skull som vi måste få det här att fungera.” Tystnaden lägrade sig i rummet igen och den bröts bara av Bliss rosslingar och av en suck från Robison. Cowan tittade oavvänt på Rebus, men Rebus var upptagen med att hälla i sig det sista kaffet ur muggen.

15


iii Också Bert Jansch var död. Rebus hade sett honom uppträda solo ett par gånger i Edinburgh under årens lopp. Jansch var född i Edinburgh men hade gjort sig ett namn i London. Efter arbetet den kvällen, när Rebus var ensam i sin lägenhet, spelade han ett par av Pentangles album. Han var ingen expert, men han kunde skilja Janschs gitarrspel från den andre gitarristen i bandet, John Renbourn. Såvitt han visste levde Renbourn fortfarande – han kanske till och med bodde i Borders. Eller var det Robin Williamson? Han hade tagit med sig sin kollega Siobhan Clarke till en konsert med Renbourn och Williamson vid ett tillfälle och kört henne hela vägen till Biggar Folk Club utan att berätta varför. När de två musikerna klev ut på scenen – och såg ut som om de just vaknat till liv i sina länstolar av ljudet från en rytande brasa – hade han lutat sig fram mot henne. ”En av dem spelade faktiskt på Woodstock”, hade han viskat. Han hade fortfarande kvar biljetten till den där konserten på Biggar någonstans. Han brukade spara på sådana saker, även om han visste att det bara skulle bli ytterligare något som hamnade i soptunnan den dagen han inte längre levde. Bredvid skivspelaren låg ett plastplektrum. Han hade köpt det för åratal sedan, efter att ha sett sig omkring i en musikbutik och sagt åt den unge killen bakom disken att han kanske skulle komma tillbaka senare och också köpa en gitarr. Butiksbiträdet hade nämnt att plektrumet hade tillverkats av en skotte som hette Jim Dunlop som också tillverkade effektpedaler. Under årens lopp hade Rebus nött bort texten från plektrumet, men han hade aldrig använt det på någon gitarr. ”Jag lärde mig inte att flyga flygplan heller”, sade han till sig själv. 16


Han granskade cigarretten han höll i handen. Han hade genomgått en hälsoundersökning några månader tidigare och fått höra de vanliga varningarna. Också hans tandläkare hade undersökt honom noga på jakt efter de första tecknen på något otäckt. Än så länge hade han haft tur. ”All tur tar slut förr eller senare”, hade hans tandläkare sagt till honom. ”Sanna mina ord.” ”Går det bra om jag helgarderar det påståendet?” hade Rebus svarat. Han fimpade cigarretten i ett askfat och räknade hur många som fanns kvar i paketet. Åtta, vilket innebar att han hade rökt tolv hittills i dag. Det var väl inte så illa? Förut skulle han ha rökt upp ett helt paket och öppnat ett nytt. Han drack inte lika mycket heller, ett par öl per kväll och ett litet glas eller tre med whisky innan han gick och lade sig. Han hade öppnat en öl nu – dagens första. Varken Bliss eller Robison hade velat ta en drink efter jobbet, och han hade ingen lust att fråga Cowan. Det var inte alls ovanligt att Cowan dröjde sig kvar på kontoret till sent på kvällen. De var inhysta i polisens huvudkontor på Fettes Avenue, vilket gav Cowan chansen att stöta på högre uppsatta befäl, folk som potentiellt kunde vara användbara för honom och som kunde lägga märke till att han hade välpolerade skor och alltid var noga med att tilltala dem med rätt titel. ”Det kallas för stalking”, hade Rebus en gång sagt till honom efter att han ertappat honom med att skratta alltför hjärtligt åt ett gammalt skämt en av polisintendenterna hade berättat i korridoren. ”Och jag lade märke till att du inte tillrättavisar honom när han kallar dig för Dan …” Men på sätt och vis tyckte Rebus synd om Cowan. Det fanns definitivt mindre dugliga poliser som mer framgångsrikt hade klättrat uppför karriärstegen. Det var absolut något Cowan var medveten om och det tärde på honom så till den grad att han nästan kände sig helt uppgiven. Detta var något som hade påverkat Cowans enhet, vilket var högst beklagligt. Rebus tyckte om flera aspekter av arbetet. Han kände en liten darrning av förväntan 17


varje gång han knöt upp snöret runt en gammal akt. Ibland rörde det sig om flera lådor material som blev inledningen på en resa tillbaka genom tiden. Gulnade tidningsurklipp innehöll inte bara beskrivningar av brottet, utan här fanns också nationellt och internationellt nyhetsmaterial plus sport och annonser. Han bad Elaine Robison att gissa hur mycket en bil eller ett hus hade kostat 1974, och läste upp fotbollstabeller för Peter Bliss, som hade en alldeles särskild fallenhet för att minnas namnen på spelare och managers. Men så småningom var det själva brottet som började fascinera Rebus, detaljerna, intervjuerna, bevismaterialet och familjens vittnesmål: någon tror att han kan klara sig undan … vet att han klarade sig undan. Han hoppades att alla de här mördarna befann sig där ute någonstans och blev alltmer illa till mods för varje år som gick när de läste om framstegen inom det kriminaltekniska och vetenskapliga området. När deras barnbarn ville titta på CSI eller Mördare okänd, var de kanske tvungna att lämna rummet och sätta sig i köket. Kanske klarade de inte av att läsa tidningarna eller ens avslappnat lyssna på nyheterna i radio och teve av rädsla för att de skulle få höra att fallet återigen börjat utredas. Rebus hade lagt fram den idén för Cowan: att få massmedierna att regelbundet rapportera om genombrott, oavsett om de var verkliga eller inte, bara för att gärningsmännen skulle känna att någon flåsade dem i nacken. ”Det kanske skulle kunna ge resultat.” Men Cowan hade inte varit intresserad: hade inte massmedierna redan fått tillräckligt mycket på huden för att man fabricerat en massa historier? ”Det skulle ju inte vara de som gjorde det”, hade Rebus framhärdat, ”det skulle vara vi.” Men Cowan hade bara ruskat på huvudet. Skivan hade nått slutet och Rebus lyfte undan nålen från vinylen. Klockan var inte nio ännu, och det var alldeles för tidigt för att överväga att gå och lägga sig. Han hade redan ätit och han hade redan kommit fram till att det inte fanns något på teve som 18


var värt att titta på. Ölflaskan var tom. Han gick bort till fönstret och stirrade ut mot hyreshuset mittemot. Ett par barn i pyjamas stirrade tillbaka mot honom från en lägenhet på första våningen. Han vinkade, vilket fick barnen att springa bort från fönstret. Nu rusade de runt varandra i mitten av sitt rum och hoppade upp och ner. De var inte det minsta sömniga och han hade avförts från deras universum. Men han visste vad de hade berättat för honom – att det fanns en helt annan värld där ute. Och det kunde bara innebära en sak. ”Puben”, sade Rebus högt, sträckte sig efter telefonen och nycklarna. När han stängde av skivspelaren och förstärkaren fick han syn på plektrumet igen och bestämde sig för att det också fick följa med.

19


Del ett

En man försvinner nerför trapporna till en bar

Med ett stycke sårad himmel …


1 Han var den enda personen på kontoret när telefonen ringde. Cowan och Bliss hade gått till matsalen, och Robison skulle på läkarbesök. Rebus lyfte luren. Det var receptionen. ”Jag har en dam här som vill tala med kriminalkommissarie Magrath.” ”Då har du kopplat samtalet fel.” ”Hon säger tvärtom.” Rebus betraktade Bliss komma in i rummet med en läskedryck i ena handen och en smörgås i den andra samtidigt som han höll fast en kartong pommes frites mellan tänderna. ”Vänta lite”, sade han in i luren. Sedan vände han sig mot Bliss: ”Känner du till en kriminalkommissarie som heter Magrath?” Bliss lade smörgåsen på skrivbordet och lyfte ner kartongen med pommes frites från munnen. ”Han var först på plan”, berättade han för Rebus. ”Vad menar du?” ”Han var den första chefen för den här enheten – vi är alla så att säga hans barn.” ”För hur länge sedan då?” ”Ja, det kan nog vara en femton år sedan.” ”Det står någon vid receptionen som söker honom.” ”Då önskar jag lycka till.” Bliss såg Rebus blick. ”Nej, han är inte död. Han gick i pension för sex år sedan. Han köpte ett hus uppe i norr vid kusten.” ”Kommissarie Magrath har inte arbetat här på sex år”, förklarade Rebus in i luren. ”Skulle någon annan kunna ta hand om det här?” hörde han från andra änden. ”Vi har händerna fulla här – vad gäller det?” 23


”En försvunnen person.” ”Det är inte riktigt vår avdelning.” ”Hon träffade tydligen kommissarie Magrath. Han gav henne sitt visitkort.” ”Vad heter hon?” frågade Rebus. ”Nina Hazlitt.” ”Nina Hazlitt?” upprepade Rebus så att Peter Bliss skulle höra. Bliss tänkte efter ett ögonblick och sedan ruskade han på huvudet. ”Vad tror hon att vi kan hjälpa henne med?” frågade Rebus mannen i receptionen. ”Vore det inte lättare om ni frågade henne det själva?” Rebus tänkte igenom det hela ett ögonblick. Bliss satt bakom sitt skrivbord och öppnade plastförpackningen med sin räksmörgås med Thousand Island-sås – han köpte alltid samma sak från matsalen. Cowan skulle snart dyka upp med fingrar som luktade av chips med baconsmak. Det kanske inte vore så dumt att gå ner till bottenvåningen trots allt. ”Jag kommer om fem minuter”, sade han och lade på luren. Sedan frågade han Bliss om deras avdelning någonsin hade utrett försvunna personer. ”Tycker du inte att vi har nog med arbetsuppgifter redan som det är?” Bliss sparkade lätt till en av halvdussinet dammiga boxar med arkivmaterial som stod bredvid honom. ”Kanske arbetade Magrath med försvunna personer innan han kom hit.” ”Som jag minns det var han vanlig kriminalare.” ”Kände du honom?” ”Det gör jag fortfarande. Han ringer hem till mig emellanåt för att kolla att den här enheten fortfarande finns kvar. Det var han som anlitade mig – det var nästan det sista han gjorde innan han gick i pension. Efter honom sköttes avdelningen av Eddie Tranter och sedan var det Cowans tur.” ”Hör jag mitt namn nämnas?” sade Cowan och gick in genom dörröppningen. Han rörde om i en cappuccino med en vit plastsked. Rebus visste att han skulle fortsätta slicka på den där skeden 24


tills det inte fanns ett spår av skum kvar på den varefter han skulle slänga den i papperskorgen. Sedan skulle han sörpla i sig kaffet medan han gick igenom sina nya mejl på datorn. Och rummet skulle fyllas av lukten av rökt bacon och Thousand Island-sås. ”Cigarrettpaus”, sade Rebus och krånglade på sig kavajen. ”Bara du inte blir borta för länge”, varnade Cowan honom. ”Saknar du mig redan?” frågade Rebus, gav honom en slängkyss och gick iväg mot dörren. Receptionsområdet var inte stort, och det var lätt att förstå vem hon var eftersom hon var den enda som satt ner på den korta raden med stolar. Hon rusade upp så fort som Rebus närmade sig. Handväskan i hennes knä föll till golvet och hon hukade sig ner och föste ihop innehållet. Papperslappar, flera pennor, tändare, solglasögon och en mobiltelefon. Rebus bestämde sig för att låta henne göra det utan att hjälpa till och låta henne resa sig upp igen, ordna kläderna och håret och samla sig. ”Jag heter Nina Hazlitt”, sade hon och sköt fram en hand mot honom för att de skulle hälsa på varandra. ”John Rebus”, svarade han. Hennes handskakning var bestämd och flera guldarmband dansade på hennes handled. Det rödblonda håret var klippt i vad Rebus skulle ha kallat för en bob. Han gissade på att hon var i slutet av fyrtioårsåldern. Hon hade skrattrynkor på ömse sidor av de ljusblå ögonen. ”Har kriminalkommissarie Magrath gått i pension?” Rebus nickade som svar, och hon gav honom visitkortet. Det var gammalt och smutsigt och kanterna var böjda. ”Jag försökte faktiskt ringa …” ”Det där är ett gammalt nummer. Vad är det ni vill, ms Hazlitt?” Han gav tillbaka visitkortet till henne och stoppade ner händerna i fickorna. ”Jag talade med kriminalkommissarie Magrath 2004. Han var mycket frikostig med sin tid.” Orden forsade fram. ”I slutändan lyckades han inte hjälpa mig, men han gjorde vad han kunde. Det var inte alla som var som han – och det är precis likadant nu. 25


Så jag tänkte att jag kanske skulle söka upp honom igen.” Hon tystnade. ”Har han verkligen gått i pension?” Rebus nickade. ”För sex år sedan.” ”För sex år sedan …” Hon stirrade förbi honom med ofokuserad blick, som om hon undrade vart tiden hade tagit vägen. ”Jag fick höra att ni var här angående en försvunnen person”, sade han uppfordrande. Hon blinkade till för att återvända till här och nu. ”Min dotter Sally.” ”När försvann hon?” ”Nyårsafton 1999”, sade Hazlitt entonigt. ”Och hon har inte synts till sedan dess?” Kvinnan sänkte huvudet och ruskade på det. ”Det var tråkigt att höra”, sade Rebus. ”Men jag har inte givit upp.” Hazlitt drog ett djupt andetag och såg honom i ögonen. ”För det kan jag inte göra förrän jag får veta sanningen.” ”Det förstår jag mycket väl.” Hennes blick veknade något. ”Det är något jag har fått höra så många gånger …” ”Det tror jag säkert.” Han vände blicken mot fönstret. ”Jo, jag var just på väg ut för att ta en cigarrett – ni kanske också skulle vilja röka?” ”Hur vet ni att jag röker?” ”Jag såg vad ni hade i handväskan, ms Hazlitt”, sade han och ledde iväg henne mot dörren. De gick längs infarten mot huvudvägen. Hon hade tackat nej till hans Silk Cut och i stället tänt en av sina egna mentolcigarretter. När hans billiga tändare vägrade att fungera, hade hon plockat upp sin Zippo ur handväskan. ”Det är inte ofta man ser kvinnor som har sådana där”, kommenterade han. ”Det var min mans.” ”Var?” ”Han levde bara i ett år efter att Sally försvann. Läkaren sade 26


att det var en blodpropp. De gillar inte att skriva krossat hjärta på dödsattester.” ”Är Sally ert enda barn?” Hazlitt nickade. ”Hon hade just fyllt arton år. Hon hade ett halvår kvar till examen och sedan skulle hon börja läsa på universitet. Hon tänkte studera engelska. Tom var engelsklärare …” ”Tom var alltså er man?” Hon nickade. ”Med hela huset fullt av böcker är det knappast förvånande att hon påverkades åt det hållet. När hon var liten brukade Tom läsa godnattsaga för henne. En kväll gick jag in till dem och förväntade mig att det skulle vara en sagobok, men det var Lysande utsikter.” Minnet fick henne att le och rynkorna i ansiktet betonades. Trots att hon hade drygt hälften av cigarretten kvar, snärtade hon iväg den ut i körfältet. ”Sally och några av hennes vänner hade hyrt en liten stuga inte långt från Aviemore. Vår julklapp hade varit att vi betalat hennes andel av hyran.” ”Millennieskiftet”, kommenterade Rebus. ”Jag förmodar att det inte var billigt.” ”Det var det inte. Men stugan var tänkt för fyra personer och de klämde in sig sex stycken. Det gjorde ju att det blev lite billigare.” ”Var hon skidåkare?” Hazlitt ruskade på huvudet. ”Jag vet att det är vad Aviemore är känt för, och åtminstone två av flickorna kunde åka skidor, men Sally ville bara ha kul. De hade varit inne i själva samhället – de hade blivit bjudna till ett par fester. De trodde allihop att hon var på den andra festen. Det hade inte förekommit några bråk och så vidare.” ”Hade hon druckit?” ”Det tror jag.” Hazlitt knäppte sin tunna kappa mot kylan. ”Jag hade förväntat mig att hon skulle ringa mig vid midnatt, även om jag visste att hon aldrig hade särskilt bra mottagning på sin mobil ens i områden där det inte brukar vara några problem. Morgonen därpå trodde hennes vänner att hon hade hängt med någon hem och sov av sig ruset någon annanstans.” Hon tystnade tvärt och såg honom i ögonen. ”Inte för att hon brukade göra på det viset.” 27


”Hade hon någon pojkvän?” ”De hade gjort slut den hösten. Polisen förhörde honom.” Rebus mindes inte fallet överhuvudtaget, men å andra sidan låg Aviemore långt norrut från Edinburgh. ”Tom och jag var tvungna att åka upp till Skottland …” ”Från var då?” avbröt Rebus henne. Han hade utgått från att hon bodde i Edinburgh, även om hennes accent var engelsk. ”London”, upplyste hon honom. ”Crouch End – känner ni till det?” Rebus ruskade på huvudet. ”Vi hade tur – Toms föräldrar hjälpte oss att köpa huset när vi gifte oss. De hade fått en del pengar.” Hon avbröt sig. ”Ursäkta mig. Jag vet att det inte är relevant.” ”Har ni fått höra det förut?” gissade han. ”Av ett stort antal poliser”, medgav hon med ytterligare ett bedrövat leende. ”Hur kom det sig att ni talade med Magrath?” frågade Rebus som var uppriktigt nyfiken. ”Jag talade med alla – alla som hade tid med mig. Magrath hade förekommit i en tidningsartikel. Han var specialiserad på gamla olösta brott. Och efter att det försvann en flicka till …” Hon såg att hon hade hans uppmärksamhet och drog ett djupt andetag, som om hon gjorde sig beredd att hålla ett tal. ”Maj 2002, vid A834:an nära Strathpeffer. Hon hette Brigid Young. Hon var trettiofyra och auktoriserad revisor. Hennes bil stod parkerad vid vägen. Ett av däcken hade fått punktering. Hon försvann och ingen har sett henne sedan dess. Det är så många människor som försvinner varje år …” ”Men något gjorde att det här fallet skilde sig åt?” ”Jo, det är ju samma väg.” ”Är det?” ”Strathpeffer ligger alldeles vid A9:an – ni kan ju alltid se efter på en karta om ni inte tror mig.” ”Jag förstår”, sade Rebus. Hon tittade ilsket på honom. ”Jag känner igen det tonläget. Det innebär att ni börjar undra vad jag är för en filur.” ”Gör jag?” 28


Hon ignorerade hans kommentar och fortsatte. ”Den tredje försvann 2008 vid A9:an – en handelsträdgård mellan Stirling och Auch…” Hon rynkade på pannan. ”Gleneagles Hotel ligger där.” ”Auchterarder?” Hon nickade. ”En tjugotvååring som hette Zoe Beddows. Hennes bil stod kvar på parkeringsplatsen dagen därpå och nästa dag också. Det var då folk började reagera.” Rebus hade rökt upp cigarretten ända ner till filtret. ”Ms Hazlitt …”, började han. Hon sträckte upp handen för att hejda honom. ”Jag vet vad ni tänker säga för jag har hört det så många gånger. Det finns inga bevis, man har aldrig hittat några lik, så vad polisen anbelangar har det inte begåtts något brott. Jag är bara en mor som har förlorat förståndet eftersom hon har förlorat sitt enda barn. Är det en bra sammanfattning, kommissarie Rebus?” ”Jag är inte kommissarie”, svarade han lågt. ”Jag var kommissarie, men jag är pensionerad. Jag arbetar för polisen som civilist. Förutom när det handlar om gamla olösta brott saknar jag all makt och myndighet, vilket innebär att jag inte är till någon större hjälp för er.” ”Men vad är detta om inte gamla olösta brott?” Hon darrade på rösten och talade betydligt högre nu. ”Det är möjligt att jag kan hitta någon som ni kan tala med.” ”Menar ni kriminalpolisen?” Hon väntade på att han skulle nicka. Hon slog armarna om sig själv och vände sig bort från honom. ”Jag kommer just därifrån. Kommissarien ville knappt prata med mig.” ”Kanske skulle det hjälpa om jag växlade några ord med honom först …” Rebus sträckte in handen i kavajen efter telefonen. ”Det var inte en han utan en hon. Tydligen heter hon Clarke.” Hon vände sig om mot honom igen. ”För det har nämligen hänt igen. Och det kommer att fortsätta att hända.” Hon tystnade och pressade ihop ögonen. En ensam tår började att rinna nerför väns­ terkinden. ”Sally var bara den första …” 29


2 ”Jo, jag skulle vilja tala med dig”, sade Rebus och klev ur bilen. ”Vad är det med dig?” frågade kriminalkommissarie Siobhan Clarke och vände lätt på huvudet för att titta på byggnaden som hon just hade lämnat. ”Har du så dåliga minnen härifrån att du inte vill gå in?” Rebus dröjde ett ögonblick för att titta på den trista tvåvåningsfasaden till polisstationen på Gayfield Square. ”Jag kom just hit”, förklarade han fast han i själva verket hade suttit i Saaben i åtminstone fyra eller fem minuter och trummat med fingrarna mot ratten. ”Det ser ut som om du är på väg härifrån …” ”Det var en bra slutsats.” Hon log och tog ett par steg framåt och kysste honom lätt på kinden. ”Hur har du haft det?” ”Jag verkar fortfarande ha en viss aptit på livet.” ”Vilket alltså betyder sprit och nikotin?” Rebus ryckte på axlarna, återgäldade hennes leende men höll tyst. ”Men för att besvara din fråga”, sade hon, ”så tänkte jag äta en sen lunch. Det finns ett kafé på Leith Walk.” ”Frågar du om jag vill göra dig sällskap, finns det vissa villkor.” ”Och vilka skulle de vara?” ”Inga chips med baconsmak eller räkor.” Hon verkade begrunda detta ett ögonblick. ”Det uppfattar jag som ett rimligt krav.” Hon tecknade mot hans Saab. ”Du kommer att få böter om du låter bilen stå där. Det finns avgiftsbelagda parkeringsplatser på andra sidan gatan.” ”För ett pund och åttio pence i timmen? Glöm inte bort att jag är pensionär.” ”Men det kanske finns några platser på parkeringsplatsen?” ”Jag gillar att ta risker.” 30

9789185419845