mi c h e l l e pav e r
”Vem där?” ropar en mansröst: skarp, kultiverad, gammal. Herregud, det här är inte dörrarna till sällskapsrummet, jag har gått fel. ”Jag ber om ursäkt, jag har …” ”Stå inte där ute som en idiot, kom in och stäng den satans dörren bakom er!” Jag befinner mig i ett stort mörkt bibliotek som stinker av instängd cigarrök. En brasa sprakar i en öppen spis, en skabbig tigerfäll på golvet, en lampa med tofsprydd skärm lyckas knappt skingra mörkret. Överallt tillbehör för rökare: bordständare, humidorer, askkoppar av mässing. Papperstravar på ett väldigt skrivbord av sandelträ hålls på plats av indiska kuriosa: en skräckinjagande krökt dolk, en fasaväckande mask av trä med utstående ögon; och på ett skrin av mahogny en sorts indisk trumpet, snidad av något som uppenbarligen är ett mänskligt lårben. Röstens ägare sitter hopsjunken i en fåtölj i det hörn som är längst bort från lampan. Han har en rutig pläd över knäna. Han är gammal men ser stark ut: bredaxlad, tjockt silvergrått hår, små hårda ögon som mönstrar mig. Hans magra ansikte är rödflammigt av brustna blodkärl och skrämmande förändrat jämfört med det berömda fotografi där han står och ler mot kameran bredvid Edmund Lyell – men de där insjunkna kinderna och de mörka trekantiga ögonbrynen är omisskänneliga. Med ens är jag en liten pojke igen och står där i djup respekt framför min hjälte. ”Ni är Charles Tennant”, säger jag dumt. 12