Issuu on Google+


u l l a -m a r i a andersson

du skulle sagt s o m d e t va r

roman


isbn 978-91-1-305582-4 © 2014 Ulla-Maria Andersson Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


– Om man bara står alldeles stilla så stannar världen. Rösten är tunn som silkestråd. Jag sitter uppkrupen i soffan med ryggen mot henne. En lång stund har hon stått i hallen. Avvaktande, som om hon väntar på något. Kanske att jag ska bjuda in. Inte bara säga välkommen utan verkligen mena det. Vi har träffats förut men det var många år sedan. Då var det på mina villkor. Den här gången ska det bli annorlunda. Utanför fönstret dalar vita flingor, de lägger sig som sockervadd på fönsterblecket. – Då går det att smaka på luften, säger hon. För att veta. – Veta vad? – Om man får finnas eller inte. Svaret kommer snabbt, närmare nu, och jag förstår att hon tagit ett steg in i rummet, så tyst att jag inte hört det. – Vill du sitta här hos mig en stund? frågar jag utan att vända mig om. Bakom min rygg frasar det av tyg och i ögonvrån skymtar jag smala armar och ben som rör sig mot hörnet. Rummet slutar att andas. I utkanten av synfältet anar jag den späda kroppen krypa in mellan skåpet och soffan som står mittemot den jag sitter i. Klänningen är blå och vit med puffärmar och hon är yngre än jag anat. Lång visserligen, med tunt, ljusrött hår som maskrosfjun på huvudet och nästan genomskinlig hy. Hon trycker sig mot väggen. 7


– Mamma gör illa mig. Orden träffar hårt. Jag vet vad som ska komma. Ändå vill jag inte höra det uttalas. För så länge ingen sagt det, har det inte hänt. – Hon gör det med flit. Det sista viskas fram från hörnet. River och sliter för att tränga djupare, få tillträde. Att bara få ta flickan i famn, hålla henne hårt mot min kropp och aldrig mer släppa. Men dit är det långt, om någonsin. Jag sitter helt orörlig. Nu gäller det att tassa fram. – Det är fler som gör illa mig. – Jaså, säger jag. Vem mer då? – Farfar. Det prasslar från klänningstyget. Outtalade ord smyger längs väggarna i rummet. Trevar runt och söker öppningar att formulera sig genom. – Vad gör de då? frågar jag. – Vet jag inte, svarar hon snabbt. För jag bara hittar på. Hela tiden. Det säger i alla fall farfar. – Gör du det då? Hittar på? Små fingrar söker sig över soffkanten. Det tunna håret sprakar elektriskt när hon gnider huvudet uppåt och kikar över kanten. Färglösa fransar runt ett par nyfikna blå ögon. – Vet inte, säger hon och kikar på mig. Du kanske vet? – Jag tror nog att du vet själv, svarar jag. Hon slår ner blicken och kniper ihop läpparna. Skymningen faller över takåsarna. Jag tvekar en stund sedan säger jag: – Vill du berätta för mig? Hon nickar.

8


KAPITEL ETT Vid diskbänken står mamma med städrocken oknäppt och mumlar för sig själv. De rödmålade läpparna rör sig i det bleka ansiktet. Håret är gråblont och spretar åt alla håll. På näsan glider glasögonen nästan över kanten när hon böjer sig över bensåret. Stort som ett tefat lyser det rosa och gult av var när hon tar bort den elastiska bindan. Det ser ut som om någon skurit huden från mammas ben, lämnat ett stort gapande sår som inte vill läka. Man ser insidan på mamma, och det är fult och äckligt. Runt om är huden spänd och blålila. Jag tassar in från hallen och ställer mig bredvid henne. – Nu ska du få rena lindor, så blir det nog bra, säger hon till såret som om det vore en bebis. Jag står helt stilla. Kniper med tårna som krokar ner i korkmattans grönvita rutor. Resten av mig är som luft. Tunn, osynlig och utan konturer svävar jag formlös mot taket. En klump i halsen gör det svårt att prata, men nu måste jag säga något. Annars kommer jag att suddas ut, försvinna helt. – Mamma? Hennes armbåge föser mig åt sidan. De gulkladdiga kompresserna luktar illa när hon sveper förbi och lägger dem på diskbänken. – Var lade jag nu elastabindorna? Hon river runt i lådan bredvid diskhon och muttrar för sig själv. – Jag vet att hon hjälpte mig att rulla i går och de brukar ju alltid ligga här. 9


Halsen värker. Helst vill jag gå därifrån men fötterna har vuxit fast i köksgolvet. I mitt huvud ropar det att elastabindorna ligger rakt framför hennes ögon. Hårt rullade har jag lagt dem bredvid varandra vid väggen med metallhakarnas käftar fästade som hon lärt mig. Eller hittar jag på? Med ett ryck får jag loss foten ur golvet och skyndar mig fram mot traven av hudfärgade lindor, håller upp en, mitt framför mammas ansikte. Hon fnyser och rycker åt sig den. – Varför hade du lagt dem där? fräser hon. Klumpen i min hals spricker. Och fast jag försöker låta bli drar mitt ansikte ihop sig. Den dumma underläppen börjar darra. –  Usch, vad ful du blir när du grinar, säger hon och vänder ryggen åt mig. Det har jag ju sagt tusen gånger. Och det där raka håret. Med pekfingret trycker hon hårt mot mitt huvud, försöker tvinga de ojämnt klippta testarna att locka sig. Eller i alla fall bli lite vågiga. Fingret är vasst och elakt och min mage knyter sig. Hon räcker mig det kletiga bandaget, tygkompresserna och den använda stödstumpan. Jag står som förstenad. Vad vill hon att jag ska göra? Med hoppressade läppar puttar hon mig mot badrummet. – Tänk, vad sävlig du är. Allt går så sakta när du ska göra något. Det smäller i ytterdörren och jag hör min storebror Benke stampa snön från skorna i hallen. Han kommer och ställer sig i dörröppningen till köket. Underläppen plutar och de bruna ögonen ser ner i korkmattan. Med händerna i jackfickorna sparkar han med pjäxan mot tröskeln. Säkert har barnen retat honom igen. De brukar härmas när han får svårt att andas för astmans skull. I går när vi var ute på gatan stod hela gänget i en ring runt honom med vidöppna munnar. Det lät som trasiga sirener när de låtsades kämpa efter luft. Jag blir arg när de gör så men han bara står där. 10


Benke räcker mamma gratisalmanackan från Ica som hon bett honom tigga till sig. Jag hinner se siffrorna på framsidan innan hon lägger den på diskbänken. En etta, sedan nio, sex och sist en tvåa. Fröken på lekis har lärt mig siffrorna och snart kan jag räkna till tjugo. Mamma sätter sig på huk, stryker bort luggen från Benkes panna och klappar honom på den runda kinden. –  Kan du gå och handla åt mamma? frågar hon med annan röst. Han nickar. Hon ger honom en plastpåse med pengar, lapp med vad han ska köpa och ett leende. – Tur att du finns och hjälper mamma. Jag skyndar mig att lägga byltet med smutsiga elastabindor i spånkorgen i badrummet. Benke flinar mot mig innan han drar igen ytterdörren. Jag lipar åt honom. När jag kommer tillbaka till köket står mamma med ryggen mot mig med cigarettmunstycket mellan fingrarna. Röken ringlar mot taket och jag kikar på henne i smyg. Hon har så många ansikten, och när hon pratar säger munnen en sak men axlar och rygg något helt annat. Och så ögonen. De där pupillerna som borrar sig innanför min hud och gör illa. Skriker åt mig att jag är ful. Och fel.

11


Hon har gömt sig bakom soffkarmen igen, gnolar för sig själv och krafsar med fingrarna mot sofftyget. – Om andra inte ser en, finns man då? Frågan smäller rakt in i mellangärdet och stöten knuffar mig nästan över kanten. Den där branten jag alltid har varit skräckslagen för. Där verkligheten trasas sönder av konstigt prat och hånfulla blickar, som får golvet att gunga under fötterna, luften att bli rimfrostig och tunn och konturerna på ens egen kropp att suddas ut. – Jag ser dig, svarar jag stilla. Trots att allt annat rusar i en vansinnig fart. –  Du finns. Just nu sitter du hopkrupen i skrymslet mellan soffa och skåp i mitt vardagsrum. Och pratar med mig. – Men du ser inte mig nu, eller hur? frågar hon. Jag har ju gömt mig bakom soffan. – Nej, jag ser dig inte. Men jag vet att du finns där.

12


KAPITEL TVÅ Stålet är kallt mot min handflata när jag smyger ner handtaget. Ytterdörren glider upp. Mammas kappa hänger på en galge och hatten ligger ovanför. Då är hon hemma. Försiktigt stänger jag dörren, lägger huvudet på sned och lyssnar. Från köket hör jag gaslågan väsa. Jag tassar över trasmattan och kikar in. På spisens sparlåga står kaffepannan och ur pipen stiger en tunn ånga mot taket. Hon sitter på taburetten vid fönstret. Transistorradions metallspröt spretar mot skåpet där hon har sina pillerburkar. När jag inte får gå till lekis utan är ensam hemma, då brukar jag dra fram pallen och klättra upp. Glasburkar med etiketter på magen där doktorn skrivit vad de hjälper mot. Jag kan inte läsa men jag tror det står att mamma ska ta en för att orka gå och handla, två när åskan går och tre mot mig. Jag petar försiktigt på hennes lår. Bensåret lyser rödlila med kletiga kanter. Snart ska det pudras och lindas. Kanske jag får hjälpa till. – Mamma? Blicken vänds mot mig men de små pupillerna glor rakt på mig utan att se. Jag sväljer, går fram och ruskar hennes knä. – Mamma? Jag är hemma nu. Då reser hon sig och går till toaletten. Jag följer efter. Dörren lämnas på glänt och jag kikar i springan. Hon drar ner underbyxorna och plockar fram bomullstussen hon alltid har i puppan. Den är kladdig av gulvit gegga. Som en 13


sträng snor ligger kletet smetat på den vita vadden. Jag står med axlarna vid öronen och ser på. – Det hade räckt med bara Benke, muttrar hon medan kisset strilar ner i toaletten. Hon reser sig och bökar bomullstussen på plats igen. Orden tränger innanför mitt pannben. Jag håller i dörrkarmen fast jag helst vill hålla för öronen. Sjunga för full hals och blunda. Hon drar upp underbyxorna och ser sig i spegeln, ordnar lite med lockarna och bättrar på läppstiftet. Med städrocken halvknäppt sveper hon förbi mig, ut i köket. Det bränner bakom ögonlocken och halsen blir trång. I hennes ögon har jag sett det varje dag. Det hårda och arga som skär sönder allt fint. Jag går in i matrummet där Benke och jag sover. På hyllan ovanför hans säng står raketradion, mellan böckerna och tyghunden. Jag ryser till. Uppstoppade djur är otäcka. Farfar har en nalle som alltid nosar på min stjärt. Matbordet är hopfällt vid fönstret. Ur hörnet surrar det svagt från frysen. Mellan Benkes och min säng finns en stor grå byrå. På den står mammas porslinsskor uppradade bredvid bröllopsfotot. Jag lyssnar mot köket, sedan smyger jag upp dörren till linneskåpet. Bland spetsar och brodyrer ligger en plånbok. Med bultande hjärta bläddrar jag bland sedlarna. Det pirrar skönt i magen. Det känns som om sockerdricka rinner på min hud. Spritter och kittlar. Ovanför nattduksbordet bredvid min säng sitter spegeln. Jag ställer mig framför, låtsas att mitt röda hår är blont och att kinderna är ljusbruna utan fräknar. Rakt in i min egen blick sjunger jag med hög röst. I Indialand, bak Himalayas rand, där händer det konstiga saker ibland. Där bodde en trollkarl, han trollade så, att åtta blev nitton och nitton blev två. 14


När jag sjunger slutar det svida i magen. Och i spegeln är flickan söt som en docka, med ljust lockigt hår och svarta ögonbryn och fransar. Precis som trollkarlen vet jag hur man gör. Jag kan sjunga hela världen fin.

15


SKYMNINGEN UTANFÖR FÖNSTRET har övergått i mörker. Gatljusen glimmar och i deras sken fortsätter flingorna att dala. Snön ligger som ett tjockt dunbolster över stadshotellets tak. Jag tänder blockljusen på bordet och värmeljusen i bokhyllan. Skuggorna dansar mjukt på väggarna. Det skrapar lite bakom soffkanten. Jag hör att hon nynnar för sig själv. – Du sjunger fint, säger jag trevande. Kan du många sånger? Det ljushyade ansiktet dyker upp över soffkanten. Hon nickar. Blicken är klar. – Vill du prata om vad mamma sa? undrar jag. Innan hon kryper tillbaka till hörnet hinner jag se hur blicken grumlas. Det blir tyst en lång stund. Jag väntar. – Hon sa så mycket konstigt, mumlar det från vrån. Jag förstod inte. Jag blundar. Avvaktar. Hon kikar fram igen och sneglar forskande på mig. Jag vågar en ny fråga. – Hur var det med mammas plånbok? Munnen knips ihop och ögonen mörknar under rynkad panna. Huvudet glider ner bakom soffan igen. Jag måste vara mer försiktig, mer på hennes villkor. – Vilken tur att du hade spegeln. Att du kunde stänga dörren och vara ensam i ditt rum. – Det var inte bara mitt rum. 16


9789113055824