Issuu on Google+

Turism Atombyar Virtualisering Kartor Asfaltisering Osynlighet Rymdbaser Underjordiskt liv Hemlighållanden

göran dahlberg  hemliga städer

Inhägnade samhällen Flyktingläger Kåkstäder Hemliga sällskap

Rädsla

Göran Dahlberg är tidskriften Gläntas grundare och redaktör. 2009 utkom hans bok Att umgås med spöken.

isbn:9789186133177

9 7 8 9 1 8 6 1 3 3177

glän

glänta hardcore 04

glänta PRODUkTION

Göran Dahlberg Hemliga städer: Rädslans urbana former ta hardcore

04


Glänta Hardcore: 01 David Karlsson En kulturutredning: Pengar, konst och politik 02 Carin Franzén Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys 03 Anders Johansson Göra ont: Litterär metafysik 04 Göran Dahlberg Hemliga städer: Rädslans urbana former

© Göran Dahlberg & Glänta Produktion Alla rättigheter förbehålles. Grafisk form: www.bokochform.se Sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2010 isbn: 978-91-86133-17-7 www.glanta.org


Innehåll 1. Inledande teser och iakttagelser – 5 2. Hemliga sällskap – 26 Hemlighållna och självpåtaget hemliga städer 3. Underjordiskt liv – 35 4. Rymdbaser – 58 Hemlighållna städer 5. Flyktingläger – 67 6. Kåkstäder – 84 Självpåtaget hemliga städer 7. Atombyar – 125 8. Inhägnade samhällen – 135 9. Avslutande iakttagelser och teser – 187 Index – 205


1.Inledande teser och iakttagelser 1. Det finns två typer av hemliga städer. Dels sådana som före­faller vilja vara det: självpåtaget hemliga städer. Dels ­sådana som bli­ vit det för att någon annan velat det: hemlighållna städer. Båda menar sig tvingade att vara hemliga. De hemliga städerna är isolerade från sin omgivning. I den själv­ påtaget hemliga staden etableras gränsen inifrån, i den hemlig­ hållna staden utifrån. De hemliga städerna saknar en övergripande ordning eller struktur som är synlig eller på annat sätt tillgänglig för in­ vånarna på insidan. De självpåtaget hemliga städerna är vanligtvis inhägnade sam­ hällen, men har också namn som gated communities, grindsam­ hällen, glamourzoner, citadellsamhällen, bosättningar, ­enklaver, privata städer, säkra zoner, skyddsrum. De hemlighållna är van­ ligtvis kåkstäder, men kallas också ockuperade områden, beläg­ rade samhällen, slumstäder, favelor, flyktingläger, krigszoner, arbetsläger, fångläger, straffkolonier.

5


De självpåtaget hemliga städernas invånare har valt att leva där, av säkerhetsskäl, ekonomiska skäl, övertygelse. De hemlig­hållna städernas invånare är sällan där frivilligt. De har uteslutits från de traditionella städerna på grund av avvikande åsikter, tro, ut­ seende, hemvist eller föräldrars hemvist, eller också har de valt att lämna dem av samma orsaker. De kan ha flytt från krig, från ett brott eller en misstanke om brott, men oftast har de ­kommit dit för att de inte har ekonomiska möjligheter att leva någon annanstans. De hemliga städerna är mer eller mindre privat kontrollerade. Deras offentliga ytor är små och inte uppenbara för en utom­ stående. De hemliga städerna är svåra att få tillträde till. I de självpåtaget hemliga städerna måste man ha en inbjudan. I de hemlighållna städerna måste man ha ett ärende. Både inbjudningar och ären­ den är svåra att skaffa sig om man inte redan har dem. De hemliga städerna återfinns ofta på platser som i de ­traditionella städernas perspektiv är utkanter. Kring de själv­ påtaget hemliga städerna finns inhägnader, och kring husen gärna en trädgård. De hemlighållna städerna finns på kyrko­ gårdar, berg, soptippar, i raviner, uttorkade flodbäddar, under marken, med ­boytorna tätt inpå varandra. De hemliga städerna liknar mer byar eller läger än ­traditionella städer, även om de inte riktigt är någotdera. Det informella, ademokratiska livet skiljer sig från såväl stadsliv som lands­ bygdsliv.

6


De hemliga städerna är regredierade städer. De hemliga städerna hyser det traditionella hemmets samtida former. Kvinnorna, framför allt de äldre, tar hand om hemmet och ansvarar för tryggheten. Männen, framför allt de yngre, är någon annanstans. De självpåtaget hemliga städerna tillhör de äldre, de hemlighåll­ na är ungdomarnas och barnens (och de äldres som tar hand om dem, även om dessa sällan blir särskilt gamla). De äldres själv­ påtaget hemliga livsstil lockar allt yngre människor. De självpåtaget hemliga städernas ekonomi är till största de­ len formell, de hemlighållnas är till största delen informell. De förutsätter varandras existens: de självpåtaget hemliga städer­ nas hem sköts ofta (informellt) av invånarna i de hemlighållna städerna. De självpåtaget hemliga städerna räknar sig till den globala in­ sidan. De hemlighållna städerna sägs befinna sig på utsidan; de är lokala, och knappt ens det, de är undantagens undantag. Världens städer dras isär och ojämlikheten mellan dem växer. De hemliga städerna är det urbana spektrets ändpunkter. I de självpåtaget hemliga städerna är man rädd för alla utan­ för den egna staden. I de hemlighållna städerna är man rädd för alla.

7


2. När jag kommer till en ny stad brukar jag börja med att skaffa en karta, och allt eftersom jag pratar med folk ritar jag in nya saker på kartan. Nästa gång jag åker till samma stad glömmer jag alltid den där kartan, och får börja om igen. Det bekymrar mig inte särskilt. ”Det finns inte på kartan”, sägs det om sådant som förefaller extremt osannolikt. Som om kartan reglerade det möjliga. Som om kartan i vissa fall är verkligare än verkligheten. De hemliga städerna återges inte särskilt detaljerat på kartor, ibland saknas de helt. Om den hemliga statusen är självpåtagen eller ej vet man som utomstående inte alltid. Kanske är det som i kurragömma: även om jag försöker gömma mig riktigt bra så vill jag trots allt bli funnen någon gång. Jag vill kunna välja att ge mig tillkänna inför någon som också är med i leken. I och med att kartan knappt längre har några vita fläckar skulle kartografernas arbete kunna tyckas vara slutfört. Men de hem­ liga städerna återfinns bara undantagsvis i de vita fläckarna. Man hittar dem snarare i de riktigt mörka, mitt i de stora stads­ strukturerna. I och med att de mörka fläckarna ljussätts och övervakas på allt mer sinnrika sätt, och allt mer kraft ägnas åt att mörklägga de vita fläckarna, förändras också hemlighets­ makeriet, produktionen av det hemliga. Även på Google Maps försvinner samhällen och icke-existerande dyker upp. En karta innehåller alltid ett visst mått av idealisering. I enlighet med den koloniala föreställningsförmågan visar den på det positiva, ägandet, det man har (kontroll över) snarare än det man inte har (kontroll över). Den postkoloniala stadens karta skiljer sig inte heller märkbart från den koloniala, även om invånarnas ekonomi till viss del ersatt deras hudfärg som ett områdes be­ stämmande faktor.

8


Idén om att en karta utan Utopia är ofullständig har varit väg­ledande för kartritandet genom historien. Monstren i ut­ kanterna har kommit och gått. Och även perspektiven på stads­ kartorna har varierat: från profil till panorama till fågelperspek­ tiv till olika samtida försök att representera alla synvinklar på en gång. En av de första kartorna som finns bevarad är en ­irakisk lerkarta över en stad från omkring 2000 f Kr. Precis som de ­flesta samtida stadskartor visar den tempel, monument och trädgårdar betraktade uppifrån. Under 1500-talet började man fråga sig om den plana, rektangulära världsbilden verkligen var det ­bästa sättet att representera den allt större världen. De första jordgloberna dök upp och jordens plats i universums ­centrum (den rådande teorin sedan egyptiern Ptolemaios presenterat den på 200-talet e Kr) ifrågasattes. På min jordglob från 1970talet, skala 1:43 000 000, syns ungefär 700 städer. I och med massturismen under den senare delen av 1900-­talet kom allt färre städer och delar av städer att ritas in på de kar­ tor som spreds till dessa resenärer. Som turist förutsätts man inte röra sig utanför resebolagets egen karta, vilken i skala och detalj­rikedom är anpassad för att också kunna tryckas på ­t-shirts och badhanddukar. Alla städer säger sig vilja sätta sitt namn på kartan, som om det bara skulle finnas en. I själva ver­ ket vill man sätta sin stad på vissa kartor, men inte på andra. Man vill förstås vara med på turisternas, och gärna på inves­ terarnas, entreprenörernas, evenemangsarrangörernas och alla hög­utbildades, men absolut inte på de asylsökandes, de låg­ utbildades och de kriminellas och fundamentalisternas. Konst­ nären Kathy Prendergast har gjort en karta över USA där endast de platser vars namn innehåller ordet lost – Lost Creek, Lost

9


I­ sland, Lost ­Canyon … – är utsatta. I själva verket är de fler till antalet än de platser – vilka som helst – som brukar vara utsatta på kartor i denna skala. Skillnaden mellan att vara vilse och att kunna markera sin plats på kartan är hårfin, ett ögonblicks verk. Det är så Wittgenstein definierar den filosofiska verksamheten: som det där hårstrået som har fastnat på tungan – man vet att det är där någonstans, man känner det, men det är väldigt svårt att få tag på det. Samhällskritiker har lärt sig att förstå kartan som en imperialistisk teknik och ser den som ett uppvisande av att kunskap är makt. Mer sällan talas det om kartan i termer av uppenbarade potentialer, återtaganden av territorier, som ett produktivt och befriande instrument. Därav Gilles De­leuzes och Félix Guattaris utrop: ”Gör en karta, inte en kalkering!” Landskaps­arkitekten James Corner gör i ”The Agency of Map­ ping” (Mappings, red Denis Gosgrove, 1999) en skillnad mel­ lan å ena sidan kartor och å andra sidan planer eller ritningar. Hans utgångspunkt är att samtida urbanism och stadsplanering har förfallit till en byråkrati som är helt upptagen av objekt och funktioner. Bristen på kartor i dessa verksamheter är ett tecken på byråkratiseringen eftersom kartor förutsätter att man letar upp och avtäcker komplexa och latenta krafter i en viss miljö ­snarare än att man försöker förverkliga ett idealiserat projekt. Ritningen har ett slut, medan kartan är generativ: den pekar men bestämmer inte. Det finns, menar Corner, ”vissa fenomen som enbart kan bli synliga genom representation, snarare än ge­ nom direkt erfarenhet”. Den självpåtaget hemliga staden är planerad in i minsta färgeller formval, och ritningarna visar varenda liten detalj i staden så som den skulle ha blivit, inte nödvändigtvis som den faktiskt ser ut. Den hemlighållna staden är vare sig planerad eller ritad.

10


Turism Atombyar Virtualisering Kartor Asfaltisering Osynlighet Rymdbaser Underjordiskt liv Hemlighållanden

göran dahlberg  hemliga städer

Inhägnade samhällen Flyktingläger Kåkstäder Hemliga sällskap

Rädsla

Göran Dahlberg är tidskriften Gläntas grundare och redaktör. 2009 utkom hans bok Att umgås med spöken.

isbn:9789186133177

9 7 8 9 1 8 6 1 3 3177

glän

glänta hardcore 04

glänta PRODUkTION

Göran Dahlberg Hemliga städer: Rädslans urbana former ta hardcore

04


9789186133177