Page 1

Fรถrsta delen

Lee_Skuggor bakom oss.indd

7

09-07-09

11.42.22


Lee_Skuggor bakom oss.indd

8

09-07-09

11.42.22


Maj 1952

Det började som en olyckshändelse. Den lilla Herendkaninen föll ner i Claires väska. Den hade stått på flygeln, och när hon samlade ihop nothäftena vid slutet av lektionen hade hon råkat stöta till den. Den föll från tabletten (en tablett! på en Steinway!) och ner i hennes stora läderväska. Vad som hände sedan var förvirrande, till och med för henne själv. Locket hade haft blicken fäst på tangenterna och inte märkt något. Och sedan hade Claire bara … gått därifrån. Det var inte förrän hon kommit ner och stod och väntade på bussen som hon fattade vad hon hade gjort. Och då hade det varit för sent. Hon åkte hem och gömde den dyra porslinsfiguren under sina tröjor. Nio månader tidigare hade Claire och hennes man flyttat till Hongkong, ditkommenderade av regeringen som hade placerat Martin inom departementet för vattenförsörjning. Churchill hade upphävt ransoneringen och saker och ting hade börjat återgå till det normala när de fick besked om uppdraget. Hon hade aldrig tidigare haft en tanke på att lämna England. Martin var ingenjör och övervakade bygget av Thai Lam Cheung-reservoaren, som skulle se till att det inte behövdes så mycket ransonering när regnen upphörde, vilket skedde vart och vartannat år. Fylld skulle reservoaren rymma över tjugo miljarder liter vatten. Claire kunde knappt föreställa sig en så stor siffra, men Martin sa att det nätt och jämnt räckte till Hongkongs befolkning och han var säker på att när de väl var färdiga, så skulle de bli tvungna att bygga ytterligare en. ”Mer jobb till mig”, sa han glatt. Han analyserade ber9

Lee_Skuggor bakom oss.indd

9

09-07-09

11.42.22


gens topografi så att de skulle kunna bygga uppsamlingsdammar till regnet när det kom. Britterna gjorde så mycket för kolonierna, visste Claire. De gjorde livet mycket bättre för lokalbefolkningen men det uppskattades sällan. Hennes mor hade varnat henne för kineserna innan hon åkte – ett samvetslöst och intrigerande folk som säkerligen skulle försöka utnyttja hennes troskyldighet och goda vilja. På överresan hade hon under flera dagar känt av den allt större luftfuktigheten, ännu värre än vanligt. Sjöbrisen var starkare och solstrålarna intensivare när de trängde genom molnen. När P & O Canton till slut anlöpte Hongkongs hamn i augusti kändes det verkligen att hon var i tropikerna, håret krullade sig, hon var alltid en aning svettig och oljig i ansiktet och ständigt fuktig i armhålorna och knävecken. När hon kom ut från sin hytt slog hettan emot henne som en kompakt vägg tills hon lyckades hitta en skuggig plats och kunde fläkta sig med solfjädern. De hade gjort flera stopp under den månadslånga resan, men efter några solkiga timmar i Alger och Port Said hade Claire bestämt sig för att hon hellre stannade kvar ombord än konfronterades med ännu fler skrämmande människor och deras seder och bruk. Hon hade aldrig föreställt sig sådana anblickar. I Alger hade hon sett en karl som kysste en åsna och hon kunde inte avgöra från vilken av dem som den fräna lukten kom, och i Egypten var marknaderna allt annat än hygieniska – en fiskhandlare som rensade fisk hade slickat av kniven med tungan. Hon hade förhört sig huruvida fartygets matvaror var lokalt producerade, om de kom från de här marknaderna, och svaret hade varit högst otillfredsställande. En farbror till henne hade dött av matförgiftning i Indien och därför var hon försiktig. Hon höll sig för sig själv och livnärde sig huvudsakligen på den klara buljong som serverades på soldäck om förmiddagarna. Menyerna som delades ut varje dag var ordinära: kålrötter, potatis, sådant som kunde lagras i lastutrymmet, med kött och sallad de första dagarna sedan de lämnat en hamn. Martin motionspromenerade på däck varje morgon och försökte förgäves få henne att göra honom sällskap. 10

Lee_Skuggor bakom oss.indd

10

09-07-09

11.42.22


Hon föredrog att sitta i en vilstol insvept i en av fartygets stickiga yllefiltar med en vidbrättad hatt som skyddade ansiktet från den allestädes närvarande solen. Det hade varit en skandalhistoria ombord på fartyget. En kvinna som skulle sammanstråla med sin fästman i Hongkong hade tillbringat lite väl många månskenskvällar på däck med en annan herre, och hon hade gått i land på Filippinerna med sin nye manlige vän och endast lämnat kvar ett brev till sin tillkommande. Liesel, väninnan som kvinnan hade anförtrott brevet, blev synbart nervösare i takt med att ankomstdagen nalkades. Det fanns de som skämtade om att hon skulle kunna ta Sarahs plats, men det ville hon inte höra talas om. Liesel var en seriös ung kvinna som var på väg till sin syster och svåger i Hongkong, där hon hade för avsikt att undervisa Olyckligt Lottade Kinesiska Flickor i Konst: När hon lade ut texten om det föreställde Claire sig det alltid med stora bokstäver. Innan de gick i land sorterade Claire fram alla sina tunna bomullsklänningar och kjolar; hon förstod att det var det enda som hon skulle ha på sig ett tag. Vid ankomsten var det stor fest på kajen med pappersvimplar och högljutt skrikande försäljare som sålde färskpressad fruktjuice, sojadrycker och färggranna blomsterarrangemang till de väntande människorna. Festande sällskap hade redan korkat upp champagnen och skålade för vänners och släktingars ankomst. ”Vi korkar upp dem så snart vi ser båten vid horisonten”, förklarade en man för sin flicka när han ledsagade henne ner från båten. ”Det är stor fest. Vi har varit här i flera timmar.” Claire iakttog Liesel när hon gick nerför landgången; hon såg mycket ängslig ut när hon försvann i trängseln. Sedan gick Claire och Martin nerför de mjuka, fuktiga plankorna. Deras bagage kom efter, buret av två minimalt klädda unga kinesiska pojkar som hade dykt upp ur tomma intet. Martin hade en gammal skolkamrat, John, som arbetat för Dodwells, ett av handelsföretagen, och han hade lovat att komma och möta vid båten. Han kom med två vänner och bjöd nykomlingarna på färskpressad guavajuice. Claire bara låtsades smutta på sin, eftersom hennes mor hade varnat henne för koleran som grasserade i den 11

Lee_Skuggor bakom oss.indd

11

09-07-09

11.42.22


här delen av världen. Männen var ungkarlar och mycket sympatiska. John, Nigel, Leslie. De förklarade att de bodde tillsammans på en mäss – det fanns många, uppkallade efter företagen, Dodwells mäss, Jardines mäss och så vidare – och försäkrade Claire och Martin att Dodwells ordnade bäst fester av alla. De följde med dem till det av regeringen godkända hotellet i Tsim Sha Tsui, där en kinesisk man med lång hårpiska, smutsig vit tunika och chockerande långa naglar visade dem till deras rum. Efter att ha kommit överens om att träffas till lunch nästa dag gav de tre vännerna sig av och lämnade Martin och Claire ensamma. De satt på sängen, helt utmattade, och tittade på varandra. De kände inte varandra särskilt väl. De hade varit gifta i knappt fyra månader. Hon hade tackat ja när Martin friade, för att komma bort från den dystra miljön hemma, sin misslynta mor som klagade på allting och bara tycktes bli bittrare med åren, och ett föga inspirerande arbete som kontorist på ett försäkringsbolag. Martin var äldre, i fyrtioårsåldern, och hade aldrig haft någon tur med kvinnor. Första gången han kysste henne hade hon varit tvungen att lägga band på sig för att inte torka sig om munnen. Han var som en ko, långsam och stadig. Och snäll. Det visste hon. Hon var tacksam för det. Hon hade inte haft många chanser med män. Hennes föräldrar höll sig alltid hemma och det hade hon också gjort. När hon hade börjat träffa Martin – han var äldre bror till en av hennes arbetskamrater – hade hon ätit på restaurang, druckit en cocktail i en hotellbar och sett andra unga kvinnor och män prata och skratta med en självtillit som hon inte förstod sig på. De hade åsikter om politik, hade läst böcker som hon aldrig hade hört talas om, sett utländska filmer och pratade så självsäkert om dem. Hon var fascinerad och inte så lite förskräckt. Sedan hade Martin kommit och med allvarlig min berättat att han skulle börja arbeta i Asien, och kunde hon tänka sig att följa med honom? Hon var inte särskilt attraherad av honom, men kunde inte heller välja och vraka, tänkte hon, och hörde sin mors röst. Hon lät honom kyssa henne och nickade ja.

12

Lee_Skuggor bakom oss.indd

12

09-07-09

11.42.22


Claire hade börjat tappa upp ett bad i hotellrummet när det knackade på dörren. Det var en liten kinesisk tjänstekvinna – en amah – som började packa upp deras resväskor innan Martin hann sjasa iväg henne. Så gick det alltså till när de kom till Hongkong, som inte alls var likt något hon hade föreställt sig. Bortsett från britternas tillhåll – lugna och stillsamma med eleganta palmer i krukor och blankpolerade trädetaljer i vitmenade hus – var det bullersamt och trångt, smutsigt och stökigt. Husen stod tätt tillsammans och ofta hängde det kläder på tork på bambustänger. Det fanns färggranna lodräta skyltar på vartenda hus med reklam för massageinstitut, pubar och frisörsalonger. Någon hade sagt till henne att det fortfarande fanns opiumhålor i de sjaskigare kvarteren. Det låg ofta avfall på gatorna, ibland till och med mänskligt avfall, och över hela staden hängde en frän, skarp lukt som liksom satte sig i huden tills man kom hem och kunde tvätta av sig ordentligt. Det fanns alla sorters människor. De kinesiska kvinnorna bar sina spädbarn i ett slags sele på ryggen. Sikher tjänstgjorde som uniformerade säkerhetsvakter – man såg dem sitta och slumra på träpallar utanför bankerna med de turbanklädda huvudena vilande tungt mot bröstet och gevären löst hängande mellan knäna. Indierna hade naturligtvis tagits hit av britterna. Pakistanier hade mattaffärer, portugiser var läkare och judar drev mejerier och andra stora företag. Där fanns engelska affärsmän och amerikanskt bankfolk, aristokrater från Vitryssland och entreprenörer från Peru – alla var synnerligen beresta och sofistikerade – och så naturligtvis kineserna, som var väldigt annorlunda i Hongkong jämfört med i Kina, fick hon höra. Till sin förvåning avskydde hon inte Hongkong, som hennes mor hade sagt att hon skulle – hon tyckte att gatulivet var livfullt och roande, något helt annat än i Croydon, fullt av folk, affärer och varor som hon aldrig tidigare hade sett. Hon tyckte om att prova på de inhemska bakverken, ananasbullarna och de gula äggpajerna och ibland förirrade hon sig utanför stadsdelen Central och befann sig snart i en obekant miljö där hon kunde vara den enda som inte var kines. Frukt13

Lee_Skuggor bakom oss.indd

13

09-07-09

11.42.23


stånden var fyllda inte bara av apelsiner och bananer, fortfarande lyxvaror i efterkrigstidens England, utan av taggiga, egendomliga frukter som hon kom att prova och tycka om: stjärnfrukt, durian, litchi. Hon brukade köpa för en dollar, få en brun liten påse av vaxat papper och sedan långsamt äta av frukten medan hon gick. Det fanns små stånd av nödtorftigt hopspikade brädor och korrugerad plåt som rymde specialaffärer: i ett stånd såldes chops, de gummistämplar som kineserna använde i stället för underskrifter; i ett annat gjordes inget annat än nycklar; i ett tredje stod en stol som hyrdes halva dagen var av en gatutandläkare och en frisör. Lokalbefolkningen åt på gatan i pyttesmå restauranger som kallades daipaidong och hon hade sett tre arbetare i smutsiga undertröjor och byxor sitta lutade över en tallrik med en hel fisk och spotta ut benen på marken. En hade sett att hon iakttog dem och med flit tagit fiskens ena öga med ätpinnarna och leende hållit upp det mot henne innan han åt upp det. Claire hade inte träffat så många kineser förut, men dem hon hade sett i storstäderna i England serverade på restauranger eller strök kläder. Det fanns förstås många av det slaget i Hongkong också, men den verkliga överraskningen för henne var att se de förmögna kineserna, de som framstod som brittiska i alla avseenden utom hudfärg. Det hade varit en upplevelse att se en kines kliva ur en Rolls-Royce, vilket hon hade gjort en dag när hon stod och väntade utanför Gloucester Hotel, eller se kostymklädda kinesiska affärsmän äta lunch med engelsmän som pratade med dem som om de var jämlikar. Hon hade inte vetat att det fanns en sådan värld. Och sedan, tack vare Locket, kastades hon rakt in i den. Efter ett par månader, när de hade installerat sig, hittat lägenhet och kommit i ordning hade Claire meddelat att hon var intresserad av att ge pianolektioner, lite på skoj, sa hon – något att fylla dagarna med – men sanningen var den att de verkligen kunde behöva den extra inkomsten. Hon hade spelat piano i nästan hela sitt liv och var huvudsakligen självlärd. Amelia, som hon hade blivit bekant med i en syförening, sa att hon skulle höra sig för. 14

Lee_Skuggor bakom oss.indd

14

09-07-09

11.42.23


Ett par dagar senare ringde hon. ”Det är en kinesisk familj, familjen Chen. De styr över allt i stan. De är tydligen på jakt efter en pianolärare till sin dotter och vill helst att det ska vara en engelska. Vad tror du?” ”En kinesisk familj?” sa Claire. ”Jag har inte tänkt på den möjligheten. Finns det inga engelska familjer som söker någon?” ”Nej”, sa Amelia. ”Inte som jag har kunnat hitta.” ”Jag vet inte …” invände Claire. ”Skulle inte det bli konstigt?” Hon kunde inte föreställa sig att undervisa en kinesisk flicka. ”Pratar hon engelska?” ”Antagligen bättre än både du och jag”, sa Amelia irriterat. ”De betalar bra.” Hon nämnde en stor summa. ”Ja”, sa Claire dröjande, ”det kan väl inte skada att träffa dem.” Victor och Melody Chen bodde i Mid-Levels i ett enormt vitt tvåvåningshus på May Road. Det hade en uppfart kantad av blomkrukor. Inomhus hördes de dämpade, effektiva ljuden från ett hushåll med många anställda. Claire hade tagit en buss och när hon kom fram var hon svettig efter promenaden från gatan upp till huset. En amah visade in henne i en salong där en fläkt blåste härligt sval luft. En houseboy arrangerade gardinerna så att hon fick ordentlig skugga. Hennes blå linnekjol som just kommit från skräddaren var skrynklig och hon hade en vit voileblus som var fläckig av fukt. Hon hoppades att familjen Chen skulle ge henne tid att samla sig. Hon skruvade på sig och kände en svettdroppe rinna utmed ena låret. Så väl var det inte. Mrs Chen svepte in genom dörren, en uppenbarelse i svalt rosa, bärande på en bricka med drycker. Hon var liten och elegant med håret klippt exakt rätt så att det böljade med precisa, geometriska rörelser. Hon bar ett ärmlöst linne som lämnade de späda axlarna bara och ansiktet var litet och ovalt. ”Hej!” kvittrade mrs Chen. ”Trevligt att träffas. Jag är Melody. Locket kommer alldeles strax.” ”Locket?”, sa Claire undrande. ”Min dotter. Hon har just kommit hem från skolan och byter om 15

Lee_Skuggor bakom oss.indd

15

09-07-09

11.42.23


till något bekvämare. Är inte värmen förfärlig?” Hon ställde ner brickan på vilken det stod höga glas med iste. ”Varsågod och ta något svalkande.” ”Ni talar synnerligen bra engelska”, sa Claire och tog ett glas. ”Gör jag?” sa Melody lätt. ”Ja, så blir det väl efter fyra år på Wellesley.” ”Har ni gått på universitet i Amerika?” frågade Claire. Hon visste inte att kineser läste vid universitet i Amerika. ”Älskade det hela tiden”, sa hon. ”Bortsett från den gräsliga, gräsliga maten. Amerikanerna anser att en grillad ostsmörgås är en måltid! Och som ni vet tar vi kineser mat på mycket stort allvar.” ”Ska Locket utbildas i Amerika?” ”Vi har inte bestämt oss än, men jag skulle faktiskt hellre vilja prata med er om er utbildning”, sa mrs Chen. ”Jaha”, sa Claire häpet. ”Ja”, fortsatte hon godmodigt, ”som var ni har fått er musikutbildning och så.” Claire lutade sig tillbaka i stolen. ”Jag studerade seriöst ett antal år. Jag utbildade mig hos mrs Eloise Pollock och var på väg att ansöka till kungliga musikkonservatoriet i London när min familjesituation förändrades.” Mrs Chen satt och väntade med huvudet på sned med den ena fågellika ankeln i kors över den andra och knäna lutade åt ena sidan. ”Och därför kunde jag inte fortsätta”, sa Claire. Skulle hon behöva förklara i detalj för den här främmande kvinnan? Hennes far hade blivit friställd från tryckeriet och det hade varit några dystra månader innan han hittade ett nytt jobb som försäkringsagent. Hans lön hade varit oregelbunden – att vara försäljare föll sig inte naturligt för honom – och sådan lyx som pianolektioner var inte att tänka på. Mrs Pollock, en mycket snäll kvinna, hade erbjudit sig att fortsätta med undervisningen för ett starkt reducerat arvode, men Claires mor, som var överkänslig och omotiverat stolt, hade vägrat att ens fundera på saken. ”Och vilken utbildningsnivå har ni uppnått?” 16

Lee_Skuggor bakom oss.indd

16

09-07-09

11.42.23


”Jag studerade till examen på nivå sju.” ”Locket är nybörjare men jag vill att hon ska undervisas seriöst, av en seriös musiker”, sa mrs Chen. ”Hon ska kunna klara alla sina prov med utmärkt beröm godkänt.” ”Ja, jag är förvisso seriös när det gäller musik, men i fråga om att bli med utmärkt beröm godkänd så beror det helt och hållet på Locket själv”, sa Claire. ”Jag klarade mina prov mycket bra.” Locket kom in i rummet, eller rättare sagt, snubblade in. Hennes mor var liten och späd, men Locket var mullig med knubbiga lemmar och runda kinder. Hon var redan bredare än sin mor och det blanka håret var hopdraget i en tjock hästsvans. ”Hej”, sa hon. Hon hade ett mycket tydligt brittiskt uttal. ”Locket, det här är mrs Pendleton”, sa Melody och smekte sin dotter på kinden. ”Hon har kommit för att se om hon ska bli din pianolärarinna, så du måste vara mycket hövlig.” ”Tycker du om att spela piano, Locket?” sa Claire, alltför långsamt, insåg hon, för ett tioårigt barn. Hon hade ingen erfarenhet av barn. ”Vet’nte”, sa Locket. ”Antar det.” ”Locket!” utropade hennes mor. ”Du sa att du ville lära dig. Det var därför vi köpte det nya Steinwaypianot till dig.” ”Locket är ett vackert namn”, sa Claire. ”Hur kom det sig att du fick det?” ”Vet’nte”, sa Locket. Hon sträckte sig efter ett glas iste och drack. En liten rännil rann nerför hakan på henne. Hennes mor tog en servett från silverbrickan och torkade sin dotter om hakan. ”Kommer mr Chen snart?” frågade Claire. ”Victor!” skrattade Melody. ”Han är alldeles för upptagen för att befatta sig med familjeangelägenheter som den här. Han arbetar alltid.” ”Jag förstår”, sa Claire. Hon visste inte riktigt vad som skulle ske härnäst. ”Skulle ni vilja spela något för oss?” frågade Melody. ”Vi har precis fått pianot och det skulle vara underbart att höra någon spela professionellt på det.” 17

Lee_Skuggor bakom oss.indd

17

09-07-09

11.42.23


”Naturligtvis”, sa Claire, eftersom hon inte visste vad hon annars skulle säga. Hon kände sig som en simpel kafépianist – det var någonting i Melodys tonfall – men hon kunde inte komma på något artigt sätt att invända. Hon spelade en enkel etyd som Melody verkade uppskatta och Locket tåligt genomlida. ”Jag tror det här bli utmärkt”, sa mrs Chen. ”Har ni möjlighet på torsdagarna?” Claire tvekade. Hon visste inte om hon skulle ta jobbet. ”Det måste vara på torsdagarna eftersom Locket går i skolan de andra dagarna”, sa mrs Chen. ”Det blir bra”, sa Claire. ”Då säger vi det.” Lockets mamma var en typisk Hongkong-kvinna. Claire såg kvinnor som hon äta lunch på Excelsior och skratta och pladdra med varandra. De kallades taitai och man kunde se dem prova de senaste modevarorna i de eleganta klädbutikerna eller stiga in i sina bilar med chaufför. Ibland brukade mrs Chen komma hem och lägga en slank, parfymdoftande hand på Lockets axel och i glättig ton fälla någon kommentar om musiken. Och då kunde Claire inte låta bli, det kunde hon faktiskt inte, att i sitt stilla sinne tänka: Sådana som ni dränker era döttrar! Hennes mor hade sagt att kineserna endast stod lite över djuren och att de brukade dränka sina döttrar eftersom de föredrog söner. En gång hade mrs Chen nämnt en tillställning på Jockeyklubben som hon och hennes man skulle gå på. Hon hade varit uppklädd med diamanter, en svart böljande klänning och rött, rött läppstift. Hon hade inte sett ut som ett djur. Bruce Comstock, chefen för vattendepartementet, hade bjudit med sig Martin och Claire till den klubben en gång tillsammans med sin fru, och de hade druckit rosa gin medan de tittade på hästkapplöpningarna, och läktarna hade varit fyllda av högljudda människor som satsat pengar på hästarna.

18

Lee_Skuggor bakom oss.indd

18

09-07-09

11.42.23


Veckan innan porslinsfiguren föll ner i Claires väska hade hon varit på väg från lektionen när Victor och Melody Chen kom in. Det utsirade golvuret av mahogny, som hade inlagda kinesiska tecken i pärlemor utmed hela framsidan, slog fem och hon var i färd med att plocka undan sina saker när de kom in i rummet. De var ett litet, kortväxt par och såg ut som porslinsdockor med sin blanka hud och små svarta ögon. ”Redan på väg härifrån?” sa mr Chen kort. Han var prydligt klädd i marinblå kritstrecksrandig kostym med en vinröd näsduk som stack upp precis lagom mycket. ”Klockan är prick fem!” Han talade engelska med svag kinesisk brytning. Claire rodnade. ”Jag kom tidigt. Tio minuter i fyra, tror jag”, sa hon. Hon satte en stolthet i att vara punktlig. ”Äsch, var inte fånig”, sa mrs Chen. ”Victor bara retas. Sluta med det!” Hon klappade till sin make med sin lilla hand. Ni engelsmän tar alltid allting på så blodigt allvar”, sa han. ”Locket och jag har i alla fall haft en produktiv timma tillsammans”, sa Claire osäkert. Locket gled ner från pianopallen och in under sin pappas arm. ”Hej, pappa”, sa hon blygt. Hon såg yngre ut än tio år. Han klappade henne på axeln. ”Hur står det till med min lilla Rachmaninoff?” sa han. Locket fnissade förtjust. Mrs Chen klapprade omkring på sina höga klackar. ”Mrs Pendleton”, frågade hon, ”skulle ni vilja göra oss sällskap över en drink?” Hon hade på sig en dräkt som såg ut att komma direkt från en modetidning. Det var nästan säkert ett original från Paris. Jackan var i gyllene silke med elegant knäppning framtill och under den bar hon en skimrande kjol som böljade och draperade sig som spindelväv. ”Det är mycket vänligt av er”, svarade hon, ”men jag måste nog åka hem och laga middag.” ”Jag insisterar”, sa mr Chen. ”Jag måste få höra om mitt lilla geni.” 19

Lee_Skuggor bakom oss.indd

19

09-07-09

11.42.23


Hans röst gav inte utrymme för några invändningar. ”Kila iväg nu, Locket. De vuxna ska prata en stund.” Det stod en stor sammetssoffa i rummet och flera stolar klädda med rött sidentyg tillsammans med två matchande svarta lackbord. Claire satte sig i en fåtölj som var mycket halare än den såg ut. Hon sjönk ner för djupt i den och fick krångla sig upp tills hon satt och balanserade på yttersta kanten. Hon tog stöd med armarna. ”Vad tycker ni om Hongkong?” sa mr Chen. Melody hade gått ut i köket för att be tjänsteflickan komma in med drinkar. ”Riktigt bra”, sa hon. ”Det är verkligen annorlunda, men det är ett äventyr.” Hon log mot honom. Han var prydlig i sin välpressade kostym och röda och svarta sidenslips. Ovanför honom hängde en oljemålning av en kinesisk man klädd i kinesisk långrock och svart kalott. ”Vilken intressant målning”, sa hon. Han tittade upp. ”Jaså, den”, sa han. ”Det är Melodys farfar, som hade en stor färgfabrik i Shanghai. Han var berömd.” ”Färger?”, sa hon. ”Så fascinerande.” ”Ja, och hennes far startade den första Bank of Shanghai och var synnerligen framgångsrik.” Han log. ”Melody kommer från en riktig entreprenörsfamilj. Alla hennes släktingar är utbildade i väst ­– England och Amerika.” Mrs Chen kom in i rummet igen. Hon hade tagit av sig jackan och därunder hade hon en skir blus. ”Claire”, sa hon. ”Vad vill ni dricka?” ”Bara sodavatten för mig, tack”, sa hon. ”Och jag tar ett glas sherry”, sa mr Chen. ”Jag vet!” sa mrs Chen. Hon gick igen. ”Och er make”, sa han. ”Arbetar han på bank?” ”Han är anställd vid vattendepartementet”, sa hon. ”Arbetar med den nya reservoaren.” Hon gjorde en paus. ”Han leder arbetet.” ”Ah, mycket bra”, sa mr Chen obesvärat. ”Vatten är förvisso viktigt, och engelsmännen är duktiga på att ordna så att det finns i kranarna när vi behöver det.” Han lutade sig tillbaka och lade ena benet 20

Lee_Skuggor bakom oss.indd

20

09-07-09

11.42.24


i kors över det andra. ”Jag saknar England”, sa han oväntat. ”Jaså, har ni tillbringat en längre tid där?” frågade Claire artigt. ”Jag gick på Balliol”, sa han och viftade med slipsen mot henne, en skolslips tydligen. Claire kände det som om han bara hade väntat på att få berätta det för henne. ”Och Melody gick på Wellesley, så tillsammans är vi en produkt av två olika system. Jag försvarar England och Melody bara älskar USA.” ”På så vis”, mumlade Claire. Mrs Chen kom tillbaka och satte sig bredvid sin make. Sedan kom tjänsteflickan och gav Claire en servett. Den hade blåklintsmönster. ”De här är verkligen fina”, sa hon och studerade det broderade linnetyget. ”De kommer från Irland!” sa mrs Chen. ”Jag har just fått dem.” ”Jag har just köpt några underbara kinesiska borddukar på China Emporium”, sa Claire. ”Vackert venetianskt broderi.” ”De går förstås inte att jämföra med de irländska”, sa mrs Chen. ”Mycket enkelt arbetade.” Mr Chen tittade på sin fru med road blick. ”Kvinnor!” sa han till Claire. En tjänsteflicka kom in med en bricka med drycker. Claire smuttade på sitt sodavatten och kände kolsyrebubblorna i munnen. Victor Chen tittade förväntansfullt på henne. ”Kommunisterna är ett stort hot”, sa hon. Det var vad hon hade hört om och om igen vid olika sammankomster. Mr Chen skrattade. ”Naturligtvis. Och vad ska ni och Melody göra åt dem?” ”Var tyst, älskling. Retas inte”, sa hans hustru. Hon drack lite ur sitt glas. Victor betraktade henne. ”Vad är det du dricker, min vän?” ”En liten cocktail”, sa hon. ”Jag har haft en lång dag.” Hon lät defensiv. Det blev tyst. ”Locket är en duktig elev”, sa Claire, ”men hon behöver öva mer.” 21

Lee_Skuggor bakom oss.indd

21

09-07-09

11.42.24


”Det är inte hennes fel”, sa mrs Chen lättsamt. ”Det är jag som inte är här och ser till att hon övar tillräckligt.” Mr Chen skrattade. ”Hon klarar sig”, sa han. ”Jag är säker på att hon vet vad hon gör.” Claire nickade. Föräldrar var alltid likadana. När hon fick barn skulle hon se till att inte skämma bort dem. Hon ställde ner glaset. ”Jag måste ge mig iväg nu”, sa hon. ”Det är svårare att få sittplats på bussen efter fem.” ”Är det säkert?” sa mrs Chen. ”Pai skulle komma med lite kakor.” ”Nej”, invände Claire. ”Jag måste verkligen gå.” ”Vi kan låta Truesdale köra er hem”, erbjöd mr Chen. ”Nej, nej”, sa Claire. ”Jag vill inte ställa till besvär.” ”Känner ni honom?” frågade mr Chen. ”Han är engelsman.” ”Jag har inte haft nöjet att träffa honom”, sa Claire. ”Hongkong är väldigt litet”, sa mr Chen. ”Det är tröttsamt på det viset.” ”Det är inget som helst besvär för Truesdale”, sa mrs Chen. ”Han ska ändå köra hem. Var bor ni?” ”Happy Valley”, svarade Claire och kände sig ställd mot väggen. ”Det är ju nära där han bor!” utropade mrs Chen förtjust över det lyckliga sammanträffandet. ”Då är det bestämt.” Hon ropade till Pai på kantonesiska och sa åt henne att tillkalla chauffören. ”Kinesiska är ett så fascinerande språk”, sa Claire. ”Jag hoppas kunna lära mig lite under vår tid här.” Mr Chen höjde på ena ögonbrynet. ”Kantonesiska”, sa han, ”är ett mycket svårt språk. Det finns ungefär nio olika toner för ett enda ljud. Det är mycket svårare än engelska. Jag lärde mig elementär engelska på ett år, men jag är övertygad om att jag inte skulle ha kunnat lära mig kantonesiska eller mandarin eller shanghainesiska även om jag haft dubbelt så lång tid.” ”Nej, men hoppas gör man ju alltid”, sa Claire glatt. Pai kom in och sa något. Mrs Chen nickade. 22

Lee_Skuggor bakom oss.indd

22

09-07-09

11.42.24


”Jag är väldigt ledsen”, sa hon, ”men det verkar som om chauffören redan har åkt hem.” ”Jag kan ta bussen, det är inget problem”, sa Claire. Mr Chen reste sig när hon samlade ihop sina saker. ”Det var mycket trevligt att få träffa er”, sa han. ”Jag säger detsamma”, sa hon. Hon kände deras blickar i ryggen när hon gick. När hon kom hem hade Martin redan kommit. ”Hejsan”, sa han. ”Du är sen i dag.” Han var klädd i bara undertröjan och sina veckoslutsbyxor som var fläckiga och blanka på knäna. Han hade en drink i handen. Hon tog av sig jackan och satte på en kastrull vatten. ”Jag var hos Chens i dag”, sa hon. ”Lockets föräldrar bad mig stanna och ta en drink med dem.” ”Victor Chen, inte sant?” frågade han imponerad. ”Han är en riktig höjdare här.” ”Jag förstod det”, sa Claire. ”Han var verkligen speciell. Inte alls som en kinaman.” ”Du borde inte använda det ordet, Claire”, sa Martin. ”Det är mycket gammalmodigt och lite kränkande.” Claire rodnade. ”Jag har bara aldrig …” Hon tystnade. ”Jag har aldrig sett kineser så här.” ”Du är i Hongkong”, sa Martin vänligt. ”Det finns alla sorters kineser.” ”Var är amah?” frågade Claire för hon ville byta samtalsämne. Yu Ling kom från köksregionerna när Claire ropade. ”Kan du hjälpa till med middagen?” sa Claire. ”Jag har köpt lite kött på marknaden.” Yu Ling tittade uttryckslöst på henne. Hon hade en förmåga att göra Claire illa till mods, men hon kunde inte förmå sig till att avskeda henne. Hon undrade hur de andra fruarna bar sig åt – de tycktes hantera hemhjälpen med en pondus som kändes främmande och 23

Lee_Skuggor bakom oss.indd

23

09-07-09

11.42.24


ouppnåelig för Claire. Vissa till och med skämtade med dem och behandlade dem som familjemedlemmar, men hon hade hört att det framför allt berodde på amerikanskt inflytande. Hennes väninna Cecilia lät sin amah borsta håret på henne medan hon satt vid toalettbordet och smorde in ansiktet innan hon gick till sängs. Claire gav Yu Ling köttet som hon hade köpt på hemvägen. När nu Yu Ling hade blivit satt i arbete gick Claire och lade sig på sängen med en kall kompress över ögonen. Hur hade hon hamnat här, i den här lilla våningen på andra sidan jordklotet? Hon mindes sin stillsamma barndom i Croydon, då hon som enda barnet satt och lyssnade bredvid sin mor när hon lappade kläder och pratade. Hennes mor hade varit bitter över sin lott i livet. De levde ur hand i mun, speciellt efter kriget, och hennes far drack för mycket, kanske på grund av det. Claire hade aldrig tänkt sig att livet kunde vara mycket bättre än så. Men giftermålet med Martin hade gjort att allt vänts uppochner och förändrats. Saken var den att hon själv hade förändrats i Hongkong. Något med det tropiska klimatet hade fått hennes utseende att mogna, gett allt balans och harmoni. Medan de andra engelskorna såg ut som om de var på väg att vissna i hettan levde hon upp som en blomma i ett drivhus. Hennes hår hade blivit ljusare i den tropiska solen tills det skimrade som guld. Hon svettades bara lätt, så att hennes hy såg daggfrisk ut, inte dyblöt. Hon hade gått ner i vikt, och hennes kropp var fast och kompakt och ögonen glittrade blåklintsblå. Martin hade kommenterat det, att värmen tycktes passa henne. När hon var på restaurang Gripps eller på någon middagsbjudning märkte hon att männen tittade längre än nödvändigt på henne, kom fram och pratade med henne, lät händerna dröja sig kvar på hennes rygg. Hon började lära sig att konversera med folk på fester och beställa på restaurang med självförtroende. Det kändes som om hon äntligen började bli kvinna, inte den flicka hon hade varit när hon reste från England. Det kändes som om hon började komma till sin rätt. Och så veckan därpå, efter Lockets lektion, hade porslinskaninen fallit ner i hennes väska. 24

Lee_Skuggor bakom oss.indd

24

09-07-09

11.42.24


Veckan efter ringde telefonen och Locket, som gärna tog varje chans att sluta traggla preludiet hon höll på med, hoppade upp för att svara. Medan hon pladdrade med en klasskamrat såg Claire en sidenscarf ligga på en stol. Det var en vacker, mönstrad scarf, en sådan som kvinnor knyter runt halsen. Hon lade den i sin väska. Ett underbart lugn kom över henne. När Locket återvände till rummet och bara mumlade ”förlåt, mrs Pendleton”, log Claire i stället för att ge den lilla flickan en uppsträckning. När hon kom hem gick hon in i badrummet, låste dörren och tog på sig scarfen. Det var en Hermès-scarf från Paris med mönster av zebror och lejon i klara orange och bruna färger. Hon övade sig att knyta den runt halsen och om huvudet som en äventyrslysten arvtagerska på safari. Hon kände sig väldigt glamorös. Nästa månad, efter ett samtal då mrs Chen berättade att hon skickade all sin fina tvätt till Singapore eftersom ”flickorna här inte klarar av att göra det ordentligt, vilket förstås innebär att jag måste ha tredubbla uppsättningar linne”, kom Claire på sig själv med att gå därifrån med två av de fantastiska irländska servetterna i kjolfickan. Yu Ling fick i uppdrag att handtvätta och stryka dem så att hon och Martin kunde använda dem vid middagen. Hon stoppade på sig tre franska sköldpaddor i cloisonnéemalj när Locket plötsligt hade behövt gå på toaletten – att hon inte kunde se till att sköta sina naturbehov innan Claire kom! Ett par salt- och pepparströare i silver hamnade i hennes väska när hon gick genom matsalen, och en utsökt venetiansk parfymflaska som lämnats kvar i salongen, som om Melody Chen hade stänkt på sig lite väldoft när hon svepte genom rummet på väg till något galaevenemang, togs diskret om hand och stoppades i Claires kjolficka. En annan eftermiddag var hon på väg ut när hon hörde Victor Chen i arbetsrummet. Han talade högljutt i telefon och hade lämnat dörren en aning på glänt. ”Det är de förbaskade britterna”, sa han innan han övergick till kantonesiska. Sedan: ”kan inte låta dem” och sedan lite mer obegripligt språk som lät väldigt mycket som svordomar. ”De vill skapa 25

Lee_Skuggor bakom oss.indd

25

09-07-09

11.42.24


oro, dra fram skelett som borde få stanna kvar i garderoben och det är helt och hållet för deras egna syften. Kronsamlingen har aldrig tillhört dem. Det är vår historia, våra konstföremål, som de bara har lagt beslag på som om de var deras. Vad skulle de tycka om kinesiska upptäcktsresande hade kommit till deras land för många år sedan och tagit med sig alla deras konstskatter? Det är skandalöst. Downing Street ligger bakom alltihop, det kan jag försäkra. Vi behöver inte det här just nu.” Han var mycket upprörd och Claire blev stående utanför. Hon höll andan och väntade på att kanske få höra mer. Hon stod där tills Pai kom förbi och tittade frågande på henne. Hon låtsades att hon hade stått och tittat på tuschteckningen i hallen men hon kände Pais blickar på sig när hon gick mot dörren. Hon öppnade den och åkte hem. Två veckor senare när Claire kom till lektionen var Pai borta och en ny flicka öppnade dörren. ”Det här är Su Mei”, sa Locket när de kom in i rummet. ”Hon kommer från Kina, från en lantgård. Hon har precis kommit. Vill ni ha något att dricka?” Den nya flickan var liten och mörk och skulle ha varit söt om det inte hade varit för ett stort, svart födelsemärke på högra kinden. Hon höjde inte blicken från golvet. ”Hennes familj ville inte ha henne eftersom märket i ansiktet skulle göra det svårt att få henne bortgift. Man tror att det betyder stor olycka.” ”Har din mamma sagt det?” frågade Claire. ”Ja”, sa Locket. Hon tvekade. ”Jag hörde henne säga det i telefonen och hon sa att hon fick henne väldigt billigt av den anledningen. Su Mei kan ingenting! Hon försökte gå på toaletten i buskarna utanför och Ah Wing slog henne och sa att hon var som ett djur. Hon har aldrig använt en kran förr eller haft rinnande vatten!” ”Jag tar gärna en bitter lemon, tack, om du har”, sa Claire för att byta samtalsämne. Locket sa snabbt något till flickan. Hon lämnade tyst rummet. ”Pai stal från oss”, sa Locket med storögd förfäran. ”Så mamma 26

Lee_Skuggor bakom oss.indd

26

09-07-09

11.42.24


avskedade henne. Pai grät och grät och sedan bankade hon i golvet med knytnävarna. Mamma sa att hon var hysterisk och slog henne i ansiktet för att få henne att sluta gråta. De var tvungna att säga till mr Wong att bära ut Pai. Han lade henne över axlarna som en säck potatis och hon slog honom i ryggen med knytnävarna.” ”Åh!” sa Claire innan hon hann hejda sig. Locket tittade nyfiket på henne. ”Mamma säger att alla tjänare stjäl.” ”Jaså, säger hon det?” sa Claire. ”Så förfärligt. Men vet du, Locket, jag är inte säker på att det är sant.” Hon mindes hur Pai hade tittat på henne när hon stötte på henne i hallen och kände ett tryck över bröstet. ”Vet du vart hon tog vägen?” frågade hon. ”Ingen aning”, sa Locket glatt. ”Skönt att vara av med henne, tycker jag.” Claire tittade på flickans blida ansikte som inte stördes av något samvete. ”Det måste finnas härbärgen eller så för personer som hon.” Claires röst darrade. ”Hon lever väl inte på gatan? Har hon släkt i Hongkong?” ”Inte en susning.” ”Varför vet du inte det? Hon bodde ju hos er!” ”Hon var amah, mrs Pendleton.” Locket tittade nyfiket på henne. ”Vet ni något om era tjänare?” Claire blev skamsen, tystnade och rodnade. ”Nej, nu”, sa hon, ”får det vara färdigpratat om den saken. Har du övat på dina skalor?” Locket bankade på pianots tangenter medan Claire koncentrerade blicken på flickans knubbiga fingrar och försökte låta bli att blinka så att tårarna inte skulle falla.

27

Lee_Skuggor bakom oss.indd

27

09-07-09

11.42.25

9789146219699  

Första delen 9 gens topografi så att de skulle kunna bygga uppsamlingsdammar till regnet när det kom. Britterna gjorde så mycket för kolonie...