Issuu on Google+


27 ”Först ska vi besöka en organisation här i stan. De jobbar med rehabilitering av våldtagna kvinnor. Därefter åker vi ut i bushen en liten bit, till ett läger ett par timmar härifrån. Senare, men jag tror inte att vi hinner med det idag, kommer vi att besöka ett av de största flyktinglägren som finns här i Goma – som jag sa lever ett par hundra tusen människor där.” Hon hoppade in i landcruiserns baksäte, där en annan kvinna redan satt. ”Hej Maria, jag heter Fêtenat, roligt att få träffa dig.” Lakeisha satte sig i framsätet hos den tyste chauffören. ”Hej, tack detsamma.” ”Fêtenat och jag har jobbat ihop i flera år, nu jobbar hon med organisationen vi ska besöka.” Det tog inte mer än fem minuter så var de på plats. Utanför en bungalow satt ett tiotal kvinnor och väntade i trädens skugga för att få komma in till samtal. Rummen var befolkade av människor bakom skrivbord belamrade med pappershögar. Längs väggarna stod arkivskåp i plåt, i hörnorna fanns vattenbehållare och muggar. Längst in i ett hörnrum satt kvinnan som uppenbarligen var chef. Hon överträffade Lakeisha ordentligt i kroppsvolym. Hon knaprade på något som kunde var en morot, samtidigt som hon pratade i sin mobiltelefon och gestikulerade till en yngre kollega att hämta ett dokument. ”Välkommen Maria, jag är strax klar med det här.” Hon svettades. Kaffebrickan stod redan på soffbordet. Maria och Fêtenat satte sig i den nedgångna soffan, Lakeisha fick precis rum i en av fåtöljerna. ”Välkomna säger jag igen! Jag heter Nardelie. Jag vet inte hur myck97


et Lakeisha har berättat, men vi jobbar framför allt med stödjande samtal, något medicinskt stöd kan vi inte erbjuda. Vi försöker hjälpa de drabbade kvinnorna till vård när vi kan. Tyvärr är det svårt, det saknas både pengar och faktiska resurser.” ”Hur många kvinnor kan ni ta om hand?” Maria visste att siffror var känsliga och att man inte hade riktigt klart för sig hur många individer det handlade om. ”Du ställer den centrala frågan. Vad vi gör är en droppe i havet, givetvis, det vet vi. Men vad är alternativet? Bara under en månad blev mer än två tusen människor, mest kvinnor förstås, våldtagna i den här provinsen. Vi försöker åtminstone hjälpa några.” ”Jag förstår mycket väl”, sa Maria. Några siffror på hjälpens storlek fick hon inte. Också typiskt och därmed omöjligt att säga något om det resultat som hemmakontoret påbjöd att man skulle bedöma. Nardelie menade att man inte kunde avstå från att hjälpa för någon princip. Det var här och nu som hjälpen behövdes. Och arbetet blev tydligare och mer meningsfullt när man såg individerna. Hon och hennes medarbetare ville på ett konkret sätt visa att de drabbade kvinnorna hade legitim rätt till stöd och att de inte fick lämnas ut. De försökte på olika vägar hjälpa dem till vård, både medicinsk och psykisk. ”Vi jobbar förstås långsiktigt också, genom lobbying tillsammans med andra grupper”, sa hon. En utmärglad kvinna kring femtio kom in i rummet. ”Det här är Christelle.” Kvinnan log lite för blygt för sin ålder. ”Hennes syster hade gått för att hämta bananträdsblad som hon brukade sälja på marknaden, när hon blev attackerad och våldtagen. Hon fördes senare till ett FN-finansierat sjukhus här i Goma där hon avled. Skammen på grund av våldtäkten blev för mycket för familjen, Christelle var den enda som ville ta emot kroppen för begravning. Nu är hon själv utstött. Ingen vet vem som våldförde sig på hennes syster. Hon var för traumatiserad för att tala. Men vi har fått höra av vittnen att hon våldtogs av fem beväpnade män inom en neutral zon som patrullerades av FN-styrkor.” ”Du menar att det var FN-soldater som våldtog henne?” ”Med stor sannolikhet. Det kan också ha varit någon av de stridande parterna, visst, men tyvärr finns det stort utrymme för den tolkningen.” 98


Maria såg hur Nardelie tog in ny luft i sin stora kroppshydda. ”Men det är en annan sak. När Christelle fick ta hand sin systers kropp saknades ena ögat. Vidrigt och fullkomligt obegripligt.” ”Vem hade gjort det – var det männen som våldtog henne?” ”Det vet vi inte. Det finns givetvis inga journaler, det kan ha hänt vid våldtäkten, men också senare, på sjukhuset. Tyvärr har det förekommit övergrepp även där.” ”Men … varför?” ”Det är en fråga vi också ställer oss”, sa Nardelie. ”Var det ren grymhet, eller fanns det någon annan orsak? Vi vet ju att det förekommer rituella mord i regionen. Människor tror att de får kraft genom att äta delar av en annan människa. Som när man hittat barn med tungan utskuren.” Maria kände hur det vände sig i magen. ”Du förstår, ögonen är ju själens spegel, kanske de här vilda stammarna – ursäkta uttrycket – tror att de kan stärka sin själ genom att … konsumera ögon.” Hur orkade Christelle? Kvinnan hade kanske blivit immun efter att ha berättat och själv hört den här sortens historier otaliga gånger. ”Maria, jag är tacksam för att du lyssnar på oss. Det här är inte lätt, inte för oss heller. Vi kämpar vidare. Och tar emot all den hjälp vi kan få.” ”Ni är tappra. Men som du vet är mitt uppdrag att samla fakta till en rapport om utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter. Det är på den vägen jag kan påverka, inte genom direkt stöd.” ”Jag förstår det. Och utvecklingen här – det har bara blivit värre.”

* De fortsatte ut på landet. Maria försökte släcka törsten med sin cola som redan tappat stinget. Vägen ringlade sig genom byarna. Ibland var det svårt att välja riktning, när vägbanan nästan försvann i grönska. Människor i rörelse, hela tiden, barn och vuxna som knackade på bilrutorna och viftade med händerna. ”Nej, bättre har det inte blivit”, sa Lakeisha. ”Tvärtom, mängden våldtäkter som utförs av civila har också ökat.” ”Men det måste väl ändå vara så att det har blivit bättre med FNtrupperna? Säkerhet måste vara A och O!” 99


”Det kunde man tycka. Tyvärr blir kvinnorna ännu mer sårbara när FN gör sina offensiver mot gerillagrupperna. Våldtäkt är ett vapen för både rebellerna och regeringstrupperna. Och som sagt, det har hänt att även FN-soldater gjort sig skyldiga till kränkningar.” ”Sedan verkar det som om det har blivit mer passabelt bland män att våldta i takt med soldaternas övergrepp”, la Fêtenat till. Hopplöst. ”Ni har verkligen ett tufft jobb. Fêtenat, kommer du också härifrån?” frågade Maria. ”Nej, inte alls, jag kommer långt österifrån, kan du gissa?” ”Jag fick intrycket av att du också talade franska.” ”Riktigt, men det är egentligen en form av dialekt, kreol. Jag kommer från Seychellerna.” ”Ditt namn är ovanligt, vad betyder det?” Fêtenat log. ”Jag är född den 14 juli och mina föräldrar tyckte att det lät fint med Fête National, nationaldagen, Fêtenat är en förkortning av det.” ”Det var tjusigt”, sa Maria. ”Det finns flera som heter så där hemma.” De var framme vid flyktinglägret. ”Det här är väl inte helt nytt för dig. Jag menar, du har väl sett många flyktingläger”, konstaterade Lakeisha. ”Ja det har jag, de kan verkligen vara väldigt olika. Hela städer byggda på höjden eller prefab-hus utspridda över stora ytor.” ”Här är det tältbyar som du ser. Närmast oss anar man bara lidandet och hopplösheten, men det blir inte bättre av att vi går längre in och inte hälsosammare heller. Folk dör av diarré eller malaria – och även här i lägret förekommer våldtäkter. Så det viktigaste vi försöker hjälpa till med är säkerhet. Det är vi själva som formerar oss i grupper och som turas om att gå vakt. Men vi har svårt att täcka in hela området.” Maria såg runt i den ordnade misären. Tälten bildade kvarter, med numrerade gator. Här och där pågick försäljning av frukt och konserver som var utlagda på marken – det påminde henne om när hon lekte affär som liten. Hon fick träffa två kvinnor och höra deras historier. Obegripligt, fruktansvärt, brutalt attackerade. Men räddade av människorna som fann dem och som hjälpte dem till sjukhus. ”Flera av de här kvinnorna har blivit utsatta för trägrupper. Har du 100


hört talas om dem?” ”Nej …” ”Våldtäktsmännen använder en stav som de trycker upp i kvinnans slida.” Det var varmt i tältet där de satt. En fläkt som var upphängd i taket snurrade sakta. De tusentals människorna därute i sina tält hade inga fläktar. Någon kom in och viskade i Lakeishas öra och hon sa: ”Det finns en annan sak som vi är mycket bekymrade över. Det sipprar fram rapporter om att dödade utsatts för obduktion, som det verkar utan särskild anledning. De lämnas till sina anhöriga med hoptråcklad mage. Vi är rädda att det handlar om rituella saker – att det finns intresse för levrar som används i riter. Precis som med Christelles systers stulna öga. Men när vi vill veta mer blir folk mycket förtegna. Vi anar att det är pengar i omlopp – de anhöriga får en ersättning som tystar dem.” ”Bara fruktansvärt”, sa Maria. ”Det är sant, det är hemskt och allra värst när man inte kan göra någonting åt det. Men som du ser försöker vi.” ”Ja det gör ni verkligen.” De satte sig i bilen. När de åkte ut från lägret sprang både barn och vuxna bredvid dem med utsträckta händer.


28 Maria gick direkt in i duschen när hon kom tillbaka till hotellet. Hon lät det svala vattnet skölja över sig ett bra tag. Det hjälpte inte mycket. Hon klädde på sig en lätt ljus blus och ett par halvlånga shorts. Matlust hade hon inte. Sprit? Hon gick ner till snackbaren som hotellet gjorde reklam för. Vattnet kluckade lätt mot kajen utanför baren där hon satt sig. Skönt, det var svalare nu. Hon hade preppat med myggstift, men det syntes inte till några moskiter. De enda gästerna var ett ystert yngre amerikanskt par som filmade varandra, medan de pratade högt in i kamerans mikrofon. ”Och här utanför har vi Kivusjön, den farliga, den som är en tickande bomb. Nere i sjön finns en blandning av metan och koldioxid som när som helst kan bubbla upp och kväva oss. Andra sjöar har exploderat tidigare …” Hon var för avtrubbad för att bli skärrad. Spritsorterna stod uppspetade i baren, det var självservering. Bara att skriva upp sin konsumtion i en bok. Bredvid hade någon ställt några kupolförsedda fat med snittar och olika sorters snacks. Hon var fortfarande inte hungrig. Scotch? Inte riktigt hennes grej. Men ändå, hon reste sig upp och hämtade ett glas. Det blev bourbon. Med is. Lugnet började infinna sig. Hon gjorde sitt jobb. Precis som avsikten var. Träffa människor som kunde berätta, hjälpa till att förklara. Få konkreta belägg på hur situationen uppfattades. 102


Paret fortsatte sin filmning. Mannen dikterade: ”Och här uppe på andra sidan finns vulkaner. Den närmaste hade utbrott för inte alls många år sedan. Folk dog och många byggnader förstördes.” Kvinnan sneglade oroligt åt Marias håll och sa att det nog fick räcka så. Hon lutade sig tillbaka och såg ut över sjön. Det började mörkna ordentligt. Plötsligt kände hon sig ensam. Det här var en känsla som kunde drabba henne när hon var ute. Inte ofta. Hon hade diskuterat det med en väninna som inte förstod henne alls. Det var väl bara skönt att få vara ensam? Men väninnan var inte lika berest och hade inte varit med om liknande saker. Kaskader av nya miljöer, nya människor, andra färger, andra språk … Daniel. Var befann han sig egentligen? Jäklar. Inte igen! Inte undertrycka, inte mota bort. Bara låta vara. ’Där kommer ett tåg, det ger jag fan’, som den pensionerade stinsen sa. ’Där kommer ett tåg till, det ger jag också fan’. Mindfulness. Nu är jag här vid Lake Kivu. En fantastisk miljö. Och jag gör ett viktigt jobb, upprepade hon för sig själv. En figur uppenbarade sig utanför, på trappan upp till baren. Bekant rörelsemönster. ”Maria!” ”Du! Här!” Slumpen, finns den? Inte den här gången. Hon reste sig. ”Vad gör du här?” Hon kände obehag blandat med glädje. Och lättnad. Nu var hon inte ensam längre. ”Jag förstår att du undrar. Du kanske tror att jag förföljer dig.” ”Näedå ...” ”Joedå. Inte konstigt om du får sådana tankar.” ”Det är klart att jag undrar!” ”Det förstår jag verkligen. Det har hänt saker.” Han gick fram till henne, kvinnan med det kopparbruna håret och kramade henne mjukt. Georg berättade om hur svårt det varit att komma iväg från Kigali. ”Du vet ju att mitt flyg var inställt. Det var totalt omöjligt att boka om. Eller rättare sagt att betala för en biljett med ett annat flygbolag. Så jag flög själv.” ”Flög själv?” ”Ja, jag har certifikat och fick tag i ett plan hos den lokala flygklub103


ben. Jag satte kurs på Entebbe – närmaste större flygplats tänkte jag. Så fick jag väl försöka ta mig därifrån sen. Jag känner folk i Kampala också.” ”Men du kunde väl ha lånat pengar eller kort av mig, eller någon annan i Kigali?” ”Jag blev faktiskt orolig att någon var efter mig.” ”Men så landade du här och inte på Entebbe?” ”Just det. Jag fick lust att kolla en sak på vägen. Som du kommer ihåg berättade jag om några underliga byggnader längs vägen till Ruhengeri. Det var inte frågan om någon större avstickare att svänga förbi och titta på dem från luften. Jag vet inte om du tänkte på det, men du passerade faktiskt samma väg.” ”Nej, det tänkte jag inte på, men sedan då? Du måste ha sett något märkligt?” Ja, han tyckte att det verkade underligt. Det stod några ambulanser utanför byggnaderna, med röda kors på taken. Ingen hade pratat om att det skulle ligga ett sjukhus i området och det såg inte ut som något sjukhus heller. Snarare ett slakthus. Det var verkligen så, sa han när han såg Marias grimas. Stället var riggat med kylaggregat och portar. Dessutom fanns en landningsbana, som inte var utritad på flygkartorna. Men det försiggick inga aktiviteter, inga människor eller bilar i rörelse, vilket gjorde honom ännu mer misstänksam. Visserligen var det lördag, men något borde ändå ha varit igång. Det var svårt att tolka vad det kunde betyda, men det kunde inte vara fråga om någon verksamhet som bedrevs kontinuerligt, som en köttfabrik eller ett sjukhus. ”Suspekt, kort sagt?” ”Just det.” ”Och det föranleder ditt besök hit?” ”Jag fick en tanke.” ”Låt höra.” ”Det kanske är fråga om manlig intuition. Det är en hel del på sistone som har varit knepigt. Jag vet inte hur sakerna hänger ihop, men du vet ju att min medarbetare, den lokale konsulten, plötsligt stack. Ingen kontakt, inget svar på mobilen. Det var efter att vi tillsammans sett de här byggnaderna – och för den delen efter att jag höll på att bli nerdragen i en ravin hos gorillorna. Nu undrar jag förstås om någon 104


vill sätta käppar i hjulet för mig.” ”En person av stor vikt som du.” ”Såja, jag vet att det kan vara tillfälligheter. Men det har ju varit laddat i Kigali. ”Och vad var din tanke nu då?” ”Att vi skulle flyga dit tillsammans och ta en titt.” ”Georg, det tror jag knappast, är du galen? Helt befängd idé. Alldeles för stora risker och helt vid sidan av mitt uppdrag. Dessutom är jag rädd att flyga i småplan.” ”Men det handlar om ett avstånd som tar högst en kvart i luften. Betydligt mindre risk än att åka bil i den här regionen.” ”Men varför?” ”För att få misstankarna bekräftade på plats.” ”Vilka misstankar?” ”Att det handlar om någon slags smuggling – som jag tror, av människor.” ”Trafficking menar du?” ”Ja. Med rituella inslag.” ”Bra, jag ska fundera på det. Vi kan höras om det imorgon. Du kan väl komma hit så äter vi frukost tillsammans? Men nu börjar jag bli hungrig på middag. Inte du?” ”Jovisst och det verkar som om du har en excellent restaurang här intill. Sedan vill jag höra mer om vad du har haft för dig.” ”Det första är jag med på. Det andra vet jag inte – det var jobbigt idag och det kan vara skönt att slippa prata om det nu.” ”Och det tredje?” Hon granskade honom med sina klarblå ögon.


9789198102611