Page 1


ISBN 978-91-7 701-595- 6 © Veronica Roth, 2 017 Originaltitel: »Carve the Mark« Originalförlag: Katherine Tegen Books, an imprint of HarperCollins Publishers Published by arrangement with: HarperCollins Children’s Books, a division of HarperCollins Publishers Översättning: © Katarina Falk, 2 017 Omslag & karta: T M & © Veronica Roth, 2 017 Omslagsillustration: Jeff Huang Omslagsdesign: Joel Tippie / Lars Sundh Kartillustration: Virginia Allyn Typografi: Lars Sundh  Sättning: Markus Hedström Tryck: ScandBook, EU, 2 017

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

MER V ERONIC A ROT H : ‘ DI V ERGEN T ’ ‘ INSURGEN T ‘ ‘A L L EG I A N T ’ ’FOUR’


Till Ingrid & Karl för att det inte finns någon version av er som jag inte älskar.


rådsförsamlingens skepp

t

Tepes

Essander

Tr e l l a

v s s d e  f l ö

g r ä n s

Solen

Othyr

Zold

s

Pitha

l

l

l

a

e

t

Thu v h e

P1104

e

t

v s s s g r ä n s  ·   f l ö d e

marginalen

ä n s  · g r

Kollande

s

 ·   f l ö d e s s v

e

a

l

l

ä n s  ·   f l ö d e g r s s s v Ogra t a e l l

a

l


1

7


8


K A P I T E L 1    A K O S F r i d s b l o m s t e r blommade alltid när natten var som längst. Hela staden firade den dag då kronbladen öppnade sig och avslöjade sin djupröda färg – dels för att fridsblomster var nationens livsnerv och dels, tänkte Akos, för att folk inte skulle bli vansinniga i kylan. På kvällen för Blomningsritualen svettades han i sin rock medan han väntade på att resten av familjen skulle bli klar, och gick ut på innergården för att svalka sig. Familjen Kereseths hus var byggt i en cirkel runt en eldstensugn och alla ytter- och innerväggar var svagt krökta. Det ansågs bringa lycka. Frostig luft stack honom i ögonen när han öppnade dörren. Han drog ner sina skyddsglasögon och värmen från hans hud fick dem omedelbart att imma igen. Han fumlade efter eldgaffeln med sin behandskade hand och stack in den under eldstensugnens huv. Eldstenarna såg bara ut som svarta klumpar innan friktionen antände dem och fick dem att gnistra i olika färger, beroende på vad de var pudrade med. Högen av eldstenar flammade upp, klarröda som blod. De var inte här ute för att värma upp eller antända någonting – de var bara en påminnelse om flödet. Som om det eviga bruset i Akos kropp inte var påminnelse nog. Flödet genomströmmade allt levande och visade sig på himlen i alla tänkbara färger. Som eldstenarna. Som ljusen från svävarna som susade förbi ovanför hans huvud på sin väg mot staden. Utomvärldslingar som trodde att deras planet bara bestod av snö och is hade i själva verket aldrig satt sin fot på den. 9


Akos äldre bror Eijeh stack ut huvudet genom dörren. »Vill du frysa ihjäl, eller? Skynda dig. Mamma är snart klar.« Det tog alltid lite längre tid för deras mamma att göra sig i ordning när de skulle till templet. Hon var trots allt oraklet. Allas blickar skulle vara riktade mot henne. Akos ställde ifrån sig eldgaffeln och gick tillbaka in, tog av sig skyddsglasögonen och drog bort ansiktsskyddet. Hans pappa och äldre syster Cisi stod redan vid ytterdörren i sina varmaste rockar. De var alla gjorda av samma material – kutyahpäls som inte gick att färga och därför alltid hade samma vitgrå nyans – och var försedda med kapuschonger. »Är du klar, Akos? Bra.« Hans mamma knäppte sin rock. Sedan tittade hon på sin makes gamla kängor. »Någonstans där ute ryser din fars aska över hur skitiga dina skor är, Aoseh.« »Jag vet. Det var därför jag var extra noga med att smutsa ner dem ordentligt«, svarade deras pappa och log brett mot sin hustru. »Bra«, sa hon. Ja, nästan kuttrade, faktiskt. »Jag tycker om dem så där.« »Du gillar allt som min pappa ogillade.« »För att han inte gillade någonting alls.« »Kan vi gå ombord på svävaren medan den ännu är varm?« sa Eijeh med gnällig röst. »Ori väntar på oss vid monumentet.« Deras mamma var nu klar med rocken och drog på sig ansiktsskyddet. Sedan vaggade de i väg längs den uppvärmda uppfarten i sina pälsar, skyddsglasögon och vantar. Ett runt och bulligt skepp som svävade i knähöjd strax ovanför snövallen väntade på dem vid slutet av stigen. Luckan öppnades när deras mamma lade handen mot farkosten och de tumlade in. Cisi och Eijeh fick lyfta Akos i båda armarna eftersom han var för liten för att klättra in på egen hand. Ingen brydde sig om att sätta på sig säkerhetsbälten. »Mot templet!« ropade deras pappa med näven i luften. Det sa han alltid när de var på väg till templet. Lite som att jubla över en trist föreläsning eller en lång kö på valdagen. 10


»Tänk om man kunde buteljera den där entusiasmen och sprida den till hela Thuvhes befolkning. De flesta ser jag bara en gång om året och då dyker de bara upp för att det bjuds på mat och dryck«, suckade deras mamma med ett litet leende. »Där har du lösningen«, sa Eijeh. »Locka dem med mat hela säsongen.« »Barns visdom«, mumlade deras mamma och tryckte på startknappen med tummen. Svävaren lyfte med ett ryck så att alla tappade balansen och kolliderade med varandra. Eijeh knuffade skrattande bort Akos. Nedanför dem glittrade Hessa av ljus. Staden bredde ut sig runt en höjd, med militärbasen längst ner, templet högst upp och alla andra byggnader däremellan. Templet, som de nu var på väg till, var en stor stenbyggnad med en mittkupol som bestod av hundratals färgade glasrutor. När solen lyste på den glödde Hessas högsta punkt orangeröd. Vilket innebar att den nästan aldrig glödde. Svävaren gled uppför bergssidan och svepte över den steniga staden Hessa, som var lika gammal som deras nationsplanet, Thuvhe, som alla utom deras fiender kallade den. Ett namn som var så halt på utomvärldslingars tungor att de tenderade att sätta det i halsen. Hälften av de små husen var begravda i snödrivor. Nästan alla var tomma. Alla av betydelse skulle vara i templet i kväll. »Har du sett någonting intressant i dag?« frågade deras pappa sin fru och väjde för en ovanligt hög vindmätare som sköt rakt upp i luften. Den roterade och snurrade. Akos förstod att pappa frågade mamma om hennes visioner. Alla planeter i galaxen hade tre orakel: ett stigande, ett sittande och ett dalande. Akos förstod inte riktigt vad det där betydde, utom att flödet viskade saker i mammas öra och att många som mötte henne visade henne stor vördnad. »Jag tror att jag såg din syster häromdagen…« svarade hon. »Men jag tvivlar på att hon vill veta någonting om det.« 11


»Hon tycker bara att framtiden ska hanteras med lämplig respekt för dess betydelse.« Mammas blick gled över Akos, Eijeh och Cisi i tur och ord­ ning. »Jag antar att det är det pris jag får betala för att ha gift in mig i en militärfamilj«, suckade hon. »Ni vill att allt ska regleras, till och med min flödesgåva.« »Glöm inte att jag gick emot familjen och valde att bli bonde i stället för militär«, påpekade pappa. »Och min syster menar ingenting med det. Hon blir bara nervös, det är allt.« »Hm«, sa deras mamma, som om hon inte riktigt trodde att det var allt. Cisi började nynna på en melodi som Akos kände igen, även om han inte riktigt kunde säga varifrån. Hans syster tittade ut genom fönstret och verkade inte bry sig om föräldrarnas gnabb och efter några ögonblick slutade de att prata och det enda som hördes var ljudet av Cisis nynnande. Pappa brukade säga att Cisi hade ett alldeles eget sätt. Ett särskilt lugn. Templet var upplyst på både ut- och insidan. Ljusslingor med lampor, stora som Akos knutna näve, smyckade den välvda entrén. Överallt sågs svävare med färgglada ljusband runt sina skrov, parkerade i grupper på sluttningarna eller kretsande runt det kupolprydda taket i jakt efter någonstans att landa. Deras mamma kände till alla hemliga platser runt templet och pekade mot ett skuggigt område nära matsalen där deras pappa kunde parkera. Därifrån tog hon ledningen och de småsprang till en sidodörr som hon måste bända upp med båda händerna. De fortsatte längs en mörk korridor i sten, över mattor som var så slitna att man kunde se rakt genom dem och förbi det låga och svagt upplysta monumentet över de thuvhesiter som hade stupat vid den shotetiska invasionen innan Akos var född. Han saktade farten för att titta på de fladdrande stearinljusen när han passerade monumentet. Eijeh högg tag i hans axlar bakifrån och fick Akos att skrämt dra efter andan. Han rodnade så fort han förstod vem det var och Eijeh pekade på hans kind 12


och skrattade. »Jag kan till och med se hur röd du är i mörkret!« »Håll mun!« fräste Akos. »Eijeh«, bannade deras mamma. »Retas inte.« Det var hon tvungen att säga till som tätt. Det kändes som om Akos alltid rodnade över någonting. »Det var bara ett skämt…« De fortsatte till byggnadens mitt där en stor klunga människor hade samlats utanför Profetiahallen. Folk stampade, drog av sig ytterkängor, krängde av sig rockar, fluffade upp hår som hade plattats till under kapuschonger och blåste varm luft på frusna fingrar. Familjen Kereseth gömde undan sina rockar, skyddsglasögon, vantar, kängor och ansiktsskydd i en mörk alkov precis under ett lilafärgat fönster som var smyckat med det thuvhesiska tecknet för flödet. Precis när de vände sig om för att gå in i Profetiahallen hörde Akos en välbekant röst. »Eij!« Eijehs bästa vän Ori Rednalis kom springande längs korridoren. Hon var en gänglig flicka som mest verkade bestå av armbågar, knän och rufsigt hår. Akos hade aldrig sett henne i en klänning förut, men i dag var hon klädd i en tung lilaröd skapelse med knäppning i axlarna som på en militäruniform. Oris knogar var röda av kyla. Hon tvärstannade framför Eijeh. »Äntligen! Jag har tvingats lyssna på två föreläs­ningar om Rådsförsamlingen av min moster och det känns som om jag snart kommer att explodera.« Akos hade också hört Oris moster lägga ut texten om Rådsförsamlingen – galaxens regerings­organ – som i hennes ögon bara värderade Thuvhe för dess isblomsterproduktion och bagatelliserade aggressionerna från Shotet genom att avfärda dem som »civila dispyter«. Hon hade en poäng, men Akos kände sig alltid besvärad bland alltför pratsamma vuxna. Han visste aldrig vad han skulle säga. Ori fortsatte. »Hej, Aoseh, Sifa, Cisi, Akos. Glad blomning. Kom, Eij.« Allt det här sa hon i ett enda svep och tog sig knappt tid att andas. Eijeh såg frågande på sin pappa som viftade med handen. »Spring i väg bara. Vi ses senare.« 13


»Och om vi kommer på dig med en pipa i munnen som förra året«, inflikade deras mamma, »så lovar jag att vi kommer att tvinga dig att äta upp innehållet i den.« Eijeh höjde på ögonbrynen. Han blev aldrig generad över någonting. Han rodnade aldrig. Inte ens när barnen i ­skolan retade honom för hans röst, som var ljusare än de flesta and­ ra pojkars, eller för att han var rik, något som inte gjorde människor populära här i Hessa. Han svarade inte emot heller. Han hade en förmåga att utestänga saker och bara släppa in dem igen när han själv ville. Han tog Akos i armen och drog honom med sig efter Ori. Cisi stannade som vanligt hos deras föräldrar. Eijeh och Akos sprang i hälarna på Ori hela vägen till Profetiahallen. Ori flämtade hänfört och när Akos tittade in i hallen gjorde han nästan likadant. Någon hade hängt upp rader av ljusslingor  – med hundratals lampor som var pudrade med fridsblomster för att göra dem röda – från kupolens högsta punkt och sedan fäst ändarna i väggarna runt hela salen så att en baldakin av ljus bildades ovanför dem. Till och med Eijehs tänder lyste röda när han log mot Akos. Mitt i rummet, som vanligtvis var tomt, låg ett isblock som var lika brett som en människa var lång. Inuti växte mängder av ännu slumrande fridsblomster som snart skulle slå ut. Eldstenslyktor av ungefär samma storlek som Akos tumme omgav isblocket där fridsblomstren väntade på att slå ut. De glödde vita, förmodligen för att alla skulle se fridsblomstrens riktiga färg, som var djupare röd än någon lampa. Blodröd, sa somliga. Hallen myllrade av folk som var klädda i sina vackraste kläder. Det var löst hängande dräkter som täckte allt utom händer och huvud och var knäppta med glasknappar i olika färger, knälånga västar som var fodrade med finaste elteskinn och lager på lager med halsdukar och sjalar. Allt i mörka och mustiga färger, bara inte grått eller vitt, som kontrast till deras rockar. Akos bar en mörkgrön jacka som han hade ärvt efter 14


Eijeh, men den var fortfarande för stor över axlarna för honom. Eijehs egen jacka var brun. Ori ledde dem raka vägen till maten. Hennes bistra moster stod där och delade ut tallrikar, men hon tittade inte på Ori. Akos hade en känsla av att Ori inte gillade sin moster och morbror, och att det var därför som hon i stort sett bodde hemma hos familjen Kereseth. Men han visste inte vad som hade hänt med hennes riktiga föräldrar. Eijeh högg så glupskt in på en bulle att han nästan satte den i halsen. »Var försiktig«, sa Akos varnande. »Bröddöden är inget vär­ digt sätt att gå hädan.« »Men då dör jag åtminstone när jag gör någonting som jag älskar«, sa Eijeh grötigt mellan tuggorna. Akos skrattade. Ori krokade armen runt Eijehs hals och drog hans huvud nära intill sitt eget. »Titta inte nu, men jag ser blickar från vänster.« »Och?« sa Eijeh med smulorna sprutande ur munnen. Men Akos kände redan värmen sprida sig över halsen. Han kastade en blick till vänster om Eijeh, där en liten grupp vuxna tyst följde dem med blickarna. »Du borde ha vant dig vid det här laget, Akos«, sa Eijeh till honom. »Så där är det ju hela tiden.« »Jag tycker att de borde ha vant sig vid oss vid det här laget«, mumlade Akos. »Vi har bott här i hela våra liv och har haft öden i hela våra liv. Vad finns det att stirra på?« Alla människor hade en framtid, men alla hade inte ett öde – det var åtminstone vad deras mamma brukade säga. Bara vissa från »gynnade« familjer erhöll öden som alla orakel på alla planeter i galaxen bevittnade i födsloögonblicket. Samtidigt. Deras mamma sa att när de där visionerna kom så vaknade hon direkt, hur djupt hon än sov, eftersom de var så kraftfulla. Eijeh, Cisi och Akos hade öden. Men ingen av dem visste vad de bestod i trots att deras egen mamma var en av de som 15


hade sett dem. Hon sa alltid att hon inte behövde berätta om dem. Det skulle världen göra i hennes ställe. Ödena förmodades styra världarnas rörelser. Om Akos tänkte för länge på det brukade han bli illamående. Ori ryckte på axlarna. »Min moster har sett på nyheterna att Rådsförsamlingen har kritiserat oraklen på sista tiden, så det är förmodligen det alla tänker på.« »Kritiserat?« sa Akos. »Varför det?« Eijeh ignorerade dem båda. »Kom så går vi och försöker hitta en bra plats.« Ori ljusnade. »Ja, det gör vi. Jag har inte lust att fastna någonstans där vi tvingas sitta och glo på folks rumpor hela kvällen, som förra året.« »Jag tror att du har växt över rumphöjd den här säsongen«, sa Eijeh. »Nu är du nog snarare i rygghöjd på folk.« »Det var ju bra. Det var just för att glo på folks ryggar som jag gick med på mosters krav att ha på mig den här larviga klänningen.« Ori himlade med ögonen. Den här gången var Akos först med att glida ut i Profetia­ hallens myller igen och duckade för vinglas och svepande armar tills han stod längst fram, precis vid isblocket med de slumrande blommorna inuti. De hade hunnit dit i precis rätt tid också, för mamma stod redan bredvid isblocket och hade tagit av sig sina skor, trots att det var kyligt här inne. Men hon påstod att hon var ett bättre orakel när hon hade närmare kontakt med marken. För bara en liten stund sedan hade han skojat och flamsat med Eijeh, men nu när folkmassan tystnade, tystnade också allt inom Akos. Eijeh lutade sig mot honom och viskade i hans öra. »Kan du känna det? Flödet brummar helt galet här inne. Det känns som om hela bröstkorgen vibrerar.« Akos hade inte tänkt på det innan, men Eijeh hade rätt. Det kändes verkligen som om det vibrerade i hans bröst, som om det sjöng i hans blod. Men innan han hann svara började hans 16


mamma tala. Inte med hög röst, men det behövde hon inte eftersom alla kunde orden utantill. »Flödet genomströmmar alla galaxens planeter och skänker oss sitt ljus som en påminnelse om dess makt.« Som på ett givet tecken tittade alla upp mot flödessvallet som syntes på himlen genom kupolens röda glas. Vid den här tiden på året var det nästan alltid mörkrött, precis som fridsblomstren och glasmosaiken. Flödessvallet var det synliga tecknet på flödet som genomströmmade dem alla och allting som levde. Det slingrade sig runt galaxen och band samman planeterna som pärlorna i ett halsband. »Flödet genomströmmar allt som lever«, fortsatte Sifa, »och skapar en plats där det kan växa och frodas. Flödet genomströmmar varje människa som andas luft och gestaltar sig på olika sätt när det filtreras genom skilda medvetanden. Flödet genomströmmar varenda blomma som slumrar i isen.« De trängde ihop sig – inte bara Akos, Eijeh och Ori, utan samtliga i den stora hallen, tills alla stod tätt ihop i hopp om att få en skymt av vad som hände med fridsblomstren i isblocket. »Flödet genomströmmar varenda blomma som slumrar i isen«, upprepade Sifa, »och ger dem styrka att blomma i det djupaste mörker. Flödet skänker den största styrkan till fridsblomstren, vår tidsmarkör, vår döds- och fridsbringande blomma.« Under en stund var det alldeles tyst och det kändes inte konstigt, som det borde. Det var som om alla nynnade samma sång och kände samma märkliga kraft som skänkte energi till hela universum, på samma sätt som friktionen mellan partiklar fick eldstenarna att antändas. Och sedan – en rörelse. En ryckning i ett kronblad. En knakande stjälk. Det gick som en rysning genom det lilla fältet med fridsblomster som växte framför dem. Alla var dödstysta. Akos tittade upp mot det röda glaset, mot baldakinen av ljus, bara en gång, och han missade det nästan – alla blommor som slog ut på samma gång. Röda kronblad som öppnade sig 17


samtidigt, avslöjade sitt blodröda inre och draperade sig över stjälkarna. Hela isblocket vibrerade av färg. Alla flämtade och applåderade. Akos klappade med de andra tills det började svida i handflatorna. Då steg pappa fram till Sifa, tog hennes händer och kysste henne. För alla andra var hon oberörbar. Sifa Kereseth, oraklet, den med flödesgåvan som gav henne visioner av framtiden. Men deras pappa tog alltid på henne, smekte med fingret över skrattgropen i hennes kind, strök undan slingorna som lossnade ur hennes hårknut och lämnade gula spår på hennes axlar när han hade knådat bröddegen. Deras pappa kunde inte skåda in i framtiden, men han kunde laga saker med fingrarna, som trasiga tallrikar, sprickor i väggen eller en fransig fåll på en gammal skjorta. Ibland kändes det som om han skulle kunna sätta ihop trasiga människor också, om de hade hamnat i svårigheter. Så när han nu kom fram till Akos och snurrade honom i sin famn så blev Akos inte ens generad. »Minstingen!« ropade hans pappa och slängde upp Akos på axeln. »Åh-hå, fast inte så liten längre, minsann. Jag kan snart inte göra så här längre.« »Det är inte för att jag är stor, det är för att du är gammal«, svarade Akos. »Hårda ord. Från min egen son«, sa hans pappa. »Jag undrar just vad en sådan vass tunga förtjänar för straff ?« »Åh nej…« Men det var för sent. Hans pappa hade redan halat in honom, lyft upp honom och låtit honom glida ner tills han höll Akos upp och ner i fotlederna och när han hängde där och pressade sin skjorta och jacka mot kroppen kunde han ändå inte låta bli att skratta. Aoseh sänkte honom mot golvet och släppte taget först när han låg stadigt på marken. »Jag hoppas att det här ska lära dig att inte vara näsvis mot din far«, sa hans pappa och böjde sig över honom. »Är det näsvishet som får allt blod att rusa till huvudet«, 18


frågade Akos och blinkade oskyldigt upp mot honom. »Exakt«, skrattade Aoseh. »Glad blomning.« Akos log tillbaka. »Detsamma.« Den kvällen stannade alla uppe så sent att både Eijeh och Ori somnade vid köksbordet. Deras mamma bar Ori till soffan i vardagsrummet, där hon sov hälften av alla nätter numera, medan deras pappa ruskade liv i Eijeh. Efter det försvann alla åt olika håll, utom Akos och hans mamma. De två var alltid de sista som var vakna. Hans mamma satte på skärmen så att de hörde nyheterna från Rådsförsamlingen i bakgrunden. Rådsförsamlingen bestod av de nio största och viktigaste nationsplaneterna. Tekniskt sett var varje nationsplanet självständig, men handel, vapen och resor reglerades av Rådsförsamlingen som såg till att lagarna efterlevdes också i okontrollerade delar av rymden. Nyheterna gick igenom den ena nationsplaneten efter den andra och rapporterade om vattenbrist på Tepes, nya medicinska innova­ tioner på Othyr och om pirater som hade tagit sig ombord på ett skepp i omloppsbanan runt Pitha. Akos mamma öppnade konserver med torkade örter. Först trodde Akos att hon tänkte brygga en lugnande dryck som skulle hjälpa dem båda att slappna av, men i stället öppnade hon skåpet i hallen och tog ner en burk fridsblomster som stod på översta hyllan. »Jag tänkte att kvällens lektion skulle bli lite speciell«, sa Sifa. Han tänkte på henne på det viset – med hennes förnamn och inte som »mamma« – när hon undervisade honom om isblomster. Hon hade börjat kalla de här sena stunderna vid spisen för »lektioner« som ett skämt för två säsonger sedan, men nu lät hon helt allvarlig. Det var inte alltid helt lätt att avgöra med en mamma som hans. »Hämta en skärbräda och hacka lite harvarot åt mig«, sa hon och drog på sig ett par handskar. »Vi har använt fridsblomster förut, eller hur?« 19


»I sömnelixir«, svarade Akos och gjorde som hon sa. Han ställde sig till vänster om henne med skärbräda, kniv och en jordig harvarot. Den var dödsblek i färgen och täckt av ett fint ludd. »Och i den där rekreationsdrycken, du vet«, sa hon. »Jag tror att jag har berättat för dig att du kan ha nytta av den på fester. När du är äldre.« »Det har du«, svarade Akos. »Du sa när du är äldre den gången också.« Hon drog på munnen. Mycket mer kunde man inte hoppas på när det gällde hans mamma. »Samma ingredienser som en äldre version av dig skulle kunna använda för rekreation, kan även användas för att framställa ett gift«, sa hon och såg allvarlig ut. »Det får du om du dubblerar mängden fridsblomster och halverar mängden harvarot. Förstår du?« »Men…« började Akos, men hon hade redan börjat prata om någonting annat. »Så«, sa hon och lade ett fridsblomsterblad på skärbrädan. Det var fortfarande rött men skrynkligt och sprött och ungefär lika långt som hennes tumme. »Vad är det du grubblar över i kväll?« »Ingenting«, svarade Akos. »Eller kanske på att folk stirrade på oss vid blomningen.« »De är så fascinerade av de ödesgynnade. Det skulle vara toppen om jag kunde säga att de kommer att sluta stirra en dag«, sa hon med en suck. »Men jag måste tyvärr säga att du… du alltid kommer att dra blickarna till dig.« Han ville fråga henne om hennes betoning av ordet »du« men han var alltid försiktig med frågor under Sifas lektioner. Om han ställde fel fråga kunde det resultera i att hon avslutade lektionen utan förvarning. Men om han ställde rätt fråga, kunde han å andra sidan få veta saker som det egentligen inte var meningen att han skulle veta. »Själv då?« sa han. »Vad grubblar du på, menar jag?« 20


»Åh.« Hans mamma hackade med mjuka rörelser och det knackade lätt mot skärbrädan när hon arbetade. Själv blev han stadigt bättre på det, men ibland skar han fortfarande alltför stora bitar fast det inte var meningen. »I kväll plågas jag av tankar på familjen Noavek.« Hon var barfota och kölden fick henne att vika tårna inåt. Ett orakels fötter. »Det är familjen som regerar över Shotet«, sa hon. »Våra fienders land.« Shotet var ett folkslag, inte en nationsplanet, och de var kända för att vara våldsamma och brutala. De tatuerade märken på sina armar för varje liv de tog och tränade till och med sina barn i krigets konst. Och de levde också på Thuvhe, på samma planet som Akos och hans familj – fast shoteterna kallade inte den här planeten för »Thuvhe« eller folket här för thuvhesiter  – på andra sidan ett vidsträckt område med fjädergräs. Samma fjädergräs som strök mot fönsterrutorna i Akos hus. Hans farmor hade dött under en av Shotets attacker, beväpnad endast med en brödkniv. Det var i alla fall så pappa brukade berätta det. Och staden Hessa bar fortfarande spår efter Shotets våldsamma angrepp. Namnen på de som dog fanns inristade i låga stenmurar och de krossade fönstren var hoplappade i stället för utbytta, så att man fortfarande kunde se sprickorna. På andra sidan fjädergräset. Ibland kändes det som om de var så nära att han bara skulle kunna sträcka ut handen för att röra vid dem. »Familjen Noavek är ödesgynnad. Visste du det? Precis som du och dina syskon«, fortsatte Sifa. »Oraklen har inte alltid sett öden i den släkten, det har skett först under min egen livstid. Och när det hände gav det familjen Noavek inflytande och de grep makten i Shotet och har haft den sedan dess.« »Jag visste inte att det kunde hända. Att en ny familj plötsligt kan bli ödesgynnad, menar jag.« »Tja, de av oss som har fått gåvan att se framtiden kan inte 21


kontrollera vem som får ett öde«, svarade hans mamma. »Vi ser hundratals framtider, hundratals möjligheter. Men ett öde är någonting som händer en speciell person i varenda version av den framtid vi ser, och det är någonting mycket ovanligt. Och dessa öden bestämmer vilka de ödesgynnade familjerna är – inte tvärtom.« Han hade aldrig tänkt på det på det sättet förut. Folk pratade ofta om att oraklen delade ut öden som presenter till vissa särskilt viktiga personer, och att höra Sifa berätta att det var precis tvärtom var märkligt. Öden gjorde vissa familjer viktiga. »Så du har sett deras öden. Familjen Noaveks alltså?« Hon nickade. »Bara sonens och dotterns. Ryzek och Cyra. Han är äldre. Hon är ungefär lika gammal som du.« Han hade hört deras namn nämnas förut, ofta i samband med riktiga rövarhistorier om hur de tuggade fradga och samlade sina fienders utstuckna ögon i burkar, och om armar som var fyllda med dödsmärken från handleder till axlar. Fast det där sista lät kanske inte så osannolikt trots allt. »Ibland är det lätt att förstå varför människor blir som de blir«, sa hans mamma mjukt. »Ryzek och Cyra är barn till en tyrann. Deras far Lazmet föddes av en kvinna som mördade sina egna syskon. Våldet går i arv och infekterar generation efter generation.« Hon skakade på huvudet och kroppen följde efter och började gunga fram och tillbaka. »Och jag ser det. Jag ser alltsammans.« Akos tog hennes hand och höll kvar den. »Jag är ledsen, Akos«, sa hon, och han var inte säker på om hon var ledsen för att hon hade sagt för mycket eller för någonting annat. Men det spelade egentligen ingen roll. De stod där tillsammans en stund och lyssnade på bruset från nyhetsflödet, den mörkaste natten som på något vis kändes ännu mörkare nu än tidigare.

22


K A P I T E L 2    A K O S » D e t hände mitt i natten«, sa Osno och bröstade upp sig. »Jag hade ett skrapsår på knäet och plötsligt började det bränna som eld… Men när jag slet av mig täcket var det borta.« Klassrummet hade en lätt krökt vägg och två raka. En stor eldstensugn stod mitt i rummet och deras lärare hade för vana att vandra runt den med knarrande kängor när hon undervisade. Ibland roade sig Akos med att räkna hur många varv hon hann göra på en lektion. Det var aldrig något litet antal. Runt eldstensugnen stod stolar i metall med vinklade glas­ skärmar framför sig, som bordsskivor. De var redan upplysta för att visa innehållet i dagens lektion. Men deras lärare hade inte kommit än. »Visa oss då«, sa Riha, som var en annan klasskamrat. Hon bar alltid halsdukar med broderade kartbilder av Thuvhe. Hon var en sann patriot och trodde aldrig blint på vad någon sa. När någon kom med ett påstående rynkade hon på sin fräkniga näsa tills de kunde lägga fram bevis. Osno tog upp en liten fickkniv, satte den mot sin tumme och gjorde ett snabbt snitt. Blod trängde omedelbart upp ur såret och till och med Akos, som satt i andra änden av rummet, kunde se att såret redan började sluta sig, som ett blixtlås. Alla fick en flödesgåva vid ungefär samma tid som deras kroppar började förändras. För Akos del innebar det förmodligen – med tanke på hur liten han fortfarande var vid fjorton säsonger – att det skulle dröja ett tag innan han fick sin. Ibland 23


gick gåvor i arv inom familjer och ibland gjorde de inte det. Ibland var de användbara och ibland inte. Osnos flödesgåva var användbar. »Fantastiskt«, utbrast Riha. »Jag är så nyfiken på min egen. Hade du någon aning om vad det skulle vara i förväg?« Osno var den längsta pojken i klassen och han ställde sig alltid nära den han pratade med så att ingen skulle glömma det. Den senaste gången han hade pratat med Akos hade varit förra säsongen och när Osno och hans mamma hade gått därifrån hade hon sagt: »Inte särskilt imponerande för att vara ödesgynnad, va?« »Han är rätt trevlig i alla fall«, hade Osno svarat. Men Akos var inte »trevlig«. Det var bara något folk sa om tysta människor. Osno slängde armen över stolens ryggstöd och kastade med huvudet för att skaka det mörka håret ur ögonen. »Min pappa säger att ju bättre man känner sig själv, desto mindre överraskad blir man av sin gåva.« Riha nickade ivrigt och flätan i nacken gled upp och ner över ryggen. Akos slog vad med sig själv om att Riha och Osno skulle bli ihop innan säsongen var över. Då började skärmen som satt bredvid dörren plötsligt att blinka och sedan slocknade den. Alla lampor i rummet släcktes också, liksom de som lyste in under dörren från korridoren. Det som Riha hade tänkt säga frös på hennes läppar. Sedan hörde Akos en stark röst från korridoren. Hans stol skrapade mot golvet när han sköt ut den. »Kereseth…!« väste Osno varnande. Men Akos förstod inte hur det kunde vara farligt att bara ta en titt ut i korridoren. Det var knappast troligt att någonting skulle hoppa fram och bita honom. Han gläntade på dörren, bara så mycket att han kunde luta sig fram och titta ut. Skolan var byggd i en cirkel, precis som många andra byggnader i Hessa, med lärarrummen i mitten, klassrummen runt omkring och en korridor mellan de två 24


sektorerna. När lamporna var släckta blev det så mörkt att han bara kunde se den orangefärgade nödbelysningen ovanför varje trappa. »Vad är det som händer?« Den rösten kände han igen. Det var Ori. Plötsligt steg hon ut i det brandgula ljuset vid det östra trapphuset. Framför henne stod hennes moster, Badha, som såg ovanligt ovårdad ut. Hennes knut var upplöst, håret hängde runt hennes ansikte och knapparna i hennes jacka var felknäppta. »Du är i fara«, sa Badha. »Det är dags för oss att göra det vi har tränat på.« »Varför?« frågade Ori skarpt. »Du kommer hit, släpar ut mig ur mitt klassrum och kräver att jag ska lämna allt, alla…« »Alla ödesgynnade är i fara. Förstår du? Du är avslöjad. Du måste härifrån.« »Men familjen Kereseth då? Är inte de också i fara?« »Inte lika mycket som du.« Badha högg tag i Oris armbåge och styrde henne mot den östra trappan. Oris ansikte låg i skugga, så Akos kunde inte se hennes ansiktsuttryck, men precis innan hon försvann runt hörnet vred hon på huvudet. Håret föll ner i hennes ansikte och tröjan hade glidit ner över ena axeln så att han kunde se hennes nyckelben. Han var g­ anska säker på att hennes stora och skrämda ögon såg honom, men det var svårt att veta säkert. Sedan var det någon som ropade Akos namn. Cisi kom utspringande från lärarexpeditionen klädd i sin tunga grå klänning och sina svarta kängor. Hennes läppar var hårt sammanpressade. »Kom«, ropade hon. »Vi har kallats till rektorn. Pappa är på väg för att hämta oss. Vi kan vänta där.« »Vad…« började Akos, men som vanligt pratade han så lågt att hon inte uppfattade att han sa något. »Kom nu.« Cisi drog med honom tillbaka genom dörren som hon precis hade stängt. Akos tankar gick åt alla möjliga håll. Ori var ödesgynnad. Alla lampor var släckta. Deras pappa var 25

Profile for Smakprov Media AB

9789177015956  

9789177015956  

Profile for smakprov