9789113020525

Lasse Bergstrรถm

HOLLYWOOD Guldรฅldern

Lasse Bergstrรถm

HOLLYWOOD Guldรฅldern

Denna bok har möjliggjorts tack vare generösa stöd av Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare samt Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Lasse Bergström och Norstedts, Stockholm

Bider till avsnitten om Walt Disney © Disney Enterprices, Inc Grafisk formgivning och bildregi: Björn Bergström Pärmstämpel: Karl-Erik Forsberg Boken är satt med Celeste och Celeste Sans Tryckt hos Fälths 2010 isbn 978-91-1-302052-5

ENTRÉ

STRAx BÖRJAR RESAN till Hollywood i sällskap med Marion Davies som gestaltar en blond sydstatsskönhet som vill bli stumfilmsstjärna. Först några ord på vägen: I utkanterna av Los Angeles byggdes under andra delen av 1800talet en farm i ödemarken. Nybyggarens hustru kallade farmen Hollywood. Kring farmen växte i det nya seklet ett samhälle grundat av filmpionjärer från New York. De lockades av det milda klimatet och det kameravänliga ljuset, framför allt ljuset. Efter några decennier var denna by centrum för och synonym med amerikansk film.

Guldåldern i begynnelsen.

Guldålder är en antik föreställning om den första och vackraste av fyra världsåldrar, en tid av skapande oskuld.

Jag är årsbarn med ljudfilmens definitiva genombrott i Hollywood.

Harpo Marx, den stumme, blev min första idol. Errol Flynn min hjälte och Olivia de Havilland den första kärleken. Jag lärde känna min hemstad Stockholm genom att spåra biograferna som visade filmer jag ville se. Därför har jag illustrerat denna ”entré” med autentiska biobiljetter från min barndom.

När berättaren i Walker Percys The Moviegoer framkallar minnesvärda händelser i sitt liv, ser han scener ur filmer. Jag känner igen

-7-

-8-

detta. Jag började tidigt göra anteckningar om mina upplevelser i mörkret framför vita duken med de rörliga bilderna. Jag bestämde mig för att bli filmkritiker. 1948 skrev jag min första publicerade recension i Arbetaren. Åren innan hade jag skrivit filmkritik för mig själv, för att lära. 1992 avslutade jag en trettioårig verksamhet som filmkritiker i Expressen.

I en föränderlig medial värld kan man nu se filmer på elektroniska skärmar i hemmet. Det är möjligt att samla och studera klassiska verk som tidigare endast varit tillgängliga på de stora cinemateken och för läsning i de klassiska översiktsverken, som min första bok i filmbiblioteket, Filmen växer upp av Rune Waldekranz. Det är möjligt att återvända utan att resa annat än i tiden.

Så har denna bok om Hollywoods guldålder vuxit fram. Den är inte, med akademiska mått, ett filmhistoriskt verk. Den redovisar, med få undantag, inga andra källor än de filmer jag skriver om. Den vill bjuda in sina läsare till en vandring i ett sagolikt landskap, lika tidlöst som, till exempel, den franska impressionismen.

Jag har valt att – med vissa tydliga undantag, som Borta med vinden – använda de amerikanska filmernas originaltitlar, vilket är skick och bruk i den svenska filmvärlden under ännu ett nytt sekel.

Jag har haft ambitionen att ge mina läsare även svenska titlar (om ej alltför avlägsna eller fåniga) första gången en film nämns: dock ej i kursiv, vilket reserveras för original från Hamlet till Pulp Fiction.

Annan information kring Hollywood: Guldåldern finns i ett kort efterord.

Chaplin

- 106 -

CHARLES CHAPLIN beskriver i sin självbiografi sig själv som en blyg nyanställd tjugofemåring som flera dagar åker spårvagn till Mack Sennetts studios utanför Los Angeles utan att våga gå in för sin filmdebut. När han tar mod till sig har ingen riktig tid med honom och det dröjer innan han får göra ett första framträdande, i hög hatt och med slokmustasch, utan större framgång. När han nästa gång får order av Sennett att göra sig redo för lustigheter är det med vaga krav. ”En komisk make up. Vad som helst duger!” Filmen heter Kid Autos Races in Venice och Charlie är en linslus som ställer sig framför ett kamerateam som försöker filma en biltävling för ungdomar.

Det är primitivt, men typiskt för Sennetts snabba utryckningar till festliga bakgrunder utan kostnad.

I klädförrådet hittade Chaplin ett par säckiga byxor som kan ha använts av Fatty Arbuckle, stora skor, en trång kavaj och ett flera nummer för litet plommonstop. Dessutom böjlig spatserkäpp och för att motverka sin ungdomliga uppsyn en svart mustasch, i bredd med näsvingarna. Chaplin skriver i sin bok att improvisationen gav till resultat att han omedelbart kände vilken mångsidig person han förvandlat sig till: en luffare, en gentleman, en poet, en drömmare, en ensam figur som alltid hoppas på romantik och äventyr, men inte är främmande för att plocka upp en cigarettfimp från gatan eller knycka en sötsak från en baby. Och naturligtvis, när tillfälle ges, sparka en dam i baken, men bara i vrede!

Det är naturligtvis en efterrationalisering. Året hos Sennett – 1914 – är ett tidsbegränsat träningsläger och som vi sett i avsnittet

om Roscoe Arbuckle spelar Chaplin ofta biroller – ringdomaren som trasslar in sig i repen i The Knockout – eller berusad nattsuddare, som i Rounders. Hans blyghet tycks dock inte ha hindrat honom från att gradvis ta befälet över inspelningarna. Innan sejouren är över både skriver och regisserar han sina Keystonefarser.

Det återstår tre bolagsetapper innan han når sitt mål: total kontroll.

De utgör samtidigt tre steg i hans utveckling som konstnär: Essanay 1915–1916, Mutual 1916–1917, First National 1918–1923. År 1919 bildar han tillsammans med Fairbanks, Pickford och Griµth United Artists, där hans första och sena film är A Woman in Paris 1923, misskänd av många, men ett av hans storverk som filmskapare.

GLORIA SWANSON staterar, som vi redan konstaterat, i Chaplins första film för Essanay, His New Job. Under det dryga året för bolaget gör Chaplin en tvåaktare som blir normgivande för fortsättningen, The Tramp, och en fantastisk nostalgitripp tillbaka till sina brittiska Music Hall-år, A Night in the Show.

I The Tramp är han, som titeln slår fast, en luffare eller landstrykare som får tjänst på en gård där Edna Purviance (hans leading lady för åratal framåt) är dotter i huset och föremål för Charlies blyga kärlek och beskydd. När allt är upplagt för ett lyckligt slut dyker Ednas fästman upp från storstaden och Charlie tvingas ut på vägarna igen, först med böjda axlar, sedan med en klackspark på väg mot nya äventyr. Ändstationerna finns långt fram: den vemodiga sanningen i Stadens ljus och slutvandringen bort med Paulette Goddard i Moderna tider.

Men vägen dit är inte rak. I A Night in the Show gör han dubbla roller: en överförfriskad gentleman i frack och hög hatt som tar sig in på parketten till en Music Hall, där hans andra jag, en glad fylltratt från gatan, ramlar ner till balkongens första bänk, varifrån han under föreställningens gång kommer att kasta rutten frukt på

- 107 -

- 108 -

artisterna och bespruta parkettpubliken, inklusive sitt finare alter ego, med brandslang, när eldslukarens nummer på scenen tycks honom för dramatiskt. Charlie i frack har dessförinnan förflyttat sig från olika platser på parkett och i loger, förolämpande sina bänkgrannar, orkestern i diket och artisterna på scenen, flirtande med Edna, och till slut efter att ha kastat pajer på en sorgmodig sångduo blivit offer för brandsprutan från balkongen, med fostervattnet från slapstickens födelse.

Här finns ingen gentleman eller poet. Charlie i sin frack råkar i foajén knuffa en pampig dam ner i en fontän. Han hjälper henne upp, blir utskälld och sparkar tillbaka henne i vattnet. En präktig dansös – i en av filmens få texter benämnd La Belle Wienerwurst – är föremål för hans hån och en ormtjuserska som inte har kontroll över ormarna kommer för nära hans loge med sina bara fötter och Charlie använder sitt program som solfjäder för att styra bort doften.

Ingenstans – inte ens i memoarerna – är minnet av hans scenkomik mer brutalt levande än här. Och sambandet mellan hans nya konst, stumfilmen, och den gamla, scenpantomimen som kunde förstås även av utländsk publik, är tystnaden med musik i bakgrunden.

AV DUSSINET FILMER för Mutual är den ∑ärde – One A.M. – ett unikt solonummer, tänkt för scen, utfört framför kameran.

Chaplin är en herre i frack som kommer hem rund under fötterna i första gryningen. Han lyckas med möda ta sig ur en taxi med halvsovande chaufför (den ende medaktören) och utan nyckel klättrar han in genom ett fönster på bottenvåningen. Hans folktomma våning är möblerad med uppstoppade djur, ett runt bord med kullager och på sidorna leder trappor upp till en övervåning med sovrum och mekanisk säng som kan fällas ner från väggen om man trycker på rätt knapp.

Charlie tycker sig jagad av en uppstoppad katt, fastnar med

Gentleman på parketten i A Night in the Show.

- 109 -

- 110 -

David vid den fallne Goliat i Lugna gatan.

frackskörtet i det roterande bordet, tar sig upp för den vänstra trappan för att ramla ner i den högra och utkämpar till slut en ojämn kamp med sängen, en förstudie till matningsapparaten i Moderna tider.

I Behind the Screen är han, inte för första gången, verksam i en filmstudio som, precis som i King Vidors Show People, härbärgerar både kostymdrama och slapstick under samma tak. Även här finns en mekanisk leksak: en jättelik spak som öppnar och sluter en falllucka som alla utom Charlie ramlar genom. Bland övrig rekvisita märks en färsk bagerileverans av pajer som kastas från farsen in i dramat och avståndet till Mack Sennetts Keystone är inte långt. Det är det dock i periodens mästerstycke, Easy Street.

I första bilden sover Chaplin hopkurad under en trappa, en sliten uteliggare i en kall värld. Han väcks av sång, kanske av en ängel.

Det är Edna som sjunger i Hoppets missionshus, dit trappan leder.

Charlie öppnar dörren till gemenskapen, får en psalmbok som han stoppar i bröstfickan, håller en baby i famnen medan modern tar fram sina glasögon, spiller ner byxorna med babyns nappflaska, tolkar vätan felaktigt och ler generat när han återlämnar babyn till modern. Sång utbryter, Charlie tar fram psalmboken men håller den upp och ner, han kan sjunga men inte läsa. Efter bönestundens slut ger Edna och predikanten honom några extra guds ord på vägen och han lämnar med tårar i ögonen tillbaka kollekten som han stoppat på sig. Han är klar för nytt liv, som hastigt värvad polis på Lugna gatan.

Där härskar den väldige Busen (Eric Campbell). När Charlie svänger in från tvärgatan i bakgrunden och jonglerande med sin batong kommer vandrande på vänstra trottoaren gör gatan för tillfället skäl för sitt namn; de förskrämda grannarna har dragit sig in i husen och alla utslagna poliser har burits bort. Goliat tror inte sina ögon när han ser David komma mot honom. Det är i den här

- 111 -

- 112 -

ofta visade sekvensen den väldige faller på eget grepp. Som styrkedemonstration före nådastöten böjer han ner stolpen till en gaslykta.

Charlie hoppar upp på hans rygg, placerar lyktan över Busens huvud och vrider på gasen. Sittande på det fallna muskelberget blir han poliskårens hjälte och kvarterets nya skräck. Slut på sagan? Nej. Som i många farser väntar ett nytt varv. Först när det är fullbordat är Lugna gatan en bättre värld. Missionshuset har flyttat in i centrum.

Busen kommer söndagsklädd med sin nyss misshandlade hustru och ansluter till församlingen. Charlie inväntar Edna och de försvinner arm i arm in i guds hus från den nu helt lugna gatan.

I näraliggande filmer från tiden med Mutual finns minnesvärda enskildheter. I Pantbanken undersöker Charlie en väckarklocka med stetoskop och plockar sönder den med hammare och mejsel innan han med beklagande återlämnar delarna till låntagaren in spe; ett klassiskt nummer som på långt håll kan ha inspirerat John Cleese till sketchen med den döda papegojan i Monty Python. Och i Emigranten kontrasterar Chaplin Frihetsgudinnan mot de frihetslängtande däckspassagerarna som med Charlie och Edna i första ledet stängs in som boskap på Ellis Island, ett första tecken på hans oamerikanska verksamhet enligt senare tolkningar.

Men få filmer, om ens någon, är gjutna i samma fulländade form som Lugna gatan och ingenstans är Chaplins magi som den komiska filmens främste koreograf mer självklar.

CHAPLIN ARBETAR allt noggrannare och långsammare. För First National gör han åtta filmer och bara tre är tvåaktare – den femte i ordningen är med sina fem akter närmast en långfilm, The Kid/ Chaplins pojke 1920.

Trettio år senare förser han ett par av dessa filmer med egen ny musik. Det är ingen överraskning för hans publik som i mitten av seklet lärt sig hur hans tongångar går genom Rampljus, denna

bittersöta meditation om det artistiska och erotiska åldrandet.

I den första och kanske bästa av filmerna för First National, A Dog’s Life / Ett hundliv 1918, möter vi återigen Charlie som sovande uteliggare, nu bakom ett staket mellan gata och gård. Han vaknar av drag, stoppar tidningspapper i ett kvisthål och somnar om. En korvgubbe stannar med sin låda för att servera en kund och Charlie vaknar av de kulinariska ångorna. Han sticker ut handen genom en öppning i planket och tar en korv. Han lånar skeden med senap.

En polis tittar in och upptäcker hans stöld. Charlie lägger tillbaka korven och leker kurragömma med polisen. Han får sällskap av en hemlös hund. De stannar vid ett större korvstånd som handhas av hans bror Sidney Chaplin och får båda ett skrovmål under en av Charlies bättre stumma sketcher. Tillsammans går de till krogen, där oskulden Edna försöker tjäna sitt uppehälle med sentimentala sånger. De blir utkastade och återvänder till sitt plank. Där har två bovar nyss grävt ner en plånbok som de stulit från en av Chaplins många berusade miljonärer. Hunden gräver upp den och stadda vid kassa återvänder de till krogen och räddar Edna från andra plikter än sång. Bovarna är där och återtar plånboken och i ett lysande nummer som förebådar Guldfeber tar Charlie tillbaka pengarna. Åter får vi happy end, med Charlie och Edna i ett litet hus på landet och en babykorg – för hunden och hennes valpar.

Det är ett mer ironiskt slut än i Lugna gatan, som är en logisk optimistisk saga utan den sentimentalitet som med tiden kommer att svepa Chaplins filmer i ett skimmer av tårar. Men det söta musikaliska ledmotiv som den åldrade Chaplin försett Ett hundliv med skär sig mot den återhållsamhet som både Charlie och hans blandrashund agerar med. Först med The Kid släpps känslorna lösa från början.

- 113 -