Page 1

Oskuldens tid


Edith Wharton

Oskuldens tid

Översättning av Irja Carlsson


FÖR STA BOK EN

5


6


1 E n januarikväll i början av artonhundrasjuttiotalet sjöng Christina Nilsson i Faust på Musikaliska akademin i New York. Även om det redan varit tal om att uppföra ett nytt operahus ovanför Fyrtionionde gatan – på »metropoliskt« avstånd – en opera som skulle tävla med de stora europeiska huvudstädernas i kostbarhet och prakt, nöjde sig den förnäma världen än så länge med att varje vinter komma samman i den gamla gemytliga akademin med dess luggslitna loger i rött och guld. De konservativa satte värde på att den var trång och obekväm och därmed avskräckte de »nya människor« New York just hade börjat frukta och samtidigt attraheras av; de sentimentala var fästa vid den på grund av dess historiska anknytning och de musikaliska på grund av dess utmärkta akustik, en viktig och svåruppnåelig egenskap hos lokaler som byggs för att höra musik i. Det var madame Nilssons första framträdande för vintern, och »en osedvanligt lysande publik«, som dagspressen redan hade lärt sig att uttrycka det, hade samlats för att höra henne, transporterad genom snöslasket på gatorna i privata täckvagnar, i den rymliga familjelandån eller i en mer anspråkslös men behändigare »Brown’s coupé«. Att komma till operan i en Brown’s coupé var nästan lika nobelt som att anlända i egen vagn; och att företa hemfärden med detta fortskaffningsmedel gav den enorma fördelen att man (under skämtsamt förebärande av demokratiska principer) kunde hoppa upp i den Brown-droska som stod först i raden i stället för att vänta tills den av köld och gin blodsprängda näsan på ens egen kusk glimmade fram under musikakademins portik. Upptäckten att amerikanerna ville hem från sina förlustelser ännu fortare än de ville dit var 7


en av den berömde åkeriägarens verkliga snilleblixtar. När Newland Arch­er öppnade dörren på baksidan av sin klubbs loge hade ridån just gått upp för trädgårdsscenen. Det fanns inget skäl till att den unge mannen inte skulle ha kommit tidigare, ty han hade ätit middag klockan sju, ensam med sin mor och syster, och sedan i godan ro rökt en cigarr i biblioteket, som gick i gotisk stil med inglasade bokskåp i mörk valnöt och stolar med korsblommemotiv på ryggstöden och som var det enda rum där mrs Arch­er tillät rökning. Men för det första var New York en storstad och väl medvetet om att det i storstäder inte »gick an« att komma i tid till operan; och vad som »gick an« eller inte spelade väl så stor roll i Newland Arch­ers New York som de gåtfulla totemritualer vilka behärskat hans förfäders öden tusentals år tidigare. Den andra orsaken till hans försening var rent personlig. Han hade tagit god tid på sig med cigarren därför att han i själ och hjärta var en dilettant, och han hade ofta större glädje av att tänka på ett förestående nöje än att uppleva det i verkligheten. Detta gällde i synnerhet när nöjet var av det stillsamma och svårdefinierbara slaget, som hans nöjen oftast var, och det ögonblick han såg fram emot just nu var av så utsökt och enastående natur att – ja, om han så hade tidsberäknat sin ankomst efter samråd med primadonnans scenmästare skulle han inte ha kunnat infinna sig på akademin i ett mer innehållsmättat ögonblick än just när hon strödde sina daggklara toner över de fallande blombladen och sjöng »Han älskar – älskar inte – han älskar mig !« Hon sjöng naturligtvis »M’ama!« och inte »Han älskar mig«, eftersom en musikens oomkullrunkeliga och aldrig ifrågasatta lag föreskrev att den tyska texten till en fransk opera sjungen av en svensk sångerska måste översättas till italienska för att klart förstås av engelsktalande åhörarskaror. Detta föll sig lika naturligt för Newland Arch­er som alla de övriga konvenansregler på vilka hans liv var grundat: som exempelvis plikten att bena håret med hjälp av två hårborstar av silver försedda 8


med hans monogram i blå emalj samt plikten att aldrig visa sig i sällskapslivet utan att bära en blomma (företrädesvis en gardenia) i knapphålet. »M’ama… non m’ama…« sjöng primadonnan, och »M’ama!«, med en kärlekens triumferande slutkläm, medan hon tryckte den tillknycklade prästkragen mot sina läppar och lyfte sina stora ögon mot den lille sofistikerade Faust-Capoul, som i sin purpurfärgade sammetsjacka och plymagerade hatt förgäves sökte se lika ren och oskyldig ut som hans okonstlade offer. Newland Arch­er satt och lutade sig mot väggen längst bak i klubblogen. Han tog blicken från scenen och spejade ut över salongen. Logen mitt emot tillhörde gamla mrs Manson Mingott, vars oformligt feta lekamen sedan många år hindrade henne från att besöka operan men som vid speciella evenemang alltid lät sig representeras av några av de yngre medlemmarna av släkten. Denna afton upptogs främsta bänkraden i logen av hennes svärdotter, mrs Lovell Mingott, och hennes dotter, mrs Welland. En smula skymd bakom dessa båda brokadklädda matronor satt en ung flicka i vitt, vars blick exalterat hängde vid kärleksparet på scenen. När madame Nilssons »M’ama!« vibrerade över den tysta salongen (man slutade alltid prata under Prästkragearian) övergöts flickans kinder av en skär rodnad, vilken spred sig upp till hennes ljusa hårrötter och ned över barmens fasta kurva till den gräns där den mötte en sedesam isättning av tyll, hopfäst med en enda gardenia. Hon sänkte blicken till den ofantliga bukett liljekonvaljer hon höll i knäet, och Newland Arch­er såg hennes vitbehandskade fingertoppar mjukt röra vid blommorna. Han drog ett djupt andetag av tillfredsställd fåfänga och riktade på nytt blicken mot scenen. Man hade inte skytt några kostnader när det gällde dekoren, vilken ansågs mycket vacker även av folk som liksom han själv hade stiftat bekantskap med Paris- och Wienoperan. Förgrunden hade täckts med smaragdgrönt tyg ända fram till rampen. Ett stycke in på scenen fungerade symmetriskt placerade tuvor 9


av ullig grön mossa, vilka hölls på plats av krocketbågar, som underlag för buskar som hade formen av apelsinträd men var översållade med stora, skära och röda rosor. Jättelika penséer, betydligt större än rosorna och starkt påminnande om de penntorkare i form av blommor som kvinnliga församlingsmedlemmar brukade sy åt ansedda prästmän, spirade ur mossan nedanför rosenträden; och här och var blommade en prästkrage, ympad på en rosenkvist, ett strålande förebud om mr Luther Burbanks framtida underverk. Mitt i denna förtrollade trädgård lyssnade madame Nilsson – i vit kaschmir med slitsar genom vilka ljusblå satäng lyste fram, med en redikyl dinglande från ett blått skärp och med tjocka gula flätor nogsamt arrangerade på vardera sidan om urringningens muslinsisättning – med nedslagna ögon till monsieur Capouls passionerade giljande, lika troskyldigt oförstående inför hans onda anslag var gång han med ord eller åtbörder hänsyftade på ett fönster i bottenvåningen till en prydlig tegelvilla som sköt ut i vinkel från kulissen till höger. »Den lilla raringen!« tänkte Newland Arch­er i det hans blick ilade tillbaka till den unga flickan med liljekonvaljerna. »Hon anar inte ens vad det är frågan om.« Och han betraktade det hänförda unga ansiktet medan han genomfors av äganderättskänsla, en känsla bestående av till lika delar stolthet över hans egen maskulina insikt och ömsint aktning för hennes bottenlösa renhet. »Vi skall läsa Faust tillsammans… vid de italienska sjöarna…« tänkte han litet vagt och blandade samman målet för sin planerade bröllopsresa med de världslitteraturens mästerverk som det skulle bli hans manliga privilegium att uppenbara för sin brud. Först samma dags eftermiddag hade May Welland låtit honom ana att hon »var hågad« (New Yorks ärevördiga sätt att uttrycka en ungmös samtycke), och hans fantasi rusade redan förbi både förlovningsring, trolovningskyss och marschen ur Lohengrin och utmålade henne vid hans sida i omgivningar av uråldrig europeisk trollkraft. Han önskade på intet sätt att den blivande mrs Newland 10


Arch­er skulle vara ett enfaldigt våp. Han avsåg att hon småningom (tack vare hans egen kamratliga vägledning) skulle förvärva ett umgängesvett och en kvicktänkthet som skulle kunna mäta sig med de mest eftersökta kvinnornas ur »den yngre kretsen«, i vilken det var vedertaget skick och bruk att tillvinna sig manlig hyllning samtidigt som man lekfullt stötte den ifrån sig. Om han verkligen hade rannsakat sin fåfänga (såsom han stundom gjorde) skulle han ha funnit en önskan att hans hustru skulle vara lika världserfaren och lika angelägen att vara till lags som den gifta dam vars behag hade tjusat honom under två något stormiga år; men givetvis skulle hon sakna varje spår av den bräcklighet som så när hade ödelagt denna stackars varelses liv och som hade bringat oreda i hans egna planer en hel vinter. Hur en dylik tulipanaros av eld och is skulle kunna skapas, och hur den skulle hålla sig vid liv i denna hårda värld, det hade han aldrig tagit sig tid att fundera över. Han nöjde sig med att omfatta denna åsikt utan närmare eftertanke, eftersom han visste att den omfattades av alla de välborstade gentlemän i vit väst och med blomma i knapphålet, vilka turvis avlöste varandra i klubblogen, utbytte vänskapliga hälsningsfraser med honom och riktade in sina teaterkikare för en kritisk granskning av det galleri av damer som var en produkt av systemet. I intellektuella och konstnärliga spörsmål kände sig Newland Arch­er klart överlägsen dessa utvalda smakprov ur New Yorks gamla överklass. Han hade förmodligen läst mer, tänkt mer och även sett avsevärt mer av världen än någon annan i skaran. När de förekom en och en röjde de sin underlägsenhet, men i grupp representerade de »New York«, och den inrotade maskulina solidariteten fick honom att acceptera deras trossatser i alla frågor som brukade betecknas som moraliska. Han kände instinktivt att det i detta hänseende kunde vara svårt – och dessutom ganska dålig »stil« – att hävda en egen hållning. »Nej men – har man sett!« utropade Lawrence Lefferts och svängde plötsligt kikaren bort från scenen. Lawrence Lefferts var New Yorks i stort sett främsta auktoritet när det gällde »stil«. 11


Han hade förmodligen ägnat mer tid än någon annan åt studiet av detta grannlaga och fascinerande ämne, men enbart studier kunde inte förklara hans allomfattande och ledigt självsäkra kompetens. Man behövde bara kasta en blick på honom, från det höga hårfästet, via den präktiga blonda mustaschen och ned till de långa, blankskinnsklädda fötterna i andra änden av hans eleganta och magerlagda gestalt, för att inse att känslan för »stil« måste vara medfödd hos en person som kunde bära upp så dyrbara kläder så obesvärat och en sådan längd så otvunget och graciöst. Som en ung beundrare hade sagt om honom: »Om någon kan tala om för en när man skall och inte skall vara klädd i smoking så är det Larry Lefferts.« Och med avseende på frågan om lackskor kontra blankskinnsskor hade hans auktoritet aldrig blivit ifrågasatt. »Gud i himlen!« sade han och räckte över kikaren till gamle Sillerton Jackson. Newland Arch­er, som följde Lefferts blick, såg till sin förvåning att utropet hade föranletts av ankomsten av ännu en person till gamla mrs Mingotts loge. Den nyanlända var en slank ung kvinna, aningen mindre högväxt än May Welland och med brunt hår, som lockade sig kraftigt vid tinningarna och hölls på plats av ett smalt band av diamanter. Vad som antyddes av håret och dess beklädnad genomfördes fullt ut av snittet på den mörkblå sammetsklänning vilken en smula teatraliskt snördes av nedanför bysten med ett skärp med stort, gammalmodigt spänne. Bärarinnan av denna ovanliga klädsel, som föreföll helt omedveten om den uppmärksamhet den väckte, stod kvar ett ögonblick mitt i logen medan hon med mrs Welland diskuterade lämpligheten av att hon övertog den senares plats längst ut i högra kanten av den främre stolsraden. Med ett svagt leende fogade hon sig så och slog sig ned jämsides med mrs Wellands svägerska, mrs Lovell Mingott, som var installerad i det motsatta hörnet. Mr Sillerton Jackson hade återställt teaterkikaren till Lawrence Lefferts. Hela klubben vred instinktivt på huvudena för att 12


höra vad den gamle mannen hade att säga. Gubben Jackson var nämligen en lika stor auktoritet på familjer som Lawrence Lefferts var i fråga om »stil«. Han kände till alla förgreningar på alla New Yorks stamträd och var icke endast i stånd att kasta ljus över sådana komplicerade spörsmål som vilka släktförbindelser familjen Mingott (genom familjen Thorley) hade med släkten Dallas från South Carolina samt vilka familjeband som förenade den äldre Philadelphia-grenen av släkten Thorley med Albany-grenen av släkten Chivers (som på inga villkor fick förväxlas med grenen Manson Chivers från University Place), utan han kunde dessutom räkna upp de mest utmärkande karaktärsdragen inom varje familj: exempelvis den kolossala lättretlighet som utmärkte de yngre linjerna av släkten Lefferts (de på Long Island), familjen Rushworths ödesdigra benägenhet att ingå dåraktiga giften och den sinnessjukdom som återkom hos varannan generation av familjen Chivers i Albany, i vilken deras släktingar i New York i alla tider hade vägrat att gifta in sig – med det katastrofala undantag som utgjordes av den stackars Medora Manson som, vilket ju alla visste… men så var hennes mor också en Rushworth. Förutom denna skog av familjeträd inhyste mr Sillerton Jackson i det trånga utrymmet mellan sina insjunkna tinningar och under sin kalufs av mjukt silvergrått hår ett kartotek över de flesta av de skandaler och mystiska händelser som hade legat och pyrt under New York-societetens lugna yta de senaste femtio åren. Till den grad välunderrättad och minnesgod var denne man, att han ansågs vara den ende som skulle kunna tala om vem Julius Beaufort, bankiren, egentligen var och vad det blivit av den stilige Bob Spicer, gamla mrs Manson Mingotts far, som hade försvunnit under så mystiska omständigheter (med en stor summa anförtrodda pengar) mindre än ett år efter sitt giftermål och samma dag som en spansk dansös – som hade dragit fulla hus i det gamla operahuset vid Battery – avseglade till Kuba. Men dessa mysterier, jämte många andra, höll mr Jackson förseglade i sitt eget bröst. Ty det var inte blott så att 13


hans starka hederskänsla förbjöd honom att föra vidare sådant som delgivits honom mellan fyra ögon, utan han var även fullt medveten om att hans rykte för diskretion förbättrade hans möjligheter att få reda på det han ville veta. Klubblogen väntade därför under påtaglig spänning medan mr Sillerton Jackson återlämnade Lawrence Lefferts teaterkikare. Hans lätt beslöjade blåa ögon under de gamla nedhängande, ådriga ögonlocken skärskådade först den intensivt uppmärksamma gruppen i några sekunder; sedan ryckte han eftersinnande på mustaschen och sade enkelt: »Det hade jag aldrig trott att Mingotts skulle försöka sig på.«

14


2 N e w l a n d A r c h­e r hade under denna kortvariga episod råkat i ett egenartat bryderi. Det var förargligt att den loge som på detta sätt tilldrog sig det manliga New Yorks odelade uppmärksamhet skulle vara just den där hans trolovade befann sig, sittande mellan sin mor och sin moster. Och i förstone kunde han inte riktigt placera damen i empireklänningen och inte heller gissa sig till varför hennes närvaro framkallade en sådan uppståndelse bland de initierade. Sedan stod sammanhanget klart för honom, och han fylldes av en våg av förtrytelse. Nej, sannerligen; ingen kunde ha trott att Mingotts skulle försöka sig på det! Men det hade de gjort. Det hade de otvivelaktigt gjort, ty de lågmälda kommentarerna bakom Arch­er lämnade honom inte i tvivelsmål om att den unga kvinnan var May Wellands kusin, den kusin vilken inom familjen alltid omnämndes som »stackars Ellen Olenska«. Arch­er visste att hon några dagar tidigare helt plötsligt hade kommit resande från Europa. Han hade till och med hört miss Welland säga (utan något avståndstagande i tonen) att hon hade varit och besökt stackars Ellen, vilken för närvarande bodde hos gamla mrs Mingott. Arch­er satte stort värde på släktkänsla, och en av de egenskaper han skattade högst hos familjen Mingott var deras resoluta ställningstagande för det fåtal svarta får som den oförvitliga släkten hade frambragt. Det fanns ingenting elakt eller vrångt i den unge mannens hjärta, och han gladdes åt att inget falskt pryderi hindrade hans blivande hustru från att (privat) visa vänlighet mot sin olycksaliga kusin. Men att ta emot grevinnan Olenska i familjekretsen var en helt annan sak än att förevisa henne offentligt, på operan av alla ställen, och till på köpet i 15


samma loge som den unga flicka vars förlovning med honom, Newland Arch­er, skulle eklateras inom några veckor. Nej, han höll sannerligen med gamle Sillerton Jackson: aldrig hade han trott att Mingotts skulle försöka sig på det! Han visste naturligtvis att vad någon människa vågade (mätt med Femte avenyens måttstock), det vågade gamla mrs Manson Mingott, släktgrenens matriark. Han hade alltid beundrat den respektingivande gamla damen, som från att ha varit rätt och slätt Catherine Spicer från Staten Island – med en far som på något mystiskt vis var i vanära och utan vare sig pengar eller hög ställning som kunde få folk att glömma bort det – hade knutit hymens band med huvudmannen för den välbärgade släkten Mingott, gift bort två av sina döttrar med »utlänningar« (en italiensk markis och en engelsk bankir) och som kronan på verket byggt sig ett stort hus av ljust krämfärgad sten (när mörkbrun sandsten borde ha varit lika obligatoriskt som att bära bonjour på eftermiddagen i ett otillgängligt vildmarksområde i trakten av Central Park). Gamla mrs Mingotts utländska döttrar hade blivit legendariska. De kom aldrig hem och hälsade på sin mor, och denna – som i likhet med mången intellektuellt rörlig och viljestark person var fetlagd och förde ett stillasittande liv – förblev helt filosofiskt där hon var. Men det krämfärgade huset (som påstods vara kopierat efter den parisiska aristokratins privathotell) stod där som ett synligt bevis på hennes moraliska mod, och i detta hus tronade hon, bland möbler från tiden före frihetskriget och souvenirer från Ludvig Napoleons Tuilerier (vid vilket hov hon hade glänst under sin medelålder), så lugnt och tryggt som om det vore helt naturligt att bo ovanför Trettiofjärde gatan och att ha franska fönster som öppnades som dörrar i stället för vanliga skjutfönster. Alla människor (inberäknat mr Sillerton Jackson) var överens om att gamla Catherine aldrig hade ägt skönhetens gåva –  den gåva som i New Yorks ögon gav berättigande åt varje framgång och ursäktade ett visst antal misslyckanden. De 16


ovänliga sade att hon likt sin kejserliga namne hade banat sig väg till framgången med hjälp av hårdhet och viljestyrka, jämte en högmodig framfusighet som på något sätt räddfärdigades av den utomordentliga anständighet och värdighet som präglade hennes vandel. Vid mr Manson Mingotts död hade hon varit endast tjugoåtta år gammal, och han hade »bundit upp« pengarna med den alldeles särskilda omsorg som hade sitt ursprung i den allmänna misstron mot familjen Spicer. Men hans oförvägna unga änka gick sin väg rakt fram utan att förskräckas, blandade sig ogenerat med utländsk aristokrati, gifte bort sina döttrar inom Gud vet vilka depraverade och mondäna cirklar, frotterade sig med hertigar och ambassadörer, umgicks förtroligt med papister, bjöd hem operasångare och var nära vän med madame Taglioni; och under hela denna tid (vilket Sillerton Jackson var den förste att framhålla) hade inte den minsta skugga fallit på hennes rykte. Det var det enda avseende, tillfogade han alltid, i vilket hon skilde sig från den förutvarande Katarina. Mrs Manson Mingott hade för länge sedan lyckats lösgöra sin makes förmögenhet och hade levt i välstånd i ett halvt sekel. Men minnet av tidigare trångmål hade gjort henne ytterst sparsam, och även om endast det bästa var gott nog när hon köpte en klänning eller någon möbel kunde hon inte förmå sig att lägga ned några större summor på bordets förgängliga njutningar. Därför, om än av helt andra orsaker, var hennes mat lika usel som mrs Arch­ers, och hennes viner gjorde ingenting för att råda bot på skadan. Hennes släktingar ansåg hennes torftiga matbord vanhedrande för det mingottska namnet, vilket i alla tider hade varit associerat med god mat och dryck; men folk fortsatte att komma till henne i trots av gryträtter och avslagen champagne, och när hennes son Lovell (som försökte återupprätta familjens heder genom att hålla sig med den bästa chef som stod att uppbringa i New York) förebrådde henne, brukade hon svara med ett skratt: »Vad skulle det tjäna till med 17


två goda kockar i familjen, när jag nu har gift bort flickorna och inte kan äta såser själv?« Medan Newland Arch­er suttit i dessa funderingar hade hans blick återigen sökt sig till familjen Mingotts loge. Han såg att mrs Welland och hennes svägerska utstod sina kritikers blickar med all den mingottska aplomb som gumman Catherine hade inplantat i hela sin stam. May Welland var den enda som genom sin förhöjda ansiktsfärg (som kanske berodde på vetskapen om att han iakttog henne) röjde ett medvetande om situationens allvar. Vad föremålet för uppståndelsen beträffade satt hon i sin hörna av logen helt oberörd och med ögonen fästa på scenen; hon avslöjade, när hon lutade sig framåt, en aning mer byst och skuldror än New York var vant att se, åtminstone hos damer som hade anledning att önska förbli obemärkta. Få ting förekom Newland Arch­er mer fasansfulla än förbrytelser mot »Smaken«, den upphöjda gudom för vilken »Stilen« var blott och bart den synlige ställföreträdaren eller viceregenten. Madame Olenskas bleka och allvarliga ansikte tilltalade honom såsom vederbörligt under omständigheterna och passande för hennes egen olyckliga situation; men det sätt på vilket hennes klänning (som saknade fischy) stal sig undan från hennes smala axlar gjorde honom upprörd och bekymrad. Han ville inte ens tänka på att May Welland skulle kunna ta intryck av en ung kvinna som så föga bekymrade sig om Smakens bud. »Vad var det som hände förresten?« hörde han en av ynglingarna bakom honom säga (varenda människa pratade under scenerna med Mefistofeles och Marta). »Vad var det egentligen som hände?« »Tja – hon gick ifrån honom. Ingen kan påstå något annat.« »Han lär ju vara en riktig fähund?« fortsatte frågeställaren, en frimodig ung Thorley som tydligen beredde sig att kandidera som damens riddare. »Av allra värsta sort; jag kände honom i Nice«, sade Lawrence Lefferts sakkunnigt. »En lytt, bleksiktig karl som ständigt 18


hångrinade – ganska snygg i ansiktet men med alldeles för mycket ögonfransar. När han inte var med kvinnor samlade han porslin. Betalade vilka summor som helst för bådadera, vad jag förstår.« Det blev ett samfällt skratt och den unge riddaren sade: »Jaha, och sedan –?« »Ja, sedan sjappade hon med hans sekreterare.« »Jaså på det viset.« Den tilltänkte riddaren tappade hakan en smula. »Fast det höll inte så länge. Några månader senare hörde jag att hon bodde ensam i Venedig. Lovell Mingott for visst och hämtade henne. Enligt honom var hon fruktansvärt olycklig. Det må så vara – men att visa upp henne så här på operan är en helt annan sak.« »Hon kanske är för nere för att lämnas ensam hemma«, vågade unge Thorley framkasta. Detta hälsades med ett vanvördigt skratt, och ynglingen rodnade djupt och försökte se ut som om det hade legat någon dold undermening i hans ord. »Nåja, det är i alla fall märkligt att man tog hit miss Welland också«, mumlade någon och sneglade åt Arch­ers håll. »Men det ingår ju i kampanjen. Mormors order, förstås.« Lefferts skrattade till. »När den gamla damen gör en sak gör hon den ordentligt.« Akten var slut och alla i logen började röra på sig. Newland Arch­er kände med ens behov av att handla. En oemotståndlig lust att vara den förste som steg in i mrs Mingotts loge, att proklamera sin förlovning med May Welland inför hela världen, att hjälpa henne igenom alla de svårigheter som hennes kusins onormala situation eventuellt kunde försätta henne i. Denna impuls hade i ett slag undanröjt alla betänkligheter och all tvekan och förmått honom att skynda genom de röda korridorerna till byggnadens motsatta sida. När han steg in i logen möttes han av miss Wellands blick och såg att hon ögonblickligen var införstådd med hans motiv, 19


även om familjens värdighet, vilken de båda höll i sådan helgd, inte tillät att hon talade om det för honom. Människorna i deras värld levde i en atmosfär av finkänslighet och försiktiga antydningar, och det faktum att han och hon förstod varandra utan ord tyckte den unge mannen förde dem närmare varandra än alla förklaringar. Hennes ögon sade: »Du förstår väl varför mamma tog mig med hit.« Och han svarade: »Jag vill inte för allt i världen ha det på annat sätt.« »Ni känner ju min systerdotter, grevinnan Olenska?« förhörde sig mrs Welland när hon skakade hand med sin blivande svärson. Arch­er bugade utan att räcka fram handen, såsom sedvänjan bjöd när man presenterades för en dam, och Ellen Olenska böjde lätt på nacken och behöll sin egen ljust behandskade hand sluten om den ofantliga solfjädern av örnfjädrar. Efter att ha hälsat på mrs Lovell Mingott, en storväxt blondin i frasande satäng, satte han sig bredvid sin trolovade och sade med dämpad röst: »Jag hoppas du har talat om för madame Olenska att vi är förlovade? Jag vill att alla ska veta om det – du måste låta mig eklatera på balen i kväll.« Miss Welland blev rosenkindad som morgonrodnaden, och hon såg på honom med strålande ögon. »Om du kan övertala mamma«, sade hon. »Men varför skulle vi ändra på det som redan är bestämt?« Han gav inget svar utom det som hans ögon förmedlade, och hon tillade, med ett ännu mer självsäkert leende: »Berätta det själv för min kusin; du har min tillåtelse. Hon säger att hon brukade leka med dig när ni var små.« Hon sköt tillbaka sin fåtölj för att han skulle komma förbi, och skyndsamt, nästan litet demonstrativt, med en önskan att hela salongen skulle se vad han gjorde, gick Arch­er och satte sig vid grevinnan Olenskas sida. »Visst lekte vi väl tillsammans?« frågade hon och vände sin allvarsamma blick mot honom. »Ni var en elak pojke som en gång kysste mig bakom en dörr. Men er kusin Vandie Newland, som aldrig så mycket som tittade åt mig, var den som jag var förälskad i.« Hon lät blicken svepa över de hästskoformigt 20


placerade logerna. »Om ni visste vilka minnen allt det här väcker – jag ser alla här i golfbyxor och mamelucker«, sade hon med sin släpiga, en smula främmande accent och fäste återigen ögonen på honom. Även om uttrycket i dem var älskvärt nog, blev den unge mannen chockerad över att de skulle frammana en så opassande bild av den högtidliga tribunal som just var i färd med att handlägga hennes fall. Ingenting kunde vara mer smaklöst än malplacerat raljeri, och han svarade litet stelt: »Ja, ni har sannerligen varit borta länge.« »O ja, i evigheters evighet«, sade hon. »Så länge att jag måtte vara död och begraven och det här älskade gamla stället är himmelriket.« Vilket, av skäl som han inte kunde klargöra för sig själv, föreföll Newland Arch­er som ett ännu mer respektlöst sätt att beskriva New York-societeten.

21


3 D e t gick ständigt till på samma sätt. Mrs Julius Beaufort försummade aldrig att visa sig på operan den kväll hennes årliga bal gick av stapeln; i själva verket höll hon alltid sin bal en kväll när operan hade föreställning, för att framhålla att hon var höjd över alla hushållsbestyr och i besittning av en tjänarstab som var kompetent att i hennes frånvaro sköta varje detalj av bjudningen. Familjen Beauforts hus var ett av de få i New York som inrymde en balsal (av äldre datum än både mrs Manson Mingotts och familjen Headly Chivers). Och vid en tid när det började anses provinsiellt att flytta upp salongsmöblerna i övervåningen ansågs innehavet av en balsal – som inte togs i bruk för något annat ändamål och under trehundrasextiofyra av årets dagar stod i mörker bakom fördragna gardiner, med de förgyllda stolarna staplade i ett hörn och ljuskronan förvarad i sin påse – obestridligen som en fördel vilken uppvägde det man eventuellt kunde beklaga i familjen Beauforts förflutna. Mrs Arch­er, som med förkärlek framställde sin samhällsfilosofi i devisens form, hade en gång sagt: »Alla har vi vårt favorit­ patrask.« Och även om sentensen lät utmanande erkändes dess sanningshalt i tysthet inom månget förnämt bröst. Men Beauforts var inte precis patrask; enligt somliga var de något ännu värre. Mrs Beaufort tillhörde visserligen en av Amerikas mest ansedda familjer. Hon hade en gång varit den förtjusande Regina Dallas (av South Carolina-grenen), en medellös skönhet som introducerades i New York-societeten av sin kusin, den obetänksamma Medora Manson, vilken ideligen gjorde fel saker av de rätta bevekelsegrunderna. När man var släkt med Mansons och Rushworths hade man hemortsrätt (droit de cité, 22


som mr Sillerton Jackson, vilken hade vistats vid Tuilerierna, kallade det) i New York-societeten; men förverkade man inte den genom att gifta sig med Julius Beaufort? Den stora frågan var: vem var Beaufort? Han gällde för att vara engelsman, han var älskvärd, stilig, eldfängd, gästfri och spirituell. Han hade kommit till Amerika med rekommendationsbrev från gamla mrs Manson Mingotts engelske svärson, bankiren, och hade snabbt skapat sig en framstående position inom affärsvärlden. Men han förde ett utsvävande liv och ett hätskt språk, hans antecedentia var höljda i dimma och när Medora Manson kungjorde sin kusins förlovning med honom var allmänna meningen den att ännu en dåraktighet hade lagts till den långa listan av Medoras överilade handlingar. Men dårskapen blir lika ofta som visdomen rättfärdiggjord av sina barn, och två år efter den unga mrs Beauforts giftermål fick man tillstå att hon höll New Yorks mest förnämliga hus. Ingen visste riktigt hur detta mirakel hade gått till. Hon var liknöjd, indolent, de elaka betecknade henne rent av som slö. Men klädd som en avgudabild, behängd med pärlor, yngre och blondare för varje år som gick tronade hon i mr Beauforts massiva sandstenspalats och lockade dit hela världen utan att lyfta sitt juvelprydda lillfinger. De insiktsfulla sade att det var Beaufort själv som lärde upp tjänstefolket, instruerade köksmästaren om nya rätter, gav trädgårdsmästaren besked om vilka drivhusblommor de skulle odla för middagsbordet och salongerna, valde ut gästerna, lagade till kvällstoddyn och dikterade de små biljetter hans hustru skrev till sina vänner. Om så var fallet, utförde han dessa husliga sysslor i lönndom, ty inför världen uppvisade han bilden av en bekymmerslös och gästvänlig miljonär som släntrade in i sin egen salong med samma utanförstående min som en inbjuden gäst och sade: »Är inte min hustrus gloxinior sagolika? Jag undrar om hon inte hämtar dem från Kew.« Mr Beauforts hemlighet var, enligt allmänna uppfattningen, hans sätt att hantera saker och ting. Nog viskades det att han 23


hade blivit »hjälpt« att lämna England av den internationella bankirfirma där han hade varit anställd; han hanterade det ryktet lika behändigt som allting annat, trots att New Yorks affärsmoral var lika sträng som dess moraliska normer i övrigt. Han fick sin vilja fram i allt och hela New York hem till sina salonger. I över tjugo års tid hade folk sagt att de »skulle till Beauforts« med samma lugna tillförsikt som om de sagt att de var på väg till mrs Manson Mingott – och i mer belåten ton, eftersom de visste att de skulle få vildand och årgångsviner i stället för ljummen Veuve Clicquot utan årtal och uppvärmda kroketter från Philadelphia. Mrs Beaufort hade alltså efter vanan dykt upp i sin loge strax före Juvelarian och när hon, fortfarande efter vanan, reste sig vid slutet av tredje akten, svepte operacapen kring sina vackra skuldror och försvann därifrån, visste New York att balen skulle börja en halv timma senare. Beauforts hus var ett av dem som New York-borna med stolthet visade upp för främlingar, i synnerhet den kväll den årliga balen ägde rum. Paret Beaufort hade varit bland de första som skaffade sig en egen röd matta och lät sina egna lakejer rulla ut den på trappan under deras egen markis i stället för att hyra den och balsalsstolarna och köpa supén färdig. De hade också infört seden att låta damerna ta av sig ytterplaggen i hallen i stället för att traska upp till värdinnans sovrum och rätta till lockarna med hjälp av locktång och gaslåga; Beaufort påstods ha sagt att han förmodade att hans hustrus vänner hade kammarjungfrur som såg till att de var ordentligt koafferade innan de gick hemifrån. Balsalen hade också helt djärvt infogats i ritningarna till huset, så i stället för att klämma sig igenom en trång korridor för att komma till den (som hos familjen Chivers) marscherade man högtidligt längs ett panorama av salonger i fil (den havsgröna, den djupröda och den smörblomsgula) och kunde på avstånd se hur kristallkronornas många ljus reflekterades i den bonade parketten och hur, längre bort, i det inre av ett 24


orangeri, kamelior och trädormbunkar välvde sin kostbara grönska över bänkar av svart och gyllene bambu. Newland Arch­er kom insläntrande ganska sent, som det anstod en ung man i hans ställning. Han hade lämnat överrocken hos de silkesstrumpklädda lakejerna (strumporna var ett av Beauforts senaste påfund), hade dröjt sig kvar en stund i biblioteket – med spanskläder på väggarna och möbler med inläggningar av malakit – där några män stod och pratade medan de drog på sig sina aftonhandskar, och hade slutligen sällat sig till raden av gäster som mrs Beaufort tog emot på tröskeln till den djupröda salongen. Arch­er var uppenbart nervös. Han hade inte återvänt till klubben efter föreställningen (såsom de unga sprättarna oftast gjorde) utan i det vackra vädret spatserat ett stycke uppför Femte avenyn innan han vände och satte kurs på Beauforts hus. Han befarade allvarligt att Mingotts gått för långt, att de måhända hade mormors order att ta med sig grevinnan Olenska till balen. Av tonen i klubblogen hade han förstått vilket gravt misstag det skulle vara. Och även om han alltjämt var fast besluten att »klara av det hela« kände han sig mindre ridderligt stämd och mindre redo att uppträda till försvar för sin trolovades kusin än han hade gjort före deras korta pratstund på operan. När Arch­er gick vidare till den smörblomsgula salongen (där Beaufort hade haft fräckheten att hänga upp »Kärleken segrar«, Bouguereaus mycket omdiskuterade nakenstudie) fann han mrs Welland och hennes dotter stående utanför dörren till balsalen. Genom dörröppningen syntes redan några par glida över golvet. Skenet från vaxljusen föll över virvlande tyllkjolar, över flickhuvuden med kransar av enkla blommor, över de raffinerade ägretter och hårprydnader som krönte de yngre gifta kvinnornas koaffyrer och återkastades från glansstärkta skjortbröst och bländvita glacéhandskar. Miss Welland, som tydligen stod i begrepp att ansluta sig till de dansande, tvekade på tröskeln med sina liljekonvaljer i 25

Profile for Smakprov Media AB

9789176451311  

9789176451311  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded