Page 1

Genus i omsorgens vardag Evy Gunnarsson & Marta Szebehely (red.)

2 uppl.


Författarpresentationer Karin Barron är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hennes forskningsområden rör funktionshinder, kön, ålder/generation, makt och identitet. Sara Erlandsson är doktorand i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes avhandlingsprojekt rör diskurser om omsorg, stöd och service till äldre och funktionshindrade i svensk socialpolitik och i marknadsföring av omsorgstjänster. Evy Gunnarsson är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes forskningsområden rör villkoren för kvinnor med socialbidrag som försörjning, kön och makt i socialt arbete, äldres vardagsliv i ett livsloppsperspektiv samt äldreomsorgens arbete med äldre personer med alkoholproblem. Viveca Selander är doktorand i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes avhandlingsprojekt handlar om att vara förälder med personlig assistans ur den funktionshindrade förälderns och de anhörigas perspektiv. Palle Storm är socionom och har en masterexamen i socialt arbete vid Stockholms universitet. Han forskar om hur kön och etnicitet kommer till uttryck på äldreboenden i Sverige och i Kanada. Anneli Stranz är doktorand i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes avhandlingsprojekt rör äldreomsorgspersonalens syn på sitt arbete och sin vardag och är en jämförelse mellan personalens villkor i Sverige och Danmark. Marta Szebehely är professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och har forskat om omsorgsfrågor sedan mitten av 1980-talet. Hon är forskningsledare för forskningsprogrammet Omsorg i omvandling – vardagsliv, organisering och välfärdspolitik.


författarpresentationer Renita Sörensdotter är fil. dr. i socialantropologi och verksam som forskare och lärare inom genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes avhandling handlade om hemtjänstens organisation och arbetsvillkor utifrån ett genus-, klass- och etnicitetsperspektiv. Nuvarande forskningsområden rör intersektionella perspektiv på arbetsliv, omsorg och sexuell hälsa. Gun-Britt Trydegård är fil. dr. i socialt arbete vid Stockholms universitet och har under lång tid forskat kring äldreomsorgens historia och nutida förändringar, chefs- och handläggarrollerna inom äldreomsorgen och omsorgsarbetarnas villkor i de nordiska länderna. Petra Ulmanen är doktorand i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hennes avhandlingsprojekt rör anhörigomsorgens pris ur ett könsperspektiv, det vill säga hur anhörigas omsorg om äldre påverkar deras möjligheter att förvärvs­ arbeta och försörja sig.


Innehåll

  1 Komplexiteter och utmaningar i omsorgens vardag

11

Evy Gunnarsson & Marta Szebehely Varför genus i omsorgens vardag? 12 Åldrande, funktionshinder och omsorg 13 Bokens kapitel 14 Referenser 24

  2 Omsorgsmönster bland kvinnor och män – inte bara en fråga om kön

25

Marta Szebehely Välfärdstjänster för äldre och för funktionshindrade 25 Kvinnors och mäns behov av praktisk hjälp 27 Kvinnors och mäns hjälpmönster 28 Vem hjälper yngre och äldre kvinnor och män? 29 Födelseland och hjälpmönster 31 Utbildning och hjälpmönster 32 Omsorgsmönster i relation till kön, utbildning och födelseland 33 Önskad och faktisk hjälp 37 Omsorg och rättvisa 39 Appendix 41 Referenser 42


3 Betydelser av kön och etnicitet i äldre- och handikappolitik 45 Sara Erlandsson Analytiska utgångspunkter Handlingsplanerna i korthet Kön i äldrepolitiken

46 47 49

Kön i handikappolitiken Olika betydelser av kön Etnicitet i äldrepolitiken Etnicitet i handikappolitiken Olika betydelser av etnicitet Invandrarkvinnan – kön och etnicitet i äldre- och handikappolitik Avslutande ord Referenser

52 53 53 54 55

  4 Maktmedveten omsorg och socialt arbete

56 58 59 61

Karin Barron Individualisering, självbestämmande och jämställdhet 62 Inte enbart och alltid funktionshindrad 63 Intersektionalitet 65 Tidsenlig empowerment-retorik 67 Kritiskt handlande 70 (O)likheter människor emellan 72 Referenser 73

  5 Hur kön görs i en vardag med personlig assistans

75

Viveca Selander Studien 76 Kroppen 78 Relationer 81 Fritiden 86 Omvärldens blick 87 Diskussion 88 Referenser 89


6 ”Man får inte stanna upp” – om äldre kvinnors och mäns vardagsliv och kroppens förändring

91

Evy Gunnarsson Teoretiska utgångspunkter En studie av äldres vardagsliv

93 94

Om åldrande och kropp 96 Diskussion 101 Referenser 103

  7 Anhörigomsorgens pris för döttrar och söner till omsorgsbehövande äldre

107

Petra Ulmanen Olika sätt att organisera omsorgsarbete i välfärdsstaten 108 Anhörigomsorgens omfattning 110 Anhörigomsorgens påverkan på förvärvsarbete och ekonomi 112 Tid, pengar och tjänster som svar på omsorgsbehov 113 Tid, pengar och tjänster i Sverige 115 Möjliga vägar för att minska anhörigomsorgens pris 116 Referenser 119

  8 Både omfördelning och erkännande – en väg till ett genusrättvist omsorgsarbete?

123

Anneli Stranz En presentation av Nancy Fraser 124 Omsorgens centrala betydelse i den feministiska visionen 124 En feministisk kritisk teori 126 En användbar analysmodell för omsorgsarbete? 129 Vad kan vi lära från exemplen? 133 Ett genusrättvist omsorgsarbete 134 Slutord 135 Referenser 136


9 Femininitet, maskulinitet och omsorgsarbete

139

Renita Sörensdotter Fältet 139 Genusnormer och makt 140 En viss sorts femininitet 141 Tudelad femininitet 143 Maskulinitet som jämställdhet 145 Feminin maskulinitet 146 Relationer mellan män 147 Män i relation till vårdtagare 149 Mänskliga omsorgskompetenser 150 Avslutning 151 Referenser 152

10 Kön i interaktion: möten mellan ­omsorgsarbetare och äldre på ett sjukhem

155

Palle Storm En sjukhemsstudie 156 Iscensätta kön – en fråga om handlingsutrymme och resurser 157 Det mellankvinnliga omsorgsmötet 159 Kvinnornas möte med de gamla männen 162 Männens möte med de gamla kvinnorna 165 Det mellanmanliga mötet 167 Avslutande reflektioner 168 Referenser 169


11 Röster om omsorg – vad personal och ­politiker vill förändra i äldreomsorgen

171

Gun-Britt Trydegård Kvinnor och män har olika erfarenhet av äldreomsorgen Vad anser anställda och politiker om äldreomsorgen

172

i den egna kommunen? 173 Vad behöver förändras i äldreomsorgen? 174 Personalens situation är mest nödvändig att förändra – enligt de anställda 175 Politikernas vanligaste förändringsförslag gäller organisering och driftform 178 Mer resurser önskas främst av omsorgsarbetarna 180 Kvinnor ser oftare behov av förändring av de äldres situation och omsorgens kvalitet 181 Att förändra värderingar och synsätt 184 Synen på de anhörigas roll 185 Vad säger oss rösterna från omsorgens vardag? 186 Referenser 188


1 Komplexiteter och utmaningar i omsorgens vardag Evy Gunnarsson & Marta Szebehely Socionomer inom det sociala arbetets olika fält möter i sin yrkesvardag såväl äldre personer som personer med olika funktionsnedsättningar. Dessa möten sker inte bara inom de verksamheter som direkt riktas till äldre och funktionshindrade personer, utan också inom andra delar av socialtjänstens verksamhet som exempelvis försörjningsstöd och missbruksvård. Även inom sjukvården och på vårdcentraler möter socionomer ofta äldre personer och personer med funktionshinder. Hur samhällets insatser för äldre och funktionshindrade ser ut är viktigt för stora grupper – inte bara för dem som är yrkesmässigt engagerade i verksamheterna. I första hand berörs alla som behöver omsorgsinsatser i sin vardag, men också alla som är närstående till personer som på grund av ålder eller funktionsnedsättningar behöver andras hjälp. I den informella omsorgens vardag möter många av oss äldre personer och personer med funktionshinder i rollen som anhörig. Formell och informell omsorg är något som berör de allra flesta under livsloppets olika faser. I forskning om omsorg om äldre och funktionshindrade personer konstateras ofta att kvinnor antalsmässigt dominerar verksamheterna – framför allt som personal och informella omsorgsgivare, men när det gäller äldreomsorgen även som hjälpmottagare. Förvånansvärt ofta stannar dock analysen där, utan en mer artikulerad förståelse av kön/genus. I denna bok samlas forskning som på en rad olika sätt anlägger ett genusperspektiv på äldre- och funktionshinderområdet.1 Den redovisar ny forskning om åldrande och funktionshinder, och om omsorg betraktat ur olika parters perspek1. Ett viktigt ekonomiskt bidrag till arbetet med boken har erhållits från FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap) genom stöd till forskningsprogrammet Omsorg i omvandling – vardagsliv, organisering och välfärdspolitik. Även Vetenskapsrådet har haft en viktig roll i bokens tillkomst genom finansiering av Marta Szebehelys forskartjänst och Viveca Selanders doktorandtjänst – i båda fallen inom ramen för en satsning på jämställdhetsforskning.

11


Evy Gunnarsson & Marta Szebehely tiv – de äldre och funktionshindrade själva, deras anhöriga, omsorgspersonal och politiker. Metodologiskt spänner studierna i boken över ett brett register: kvalitativa intervjuer med äldre, funktionshindrade och personal; observationer av arbetet inom hemtjänst och på sjukhem; textanalys samt analyser av kvantitativt inriktade enkät- och intervjustudier med frågor till personal, politiker och hjälpbehövande personer i olika åldrar. Gemensamt är ett empiriskt och teoretiskt intresse för kvinnors och mäns villkor och vardagliga erfarenheter. Gemensamt är också att vi ser kön som socialt konstruerat, något som ständigt reproduceras och återskapas och som påverkar vår vardag. I den här boken använder vi begreppen kön och genus som utbytbara. Vilket begrepp vi använder är delvis avhängigt vår ämnestillhörighet, delvis de teoretiker som vi relaterar till i de olika kapitlen. I det svenska språket finns inte begrepp för att särskilja engelskans sex och gender. Vi har i stället talat om biologiskt kön och socialt kön. Men idag menar många forskare att det är svårt att alltid göra en åtskillnad mellan det biologiska och det sociala könet. Därför används begreppet kön i likhet med genus om det socialt konstruerade könet (Gothlin 1999; Mattsson 2002).

Varför genus i omsorgens vardag? Var vi har vår utgångspunkt har betydelse för vad vi ser och vad vi analyserar. Bidragen i denna antologi tar på olika sätt sin utgångspunkt i omsorgens vardag. I vardagen blir olika maktrelationer synliga. De påverkar hur vi ser på världen och hur vi möter andra i vardagen. En av de grundläggande maktrelationerna är kön. Varje dag skapas och återskapas kön. Inom omsorgen påverkar detta alla mellanmänskliga möten. Att göra kön (doing gender) innebär att vi, som aktörer och i interaktion med andra, konstruerar kvinnligt och manligt. Vår dagliga praktik struktureras genom kategoriseringen av kön, och konstruktionen av kön reproduceras och förändras i ständigt pågående processer. Vad som i olika sammanhang betecknas som kvinnligt eller manligt är föremål för ständiga förhandlingar (Esseveld 2004). Begreppet doing gender myntades av West och Zimmerman redan 1987. De menade att doing gender betyder att skapa skillnad mellan kvinnor och män, skillnader som inte är naturliga, essentiella eller bio­logiska. Men när skillnader har konstruerats används de som om de vore naturgivna (West & Zimmerman 2002 s. 13). Judith Butler (2007) har drivit den sociala konstruktionen ytterligare ett steg och menar att genus finns redan före kulturen. När vi föds kodas vi enligt rådande genusnormer efter en heteronormativ logik. Genus ska, enligt Butler, inte bara förstås som det som kulturellt bestämmer kön, genus ska också ses som de handlingar genom vilka könen själva upprättas (a.a. s. 56).

12


1. Komplexiteter och utmaningar i omsorgens vardag Eftersom kön inte är den enda maktordning som påverkar vår var­dag har ett annat begrepp blivit alltmer centralt inom genusforskningen och det är intersektionalitet. Samhället styrs av olika maktordningar där relationen mellan kvinnor och män är en av dessa, vid sidan av maktdimensioner som rör etnicitet, klass, sexualitet, ålder och funktionshinder. Begreppet har sitt ursprung i svarta feministers kritik av den feministiska forskningen som de menade utgick från de väster­ländska, vita kvinnornas situation. Intersektionalitet kan ses som en vidare utveckling av den feministiska diskussion där kön och klass spelade en stor roll, men inte varit tillräckliga för att förstå komplexiteten i hur olika makt­ ordningar samspelar i samhället. Svårigheten ligger i hur intersektionalitet ska teoretiseras och stu­deras. Leslie McCall (2005) menar att det hittills inte har förts tillräckligt ingående diskus­ sioner om hur intersektionalitet ska undersökas. Svårigheten uppstår när allt fler analyskategorier och dimensioner av det sociala livet ska studeras samtidigt. Nina Lykke (2005) pekar på att det kan vara svårt att använda alla dessa olika makt­ dimensioner i en och samma analys. Tyngdpunkten ligger oftast på någon eller några av dessa maktordningar och samspelet dem emellan. Även om intersektionalitet som analysbegrepp är förenat med svårigheter så är diskussionen om hur olika maktordningar interagerar viktig för att förstå komplexiteten i analysen av olika kategorier. Detta återspeglas också i bokens olika kapitel.

Åldrande, funktionshinder och omsorg Förutom de begrepp som presenterats ovan finns det andra begrepp som kan behöva kommenteras. Begrepp som funktionsnedsättning, funktionshinder, handikapp och äldre är inte entydiga, och det pågår en livfull diskussion om dessa begrepp inom både forskning och politik. Också omsorgs­begreppet har olika klang och innebörd inom olika läger. Begreppen funktionsnedsättning, funktionshinder och handikapp väcker starka åsikter. Forskare, enskilda personer och organisationer intar olika och ibland mycket bestämda ståndpunkter. Begreppsanvändningen är också påtagligt föränderlig och präglas av tidsandan. Socialstyrelsen rekommenderar numera att begreppsparet funktions­nedsättning och funktionshinder ska användas i samma betydelser som engelskans impairment och disability, dvs. att en person med funktions­nedsättningar kan bli funktionshindrad i mötet med en hind­ rande omgivning. Både tidigare och idag används dock ofta funktionsnedsättning och funktionshinder synonymt, medan handikapp används i betydelsen av engelskans disability. Socialstyrelsen avråder idag från användning av begreppet handikapp i alla sammanhang, men använder samtidigt (i likhet med regeringen) konsekvent begreppet handikappolitik.

13


Evy Gunnarsson & Marta Szebehely Begreppet omsorg har en negativ klang bland många funktionshind­rade, inte minst i den anglosaxiska världen (se t.ex. Morris 1997; Fine 2007). På den kommunala nivån används dock ofta omsorgsbegreppet för insatser för både äldre och funktionshindrade. Många kommuner erbjuder äldre- och handikappomsorg, medan andra kommuner skiljer på sina verksamheter och talar om äldre­ omsorg respektive stöd och service för personer med funktionshinder. En annan begreppsanvändning som kan vara viktig att problematisera är äldre och funktionshindrade personer (eller personer med funktions­nedsättningar) som åtskilda kategorier. Åtskillnaden implicerar att personer med funktionshinder inte kan vara äldre och äldre inte funktionshindrade. Samtidigt är det uppenbart att funktionshindrade personer åldras och att samhällets äldreomsorgsinsatser bara erbjuds de äldre som har funktionsnedsättningar och behöver hjälp. I lagstiftning, policydokument och kommunal verksamhet är dock åldersgränsen 65 år avgörande. Detta gör det befogat att emellanåt analytiskt skilja mellan ”äldre” och ”funktionshindrade”, och i ett par av bokens kapitel jämförs politiken och samhällsinsatserna för dessa båda grupper. Det är viktigt att inte betrakta vare sig äldre eller funktionshindrade som homo­gena kategorier. Det är till exempel inte alla som behöver hjälp i sin vardag. Även den som behöver omfattande hjälp har i de allra flesta fall ett liv bortom rollen som omsorgsmottagare, och ett av bokens kapitel fokuserar på äldre kvinnors och mäns vardagsliv i vid mening. Dessutom, i linje med det perspektiv som ligger i intersektionalitetsbegreppet, har både ”äldre” och ”funktionshindrade” en social position som skapas inte bara utifrån kön, utan också utifrån till exempel klassbakgrund eller etnisk tillhörighet (Grönvik & Söder 2008).

Bokens kapitel Det finns en tydlig röd tråd genom denna bok: samtliga författare anlägger ett genusperspektiv på omsorgsfrågor och på omsorgens olika aktörer – äldre och funktionshindrade, formella och informella omsorgsgivare samt politiker. Men som vi just har konstaterat finns det många olika sätt att analysera genus, och bokens kapitel ger uttryck för denna mångfald. Begreppsanvändningen i de olika kapitlen avspeglar det skiftande språk­ bruket i samhället och forskningen i stort när det gäller såväl kön/genus som omsorgen och dess aktörer. I kapitel 2, Omsorgsmönster bland kvinnor och män – inte bara en fråga om kön, analyserar Marta Szebehely de insatser som yngre funktions­hindrade och äldre personer får från den offentliga omsorgen och från anhöriga. Bakgrunden är att de offentliga omsorgstjänsterna för äldre och funktionshindrade har utvecklats åt olika håll. Det har skett en ambitionshöjning med stärkt lagstiftning,

14


4 Maktmedveten omsorg och socialt arbete Karin Barron I detta kapitel introducerar jag begreppet maktmedveten omsorg. Min definition av begreppet är kopplad till, men inte detsamma som, det jag kallar könsmed­veten omsorg. Maktmedveten omsorg innefattar inte bara en medvetenhet och ett kritiskt tänkande om en maktordning, dvs. kön, utan om samspelet mellan flera maktordningar. Vidare menar jag att maktmedveten omsorg inte enbart handlar om ett kritiskt tänkande om maktprocesser och relationer, utan också ett kritiskt handlande. Makt är ett mycket använt teoretiskt begrepp inom samhällsvetenskaplig forskning, inte minst i feministiska studier. Jag kommer inte i detta kapitel att fördjupa mig i det överflöd av maktterorier som finns (se Engelstad 2006), utan nöjer mig här med en förståelse av makt som en ständigt pågående process eller en relation. Jag väljer att använda begreppet kön (som en synonym till genus) och fokuserar på sociala innebörder samt definierar detta begrepp i makttermer (Barron 2004). Min användning av funktionsnedsättning och funktionshinder motsvarar engelskans impairment och disability. Något förenklat kan detta beskrivas som att det förra har mer att göra med kroppsliga/individuella aspekter och det senare mer med hur det omgivande samhället orsakar funktionshinder, dvs. funktionshindrar människor på olika sätt. (För en mer utförlig diskussion om dessa båda begrepp, se Lindqvist 2007.) Förutom vetenskaplig litteratur har min diskussion kring makt till stor del inspirerats av förmedlad erfarenhetskunskap från de kvinnor och män i olika åldrar och med olika funktionsnedsättningar som deltagit i mina kvalitativa undersökningar, samt av diskussioner med studenter och maktmedveten omsorgspersonal. Efter en inledande diskussion om begreppet det senmoderna samhället med fokus på individualisering, självbestämmande och jämställdhet för jag en diskussion om vad en könsmedveten omsorg kan betyda med hjälp av empiriska exem­pel från min forskning. Vidare resonerar jag kring maktmedveten omsorg,

61


Karin Barron med fokus på tidsenlig retorik såsom intersektionalitet och empowerment, samt kring sociala problem och kritiskt handlande. Avslutningsvis återknyter jag till olikheter och likheter oss mångfacetterade och komplexa människor emellan.

Individualisering, självbestämmande och jämställdhet Utformningen av utbildningar och forskning inom socialt arbete samt hur det sociala arbetets praktik ser ut är kopplade till samhällsutvecklingen generellt. Beskrivningar av vårt samtida, ibland också kallat senmoderna, samhälle kan se ut på olika sätt. Detta har att göra med vad det är man fokuserar på, t.ex. på ideologi och/eller socialpolitik. Som sociolog är det vanligt att fokusera på samhällelig stabilitet och förändringar vad gäller kollektivism och individualism. Det hävdas ibland att vi lever i en tid av ovanligt snabba förändring­ar. Om detta är riktigt eller inte är inte alldeles enkelt att besvara. Föreställningar om den snabba förändringen kan vara ett hinder för att se samhället och dess sega strukturer (Ahrne 2007). Har det t.ex. skett snabba förändringar vad gäller jämställdhet? Denna fråga kan besvaras med exempel på hur mycket som på kort tid har förändrats på ett sätt som gynnar, eller snarare inte längre diskriminerar, kvinnor som grupp på grund av kön. Men frågan kan också besvaras med exempel på sega strukturer som också fortsättningsvis diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden, i hemmet etc. Det kan vara svårt, om inte omöjligt, att distansera sig från det samhälle man själv är en del av i meningen att problematisera ”det självklara”. Samtidigt kan man fråga sig om det alltid är en fördel att distansera sig från det man studerar, något som sociologen Göran Ahrne benämner ”en avståndets sociologi” (a.a. s. 18). Ett önskvärt förhållningssätt är kanske snarare att försöka kombinera närhet och distans inom samhällsvetenskaplig forskning, liksom inom det sociala arbetets praktik. Föreställningar om en pågående individualisering har varit ett centralt tema i den senaste tidens sociologi (Udehn 2007). Det hävdas att vissa sociala kollektiv som familjen och politiska partier i dess traditionella mening verkar ha förlorat sitt grepp om individer i vårt samtida samhälle. Men föreställningen om individualisering är inte ny, utan kan återfinnas så långt tillbaka som på 1700- och 1800-talen. Individualisering kan beskrivas som en social process där individer framstår som alltmer autonoma i förhållande till samhället, i meningen att man blir mer individ och mindre kollektiv (a.a.). Ett tecken på en pågående individualisering är vikten av ökat självbestämmande för funktionshindrade medborgare som framhållits i Sverige under senare tid. Detta har resulterat i att en handikapp­reform innehållande en rättighetslag (LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) trädde i

62


4. Maktmedveten omsorg och socialt arbete kraft i Sverige 1994. LSS, med fokus på individen och hennes/hans egna val, är således symtomatisk för senare års välfärdspolitik, som till stor del har präglats av att framhålla individuell valfrihet. En annan socialpolitisk målsättning är jämställdhet. Det finns i Sverige sedan 1970-talet ett så kallat ”jämställdhetens genuskontrakt”, som politiskt ideal (Hirdman 2001). Detta, menar historikern Yvonne Hirdman, är inte utan problem eftersom jämställdhet har kommit att bli ett kvinnoområde, det är det som uppfattas som kvinnofrågor som behandlas. Hirdman hävdar att denna utveckling har medfört en ny form av segregering. Hon är kritisk till att politiken inte bygger på någon egentlig maktanalys för att förstå och förhindra uppkomsten av kvinnors underordning. Orsakerna till underordningens mekanismer har således inte varit i fokus, utan snarare hur man ska åtgärda resultatet av dessa (a.a.). Det är numera en skyldighet att ha en jämställdhetsplan på landets arbetsplatser. Jag har i tidigare forskningsprojekt ställt frågan till personal inom daglig verksamhet för utvecklingsstörda arbetstagare, som jag har besökt, om det finns en jämställdhetsplan på arbetsplatsen. Genomgående har det visat sig att min fråga till personalen har uppfattats gälla uteslutande för dem själva (vilket inte var min intention), dvs. inte för de utvecklingsstörda arbetstagarna. Arbetet för jämställdhet, och följaktligen mot diskriminering på grund av kön, i form av en jämställdhetsplan förstås således inte alltid som relevant att beakta vad gäller utvecklingsstörda arbetstagare. Detta kan tolkas som att den tillfrågade personalen inte definierar dag­lig verksamhet som riktigt arbete (för utvecklingsstörda människor), och således inte heller platsen ifråga som en riktig arbetsplats (för desamma). Detta arbete benämns ofta i stället också daglig sysselsättning. En alternativ tolkning är att denna heterogena grupp i vissa sammanhang och situationer tillskrivs en enda social position, den som utvecklingsstörd och/ eller funktionshindrad. Man kan säga att dessa föreställningar osynliggör kön, eller annorlunda uttryckt osynliggör att funktionshinder är ett könat fenomen.

Inte enbart och alltid funktionshindrad Feministisk forskning, som är av olika slag och innefattar olika inriktningar, utgår från att kvinnors handlingsfrihet är begränsad på grund av mäns överordnade maktposition (Abbott & Wallace 1998). Frågor kopplade till könsmakt har sällan uppmärksammats inom samhällsvetenskaplig forskning om funktionshinder. Hur kön, i samspel med funktionshinder, konstrueras och vilka uttryck detta kan ta sig har inte fått stor uppmärksamhet. Men sedan slutet av 1970-talet har könsperspektiv kommit att bli något vanligare inom samhällsvetenskaplig funktionshinderforskning i vissa anglo-

63


Karin Barron saxiska länder, liksom i Norden (t.ex. Thomas 1999; Kristiansen 2004; Trausta­ dóttir 2004).

Könsmedveten omsorg Studier har visat att föreställningar om kvinnlighet och manlighet påverkar funktionshindrade kvinnors och mäns identitet(er) och livsvillkor på olika sätt. Bland rörelsehindrade unga kvinnor finns det de som har som en av sina viktigaste framtidsdrömmar att ”sköta om en man, barn och ett hem” (Barron 1997). Detta kan tolkas som att de har anammat traditionella underordnade kvinno­ roller. Men denna tolkning bortser från dessa kvinnors egna upplevelser och erfarenheter, som innefattar negativa upplevelser av att bli sedda som asexuella och uteslutande rörelsehindrade och/eller funktionshindrade. Tolkningen negligerar också att kvinnorna under sin uppväxt har fått höra att dessa så kallade traditionella kvinnoroller inte kommer att vara tillgängliga för dem. En alternativ tolkning är i stället att dessa unga kvinnor utövar motmakt, i betydelsen vägrar att anpassa sig till det de uppfattar som and­ras givna defintioner av vilka de är och hur deras vuxenliv ska te sig. Det som ofta benämns ”traditionella kvinnoroller” är således traditionella för vissa kvinnor, men inte för alla. Också bland unga utvecklingsstörda kvinnor finns det de som ut­trycker en framtidsdröm på detta sätt (Barron 2000). Med en historisk bakgrund av tvångssteriliseringar och institutionsboende (Engwall 2004) kan inte denna framtidsdröm sägas handla om en ”traditionell” kvinnoroll för dessa kvinnor. Att sträva efter upplevelsen av en könad identitet, i meningen att ockå vilja ”känna sig” bemött som kvinna eller man på olika sätt och inte enbart funktionshindrad, kan i stället förstås som en reaktion mot upplevelsen av att ses som enbart och alltid funktionshindrad. Ut­tryckt på ett annat sätt kan man säga att dessa kvinnor strävar efter upp­levelsen att ses och bemötas som mång­facetterade och komplexa människor och inte som enbart funktionshindrade. De strävar efter självbestämmande och en ökad makt vad gäller identitetsskapande. Ett könsperspektiv inom det sociala arbetets praktik kan bidra till att funktionshinder förstås och analyseras tillsammans med kön. En könsmedveten omsorg kan innefatta diskussioner och ett kritiskt tänkande om kön och makt, t.ex. vad vi tolkar som ”riktiga” flickor, kvinnor, pojkar och män, vad vi menar med kvinnlighet, manlighet och varför det är så. Samhällsvetenskaplig funktionshinderforskning har inte enbart ägnat ringa intresse åt kvinnor som kön, utan också åt män som kön. Med detta menar jag att ett litet intresse har ägnats åt studier som undersöker och analyserar föreställningar och stereotyper om kvinnlighet och manlighet samt vilka konsekvenser dessa kan få för olika grupper flickor, kvinnor, pojkar och män.

64


4. Maktmedveten omsorg och socialt arbete Män som grupp har inte alltid en överordnad maktposition. Samspelet med andra maktordningar som funktionshinder och profession kan medföra att män som grupp har en underordnad maktposition. Forskning med rörelsehindrade män visar på situationer då dessa män är underordnade kvinnor, t.ex. personal och anhöriga (Barron 1997 och pågående forskning). Den sociala positionen som man och funktionshindrad omsorgstagare innefattar en underordning, kopplad till ett beroende inte enbart av personals assistans som sådan, utan också av personalens och (andra) beslutsfattares välvilja, respekt och kompetens. Det som har kommit att kallas mansforskning är ett område som har vuxit på senare tid. Men det har inte i någon större omfattning inkluderat funktionshindrade pojkar och män, deras olika maktpositioner och livsvillkor. Hirdman (2001) diskuterar orsaker till att mansforskning är ett senare uppmärksammat område än kvinnoforskning. Hon menar att detta inte enbart beror på att forskare inte har hunnit samla tillräckligt med empiri, utan också på följande: Att skapa enkla hopklumpningar, stereotyper, är en av underord­ningens metoder – också då det gäller ras, klass, etnicitet. Att värja sig undan etiketter, att förbehålla sig rätten att vara den differen­tierade, mångfacetterade människan är en del av det manliga privi­liegiet, en form av överordning (a.a. s. 47).

Intersektionalitet Ett vetenskapligt (makt)begrepp som kan sägas svara mot synen på människan som mångfacetterad är intersektionalitet, som explicit formulerades under 1990-talet (Lykke 2005). Detta begrepp är tvärvetenskapligt och har blivit allt vanligare inom samhällsvetenskaplig forskning, särskilt inom feministisk forskning. Det har definierats och använts på olika sätt, varav ett är hur olika maktordningar samverkar med varandra. Maktordningarna kan vara baserade på kön, funktionshinder (ibland används i stället beteckningarna funktionalitet och/eller funktionsförmåga), klass, etnicitet, religion, ålder/generation och/ eller profession (Eriksson-Zetterquist & Styhre 2007). En intersektionell analys går ut på att det alltid föreligger en dynamisk relation mellan t.ex. kön och funktionshinder. Begreppet intersektionalitet bygger på föreställningen om hur olika maktordningar eller identiteter samvarierar och samverkar. Intersektionalitet betonar att samhället är rörligt och föränderligt och fokuserar därför på processer. Även om en person kategoriseras som kvinna alternativt man och/eller funktionshindrad i hela sitt liv, så är inte innebörden av – dvs. upplevelsen av och sociala förställningar om – dessa maktord­ningar oföränderlig.

65


7 Anhörigomsorgens pris för döttrar och söner till omsorgsbehövande äldre Petra Ulmanen Sinnebilden av anhörigvårdaren är en äldre hustru som vårdar sin man i deras gemensamma hem, utan någon hjälp av det offentliga. Socialstyrelsen (2007a) hävdar att denna bild har styrt utformningen av anhörigstödet i Sverige. Äldre som vårdar sin partner gör omfattande omsorgsinsatser i timmar räknat, i de flesta fall utan offentligt stöd (Jeppsson Grassman 2001). Samtidigt är de flesta informella hjälpgivare i åldern 45–64 år, oftast döttrar men även söner som hjälper sina gamla föräldrar eller svärföräldrar (Sundström & Malmberg 2006). Att även uppmärksamma situationen för medelålders barn som hjälper sina gamla föräldrar innebär att frågor som gäller förvärvsarbete och försörjning behöver vägas in. Att ge omsorg är ofta förknippat med glädje och tillfredsställelse men kan ändå ha negativa följder (Hansson m.fl. 2000; Sand 2005). Anhörigomsorgens pris (cost of caring) är en term som används i internationell forskning för olika typer av negativa konsekvenser av omsorgsgivande – ekonomiskt, hälsomässigt, socialt och känslomässigt (Fast m.fl. 1999). Detta kapitel fokuserar på anhörigomsorgens eko­nomiska pris, närmare bestämt hur förvärvsarbete och försörjning påverkas för medelålders kvinnor och män som hjälper sina gamla föräldrar. En utgångspunkt är att omsorg är ett arbete som måste utföras därför att den som behöver insatserna inte, eller bara med stora svårigheter, kan klara sig på egen hand (Wærness 1983). En annan utgångspunkt är att det inte finns någon omsorg som är gratis, även om den sker utan betalning (Stark & Regnér 2001). Det omsorgsarbete som behövs i ett samhälle måste utföras av någon, och därmed finansieras på något sätt, för att människor på båda sidor om omsorgsrelationen inte ska fara illa. De flesta anhörigvårdare i förvärvsaktiv ålder försörjer sig genom ett lönearbete vid sidan av omsorgsgivandet, vilket innebär att de finansierar sitt eget omsorgsarbete. Utvecklingen i Sverige sedan 1980-talet innebär en risk för att anhörigomsorgens pris ökar. En allt mindre andel omsorgsbehövande äldre har fått offentlig omsorg, samtidigt som anhörigas insatser har ökat (Larsson 2005; Larsson &

107


Petra Ulmanen Szebehely 2006). Äldre som bor ensamma får den mesta av hjälpen från sina döttrar och deras insatser har ökat kraftigt, medan sönernas insatser varit oförändrade (Johansson m.fl. 2003). Döttrarna till lågutbildade äldre är den grupp anhöriga som har ökat sina insatser mest (Szebehely & Trydegård 2007). Anhörigomsorgens pris när det gäller förvärvsarbete och försörj­ning är trots denna utveckling en förvånansvärt outforskad fråga i Sverige liksom i övriga Norden (Kröger 2005). De frågor om jämställd­het i form av kvinnors och mäns möjligheter att förena förvärvsarbete med familjeliv, som fått en självklar plats inom både forskning och politik i Sverige vad gäller omsorgen om barn, saknas i stor utsträck­ning när det gäller omsorgen om äldre. Utanför Norden, främst i anglosaxiska länder, har dessa frågor däremot uppmärksammats även när det gäller omsorgen om äldre (Phillips 1995; Phillips m.fl. 2002; Yeandle m.fl. 2007). Trots att medelålders barn, framför allt döttrarna, fått axla ett större omsorgsansvar för sina gamla föräldrar har denna grupp anhörig­vårdare förblivit i skymundan i två etablerade diskurser i Sverige: i jämställdhetsdiskursen är de i skuggan av barnomsorgen och småbarns­föräldrars behov och i anhörigdiskursen i skuggan av äldre makar som vårdar sina män. Detta är en möjlig förklaring till att anhörigom­sorgens pris när det gäller förvärvsarbete och försörjning är en så outforskad fråga i Sverige. Detta kapitel inleds med en översikt av olika sätt att organisera omsorgsarbete för små barn och gamla i välfärdsstaten. Sedan följer en översikt av forskning om anhörigomsorgens omfattning och ekonomiska pris. Därefter diskuteras olika policysvar på omsorgsbehov och deras konsekvenser. Kapitlet avslutas med en diskussion om möjliga vägar för att minska anhörigomsorgens pris.

Olika sätt att organisera omsorgsarbete i välfärdsstaten Anhörigomsorgens pris för olika grupper i ett samhälle beror på hur välfärdsstaten dels organiserar omsorgsarbete i samhället i stort, dels formar relationen mellan omsorgsansvar och försörjning inom familjen. Omsorgsarbetets organisering i ett samhälle i stort kan beskrivas utifrån vilka som utför omsorgen och vilka som finansierar den. Man skiljer ofta mellan fyra typer av utförare av omsorgsarbete: anhöriga, det offentliga, marknaden och frivilligsektorn. Alternativen för omsorgsarbetets finansiering är obetalt arbete, offentligt finansierat arbete och privat finansiering – antingen av den omsorgsbehövande själv (genom att betala ur egen ficka eller genom privat försäkring) eller av någon annan, t.ex. en anhörig (Szebehely 2005). De nordiska välfärdsstaterna kännetecknas av en hög grad av offent­ligt finan­ sierade och offentligt utförda omsorgstjänster av god kvalitet. Omsorgstjäns-

108


7. anhörigomsorgens pris för döttrar och söner … terna riktas till och används av alla medborgare efter behov, inte efter köpkraft. I anglosaxiska välfärdsstater är den offentliga omsorgen sparsam, har ofta låg kvalitet och riktar sig främst till utsatta grupper. Den som behöver omsorg får i större utsträckning köpa privata tjänster och/eller vända sig till anhöriga. I sydeuropeiska välfärdsstater ligger ansvaret ännu tydligare på anhöriga (Daly & Lewis 2000; OECD 2005). I de nordiska länderna är förvärvsfrekvensen hög bland både låg- och högutbildade kvinnor under hela livsloppet, även i livsfaser då det ofta finns små barn eller gamla föräldrar som behöver omsorg. De syd­europeiska länderna, och delvis de anglosaxiska, har lägre förvärvsfrekvens bland kvinnor, främst bland lågutbildade kvinnor och i livsfaser när det ofta finns omsorgsbehov inom familjen. Högutbildade kvinnor har större möjligheter att förvärvsarbeta eftersom de oftare­ har råd att köpa privata omsorgstjänster (OECD 2008; Eurostat 2008). När det gäller hur relationen mellan omsorgsansvar och försörjning inom familjen har formats kan välfärdsstater klassificeras enligt olika modeller, som både utgår från och skapar en viss genusordning. I familjeförsörjarmodellen, som etablerades i västvärlden under industrialismen, utgick välfärdsstaten från normen att män och kvinnor skulle leva tillsammans i stabila heterosexuella kärnfamiljer, där mäns upp­gift var att försörja familjen genom lönearbete och kvinnors uppgift var att ge omsorg till barn och gamla. Löner, förmåner och skattesystem utformades så att kvinnor blev kompenserade för sitt omsorgsarbete inom familjen till priset av ekonomiskt beroende av män (Lewis 2001, 2002; Fraser 1997). Den nya tvåförsörjarmodell som vinner mark i Europa bygger på att kvinnor ska förvärvsarbeta i samma utsträckning som män för att uppnå ekonomiskt oberoende, även i de fall väl utbyggda omsorgstjänster saknas. Eftersom kvinnor ofta har kvar större delen av omsorgsansvaret och därför förvärvsarbetar på deltid, får de betala för att de avviker från det normerade beteendet i form av ett svagare socialt skyddsnät och lägre inkomster (Lewis 2001, 2002). I Sverige har policymakarna i större utsträckning än i de flesta and­ra europeiska länder tagit hänsyn till barns behov av omsorg, både inom familjen och utanför den, när tvåförsörjarmodellen har utformats. Den arbetsmarknads- och välfärdspolitiska modell som skapades under 1970-talet har kallats för den svenska jämställdhets­modellen (Bergqvist 2001). Dess uttalade syfte var att öka jämställdheten mellan könen genom att uppmuntra kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och mäns ansvar för hem och barn. En familj med en manlig försörjare och kvinnlig omsorgsgivare övergavs som officiell norm för politiken (Liljeström 1978; Bergqvist 2001). Nu skulle varje individ ha ett individuellt försörjnings- och omsorgsansvar oberoende av kön, vilket resulterade i att skatter­och socialförsäkring­ar (förutom föräldraförsäkringen) knöts till individen i stället för till familjen.

109


Petra Ulmanen Den familj som den svenska jämställdhetsmodellen har utgått från är en småbarnsfamilj och den omsorg som modellen tar upp är barn­omsorg. Familjen runt en äldre människa som behöver hjälp i vardagen finns inte med i modellen. Trots detta kan paralleller dras mellan barnomsorg och äldreomsorg ur ett jämställdhetsperspektiv. På mot­svarande sätt som mödrarna fick ökade möjligheter till förvärvsarbete genom utbyggnaden av den offentliga barnomsorgen i Sverige innebar utbyggnaden av den kommunala hemtjänsten från 1950- till 1970-­talet i praktiken en ”valfrihetsrevolution”, inte enbart för hjälpbehövande gamla utan även för kvinnor med hjälpbehövande föräldrar (Szebehely 2003). För första gången i historien kunde äldre i alla samhällsskikt bo kvar hemma utan att vara helt beroende av de vuxna barnens (i praktiken döttrarnas) insatser. Döttrarna fick i sin tur möjlighet till förvärvsarbete, även om föräldrarna var i behov av daglig hjälp. Trots detta förde regeringen inte fram argument om att göra det möjligt för döttrarna att förvärvsarbeta som ett motiv till att bygga ut äldreomsorgen under­ dess expansionsfas på 1950- till 1970-talet, på motsvarande sätt som småbarnsmödrars möjligheter att förvärvsarbeta fördes fram som argument för att bygga ut den offentliga barnomsorgen. Det visar min pågående forskning. Äldreomsorg kan liknas vid den svenska jämställdhetspolitikens blinda fläck (jfr SOU 2005:66). På motsvarande sätt kan jämställdhet i form av döttrarnas möjlig­heter till förvärvsarbete liknas vid den svenska äldreomsorgspolitikens blinda fläck. Ett exempel på äldreomsorg som jämställdhetspolitikens blinda fläck är Jämställdhetslagens (1991:433, 5§) bestämmelse om att arbetsförhållanden ska anpassas till omsorgsansvar där den enda form av omsorg som uppmärksammas gäller barn: ”Arbetsgivaren skall underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap.” Detta innebär att få bort hinder i organisationen som försvårar föräldraledighet och att införa t.ex. flexibel arbetstid eller möjlighet att arbeta från hemmet. Det finns inget stöd i Jämställdhetslagen för att arbetsgivaren på motsvarande sätt ska anpassa arbetsförhållanden till arbetstagare som ger omsorg till gamla föräldrar, t.ex. genom att tillmötesgå önskemål om flexibel arbetstid eller tjänstledighet.

Anhörigomsorgens omfattning Den kvantitativt inriktade forskningen försöker fånga anhörigomsorgens omfattning genom att fråga ett urval personer om de ger (regelbunden) hjälp eller omsorg till äldre, sjuka eller funktionshindrade personer. Anhörigomsorgens omfattning kan fångas med tre mått: andelen i befolkningen som ger omsorg, omsorgens intensitet (antal hjälptillfällen eller timmar per vecka) och dess varaktighet (under hur lång period i livet som man ger omsorg).

110


10. kön i interaktion: möten mellan …

Männens möte med de gamla kvinnorna Problematiska män Utifrån tidigare forskning kan man hävda att manliga omsorgsarbetares möte med de gamla kvinnorna är det möte i omsorgens vardag som oftast artikulerar kön. Flera studier har visat att kvinnliga omsorgsmottagare, framför allt när det handlar om kroppslig omsorg, vägrar att ta emot hjälp av män (Bergh 1995). På sjukhemmet fanns det flera kvinnor som inte ville ha manlig hjälp. Även om de flesta av de gamla kvinnorna tyckte att det var roligt att det arbetade män på avdelningen och gärna skojade med dem kunde det uppstå problem när omsorgen inkluderade den egna kroppen. En av de kvinnor som gärna talade med män men som inte ville ha kroppslig hjälp av män var Majken. Hon hade en mycket bestämd åsikt i frågan om hon kunde acceptera hjälp av män. Absolut inte, kvinnor ska duschas av kvinnor, och män ska duschas av män. Jag är väl lite gammaldags, men det är bara inför manliga läkare jag kan tänka mig att klä av mig. (Ur fältanteckningarna)

De manliga omsorgsarbetarna verkade ha ett kluvet förhållningssätt till de gamla kvinnornas inställning. Ibrahim berättade vid flera tillfällen att han förstod de gamla kvinnornas önskan och uttryckte själv att han inte skulle vilja ha hjälp med intimhygien av en kvinna. Vid ett annat tillfälle berättade han dock arg och upprörd hur han blivit utkörd från en gammal kvinnas lägenhet eftersom hon inte önskade hans närvaro. Ibrahims känsla är ur ett perspektiv förståelig. Mina intryck av honom under observationerna var att han var lugn och empatisk och alltid försökte göra sitt bästa för att hjälpa de gamla. Trots det blev han exkluderad. Inte på grund av sin kompetens, utan för att han var man. Även om det samtidigt är förståeligt att den gamla inte ville ha hjälp av en man, så innebar hennes vägran en exkludering av Ibrahim som omsorgsarbetare och professionell yrkesmänniska. Jack talade också om vikten av att förstå att många gamla kvinnor kunde ha svårt att visa sig nakna inför främmande män. Han delade en föreställning som flera omsorgsarbetare gav uttryck för, nämligen att gamla kvinnor förr i världen ”aldrig hade visat sig nakna inför sina män”. Denna stereotypa bild av den äldre kvinnan, hennes kropp och sexualitet, var en väl förankrad uppfattning bland omsorgsarbetarna. Jack hävdade att det lämpligaste sättet att för manliga omsorgsarbetare att kunna hjälpa skeptiska kvinnor var närma sig försiktigt, en sorts närmande på distans.

165


Palle Storm Du vet, det kommer in någon när du är nyvaken, och du har aldrig träffat personen förut. Får man en relation till kvinnan så ser de hur du funkar. Känner de sig trygga då brukar det släppa.

Jacks strategi delades av flera av de andra männen. Under observationerna blev det tydligt att männen försökte hålla en distans till de gamla kvinnorna under mer intima hjälpsituationer. Till skillnad från de kvinnliga omsorgsarbetarna talade de inte med de gamla om deras barn eller familjer. I stället pratade de om omsorgssituationen här och nu, vad som skulle hända och i vilken ordning saker och ting skulle ske. Talet lämnade ytterst sällan ”tiden eller rummet” under omsorgssituationen. Männens distansering blev ett sätt att objektifiera omsorgssituationen till att handla om arbete och inte om kön. Att tala med de äldre kvinnorna om deras barn och äktenskap hade i sammanhanget kunnat bidra till att just artikulera och väcka frågor om kön, i stället för att dämpa uttrycket.

Den manliga flirten som strategi Ovanstående resonemang ger en förhållandevis problematisk bild av relationen mellan de manliga omsorgsarbetarna och de gamla kvinnorna. Det är därför viktigt att lyfta fram att det även fanns en motsatt bild, nämligen att flera av de gamla kvinnorna uppskattade männens närvaro. De äldre kvinnorna blir jätteglada. Jag vet inte, kanske handlar det om kvinnlighet, man slutar aldrig vara kvinna. De kan vara 100 år men de är fortfarande kvinnor. De bara åh – deras ögon blir så stora, när de ser en kille, det slutar aldrig. (Kvinnlig omsorgsarbetare)

Det fanns en föreställning om att de manliga omsorgsarbetarna kunde bidra med något som de kvinnliga omsorgsarbetarna inte kunde. De kvinnliga omsorgsarbetarna kunde genom tal om ”kvinnliga ämnen” ge de gamla kvinnorna möjlighet att iscensätta sig som kvinnor i ett socialt sammanhang. De manliga omsorgsarbetarnas kunde i stället genom flirt och skoj ge de gamla kvinnorna möjlighet att iscensätta sig som kvinnor i ett annat socialt sammanhang. Männen uppskattades dock framför allt när det inte handlade om kroppsnära omsorg utan om samtal och närhet som skedde i korridoren eller matrummet när kvinnorna var påklädda. Ja många äldre kvinnor är förtjusta i den manliga personalen, de får en närhet. När jag är ute på avdelningarna ser jag att de gärna vill hålla i handen. (Manlig verksamhetschef)

166


10. kön i interaktion: möten mellan … Några av de gamla kvinnorna föredrog dock manlig hjälp framför kvinnlig, även när det handlade om kroppslig omsorg. En av dem var Lilly. Hon kunde då och då vara mycket orolig men lugnade sig nästan alltid om någon av de manliga omsorgsarbetarna var i närheten. Hon var särskilt förtjust i en av männen och stirrade stint på de kvinnliga omsorgsarbetarna eller andra kvinnliga boende om hon upplevde att han ägnade för mycket tid åt dem. I detta fall är det dock tydligt att kön samspelar med andra delar av identiteten. Även om Lilly föredrog att få hjälp av män, uppskattade hon inte alla sorters män. Under observationerna gjorde hon vid flera tillfällen negativa uttalanden som tydligt kunde relateras till Ibrahims hudfärg. Lilly föredrog hjälp av män, förutsatt att de var ljushyade. Sammantaget kan man därför hävda att det uppstod en paradox: å ena sidan beskrevs det som svårt för männen att få hjälpa de kvinnliga brukarna. Å andra sidan ansågs männen kunna väcka brukarnas kvinnlighet, förutsatt att mötet inte innefattade hjälp med personlig hygien, då situationen kunde bli mer komplicerad. Samtidigt fanns det kvinnor som uttryckligen föredrog att ta emot hjälp av män även när hjälpen innefattade kroppslig omsorg. I mötet mellan de omsorgs­arbetande männen och de gamla kvinnorna blev det särskilt tydligt att samspelet mellan männens kön och hudfärg kunde ha betydelse för hur relationen gestaltade sig. Männen med ett utländskt utseende riskerade att bli utsatta för dubbel exkludering, de riskerade som alla män som arbetade på sjukhemmet att bli bortvalda av kvinnorna för att de var män, men de kunde också bli bortvalda för att de var män med ett utländskt utseende.

Det mellanmanliga mötet Det svåraste mötet? Mötet mellan manliga omsorgsarbetare och gamla män är det ovanligaste mötet­ i omsorgens vardag eftersom män på ömse sidor av omsorgsrelationen utgör minoriteter på sjukhem. Bristen på manliga omsorgsarbetare och vilken betydelse det har för manliga omsorgsmottagare har alltmer börjat uppmärksammas (se t.ex. Socialstyrelsen 2004). Under observationerna var det dock ingen av de gamla männen som gav uttryck för att de saknade gemenskapen med manliga omsorgsarbetare eller andra gamla män. Det var inte heller någon av de manliga omsorgsarbetarna som kunde erinra sig att de blivit efterfrågade just för att de var män. Omsorgsarbetarna beskrev i stället de gamla männen som tystlåtna och svåra att få kontakt med.

167


Genus i omsorgens vardag

andra upplaGan

Evy Gunnarsson & Marta Szebehely (red.)

Omsorg om äldre och funktionshindrade påverkar många människors liv, både som omsorgstagare och som formella och informella omsorgsgivare. Trots detta saknas diskussioner ur ett jämställdhetsperspektiv när sam­ hällets omsorgsinsatser förändras liksom diskussioner om hur omsorgs­ arbetets könskodning skulle kunna utmanas. Vad innebär det att kvinnor står för större delen av anhörigomsorgen? Vilket pris betalar de som vårdar närstående, och hur ska detta pris kunna minska? Hur konstrueras maskulinitet och femininitet i omsorgsarbete, och vad innebär det för yrket? Hur påverkas möten i vardagen av personalens och brukarnas kön? Genus i omsorGens vardaG är en antologi skriven av tio forskare inom socialt arbete, socialantropologi och sociologi. Den ger en bred introduktion till genusinriktad forskning på området och presenterar också helt ny forsk­ ning. Boken vänder sig till studerande inom socialt arbete, sociologi, vård­ utbildningar, samhällsvetenskap och genusvetenskap, samt till chefer inom omsorgsverksamhet.

Redaktörer är evy Gunnarsson, professor, och marta szebehely, professor, båda verksamma vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

ISBN 978-91-40-68567-4

9 789140 685674

9789140685674