Issuu on Google+


Den store Gatsby


Centrum för lättläst är: ll-förlaget − lättlästa böcker 8 sidor − den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten − bearbetningar och kurser Läsombud − inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se

LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm Tel 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se © 2014 Johan Werkmäster och LL-förlaget grafisk form John Losciale omslagsbild Eva Hjelte typsnitt Indigo och Le Havre papper Munken Print Cream tryck Livonia Print, Riga, Lettland, 2014 isbn 978-91-7053-494-2


den store

GATSBY F. Scott Fitzgerald

Återberättad av Johan Werkmäster

ll-förlaget


personer i boken Nick Carraway En ung man som blir granne med Gatsby. Jay Gatsby En mystisk, rik man som bor i ett stort hus bredvid Nick. Daisy Buchanan En rik, vacker kvinna som är släkt med Nick. Tom Buchanan En mycket rik man som är gift med Daisy. Jordan Baker En vacker ung golfspelare som är vän med Daisy. Pammy Buchanan Daisy och Toms dotter. Myrtle Wilson Toms älskarinna. Gift med George Wilson. George Wilson Myrtles man. Äger bensinmacken vid vägen.


rika människor Sommaren 1922 fyllde jag 30 år. Det var en ovanligt het sommar som jag aldrig kommer att glömma. Under några månader lärde jag mig mycket om livet. Jag upplevde saker som jag aldrig hade varit med om förut, och träffade en del människor som var alldeles förfärliga. Plötsligt förstod jag att det fanns olika sorters människor. Jag mötte många rika personer. De hade massor av pengar och behövde inte arbeta. De roade sig, dansade, skrattade och söp. De tänkte bara på sig själva och brydde sig inte om andra. Men de var inte lyckliga.

5


Den sommaren mötte jag också Jay Gatsby. Han var rikast av dem alla, men han liknade inte de andra. Han var annorlunda. Han hade drömmar, han ville älska. Alla visste vem han var, men ingen kände honom egentligen. Den store Gatsby kallades han. Jag var hans enda riktiga vän, men inte ens jag kan säga att jag kände honom. * * *  Mitt namn är Nick Carraway och jag kommer från en liten stad mitt i USA. Våren 1922 tog jag tåget 200 mil österut till New York. Jag hade fått jobb på en bank som hade sitt kontor på Manhattan. Jag hade inte råd att bo mitt i staden. I stället hyrde jag ett litet hus på Long Island, en långsmal ö som ligger strax öster om New York. Jag bodde i samhället West Egg. Därifrån var det tre mil till mitt kontor. Jag köpte en begagnad bil, men den använde jag sällan. 6


Inte långt från mitt hus fanns en tågstation och jag brukade ta tåget in till staden. Det bodde många rika människor i West Egg. De flesta villorna var stora och eleganta. Bredvid mitt skruttiga lilla hus låg en jättestor byggnad, nästan ett slott. Det var där Jay Gatsby bodde. Han hade en enorm tomt vid stranden och en stor pool mitt i trädgården. Det skulle dröja några veckor innan jag träffade honom för första gången. Jag hade nästan lika fin utsikt som Gatsby. West Egg låg vid en vik och jag kunde se ut över vattnet. På andra sidan viken syntes East Egg. East Egg var ännu finare än West Egg. Där bodde ännu rikare människor. Längs stranden låg stora vita palats och i ett av dem bodde Tom och Daisy Buchanan. Jag och Daisy var släkt med varandra, vi hade träffats redan som barn. Tom lärde jag känna när jag läste på universitetet. Han kom från en oerhört rik familj och hade hur mycket pengar som helst. 7


Tom var rik redan när han föddes och hade ingen aning om hur det är att vara fattig. Tom och Daisy hade gift sig tre år tidigare, i juni 1919. De åkte på bröllopsresa till Söderhavet. Ett år bodde de i Frankrike. När de kom tillbaka till USA bodde de i Chicago, som var Toms hemstad. Men sen hade de alltså flyttat till ett palats som låg i East Egg. En varm och blåsig kväll i juni satte jag mig i bilen och körde iväg till familjen Buchanan. Daisy hade ringt och bjudit dit mig på middag. * * * Jag parkerade framför det stora vita huset, en elegant herrgård med vacker trädgård. Mellan byggnaden och stranden fanns en lång och bred gräsmatta, där blommor hade planterats i färggranna grupper. Kvällssolen lyste och glimmade som guld i husets många fönster. 8


Samtidigt som jag steg ur bilen kom Tom Buchanan ut genom dörren. Jag hade inte sett honom på flera år. Han såg ännu mer snobbig och överlägsen ut än när vi träffades senast. Han stod där bredbent i ridkläder, en blond, stark man i 30-årsåldern som alltid hade sportat och tränat. – Nick, så trevligt att se dig igen! ropade han. Jag gick fram till honom och vi skakade hand. – Visst är det ett fint ställe jag har skaffat? sa Tom. Han pekade på huset och trädgården. Vid stranden låg en motorbåt och guppade vid en brygga. Jag tittade ut över viken. På andra sidan sundet kunde jag se Gatsbys hus. Vi gick in i villan, gick genom en stor hall och kom sen till ett ljust, rosa rum. De höga fönstren var öppna och jag kunde se den friska gräsmattan utanför. Vinden utifrån fick de stora vita gardinerna att fladdra runt i rummet. 9


Mitt i rummet stod en jättelik soffa och i den låg två unga, vackra kvinnor. Deras vita klänningar rörde sig i vinden. Jag kände genast igen Daisy. Den andra kvinnan hade jag aldrig träffat förut, men jag tyckte ändå att jag kände igen hennes ansikte. – Nick! Jag blir så lycklig av att se dig, sa Daisy med ett skratt. Du är den människa i hela världen som jag helst vill träffa! Jag började också skratta. Jag gick fram till Daisy och kysste hennes hand. Hon var lika förtjusande som alltid. Hennes ansikte var både vackert och sorgset. – Det här är fröken Jordan Baker, sa hon och pekade på sin väninna. Vi ligger här och latar oss. Det är så varmt. Man orkar ingenting. Jordan Baker, det namnet kände jag igen. Hon var en berömd golfspelare och hade vunnit flera stora tävlingar. 10


Jag hade sett bilder på henne i tidningarna. Det var därför jag kände igen hennes ansikte. – Jag är så stel, sa hon och satte sig upp. Jag har legat på den här soffan alldeles för länge. Hon var mycket vacker och hade en smal, smidig kropp. – Nick, jag hörde att du bor i West Egg, sa Jordan. Jag känner en som bor där. Han heter Gatsby. – Vilken Gatsby? frågade Daisy. Plötsligt blev hon alldeles blek. Det var som om vi hade pratat om ett spöke. Jag hann aldrig svara att jag bodde granne med Gatsby. Just då kom en betjänt in i rummet och berättade att middagen var serverad. * * * Vi gick ut och satte oss på altanen vid det dukade bordet. 11


Solen höll på att gå ner men det var fortfarande ljust. – Om två veckor är det midsommar, årets längsta dag, sa Daisy. Jag brukar alltid längta efter årets längsta dag, men när den väl kommer har jag redan glömt vilken dag det är. Händer inte det er också? – Vi borde kanske göra något speciellt på midsommar, gäspade Jordan. – Ja, vad ska vi hitta på? frågade Daisy. Vad gör andra människor på årets längsta dag? Två servitörer la upp mat på våra tallrikar och fyllde glasen med vin. Daisy och Jordan fortsatte att prata om allt möjligt, men det var mest struntprat. Inget som de sa var särskilt viktigt. Tom och jag satt tysta. Telefonen ringde inne i huset. En av servitörerna gick in för att svara. Efter en kort stund kom han tillbaka och viskade något i Toms öra. 12


Tom reste sig och gick iväg, utan att säga något. Daisy log stort mot mig. Det hade börjat skymma, men de sista solstrålarna lyste upp hennes livliga ansikte. – Nick, jag är så glad att du är här, sa hon. Du ser ut som en ros, en alldeles perfekt ros. Gör han inte det, Jordan? Det var inte sant. Jag har aldrig sett ut som en ros. Daisy var förtjusande, men hon pratade alltid en massa strunt. Plötsligt reste hon sig, slängde servetten på bordet och gick in i huset. Jag och Jordan Baker blev ensamma kvar. Inifrån huset hördes röster. Det lät nästan som om Tom och Daisy grälade. – Den där Gatsby som du nämnde förut är min granne, sa jag till Jordan. – Tyst, säg ingenting! svarade hon. Jag vill höra vad som händer där inne. – Händer det något? frågade jag. 13


– Tom har en älskarinna som han brukar träffa i New York, förklarade Jordan. Jag är säker på att det var hon som ringde. Visst är det idiotiskt av henne att ringa hit? Jag visste inte vad jag skulle svara, jag satt tyst. Men till skillnad från Jordan försökte jag inte tjuvlyssna på grälet. Efter en stund kom Tom och Daisy tillbaka. Båda verkade vara på dåligt humör. Vi fortsatte att äta. Vi fick mer vin och servitörerna tände stearinljus på bordet. Men ingen kom på något bra att säga. Plötsligt ringde telefonen igen. Daisy tittade på Tom och ruskade på huvudet. – Bry dig inte om att svara, sa Tom till servitören. * * * När måltiden var över ville Daisy visa mig runt. Tom och Jordan satt kvar på altanen. Jag följde Daisy över gräsmattan ner mot vattnet. Det var nästan mörkt nu. 14


Längst ut på deras brygga hade en grön lykta tänts. Daisy verkade upprörd och jag försökte komma på något att prata om. – Nick, sa Daisy plötsligt. Vi känner inte varandra så väl, och det var länge sen vi träffades senast. I vilket fall så har jag inte haft det särskilt bra, och jag är ganska trött på allting. Jag kom inte på något svar. Men jag nickade. – Var är din dotter? frågade jag. Jag visste att Tom och Daisy hade en liten flicka som måste vara två eller tre år gammal. – Pammy ligger och sover, svarade Daisy. Vi har en barnflicka som tar hand om henne. Vill du veta vad jag sa när Pammy föddes? Jag nickade. Daisy tittade ut i skymningen. – Först frågade jag sköterskan om det var en pojke eller en flicka, fortsatte Daisy. 15


Sköterskan sa att det var en flicka. Då började jag gråta och sa: Jag hoppas att hon blir en idiot. Det är det bästa en flicka kan vara i den här världen, en vacker liten idiot. Jag tittade på Daisy och trodde att hon skulle börja gråta. – Jag tycker allt är så förfärligt, sa hon. Gud, vad jag är trött på allt! Jag la en hand på hennes arm för att trösta henne. Men plötsligt skrattade hon till. Hon drog bort sin arm och log retsamt. På något sätt kändes det som att hon hade lurat mig. Vi gick tillbaka upp till huset. Tom och Jordan hade lämnat altanen och gått in och satt sig i den stora soffan. De läste var sin tidning. Ljuset från lamporna i rummet lyste upp Jordans mörkt gula hår. Hon bläddrade i sin tidning med starka, smidiga armar. 16


– Nu ska jag gå och lägga mig, sa Jordan med en gäspning och kastade ifrån sig tidningen. I morgon ska jag spela i en golftävling. Jag förstod att hon skulle sova över hos familjen Buchanan. – God natt, Nick! sa hon. Vi ses nog snart igen. När Jordan hade gått vände jag mig till Daisy. – Är hon från New York? frågade jag. – Nej, Jordan kommer från Louisville i Kentucky, samma stad som jag, svarade hon. Vi växte upp tillsammans, två oskyldiga flickor. Men nu bor Jordan i New York. Tom frågade om jag ville ha en drink, men jag sa att jag måste åka hem. Jag tog farväl av Tom och Daisy och gick ut och satte mig i bilen. * * * När jag körde hemåt tänkte jag på det som Jordan hade sagt, att Tom hade en älskarinna. 17


Det förvånade mig inte, han var den typen. Jag tyckte synd om Daisy. Hon borde ta med sig dottern och skilja sig från Tom. Men hon verkade inte ha några sådana planer. Jag var både förvirrad och irriterad på Tom och Daisy. Klockan var nästan midnatt när jag kom hem till mitt hus i West Egg. Jag satte mig i trädgården. Natten var varm och jag kunde se stjärnorna tydligt. Trädgården var full av sommarens ljud. Fåglarna prasslade i träden och grodorna kväkte. En katt smög förbi i månskenet. Jag tittade mot Gatsbys palats och plötsligt fick jag syn på en man som måste vara han. Han stod ungefär femtio meter bort, jag såg honom inte särskilt tydligt. Han liknade mest en skugga. Han hade händerna i byxfickorna och tittade upp mot stjärnorna. 18


Plötsligt sträckte han ut sina armar mot det mörka vattnet. Det såg ut som om han darrade. Jag tittade åt samma håll som han och såg ett ensamt grönt ljus på andra sidan viken. Jag tänkte att jag skulle säga något till Gatsby, kanske presentera mig. Men när jag vände mig åt hans håll igen var han borta. Jag var ensam i natten.

19


9789170534942