9789174994902

Page 1

Den store Gatsby



F. Scott Fitzgerald

DE N S TOR E GATS BY

Översättning av Gösta Olzon

Modernista stockholm



1 I m i n a yngre och känsligare år gav min far mig ett råd som jag sen dess alltid har hållit i minnet. – Så snart du känner att du skulle vilja kritisera någon, kom bara ihåg att inte alla människor fått allting till skänks som du. Mera sade han inte, men vi har alltid haft ovanligt god kontakt med varann, så jag förstod att han menade åtskilligt mer än han gav ord åt. Följaktligen har jag alltid varit återhållsam i mina omdömen, en vana som fått många underliga naturer att öppna sitt hjärta för mig och även gjort mig till ett värnlöst offer för en hel del notoriska tråkmånsar. Säregna typer lägger märke till och dras till denna egenskap när den förekommer hos en normal människa, och så kom det sig att jag redan i skolan med all orätt fick namn om mig att vara politiskt lagd, därför att diverse mer eller mindre okända fantaster invigde mig i sina hemliga planer. Sådana förtroenden fick jag för det mesta utan att locka fram dem – ofta låtsades jag sova, visade mig upptagen eller lade i dagen en avvisande likgiltighet då tydliga tecken till förtroliga avslöjanden dök upp vid horisonten. Ty ynglingars intima be­ kännelser, eller i varje fall de ord de uttrycker dem i, är i regel plagierade och vanställda genom uppenbara förvanskningar. Att spara på sina omdömen är en fråga om oändlig optimism. Jag är fortfarande rädd att gå miste om någonting, om jag glömmer att – som min far på sitt pretiösa sätt uttryckte det och jag lika pretiöst upprepar – känslan för takt och anständighet är olika fördelad bland människor från födseln. Sedan jag på detta sätt fått skryta med min fördragsamhet, måste jag bekänna att fördragsamheten har sina gränser. En människas sätt att uppträda kan vara självfallet obesvärat eller ytterligt osäkert, men efter en viss punkt bryr jag mig inte om 5


vilket det är. När jag kom tillbaka från östkusten i höstas hade jag en känsla av att jag ville klä hela världen i uniform och få den att moraliskt stå i givakt för beständigt. Jag hade ingen längtan längre efter rebelliska strövtåg med privilegierade inblickar i mänskliga hjärtan. Endast Gatsby, den man som gett sitt namn åt denna bok, utgjorde ett undantag – Gatsby, som annars stod för allt det som väckte min ärliga förtrytelse. Om personlighet är en obruten serie av lyckade gester, då låg det något storslaget över honom, ett slags överkänslighet för livet, i stil med de där inveck­ lade apparaterna som registrerar jordbävningar på tusentals mils avstånd. Detta väderkorn hade ingenting att göra med den lätt­ vindiga mottaglighet som hedras med benämningen »skapande fantasi« – det bestod snarare i en enastående förmåga att hoppas, en romantisk känslighet av ett slag som jag aldrig har funnit hos någon annan människa och som jag med största sannolikhet aldrig kommer att bli ställd inför på nytt. Förresten – Gatsby visade sig när allt kom omkring vara allright. Men vad som för en tid klippte av mitt intresse för människors futtiga bekymmer och flåsande självbelåtenhet var allt detta som parasiterade på Gatsby, allt det unkna damm som virvlade upp i hans spår. Min släkt har under tre generationer utgjorts av bemärkta, välsi­ tuerade människor i den stad i Mellanvästern där jag hör hemma. Släkten Carraway är något av en klan, och det går en tradition om att vi härstammar från hertigarna av Buccleuch. Den verklige anfadern till min släktgren är emellertid min farfars bror, som kom hit femtiett, skickade ut en ersättare för sig i inbördeskriget och grundlade den grosshandelsfirma i järnvaror som min far för närvarande innehar. Jag såg aldrig denne min ättefader, men det påstås att jag är lik honom – varvid man särskilt hänvisar till ett något bistert konterfej som hänger på fars kontor. Jag tog min akademiska exa­ men i New Haven 1915, precis ett kvartssekel efter min far, och strax därefter var jag med om att stoppa den försenade teutoniska folkvandring som är känd under namnet Första världskriget. Jag 6


hade så stort nöje av slagsmålet att jag kom tillbaka till Amerika med oro i själen. Mellanvästern hade förut varit världens trevna medelpunkt, nu verkade den som en eländig utkant av universum  – så jag beslöt att fara österut och lära mig fondmäkleri. Alla jag kände höll på med fondmäkleri, så jag antog att branschen borde kunna ha plats även för mig. Alla mina farbröder och fastrar slog sina kloka huvuden tillhopa – det var precis som om jag skulle börja något slags skola igen – och sade till sist med allvarlig och tveksam uppsyn: – Nåja – varför inte? Far gick med på att finansiera mig ett år framåt, och efter diverse uppskov anlände jag till östkusten våren tjugotvå, som jag trodde för alltid. Det första praktiska bekymret var att få någonstans att bo. Men årstiden var varm, och jag hade just kommit från ett land med vida slätter och vänliga träd, och när därför en ung man på kontoret föreslog att vi skulle hyra ett hus i New Yorks omgiv­ ningar, tyckte jag att det var en lysande idé. Min kamrat letade reda på huset, en av väder och vind illa åtgången pappbungalow som kostade åttio dollar i månaden. Men i sista minuten beord­ rades han av firman till Washington, och jag reste ensam till landet. Jag hade en hund – åtminstone hade jag honom några dar innan han sprang sin väg – och en gammal Dodge och en finsk tjänsteande som bäddade åt mig och lagade mat och mumlade finska trolldomsord för sig själv över den elektriska spisen. Det var ödsligt och ensamt ett par dar, tills en morgon en man, som hade kommit till trakten senare än jag, hejdade mig på vägen. – Hur kommer man till byn West Egg? frågade han rådvill. Jag talade om det för honom. Och när jag nu gick vidare i hans sällskap kände jag mig inte ensam och övergiven längre. Jag var en vägvisare, en stigfinnare, en kolonist av gamla stammen. Han hade genom en slump öppnat mina ögon för landskapets möjligheter. Och där i solen bland lövmassorna som växte ut på träden, precis som de växer i en ultrarapidfilm, fick jag den härliga käns­ lan av att livet började på nytt när sommaren kom. 7


Jag hade ju bland annat så mycket att läsa och så mycket ljuvlig hälsa att supa in ur den friska, livgivande luften. Jag köpte något dussin volymer om bankväsen och kreditgivning och aktier, och böckerna stod i rött och guld på min hylla som glänsande mynt komna direkt från myntverket, med löften om att avslöja de hem­ ligheter som bara Midas och Morgan och Maecenas kände till. Och jag hade goda föresatser att läsa många andra böcker också. Jag hade varit en riktigt litterär typ vid universitetet – ett år skrev jag några mycket högstämda och uppmärksammade ledare för Yale News – och nu skulle jag ta upp allt detta och på nytt bli den mest begränsade av alla specialister, den »allsidiga människan«. Det är inte bara en paradox – livet ter sig mycket ljusare när man ser det från en enda utsiktspunkt. Det var en ren slump att jag kom att hyra ett hus i ett av de egendomligaste samhällena i Nordamerika. Jag menar på den åtskilligt oroliga ö som sträcker sig rakt österut från New York – och där det jämte naturens andra kuriositeter finns att anteckna en högst märklig form på själva landet. Trettio kilometer från staden sträcker sig två jättestora ägg, identiska till formen och bara skilda åt av en vik, rakt ut i västra halvklotets mest befarna havsvatten, Long Island Sound. Liksom Columbi ägg är äggen inte riktigt ovala, de är båda lite tillplattade i den smalare änden – men deras likhet måste vara en källa till ständig förvåning för de måsar som flyger över dem. Ett för vinglösa varelser intressantare fenomen är de båda äggens olikhet i alla andra avseenden. Jag bodde på västra ägget – West Egg hette själva byn – det, nåja, uppriktigt sagt minst fashionabla av de båda samhällena, även om detta är ett mycket ytligt sätt att uttrycka den bisarra och rent av lite beklämmande skillnaden mellan dem. Mitt hus låg alldeles vid äggets spets, bara femtio meter från sundets strand, inklämt mellan två väldiga villor som betingade en hyra på mellan tolv och femtontusen per säsong. Den till höger var i alla avseenden en kolossal historia – den var faktiskt en imitation av något hôtel de ville i Normandie, med ett torn på ena sidan, blänkande nytt under ett glest skägg av murgröna, en simbassäng 8


i marmor och mer än fyrtio tunnland gräsmattor och trädgård. Det var Gatsbys hus. Eller rättare, eftersom jag inte kände mr Gatsby, ett hus bebott av en herre med det namnet. Min villa var anskrämlig, men det var en liten anskrämlighet, och så hade den fått ligga där i fred, med påföljd att jag hade utsikt över sjön, utsikt över en del av min grannes gräsmatta och den upplyftande känslan att bo granne med miljonärer – allt för åttio dollar i månaden. Tvärs över viken lyste det fashionabla East Eggs vita palats längs vattnet, och sommarens historia började den kväll jag åkte över sundet för att äta middag hos Buchanans. Daisy var syssling till mig, och Tom kände jag från universitetet. Och strax efter kriget hade jag vistats två dagar hos dem i Chicago. Bland Toms idrottsliga bragder kan nämnas att han hade varit en av de styvaste fotbollsspelarna vid New Haven – något av en nationalhjälte, en av dessa män som når en så plötslig beröm­ melse redan vid tjugoett år att allt vad de sedan åstadkommer har tycke av tillbakagång. Släkten var ofantligt rik – till och med vid universitetet väckte hans slöseri ogillande – men nu hade han lämnat Chicago och dykt upp på östkusten på ett sätt som verkade rent häpnadsväckande – bland annat hade han fört med sig en uppsättning polohästar från Lake Forest. Det var nästan obegripligt att någon i min generation kunde vara tillräckligt rik för att ha råd med det. Varför Buchanans flyttade österut vet jag inte. De hade utan särskild anledning tillbringat ett år i Frankrike och sedan flackat hit och dit och uppträtt överallt där folk spelade polo och var rika tillsammans. Men nu skulle de bli bofasta, påstod Daisy när hon talade med mig i telefon. Hur Daisy fann sig i det vet jag inte, jag kände henne inte tillräckligt, men jag visste att Tom aldrig skulle hålla sig lugn så länge han hade det dramatiska stridstumlet ­under någon oupplevd fotbollsmatch att drömma om och jaga efter. Och så hände det sig att jag en varm, blåsig kväll körde över till East Egg för att hälsa på ett par gamla vänner som jag nästan 9


inte alls kände. Deras hem var ännu mer raffinerat än jag hade väntat – en trevligt röd och vit georgiansk herrgårdsbyggnad med utsikt över sundet. Gräsplanen började vid stranden och gick upp ända till ingången, en sträcka på drygt fyrahundra meter. På vägen dit hoppade den över solur och stensatta gångar och rabatter, och när den nådde huset klättrade den uppför väggen i form av färgglada slingerväxter – det var som om den fortsatte av bara farten. Längs huvudfasaden sträckte sig en rad franska föns­ ter, speglande eftermiddagssolens guld och vidöppna mot den ljumma brisen. Klädd i riddräkt stod Tom Buchanan bredbent på verandan vid ingången. Han hade förändrats åtskilligt sen sina år vid New Haven. Nu var han en bastant och åtskilligt dryg herre på trettio år med halmgult hår och något hårt över munnens linjer. Den glänsande, arroganta blicken präglade hela hans ansikte och gav ett intryck av att han ständigt var färdig att gå anfallsvis till väga. Inte ens det något feminina snittet på hans riddräkt kunde trolla bort den oerhörda kraften i hans kropp – de blänkande stövlarna tycktes vara så fullstoppade att de när som helst kunde spricka, och man kunde se muskelmassorna svälla när skuldrorna rörde sig under den tunna rocken. Det var en kropp mäktig enorma prestationer – en grym kropp. Rösten, en grälsjuk hes tenor, förstärkte intrycket av retlighet. Det låg något av beskyddande översitteri i den, även mot folk som han tyckte om – det hade också funnits kamrater i New Haven som hyste en innerlig avsky för honom. Tro nu inte, att vad jag tycker i den här saken är det enda riktiga bara för att jag är starkare än du och mera karl än vad du är, tycktes han säga. Han och jag hade varit jämnåriga vid universitetet, och fast vi aldrig blev intima vänner, hade jag alltid ett intryck av att han gillade mig och ville att jag skulle tycka om honom med något av samma barska och tvära tillgivenhet som han visade mig. Vi stod och pratade med varandra några minuter på den soliga verandan. 10


– Jag har fått ett riktigt snyggt ställe här, sade han och lät b ­ licken oroligt flacka omkring. Han svängde mig runt vid armen och lät en bred spade till hand svepa ut över utsikten från verandan, däri inbegripet en italiensk trädgård, ett halvt tunnland djupröda, doftande rosor och en trubbnosig motorbåt som låg och högg i tidvattnet vid stranden. – Stället ägdes en gång av Demaine, oljekungen. Tom svängde mig runt igen, artigt men lika tvärt. Nu går vi in, sade han. Vi gick genom en hög hall och kom in i en ljus, rosafärgad salong som bara tack vare sina franska fönster på båda sidor tycktes höra ihop med huset i övrigt. Fönstren stod öppna och blänkte vita mot den friska grönskan utanför, som tycktes vara på väg att promenera rakt in i huset. Vinden for genom rummet, drev in gardinerna på ena sidan, medan de stod ut på den andra som ljusa flaggor och svängde upp mot det krokanutsirade taket, för att sedan svepa ner igen mot rummets vinfärgade matta och kasta skuggor på den som när en bris krusar en vattenyta. Det enda fullständigt orörliga föremålet i rummet var en väldig ottoman på vilken två unga kvinnor hade klamrat sig fast som vid en förankrad ballong. De var båda klädda i vitt, och klänningarna fladdrade och böljade som om de bägge två just hade blåst in i rummet efter en hastig flygfärd runt huset. Jag måste ha stått där några ögonblick och lyssnat till smällarna från de fladdrande gardinerna och gnisslet från en tavla på väggen. Plötsligt hördes en duns när Tom Buchanan stängde fönstren åt vindsidan och vinden dog ut i rummet, så att gardiner och m ­ attor och de båda på ballongen vilande unga kvinnorna långsamt tyck­ tes sänka sig till golvet. Den yngre av dem var okänd för mig. Hon hade sträckt ut sig i hela sin längd på sin halva av ottomanen, låg där fullständigt orörlig och lyfte hakan en smula, som om hon på den balanse­ rade något som hotade att när som helst falla över ända. Om jag befann mig inom hennes synkrets, gav hon i varje fall ingen 11


antydan om det – jag var nära att förbryllad mumla fram en ursäkt över att ha stört henne genom att komma in. Den andra damen, Daisy, gjorde ett försök att stiga upp – med ett skuldmedvetet uttryck höjde hon huvudet en smula. Så skrat­ tade hon, ett komiskt, förtjusande litet skratt, och jag skrattade också och gick längre in i rummet. – Jag är fullkomligt lamslagen av förtjusning, sade hon. Hon skrattade på nytt som om hon hade sagt något mycket kvickt, höll min hand ett ögonblick och såg mig i ögonen med ett uttryck som om det inte fanns någon människa på jorden som hon hade längtat så mycket efter att få träffa. Hon brukade göra så. Hon mumlade något om att flickan som balanserade med hakan hette Baker. (Jag har hört folk påstå att Daisy mumlade så där bara för att få den hon talade med att luta sig närmare henne, ett grundlöst förtal som inte gjorde hennes vana mindre förtjusande.) I alla händelser rörde miss Baker på läpparna, hon nickade nästan omärkligt åt mig och lutade huvudet tillbaka igen – det föremål hon balanserade hade tydligen vacklat till och gett henne ett litet skrämskott. På nytt fick jag ett slags ursäkt på läpparna. Att en människa så fullständigt kan vara sig själv nog väcker nästan alltid en häpen beundran hos mig. Min blick vandrade tillbaka till min syssling som började ställa frågor till mig med sin låga melodiska röst. Den hör till den sortens röster som örat följer upp och ner, som om varje sats var en följd av toner som aldrig kommer att spelas igen. Hennes ansikte var melankoliskt och älskligt med ljusa glimtar, klara ögon och en leende, känslig mun. Men just i rösten låg något eggande som en man hade svårt att glömma: en betvingande klang, ett viskat »Hör på mig«, en löftesrik antydan om att hon bara för en stund sedan hade upplevt något roligt och spännande och att det låg nya roliga och spännande upplevelser på lur inom den närmaste timmen. Jag talade om att jag hade gjort uppehåll i Chicago på resan 12


österut och att ett dussin människor hade bett mig framföra sina hälsningar. – Saknar de mig? utropade hon i extas. – Hela stan är förlamad av sorg. Alla bilar har vänstra bakhju­ let svartmålat som tecken på sorg, och längs stranden i norr hörs hela natten ihållande klagotjut. – Så förtjusande! Låt oss fara dit igen, Tom. I morgon! Så hop­pade hon hastigt över till något annat: Du borde se min lilla flicka. – Jag vill ingenting hellre. – Hon sover. Hon är tre år. Har du aldrig sett henne? – Aldrig. – Men du måste se henne. Hon är… Tom Buchanan, som oroligt hade vandrat omkring i rummet stannade och lade handen på min axel. – Vad håller du på med, Nick? – Jag är i fondmäklarbranschen. – Tillsammans med vem? Jag talade om det. – Aldrig hört talas om den firman, sade han avgörande. Det retade mig. – Du kommer att göra det, svarade jag kort. Du kommer att göra det om du stannar här på östkusten. – Å, nog kommer jag att stanna här, det kan du vara säker på, sade han och såg på Daisy och sedan på nytt på mig, som om han väntade opposition från någondera hållet. Jag vore en idiot om jag slog mig ner någon annanstans. Miss Baker ingrep plötsligt i samtalet. – Absolut! sade hon. Det kom så oväntat att jag ryckte till – det var det första ord hon hade yttrat sen jag kom in i rummet. Tydligen verkade det lika överraskande på henne själv som på mig, ty hon gäspade och med en rad snabba, mjuka rörelser reste hon sig och ställde sig på golvet. – Jag är alldeles stel i kroppen, klagade hon. Jag har legat på den där soffan jag vet inte hur länge. 13


– Se inte på mig, sade Daisy avvisande. Jag har hela eftermid­ dagen försökt få i väg dig till New York. – Nej tack, sade miss Baker till de fyra cocktailglas som just bars in från serveringsrummet. Jag ligger i träning. Hennes värd såg tvivlande på henne. – Gör du! Han svalde sin drink som om den bara hade varit en droppe i glasets botten. Hur du någonsin kan få någonting gjort begriper inte jag. Jag såg på miss Baker och undrade vad det var som hon hade »fått gjort«. Jag såg mer än gärna på henne. Det var en smärt, spädvuxen flicka, med rak hållning som hon gjorde ännu mera framträdande genom att dra tillbaka axlarna som en ung kadett. Ur ett blekt, vackert och spotskt ansikte såg hennes grå ögon tillbaka på mig med artig men tydlig nyfikenhet. Jag fick för mig att jag hade sett henne någonstans förr, eller åtminstone ett porträtt av henne. – Ni bor ju i West Egg, sade hon överlägset. Jag känner en person där. – Jag känner inte en enda… – Ni måste väl i alla fall känna Gatsby. – Gatsby? frågade Daisy. Vilken Gatsby? Innan jag hann svara att det var min granne, anmäldes att middagen var serverad. Tom Buchanan stack sin kraftiga arm befallande under min och tvingade mig ut ur rummet med sam­ ma bestämdhet som om han flyttade en pjäs till en annan ruta på schackbrädet. Gracila och blaserade, med händerna lätt stödda mot höfterna gick de båda unga kvinnorna före oss ut på en rosafärgad veran­ da, öppen mot solnedgången. På det dukade bordet fladdrade fyra ljus i den mojnande vinden. – Varför ljus? frågade Daisy och rynkade pannan. Hon släckte ljusen med fingrarna. Om två veckor är det den längsta dagen på året. Hon såg strålande på oss allesammans. Går ni också och väntar på årets längsta dag för att sen regelbundet glömma bort den? Det gör åtminstone jag. 14


– Vi borde hitta på någonting, gäspade miss Baker och satte sig till bords som om hon kröp till kojs. – Gärna för mig, sade Daisy. Vad ska vi hitta på? Hon vände sig rådvill till mig. Vad brukar folk hitta på? Innan jag hann svara fastnade hennes ögon med ett plågat uttryck på hennes lillfinger. – Titta! sade hon klagande. Jag har gjort mig illa. Allesammans såg vi på fingret – knogen var röd och blå. – Det var du som gjorde det, Tom, sade hon anklagande. Jag vet att du inte menade det, men du gjorde det. Så går det när man gifter sig med en grobian till karl, ett stort åbäkigt exemplar till… – Jag avskyr ordet åbäkig, sade Tom förargad. Även om det bara sägs på skämt. – Åbäkig, envisades Daisy. Ibland pratade hon och miss Baker på samma gång, lågmält, raljerande och osammanhängande, utan att direkt prata i vädret, hela tiden i en ton lika sval som deras vita klänningar och deras opersonliga blickar i vilka det inte fanns en skymt av begär. De satt där, och de fann sig i att Tom och jag gjorde dem sällskap, och då och då gjorde de små artiga försök att underhålla och låta sig underhållas. De visste att middagen snart skulle vara slut och att lite senare hela kvällen skulle vara slut och slött skjutas undan. Detta stod i skarp kontrast mot Västern, där man febrilt jagade igenom kvällen, ständigt besviken på förhand eller också i ren nervös skräck för nuet. – Du kommer mig att känna mig ociviliserad, Daisy, bekände jag vid mitt andra glas något korksmakande men fullt drickbart rödvin. Kan du inte tala om skördeutsikterna eller något i den stilen? Jag menade ingenting särskilt med min vädjan, men den togs upp på ett högst oväntat sätt. – Civilisationen är på väg att falla i bitar, utbrast Tom med våldsam energi. Jag har blivit förskräckligt pessimistisk på den punkten. Har du läst De färgade väldenas uppstigande av den där Goddard? 15


– Nej, hur så, svarade jag, en smula överraskad av hans ton. – Det är en fin bok, ska jag säga dig, och varenda människa borde läsa den. Den går ut på att om vi inte aktar oss, kommer den vita rasen att gå under. Det är rena vetenskapen alltsammans, klart bevisat från början till slut. – Tom har blivit så djupsinnig på sista tiden, sade Daisy och såg oväntat dyster ut. Han läser tjocka böcker med långa ord i. Vad var det för ett ord som vi… – De där böckerna är som jag sa rena vetenskapen, sade Tom och gav henne en otålig blick. Den där Goddard har lagt fram hela saken. Det gäller för oss, som är den härskande rasen, att hålla ögonen öppna, i annat fall lämnar vi ifrån oss makten till de andra raserna. – Vi måste slå ner dem, viskade Daisy och blinkade blodtörs­ tigt mot den glödande solen. – Man skulle bo i Kalifornien… började miss Baker, men Tom avbröt henne genom att tungt flytta sig i stolen. – Den ledande tanken är att vi är germaner. Jag är det, och du är det, och du, och… Efter en sekunds tvekan lät han med en liten nick också Daisy komma med, och hon blinkade på nytt åt mig. Det är vi som har åstadkommit allt det som skapar civilisa­ tion – ja, vetenskap och konst och allt i den stilen. Förstår du? Det låg något gripande i hans lidelsefulla intresse; som om hans självbelåtenhet, trots att den var större än förr, inte räckte till för honom längre. När det strax därpå ringde i telefon och hovmästaren avlägsnade sig från verandan, grep Daisy genast tillfället i flykten och lutade sig fram mot mig. – Jag ska tala om en familjehemlighet, viskade hon ivrigt. Det gäller hovmästarens näsa. Vill du höra hemligheten om hovmäs­ tarens näsa? – Det var därför jag kom hit i kväll. – Se han har inte alltid varit hovmästare. Förut putsade han silver hos ett herrskap i New York som hade en silveruppsättning för tvåhundra personer. Han måste putsa silver från morgon till kväll, och till sist började det slå sig på näsan på honom. 16


– Det blev förstås bara värre och värre, sade miss Baker. – Ja, det blev bara värre och värre, ända tills han helt enkelt måste sluta sin plats. Ett ögonblick kastade solens sista strålar ett romantiskt skim­ mer över hennes glödande ansikte. Hennes röst tvingade mig att luta mig närmare andlöst lyssnande – så mattades glöden och motvilligt lämnade solstrålarna hennes ansikte, ungefär som barn som drar sig bort från en trevlig gata i skymningen. Hovmästaren kom tillbaka och viskade något i Toms öra, varpå Tom rynkade pannan, sköt tillbaka stolen och utan ett ord gick in i huset. Och som om hans frånvaro väckt något till liv hos Daisy, lutade hon sig fram igen, och rösten glödde och sjöng. – Det är så roligt att få se dig vid mitt bord, Nick. Du påminner mig om en… om en ros, en fulländad ros. Gör han inte det? Hon vände sig till miss Baker för att få saken bekräftad: En absolut fulländad ros? Detta var inte sant. Jag har inte den avlägsnaste likhet med en ros. Det var bara något som hon hittade på för ögonblicket, men en eggande värme utstrålade från henne, som om hennes hjärta sökte komma en till mötes gömt i dessa andlöst skälvande ord. Så slängde hon plötsligt servetten på bordet, ursäktade sig och försvann in i huset. Miss Baker och jag växlade en kort, medvetet intetsägande blick. Jag skulle just säga något, när hon hastigt rätade sig i stolen och tystade mig med ett varnande: »Sch!« Ett undertryckt lidelse­ fullt mummel hördes från rummet innanför verandadörren, och miss Baker lutade sig fram och lyssnade ogenerat. Mumlet blev nu nästan hörbart, sjönk, steg till upphetsning och tystnade till sist alldeles. – Den där mr Gatsby ni talade om är granne till mig… bör­ jade jag. – Tyst med er. Jag vill höra vad det är. – Är det något då? frågade jag oskyldigt. – Ni menar väl inte att ni inte känner till det? sade miss Baker med oförställd förvåning. Jag trodde att alla människor visste det. 17


– Jag gör det inte. – Jaså… sade hon tveksamt. Tom har fått tag i ett fruntimmer i New York. – Ett fruntimmer? upprepade jag uttryckslöst. Miss Baker nickade. – Hon borde ha så mycket takt att hon inte ringde precis när folk sitter och äter. Tycker ni inte det? Jag hade knappt hunnit fatta innebörden av hennes ord när jag hörde en klänning frasa och ett par stövlar knarra. I nästa ögonblick satt Tom och Daisy hos oss vid bordet igen. – Ni måste förlåta mig, jag kunde inte låta bli! utropade Daisy med ansträngd glättighet. Hon såg forskande först på miss Baker och sedan på mig och fortsatte: – Jag måste titta ut i trädgården ett slag, det är så romantiskt där ute. Det är en fågel någonstans på gräsplanen. Jag tror det är en näktergal som har kommit över med Cunardlinjen eller Vita stjärnlinjen. Den sjunger allt vad den orkar… Hennes egen röst sjöng: Är det inte romantiskt, Tom! – Mycket romantiskt, sade Tom och vände sig sen illa berörd till mig: Om det är tillräckligt ljust efter middagen skulle jag vilja visa dig stallet. Det ringde plötsligt i telefonen innanför verandan, och när Daisy bestämt skakade på huvudet åt Tom, blev det inte längre tal om något besök i stallet, och inte om något annat heller. Av de sista oroliga minuterna vid bordet minns jag att ljusen tämligen meningslöst tändes på nytt och jag hade en känsla av att jag ville se allesammans rakt i ögonen och samtidigt undvika allas blickar. Vad Daisy och Tom tänkte har jag ingen aning om, men jag skulle tro att inte ens miss Baker med sin av allt att döma skeptiska syn på tingen helt kunde avfärda tanken på den femte gästens gälla, envisa telefonsignal. För människor med en viss läggning hade situationen kanske bara förefallit otrevlig – min egen instinkt var att omedelbart ringa efter polisen. Det behöver inte sägas att ingen nämnde ett ord om hästarna mera. Med åtskilliga meters skymning mellan varandra drog sig 18


Tom och miss Baker in i biblioteket med uppsynen hos män­ niskor som tänker hålla likvaka. Själv gjorde jag vad jag kunde för att verka välvilligt intresserad och samtidigt lite döv, medan jag följde Daisy längs altanen runt huset till verandan vid ingången. I den täta skymningen där slog vi oss ner bredvid varandra i en rottingsoffa. Daisy tog om ansiktet med händerna som för att känna efter hur välformat det var och lät blicken glida ut i det sammetsmjuka mörkret. Jag märkte att hon var rov för upprörda tankar, och för att lugna stormen i hennes inre började jag tala om hennes lilla flicka. – Vi känner inte varandra så särskilt bra, Nick, sade hon plöts­ ligt. Fast vi är sysslingar. Du var inte med på mitt bröllop. – Jag hade inte kommit tillbaka från kriget. – Det är sant. Hon tvekade ett ögonblick. Ja, jag har haft det svårt sen dess, Nick, och jag ser tämligen cyniskt på alltsammans. Uppenbarligen hade hon skäl till det. Jag väntade, men hon sade ingenting mer, och efter ett ögonblick gjorde jag ett svagt försök att ta upp frågan om hennes dotter på nytt. – Hon pratar förstås och – äter själv och så vidare. – Ja, då. Hon såg frånvarande på mig. Hör du, Nick. Låt mig tala om vad jag sa när hon föddes. Har du lust att höra det? – Ja, gärna. – Det kommer att visa dig hur jag har lärt mig att se på allt möjligt. Ja, hon var ännu inte en timme gammal och Tom var försvunnen, gud vet var. Jag vaknade ur narkosen och kände mig ytterligt övergiven, och så frågade jag barnmorskan om det var en pojke eller en flicka. Hon sa att det var en flicka, och då vände jag bort huvudet och grät. Nåja, sa jag, jag är glad att det är en flicka. Och jag hoppas att hon blir en fjolla – det är det bästa en flicka kan bli i denna värld, en vacker liten fjolla. – Du förstår hur hopplöst jag tycker allting är, fortsatte hon med övertygelse. Alla tycker det förresten – alla verkligt avan­ cerade människor. Och jag vet det. Jag har varit överallt och sett allting och gjort allting. Hennes ögon blixtrade trotsigt, nästan 19


som Toms, och hon skrattade till gällt och bittert. Blaserad och konstlad – det är just vad jag är! I samma ögonblick hon tystnade och inte tvingade mig att lyssna längre, kände jag vilken förställning som låg bakom hennes ord. Det gjorde ett obehagligt intryck på mig, det var som om hela kvällen hade gått ut på att slå dunster i ögonen på mig. Jag väntade, och sannerligen såg hon inte på mig med ett tydligt självbelåtet leende i sitt förtjusande ansikte, som om hon hade bevisat sitt medlemskap i något mycket förnämligt hemligt sällskap som hon och Tom tillhörde. Inne i huset strålade det röda biblioteket av ljus. Tom och miss Baker satt i varsin ände av den långa soffan, och hon läste högt för honom ur Saturday Evening Post, och orden kom mumlande och entoniga som en sövande melodi. Lampskenet blänkte på hans stövlar och föll med en mattare glans på hennes höstlövsgula hår och fladdrade till längs tidningssidan när hon vände ett blad. När vi kom in, lyfte hon handen och fick oss att hålla oss tysta ett ögonblick. – Fortsättning i nästa nummer, sade hon och slängde tid­ningen på bordet. Så reste hon sig oroligt. – Klockan är tio, sade hon och såg upp i taket som om där fanns en klocka. Tid för snälla flickor att gå och lägga sig. – Jordan spelar i turneringen i morgon borta i Westchester, förklarade Daisy. – Å – ni är alltså Jordan Baker! Nu visste jag varför hennes ansikte hade förefallit så bekant – dess intagande spotska drag hade mött mig från många roto­ gravyrbilder ur sportlivet i Asceville och Hot Springs och Palm Beach. Jag hade hört en historia om henne också, en elak, otrevlig historia, men vad den gick ut på hade jag för längesen glömt. – God natt, sade hon mjukt. Kan jag bli väckt klockan åtta, Daisy? – Ja, om du stiger upp då. 20


– Det gör jag. God natt, mr Carraway. Vi träffas kanske igen. – Naturligtvis gör ni det, försäkrade Daisy. Egentligen hade jag tänkt ordna så att ni två skulle gifta er. Kom ofta över hit, Nick, så ska jag nog på något sätt se till att ni får varann. Ni vet – liksom av en händelse stänga in er i ett linneskåp eller skjutsa er ut på sjön i en båt eller något i den stilen… – God natt, ropade miss Baker från trappan. Jag har inte hört ett ord. – Det är en rar flicka, sade Tom efter ett ögonblick. De borde inte låta henne flacka omkring på det här sättet. – Vilka borde inte det? frågade Daisy kallt. – Hennes familj. – Hennes familj består av en moster som är bortåt tusen år gammal. Förresten tänker Nick ta hand om henne, tänker du inte det, Nick? Och hit ska hon komma mycket ofta i sommar. Jag tror att hemliv kommer att ha ett mycket gott inflytande på henne. Daisy och Tom såg på varandra ett ögonblick under tystnad. – Är hon från New York? frågade jag hastigt. – Från Louisville. Vi tillbragte vår oskyldiga flicktid tillsam­ mans där. Vår ljuva, oskyldiga… – Öppnade du ditt hjärta för Nick där ute på verandan? fråga­ de Tom plötsligt. – Gjorde jag det? Hon såg på mig. Jag kan inte minnas vad vi pratade om, men jag tror att det var om den germanska rasen. Ja, jag är säker på att vi gjorde det. Det liksom störtade sig över oss, och du förstår… – Tro inte allt vad hon säger, Nick, sade Tom varnande till mig. Jag sade i lätt ton att jag inte hade hört henne säga någonting och efter några minuter reste jag mig för att säga adjö och fara hem. De följde mig till dörren och stod bredvid varandra belysta av det varma ljuset inifrån. När jag startade motorn, ropade Daisy befallande: – Vänta lite! – Jag glömde att fråga dig om en sak, och det är något viktigt. 21


Vi hörde sägas att du var förlovad med en flicka borta i Västern. – Alldeles riktigt, bekräftade Tom vänligt. Vi hörde att du var förlovad. – Det är lögn. Jag är alldeles för fattig. – Men vi hörde det, envisades Daisy och log till min förvåning likt en blomma som öppnar sig. Vi hörde det från tre olika håll, så det måste vara sant. Naturligtvis visste jag vad de syftade på, men jag var inte på minsta sätt förlovad. Enligt skvallret hade det till och med lyst för mig, och det var ett av skälen till att jag hade gett mig i väg österut. Man kan inte sluta umgås med gamla vänner bara för att det skvallras, men å andra sidan hade jag ingen lust att skvallras in i ett äktenskap. Toms och Daisys intresse för saken var riktigt rörande och gjorde att de inte längre föreföll så främmande och rika, men hur det var kände jag mig både förvirrad och illa berörd när jag körde min väg. Daisy var så i tagen att jag väntade att hon skulle komma utrusande ur huset med barnet i sina armar för att demonstrera sin äktenskapliga lycka – men tydligen hade hon inte en tanke på något sådant. Vad Tom beträffar var det förhål­ landet att han »hade ett fruntimmer i New York« i själva verket mindre överraskande än att han hade blivit så djupt gripen av en bok. Någonting hade fått honom att läppja på gamla förlegade idéer, som om hans robusta fysiska egoism inte längre lämnade tillräcklig näring åt hans tvärsäkra hjärta. Det var redan full sommar kring vägens värdshus och bensin­ stationer där nya röda bensinpumpar lyste, och när jag kom fram till min villa i West Egg körde jag in bilen i skjulet och satt en stund på en övergiven gräsklippningsmaskin på gården. Vinden hade mojnat, och natten var ljus och fylld av ljud – fågelvingar som fladdrade bland träden och en aldrig tystnande orgelton från grodorna som kväkte överallt. Silhuetten av en katt skälvde i månljuset, och när jag vände på huvudet och såg närmare på den, märkte jag att jag inte var ensam – tjugo ­meter längre bort hade en gestalt dykt fram ur skuggan från min gran­ 22


nes hus och stod med händerna i fickorna och betraktade stjär­ nornas försilvrade pepparkorn. Något i de loja rörelserna och det självmedvetna sättet att stå med fötterna på gräsmattan tydde på att det var mr Gatsby själv som hade kommit ut för att konstatera hur stor del av West Eggs himmel som tillhörde honom. Jag beslöt att tilltala honom. Miss Baker hade talat om honom vid middagen, och det var tillräcklig anledning att gå fram och presentera mig. Men jag ändrade mig, ty jag fick plötsligt för mig att han ville vara ensam – han sträckte armarna på ett så konstigt sätt mot det mörka vattnet, och fast jag satt så långt ifrån, kunde jag ha svurit på att han darrade. Jag kastade en blick utåt sjön – och det enda jag såg var ett ensamt grönt ljus, litet och avlägset, tydligen från någon brygga långt borta. När jag på nytt vände blicken mot det ställe där Gatsby hade stått, hade han försvunnit, och jag satt där ensam i det oroliga mörkret.

23


24


2 U n g e fä r halvvägs mellan West Egg och New York slår bilvägen följe med järnvägen och går jämsides med den några hundra meter, liksom för att inte behöva vara ensam på denna plats där landskapet verkligen är ödsligt. Här ligger en väldig asktipp – ett fantastiskt landskap där aska växer som vete i åsar och höjder och andra bisarra formationer, där aska tar formen av hus och skor­ stenar och virvlande rök och till sist också, som genom ett trolleri, av askgrå människor som dimlikt dyker fram och ögonblicket därefter försvinner i den stoftfyllda luften. Allt emellanåt kryper en rad grå vagnar fram längs en osynlig väg, ger ifrån sig spöklika gnisslande ljud och stannar. Ögonblickligen svärmar de askgrå männen fram med spadar och rör upp ett ogenomträngligt moln som döljer deras mystiska förehavanden för mänskliga ögon. Men över det grå landet och de virvlande askmolnen upp­ täcker man efter en stund doktor T. J. Eckleburgs ögon. Doktor T. J. Eckleburgs ögon är blå och gigantiska – pupillerna är en meter höga. De stirrar ut ur ett obefintligt ansikte men om­ramas i stället av ett par jättestora gula glasögon som vilar på en obe­ fintlig näsa. Tydligen har någon lika originell som företagsam optiker satt dit dem för att göda sin praktik och sen själv sjunkit ner i evig blindhet eller bara glömt ögonen och gett sig i väg. Målningen har bleknat i sol och regn, men ögonen sitter kvar och ser med ett grubblande uttryck ut över den ödsliga asktippen. Asktippen begränsas på ena sidan av en liten smutsig ström, och när bron vindas upp för att släppa igenom pråmar kan passa­ gerarna på väntande tåg blicka ut över den dystra scenen ända till en halvtimme i sträck. Tågen stannar där alltid åtminstone en minut, och det var orsaken till att jag första gången träffade Tom Buchanans älskarinna. 25