Page 1

maria gustavsdotter

Katarinas bok

historiska media


I serien om prästdöttrarna Morlandeus har tidigare utkommit: Ulrikas bok 2014

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Maria Gustavsdotter och Historiska Media 2015 omslag Marina Mattsson omslagsfoto © David et Myrtille/Arcangel Images sättning Frederic Täckström efter en mall av Åsa Björck tryck ScandBook AB, Falun 2015 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-063-6


Till mina systrar: Lisbet, Kristina och Eva. Vem vore jag utan er?


Nilsgården i Gagnefs socken: Jerker Eriksson Hans mor Kersti Hans son Nils Hans son Erik Hans dotter Lisen

Morlanda prästgård

Kyrkoherde Morlandeus Hans hustru Anna Theodora Jörgensdotter Hans dotter i första giftet Katarina Hans dotter i första giftet Ebba Hans son i första giftet Carl Christian Hans son i andra giftet Fredrik Orust

Marit i Kleva Hennes son Sten Pavelsson Köpenhamn

Gelbgjutaren Guldsmeden Hans hustru Tre barn Guldsmedens hustrus systerdotter Matilde Gunnarsdotter Ribe

Brynolf Ingemarssen Hans son Hans Brynolfsson Brigitte, hustru till Hans Hans son Sebastian Brynolfsson


1

Assmunderöds gästgiveri skördemånaden 1651 Katarina Morlandeus stod utanför kvarnen i Assmunderöd och väntade på skjuts hem till Morlanda prästgård. Hon hade gått över vägen från gästgivargården där hon sovit och vände nu likt en vårblomma sitt ansikte mot solen. I skuggan var det svalt. Från kvarnen hördes röster och skratt och stenarnas entoniga sång som blandades med plasket från skovelhjulen. Katarina hade lämnat sin reskista på andra sidan vägen, nedanför gästgiveriets kransprydda grindstolpe. Nu undrade hon om det var förhastat. Kanske hade det varit lämpligare att stå intill reskistan, trots att där var kyligare. Hon visste ju att man kunde se henne från gästgiveriets fönster. Och från kvarnens halvöppna dörr. Just som hon beslutat sig för att gå tillbaka, slogs dörren upp och Sten Pavelsson i Kleva stod där med en säck mjöl på axeln och log emot henne. Och allt vad Katarina tänkt och ältat försvann upp som i rök. Hon såg på honom, de grå ögonen, det ljusa skägget som var så lent mot hennes handflata, trots att det såg vasst och tovigt ut. Hon kände kinderna hetta och slog ner blicken, rädd att hennes förtjusning och lusta skulle synas alltför väl i ansiktet och bli tydlig för mjölnaren och hans son som kom efter med en egen säck. För Katarina var inte glad över att få skjuts hem, hon var glad över att få skjuts av Sten. Om hon fått välja hade resan varit näst intill 9


oändlig. Om hon kunnat styra hästen hade hon dragit i tömmarna så att han skrittade in på varje liten omväg där fanns på Orust. Men nu fick hon nöja sig med att le och hälsa med en huvudnick, för kyrkoherde Morlandeus dotter fick inte ses kasta sig om halsen på en enkel torpare, nej inte ens handhälsa eller niga för honom. ”God morgon, jungfru Katarina”, sa Sten och slängde mjölsäcken på kärrans flak så att dammet yrde. ”God morgon, Sten Pavelsson.” ”Det är fyra säckar till.” ”Min reskista står på andra sidan vägen”, sa Katarina och pekade, som om en enkel handrörelse kunnat ändra hjärtats bultande. ”Jag ser det.” ”Jag hjälper er”, sa mjölnarens son, kanske mest för att visa hur stark han var, men troligen också för att få ett mynt till tack. ”Tack”, sa Katarina. Gästgivarens hustru öppnade dörren och slog ut diskvattnet, försiktigt för att inte stöta sig med någon av de små som bodde under huset. Hon betraktade Katarina, Sten och mjölnarens son och Katarina visste att hon nu hade något att berätta för gästerna som kom. Framför allt hade hon något att tala om med mjölnarens hustru, som var pigg på skvaller. ”Det var bra att Sten hade denna malningen”, sa gästgivarens hustru. ”Så jungfru Katarina slipper betala vår dräng för skjutsen.” ”Ja. Det var bra”, sa hon kort. ”Så”, sa Sten. ”Kistan är på plats, nu saknas bara jungfru Katarina.” Hon log och gick över vägen, långsamt som om hon inte alls hade brått att komma upp på kuskbocken och sitta så nära Sten att hon kunde känna hans doft i luften och även då och då snudda vid hans arm då han rörde tömmarna. Gästgivarens hustru såg efter kyrkoherde Morlandeus dotter och log. Hon såg allt det som Katarina hoppades att hon lyckats dölja. 10


2

Vägen mellan Assmunderöd och Morlanda Aldrig förr hade Katarina suttit ensam med Sten i Kleva i flera timmar. De korta stunder de setts i hemlighet på Sundsby hade inte räckt. Varje gång de tvingats ta farväl hade hon känt sig som en hungrande som bara fått en enda bit bröd. Nu hade de fyra eller fem timmar sida vid sida på kuskbocken. Deras samvaro skulle vara öppen, synlig för var och en som gick på vägen eller lyfte blicken från sitt arbete på fälten. De skulle inte kunna röra vid varandra, kyssas eller ens smekas, men de skulle kunna tala med varandra. Redan som flicka hade Katarina varit glad i Sten, som var hela fem år äldre än hon. Hon visste också att han sett henne som just en liten tös, en av kyrkoherdens tre döttrar, en som gick till hans mor efter dekokter. Men under de två år hon gått i lära hos fru Margareta hade hennes blyga beundran vuxit till något mer, en längtan som hon inte kunde dölja. Det hade börjat så smått, nästan omärkligt. Sten kom till Sundby var månad året om med ett krus insvept i rött ylletyg. Kruset innehöll en stärkande dekokt som fru Margaretas son Ivar drack av varje morgon. Dekokten kokades av Stens mor Marit i Kleva och vad den innehöll visste ingen. Katarina tog alltid tillfället i akt att tala med Sten. Hon låtsades att det var för att höra hur det var hemma i prästgården, men det 11


visste Sten inget mer om än någon annan. Så en dag lämnade hon honom ett brev till kyrkoherden med ursäkten att det gick snabbare så. Och Sten hade brev med sig tillbaka, som kyrkoherden skrivit. Sedan lyckades hon få Sten att ta med sig ett brev till Ebba, men det hade Katarina aldrig fått svar på fast hon noga förhört sig om att han lämnat fram det direkt till systern. Och långsamt hade hon förstått att han gärna gjorde detta och att han gärna talade med henne om det som hänt på Morlanda. Men också om sådant som folk pratade om, skvaller som kyrkoherdens dotter aldrig fått höra annars. Så en dag rörde han vid hennes kind. Det var så lätt, trots att hans näve var grov och valkig kändes det lent. Och nästa gång sa han att han längtade efter att träffa henne igen. Katarina förstod att han länge vetat vad hon kände för honom, att han väntat tills han var helt säker på att han själv kände ­likadant. Efter den dagen räknade hon dagarna tills han skulle komma till­baka, ja det hände att hon hoppades att Ivar skulle bli krasslig och få feber, för då sände fru Margareta alltid efter Marit i Kleva, som fick komma och lägga kryddoftande omslag på pojkens bröst. Tre gånger hade Sten dragit med sig Katarina in bakom vedstapeln och kysst henne. Första gången blev hon yr och trodde att hon skulle förlora sansen. Efteråt skrattade hon och snyftade och mumlade att han var galen. Då hade han tagit hennes hand och lagt mot sitt bröst. ”Mitt hjärta är ditt”, sa han. Efter det hade hon varit förberedd nästa gång. Katarina antog att alla på Sundby utom möjligen fru Margareta själv kände till att Sten i Kleva kysste kyrkoherdens dotter bakom vedstapeln, men hon talade aldrig om det och nekade om någon försökte fråga. Men tid till långa samtal hade de aldrig haft och nu då Katarina satt på kuskbocken undrade hon vad de skulle tala om. ”Hösten är tidig i år”, sa hon medan de körde förbi Blibräcka. Sten vände sig om och såg på henne. 12


”Nåja”, sa han. ”Inte värre än det var förra året.” Katarina såg ner på sina händer. ”De säger att det är kriget”, sa Sten. ”Att Gud straffar människorna.” ”Men vi har fred! Det är svensken som krigar.” ”Gud kan väl inte ordna milda vintrar i Viken och svåra tider i Göteborg”, svarade Sten. Katarina teg, medan hon begrundade hans hädiska ord. ”Mor säger att det är tidens gång. Att det kommer sju svåra år och sedan sju lättare.” ”Som i Bibeln?” Sten nickade. De teg tills de kommit förbi Torps kyrka. Sedan frågade Sten om det skulle kännas avigt att komma hem. Katarina svalde. ”Ja. Jag har ju inte varit hemma på drygt halvtannat år.” ”Ville du inte?” ”Jo. Eller nej. Det var svårt med Anna Theodora. Vi var inte vänner då jag for.” Katarina såg ner på sina händer. Anna Theodora var hennes fars hustru, enligt fjärde budet var Katarina skyldig att lyda henne och vara henne till tröst och glädje. Men det hade blivit allt svårare och nu bävade Katarina för att möta sin forna lekkamrat. Katarina visste att Anna Theodora kände likadant för varje gång hon skrivit till sin far och frågat om det passade att hon kom hem, hade han svarat med ursäkter och skjutit upp Katarinas besök. Nu hade dock fru Margareta beslutat sig för att tillbringa hösten och vintern i Norge och då blev Katarina och de andra flickorna så illa tvungna att lämna Sundby. ”Och nu?” ”Nu kommer jag hem vare sig vi är vänner eller ej.” Och efter de orden kände hon sig plötsligt lätt om hjärtat. Hon och Sten skrattade och berättade sådant de aldrig avslöjat för någon 13


annan och allt kändes nytt fast de känt varandra hela livet. Sten lät sin hand vila över Katarinas och flera gånger lyfte han den till sina läppar, men då han höll in hästen och ville kyssas, satte hon händerna mot hans bröst. ”Jag törs inte”, sa hon. Sten såg på henne. Katarina ville säga något, men fann inga ord. ”Käraste Katarina”, sa Sten. ”Hur ska det bli med detta?” Katarina vände blicken mot åkrarna som låg längs vägen. De gödslades med tång, som luktade ruttet. ”Jag vet inte”, medgav hon. Sten slog till med tömmarna och hästen började lunka längs vägen som var så smal att man inte kunde mötas där. Grå stugor hukade sig mot bergväggarna. Ofta var de byggda så att en vägg var själva berget, en sida var av jord och de två sista av trä. Marit i Klevas stuga, där Sten hade vuxit upp, var sådan. Katarina tänkte på prästgården, två våningar hög, med kök inne, sal med glasfönster och tre sovrum på övervåningen. Häftigt vände hon sitt ansikte mot Sten och öppnade munnen för att tala. ”Sten”, sa hon. ”Sten. Jag håller dig så innerligt kär.” ”Jag vet”, svarade han. Katarina väntade, men han sa inte mer i den saken. Och sedan talade de om annat och låtsades inte mer om sina hjärtans slag.

14


3

Morlanda prästgård skördemånaden 1651 Ebba Morlandeus stod framför linneskåpet i salen och betraktade dörrarnas snidade figurer. Hon hade sett dem många gånger förr, men tröttnade aldrig på bilderna. På vänstra dörrens sida sågs paradiset just då det var dags för syndafallet. Guds ansikte skymtade bakom ett berg. Det var för att man skulle förstå att Gud vakade över paradiset och såg allt vad Adam och Eva gjorde. Eva sträckte sig efter äpplet medan ormen satt i kunskapens träd och log. Ormen hade korta ben med ludna tassar och kvinnoansikte. Ebba tog ett steg åt höger för att begrunda den andra skåpdörren. Där såg man hur Adam och Eva fördrevs ur paradiset. Nu stod Gud upp på berget i bakgrunden. Ebba strök över ormen som ringlade sig under kunskapens träd och såg att tårar rann från djurets ögon. Gud hade straffat ormen genom att ta bort hennes ben. Nu var hon tvungen att för all framtid kräla på marken. Ebba lade huvudet på sned och kisade lätt. Om hon gjorde så tyckte hon att hon kunde se vattnet i vattenfallet rinna och löven i kunskapens träd sakta röra sig. Då hörde hon hårda steg närma sig från köket, genom förstugan och så över tröskeln in i salen. Hon visste vem som kom. Bara hennes styvmor tilläts smälla med klackarna då Ebbas far satt och arbetade. Ebba mindes med ens vad hon hade fått i uppgift. Skamsen 15


vände hon sig om efter traven med servetter som låg på bordet men hann inte ens lyfta den, förrän hennes styvmor stod bakom henne, med ett hårt grepp om hennes fläta. ”Hur kunde du?” frågade Anna Theodora Morlandeus. Ebba blinkade av smärta. ”Skåpet”, viskade hon. ”Det är så vackert. Jag såg på det. Jag glömde servetterna.” ”Skåpet!” utbrast Anna Theodora. Hennes vrede var som vanligt blandad med ett slags uppgiven sorg, som om hon insåg att hur hon än ansträngde sig kunde hon inte hålla sin makes barn på den rätta vägen. Ebba insåg att detta inte handlade om skåpet. ”Hur kunde du?” fortsatte fru Morlandeus. ”Du som är konfirmerad och har läst Guds bud. Dotter till en präst! Hur kunde du häda så?” Nu visste Ebba vad styvmodern talade om. Gårdagens lek. Hon borde ha förstått att den kunde tas illa upp. Man kunde kalla det hädelse, det hade hon anat redan då hon tog valpen i famnen. De hade varit eniga om att tiga, men nu hade alltså någon sladdrat. Hon visste vem. Han stod bakom sin styvmor och log både ängsligt och triumferande. ”Det var på lek”, började hon och såg på Carl Christian, som varit med på leken och nu skvallrat. ”Förlåt, söta mor, jag ska aldrig göra så igen”, sa Ebba med rösten kvävd av tårar. Tårar, inte av skam utan av vrede. ”Du får stå i skamvrån tills din far har tid att tala med dig. Och du Carl Christian får läsa tio Guds bud och begrunda dem noga, för du är inte utan skuld.” ”Jaha”, sa Ebba, tacksam över att även hennes lille bror blev straffad. Anna Theodora föste in flickan bakom skåpet och ställde upp dörren. Sedan tog hon ett tag om pojkens överarm. 16


”Åh, aj, aj”, gnällde han, men det hjälpte inte. Med en knyck fick hon honom ner på bänken och lade Luthers katekes på bordet. ”Första och fjärde budet”, sa hon, innan hon med smällande sulor lämnade syskonen. Ebba tänkte på hur mycket trevligare det hade varit om väggen framför henne varit målad, eller om man haft en bonad upphängd där. Men sådant var fåfänglighet och den som stod i skamvrån skulle inte ha något trevligt att se på utan stirra mot väggen och begrunda sina fel och brister. Men en tavla hade hjälpt henne att uthärda smärtan och skammen. Ebba tyckte om att drömma och fantisera och kunde inte förstå varför hennes far och Anna Theodora tyckte så illa om att hon berättade sagor för Carl Christian eller kokerskan. Hennes far sa att allt var lögn och påfund och tvingade henne att ta tillbaka varje ord och be om förlåtelse för att hon berättat skrönor. Förstrött lyssnade hon på Carl Christian och då han plötsligt sa fel, rättade hon honom utan att tänka sig för. ”Du ska vara tyst”, sa Carl Christian. ”Annars säger jag till söta mor.” Han sa alltid Söta Mor, som om det var ett namn på samma sätt som Anna Theodora var det. Ebba snodde runt och sköt upp skåpdörren så att hon kunde se på honom. ”Jag hjälper dig ju”, sa hon. Carl Christian tycktes skämmas. Han såg ner i boken, men sa inget. Ebba funderade och lät tankspritt blicken vandra. Skåpdörren stod öppen och i glipan mellan dörr och skåp såg hon att traven med servetter stack utanför hyllan. Ebba lade handen på servetthögen och sköt på för att få den lite längre in. Den rörde sig inte. Hon lade vänster underarm längs skåpets sida och drog sedan ut en servett och lade den emot. ”Vad gör du?” frågade Carl Christian. 17


Ebba svarade inte. I stället lirkade hon in servetten igen och vände sig mot väggen. Skåpet var grundare på insidan än utanpå. Hon kunde inte förstå vad det berodde på. Ebba stod och lyssnade hur Carl Christian stavade sig igenom förklaringen till fjärde budet då hon hörde ytterdörren öppnas. En kall vind kom utifrån och rörde upp enriset som pigan Johanne strött på golvet samma morgon. Ebba hörde dunsar av något tungt som ställdes på golvet därute och röster som hon kände igen. ”Katarina har kommit”, sa Carl Christian och slank ner från stolen. Ute i farstun bugade han med en hand över hjärtat. ”Guds fred Carl Christian”, sa Katarina. Hon böjde sig ner och kysste brodern först på ena kinden, sedan på den andra. Ebba kunde inte behärska sig. Hon kastade upp skåpdörren och sprang ut i förstugan. ”Ebba, käraste syster”, sa Katarina och kramade henne ömt. Hon önskade att hon förmått hälsa med samma värme på Carl Christian, men det fanns alltid ett avstånd mellan dem båda. Där var inte fiendskap, bara avsaknaden av kärlek. Katarina hade inte lärt sig att älska Carl Christian utan påmindes alltid om att han kostat deras mor livet. Hon skämdes över sin avoghet, visste att brodern inte kunde lastas för vad som hänt. Ändå kunde hon inte känna samma ömhet för brodern som för Ebba. ”Guds fred och välkommen hem”, hörde Katarina. I trappan stod Anna Theodora med sonen Fredrik i famnen. Han hade just vaknat efter sin middagslur och gömde sig blygt vid sin mors hals. ”Guds fred”, sa Katarina leende. ”Så du kommer nu”, svarade Anna Theodora och strök sig över förklädet. Det var skrynkligt och mössbanden hängde oknutna, så som de gjort då hon var flicka. Katarina kände med ens igen sin söta, glada, lite slarviga lekkamrat i styvmodern. ”Ja, nu är jag hemma”, sa Katarina. 18


”Du är tidig”, anmärkte Anna Theodora. ”Fru Huitfeldt gav oss alla fritt över slakt och jul”, förklarade Katarina. ”Jag mente att du är tidig på dagen.” ”Jag reste i går eftermiddag och sov på gästgivargården i Assmunderöd”, sa Katarina. ”Och därifrån fick jag skjuts av Sten Pavelsson. Han hämtade mjöl där som mjölnaren var skyldig fru Margareta.” Hon log. Där uppstod en tystnad i förstugan. Ebba tyckte att den kändes lika stickande som stanken av vidbränd välling. Även Fredrik uppfattade stämningen. Han lyfte ansiktet, sneglade på Katarinas ansikte och brast sedan i gråt. Anna Theodora vände sig bort och började mumla tröstande. ”Är far inne?” undrade Katarina. Som svar på frågan öppnade kyrkoherden själv dörren. ”Söta Katarina”, sa han och omfamnade henne. ”Välkommen hem. Så gott att se dig. Men du är tidig.” ”Hon fick skjuts av Sten i Kleva! Från Assmunderöds kvarn.” Kyrkoherden hejdade sig lite, men sa inget. ”Vi behöver talas vid, kära make. Din dotter Ebba har syndat svårt mot Guds bud och utgivit sig för att vara något hon inte är.” ”Vi lekte”, insköt Ebba. ”Lekte vad?” frågade Katarina. ”Låt oss tala om detta i enrum”, sa Anna Theodora vädjande. Kyrkoherden stod mitt i förstugan och tvekade. Han ville välkomna Katarina, men hörde väl att hans hustru var upprörd och behövde berätta vad som hänt. Medan han tvekade talade hans yngsta dotter. ”Eskil, alltså söta mors lille bror, har en valp”, förklarade Ebba och drog Katarina i ärmen. ”Och Eskil sa till mig och Carl Christian att han höll den så kär som ett syskon och att hunden var lika klok som ett barn. Och så föll det oss in att vi skulle döpa den.” 19


”Ett djur! Hon döpte ett djur! Hon vanhelgade ett heligt sakrament. Och hon klädde sig i prästkläder”, utbrast Anna Theodora medan hon klappade sin son på ryggen och gungade honom mot höften. ”Det var ju bara ett hyss”, sa Katarina och mindes med ens hur hennes äldre syster Ulrika en gång sagt samma sak. Katarinas äldre syster som rymt en månljus sommarnatt och tagit med sig flickornas smycken och kanske, kanske inte, gjort sällskap med en lymmel från Köpenhamn. ”Hyss! Att klä sig i prästkappa är inget hyss. Sådan ogudaktighet måste stävjas. Det är illa nog att hon fantiserar om sådant ingen har sett eller hört förr. Detta är en handling som måste straffas.” Hon vände sig mot sin make. ”Jag ställde henne i skamvrån, men jag vill att du Jonas talar med henne.” Kyrkoherden hade lyssnat till Ebbas ord och såg nu på sin hust­ ru. Så nickade han och slog ut med handen. Moloken följde Ebba med honom in på hans arbetsrum. ”Så, ge pojken något att äta”, sa Anna Theodora och satte Fredrik i Katarinas famn. Pojken gav sin syster en blick och började gråta. ”Han känner inte mig.” ”Ge honom till Johanne.” Katarina tvekade, men gjorde som hon var tillsagd. Sedan satte hon sig i salen och väntade. Då Ebba kom ut från kyrkoherdens arbetsrum grät hon. Hon höll ryggen mycket rak och försökte verka om inte oberörd, så obruten. Men hon höll hårt om sin ena hand. ”Ebba!” ”Han slog mig! Med en hasselslana.” Ebba lät förvånad och Katarina var bestört. Hon hade aldrig fått prygel av sin far. Förr hade det hänt att de20


ras döda mor slagit dem, men då hade det varit en örfil, snabb och inte alltid särskilt hård. Det var Magnus, sonen, som bestraffats med prygel, en gång så hårt att han blev sjuk av det. Katarina såg på Anna Theodora som stod bakom sin styvdotter. Även hon var illa berörd. ”Spö?” Katarina kunde inte tro det. ”Söte far talade om en kvinnas främsta dygder”, sa Ebba och rösten darrade av vrede. Katarina svalde. En kvinnas främsta dygder kände hon väl till, sedan Anna Theodora kommit i huset. ”Lydig, from, flitig, gudfruktig, tystlåten”, sa Ebba och snyftade till. ”Be Johanne om kallt vatten att badda med, så blir det inte så illa”, sa Anna Theodora och lade valhänt en hand på Ebbas axel. Katarina såg från Ebba till Anna Theodora. Och då anade hon något i styvmoderns ansikte. Ett litet triumferande leende. Det föll Katarina in att Anna Theodora förstått att just detta påhitt skulle kyrkoherden inte överse med. Hade hon trots allt njutit av att se Ebba bestraffas på detta sätt?

21

Profile for Smakprov Media AB

9789175450636  

9789175450636  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded