Page 1


Prolog Det sitter en gammal man på en stol av sten i ett stort runt rum längst upp i ett högt, högt torn. Hans kläder är enkla men gjorda av ett fint vitt tyg som skimrar när han rör sig. Det verkar inte finnas någon annan i rummet och mannen sitter tyst och tittar ut i tomma intet framför sig. Det mesta av väggarna i det stora rummet består av fönster, så att mannen kan se ut över staden och landskapet långt där nedanför. Men det var längesedan mannen gjorde det nu. Han vet exakt hur det ser ut. Han vet exakt var vartenda hus, vartenda träd, vartenda grässtrå, ja till och med var varenda människa är. Mannen suckar och sluter ögonen. Han försöker komma ihåg när det inte var så här. Han försöker minnas när han senast stod ute på balkongen som löper runt tornet och tittade ut över landskapet. När han senast upptäckte något nytt. Men han kommer inte på när det kan ha varit. Det har alltid varit så här. Han ensam på sin tron i sitt rum i sitt höga torn och världen där ute exakt likadan idag som den var igår. Mannen suckar igen och lutar sig tillbaks i sin tron. Långt borta hörs plötsligt ljud. Män som ropar, metall som slår mot metall. Mannen rör sig inte men ett leende sprider sig på hans läppar. En storm är på väg. En storm som kommer sopa undan det gamla och göra plats för något nytt. En storm som kommer förändra allt. Nu steg. Någon kommer springande genom korridoren bakom mannen. Han öppnar sina ögon och blickar ut

1


genom fönstret mot den blå himlen där ute. All förändring är svår och ibland gör det ont, men det är hög tid nu… Peter är fruktansvärt arg. Han sitter med näsan tryckt mot flygplanets fönster och kokar av ilska. Det är nästan så att det ryker ur öronen på honom. Normalt älskar Peter att flyga. Så länge han kan minnas har familjen åkt på semester utomlands varje år och Peter har suttit med näsan mot rutan och tittat ner mot molnen långt där nere. Men sedan lillasyster blev gammal nog att ha ett eget säte har resorna inte blivit desamma. Sara vet mycket väl att Peter tycker om att sitta vid fönstret, så därför skyndar hon sig alltid att sätta sig där först. Trots att hon egentligen är livrädd för att fönstret skall gå sönder och hon skall trilla ut. Hon brukar dra ner rullgardinen så att man inte kan se någonting alls och Peter blir alltid jättearg. Vilket naturligtvis är precis vad Sara vill. Normalt sett sitter de sedan och bråkar tills mamma eller pappa tröttnar och byter plats med dem. Han hade egentligen inte tänkt slå Sara, trots att det säkert finns en lag som säger att man får slå sin lillasyster, men på något sätt hade hans knytnäve landat rakt på Saras näsa. Hon började blöda näsblod och skrek givetvis som en stucken gris. Både mamma och pappa hade blivit helt vansinniga och medan mamma gick till toaletten för att ta hand om Sara skällde pappa ut Peter. Ingen dator på en månad och han kunde bara glömma att han fick se något på TV ett bra tag framöver. Sedan stormade pappa iväg och lämnade Peter ensam. Så sitter han då där och stirrar ut genom fönstret utan att egentligen se någonting. I huvudet hittar han på en miljon

2


sätt att hämnas på Sara för att hon var en sådan retsticka och han önskade, åh vad han önskade, att han kunde försvinna och slippa vara på semester med de där idioterna! Utanför fönstret flyger molnen förbi. Det ser nästan ut som ett landskap med berg och dalar. Där skulle det kunna vara en stad och där en flod. Men Peter ser ingenting av det. Han ser bara en oändlig vecka på en ö, utan något kul alls och med Sara springandes efter honom hela tiden. Hon kommer givetvis att retas som aldrig förr, för att se om hon kan få Peter att tappa tålamodet igen. Då hörs ett litet ljud. Nästan som när man lägger isbitar i ett glas med läsk. Ett litet, litet knakande som sprider sig från där Peters näsa är tryckt mot flygplansfönstret och ut mot kanterna. Förvånat rycker Peter bort huvudet från fönstret och visst finns där en liten spricka tvärs över rutan. Medan han tittar på den blir den större och större och plötsligt, med ett brak, går rutan sönder och faller ut i luften utanför flygplanet. För Peter känns det som om han sitter i en storm. Luften i planet rusar ut genom hålet framför honom och sliter och rycker i hans kläder och hår. Hur han än försöker hålla sig fast och ropa på hjälp kan han inget göra. Sakta men säkert dras han mot fönstret och ut igenom det. Ett ögonblick sitter han fast i fönstret med benen utanför och famlar förtvivlat efter något att hålla sig i, men sedan försvinner hela han ut och bort. Om någon hade tittat ut på planets högra sida och lite bakåt hade de sett honom falla, singla nästan som ett löv ner mot molnen långt där nedanför.

3


Utanför fönstret Peter hade alltid gillat moln. Han kunde ligga i timmar på rygg och titta på molnen som drog förbi högt däruppe. Ett moln kunde vara precis vad som helst. Ibland var det en drake som flög över himlen, ibland en ful gubbe och plötsligt var det ett hus eller en båt. Molnen förändrades hela tiden och blev nya saker – eller inget alls. Med tiden blev Peter ganska bra på att känna igen olika moln. Han kunde se vad molnet skulle förvandlas till härnäst. ”Det där kommer bli en bil.” kunde han tänka och i nästa ögonblick såg molnet precis ut som en bil. En annan som gillade moln var Peters farfar. När Peter var liten låg de ofta tillsammans och tittade på molnen och farfar brukade berätta de mest fantastiska historier om figurerna som dök upp i molnen. Farfar var otroligt bra på att berätta historier och vad Peter än såg i molnen, så kunde farfar väva in det i sina berättelser. Peters favorit bland farfars berättelser var den när farfar gick vilse bland bergen när han var liten och råkade vandra ut på molnen. Peters pappa hade för länge sedan förklarat att moln bara var vattenånga och att man definitivt inte kunde gå på dem, men farfar hade bara fnyst och sagt att det var precis vad De ville att man skulle tro. I farfars berättelse fanns det en hel värld ovanpå molnen. Farfar hade vandrat omkring i molnvärlden i flera dagar innan en gammal man med långt vitt skägg hade visat honom vägen hem igen. Varje gång farfar berättade om sina äventyr på molnen berättade farmor att han faktiskt hade gått vilse bland molnen när han var liten,

4


men att man hade hittat honom nästa morgon. ”Förmodligen somnade han och drömde alltihop.” sa farmor alltid. Farfar svarade aldrig. Han bara log och blinkade åt Peter, som om det bara var de två som visste sanningen bakom en stor hemlighet. När Peter var liten hade han alltid trott att farfar hade rätt och att alla de andra bara var dumma som inte förstod, men när han blev äldre hade han insett att moln faktiskt bara var vattenånga och att man inte kunde gå på dem. Farfars historia var bara en i mängden av sagor som han och Peter hade hittat på tillsammans, men Peter tänkte ofta på den när han tittade på molnen och drömde sig bort. Allt detta tänkte Peter på när han låg på rygg med ögonen slutna. Han var inte säker på vad som egentligen hade hänt, det hade gått så fort. Ena stunden satt han på flygplanet och tittade ut genom fönstret och i nästa hade han varit ute i luften och fallit mot molnen långt där nedanför. Det stämde inte riktigt heller. Det kändes som om Peter var stilla och allt runtomkring honom flög uppåt och förbi honom. Molnen kom liksom svävande upp mot honom för att fånga honom. ”En sak skall du komma ihåg, Peter,” hade farfar alltid sagt, ”molnen kan aldrig skada dig.” Det var precis de orden som ekade i Peters huvud när molnen kom rusande mot honom och han hoppades innerligt att farfar hade rätt. Egentligen borde han ha passerat rakt igenom molnen och fortsatt ner mot marken. Egentligen borde molnen bara passerat som en kall, våt dimma. Sedan borde han kommit

5


ut på andra sidan och sett jorden komma rusande istället. Egentligen borde han ha slagit ihjäl sig. Men det kändes inte så. Peter kände efter en gång till. Det kändes inte alls så, faktiskt. Peter hade aldrig funderat så mycket på hur det skulle kännas att vara död, men han hade nog trott att det inte skulle göra ont. Rent logiskt så kan det bara göra ont om hjärnan och nervsystemet fungerar som det skall och vad Peter visste var hela vitsen med att vara död att saker och ting i kroppen slutade fungera helt och hållet. Det var så man visste att någon var död – kroppen hade slutat fungera. Men Peter hade definitivt ont i hela kroppen. Det kändes som om han låg på ganska kall och hård mark, ungefär som en sandstrand i mars. Av detta drog Peter två slutsatser. För det första var han inte död och för det andra hade han landat någonstans. Och han kunde inte låta bli att tänka att han hade landat på molnen, precis som i farfars historia. ”Moln är inte hårda.” tänkte Peter. ”De borde faktiskt inte ens vara mjuka.” Men om han landat på molnen så kändes de ganska hårda, oavsett om de bara var vattenånga som kondenserats av kylan på den höga höjden. Han hade en otäck känsla av att molnen bara skojade lite med honom. Att de när som helst skulle sluta vara hårda och att han skulle fortsätta falla mot marken. Och marken är som bekant definitivt väldigt hård, så den hade han ingen lust att träffa just nu. Alltså låg han helt stilla, stirrade upp i luften och försökte låta bli att tänka på vattenånga och gravitation.

6


Det är inte särskilt roligt att ligga helt stilla och stirra framför sig utan att tänka på något och så småningom började Peters panik lägga sig. Hade molnen inte bestämt sig för att uppföra sig som moln ännu kanske de skulle fortsätta vara hårda ett tag till. De kanske till och med hade glömt bort honom helt och hållet. Försiktigt rörde han lite på ett finger. Ingenting hände. Peter väntade lite till, för man kunde aldrig veta vad världen tänkte hitta på härnäst. Till slut upptäckte han att han var tvungen att andas och drog ett djupt andetag. Han hade inte ens märkt att han höll andan! Första experimentet hade gått bra, så Peter försökte se så oskyldig ut som han bara kunde och stirrade upp i himlen och tänkte på luftballonger. När han var säker på att världen tittade åt ett annat håll försökte han röra på fingrarna på båda händerna samtidigt. Ingenting hände den här gången heller och marken under fingrarna kändes definitivt ganska solid. ”Tänker du ligga så där länge till?” hördes plötsligt en röst säga. Peter ryckte till så att nästan hela han lyfte från marken och genast fick han panik för att han hade rört sig alls. Han försökte ligga helt stilla och inte andas och inte blinka och helst inte tänka heller. ”Du ser ganska fånig ut, faktiskt.” sa rösten igen. ”Bara så du vet.” Den här gången dök ett ansikte upp ovanför Peter. Det var lite runt med en ganska stor, platt näsa med en massa fräknar på. Öronen stack ut lite och håret var spretigt och blont och såg solblekt ut. Det såg ut som en pojke i Peters

7


ålder, kanske lite yngre. Han såg väldigt allvarlig ut, men de blå ögonen såg ut som om de gapskrattade. ”Och om det är så att du tänkte fortsätta ligga och vifta på fingrarna, så kan jag gå och äta lite, för jag är ganska hungrig.” fortsatte pojken. Peter var alldeles torr i munnen och hade inte kunnat säga något även om han hade vågat. Pojken tittade på honom en liten stund till och sedan ryckte han på axlarna och sa: ”Jag sitter där borta om du skulle ändra dig.” Sedan försvann han. Peter försökte se sig omkring utan att röra på huvudet, men det var ganska svårt. Det enda han såg i ögonvrån var vitt. Allting omkring honom verkade vara vitt. Blå himmel ovanför och runtomkring var allting bara vitt. Men pojken som pratat med honom verkade ju vara riktig och inte ett moln. Och han kunde helt uppenbarligen vandra omkring lite som han ville. Det kanske var ganska säkert ändå. Peter satte sig upp på armbågarna och såg sig om. Runt omkring honom var allting vitt och luddigt. Precis som moln brukar se ut. En bit bort satt pojken på en bit moln och mumsade på något. Han tittade intresserat på Peter, som om Peter var någon sorts cirkusdjur som skulle göra ett fint trick. Peter satte sig irriterat upp. Marken var fortfarande hård. Den såg fortfarande ut som moln, men den var i alla fall hård. Peter kunde inte förstå vad det var som pågick, men det verkade fungera i alla fall.

8


Försiktigt ställde han sig upp och tog några steg för att känna sig för. Marken var fortfarande hård och det kändes inte som om han skulle sjunka igenom den. Pojken viftade uppmuntrande med ögonbrynen, men sa ingenting. Han var klädd i någon form av stor skjorta som verkade vara gjord av ett lakan. Skjortan var hopknuten i midjan med ett rep, som verkade fungera som skärp för de grova byxorna också. Både skjorta och byxor var lite gråbruna till färgen. Förutom där de var gröna av gräsfläckar. Peter undrade lite över var gräsfläckarna kom ifrån. Allt han såg var moln. Det såg faktiskt ut som ett landskap, med kullar och dalar. Alldeles bredvid honom fanns flera små kullar liknande den som pojken satt på. ”Du ser fortfarande väldigt skeptisk ut.” sa pojken och tog en ny tugga av något som Peter mest tyckte såg ut som en bit moln. ”Jag är väldigt skeptisk.” svarade Peter och såg sig misstänkt omkring. ”Jag heter Jacob.” sa pojken. ”Vill du ha lite att äta?” fortsatte han och höll fram biten av moln. Peter tittade noga på det Jacob hade i handen, men det såg fortfarande ut som moln. ”Vad är det du äter?” frågade han. Jacob tittade förvånat på honom. ”Bröd, ser du väl.” sa han ”Det ser mer ut som moln tycker jag.” sa Peter och såg sig omkring i det vita landskapet igen. ”Det är moln.” svarade Jacob. ”Och det är bröd. Man skulle kunna säga att det är moln som är bröd, faktiskt.”

9


Peter tittade tvivlande på honom. ”Moln som är bröd?” sa han. ”Och jag antar att du sitter på en bit moln som är en sten?” ”Stämmer bra.” sa Jacob och tog en tugga av sitt brödmoln till. ”Och jag antar att det här också är ett stenmoln?” frågade Peter och sparkade till den närmsta lilla molnkullen. Den kändes inte som en sten. Den var alldeles mjuk och flyttade på sig när Peter sparkade på den. ”Nej.” sa Jacob. ”Det där var ett av mina får. Vill du vara snäll att sluta sparka på dem, det är jag som får skulden om de blir skadade.” Peter tittade på kullen han sparkat på. Den rörde sig bort från honom ganska fort och om han tittade riktigt noga såg det faktiskt ut lite som ett får. Han tog sig ännu en titt omkring och flera av de andra små kullarna såg också ut som får. Som betande får. Han gick fram till en av dem. ”Ingen sparkande!” sa Jacob förskräckt, men Peter lyssnade inte på honom utan sträckte bara ut handen och kände på fårmolnet. Det kändes ungefär som att dra handen genom håret på någon med krulligt hår som inte hade duschat i hela sitt liv. Det var strävt, kladdigt och faktiskt ganska äckligt. Peter hade aldrig klappat ett får, men om man tänkte efter så kändes det nog som ett får skall kännas. Försiktigt gick han fram till en annan molnformation som nästan såg ut som ett träd och kände på den. Det kändes som ett träd. Han kunde känna den grova barken under sina händer och det var definitivt hårt som trä. Det nästan luktade som ett träd. ”Ett träd.” mumlade han.

10


”Mycket bra.” sa Jacob och klappade händerna. ”Om du kommer hit kan du få gissa på fler saker.” Men Peter ställde sig bara och slöt ögonen. Han kunde höra saker nu. Förutom Jacobs pladder hörde han fåren beta, han hörde vinden i trädet, en bäck som porlade och fågelsång. Han kunde se hela landskapet framför sig i huvudet. Gröna ängar med får som betade, en bäck, ett träd och Jacob sittandes på en sten med en bit bröd i handen. Försiktigt öppnade han ögonen och såg sig omkring. Allting var förändrat. Bilden han hade i huvudet fanns kvar i verkligheten när han öppnade ögonen. Där fanns fåren, bäcken, trädet och Jacob på sin sten. Förundrad såg sig Peter omkring. Alldeles nyss fanns där bara moln och nu var det ett helt landskap. Gräset var grönt, stenen var grå, fåren såg ut som får och ett av dem tittade förebrående på honom. Det kanske var det fåret han hade sparkat. ”Tror du mig nu?” sa Jacob och hoppade ner från sin sten. Peter svarade inte. Han stod bara och blinkade storögt på allt runtomkring honom. ”Jag tolkar det som ett ja.” fortsatte Jacob. ”Då försöker vi igen. Hej, jag heter Jacob.” sa han och räckte fram handen. ”Peter.” sa Peter och skakade Jacobs hand. ”Trevligt att råkas.” sa Jacob. ”Jag såg dig komma fallande från himlen. Har du ont någonstans?” Peter kände efter. Han hade alldeles glömt bort att han hade ont och nu när han kände efter så var det inte så farligt längre. ”Faktiskt inte.” sa han och sträckte lite på sig.

11


Jacob synade honom upp och ned i stum beundran. Peter hade på sig en t-shirt från Nasa, ett par blåjeans och sina gympaskor. Lyckligtvis var det ganska varmt där de stod i solen, så han frös inte. ”Var är vi någonstans?” frågade han Jacob. Jacob kisade mot honom en stund. ”Kom.” sa han. ”Jag har lite bröd och fårkött som vi kan äta, så kan vi prata om saken i lugn och ro.” Jacob slog sig ner på stenen där han suttit förut och började rota i en stor ryggsäck som stod där. Peter satte sig på marken med ryggen mot trädet och tittade ut över sänkan där fåren fortsatte att beta. Allt verkade så verkligt, men det kunde det väl ändå inte vara. ”Just nu befinner vi oss i provinsen Menna, inte långt från byn Olemea.” sa Jacob. Han hade plockat fram några bitar bröd och lite torkat kött ur sin ryggsäck och lagt det på en liten duk mellan dem tillsammans med någon sorts skinn fyllt med vätska. Peter tittade fundersamt på skinnet och Jacob sa ”Det är bara vatten. Min farbror säger att starkare saker är för att göra rent knivar och lindra tandvärk. Och för idioter, men jag tror det sista mest är för att reta farfar. Hugg in!” Jacob tog en brödbit och en bit kött och räckte det till Peter. Peter var egentligen inte särskilt hungrig, men det kändes som om det vore bra att inte stöta sig med den enda människa han sett när han inte hade en aning om var han befann sig. ”Tack.” mumlade han och tog emot maten från Jacob. Brödet smakade mest sågspån och köttet var så segt att Peter undrade om tänderna skulle sitta kvar, men han åt i alla fall.

12


De satt en stund och åt under tystnad. Båda pojkarna försökte smygtitta på den andre utan att det syntes och båda misslyckades totalt. Plötsligt hördes ett gnäggande ljud och en liten häst kom galloperande över kullens krön och fram till Jacob. Det såg i alla fall ut som en häst, fast den vara bara stor som en större hund och pälsen var nästan rutig i rödbrunt och gult. Peter kliade sig i ögonen och tittade en extra gång, men hästen hade faktiskt rutig päls. Inte lika tydligt som ett schackbräde, men ändå definitivt rutig. Hästen hälsade först på Jacob och sedan kom den fram och nosade intresserat på Peter. ”Vad är det… där?” sa Peter och drog undan handen när hästen nafsade lite i hans fingrar. ”Det här är Pyrgos, min valljelk.” sa Jacob självklart. ”Var inte orolig, han bara hälsar.” Peter höll fram handen igen och Pyrgos slickade vänligt på den. ”Har du aldrig sett en jelk förut?” frågade Jacob. ”Nej.” svarade Peter och torkade handen på byxorna. ”På Jorden brukar vi använda vallhundar. Och hästar brukar vara mycket större.” ”Men det är ju ingen häst.” skrattade Jacob. ”Det är en jelk. De är mycket mer praktiska att ha som valldjur eftersom de äter gräs. Då slipper man ha med sig mat till en hund.” Peter var tvungen att hålla med om att det lät ganska logiskt, även om djuret verkade väldigt underligt. Som en liten, rutig häst som trodde att den var en hund ungefär. Hur som helst var den ganska rolig att leka med.

13


”Det börjar bli sent.” sa Jacob efter en stund. ”Det är kanske lika bra att vi sover här i natt och fortsätter i morgon.” ”Sent?” sa Peter förvånat. Solen sken fortfarande och det såg inte ut som det tänkte bli mörkt särskilt snart. ”Men det är ju fortfarande ljust.” ”Det spelar väl ingen roll hur ljust det är?” svarade Jacob lika förvånat. ”Jag har bara en filt, men du ser ut att behöva den mer än jag, så du kan få låna den.” ”Tack.” mumlade Peter och tog emot filten som Jacob räckte fram. ”Skall vi bara lägga oss här?” ”Visst.” svarade Jacob och lade sig tillrätta nedanför stenen med ryggsäcken som huvudkudde. ”Det här blir jättebra. Fåren kommer inte gå så långt från bäcken så det blir lätt att samla ihop dem i morgon.” Peter tittade sig omkring där han satt under trädet. Fåren vimlade omkring och verkade mycket riktigt inte vara på väg någonstans. Jacob hade redan slutit ögonen där han låg. Peter hade tusen frågor, men det verkade som om Jacob var en sådan där otrevlig människa som somnar så fort han lägger sig ned för han hade redan börjat snarka lite lätt. Det fanns inte mycket annat att göra för Peter än att lägga sig tillrätta och sova han också. Det var lättare sagt än gjort. Marken verkade helt full av rötter och stenar och när han väl hittat ett ställe som var hyfsat bekvämt så var det ju fortfarande alldeles ljust ute. Han kände sig ganska fånig där han låg och vred sig och försökte somna mitt på ljusa dagen. Runt omkring honom hörde underliga ljud från djur och fåglar som han inte kände igen. Han blundade och försökte låta blir att tänka på någonting.

14


Han hade lika gärna kunnat försöka gå på vattnet som att somna. Och det var ju precis det han höll på med. Han låg på ett moln. Tusentals meter upp i luften låg han på ett moln under en filt som också var ett moln och lyssnade på moln som såg ut som får. Och moln som såg ut som en liten rutig häst. Peter satte sig upp och såg sig omkring igen. Landskapet var kvar precis som förut. Fåren betade i godan ro och Pyrgos kom fram och nosade på honom där han satt. Innerst inne visste Peter att det var omöjligt, men det var precis som farfar hade berättat. Det fanns en hel värld på ovansidan av molnen och han satt mitt i den. Han la sig ner igen och tittade upp mot den klarblå himlen. Runt omkring honom hördes en massa ljud som om det varit vilken sommardag som helst på vilken äng som helst. Pyrgos slutade puffa på honom och galloperade iväg någonstans, kanske för att jaga ett får som gått iväg. I huvudet spelade Peter upp det som hade hänt om och om igen. Det kändes som en dröm. Kanske skulle han vakna på planet alldeles snart och upptäcka att alltihop bara hade varit just en väldigt underlig dröm. Så var det säkert. Allting var en dröm och om han bara somnade här så skulle han snart vakna igen och allt skulle vara bra. Han la sig tillrätta så gott det gick och slöt ögonen. Egentligen var han faktiskt ganska trött nu när spänningen släppte och snart sov han gott under sin filt.

15


9789174634082  

1 genomfönstretmotdenblåhimlendärute.Allförändring ärsvårochiblandgördetont,mendetärhögtidnu… 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you