Issuu on Google+

L책sta lusthus


Pontus Wikner

Lร…STA LUSTHUS

Hoi Fรถrlag


Tidigare utgivet av Pontus Wikner: Löparen (Gassy förlag, 2010) Läs mer om Pontus Wikner: www.pontuswikner.hoi.se

Copyright © 2011 Pontus Wikner Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se

Omslag: Viktor Kvant/Brun Media Tryckt hos: ScandBook AB, Falun ISBN: 978-91-86775-04-9


Till Charlotte som gjorde det möjligt för mig att skriva den här boken. Och tack Marianne, min redaktör, för ditt stöd och ditt tålamod.


KAPITEL 1 Om han bara hade anat vad som skulle komma. Om han bara kunde backa tiden några månader. Om han för ett kort ögonblick hade förstått att i morgon inte fanns. Om han hade fått en enda möjlighet att vända tillbaka. En enda chans att tala om hur han kände och hur mycket han älskade sin familj. Sin fru och sina barn. Om han bara hade fått en möjlighet att göra allt annorlunda. Tanken att bara de starka överlever hade han för länge sedan övergivit. Det fanns för många om … men inga alternativ. Den stora Audin gled snabbt fram över asfalten. Som ett jagat byte, spänt sökande efter rovdjur i varje del av synfältet. Hans namn stod överst på listan och han hade inte levererat enligt avtal. På mindre än ett år hade livet förändrats från framgångsrik företagsledare till dödsdömd. Ingen ordnad domstolsprocess hade utdömt något straff under vanliga rättsliga former. Han var dömd utan rätt till försvarare eller möjlighet att själv närvara. Ingen offentlighet. En anonym domstol, okänd för alla, även för de som dömdes. Ingen kände till dess existens, eller var och hur den var uppbyggd. Straffskalan innehöll bara en nivå – döden. Det krävdes varken uppsåt eller vårdslöshet och det fanns absolut inga förmildrande omständigheter. 7


Ingen lång väntan i någon dödscell. Livet togs snabbt, brutalt och utan förvarning. Möjlighet till överklagan saknades. Oavsett om han just nu kände blodet pumpa runt i kroppen var han redan död, livsdöd. För honom var ett liv utan pengar liktydigt med döden. Valen som återstod var att leva men dela med sig av sin förmögenhet, eller behålla den och dö. Eller rättare sagt, det hade varit alternativet fram till för tre dagar sedan. Han hade gått över sista betalningsdag och var övertygad om att någon betalningspåminnelse aldrig skulle skickas. Det han fruktade skulle komma var nu långt mycket närmare än han kunde ana. Det gick fort fram genom det franska landskapet. Han passerade små och stora vingårdar där man jobbade som bäst för att förbereda sig för vintern. Han beslutade sig för att ringa Sven Daghammar. Numret fanns inlagt och han behövde bara säga ”Sven” för att telefonen skulle ringa det valda numret. Ett par signaler gick fram innan han fick svar. Sven befann sig på sin gård i Björklinge utanför Uppsala. ”Hej, Gustav Ling här.” En ändlös sekund av tystnad kändes som en evighet, och Gustav antog att det berodde på att Sven alltför väl förstod samtalets budskap. Det fanns ingen anledning att ringa upp under helgen om det inte gällde något allvarligt. ”Hej Gustav, hur är det?” ”Jag är nere i Frankrike. En snabb weekendtripp till några bekanta.” ”Du ringer inte för att önska trevlig helg, antar jag?” 8


”Jag hade hoppats att det skulle vara så, men läget är att jag inte fick ihop leveransen till den tjugofemte. Jag levererade in det som fanns på samlingskontot och lade till fem miljoner av egna medel. Mer kunde jag inte få loss så snabbt.” ”Hur mycket fattades?” Rösten lät både frågande och dömande på samma gång. ”Arton miljoner. Det fanns ingen möjlighet för mig att täcka upp så mycket med så kort varsel.” En kort tystnad, som om båda bekräftade för varandra den ohyggliga verklighet detta betydde. ”Du står överst på listan”, fortsatte Sven. Han påmindes obarmhärtigt om det faktum, att när Gustav inte längre fanns var det han, den kände bankchefen Sven Daghammar, som automatiskt tog över första platsen och skulle därmed stå under samma press som Gustav nu gjorde. Gustav visste alltför väl vilka regler som gällde om fullgörande av betalning inte skedde i tid, och andades in djupt för att svara. I samma sekund rullade den stora hjullastaren försedd med ett enormt plogblad ut framför honom. Han hade inte en chans, och hann inte ens flytta foten till bromspedalen, innan bilen klövs på mitten. Bensinen som rann ur den spräckta tanken antändes ögonblickligen. Bilen förvandlades på en mikrosekund till ett brinnande stålskelett. Det brann med en ohygglig hetta. Det var som om den svarta asfalten grät över vad den såg, och som om mörka tårar trängde ur den hårda vägbanan i ett försök att släcka elden. Det hade ingen verkan … Gustav fanns inte mer och på 9


den plats där vägbeläggningens tårar sakta hade rört sig för att sedan stilla försvinna, skulle det om någon dag ligga blombuketter och hälsningar. Sven hörde smällen i telefonen och ropade Gustavs namn, utan att få svar. Telefonen föll ur hans hand. Sven började frysa så att han skakade i hela kroppen. Vad var det som hade inträffat? Hade det något samband med den uteblivna betalningen? Stod han först på listan nu? Sven reste sig och gick bort till barskåpet. Han hällde upp en stor whisky och ställde sig vid fönstret och tittade ut över åkrarna. Så här på hösten kunde han se längre än på sommaren, eftersom alla lövträd började bli kala och stod till synes övergivna. Han såg samhället som låg någon kilometer från herrgården. För snart tjugofem år sedan hade han valt att bosätta sig just här. Det hade blivit hans borg och hans tecken på framgång och rikedom. En egen herrgård. Han kunde mycket väl tänka sig att bo i en finare våning, men för att tillhöra den riktiga eliten behövde man även äga en pampig gård, omgärdad av några hundra hektar mark. Med de nuvarande skattereglerna var det rena vinsten. En vanlig villa fick man skatta för, men jordbruksfastigheter gick under andra regler, och förutom skattefriheten gick allt dessutom att dra av mot verksamheten. Allt från toapapper, byggmaterial och marschaller till inköp för fester. Klockan var nästan nio på morgonen. Ljudet han hade hört i telefonen gick inte att ta miste på. Gustav Ling hade krockat med sin bil, men hur allvarligt det var visste han 10


inte än. Nästa inbetalning var den tjugofemte. Oavsett vad som hade hänt Gustav, låg ansvaret nu på Sven att leverera in den begärda summan, plus arton miljoner som saknades från den senaste betalningen. Han vankade av och an i rummet och gick till slut fram till skrivbordet och satte sig. Han drog ut den högra skrivbordslådan och tog fram listan. Han förstod inte riktigt vad som hade inträffat den sista halvtimmen. Han visste vad som kunde hända, eller i alla fall vad de hotades av om de inte presterade, men aldrig att han kunde tänka sig att … nej, det fick inte vara sant. Det var fullständigt obegripligt och helt ohanterligt. Han skakade när han försökte läsa listan. På något vis hade han svårt att fästa blicken på texten. Det var sex namn. Sex namn som han kände till. Hur många fler som fanns i helvetets rastgård visste han inte. Gustav stod först, eller längst till vänster, beroende på hur man nu ville se det. Alla sex tillhörde den första gruppen. Det fanns ingen status i att ligga högt i den här samlingen. Det var som att befinna sig långt fram i dödens väntsal. Ingen visste hur många grupper det fanns eller hur de var organiserade, alla kände bara till sin egen nivå och att det fanns en nivå under den egna. Kontakten skedde enbart via anonyma sms. När någon i det övre ledet försvann, flyttades den person som stod längst till vänster i undre ledet upp till nivån ovanför. Det påtvingade medlemskapet innebar inkörsporten till deras helvete på jorden. 11


Hur rekrytering och uttagning gick till visste ingen. Det var först nu som en person längst upp hade försvunnit, och det visste bara den översta gruppen. De enda som hade fullständig kontroll över vilka som försvann ut eller skulle matas in, var de som styrde och skapade skräck. Sven fyllde på whiskyglaset och tittade på listan igen. Gruppen på sex personer hade träffats flera gånger tidigare. Några av dem hade affärsmässiga relationer, men under sista tiden hade alla möten handlat om helvetet de hade hamnat i. De kunde förstå att just de hade blivit utvalda. Alla hade lik i lasten. Det fanns en mycket klar anledning till att just de hade blivit uttagna. I princip hade någon kunnat ta var och en av dem enskilt, och genom utpressning fått dem att lämna ifrån sig ett antal miljoner. Det som skedde nu hade de aldrig kunnat föreställa sig. Deras förmögenhet var hotad, deras liv prissatt och en avbetalningsplan sjösatt. Sven visste inte vad som hade hänt Gustav. Var han i livet eller bara skadad? Informationen Gustav hade gett honom, att det fanns en stor brist i den senaste leveransen som hade skett enligt betalningsplanen, fick Sven att tro det värsta. Att Gustav var död. I och för sig innebar det att Gustavs familj kunde behålla den förmögenhet som fanns kvar, såvida ingen gick på även hans arvingar. Men de hållhakar som fanns på Gustav kunde knappast användas mot hans fru och barn. Tanken hade slagit Sven att han skulle fejka sin egen död och på så vis ta sig ur gruppen och slippa hoten. Svårigheten 12


var bara att han i så fall antingen måste försvinna för gott, och då även få sin familj att tro att han var död, eller gå under jorden med familjens vetskap. Den senare varianten verkade ogenomförbar, eftersom han då skulle bli tvungen att berätta om de delar av sitt liv som han så noga hade undanhållit. Han tog upp listan igen och tittade på namnen. Det var fyra stycken kvar förutom han själv. Han undrade när och hur en ny person skulle presentera sig. Ett möte måste ordnas omgående för att se hur de skulle agera. Sven började med att ringa upp Göran Pross, bankdirektör även han. Göran var bara femtiofyra år och hade deklarerat att han tänkte gå i pension när han fyllde femtiofem. För Göran var det inget problem, eftersom han hade ett guldkantat avtal med banken som gav honom i stort sett full lön fram tills han fyllde sextio, och därefter en riktigt fet pension livet ut. Göran hade berättat att han tänkte resa jorden runt, eventuellt i segelbåt. Tre signaler gick fram innan Göran svarade. ”Hej Göran, jag ringer av en väldigt speciell anledning. Gustav kunde inte leverera allt, det fanns en brist på arton mille.” Det blev en lång tystnad, ackompanjerad av tung andhämtning. ”Vad är Gustavs kommentar?” Göran Pross hörde hur obarmhärtig och ansträngd hans röst lät, och fick en plötslig dunkande känsla i huvudet. ”Jag tror att något allvarligt kan ha hänt Gustav. I värsta fall är han död.” 13


”Död! Det var snabba puckar. Hur vet du det här? Vem har underrättat dig?” ”Gustav ringde mig från Frankrike, och mitt i samtalet lät det som om hela hans bil sprängdes i luften.” ”Sprängde de bilen i luften?” ”Det vet jag inte, han kanske bara krockade, men efter det har allt varit tyst från hans sida.” ”Vad händer nu?” ”Vi måste ses, hela gruppen. Se till att du är anträffbar.” Sven Daghammar återgick till sina listor och funderingar. Han ringde flera samtal innan han gick ut i garaget och tog fram två lådor av brun byggplywood. Återigen plockade han ut allt och stämde av innehållet, innan han omsorgsfullt stuvade tillbaka alla föremål i lådorna och ställde undan dem. Garaget var stort och välordnat. Det var bara han som brukade vara här inne, så risken att lådorna skulle upptäckas var liten. Han behövde inte ens låsa dem. Det hela ingick i hans reserv, eller räddningsplan. Han levde på minerad mark och varje dag hade varit som en dag vid fronten. Med tanke på det Gustav hade meddelat fanns ingen återvändo. Han stod mitt i skiten och allt måste stämma i detalj. Han gick igenom allt ytterligare en gång. Han fick inte missa någon enda liten del. Det handlade om liv eller död. Hans eget liv.

14


KAPITEL 2 Hon kände mobilen vibrera på magen och plockade snabbt upp den för att se meddelandet. ”Jag väntar på parkeringen skynda dig.” Först blev hon alldeles svag i hela kroppen. Hon hade hoppats att hon trots allt skulle slippa. Skulle hon strunta i sms:et? Nej, det vågade hon ändå inte. Försiktigt smög hon ur sovsäcken och drog tyst på sig mjukisbyxorna. Hennes lagkompisar fick inte vakna. En tunn träningsjacka över axlarna, sedan tog hon sig smygande ut ur omklädningsrummet där de sov. Det knäppte lite lätt i dörren och hon tryckte med kroppen mot den för att stänga riktigt ljudlöst. Hon gick vidare längs korridoren bort mot trappan. Det låg flera omklädningsrum på båda sidor. I varje ände fanns en trappa som ledde upp till entréplanet, där tre innebandyplaner med tillhörande läktare och en kafeteria fanns. Hon kom fram till trappan och tog sig upp till entrédörren. Mobilen vibrerade igen. ”Måste jag hämta dig eller?” Hon tryckte upp den tunga glasdörren som utgjorde entré till Allianshallen i Uppsala. Den råkalla höstluften fick henne att fundera på att återvända till sovsäcken, men hon ändrade sig snabbt. Hon vågade inte riskera något. Ett lätt illamående trängde sig på när hon gick på gångbanan som löpte efter den stora huskroppen. En stor postlastbil körde på vägen femtio meter längre bort. Postens sorteringslokal 15


låg i samma byggnad som sporthallen, och tidigare hade hela fastigheten tillhört Almqvist & Wiksells tryckerier. Hon kände igen den svarta Volvo V70 som stod på parkeringen. Den stod längst bort i mörkret och hon undrade varför han inte hade parkerat närmare. Hon gick snabbt fram, öppnade den främre passagerardörren och klev in. ”Hej”, sa han och gav henne en lätt puss på kinden. ”Varför kunde jag inte få vara i fred den här helgen?” ”Jag längtade, hur har ni det på lägret?” ”Bra! Jag måste sova. Det kan komma någon och se att jag är borta.” Hon var trött, irriterad och förstod inte varför han kom, eller kanske förstod hon, men sköt det åt sidan. ”Lugn, gumman”, sa han samtidigt som han med ena handen drog ner sin gylf och började gräva med handen. Den andra handen hamnade bakom hennes nacke. Hon kände hur han började pressa ner hennes huvud och såg redan vad som hade kommit fram ur byxorna. Nej, tänkte hon, samtidigt som hon slet upp bildörren och ålade sig ur hans grepp. ”Jag vill inte mer, lämna mig i fred!” skrek hon när hon kastade sig ur bilen. ”Stanna! För helvete, Sabine!” Han kom snabbt ur bilen och sprang efter henne. Hon tog inte samma väg tillbaka över parkeringen och bort mot entrén, utan sprang till höger ut på den väg som löpte mellan olika parkeringsytor. Hon ville inte riskera att väcka sina kompisar genom att springa in i sporthallen igen. Om hon bara kunde skaka honom av sig så skulle han ge upp och åka 16


därifrån, sedan kunde hon gå tillbaka och sova. Hon sprang förbi den södra fasaden där en nedsläckt lastbil stod uppbackad mot en lastport. Det var svårt att se i skenet från det svaga ljus som fanns på platsen. Hon vågade inte se sig om, utan tänkte att hon skulle fortsätta tills hon hade försäkrat sig om att han inte kom efter. Om hon sprang så fort hon kunde ett helt varv runt huset och sedan tillbaka till entrén, var hon säker på att han inte skulle orka mer än kanske halvvägs. Det blev lite mörkare och svårare att springa när hon kom till baksidan av huset. Här låg en friskola i lokalerna och här hade hon gått många gånger när de hade uppladdning inför matcher. De brukade alltid ta ett varv runt huset och sedan stanna för att få laguttagningen presenterad av tränaren. Det var en stor gammal industrilokal, så det tog en stund att komma runt. Hon drog av på takten och vände sig om för att se om han fortfarande var efter henne. Pulsen jagade sönder hennes tankar. Huvudet dunkade som ett expresslok och kändes som om det höll på att sprängas. Hon såg ingen och hon hörde inga steg. Det var betydligt mörkare här på baksidan och flera av de lampor som fanns var trasiga. Hon stelnade till när en vindpust kastade ner en gren från ett träd. Hon gick närmare husfasaden och satte sig ner ett tag för att lugna sig. Ibland lät det som om någon kom. Hon tyckte sig höra steg. Det var säkert han som kom efter henne. Sakta reste hon sig upp och började springa vidare. Hon kom fram till hörnet på den östra fasaden och rundade hörnet. Smällen briserade som en bomb när handen träffade rakt över hennes vänstra tinning. Allt svartnade när hon tappade 17


balansen och föll med huvudet rakt på en sten. Innan kroppen tog mark vred den sig och hon hamnade på rygg. Medvetslös av slaget uppfattade hon inte den hårda kontakten med marken. Kroppen ryckte till något innan den lade sig till ro och pulsen stannade. Han hade använt sina sista krafter för att hinna runt huset i motsatt riktning och hade precis kommit fram till hörnet när han hörde henne komma. Nu stod han och såg henne ligga där i halvmörkret. Han skakade i hela kroppen och han andades snabbt och tungt. Han drog igen gylfen och tittade sig omkring. Svarta träd blev plötsligt hotfulla varelser. Han kände sig övervakad. Var det någon som såg honom? Stående på knä sökte hans händer över henne för att hitta livstecken. Det var helt svart och stilla. Det hela hade kanske inte hänt. Han hade inte hört något skrik eller något annat ljud. Det var säkert bara en dröm, en ond jävla dröm. Han backade tillbaka in mot husfasaden där det var lite mörkare, men såg fortfarande platsen där hon låg. Hela stället kändes mer hotfullt, som om någon iakttog honom. Han såg sig omkring och försökte lyssna. Huvudet dunkade fortfarande, och det försvårade hans möjlighet att höra ordentligt. Han förstod inte riktigt vad som hade hänt, eller om det hade hänt, men tänkte att han snabbt måste ta sig därifrån. Han snubblade till och märkte inte svetten som trängde ut. Det blev en rask promenad tillbaka till bilen. Blicken svepte över området när han kom till parkeringen. Fukt och lera hade förvandlat hans kläder. Snabbt in i bilen. Men han startade inte motorn direkt. Tanken på att snabbt lämna platsen 18


försvann sakta ur hans hjärna. Han måste ta med sig kroppen, allt annat var vansinne. I samma ögonblick som han bestämde sig för att starta bilen kom en av postens gula lastbilar. Han vilade på startnyckeln och väntade en halv minut innan han drog igång motorn och backade ut. Han korsade den mörka parkeringen och svängde ut mot postens brevlådor där man kunde lämna sina försändelser senare än på andra ställen. Vid brevlådorna åkte han vidare mot infarten till postens område. Området var inhägnat av ett nätstängsel som han följde och kom sedan ut på en liten väg som ledde mot den plats där Sabine låg. Han ryckte till när ljuset från bilens strålkastare mötte kroppen. Snabbt körde han fram och stängde av motorn. Han mådde lätt illa när han sakta lyfte upp Sabine och placerade henne i bilens bagageutrymme. Han tog samma väg tillbaka och körde i riktning mot Ikeas byggnad som han såg långt borta. Han funderade på vilket vägval som var det bästa, gamla E4:an eller den nya som också var motorväg. Valet föll på motorvägen, och väl där var han noga med att inte köra fortare än gällande hastighet. Det han minst av allt ville just nu var att bli stoppad av någon nattpatrull från polisen. Det var få bilar, han såg inte en enda efter att han hade svängt av motorvägen mot Björklinge. Det uppskattade han. Upptäcktsrisken ökade med varje individ som såg att han var ute och åkte. Han körde igenom hela Björklinge, men inte en kilometer fortare än femtio. Någon kilometer senare svängde han av gamla E4, körde vägen mot bilskroten, och vid mobilmasten som stod där med sin röda lampa i toppen svängde han vänster, och sedan nästan direkt vänster igen. Han stannade framför 19


en vägbom som förhindrade bilar att köra in på det nedlagda grustaget. Där stängde han snabbt av motorn och klev ur bilen. Han stod helt stilla och lyssnade. Det fanns ett fritidshus i närheten, men det stod nästan jämt tomt. Han hade aldrig sett någon där. När han hade försäkrat sig om att det var tyst, och således säkert, öppnade han bagageluckan. Han tittade på Sabine där hon låg ihopkrupen. En sista gång sökte han efter livstecken och letade igenom hennes fickor. Han blev besviken när han inte hittade det han sökte, men lyfte snabbt upp kroppen och gick ett tiotal meter förbi vägbommen och in i skogen. Han lade försiktigt ner henne på den fuktiga mossan under en gran och vände sedan tillbaka till bilen för att köra den korta vägen hem till bostaden.

20


9789186775049