9789113040813

DOK NYTT 09.09

11-09-12

11.56

Sida 1

Helena Thorfinn Innan floden tar oss

Helena Thorfinn

Innan floden tar oss

TITEL THORFINN

12-01-27

10.49

Sida 2

Helena Thorfinn

Innan floden tar oss

978-91-1-304081-3 © Helena Thorfinn 2012 Norstedts, Stockholm Dikten på sid 7 © Tage Danielsson – förmedlat genom ALIS. Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 isbn

1

B

arnvagnens små, övereffektiva hjul snurrade i luften när Janne vinklade vagnen för att åka nerför rulltrapporna från SkyCitys övre restaurang. Teo sparkade med benen och tjoade förtjust. För hundrade gången denna förmiddag tänkte Janne att han hade gjort en allvarlig felberäkning. Att resa i mer än ett dygn med två småbarn alldeles själv hade verkat helt realistiskt i maj, när biljetterna beställdes av Utrikesdepartementet. Han hade till och med sett fram emot det, och haft en vag uppfattning om att han skulle läsa böcker och lägga pussel med barnen under resan. Att det skulle finnas en massa att göra på flygplatsen i Bangkok när de väntade på att byta plan. Väntetiden i Bangkok, ja. Men den var nio timmar. Elva timmars resa plus nio plus tre – hur hade han tänkt? Och hur hade Sofia tänkt? ”Jag åker före och ser till så att huset är beboeligt, det kan vara bra att någon av oss finns på plats några dagar innan allt drar igång”, hade hon resonerat. Han hade tyckt att det lät vettigt.

I den senaste veckans mejl hade hon skrivit att huset var ”helt fantastiskt”, ”ett palats, fast lite kalt, kanske”, och beskrivit en trädgård full av doftande blommor, fruktträd och palmer samt en kock som kunde laga lasagne och svenska köttbullar. ”Du kommer att älska huset!” hade hon skrivit så sent som igår. ”Ditt arbetsrum har ett mangoträd utanför fönstret. Vi har en gigantisk veranda med bambumöbler.”

Janne kramade Noellas svettiga lilla hand och hjälpte henne av rulltrappan samtidigt som han trixade av vagnen med Teo. Än så länge var allt under kontroll, barnen mätta och nöjda. Blöjor bytta och hand­ bagaget laddat med kex, våtservetter, Nintendo, pekböcker, nappflaskor och gosedjur. Men å andra sidan hade det bara gått fyrtio minuter av den tjugotre timmar långa resan.

9

Nere i utrikeshallen scannade Janne snabbt av alla hörn och platser.

Ingenting barnvänligt. Han behövde ett ställe att vara på i ungefär en timme innan planet skulle gå. Var de på Luftfartsverket så idiotiska att de inte ställde i ordning en lekhörna med plastrutschbanor och små hus, så fick de väl skylla sig själva. Han styrde vagnen mot en inomhusplantering med yuccapalmer och placerade Teo mot denna.

Tvååringen fann sig snabbt och började lasta kiselstenar från krukorna på en liten lastbil som han sedan körde runt på golvet. Sexåriga Noella satte sig bredvid med en barbiedocka.

De senaste månaderna hade varit de mest intensiva han varit med om i sitt fyrtioåriga liv. Vardagen hade känts som en rad nödlösningar som staplats på varandra. Det bara måste gå. Sedan beslutet kom från SwedeAid i mars att Sofia hade fått tjänsten hade allt gått i ett. Tack och lov var det Sofia som hade varit mammaledig under våren och dragit det tyngsta lasset. Hon hade flyttat utomlands förr och hade med van hand beställt container, hyrt ut lägenheten, sagt upp telefon­ abonnemang och satt sprätt på utresebidraget. Pengarna hade gått åt, och i början av juni hade deras container varit fylld med allt en barnfamilj kunde tänkas behöva under tre år. Förutom möbler, som staten skulle tillhandahålla. Men allt annat: kläder, leksaker, cyklar, hjälmar, studsmatta, sängkläder, lingonburkar, tjugo påsar bilar, svenskt julpyssel, Änglamarks tvättmedel och en nyinköpt dator. Hela deras bohag och liv.

Det hade plötsligt sett så futtigt ut, hade Janne tänkt. Var det där hans liv? Deras samlade behov och erfarenheter i några lådor? Bara ett litet hörn av den gigantiska containern hade varit fyllt med deras saker när den förseglades, och han undrade vad det var för fel med just deras packning. Eller liv. Hur hade andra utresande familjer lyckats fylla trettio kubik? Hade de glömt något väsentligt? Han hade försökt ventilera frågan med Sofia, men hon hade bara suckat och himlat med ögonen. ”Söta Janne, är inte det en riktig icke-fråga? Finns det inte tillräckligt att oroa sig för utan att du måste dra upp vad andra familjer kanske har packat eller inte? Borde inte frågan vara vad just vi behöver? Kan du inte istället skriva till kommunen och se till att Teo behåller sin plats i dagiskön?”

10

Kvällen innan containern skulle gå hade Sofia fått ett samtal från en kvinna vars man arbetade för Ericsson i Dhaka. Hon hade frågat om hennes mamma kunde komma förbi med några flaskor balsamvinäger, ”jag klarar mig inte utan det”, och Sofia hade varit full av förståelse och tagit emot lådor med både olivolja och balsamvinäger. Bästa sorten. ”Man får fixeringar vid viss mat när man är ute, det kommer du också att få”, hade hon förklarat för Janne. ”Du kommer till exempel att behöva skaffa kurirer för ditt snus när det tar slut fram i oktober.”

Janne log vid minnet och tänkte med värme på Sofia, alltmedan han försökte rädda deras intensive son från att sätta alltför många kiselstenar i halsen. Hans vackra getkvinna – egensinnig som en get, klok som en get. Hon var hans vinstlott och sol, allt han någonsin drömt om under åren som vilsen singel.

De hade träffats i mogen ålder, kändes det som, även om det i själva verket statistiskt sett var just då folk träffades i storstaden. Mellan trettio och trettiofem. En gammal kompis som jobbade på Dagens Nyheter hade bjudit med honom på lanseringspartyt för en nyöppnad frilansbyrå som jobbade med utvecklingsfrågor – South Reporting.

Redan i dörren hade han lagt märke till den smala, blonda kvinnan som stod vid ett skrivbord, sippade på ett glas vin och tittade på bilder på nätet. Hon hade varit solbränd, och det långa, ljusa håret hade slingrat sig i vågor utmed ryggen. De höga kindkotorna och de utåtstående öronen som stack fram mellan hårslingorna hade fått honom att först tänka på ett djur från Star Wars eller en älva ur någon fantasyfilm. Det var först senare som han hade sett geten i henne – det beniga, det starka, seniga, sexiga. Målmedvetenheten. Energin; hopp, hopp, framåt på nya stenar och tuvor, hela tiden med en osviklig kompassriktning som inte alltid var tydlig för honom. I självklar besittning av den lugna envishet som han själv saknade, och som han alltid beundrade där han stötte på den. Och senare, när de hade börjat umgås, hade de varit som två magneter, omöjliga att dra ifrån varandra. Han hade bara velat befinna sig i hennes omedelbara närhet, röra, fråga och förstå, och hon hade skrattat, riktat sin intensiva himmelsblick bara mot honom och så småningom mjuknat och öppnat upp. Och sam11

talen, de lustfyllda, klättrande samtalen som aldrig tog slut och som förde dem mellan varandras platser och utkiksposter med en lätthet som han aldrig hade upplevt förut. Ändå var de i grunden olika, och hade alltid rört sig i olika världar.

Hon hade pluggat i Uppsala där hon också växt upp, och snabbt fått en trainee-tjänst på FN i Genève, och sedan bara varit hemma några år innan hon flyttade till Dar es-Salaam i Tanzania för SwedeAid. Hon var jurist, med mänskliga rättigheter som specialitet, och hade aldrig hängt på de nationer och klubbar som han hade valt att besöka under sina år i Uppsala.

Som den lärarson han var hade han med sömngångaraktig automatik dragits till läraryrket, pluggat några terminer här och några där, så småningom fastnat för historia och samhällskunskap och sedan nästan motvilligt avrundat med ett år på Lärarhögskolan i Stockholm. Trots att han älskade att fotografera och den bästa terminen hade varit den då han tog en avancerad kurs i dokumentärfotografi, så hade fotograf­ yrket aldrig känts som ett alternativ. Det fick bli en hobby, eller i bästa fall en halvtidssyssla.

Hans karriär som lärare hade snabbt tagit honom till ett av de nyöppnade friskolegymnasierna i södra Stockholm, där rektorn satsat på honom och snart gjort honom till studierektor. Man sa om honom att han hade ett sätt med ungdomar som gränsade till absolut gehör, att hans tilltal till dem var unikt, men han visste också att han hade rykte om sig att vara lite odiplomatisk mot kollegor och rektor. Ingen strateg precis. Han hade flera gånger lovat sig själv att dra gränsen mot eleverna tydligare, inte bli så personligt engagerad i deras liv.

Detta i rak motsats till Sofia. Sofia kunde alltid förhålla sig professionellt sval till frågor, hon gjorde avvägningar och drog gränser. Till och med när hon hade varit i Rwanda för att samla in dokumentation till domstolen i Arusha och intervjuat anhöriga till försvunna. Han hade gång på gång frågat henne hur hon hade stått ut – vad tänkte du? Vad såg du? Men hon hade förklarat att hon bestämt sig för att bli en kamera, någon som bara dokumenterar. Ett viktigt uppdrag för mänskligheten. Bara ett jobb? Janne kunde inte förstå det.

Teo hade tröttnat på sitt pill i blomkrukan och Noella ville ha hjälp 12

att klä av Barbie. Sexåringen hade dessutom fått syn på en GB-logga och satte uppfordrande näsan i vädret och krävde en glass. ”Inte nu, gumman, okej? De har säkert något gott på planet. Vi ska ha så kul på flygplanet, eller hur? Du får ett eget litet bord som man kan fälla ner, och vi kan titta på Alfonsfilmen.”

Teo uppfattade ordet glass och satte fart mot glasskiosken och plötsligt stod båda barnen och väntade vid en frysdisk en bit bort. Det var just så här det inte skulle bli, tänkte Janne, men kände sig tvingad att följa efter. Vilket var värst, att ta striden nu och säga nej till glass, eller ha två sockerhöga barn på planet?

Han såg i ögonvrån hur passerande affärsmän noterade alla kiselstenar på golvet, och fick vända tillbaka och rafsa upp dem. Så! Ingen skada skedd, eller hur? Han manövrerade vagnen vidare mot glass­ kiosken, drog fram en femtiolapp och tröstade sig med att det var den sista svenska glass barnen skulle få smaka på ett år.

De hade diskuterat utflyttningen fram och tillbaka, under den knappa vecka som de hade på sig att tacka ja eller nej till SwedeAids erbjudande. Janne hade pressat Sofia med sin oro och sina farhågor, blivit djävulens advokat som letade luckor i argumenteringen och hade spelat ut ”den gode föräldern”-kortet flera gånger. Sofia hade lugnt besvarat alla frågor och pekat på att tidpunkten var den rätta, både avseende barnens ålder och Jannes karriär. Han behövde en paus från Lindebergska, det hade han ju själv sagt flera gånger. Kanske skulle han pröva nya vägar rent yrkesmässigt? Och förresten var det väl hans tur att ta huvudansvaret för familjen?

Argumenten hade bollats fram och tillbaka mellan dem, hela tiden inom ramen för vad en normal, svensk småbarnsfamilj måste överväga inför en utlandsflytt. Skolornas kvalitet. Ekonomiska villkor. Tjänstledighet. Hälsosituationen. Janne tänkte att Sofia hade vänt blad. Att hon bestämt sig för att glömma och låta det som hänt vara och gå vidare.

Janne hade pratat lägenhetsbyte och åldrande föräldrar och avbräck i pensionssparande, och inte sett hur schackpjäserna långsamt flyttats runt och hur det glimmat till av stål bakom Sofias rygg. När han till sist trodde att hon gett upp och skulle välja att göra karriär på hem13

maplan istället, så uttalade hon det som de båda visste var sant. ”Du har en skuld att betala. Du har ett löfte att hålla. Du har en familj att rädda.”

Och sedan, som om ingenting avgörande hade uttalats. ”Nu flyttar vi till Bangladesh.”

অ Nazrin sprang genom gryningen på den höga vallen mellan de vattenfyllda risåkrarna. Hon var barfota, rörde knappt vid marken utan tycktes flyga fram i luften med sin sari som ett klarblått segel bakom sig. Hon var rädd. Rädd och chockad. Medan hon sprang högg tankarna som en kobra i henne.

Om någon utomstående betraktare hade sett henne på avstånd hade han eller hon kunnat säga att det var en sällsynt vacker bild.

Den unga kvinnan i den blåa sarin, speglandes i det stilla vattnet med de mäktiga, lätt böjda palmerna i bakgrunden. Någonstans framför henne hyddor och skuggan av djur. Kanske hade betraktaren undrat lite över flickans språngmarsch – i Bangladesh springer man sällan – och undrat vad som kunde vara så bråttom att det inte kunde vänta ens till första bönen.

Mobilsignalen hade väckt henne, och i andra änden hade hon först bara hört ett utdraget jämmer. Ändå hade hon direkt förstått vad som hänt. Det var Nilufar, Muktas svägerska, som hade trotsat sin familj för att berätta om det fasansfulla. ”Han gjorde det, Nazrin, jag kunde inte hindra honom. De gjorde det tillsammans, Nazrin, gå inte till polisen, vi är fattiga människor, Nazrin, kom genast om du vill se kroppen, Nazrin, det är försent, allt är försent. Vi är bara usla kvinnor, Nazrin, det är Allahs vilja, inshallah. Var inte arg på mig, Nazrin. Vad kunde jag göra, Nazrin, inget, inget kunde jag göra. Vad ska dina föräldrar säga? Nazrin. Varför lät de henne komma hit? Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un. Vi tillhör Allah och ska återvända till honom.”

আ 14

Ambassadör Moberg undrade om Babul hade glömt att han ville ha sitt eftermiddagste redan klockan två. Han sträckte på sin påfallande långa kropp och gick fram till fönstret för att titta tvärs över ambassadens entré ner i köket och kunde belåtet konstatera att Babul stökade runt med hans te.

Entrén låg i mitten av ett rött tegelhus i två våningar med en flygel på vardera sidan. Den ena flygeln hyste den svenska ambassaden och den andra den danska. Byggnadens framsida var avspärrad med höga järnstaket och stora grindar, men kom man innanför dem var entrén välkomnande med sina låga bougainvilleor och ett imponerande banjanträd. Trädets märkliga, ormliknande grenar hängde ner mot ambassadernas jeepar som en av chaufförerna putsade med en överdimensionerad dammvippa. I vaktbåsen slumrade en handfull vakter.

Entrén var inte helt lyckad ur säkerhetsaspekt, visste ambassadören, trots att den var vacker. Hela arrangemanget att dela byggnad med danskarna hade känts minst sagt olustigt under perioden då de så kallade Muhammedkarikatyrerna cirkulerade. Uppretade folkmassor hade samlats utanför de stora grindarna och ambassadpersonalen behövde skydd av militär och över sjuttio livvakter för att kunna ta sig till jobbet. Ändå hamnade ett ruttet ägg på ambassadörens kavaj, och på tv hade journalisterna zoomat in den svenska flaggan när de talade om karikatyrerna. Den danske ambassadören hade heller inte varit speciellt tydlig med att det skett en sammanblandning utan dröjt alldeles för länge med att gå ut med klargöranden, tyckte Moberg. Det var trots allt ett muslimskt land de verkade i, och det fanns all anledning att ha respekt för sårade känslor. Även om Bangladesh än så länge var en sekulariserad stat och av amerikanarna beskrevs som ”moderate muslim” så fanns det extremistiska element även här. I Jakarta hade den uppretade folkmassan inte kunnat lugnas ner, utan danska ambassaden brändes ner till grunden.

Politik och konflikter var egentligen inte Mobergs specialitet. Han var själv innerst inne överraskad över att han blivit ambassadör, det var inte den väg som så tydligt hade varit utstakad för honom. Han hade redan som barn älskat språk och ljud, olika sorters ljud. Som son till en schweizisk mamma och en svensk pappa, hade han tidigt kom15

mit i kontakt med flera språk, och redan vid åtta års ålder hade han pratat svenska, engelska, schweizertyska, tyska och franska flytande.

Som värnpliktig blev han placerad i tolkskolan och lärde sig ryska på rekordkorta två månader. Processen hade varit densamma som när han var barn – det var lyssnandet och inte pluggandet av grammatiska regler och verb som varit nyckeln.

En försynt knackning på dörren och Babul stod i dörröppningen med ambassadörens eftermiddagste. Bengalernas underdånighet och milda leenden hade till en början gjort ambassadören illa till mods.

Men ganska snart hade han vant sig, och efter fyra år på ambassaden märkte han knappt den nervösa omsorg i form av öppnade dörrar, påfyllda koppar och nickande leenden som dagligen underlättade hans liv. ”Assalamu alaykum, Ambassador.” Babul bugade djupt och tog några snabba steg in i rummet och satte tekoppen på Mobergs skrivbord. ”Dhonnobad, thik ache Babul.” Moberg var alltid noga med att tala bangla med den lokala personalen så snart han hade chansen. Nu hade han tackat för teet och hade gärna småpratat lite. Ofta upptäckte han någon dialektal nyans i deras språk som fascinerade honom, och ville gärna träna sitt uttal. Tyvärr verkade de lokalanställda mest besvärade över hans försök till kontakt. En ambassadör skulle inte nedlåta sig till att prata med dem, det var tydligt. Moberg gjorde ett försök att fråga hur Babul mådde. ”Kemon achen?”

Babul rodnade och vickade på huvudet. ”Thik ache, Ambassador, thik ache”, fick han ur sig, innan han lättad backade ut genom dörren.

Efter tolkskolan hade någon på UD hört av sig och frågat om han ville börja som aspirant på utrikesdepartementet. Eftersom han inte hunnit söka jobb som översättare av rysk litteratur, vilket hade varit hans plan, hade han gjort proven inför kursen och till sin förvåning blivit antagen. Ett klassiskt bananskal, alltså, men ett bananskal som hade fört honom runt i världen, från Moskva till Madrid, via Wien och nu, senast, till Dhaka.

16

Han minns att han hade ryggat tillbaka mentalt när han hade förstått att UD ville flytta honom från Wien till Dhaka. Dhaka, bara namnet dröp av u-land och bistånd och elände. Inte alls hans specialitet.

Bangladesh, ett stort, lidande delta. Ständiga cykloner, översvämningar och svält. Och en korruption som alltid gav landet en topplacering på Transparency Internationals lista över världens mest korrupta länder. Varför skulle han vilja flytta till Bangladesh?

Nu, fyra år senare, var han glad över flytten. Den hade faktiskt berikat hans och Vanjas liv. Eftersom Vanja snabbt hade hittat vänner som inte tyckte att hon var alltför excentrisk, samtidigt som Arthur fann sig till rätta i American International School, hade Moberg varje år då posteringar skulle diskuteras begärt förlängning. Bangladesh hade en stabiliserande inverkan på familjen, tyckte han. Och på Utrikesdepartementet hade personalavdelningen varit tacksam. Det var svårt att rekrytera till Bangladesh. Moberg skötte sitt jobb som ambassadör utan några anmärkningar, och för honom personligen hade posteringen inneburit att han kunnat ägna sig åt sin passion – språk. Idag kunde han lägga både klassisk bengali och gatubangla till listan av språk som han behärskade, och han fick stor uppskattning på de internetsidor han frekventerade med sina synpunkter om bengalins utveckling från sanskrit. Som nu, till exempel, när han väntade på en kommentar från en forskare i Delhi som han fått kontakt med på ett lingvistforum och som gällde verbens förändrade preteritumform.

När teet var urdrucket kontrollerade Moberg mejlen igen. Ingenting från Delhi. Däremot slog det honom att de borde ha vaknat därhemma och kommit med instruktioner om vad hans svar på EU-­ delegationens förslag om samordning kring Rohinga-flyktingarna skulle vara. Signalerna från UD var att man skulle samordna och harmonisera sitt arbete, framförallt med EU, men den svenska profilen fick inte helt försvinna. Men inga meddelanden från Stockholm än.

Skönt, då låg bollen i alla fall inte hos honom.

Däremot såg han att det kommit ett mejl från det nya bistånds­ rådet, Sofia Paulin, som hade anlänt till Dhaka för lite mer än en vecka sedan. Den blonda kvinnan, vars meritförteckning han hade fått i sin inbox för bara några månader sedan, hade redan imponerat. Hon hade 17

snabbt satt sig in i den komplexa politiska situationen, trots att hon egentligen i första hand skulle arbeta med biståndssidan. Utan att Moberg behövde engagera sig hade hon gjort upp besökslistor för sig själv, beställt fram rapporter och utvärderingar av biståndsportföljen ur arkivet och kändes allmänt kompetent och balanserad.

Mejlet från Sofia fick det dock att knyta sig i magen på Moberg redan när han såg rubriken. Den var ”Ang. möbellistor”.

Moberg förstod direkt att det handlade om Siv. Under de senaste två åren hade Siv, den administrativa chefen på ambassaden, skapat ständig irritation på arbetsplatsen. Irritation som förr eller senare skapade ärenden som hamnade på Mobergs bord. Moberg förbannade den idiot på huvudkontoret som hade skickat ut henne i fält igen med goda referenser, trots att Moberg senare hade fått höra att personalen på hennes två tidigare posteringar hade skrivit till personalavdelningen och direkt avrått från vidare utlandstjänstgöring.

Siv var en klassisk småpåve, en före detta ekonomiadministratör som hade fått ett eget påvedöme att styra över i och med utnämningen till administrativ chef. Ständigt la hon sig i; rev upp gamla beslut för att skapa egna nya, ändrade på fungerande rutiner, drog in och gav privilegier utifrån okända, godtyckliga mönster. Var det inte chaufförerna som kände sig hotade för att hon ville dra in på deras lunchpaus, så var det de utsända som undrade varför deras mobiltelefoner plötsligt slutat fungera. Hon la sig utan att blinka i de utsändas privatliv och läxade regelbundet upp den lokala personalen.

Siv hade varit en av anledningarna till att Sofia Paulins företrädare inte förlängt sitt förordnande i Bangladesh, och i sitt avslutande samtal med ambassadör Moberg hade han med all önskvärd tydlighet uttryckt sin besvikelse över att Moberg aldrig satt ner foten när det gällde Siv. De hårda orden ringde fortfarande i Mobergs öron. ”Karl-Otto, bara så att detta är klart. Denna kvinna har under två års tid förhindrat och försvårat de utsändas arbete och vardag. Konsekvensen av din flathet är att jag åker hem i förtid. Det minsta du kan göra är att rapportera till UD och se till att ingen annan ambassad råkar ut för henne i framtiden.”

Men Moberg hade dröjt med att rapportera till personalavdelning18

en i Stockholm om problemen med Siv, och hoppades att han skulle slippa göra det också. Han räknade med att Siv skulle se situationens allvar och förstå den tysta pakt de båda ingått. Det gagnade ingen av dem om hon blev hemskickad. Ett sådant misslyckande skulle kasta en skugga över honom som myndighetschef. Höll hon sig bara någorlunda lugn det sista året, så skulle han inte rapportera hur det varit i Dhaka. En annan ambassadör kunde få reda ut det där.

Men bara rubriken på Sofia Paulins mejl såg olycksbådande ut.

Moberg öppnade meddelandet med en suck: ”Karl-Otto! Efter en rad försök att kommunicera med Siv, vänder jag mig nu direkt till dig som myndighetschef. Det gäller möblemanget i vårt hus i Baridhara. Jag vill betona att vi är jättenöjda med huset, nära skolan och ambassaden, men jag undrar lite om det blivit något missförstånd gällande möblemanget. Siv har i tidigare kommunikation sagt att huset är ’statsmöblerat’, vilket i och för sig är ovanligt nuförtiden, men det passar oss då möblerna från våra nittiosex kvadrat hemma inte hade kunnat fylla husets trehundrafemtio kvadrat! Vi har därför inte packat något möblemang alls, utan endast gardiner, lösöre och tavlor. Huset är nu fullt av möbler som står i en enda röra i vardagsrummet och samtliga är sämre begagnade. Jag hade såklart uppskattat om möblerna hade dammats av, och i vissa fall tvättats, men Siv menar att det faller utanför ambassadens åligganden. Men vad som är mer akut; Janne och barnen kommer imorgon, och vi har fortfarande varken barnsäng till Noella eller spjälsäng till Teo. Nu säger Siv att barnsängar inte faller under ’statsmöblerat’ utan att vi skulle ha haft med dem själva. Varför har vi inte fått någon information om detta?

Och finns det inga möbellistor om vad vi har rätt till? Siv är mycket defensiv och ger inga tydliga svar.

Tacksam om du kan hantera ärendet, det brådskar. Mvh Sofia”.

Moberg suckade, men fick snart annat att tänka på. Forskaren i Delhi hade i ett mejl bekräftat det han länge misstänkt: inom gatubanglan fanns en gryende tendens att svälja sista stavelsen i aktiva verbs preteritumform.

ই 19

En timme innan Mukta mördades av sin man och sin svärmor hade hon suttit på huk vid chulan, eldstaden, och rört i den eld som skulle bli hennes död.

Hon arbetade tyst och koncentrerat, nära marken, knäna böjda, armarna och händerna som enda redskap för att greppa, pressa, pilla, vända, rensa, kasta. Den smutsgula sarin trillade ibland ner över ryggen av rörelserna, snabbt la hon då med handen upp den över håret igen. Att skyla, dölja och göra sig osynlig hade blivit så självklart.

Oron fladdrade som en låga inuti henne och fick henne att andas kort och snabbt. För mycket bränsle? För lite kvistar? Skulle hon kunna hålla daalen, linsröran, varm tills de kom tillbaka? Var det tillräckligt med ris? För lite ris? Skulle gårdagens ris märkas? Hon hukade ännu mer, som om hon kunde förutse var svärmoderns spark skulle träffa.

Nej, det var för mycket bränsle, hon måste rafsa ut några pinnar ur chulan. Men då blev det inte tillräckligt varmt. Röra, röra, så inte daalen stelnade.

Mukta hade varit gift med Faruk i snart tre år. Varje dag i snart tre år hade hon skött det hushåll och det hus som de delade med hans föräldrar; varje dag sopat det leriga golvet och varje kväll masserat svärmoderns värkande fötter. Varje natt och varje dag hade hon blivit påmind om skammen i att det saknades femtontusen taka för att hela dowryn, hemgiften, skulle vara betald. ”Pengarna, när får vi se pengarna?” brukade hennes svärmor ­Rahima skrika åt henne med jämna mellanrum. ”Pengarna och en son, innan dess är du bhalo-na.”

Bhalo-na. Dålig, inte bra. De tyckte hon var en oduglig fru, en familjemedlem som bara kostade pengar och inte bidrog med ens det minsta man kunde begära – ett barn. Hon tänkte på sina egna slitna och oroade föräldrar. På deras glädje och lättnad när de fick ett ja från Faruks mamma om att familjen kunde acceptera giftermålet, trots att hela dowryn inte kunde betalas före bröllopet. Tjugotusen taka räckte till en början. Allt skulle ordna sig, Mukta skulle få en man från en fattig men arbetsam familj, och den oroliga tiden då hon varken var barn eller gift var till ända. Tiotusen taka hade hennes pappa fått ihop genom att sälja den ena av de två rickshawerna som han ägde, tiotusen 20

lånade de från släkten och de övriga femtontusen skulle han få ihop under de följande två åren. Allt skulle ordna sig. Mukta, deras äldsta, ljushyllta dotter hade fått ett hedervärt och gott parti och deras ansvar som föräldrar var slut. Faruk och hans familj tog över ansvaret för henne samt hennes heder och försörjning.

Mukta reste sig upp, seså, veden brann fint nu och daalen behövde inte röras längre, bara stå och puttra. Hon gick in i huset och fram till den bruna uniform som hängde mot väggen på husets enda galge.

Hon hade tillbringat hela förmiddagen med att tvätta den nere i dammen, dragit ut på gnuggandet och sköljandet i hopp om att någon annan kvinna skulle komma ner i tvättrappan och göra henne sällskap.

Hon längtade efter att få egna vänner här. Men hon fick snarare nästan för sig att de andra kvinnorna vände med sin byk när de såg att hon hade tvättdag. Den enda kvinna hon ibland kunde känna samhörighet med var Nilufar, Faruks syster. Fast det var förstås bara när varken ­Rahima eller Faruk eller några av de många småbröderna var hemma.

Så fort de inte var ensamma längre behandlade Nilufar henne som luft.

Faruk var vakt i ett hamnområde utanför en grannby och det var vaktbolaget som hade tillhandahållit uniformen. Det var ett fint jobb, tryggt. Någon västerlänning ägde containrar som skulle vaktas, och egentligen var trettiofemtusen taka på tok för lite i dowry för en sådan make. En man i en uniform var ju ändå en betrodd man, någon som lämnat fälten och skapat en egen karriär. Vem vet, kanske skulle han kunna bli polis? Eller FN-soldat?

Faruk och Rahima hade kommit två gånger till Muktas föräldrahem innan giftermålet. Första gången hade hon haft på sig sin vackraste sari, den rosa med guldkanterna. Hennes småsystrar Nazrin och Mina hade smyckat hennes händer med mehndi, henna. Inte för mycket, men sådär lagom som slingrande grenar upp emot armarna. Hon hade masserat in kokosnötsolja i håret, kammat det länge och noggrant och sedan satt upp det i en hårt hållen knut. Hon hade luktat gott av neemolja, och känt en pirrande förväntan i hela kroppen, trots att hon visste att hon inte fick träffa sin blivande make.

Mukta tänkte med sorg på hur hon hade suttit där, så förväntansfull. Så oskuldsfull. Med pulsen dunkande och kinderna hettande, 21

blickstilla på sängen inne i huset, väldoftande och uppklädd, medan förhandlingarna pågick utomhus. Hans blotta närvaro, hans röst, hans ögon som kanske, kanske skulle söka efter henne mellan plankorna i huset. Alla förväntningar hon haft på sitt vuxenliv. Kärleken. Hon hade inte vågat tänka längre än så. Hans ögon.

Efter det första mötet hade hon försökt fråga sin mamma. Frågat om Faruk, mannen som de skulle gifta bort henne med. Hur hade han verkat? Var han stilig? Var hade han suttit? Farida hade svarat undvikande, men pekat ut platsen. Mukta visste inte varför, men den platsen blev viktig för henne. Hon provsatt. Hon letade efter ett tecken i sanden. Hon försökte föreställa sig hans kropp, där, på den plätten. En kropp som snart skulle vara närmare hennes än någon annan. Ibland lämnade de blivande makarna dikter till sina brudar, men från Faruk kom det ingenting. Men platsen fanns. Där, exakt där, hade han suttit.

Nästa gång de kom på besök skulle halva dowryn överlämnas och förhandlingarna gick in i ett intensivare skede. Hon hade haft sin rosa sari igen, återigen doftat av neem och hade haft mehndi på armarna.

Men den gången hade hon satt sig så att hon skulle kunna titta i glipan mellan den trasiga dörrposten och väggplåten. Om han satte sig på samma plats. Om hon satt blickstilla. Hon mindes hur hon knappt kunnat andas, hur pulsen hade skenat och hur hon hade känt en sällsam upphetsning i hela kroppen.

Senare hade Mukta pratat med sin mamma om det där. Om att Faruk inte tillhörde en lika fin familj som deras. Mukta hade sett det direkt genom glipan. Hans sätt, hans kläder, hans mörka skinn, orden han valde. Att hon hade mer utbildning än vad han hade var tydligt.

Hennes engelska. Mamma hade sagt om och om igen att hon absolut inte fick tänka på det, inte fick verka som en kotto borro, en kvinna som trodde att hon var någon. Efter att floden tagit all jord hade de inget val. I den känsliga förhandlingen om dowryns nivå vägdes allting in. Utbildningsnivåer, familjens goda rykte, hudfärg, och familjens betalningsförmåga. ”Meye manusher kaaj hoilo shojjo kora”, upprepade hennes mamma medan hon borstade gårdsplanen. Och Mukta visste mycket väl vad det innebar. En kvinna är född att tolerera allt. ”Nu måste du visa 22

att vi har lärt dig det viktigaste av allt – meye manusher kaaj hoilo shojjo kora.”

I förhållandet mellan Mukta och Faruk hade dowryn lagts lågt.

Faruks familj ville komma åt familjen Bhuias goda rykte och kunde nöja sig med lite mindre pengar i dowry. Deras son fick på så sätt en maka som kunde prata lite engelska och som var omvittnat vacker med sin ljusa hy. För Muktas familj innebar äktenskapet att dottern blev bortgift för en billig penning, och att det fanns goda framtidsmöjligheter för henne i den nya familjen med makens jobb som vakt.

Den första tiden i Faruks föräldrahem hade hon varit chockad. Från att ha kunnat fnissa och skoja med sina småsystrar och driva runt i byn och låtsas passa getter och fantisera med de andra tonårstjejerna om hur det skulle vara att bli gift, hade hennes värld plötsligt krympt.

Rahima, svärmodern, hade förvandlats över en natt tyckte hon. Före äktenskapet hade hon trott att Rahima och hon skulle kunna bli väninnor och bundsförvanter, och hon hade nog förväntat sig att kunna föra över sin innerliga gemenskap med Nazrin och Mina på sin svärmor och svägerska. Att det inte skulle bli så stor förändring, det där att vara en gift kvinna. Men snart stod det klart för Mukta att något jämlikt förhållande inte var aktuellt. I och med att Mukta kom in i hushållet hade Rahima fått ett tjänstehjon, någon som hon kunde köra med och som kunde utföra de hushållssysslor hon själv och hennes dotter Nilufar ville undvika.

Och Faruk, mannen som hon hade räknat med att bli förälskad i, såg hon inte mycket av. Han försvann i sin uniform på morgnarna och tillbringade sin lediga tid med sina vänner uppe vid testånden vid vägen. På nätterna överföll han henne hårdhänt och tyst och lämnade henne öm mellan benen och med låren klibbiga av väta. Ofta iakttog ­Rahima deras akt. I en glipa i den korrugerade plåten glimmade svärmoderns ögon till. Oberörda.

Mukta visste att det handlade om en son, om barnet som aldrig kom. Hon bad till Allah att välsigna henne med ett barn så att överfallen skulle upphöra. Varje kväll fasade hon för Faruks hårda behandling, stunderna när hon kände hur små bitar av hennes själ lämnade 23

henne. Hon upphörde att vara Mukta och blev ett ting; en möbel, ett djur, en kackerlacka på golvet. Ett kärl som skulle nyttjas och fyllas med ett innehåll.

Hon kunde inte begripa hur Allah kunde tillåta att hennes egen make behandlade henne så illa. Men Faruk själv hade en allians med Allah. Han mumlade under de våldsamma stunderna böner till Allah om en son.

Sonen han måste få och som Mukta måste bära.

Efter överfallen brukade Faruk somna bredvid henne. Om alla i huset sov samlade hon ihop sin sari och gick ner till floden. Floden var det enda i den främmande byn som påminde henne om hembyn och hennes egen, älskade familj. Floden i hembyn var samma som floden här, den mäktiga Padma som drottninglikt sökte sig fram över den platta bengaliska slätten. När hon tassade ner till floden och la handflatan mot vattnets yta blev hon alldeles lugn. Hon kände att den uråldriga strömmen var en tröst. ”Inte bara du”, tycktes den viska. ”Inte bara du och inte bara nu.

En kvinna måste foga sig, det är det enda viktiga. Bit ihop, bit ihop, bit ihop, det är så kvinnor i alla tider gjort. Så småningom avtar smärtan.”

24