Page 1

JOHN HARRIS Formgiven och illustrerad av HYWEL HARRIS Översättning Niclas Nilsson


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Hail! Hail! Rock’n’Roll Copyright © John Harris och Hywel Harris 2009 Omslag Wickholm Sättning Andreas Lundberg Tryckt hos Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-37-13655-4


INNEHÅLL Förord........................................................................8 Kapitel 1 Snacket .....................................................12 Kapitel 2 Scenen .......................................................34 Kapitel 3 Prylarna ...................................................52 Kapitel 4 Musiken och texterna .................................72 Kapitel 5 Stilen ........................................................98 Kapitel 6 The Beatles ..............................................124 Kapitel 7 Albumen (och singlarna) .......................... 150 Kapitel 8 Bonuslåtarna ...........................................184 Källor ....................................................................200 Tack .......................................................................201


FÖRORD

K

ommer du ihåg första gången? Någon satte på en LP-skiva eller en CD – eller, om du hade otur, ett kassettband, kanske ett blandband inspelat av en av din storebrors skumma kompisar – och trots att du förmodligen hade hört rockmusik många gånger tidigare lyssnade du ordentligt den här gången och insåg att något fantastiskt var i görningen och att du förmodligen aldrig mer skulle bli dig lik. Många människor högtidlighåller den stunden genom att vilt hoppa upp och ner; andra rör inte en muskel. Men man vet när det händer. Det här är bara andra stycket och kanske är det för tidigt att frambesvärja bilden av den grimaserande, obeskrivligt avige typen Lou Reed, men låt mig skriva till punkt. På The Velvet Undergrounds fjärde album – Loaded, som till stora delar sjungs av deras sedan länge bortglömde alumn Doug Yule och som av deras mest inbitna fans orättvist dömts ut som alltför välpolerat och välartat – återfinns en briljant Reedlåt som han gav den föga raffinerade titeln ”Rock & Roll”. Här finns allt: en försigkommen misslyckad förortsflicka som heter Jenny – runt fem år gammal, uppenbarligen – som inte är alldeles övertygad om att ”två teveapparater” och ”två Cadillacar” kommer att göra henne lycklig, och hon råkar ratta in en radiostation från New York, hör musiken och förändras för alltid – ”She started dancing to that fine, fine music / You know, her life was saved by rock’n’roll”. Sliskigt och sentimentalt, visst, men det är ingen dålig bild av vad den här musiken kan göra med en. 8


Annars kan man gå direkt till ”School Day”, Chuck Berrys hit, utgiven 1957, som skildrade den traditionella skolgångens leda och den frigörelse som möjliggjordes av en jukebox. Den låtens sista vers kommer nära en förklaring till att också det mest rudimentära larm kan göra all skillnad: ”Hail! Hail! Rock’n’roll / Deliver me from the days of old / Long live rock’n’roll / The beat of the drum is loud and bold / Rock, rock, rock’n’roll / The feelin’ is there, body and soul.” Inte för att den sortens känslor passar särskilt bra i denna cynismens och den tvångsmässiga ironins tidevarv, men nog stämmer beskrivningen rätt väl. Och när man väl drabbats av musiken inträffar något mer: man inser att på andra sidan finns en helt ny värld. Den som har plockat upp den här boken vet säkert hur det ligger till: vem som spelar på vilken sorts gitarr, vilka musiker som håller på med gudstro eller droger, vilken av Rolling Stones plattor som är mest meningslös, vem som begår dussinindie, ifall brittiska parlamentet en gång hade en debatt om Beastie Boys hydrauliska penis. Sådant är det fascinerande, oändliga universum som får överkvalificerade, besatta människor att ta underbetalda arbeten i skivbutiker, kärleksfulla fäder att varje vecka dra sig undan på den inredda vinden och i övrigt sansade vuxna att ägna timme efter timme åt att skrika åt varandra på puben – och vem kan klandra dem? För om man sätter ihop allt detta med musiken så får man något som har kommit att prägla många människors liv. Och här kanske det är bäst att citera den utmärkte rockskribenten Nik Cohn, som skrev en fantastiskt impressionistisk, vindlande berättelse om rockens historia med titeln Awopbopaloobop Alopbamboom, efter den ramsa som uppfanns av Little Richard. Boken utkom 1969, dryga dussinet år efter rock’n’rollens resoluta födelse, och en av dess bästa passager lyder: ”Själv var jag tio när den kom, jag är 22 nu och den har dikterat mitt liv. Den har alltid funnits omkring mig, avskilt mig, och den har gett mig mina hjältar, den har skapat mina myter. Den har nästan levt livet åt mig. Sex timmar skräp varje dag, och det har betytt mer för mig än någonting annat.” På det fundamentet är den här boken byggd. Du kan ta dig igenom den i vilken ordning du vill, men i slutändan kommer du förmodligen att ha lärt dig något om den underbara oreda som väcks i din hjärna varje gång en låt träffar där den ska: historien, uttrycken, plattorna, gigen, kläderna, frisyrerna, de musikaliska finesserna och de eviga myterna och legenderna. När vi utvecklade grundidén var målet att boken skulle bli en blandning av vetenskapligt uppslagsverk och en vintageutgåva av tidskriften Rolling Stone – det vill säga, vi ville att det skulle kännas som om i stort sett allt fanns med och stämde, eller som det formuleras i den gamla Spinal Tap-låten: ”The majesty of rock / The mystery of roll / The ticking of the clock / The wailing of the soul.” Under allt detta finns en berättelse, men den är förmodligen så komplicerad att den inte går att få grepp om. Den ekar över kontinenterna, från ståtliga amerikanska hotell till brittiska så kallade ”toilet venues” [ö.a.: mycket små konsert9


lokaler], och därifrån till japanska arenor och konsertsalar i Finland. Bland dess huvudpersoner återfinns hårdrockssångare från Birmingham, jamaicanska producentgurus, högpresterande musiker som utan vidare jämförs med Gud och en uppsättning bifigurer, alltifrån en ”rodeoskräddare” i LA till de människor som byggde hälsovådligt kraftfulla förstärkare, av vilka en hade sin verkstad i närheten av Heathrow. Och sagan fortsätter förstås: från Elvis till Lennon till Rotten har facklan förts vidare och hamnat i de osäkra händerna på samtidens ikoner, till exempel den ökända sångerska från North London som låter lite som om Billie Holiday lämnats åt sitt öde i en spritbutik och som kanske i alltför hög grad har fallit för den ovan nämnda mytologin. Men den som läser bokens ungefär 200 sidor kommer kanske att känna den starka doften – cigarettrök, dålig mat, billig tvål – av en svunnen tid: då låtarna måste köpas i form av fysiska föremål, musiker ibland såg ut som varelser från andra världar och det fortfarande kunde bli braskande rubriker om någon svor på teve. Men för tydlighets skull: samtiden fortsätter att kasta ur sig mängder av bra musik och skapar mirakler som ingen som fastnat i musikens så kallade guldålder skulle ha trott var möjliga – tusentals låtar i fickan och uppfinningar som har gett oräkneliga miljoner människor tillgång till en oändligt rymlig jukebox närhelst de önskar det. Det säger sig självt att allt detta är toppen. Men vissa av oss kan inte låta bli att då och då drabbas av längtan efter den tid då allt var lite svårare. Så förlåt oss nostalgin, trots att vi därmed motsäger Chucks ord om att rocken hade kommit för att ta oss bortom ”days of old” – och kom ihåg att om tonåringar än i dag gladeligen köar för att köpa skivor som spelades in flera årtionden innan de föddes så måste det vara smittsamt. Dessutom betecknar ’n’-ordet ofta något som man tycker så mycket om att man inte kan släppa taget om det, vilket är fullt begripligt. Man måste förstås vara införstådd med det här beteendets gränser: det är definitivt ingen mening att betala pengar för att se konserter med spektakel som Thin Lizzy utan Phil Lynott, en upplaga av Queen minus Freddie Mercury eller musiker som – inför fulla hus! – spelar till gamla filmer med Elvis. Men söker man sig till rätt sorts skivor så är man hemma; för att parafrasera Nik Cohn: om man väljer sex timmar skräp skapat av – och det här är bara namn tagna ur luften – Public Enemy, Mott The Hoople, Janis Joplin och Happy Mondays, varför oroa sig? Det är en mycket vanlig sjukdom: helt ofarlig och ofta livsberikande. Den kan till och med göra en till en bättre människa (möjligen). Det har förstås gjorts många försök att döma ut vår älskade rockmusik, och vi har hört allt, från klagoropen från människor som varit övertygade om att den var början till slutet på civilisationens eviga nedgång till de alster som skapats av musiker som fallit offer för självföraktet och skurits av från musikens oförnekliga fröjder (om du har två timmar att avvara och vill borra dig in i rockens mörka hjärta, lyssna på Pink Floyds The Wall – fast det kan ta flera år innan du är dig själv igen). Och även om du haft en lång kärleksrelation med rockmusiken så kan 10


du kanske föreställa dig en värld bestående av dess mindre uppbyggliga element: Jack Daniel’s-speglar, krackelerade ormskinnsboots, folk som ser ut som Ron Wood. Hemskt? Kanske det, men hur kan man, ens när det är som vulgärast, låta bli att gilla det? Den här bokens författare har förmodligen ägnat alltför mycket tid åt att försöka komma underfund med hur det ligger till med de här sakerna: inte bara vad det är som får en att hoppa upp och ner, utan också hur det kan komma sig att det mitt i larmet kan dölja sig en nyckel till ett bättre sätt att leva, eller något ditåt. Gud vet vad som förbinder den sortens flummiga tankar med de absurda och/eller förfärliga grejer som skildras i det följande: Sid Vicious som förgör sig själv på scen, Van Halen som bär sig fenomenalt motbjudande åt, killen i Slipknot som tydligen ägnar sig åt att slå in spikar i sitt eget huvud, Duran Durans coverplatta. Men om du någon gång har kommit på dig själv med att tänka i de banorna så kan du trösta dig med att några av historiens skarpaste hjärnor har gjort detsamma. År 1977 åkte till exempel den namnkunnige amerikanske musikskribenten Lester Bangs på turné med The Clash, till glamorösa platser som Derby, Cardiff, Bristol och Birmingham, och skrev så här: ”Fråga mig inte varför jag inte kan sluta söka mig till rockband på min jakt efter något slags modell för ett bättre samhälle … Jag antar att det beror på att jag en gång skymtade något vackert i ett blixtbelyst ögonblick, och kanske misstog jag det för en profetia som ända sedan dess sökt sin fullbordan …” … Eller, som en annan hängiven trosfrände en gång uttryckte det: ”Hail! Hail! Rock’n’roll …”

11


LEMMYS LÄROR

Motörheads kung diskuterar världsliga ting – samtliga exempel häpnadsväckande nog hämtade ur samma intervju (januari 2000, Sunset Strip, Los Angeles) Om hur han blev av med oskulden ”Det var på en strand i Anglesey. Började just regna. Jag förstod inte hur mycket fukt man alstrar och att man skulle suga åt sig en massa sand. Det tog flera veckor innan jag fick bort den. Det måste ha varit ett helvete för henne.” Om våld ”Slagsmål bryr jag mig inte ett skit om. Mitt senaste slagsmål var nog på Portobello Road, för många år sedan. Och just det, jag tog en pistol från en snubbe här [i LA]. Han körde förbi i en skåpbil, och han och en brud satt och väntade på att det skulle bli grönt. Han skrek något och hon sa: ’Dra åt helvete, ditt äckel’, och sedan klev han ut med en stor silvrig .45:a. Det såg ut som om han tänkte skjuta henne. Så jag bara sträckte ut handen och tog ifrån honom pistolen. Vad ska man göra? Titta på när bruden blir skjuten? Han var ändå lite småfull. Men det var jag också, annars hade jag aldrig gjort det. Jag tänkte: Nu dör jag. Fan också. Vad jag gjorde med pistolen? Kastade den i en avloppsbrunn. Den ligger förmodligen där än i dag. Men skriv inte det. Skriv: ’Det hände på Portobello Road, för tio år sedan.’  ” Om att spela med de legendariska rymd­ rockarna Hawkwind ”Halva tiden var det som Fellinis Satyricon. Vi hade en helt lealös tjej som dansade med oss. Hon var väldigt söt och liten och blond, men när det gällde sex var hon pervers som få. Hon kom utskuttande i en liten vit klänning och började rulla lemmarna ur led och inta en helt omöjlig ställning. Och alla bara skrek: ’Aaaaargh!’ för alla var höga.” Om lördagsförmiddagarnas barnteveprogram ”Jag ställde mig aldrig i buren i [det klassiska ITV-programmet] ’Tiswas’. Phil Taylor [trummis i Motörhead] gjorde det och släpade med sig vår manager. Jag och Eddie [Clarke, gitarrist] fick bara ett par hinkar vatten över oss. Det var ett jävligt bra program. Sally James? Hon var med. Fin att se på i teve, men i verkligheten … helt okej, antar jag. Jag var med i Tiswas två gånger.” 26

Om sin ökända samling nazistmemorabilia ”Om det är sant att jag fick Adolf Hitlers autograf av Ozzy Osbourne? Ja. Han gav den till mig eftersom han visste att jag samlar på sånt. Han fick den av Bob Daisley, som var hans basist. Den sitter på väggen i min lägenhet, alldeles innanför dörren. Det står: ’God jul och Gott nytt år, Adolf Hitler.’ Vad den är värd? Inte mycket. Han skrev under en jävla massa grejer.” Det kommer mer … ”Det mest värdefulla föremål jag äger? Mitt damaskerade Luftwaffesvärd. Jag tänker inte berätta hur mycket det kostade. Jag rös när jag skrev checken. Men det är vackert. De gjorde de bästa grejerna. Det är inte mitt fel. Om Israels armé gjorde de bästa grejerna så skulle jag samla på deras grejer. Men det gör de inte.” Om att lära Sid Vicious spela bas ”Jag försökte, men han var omöjlig. Det var innan han gick med i Pistols, när han sov på soffan i huset som vi ockuperade, vid Holland Park. Jävligt fint hus. Leopardskinnssoffa. Vish [d.v.s. Sid] fick syn på den och la genast beslag på den, han och Viv från The Slits, som han hade en affär med. Han var bra, Sid. Han var alltid en gentleman mot mig. Jag blev rätt ledsen när han dog. … Men den där jävla Nancy Spungen … Jag skulle ha strypt henne om han inte redan hade knivhuggit henne. Hon var sin tids Courtney Love.” Om inspelningen av singeln ”Don’t Do That” 1980 med Young & Moody Band, som bestod av en handfull rockcelebriteter (bland andra trummisen Cozy Powell), med The Nolan Sisters på kör – och att han skulle ha haft ihop det med en av de sistnämnda … ”Två timmar i en inspelningsstudio är inte precis tillräckligt för att etablera ett ömsesidigt förtroende, eller hur? Och de är fyra stycken. Det är väldigt svårt att fixa fyra stycken. Man kan fixa två, tre är svårt och fyra är omöjligt. Jag gillade ett par av dem. Ryktet om att en av systrarna sög av mig? Jag ska säga vad det var. Vi var med på ’Top Of The Pops’, och vår manager stod och pratade med en


av dem. Han tappade sin tändare på golvet och böjde sig ner för att plocka upp den, och hon sa: ’När du ändå är där nere.’ Det väntar man sig inte från en av The Nolan Sisters.”

Jag är mer intresserad av att bli ompysslad. Om det är okej för de berörda kvinnorna? Tja, antingen det eller så får de gå. Men jag ger tillbaka. Man måste vara en gentleman.”

Om tanken på att låta avlägsna de legenda­ Om Mark Lamarr, ”Never Mind The Buzz­ riska bihang som pryder hans ansikte cocks” och varför Lemmy reste sig och gick ”Jag har funderat på det – men sedan fick (i mars 1998) jag reda på vad det skulle kosta. Om jag har ”Är han ståuppkomiker? Han är i alla fall inte vårtor någon annanstans? Förr hade jag 19 särskilt rolig. Till att börja med såg jag att han på den här handen [håller upp högerhanden]. övade på alla sina improviserade repliker i en Och det bevisar att de här är födelsemärken.” timme. Och jag vägrade: Jag sa: ’Så fan heller, om det ska vara improviserat så övar man inte – man improviserar.’ Och sedan kom fyra bru- Lemmy: ”Man dar, den ena var tjejen från – vilka var det nu? måste vara en – Brotherhood Of Man? Nej, Bucks Fizz. Och gentleman” de gick lös på brudarna, och brudarna hade inte ens en mikrofon så att de kunde försvara sig. ’Såg inte jag dig nere på horhuset’, och den sortens skit. Riktiga neandertalargrejer. Så jag sa: ’För helvete – det hetaste på den brittiska komediscenen? Jag behöver inte sitta med i det här jävla skitprogrammet.’ Jag reste mig och gick. De klippte programmet så att det såg ut som om jag inte drog. Men det gjorde jag.” Om sexuella äventyr, typ ”En gång följde jag med en som bytt kön, tagit bort kuken. Han var kvinna – så länge det inte finns en kuk, eller hur? Tro mig, det såg bra ut. Fina tuttar. Bättre än de flesta tjejer på den tiden. Det var på Embassy Club på Old Bond Street. Hon var läcker. Riktigt snygg.” Om droger ”Det längsta jag har varit vaken? Två veckor. Det var länge sedan, på den tiden när man kunde få tag på bra grejer. Det där att ’speed dödar’, du vet? Skitsnack. Det dödar ingen. Jag kommer alltid att föredra speed framför kokain: kokain får det att kännas som att man ska spy, ruset klingar av alldeles för fort och man somnar. Vad är det för mening med det?” Om det är sant att han numera undviker att ta del av den sexuella picknicken i sin helhet ”Så har det varit de senaste nio eller tio åren. Lathet, tror jag. Allt det där juckandet och hoppandet, att byta ställning … man får brudens fot i näsan. Ett knä i skrevet dämpar alltid passionen. Jag har helt enkelt blivit latare.

27


SEGA NALLAR, BARNKÖRER, 25 000 DOLLAR I KONTANTER … Den galna värld som öppnar sig i artisternas ”riders”: från filet mignon till Maltesers, höjdpunkter ur musikernas krav för att konserten ska bli av …

Red Hot Chili Peppers ”24 literflaskor Glacier utan kolsyra. Glacier är ett slags vatten. Obs: inte Evian/Crystal Geyser eller något annat lokalt källvatten, tack. [De] föredrar Glacier-märken som Music, Fiji, Smart eller något annat hawaiianskt eller australiensiskt vatten (rumstempererat) … [plus] små skålar: yoghurt- och johannesbrödöverdragna jord- Utan eau, nötter, russin och Maltesers.” ingen show 2000 Paul McCartney ”För att minimera alla avbrott orsakade av telefonsamtal, önskade och oönskade, och/ eller upptäckten av misstänkta paket måste en behörig hundpatrull söka av scenen och backstageområdet vid 17:00.” 2002 Celine Dion ”Barnkör: Arrangören måste tillhandahålla en kör som ska uppträda med Artisten (vid bekräftelse från Artistens representant). I förekommande fall ska Arrangören anlita den bästa lokala barnkör som finns att tillgå på konsertdatumet … Kören ska bestå av cirka 20–24 barn mellan sju och tolv års ålder. Kören ska till lika delar utgöras av pojkar och flickor, av alla raser … Körmedlemmarna ombeds att ha på sig privata bekväma, färggranna kläder, helst inga långa klänningar eller tunikor.” 1998 Aerosmith ”Alkoholhaltiga drycker av alla slag är absolut förbjudna på backstageområdet. Detta gäller även alla platsanställda.” 1997 Aretha Franklin ”På kvällen för uppträdandet, med hänvisning till det honorar som utgår … ska Aretha Franklin av promotorn erhålla 25 000 dollar i 42

kontanter. Pengarna ska överlämnas … direkt till ms Franklin. Beloppet kan överräckas på överenskommen tid och plats, på dagen för framträdandet.” 2002 Jane’s Addiction ”Användande av laserpekare av alla slag, eller andra medhavda föremål som kan alstra en samlad ljusstråle, leder till åtal och förvisning från konsertlokalen utan återbetalning.” 2001 Marilyn Manson ”24 flaskor Evian, 1 champagne (Cristal, Moët), 1 Pernod, 6 Henson root beer, 6 Henson cherry vanilla, en halv gallon mjölk med två procents fetthalt, 2 absint, 1 påse chips (Ruffles), 1 burk ranchdip eller ranchressing, 1 Doritos, 1 salsa (Pace, medium), 1 påse blandad choklad, 2 påsar sega nallar (Haribo) … Vänligen tillse att luftkonditioneringen fungerar. Detta är MYCKET viktigt! Tack!!!” 2000 En seg nalle: Utan snarr, ingen gitarr 50 Cent ”50 Cents middag i logen ska bestå av benfritt och skinnfritt kycklingbröst eller rostbiff eller genomstekt filet mignon samt ugnsbakad potatis med amerikansk ost. Måltiden ska varje kväll serveras i 50 Cents loge. Dessutom en måltid för tio personer: en buffé som avspeglar kvällens huvudrätt och tillbehör ska serveras i varmhållningskärl vid passande temperatur. Porslin, glas och bestick ska tillhandahållas. Inga bestick eller muggar av plast, papper eller polystyren godtas. Det är mycket viktigt att maten är trevligt upplagd.” 2007


ZZ Top ”Promotorn vidgår att han/hon arbetar med en världsartist och ’superstjärna’, och att presentation, produktion och andra arrangemang ska vara förstklassiga till sin natur och motsvara det som anstår en ’superstjärna’.” 1999 James Brown ”Marktransport: en extralång limousine, svart eller vit, 186 tum lång, av senaste årsmodellen … Mr James Brown och hans sällskap MÅSTE få två lagade mål per dag. Så nära mr James Browns loge som möjligt måste det

”Är ni redo?”

Fantastiska – och mindre fantastiska – scenpresentationer ”Ni ville ha det bästa, här kommer det bästa – Kiss!” Standardpresentation, från ca 1972 till i dag ”Vissa artisters verk talar för sig själva. Vissa artisters verk talar för hela sin generation. Det är en stor personlig ära att presentera en av Amerikas viktigaste frihetsröster. Det kan bara vara en människa – den enastående Bob Dylan!” Jack Nicholson, Live Aid, den 13 juli 1985 ”Är alla redo? För första gången på tre år, världens bästa rockband – The Rolling Stones! The Rolling Stones!” Roddaren och hantlangaren Sam Cutlers stående presentation under deras USA-turné, november 1969 ”Mina damer och herrar … Ärade av sitt land, dekorerade av sin drottning och älskade här i Amerika. Här är … The Beatles!” Den amerikanske programledaren Ed Sullivan, Shea Stadium, den 15 augusti 1965

James Brown: påkläderska, tack finnas ett rum till James Browns påkläderska … Det MÅSTE alltid finnas en syrgastub med mask på scen.” 2003 Prince ”Möjlighet att göra kaffe och te (honung, citron, socker, grädde, färsk ingefära), 1 ask Yogi Cocoa Spice Tea, 1 ask Celestial Seasonings Herbal Tea Sampler, 12 flaskor vatten av märket Fiji (6 rumstempererade), 6 små flaskor ekologisk färskpressad apelsinjuice, 6 flaskor tranbärsjuice, 6 burkar Pepsi, 6 burkar ginger ale, 1 fat med skivad frukt, 1 påse nötblandning, 1 påse pitabröd, 1 burk hummus, 1 påse Jensen’s Orchard Veggie Chips, 1 påse tortillachips, 1 burk salsa, 1 förpackning kleenex , 2 doftljus (kryddor, jasmin, lavendel), 6 handdukar. Samtliga föremål i den här logen måste vara täckta av genomskinlig plastfolie tills artisten tar av den. Detta är ETT ABSOLUT KRAV.” 2004

”Jag skulle vilja presentera en god vän, en landsman till er. En fantastisk artist och den mest spännande gitarrist jag någonsin hört – The Jimi Hendrix Experience!” Brian Jones, Monterey Pop, Kali­fornien, den 16 juni 1967 ”Vem sa att det inte fanns hjältar längre? Mina damer och herrar – The Sex Pistols!” Fotbollsspelaren Stuart Pearce, Finsbury Park, London, den 23 juni 1996 ”Jag vill höra er göra revolution därute … Ni måste välja, bröder … Det tar fem sekunder, ett beslut på fem sekunder … Är ni redo att vittna? Är ni redo? Jag ger er ett vittnesmål – MC5!” MC5:s kamrat ”broder” J. C. Crawford, Detroit, den 29 oktober 1968 ”Vem fan är jag? Vem fan är ni? Vem fan är han? Paul Weller!” Hans far och manager presenterar sin son, Dublin, den 19 mars 1994 43


RELIGIÖS CYMBALISM Fem perkussiva gudars trumset (med detaljerade specifikationer) John Bonham Led Zeppelin ca 1976

Det trumset som Bonham (1948–1980) använde på Presence från 1976 – ”Det finns inte en trummis i världen med samma driv, känsla eller axlar”, skrev NME – och stommen i det han använde på bandets konserter mellan 1977 och 1980.

Ludwig-trummor 6 ½ x 14˝ virvel 12 x 15˝ hängpuka 16 x 16˝ golvpuka 18 x 16˝ golvpuka 29˝ orkesterpuka 30˝ orkesterpuka 26˝ bastrumma

Paiste-cymbaler

hihat-tamburin 15˝ Sound Edge hihat 18˝ medium crash 20˝ medium crash 24˝ medium ride 36˝ gong

(Gong)

Ginger Baker Cream ca 1968

Ludwig-trummor

5 x 14˝ virvel fr. 40-talet 8 x 12˝ hängpuka 9 x 13˝ hängpuka 14 x 14˝ golvpuka 16 x 16˝ golvpuka två 22˝ bastrummor

Zildjian-cymbaler Uppsättning från det år då Cream splittrades. Notera de dubbla bastrummorna, som GB (f. 1939) och Keith Moon var först med. 58

8˝ splash 15˝ hihat 16˝ medium crash 17˝ tunn medium crash 18˝ tunn medium crash 19˝ medium ride 22˝ medium ride


Sheila E. Prince ca 1989

Yamaha-trummor

8 x 8˝ hängpuka piccolovirvel 10 x 10˝ hängpuka 10 x 12˝ hängpuka 13 x 13˝ hängpuka 14 x 14˝ hängpuka 14 x 15˝ hängpuka 16 x 16˝ golvpuka 16 x 18˝ golvpuka två 22˝ bastrummor

Paiste-cymbaler

Det trumset som användes av kvinnan vars fullständiga namn var Sheila Escovedo (f. 1957) på Princes Lovesexy-turné juli 1988–februari 1989. Efter att ha drabbats av en lungkollaps lämnade hon hans band; det soloalbum hon gav ut efteråt hette – jo, det är sant – Sex Cymbal.

8˝ splash 13˝ hihat 16˝ crash 16˝ fast crash 17˝ crash 18˝ crash 18˝ china 20˝ ride 20˝ china

Clyde Stubblefield James Brown/The JBs ca 1969

En lektion i hur vackert det enkla kan vara. Stubblefield (f. 1943) spelade med Brown 1965–1971 – både ensam och tillsammans med John ”Jabo” Starks – och skapade ett av tidernas mest samplade beat: ur ”Funky Drummer” (1969 – 5:38 in i låten). ”Jag betraktar mig själv som en mästerkock”, sa han senare.

Ludwig-trummor 5 x 14˝ virvel 9 x 13˝ hängpuka 16 x 16˝ golvpuka 22˝ bastrumma

Zildjian-cymbaler 14˝ hihat 18˝ crash 20˝ ride

59


60 (Gong)

I fråga om grundutförande och storlek en vidareutveckling av det jättelika trumset som Moon (1940–1978) presenterade i maj 1974. Skänktes senare till den unge Zak Starkey (Ringos son, senare trummis i det återförenade The Who och Oasis), som berättade: ”Han var alltid väldigt lugn när han var med mig.”

14˝ hihat 14˝ splash 18˝ crash 20˝ crash 22˝ ride 36˝ gong

Paiste-cymbaler

14 x 5½˝ virvel timbales 10˝ öppen hängpuka 12˝ öppen hängpuka 13˝ öppen hängpuka 14˝ öppen hängpuka Två 15˝ öppna hängpukor 12˝ hängpuka 13˝ hängpuka 14˝ hängpuka två 16 x 18˝ golvpukor 18˝ golvpuka två 22˝ bastrummor premier 22½˝ orkesterpuka

Premier-trummor

The Who ca 1975

Keith Moon


”JAG SKA FÖRSE DEN HÄR MANNEN MED DET VAPEN HAN BEHÖVER” Marshallförstärkarens historia

Det är inte världens mest glamorösa ställe att börja på: en låt från 1992 av ”Andy Scott’s Sweet”, en inkarnation av glamrockbandet The Sweet. Men den sedan länge bortglömda låt som de gav den klipska titeln ”Marshall Stack” fångade magin i den tvådelade stapel med totalt åtta högtalare som än i dag står som symbol för långt hår, onödigt hög volym och spasmiska munrörelser under gitarrsolon. Från början, alltså: ”Well he’s six feet tall / And he’s three feet wide / And when he’s turned up loud / You’d better step aside.” Berättelsen om Marshallförstärkaren är också berättelsen om Jim Marshall, född i juli 1923 och uppväxt i Southall, West London. Marshall, som extraknäckte som jazztrummis och lärare – bland hans elever fanns Jimi Hendrix blivande vapendragare Mitch Mit­ chell – började bygga förstärkare 1960 i sitt garage. Han öppnade snart en musikaffär i Hanwell och bland kunderna märktes Pete Townshend: en av de musiker vars gnäll på befintliga förstärkare och högtalare – som ”lät för rent” – gav Marshall och hans anställda idén att montera fyra högtalare i samma låda. Tack vare Townshend och The Whos b­asist John Entwistle, som kämpade febrilt för att göra sig hörda över Keith Moon, konstruerades Marshallstacken 1965: en förstärkare kopplad till två stycken högtalarlådor med fyra tolvtumshögtalare i varje, med en uteffekt på 100 watt – nuförtiden normalbehovet för varje professionell gitarrist, men på den tiden något som gränsade till vansinne. Som Townshend senare berättade: ”Jim Marshalls ögon började liksom lysa och han sa: ’Jag ska förse den här mannen med det vapen han behöver.’” Bland de musiker som följde The Whos exempel fanns Cream, The Small Faces och Hendrix – och den sistnämnde gick entusiastiskt i bräschen för en annan viktig vidareutveckling som innebar att man kedjekopplade fyra högtalarstaplar, något som en gång för alla kom att förknippa Marshalls logga med riktigt skadliga ljudnivåer. I slutet av 70-talet började gitarristerna efter­fråga den sortens vassa, ylande ljud som är

synonymt med den musikstil som s­kulle komma att kallas heavy metal, och Marshall lanserade en ny förstärkare: den så k­allade MVeller Master Volume-serien, en modell som senare fick namnet JCM 800, älskad av Ozzy Osbournes vapendragare Randy Rhoads och Zakk Wylde, och – så småningom – Slash i Guns N’ Roses. Under tiden hade ett antal musiker som gillade hög volym skapat en verklig ikon: Marshallväggen, ett emblem för alla från Metallica till Status Quo. Yng­ wie Malmsteen, sammansmältaren av klassisk musik och metal, använder 27 stycken, m­edan Kerry King och Jeff Hanneman i det banbrytande trashmetalbandet Slayer brukar spela genom hela 58 stycken – men som många luttrade roddare vet att berätta: ju större Marshallvägg, desto större risk att den innehåller ”attrapper”. När vi ändå rör oss i krokarna, något om den gudalike Nigel Tufnel, fiktiv gitarrist – spelad av Christopher Guest – vars Marshall-förstärkare, som gick ”upp till 11” i This Is Spinal Tap, gav upphov inte bara till frasen ”en högre”, utan även till en av företagets bästa uppfinningar någonsin. 1990 släppte Marshall en ny version av sin JCM 900, vars volymkontroll gick hela vägen upp till 20. Som Guest/Tufnel sa då: ”Det blir Marshallstacken – och den här nio högre, ju.” är inte en ”attrapp” 61


Lär dig spela gitarr på en timme Först ett kort meddelande från Jason Pierce, den drivande kreativa kraften i Spiritualized, ett konstrockprojekt som släppte sitt första alster 1990 och fortfarande finns bland oss. ”I de första låtarna jag skrev använde jag E”, sa han en gång. ”Sedan började jag kasta in ett A i vissa låtar, sedan började jag använda G eftersom min röst förändra2 3 1 des, och ibland lägger jag in ett D om jag tycker att det behövs. Det finns inga regler, men de fyra ackorden täcker in nästan all rock.” För att ta dina första steg som gitarrist måste du börja med att 4 stämma gitarren (googla ”guitar tuner”, och följ instruktionerna). Numrera sedan fingrarna på ackordhanden enligt bilden så att du kan tyda illustrationerna. Stålsätt dig sedan för en viss smärta, som kan lindras genom att då och då doppa fingrarna i lacknafta. Betänk sedan följande berättelse om Oasis före detta gitarrist Paul ”Bonehead” Arthurs, ur Oasisbiografin What’s The Story?, skriven av en man som en gång i tiden var deras säkerhetschef, Ian Robertson. ”Efter en konsert i LA i februari 1995 var det en gitarrfetischist som bluffade sig in i logen och började komma med en massa åsikter som ingen bett om: ’Fan, allt du spelade var typ A, C, D och G.’ Boneheads svar kan bara tolkas som hjälpsamt. ’Hörnu, din jävla idiot, det kanske var allt jag spelade, men det är jag som spelar det, jag som är med i bandet och du som betalade för att se mig göra det.’” Nyckeln till ackordkoden

Jason Pierce och Boneheads ackordguide A

Pierce, Bonehead och de fem stora fingersättningarna Här är det du behöver för att rocka minimalistiskt enligt exemplen ovan – och när det gäller en del klassiska låtar så är till och med det här överkurs. I The Velvet Undergrounds ”Heroin” används till exempel bara D och G, med den öppna D-strängen (tredje strängen uppifrån) som oavbrutet ringande ton.

C

D

G

E

Treackordstricket

I stort sett alla blueslåtar och de flesta klassiska rocklåtar är uppbyggda kring den klassiska treackordsföljden. För att spela den i A gör du så här: spela A i fyra takter, sedan D i två takter, sedan A igen i två takter, sedan E i en takt, D i en takt, och sedan tillbaka till A. I D lyder samma mönster: D-G-D-A-G-D. Den här fantastiskt enkla idén kommer att låta dig kasta dig in i ett otal låtar, från ”Hound Dog” och ”Blue Suede Shoes” via Bob Dylans ”Subterranean Homesick Blues” till Led Zeppelins ”Rock And Roll”. 78


Barréackordet

1

3

2

4

Barréackordet

Faktum är att Boneheads verkliga specialitet var barréackordet, en fingersättning man kan flytta upp och ner längs halsen, och på så vis spela i stort sätt vilket durackord man vill (fast till en början kommer det att göra ganska ont). Sedan hittar man, genom att hålla barréackordet och sedan lyfta på finger nummer två, mollackorden, vilket öppnar ett helt nytt universum. Vid sjunde bandet har man till exempel B-moll, som passar i tonarten D, och ytterligare en klassisk ackordföljd: D-B-moll-G-A, som är stommen i The Undertones ”Teenage Kicks”.

4 Fingersättning

Kompgitarr för den late

Men nog om det. Genom att använda barré­ackordets flyttbara princip så kan man faktiskt spela kompgitarr med bara två fingrar (nummer 1 och 3, helst), en fingersättning som räcker till ackordvevandet i mycket punk, hårdrock och heavy metal och – när man väl skaffat en distpedal – stora, ondskefulla riff à la Tony Iommi i Black Sabbath (som tvingades till den här spelstilen sedan han i en industriolycka mist ändarna på finger 2 och 4 3). Dessutom kan man använda samma tvåfingrade grepp på A- och D-strängarna, samt Iommigreppet Nyckeln till Quo D- och G-strängarna. Med lite tanke kan man med hjälp av den här underbart enkla idén spela hyfsade versioner av ett stort antal klassiker, från Deep Purples musikaffärsstandard ”Smoke On The Water” till Sex Pistols ”God Save The Queen”. Och inte bara det: genom att växelvis använda finger 4 för att ta en ton två band över finger 3, kommer man igång med det pådrivande riff som började med Chuck Berry och som har präglat snart fyra decennier av musik från de primitiva legenderna Status Quo.

Ett sista trick: sus-ackord

Steg 1

Med samma teknik som barréackordet finns en alternativ fingersättning för durackord, där man bara spelar de nedersta fyra strängarna och det fjärde fingret blir fritt. Då kan man använda det till att ta en ton ett band över finger 2, vilket skapar vad som kallas ett sus-ackord (eller ”sus4”). Efter ungefär två minuters experimenterande upptäcker man grundriffen i ”Pinball Wizard” av The Who, Rolling Stones ”Start Me Up”, Frees ”All Right Now” och The Cults ”Love Removal Machine”.

Så var det med den saken: nu är det bara att bilda ett band.

4

Steg 2: heureka!

79


Mussolini, Neil Kinnock, Lenin, Shaun Ryder ...

Den märkliga uppsättning människor som nämns i låtar av Manic Street Preachers John Lennon (1940–80) Musiker, Beatle Motown Junk (1991)

Neil Kinnock, omnämns så här: ”Were we the Kinnock factor?” Madonna (f. 1958) Sångare Slash’N’Burn (1992) Benito Mussolini (1883–1945) Italiensk fascistdiktator Miklos Horthy (1868–1957) Ungersk regent och nazististk kollaboratör Adolf Hitler (1889–1945) Tysklands nazistiske ledare Of Walking Abortion (1994) Arthur Miller (1915–2005) Amerikansk dramatiker Norman Mailer (1923–2007) Amerikansk författare Sylvia Plath (1932–63) Poet och författare Harold Pinter (1930–2008) Dramatiker Faster (1994) Boris Jeltsin (1931–2007) Rysk politiker 96

Jean-Marie Le Pen (f. 1928) Fransk politiker Vladimir Zjirinovskij (f. 1946) Rysk politiker Myra Hindley (1942–2002) Seriemördare Ian Brady (f. 1938) Seriemördare Peter Sutcliffe (f. 1946) Seriemördare, alias The Yorkshire Ripper Beverley Allitt (f. 1968) Sjuksköterska som blev mördare, alias The Angel Of Death Idi Amin (1923–2003) Ugandisk diktator Jeffrey Dahmer (1960–94) Seriemördare Dennis Nilsen (f. 1945) Seriemördare Colin Ireland (f. 1954) Seriemördare, alias The Gay Slayer Eugene Terre’Blanche (1941–2010) Sydafrikansk fascist Yoshinori Ueda (1955–2005) Japansk seriemördare James Pickles (1925–2010) Engelsk domare som blev krönikör i tabloidpressen Archives Of Pain (1994)

Lenin (1870–1924) Kommunistisk ledare för Sovjetunionen Josef Stalin (1878–1953) Kommunistisk ledare för Sovjetunionen Michail Gorbatjov (f. 1931) Kommunistisk ledare för Sovjetunionen Napoleon Bonaparte (1769–1821) Fransk militär och politisk ledare Neville Chamberlain (1869–1940) Brittisk premiärminister Lev Trotskij (1879–1940) Rysk kommunist Ernesto ‘Che’ Guevera (1928–1967) Argentinsk revolutionär Pol Pot (1925–1998) Kambodjansk diktator Louis Farrakhan (f. 1933) Afrikansk-amerikansk ledare för Nation of Islam Revol (1994)

Winston Churchill (1874–1965) Brittisk premiärminister The Intense Humming Of Evil (1994) Tipper Gore (f. 1948) Hustru till vicepresident i USA Abraham Zapruder (1905–70) Amerikansk klädtillverkare som filmade Kennedymordet IfwhiteAmericatoldhetruth­ foronedayitsworldwoulfallapart (1994)

Vladimir Iljitj Uljanov, alias Lenin: ”Mr Lenin – awaken the boy”


Prins William av Wales (f. 1982) Prins Henry (alias Harry) av Wales (f. 1984) Medlemmar av brittiska kungafamiljen Sculpture Of Man (1994)

Morrissey: ”Morrissey and Marr gave me a choice” Kevin Carter (1960–94) Sydafrikansk fotojournalist Kevin Carter (1996) Willem De Kooning (1904–97) Abstrakt konstnär Interiors (Song For Willem De Kooning) (1996) Matthew Maynard (f. 1966) Cricketspelare Mr Carbohydrate (1996) Phil Bennett (f. 1948) Walesisk rugbyspelare Neil Kinnock (f. 1942) Före detta Labourledare Steve Ovett (f. 1955) Medeldistanslöpare Shaun Ryder (f. 1962) Sångare, textförfattare, en av Happy Mondays grundare Prologue To History (1998) Jimmy McGovern (f. 1994) Tevedramatiker S.Y.M.M (1998)

Francisco de Goya (1746–1828) Konstnär Pablo Picasso (1881–1973) Konstnär Bonnie Parker (1910–34) Clyde Barrow (1909–34) Amerikanska brottslingar William Payne Stewart (1957–99) Amerikansk golfspelare Jack Kevorkian (1928–2011) Patolog och dödshjälpsförespråkare från USA Brian Warner (f. 1969) Musician, aka Marilyn Manson Alberto Juantorena (f.1950) Kubansk löpare Klaus Kinski (1926–91) Tysk skådespelare Haile Gebreselassie (f. 1973) Etiopisk långdistanslöpare Dante Alighieri (1265–1321) Italiensk författare Werner Herzog (f.1942) Tysk filmregissör, manus­ författare och skådespelare The Convalescent (2001) Paul Robeson (1888–1976) Amerikansk sångare och aktivist Let Robeson Sing (2001)

George Orwell (1903–50) Författare och journalist Jayne Torvill (f.1957) Christopher Dean (f.1958) Brittiska konståkare Friedrich Nietzche (1844–1900) Filosof Johnny Marr (f. 1963) Låtskrivare och tidigare gitarrist i The Smiths Morrissey (f. 1959) Låtskrivare och tidigare sångare i The Smiths 1985 (2004) Emmeline Pankhurst (1858–1928) Ledare för suffragettrörelsen Emily (2004) Jack Lemmon (1925–2001) Skådespelare Rendition (2007) Lee Harvey Oswald (1939–63) Utpekad som president John F. Kennedys mördare I’m Just A Patsy (2007)

Elian Gonzales (f. 1993) Kidnappningsoffer från Kuba Baby Elian (2001) John Stith Pemberton (1831–88) Coca-Colans uppfinnare Dalai lama (för närvarande Tenzin Gyatso, f. 1935) Religiös ledare Richard Gere (f. 1949) Skådespelare Freedom Of Speech Won’t Feed My Children (2001) Richard Nixon (1913–94) President i USA The Love Of Richard Nixon (2004)

Norman Mailer: ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer” 97


FRÅN SCHELLACK TILL IPOD Mänsklighetens resa in i nedladdningens tidsålder – via skivor, MiniDisc och Dire Straits

78-varvare, ca 1894

33 1/3-varvare, ca 1948

Den tidiga skivan

Lanserad 1894 av det USA-baserade bolaget Berliner Gramophone Sammandrag Efter att Thomas Edison uppfann fonografen startade kapplöpningen för att skapa en lätthanterligare ”platt” skiva mellan tyskarna och amerikanerna. Ett genombrott gjordes cirka 1907 med den dubbelsidiga skivan; 1909 kom det första ”albumet”, som bestod av flera skivor. Fördelar Lättare att använda och förvara än de fonografcylindrar som föregick dem, och med bättre ljudkvalitet (men inte mycket). Nackdelar Brusade mycket, inte förrän 1925 standardiserades dess hastighet, som varierat från 60 till 120 varv per minut, till 78 varv, utrymmet var begränsat till cirka tre minuter per sida, schellackens skörhet. Arketypiska artister Enrico Caruso, The Carter Family, Marie Lloyd

LP-skivan

Lanserad 1948 av Columbia Records Sammandrag Liksom så mycket annat skyndade kriget på skivans utveckling. 78-varvare av schellack som skickades till soldater gick sönder, vilket ledde till vinyl, och den följdes av försök med ”long-playing”-skivor. Formatet finns än i dag, så ett postumt hatten av för obesjungna amerikanska ingenjörer som Peter Carl Goldmark och Jim Hunter. Fördelar Med sina ursprungliga 17 minuter per sida behövde man inte springa till skiv­ spelaren för att byta sida lika ofta; lägre brus. Nackdelar Knaster och rasp, statisk elektricitet och buktande. Arketypiska artister Frank Sinatra, The Beatles, Pink Floyd 152

45-varvare, ca 1949

Kassett, ca 1963

45-varvaren

Lanserad 1949 av RCA-Victor Sammandrag En ersättare till 78-varvaren, ämnad för singelmarknaden. Orsakade en ”strid om hastigheterna” som löstes genom att man uppfann skivspelare med flera hastigheter. Fördelar Cool storlek och ett förkroppsligande av popens grundestetik, också tack vare de förvånansvärt imponerande B-sidorna (t.ex. Beatles ”I Am The Walrus”, Rolling Stones ”Play With Fire”, The Smiths ”Is It Really So Strange?”). Och inte att förglömma: i och med att tolvtumssinglarna kom 1975 var vägen jämnad för den DJ-kreativitet som kom att spira inom hiphopen. Nackdelar Halvdan ljudkvalitet, men det lämnar vi åt nördarna, okej? Arketypiska artister Elvis Presley, The Dave Clark Five, Mel & Kim

Kassettbandet

Lanserat 1963 av Philips Sammandrag Ursprungligen tänkt för egna inspelningar, men 1965 började musikindustrin producera förinspelade band. Fördelar Ryms i fickan, och så perfekt för hemmagjorda låtblandningar att minst tre generationer kommit att använda dem både som romantisk draghjälp och statussymboler i skolan. Krönet på dess bana kom tveklöst 1979 då Walkman lanserades och blev typisk för 80-talet; höjdpunkten stod -86. Nackdelar Grötigt ljud, olyckshändelser av typen spaghettiband, dragspelskonvolut. Arketypiska artister Duran Duran, Wham!, Bow Wow Wow (skapare av singeln ”C30, C60, C90, Go!” (1980) och albumet Your Cassette Pet från samma år)


CD, ca 1982

DCC, ca 1992

Stereo 8-kassetten

Lanserad 1965 av biltillverkaren Ford, med hjälp av RCA-Victor Sammandrag Märklig uppfinning som gick hem i USA som en tidig leverantör av underhållning i bilen. Fördelar En central funktion var att bandet gick i en loop, vilket innebar att ett album kunde spelas för alltid. Nackdelar Tendens till extrema och obehagliga problem med bandspaghetti. Arketypiska artister The Eagles, Kiss, Chicago

CD:n

Lanserad 1982 av Sony och Philips Sammandrag 1977 började stora ljudfirmor samarbeta för att ge konsumenter digitalt ljud. Genombrottet kom 1980, när de båda ovan nämnda företagen bestämde sig för Philips CD-idé. Fördelar Till synes perfekt ljudkvalitet. Nackdelar Vinyl låter fortfarande varmare; att man kunde äta frukost på en CD och ändå spela den var struntprat; 80 minuters speltid ledde till alldeles för långa album. Arketypiska artister Dire Straits (Brothers In Arms var den första miljonsäljande CD:n), David Bowie (den första artisten som gav ut sina gamla skivor på CD).

DCC (Digital Compact Cassette) Lanserad 1992 av Philips och Matsushita Sammandrag Under en stor del av 80-talet föredrog musikindustrin digitala ljudkassetter (DAT); tanken var att lansera samma idé för konsumenter. Det fungerade inte. Fördelar Smidigare än CD:n att ta med sig; bra för egna inspelningar.

R

L

Stereo 8-kassett, ca 1965

MiniDisc, ca 1992 iPod, ca 2001

Nackdelar Klumpig, för att uttrycka sig milt: man kunde hoppa mellan låtarna, men man var tvungen att vänta på att bandet spolade. Arketypiska artister Dire Straits: deras On Every Street från 1992 sponsrades av Philips som reklam för DCC:n. Det fungerade inte.

MD (MiniDisc)

Lanserad 1992 av Sony Sammandrag Utmanare – som om det behövdes – till DCC som hade mer gemensamt med en diskett. Kopplingen till Sony skulle säkerställa dess framgångar (i rättvisans namn ska sägas att formatet fortfarande finns). Fördelar Liten och inspelningsbar. Nackdelar Kändes billig och otrevlig. Arketypiska artister Bruce Springsteen: med Q Magazine fick man ett gratisexemplar av hans Human Touch på MD 1992. Ingen förstod vad man skulle ta sig till med den.

MP3 (och andra digitala filer)

Lanserad Den första serieproducerade spelaren kom 1998, från SaeHan Information Systems. Apple lanserade iPoden 2001. Sammandrag Musikbranschens nemesis: nedladdningsbar musik och äkta bärbarhet. Till en början stack industrin huvudet i sanden; och därför är än i dag 95 procent av all musiknedladdning olaglig. Fördelar [Med åldrad förundran i rösten] 20 000 låtar i en liten ask? Är du säker? Nackdelar Försämrad ljudkvalitet på grund av lägre ”bitrate”. Tack vare innovationer som Spotify kan även den här teknologin snart vara ute. Arketypiska artister Bland iPodens stjärnor märks U2, Bob Dylan och Paul McCartney 153


Toppen

Ganska bra

Sådär

Neil Youngs konstiga period

Är det här rockens mest katastrofala rad av hjärnsläpp?

Inte bra

Du kommer in i början av 80-t­alet. Hawks & Doves (1980) och Re-actor (1981, gjord tillsammans med Youngs gamla vapendragare Crazy Horse) var väldigt ojämna. Sedan skapade han, efter att ha förälskat sig i syntarna, Trans (1982), ett futuristiskt sammelsurium av sång med vocoder (t.ex. den obegripliga omtolkningen av klassikern ”Mr Soul”). Live buade folk – ”men jag tog aldrig till flykten”. Bravo!

Vad sägs om en countryskiva? NY hade gjort ett misslyckat försök med ett Nashvilleorienterat projekt som hette Old Ways, innan hans nya herrar på Geffen fick skrämselhicka och bad om ”mer rock’n’roll”. Därav Everybody’s Rockin’ (1983), en lam skapelse i fejkad femtiotalsstil, vars estetik mest påminde om Grease. Det var hans sämst säljande LP i USA sedan debuten som soloartist 1968.

Some Girls från 1978 innebar slutet på en period av påtaglig kreativ torka. Därefter kom den sedan länge bortglömda Emotional Rescue (1980), som var full av kreativa försyndelser: i ”Where The Boys Go” levererar Mick Jagger en ”punk”-imitation med cockneydialekt, och på ”Send It To Me” rimmar han fiffigt ”Australian”, ”Ukranian” och ”Alien”. Men Keiths ”All About You” är inte så tokig.

Inför världsturnén 1981 fick världen Tattoo You, som mest var ett mischmasch av överblivet material sammanställt av Jagger och producenten Chris Kimsey (”Resten av bandet var nästan inte alls inblandade”, sa han). Som ”Start Me Up” och den fina ratade låten från 1972 ”Waiting On A Friend” visade så var skivan bättre än man kunde tro – men i nivå med Let It Bleed, Sticky Fingers och så vidare? Nej. Naturligtvis inte.

Uselt Toppen

Ganska bra

Sådär

Inte bra

Uselt 160

Rolling Stones på 80-talet

Knäskydd! S&M! Kass ”rap”! Milda makter.


Sedan blev det riktigt konstigt. Geffen anklagade NY för att göra ”okaraktäristisk” musik och inledde ett skadeståndsmål. Följden: han lovade dem att han snart skulle göra en riktig Neil Young-skiva – efter att han gjort country igen och färdigställt Old Ways (1985). Det fanns bitar (t.ex. ”Misfits”) som var okej, men den var ingen Harvest. Och dessutom stödde han högljutt Ronald Reagan, vilket inte var särskilt smart.

Nu var det dags för de ”karaktäristiska” grejerna, men bara halvt om halvt: till Landing On Water (1986) anlitade han producenten D­anny Kortchmar, som bland annat hade arbetat med Don Henleys 80-talshit ”The Boys Of Summer”. Produktionen blev vedervärdig, och låtarna var inte bra: vilket demonstreras av ”Bad News Beat” och ”Pressure”, föreställ dig Young motvilligt intvingad i en scen ur Top Gun. Urk.

Sedan en viss återhämtning (med betoning på ”viss”). Liksom 1979 års Rust Never Sleeps byggde Life (1987) på livematerial med Crazy Horse – skivan lät fortfarande alldeles för m­ycket 80-tal, men de gamla takterna finns där. Härnäst: den oundvikliga skilsmässan från Geffen och This Note’s For You (1988), som delvis var en blåsmättad R&B-historia som var okej, men ändå en aning ”okaraktäristisk”.

Ett bra år. Berlinmuren föll, Bob Dylan blev bra igen och NY också. Beviset: Freedom (1989), en blandning mellan elak rock, lite städade grejer med blåsunderstöd och hans omisskännliga akustiska låtar. Och det är inget snack om saken: ”Rockin’ In The Free World” – i både elektrisk och akustisk version – är grym. ”Jag ville helt enkelt att det här skulle bli ett Neil Young-album”, sa han. Bra inställning!

En souvenir från den turné under vilken Jagger ”rockade” i gula jodhpurs och knäskydd, medan Keith och Ronnie gick ner sig i en parodi på sig själva. I och med Still Life (1982) föddes arenarockbandet Stones, som körde gamla godingar och som vi nu älskar/hatar (på det här albumet slaktas t.ex. ”Under My Thumb”). Lägg även märke till J­aggers b­isarra fonetik i m­ellansnacken.

Undercover (1983) innehöll den eldfängda titellåten men inte mycket mer. ”Tie You Up (The Pain Of Love)” var en usel hyllning till S&M, pubrockaren ”Pretty Beat Up” följde exemplet på en demo av Ron Wood med den talande titeln ”Dog Shit”, och ”Too Much Blood” var ett lamt försök till Thriller-artad 80-talspop med en ruggig ”rap” av Jagger: ”You ever seen the Texas Chainsaw Massacre – ’orrible, wasn’t it?”

När bandet började spela in Dirty Work (1986) var situationen svår: en vresig Keith avundades Mick hans solokarriär och Charlie Watts var så desperat att han tillfälligt blev heroinist. Dirty Work var i praktiken Keiths album, vilket innebar att det inte blev någon Thrillerartad 80-talspop och att den gamla magin ibland glimmade till (t.ex. deras version av ”Harlem Shuffle”), men inga fyrverkerier, för att uttrycka sig milt.

Steel Wheels (1989) prisades – liksom varje Stonesalbum sedan dess – som ”deras bästa sedan Some Girls”, vilket kanske stämde, men det sa inte särskilt mycket. I vilket fall var ”Mixed Emotions” pantomimiskt smittande och ”Rock And Hard Place” framstår som deras sista (någorlunda) bra rocklåt. Sedan följde Voodoo Lounge (1995) och Bridges To Babylon (1997), vilket delvis förklarar varför diagrammet måste sluta här.

161

9789137136554