Page 1


© Bernd Stymer 2017 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789175697345


Varför nu detta? Sedan 2008 har jag förgäves försökt stoppa vindvansinnet med lagens hjälp. Lagen förbjuder entydigt att vindkraftverk får skövla naturen. Läs innantill i Miljöbalkens 1:a paragraf, http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19980808.HTM Dessutom ställer gällande EU-direktiv, Maskindirektivet, sådana uttalade krav på de farliga maskinerna så att de aldrig får sättas i drift i Sverige. http://eur-ex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do? uri=OJ:L:2006:157:0024:0086:sv:PDF. Trots det lyder svensk förvaltning och svenska domstolar regeringsorder att inga hinder för utbyggnad av vindkraftverk får sättas. http://www.helgaro-liv.se/falsk%20uppgift/17-32011%20reg%20beslut.pdf I klartext betyder det att inga lagar får stoppa vindkraftverk i Sverige. Så får det naturligtvis inte gå till i en demokrati, men anledningen att det gör det ändå är endast och allena att personer som arbetar med media, pressen, Radio, TV, har kommit överens om att de har skyldighet att utöva miljöpolitik där alla invändningar mot ett påstått hot mot jordens klimat kallas falska och därför inte får nå befolkningen. Journalister frångår sin skyldighet att informera sakligt för att istället bedriva miljöpropaganda. Så får det heller inte gå till i en demokrati, men så sker det i Sverige. 3


De invändningar mot alarmet om miljökatastrofen som jag och många fler försöker informera om får aldrig nå allmänheten. Det måste ändras. Men hur? Köpa in sig i pressen genom en helsidesannons med information om sanningen med utbyggnaden av vindkraftverk i Sverige? Hur många hundratusen kostar det? Går det att samla in så mycket inför nästa val? Målet är att alla bidrag för i Sverige onödig elproduktion avskaffas snarast. Ingen ger pengar utan att få något i gengäld. Därför erbjuder jag alla att läsa min dagbok, en berättelse om allt möjligt, om kamp mot väderkvarnar, en berättelse där jag delvis viker ut mig trots att jag tycker att detta är den stora fånigheten som driver Internetfacebook. Ingen har någonsin fått mig att berätta mitt liv, inte ens frun och barnen. Det har varit nog med att jag kommer från Dala-Järna. Tveksamt är om någon verkligen är så intresserad av min historia så den ger ett bidrag. Om inte annat så kan läsaren få svar på frågan varför någon är så tokig som att vilja slåss mot väderkvarnar. Sen är det färdigkämpat med ord för min del.

4


Stoppa vindvansinnet


Don Quijote lever !

Kampen mot väderkvarnar fortsätter. 7


Nåt läsvärt? Är det inte så att varje människa får uppleva orättvisa, översitteri och ondska mer eller mindre, verklig upplevt eller inbillad? Är det inte så att alltför få rättskaffens människor i vår värld av välmåga inte ids att kämpa mot orättvisa, översitteri och ondska, precis det som riddaren från La Mancha trodde sig kämpa emot? Är det inte så att alldeles för få slåss mot dessa väderkvarnar? Här är en berättelse om kampen mot väderkvarnar, sabotaget av den svenska kunskapsskolan och skövlandet av det svenska landskapet genom bygget av vindkraftverk och några andra. Kampen skildras här i form av sporadiska dagboksanteckningar tillsammans med rapporter om vår älskade natur. Sen är inflätat en levnadsskildring av det ovanligare slaget, åtminstone för svenska förhållanden, och den kanske besvarar frågan hur det kan komma sig att någon är så tokig att vilja slåss mot väderkvarnar och få stryk så som Don Quijote fick. Men trots det stryk är det absolut nödvändigt att kampen mot även moderna tiders väderkvarnarna fortsätter. Håll hans kamp levande! Det handlar om mänsklig storhet, människans heder Är det läsvärt? Vad är läsvärt? 8


15.5.2011 Nåt läsvärt om en annan slags Don Quijote som inte var från La Mancha men som hela sitt liv slogs mot väderkvarnar. - Warum soll man´s einfach machen wenn man´s so schön komplizieren kann? Sa general Moltke när hans preussare slog österrikarna men frågan är - varför krångla till det och skriva det här? - Jösses! sade Sancho. Sa jag inte till herrn att han skulle se upp med de där? De är ju väderkvarnar som snurrar, det är inget att ta fel på, såvida det inte snurrar runt i ens eget huvud. - Tig, käre Sancho, svarade Don Quijote, - du ska veta att när det gäller krig så är saker och ting alltid mera oberäkneliga än annars. Särskilt som jag faktiskt tror att den där trollkarlen Friston som stal min vindskammare och mina böcker har förvandlat jättarna till väderkvarnar för att ta ifrån mig äran att ha besegrat dem. Men hur mäktig fiende han än är, så ska till slut hans onda konster komma till korta mot mitt långa svärd. Krig, kamp? Trollkarlar? Snurret runt i mitt huvud? Är det nåt att skriva om? Jag vet inte. Men såhär är det i alla fall. Elände att kroppen inte hänger med längre. 9


I spegeln ser jag en gubbe med gubbarmar. Det gör ont att röra sig, ont överallt och snart så tar det slut alldeles. Det enda jag hoppas på att slutet går snabbt. Men innan dess så måste jag få färdigt en hel del. Nya båten, den där som Vala ska leda till; alubotten, plastöverdel, min variant av Ljungströmsrigg, två separata boutrymmen, styrplats skild från akterdäck, badbryggan, utombordaren, holländska centerbord. Jag måste åtminstone rita den. Och sen får de efterkommande göra vad de vill med det. Den här skriften måste också bli klar. En bok? Det skrivs så många som handlar om jämmer och elände, våldtagna barn, utnyttjad ungdom, föräldrar som skadar, sex, och mera sex, samma missförhållanden hela tiden, mobbing, våld, förtryck. Jag har ändå varit med om händelse som få nu levande har. Andra världskriget. Men jag har inte utnyttjats sexuellt, mina föräldrar har fullföljt sitt föräldraskap med all heder. Jag har försökt att vidarebefordra deras hedersamma gärning till mina efterkommande. Min text här är alldeles ointressant för alla de som vill läsa om snusk och rusk. Därför är det nog ingen bok som jag skriver, utan en redogörelse för en levnad som har ovanliga delar. Kroppen vill inte hänga med längre. När jag har suttit ett tag så domnar vänsterbenet. 10


Jag måste resa mig. Det gör ont och sen kan jag inte fortsätta att skriva. Jag har försökt att skriva stående . Men det är svårt. Berättelsen blir även av den anledningen hackig, men som sagt, det är ingen bok. .Det elände som drabbade mig, oss, för tre år sedan, 2008, när vår svenska kyrka i smyg och lönndom beslöt att skända Guds Under Naturen genom att låta sätta upp hiskeliga vindkraftverk utanför vår köksdörr, det eländet är orsaken till att jag suttit så mycket vid datorn att benet försvinner. Nerven och blodflödet kläms. Det är ren och skär ondska att kyrkan ger sig hän åt att vara med om skövlingen av naturen av inget annat än girighet. Jag har försökt att värja min existens genom att skriva, skriva, skriva. Överklaga allt, skriva till alla politiker, riksdag, regering, alla stiften, alla kommuner, alla politiker i min kommun Strängnäs, alla utan större framgång. Jag har inte varit ensam utan fått stöd och samarbete med främst våra grannar Gun och Arne Lövgren. Och jag som efter ett arbetsamt och besvärligt liv trodde att jag skulle få vara i fred med mitt avslut på det hela! Omedelbart när jag först fick reda på kyrkans förräderi, insåg jag att jag, och ingen annan heller för den delen, kan bo kvar i fladdret från vindkraftverk. - Nej, bestämde jag mig. - Jag kommer inte att låta mig fördrivas från mitt hem en gång till i mitt liv. En gång räcker. Då kunde jag inget göra. Den här gången tänker jag slåss. Men hur kan man slåss mot ren dumhet 11


och elakhet? Med ord? Naturligtvis. Men det förutsätter att någon lyssnar eller läser orden. Till min stora förvåning, nåja, inte så stor då jag ju har kämpat med ord tidigare, ser jag att ord inte betyder det minsta när det gäller invändningar mot att skrupellösa girigbukar vill berika sig på de omfattande bidragen som okunniga och ansvarslösa politiker gödslar en fullständigt idiotisk verksamhet med. De bidrag som politikerna tvingat av medborgaren används till att förstöra folks natur och därmed deras liv. Hela tanken med att göra ström i vindkraftverk är så otroligt tokig eftersom vinden inte blåser alltid men strömmen ändå måste finnas alltid, att tokigheten är så fundamental att så många nöjer sig med reklamsnacket - vind är gratis – vindkraft minskar CO2-utsläpp, vindkraft räddar klimatet. Fastän jag var ganska luttrad av skolstriderna, där några av oss lärare straffades hårt därför att vi ville rädda lärdomsskolan från att förvandlas till dagis, blev jag ändå förvånad över hur det i vår s.k. rättsstat kunde gå till när politiker sätter sig över lag och rätt i frågan vindvansinnet. – Aldrig hade jag kunna tro att det går till så, säger Arne, min granne. Det är faktiskt förvånande hur enkelt och utan minsta debatt hela vår svenska natur kan skövlas. Hur enkelt som helst följer alla verk och myndigheter regeringens direktiv att deras beslut om utbyggnaden av vindkraftverk inte får hindras. Det är skämmande hur lättvindigt även hela 12


rättsapparaten följer regeringsdirektiven och avslår alla överklaganden. Jag förstår faktiskt inte att vindvansinnet har en så stor betydelse så att hela svenska rättsstaten går i baklås. En sån idioti som el från vindkraftverk! El ibland när det blåser! När vi redan tidigare har ett överskott av CO2-fri el. Kan girigheten verkligen vara så förödande stark? Jag har svårt att inse det. Men det kanske förklarar varför så många politiker och tjänstemän i beslutande ställning har egna vindkraftverk, har arrenderat ut sin mark till vindkraftverk, har andelar i vindkraftverk. Så många vill snylta på befolkningens pengar, roffa. Den svenska lag som förbjuder jäv, alltså förbjuder att man utnyttjar sin ställning till att berika sig själv, sin släkt, den lagen betyder ingenting varje gång som jag anmäler någon, även ministrar, till JK, Justitiekanslern, för jäv. – Nej, jäv har inte förekommit, är det enkla svaret. Och när jag skrev till svenska kyrkan om att girigheten är en dödssynd, fick jag svar från en biskop att den svenska kyrkan inte predikade om dödssynd. Så oförskämt enkelt. Må Gud straffa denna kyrka som skändar hans namn och verk! Vad skall jag göra? När jag inte kan hejda roffandet med ord och när jag inte vill låta mig fördrivas igen? Vad återstår? Våld? Nåväl, senare mer om vindvansinnet. Nu var det en förklaring till mitt domnande ben och 13


den hackiga berättelsen som därmed blir till. Var börjar min berättelse? Mina första minnen? Som inte verkar så trovärdiga? Men jag kan bevisa. Jag föddes i mars 1939 i den fria staten Danzig. En stat som segrarna i första världskriget skapade bara för att jäklas med de förlorande tyskarna. Danzig stod under NF:s beskydd, FN hette Nationernas Förbund på den tiden, hade egen riksdag och regering, egen valuta men bara som ren jäkelskap ingen egen Post utan fick lov att utnyttja den polska posten. Dessutom var en del av hamnen polskt territorium. Naturligtvis började andra världskriget här. Jag var således inte ens ett halvår gammal när jag har minne av att vår barnsköterska Anni skjutsade mig i barnvagn på höjden i Oliva, en förort till Danzig, en söndag i solsken och så hördes mullret från pansarkryssaren Schleswig Holstein som öppnade eld mot polska Westerplatte som polackernas del av hamnen i Danzig hette. Jag ser en bild framför mig; höjd, sand, havet i bakgrund, solsken. Bilden kan vara sann, men var den det då det började? Men när vi någon dag efteråt flydde undan kriget till släkt på landet och tog båt dit uppför Nogat, en flodarm av Weiksel, lämnade det ett klart och tydligt minne hos mig. Vägen ned till båten gick genom Danzig och Krantor i hamnmuren, ett stort torn med en inbyggd kran med vilken man på Medeltiden lastade och lossade fartygen på kajen nedanför. 14


Jag måste ha burits i korg genom Krantor och såg då uppåt på de stora hjulen, trampkvarnar, som var dåtidens maskiner. Folk gick runt som råttor i ett hjul framlänges och baklänges och lyfte och sänkte så lasterna. Jag såg dessa stora hjul inne i tornet. Senare frågade jag Mor om dem, men hon mindes inte. Så ordnade min bror Ralf 1998 att vi skulle göra en resa till Danzig när det nu efter murens fall var möjligt. Jag har en videoinspelning från dagarna före resan där jag berättade om mitt minne om hjulen och undrade om de verkligen fanns där. Jag trodde inte det därför att Krantor och hela Danzig hade bokstavligen jämnats med marken i slutskedet av kriget. Polackerna hade byggt upp staden igen. Bara det är konstigt att polackerna så idogt byggt upp den gamla tyska hansestaden Danzig som aldrig varit polsk. Skulle polackerna också ha återbyggt trampkvarnen i Krantor? Inte då! Jag filmade det spännande ögonblick när jag åter kunde titta upp i Krantor. Och se på tusan! Där var hjulen precis som jag kom ihåg dem ! Sen har jag också ett minne av den skräck jag kände när jag tittade ned i det nategröna vattnet. Men om det har jag aldrig berättat. Är det här början på min berättelse? Berättelse om vad? Släkten? Väderkvarnarna? I så fall börjar den mycket tidigare. När mina bekanta ofta med förtjusning berättar om sin släkt15


forskning brukar jag ibland nämna att en person som levt och överlevt i Adolfs Tredje Rike aldrig behövde senare ägna sig åt släktforskning. Adolf tvang nämligen alla att bevisa, ända tillbaka till 1600-talet, att man inte var jude. Jag har kvar Stümers "Ahnenbuch", släktbok. Dessutom har min farfar, prosten i Letzkau, Ostpreussen på gränsen till Danzig, skrivit en släkthistoria. Stümers kom från norra Tyskland, Pommern som blev svenskt efter 30-åriga kriget 1648. De var tulltjänstemän i Greifswald och soldater i svenska armen och flottan i Stralsund. Utdrag ur uppteckningar av prästen Bernhard Stümer, april 1930 Danzig-Oliva. Såhär skriver han i min fars Heinz Stümers förtydligande av den handskrivna tyska frakturstilen som jag inte kan läsa. ”Min farfar var, som min far berättade, uppväxt vid trumman. Farfarsfar var soldat i det dåtida stationerade svenska regementet Engelbrekt i Stralsund och befordrades till underofficer. Min farfar var också soldat där. Tillsammans med sin far deltog han i den svenska kungens många krig till vilken vid den tiden Vorpommern och Rügen hörde. Så har han även deltagit i slaget vid Svensksund tillsammans med sin far som föll där. Båda hans ben sköts av. När Napoleon utfärdade Kontinetalspärren över alla varor till England även över Vorpommern kom franska trupper in i landet. 3 juli 1812 följde avväpningen av de svenska trupperna i Stralsund. Officerarna släpptes på hedersord och manskapet med underofficerarna fördes till fångenskap i 16


Profile for Smakprov Media AB

9789175691428  

9789175691428  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded