Issuu on Google+

Svinhugg, första boken om Mirjam och Hervor, är en varm och rolig berättelse om vänskap och hämnd som går rakt in i hjärtat.

ISBN 978-91-27-11748-8 9 789127 117488

Marianne

Marianne Cedervall bor i Västerås och arbetar med personalfrågor inom Svenska kyrkan. Svinhugg är hennes debutroman.

Cedervall

Foto: Monika Franzon

I ett gammalt kapell sitter två kvinnor och firar med champagne och snittar. Det är den jordnära Mirjam, läkaren som nyligen återvänt till sin hemö efter många års bortavaro, och hennes väninna och raka motsats, Hervor. Livet har inte farit varsamt fram med Mirjam, och nu har hon beslutat sig för att ge igen. Beväpnad med Hervors hemliga dekokter, tankekraft och lite annan kvinnlig list sätter hon äntligen sina hämndplaner i verket.

Svinhugg

Det blir en dramatisk sommar i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum. Dödsfallen tycks ha naturliga förklaringar, men har de verkligen det?

Svinhugg Marianne

Cedervall

Fler passagerare hade kommit ut på däck för en nypa morgonluft. Hervor sänkte rösten och försökte för en gångs skull vara diskret. Hennes snackrevir var annars vanligtvis högljutt och yvigt. Mirjam lutade sig närmare henne för att höra bättre. »Jo ser du, jag har grunnat på om man inte kan använda dom där affirmationerna vi lärde oss på kursen för att ta livet av folk! Jag menar, det måste väl funka om man orkar tjata tillräckligt länge?» Mirjam spärrade upp ögonen. Egentligen borde hon inte bli förvånad, Hervor kom ofta med okonventionella lösningar på livets problem. »Du menar mord helt enkelt?» viskade hon. »Mörda med affirmationer?» »Exakt vad jag menar. Det perfekta brottet. Syns ingenstans.» Mirjam stod alldeles stilla, förbluffad av vad som nyss kommit ut ur Hervors mun. Måsarna flockades och skrek. En gäll signal från högtalaren fick henne att röra på sig. »God morgon, mina damer och herrar. Vi anländer till Visby om cirka femton minuter.»

Omslag: Nina Leino/PdeR®


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 5

Kajpe Kviar, Gotland September 2008


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 7

Tre gravstenar tätt bredvid varandra. Samma form. Likadana symboler. Firmamärket. Verkligen smaklöst. Tre olika namn: Torsten, Per-Henrik och Ivan. Torsten gick först, redan i början på juli 2006. Per-Henrik ramlade efter i slutet av samma månad. Ivan stod faktiskt pall ända till mitten av augusti. Just det hade kostat på – hon hade fått härda ut länge. Kyrkklockorna ringde helgsmål över socknen. Ut över gravarna dånade den mäktiga klangen från det vitkalkade medeltida tornet och rullade vidare över stubbåkrar och gårdar. Kvinnan, som satt på bänken mitt emot de tre stenarna, svepte sin klarröda cape tätare om sig, blundade och lyssnade. Hon satt alldeles stilla ända tills den sista klangen tonat bort. På avstånd, i någon av de gamla gårdarna, tystnade en traktormotor. Arbetet stannade av och det var dags att göra kväll. Stilla reste hon sig, gick fram till gravarna och lade ner en gul ros ovanpå Torstens sten. »Du var uslast av alla», viskade hon. Nästa ros, också den gul, lämnade hon åt Per-Henrik. »Två år sedan, Per-Henrik. Det förtjänade du, din falska orm.» Den sista rosen var inte riktigt lik de andra. Visserligen var den gul, men kraftigare och vackert rosa i kronbladens kanter. »Sorry Ivan, vi har haft mycket trevligt, men det var tvunget.» Hon gav rosen en lätt kyss innan hon lade ner den. 7


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 8

Kvinnan stod en stund framför gravarna och ett stråk av vemod for över ansiktet. Hervor borde ha varit med nu. Hervor skulle ha skrattat sitt hesa hjärtliga skratt och sagt att »fy fanken Mirjam, det var helt rätt av dig att ta bort dom. Jävla bra gjort!» Kyrkporten gnisslade och en äldre man i rutig arbetsskjorta och jeans steg ut och låste omsorgsfullt dörren med en stor nyckel. Han greppade en blå gammal cykel som stod lutad mot kyrkväggen och skulle just till att ge sig iväg då hon såg att han fick syn på henne. Han kisade lite, antagligen för att se bättre vem hon var. Den röda färgen väckte kanske minnen, han hade tyckt om hennes röda kläder. Långsamt ledde han cykeln mot henne. När han var alldeles intill henne vände hon frimodigt upp ansiktet mot honom. Han gav henne ett varmt och vackert leende. »Men är det int Mirjam som har kom tillbaks till Kajpe Kviar?» Han granskade henne uppifrån och ner och upp igen och gav henne en kram. »Det var int i går det, naj!» fortsatte han. Han såg fortfarande oförskämt ungdomlig ut och hon upptäckte att det retade henne. Han tyckte säkert att hon hade blivit gammal och rynkig. Förresten måste han hunnit bli närmare sextio och då hade väl han lika dålig syn som hon och upptäckte kanske inte alla fårorna. »Hej Sylve», svarade hon. »Jaså, det är du som är klockare nu?» Han nickade och hon tänkte att det var så det blev i socknen. De gamla dör bort och de yngre får ta vid. Sysslorna måste skötas, helgsmål måste ringas, lördag efter lördag. »Konstig summar det där», sa Sylve och nickade mot gravstenarna. »Två år sen nu. Tänk att dom bare gick och dog allesammen nästen samtidigt.» »Någon tog väl bort dom», mumlade hon. 8


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 9

Jäklar också! Varför sa hon så där? Ibland skuttade grodorna verkligen rakt ut ur käften och hon önskade att hon hade kunnat ta bort dem också. »Vad sa du?» Sylve vände sig mot henne och hade den där löjliga bekymmersamma minen från förr. Den han häktade på när han inte trodde att Mirjam skulle klara av olika saker. »Något tog väl bort dom menar jag. Stress, Gud, vad som helst. Folk dör av en massa olika orsaker. Lever fel och allt det där.» Sylve lutade cykeln mot en gammal gravsten, vars namn var nött och oläsligt, och satte sig bredvid henne på bänken. Bägge vilade i mogna människors förmåga att sitta och tiga i varandras sällskap. Var och en i sina egna tankar som likväl flätades in i varandra genom gemensamma minnen och händelser. Septembersolen dalade, några lamm bräkte från en åker intill, en svag vind svepte in över kyrkogårdsmuren och bjöd upp några nyfallna löv till dans. De stora askarna ruskade på sig och Per-Henriks ros rullade ner från stenen. Sylve reste sig och fick fatt i den. »Är det du, Mirjam, som lagt dit rosar?» »Ja», sa hon. »Stick ner den i myllan bara, då klarar den sig.» Han gjorde som hon sa och tittade frågande på henne. »Dom här också?» »Det är lika bra. Stick ner dom bara.» »Varför la du dit dom?» Han satt på huk med ryggen mot henne och pysslade med växterna. Hon lyckades hejda tungan att gå sin egen otyglade väg och säga något olämpligt. »Jag tyckte man kunde hedra dom», sa hon i stället alldeles passande och korrekt. »Du har rätt, Sylve, det var en konstig sommar. Verkligen underlig.» »Du blev borte väldigt länge, Mirjam.» 9


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 10

»Längre än jag tänkte. Mycket längre.» Hon reste sig och stack sin arm under hans. »Och du, hur har du det?» frågade hon. »Ja, det är detsamme som förr, grisar, lamm och snart är det dags för veden.» »Finns krogen kvar?» Han sken upp och klappade sakta hennes arm. »Plogbillen? Jo jo, nog är den kvar alltit.» »Vi går dit», bestämde hon. »Vi går dit så ska jag berätta för dig om den där sommaren.»

10


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 11

Sommaren 2006


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 12


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 13

1 Mirjam Nordergrav stod på däck och blickade ut över Östersjön. Vinden var måttlig, endast ytliga krusningar rörde upp vattenytan. Den ljusa juninatten mötte gryningen och en smal strimma av ön avtecknade sig i horisonten och växte sig snabbt större. Fartyget höll god fart, ett dovt susande var allt som hördes från motorerna. Annat var det på den tiden då hon som liten flicka åkt över från ön till fastlandet. Då sov de i turistklass långt ner i skrovet med dunkande maskiner vägg i vägg. Båtarna hade blivit modernare och resan tog numera hälften så lång tid. Så många gånger hon hade stått vid relingen och mött sin hemö! Alltid samma glädje, alltid samma kittlande känsla i magen. Det spelade ingen roll om hon bara varit borta några få dagar, den varma känslan fanns där i alla fall. Nu var det ett bra tag sedan hon varit hemma. Mirjam följde konturen av ön med blicken. Snäcks egendomligt snedställda byggnad kunde hon svagt urskilja. Som en grå betongklippa där fönstren blev till fyrkantiga grotthål. Några fiskmåsar skränade och följde fartygets färd mot hamn. Hon lutade sig mot relingen, blundade och lät tankarna vandra tillbaka till veckan som gått. Tillsammans med sin vän Hervor hade Mirjam deltagit i en annorlunda kursvecka i Dalarna. Kursen hade varit bra, inte en tråkig minut, utan fylld av intressanta erfarenheter för henne som klassisk medicinare. Ett helt nytt sätt att se på saker och ting. Tankens kraft med hjälp av affirmationer, bekräftelser som envist upprepades. Metoden tycktes kunna försätta berg. Bota sjukdomar som ingen läkar13


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 14

vetenskap rådde på. Bli rik och lycklig. Tankens kraft, tankens kraft, tankens kraft … Hervor Isaksson pustade och reste sig ur vilfåtöljen i sittsalongen. Dags att leta rätt på Mirjam. Vad Hervor kunde se var de ju snart framme och då skulle man väl gå ner på bildäck? Hon stoppade ner cigarettpaketet i fickan på tunikan, strök med handen över det grå håret som hängde i en fläta på ryggen. Det fick duga. Ett bloss skulle hon ha och det bums. Hon hade suttit som en kratta i de så kallade vilfåtöljerna och försökt slumra några gånger. Nog kändes det i kroppen att man inte fått sträcka ut sig ordentligt. När Mirjam försvunnit från sätet bredvid hade hon däremot inte lagt märke till. Hervor nyttjade några lämpliga svordomar och lade hela sin tyngd mot dörren till däcket för att knuffa upp den, och drog in den friska morgonluften. Hon fick syn på Mirjam borta vid relingen och vinkade, men Mirjam blundade och upptäckte henne inte. Inne i en hörna tände Hervor cigaretten och blåste ut rök tillsammans med dagens första hostattack. Avvärjande viftade hon mot Mirjam, som öppnat ögonen när hon hörde den välbekanta hostan. Hervor lät attacken ebba ut och stod kvar i sitt hörn medan hon rökte färdigt. Havet tyckte hon om. Oändlig öppenhet som liknade hennes fjällvidder hemma, där man kunde sitta och fantisera långa stunder om vad som gömde sig bortom horisonten. Nog var det bra att hon beslutat att bryta upp från Kuivalihavaara i Lappland och följa med Mirjam. I åtta långa år hade de hängt ihop som ler och långhalm. Stackars Mirjam, hon var bra sliten när hon kom till Kuiva. De tjänade ju bra förstås, de där doktorerna, och det var väl alldeles riktigt. Hur skulle man annars få läkare till norra Lapplands små skitbyar? Det begrep då inte Hervor. Men nog hade hon sett att Mirjam ruvade på hämnd. Hon förnekade det förstås bestämt, men Hervor 14


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 15

såg allt att det lyste igenom. Beska kommentarer, svart i ögonen och vit i ansiktet när de där tre karljävlarna kom på tal. Hon hade koll på dem, men hur det gick till hade Hervor inte riktigt listat ut. Men nog hade hon sett både i kaffesumpen och i korten att det var något på gång. Resan hit till exempel. En dag hade Mirjam sagt att det var dags att dra söderut. Ville Hervor komma med? Hervor hade väntat på tillfället och i hemlighet förberett sig. Och med tanke på den vackra ön som de nu kom allt närmare, verkade det inte finnas skäl att ångra sig. Hon slängde cigarettfimpen i havet och gick fram till väninnan. Framför Mirjam avtecknade sig staden med ringmuren och domkyrkans tre pampiga torn. I nordväst färgades himlen långsamt rosa som en spegling mot den uppstigande solen på östsidan. Mirjam knuffade Hervor i sidan och pekade. »Tjusigt, eller hur?» »Jo, det är då verkligt tjusigt. Det är som en oljemålning, ta mig fan, man kan nästan tro att det inte är på riktigt.» Mirjam kände sig mer än nöjd. Det hade varit vågat av henne att be Hervor lämna sin lappländska by och följa med till Gotland, men hon hade inte varit beredd att skiljas från henne än. Under alla år Mirjam varit förvisad, eller åtminstone känt sig förvisad, till tjänstgöring på Kuivalihavaara vårdcentral hade Hervor varit en förträfflig vän – åren då Mirjam slet för att få det att gå ihop och framförallt inte berättade varför hon gömde sig i byn. En hälsokontroll hade fört dem samman. Den kraftiga kvinnan med stripigt hår och intensiv blick hade gått rakt på sak och genomskådat allt. »Du är tyngd av en sorg, doktorn. Kan vara förlust av en människa, men jag undrar om det inte är något materiellt. Pengar kanske? Men du ska bara ta det lugnt, dok15


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 16

torn, det kommer att ordna upp sig. Hervor Isaksson heter jag, men dom brukar kalla mig Lapplandshäxan.» Hervor hade gett Mirjam ett fast handslag och sagt något om auran. Mirjam hade ingen aning om vad en aura var och än mindre att eländet syntes utanpå. Samma kväll hade Hervor bjudit på renköttsoppa och sedan den dagen var de oskiljaktiga. En egendomlig vänskap på många vis. Mirjam med sin läkarexamen och fasta övertygelse om mediciners läkande kraft och vetenskapens alla rön. Och med sin grundmurade etiska princip att aktivt rädda liv i alla lägen. Hervor, självlärd och med trollkonsterna nedärvda. Hon kunde stämma blod när Mirjam predikade tryckförband. När Mirjam försökte resonera sig till samförstånd, kunde Hervor skicka förbannelser elaka som hagelskurar till den som inte behagade henne. Hon kokade drycker av de mest egendomliga örter, som märkligt nog hjälpte när doktor Mirjams recept inte fick önskad effekt. Försörjde sig på det gjorde hon också genom att spå folk och ha en rådgivningsspalt i en veckotidning. Det hade inte dröjt länge förrän Mirjam berättat för sin vän om sina bekymmer och sin djupa oro. Mirjam lämnade för en stund den vackra utsikten över Visby och vände sig mot Hervor. »Har du kunnat sova något i vilsalongen?» undrade hon. »Inte var det mycket inte, det ska du veta, när man precis somnat gläfste någon hundjävel från djursalongen och du, sover inte ungar på nätterna? Vilket förbannat gnällande!» Mirjam skrattade, hon visste att Hervor inte var så grinig som hon lät. Mest var det munnen som gick, kryddad med allehanda svordomar. »Men mellan varven när jag inte har slumrat har jag faktiskt suttit och grunnat på en förbannat bra sak», fortsatte Hervor. Hon hade anlagt en småslug min och plirade mot Mirjam. 16


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 17

»Jaså minsann, får jag höra då! Vad har du nu på gång?» Fler passagerare hade kommit ut på däck för en nypa morgonluft. Hervor sänkte rösten och försökte för en gångs skull vara diskret. Hennes snackrevir var annars vanligtvis högljutt och yvigt. Mirjam lutade sig närmare henne för att höra bättre. »Jo ser du, jag har grunnat på om man inte kan använda dom där affirmationerna vi lärde oss på kursen för att ta livet av folk! Jag menar, det måste väl funka om man orkar tjata tillräckligt länge?» Mirjam spärrade upp ögonen. Egentligen borde hon inte bli förvånad, Hervor kom ofta med okonventionella lösningar på livets problem. »Du menar mord helt enkelt?» viskade hon. »Mörda med affirmationer?» Hervor drog segervisst på munnen. »Exakt vad jag menar. Det perfekta brottet. Syns ingenstans.» Mirjam stod alldeles stilla, förbluffad av vad som nyss kommit ut ur Hervors mun. Måsarna flockades och skrek. Hamnpiren kom närmare. Tydligt kunde man nu urskilja hamnpaviljongen och de modernare hyreshusen som klättrade upp efter klinten. Någonstans däruppe fanns hennes gamla mor på ett hem. Men Mirjam tänkte inte mer på det, hennes tankar var fullt upptagna med det hon nyss hade hört. En gäll signal från högtalaren fick henne att röra på sig. »God morgon, mina damer och herrar. Vi anländer till Visby om cirka femton minuter. Våra bilburna gäster kan nu gå ner på bildäck. Vi ber er att inte starta motorerna förrän klartecken ges.» Mirjam föste Hervor framför sig in i salongen, de samlade ihop sina saker och gick trappan ner mot bildäck. Snabbt bildades en tät kö när dörrlåset inte öppnades så fort som den gotländska högtalarrösten utlovat. Trötta ungar kinkade och knäade i trappan. Bleka föräldrar för17


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 18

sökte hålla humöret uppe med lock och pock. En rödbrusig man trängde sig förbi kön och stank som ett spritkök ur munnen mitt framför Mirjam. Hon knep ihop näsan mellan tummen och pekfingret och tittade på Hervor. »Menar du allvar med det du sa däruppe?» »Nämen, det är väl självklart. Håller du inte med mig? Jag måste säga att den metoden antagligen är dösäker.» Ett gnisslande hördes i nedre delen av trappan och det blev fart på kön. Sommarens första turister och ett antal hemvändande gotlänningar uppslukades snabbt av sina bilar och försvann in i varsin egen tystnad, fjärran från barnskrik och fartygets skrammel. Mirjam fiskade upp nyckeln till sin nya röda Merca och öppnade med fjärrlåset. »Men», sa hon när de satt inne i bilen, ifred för eventuella nyfikna öron, »det som jag antar att du tänker på är ju gammalt och överspelat. Jag har klarat mig och det mer än väl. Jag går inte och drar på något behov av hämnd.» »Nähej du, inte det. Fan tro’t». Hervor knäppte med en motvillig min på sig säkerhetsbältet. »Och förresten ska affirmationerna bara användas i positiva syften, det vet du att hon sa på kursen. Jag måste säga att det är bra ondsint att tänka som du gör.» Hervor undslapp sig en ljudlig suck. »Du är så himla lydig och plikttrogen, det är det som har varit och som om igen kan bli ditt fördärv! Har du för fanken inte lärt dig någonting av dina erfarenheter i livet? Det skadar väl inte att prova? Lite grann bara.» Mirjam lade armarna i kors och kurade ihop sig. Visst hade hon lärt sig en hel del, men att därifrån ta steget att mörda, det tänkte hon verkligen inte. Hervors påhitt var ytterst obehagligt och hon ville inte tala om det mer. »Snart är vi framme, Mirjam. Gud, vad jag är kaffe18


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 19

sugen! Ska bli riktigt roligt att komma över till dina hemtrakter. Men en sak begriper jag då inte.» »Jaså?» Mirjam var inte riktigt blidkad ännu efter attacken om att hon inte lärt sig något av sina misstag. »Vad är det du inte förstår nu då?» »Om du inte har planer på att på något vis punktera dom där tre skitstövlarna som förpestat flera år av ditt liv, varför köpte du huset just i trakten där dom bor?» Hervor naglade fast henne med blicken och väntade på svar. Klart att hon begrep att Mirjam tänkt på något, hur skulle Mirjam kunna behålla hemligheter för en sådan person som Hervor? Hon såg ju rakt igenom andra människor om hon kände lust för det. Men Mirjam kunde inte ge henne hela sanningen, inte än, för hon visste inte allting själv. När det gamla kapellet på Gotland blev till salu såddes ett tankefrö, men vad det skulle komma att ända i var hon inte klar över än. Hon hade bara den där lilla nyckeln hon hittat när hon städade upp sitt dammiga och sorgligt nerlagda kontor. Att hon hade glömt bort den var alldeles obegripligt.

19


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 20

2 Sylve Lagergren arbetade på sin gård i Kajpe Kviar och skyfflade rejäla skopor grisskit ur skottkärran och slängde dem på gödselhögen. Nu skulle det jävlar i mig bli fint tills det var dags för Emilia att grisa. Och det var dags. Runt midsommar, troligen, och dit var det tio dagar. Rent och snyggt, ny halm på golvet, bara kvar att montera värmelampan över den lilla grislådan och de skära små kultingarna kunde anlända en efter en. Barnkammaren var viktig, en otymplig sugga kunde ligga ihjäl sina små, till och med bita ihjäl dem. Sylve arbetade med bar överkropp fast det bara var början på juni och ingen riktig sommarvärme än. Ändå rann svetten efter ryggraden. Jeansen var gamla och nötta och stövlarna borde han ha pensionerat för länge sedan, han använde dem bara i svinhuset. Skovlarna med dynga förflyttade sig enkelt från kärran till dynghögen med hjälp av Sylves muskulösa armar. Än orkade han, fast nog kunde han känna av värk ibland, åtminstone i knäna, men det var bäst att inte känna efter för mycket. Då blev man kanske sittandes. Nej, han ville då arbeta åtminstone till sextiosju och då hade han dryga tio år kvar. Om en lantbrukare nu någonsin kunde pensionera sig. Inuti kände han sig fortfarande som tjugosju. Vart hade alla år här hemma på gården tagit vägen? Aldrig hade det blivit tid för fru och barn heller. Visst hade han väl varit lite kär några gånger, men det var aldrig någon han fastnat så där riktigt för. Det var morsan och han och så fick det väl förbli resten av livet. 20


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 21

Snart var han klar med stian och kände hur gott det skulle bli med frukost nu. Tidigt hade han varit uppe, det satt i sedan han hade korna. Han var alltid ute och pysslade med något före gröten. Lammen skulle ha mat och det skulle grisen och hönsen också. För övrigt var det mest spannmål nuförtiden. Ett mjukt spinnande från en främmande bilmotor avbröt honom. Inte var det någon av grannarnas bilar inte, dem kände han allt igen ljudet på. Här rullade ett annat märke. Han lyfte blicken från dyngan. Stannade mitt i ett skoveltag. Blinkade några gånger. Mercan, klarröd och blänkande, svängde in på lillvägen mellan Sylves gödselstack och det gamla öde kapellet. Gled ner i det alldeles för långa gräset framför kapelltrappan. Motorn tystnade. Sylve stod stilla med dyngskoveln mellan händerna. Dörren till Mercan öppnades och en röd högklackad sko steg ut. Lite svindynga kanade av skoveln och begravde tåhättorna på Sylves stövlar. Ur bilen steg en dam i röd klänning. Sylve släppte spaden och det smaskade till i dyngan. Hans mun var vidöppen. Damen skakade ut sitt kopparröda stora lockiga hår och satte en vid stråhatt, dekorerad med rosor, på huvudet. Att det var just rosor var han tvärsäker på, han hade likadana vid ladugårdsväggen. Hon vände sig åt hans håll och vinkade glatt. »Hej!» Sylve rätade upp sig och sparkade irriterat bort dyngan från stövlarna. Han sköt upp kepan i nacken och höjde handen till hälsning. Tafatt, tyckte han själv. Morgonbrisen tog tag i hennes klänning och fick den att smita åt runt kroppen. Hon hade en mycket välformad kropp. Höfter som Sylve omedelbart kände lust att ta på. Hennes leende blottade en hel rad av bländande vita tänder. Rasande grann helt enkelt! Vad i sakran gjorde hon här? Och varför körde han ut grisskit precis i dag? Och varför i himlens namn hade hans förfäder placerat gödselhögen granne med kapellet? 21


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 22

The lady in red öppnade bagageluckan och packade ur sina väskor. Samtidigt krånglade sig en annan person ur bilen på passagerarsidan. Sylve lyfte långsamt upp skoveln ur dyngan, men släppte inte nykomlingarna med blicken. Den andra var raka motsatsen till henne den vackra. Ur bilen kravlade sig en mullig kvinna i något slags grått tält. Hon hade stripigt hår i en fläta i nacken och hon tände omedelbart en cigarett. Han undrade verkligen hur de två hörde ihop. Damens morsa antagligen. Men hon såg inte så ung ut den röda, nåja, ålder var alltid svårt att bestämma. Sylve vräkte med all kraft resten av dyngan direkt från skottkärran på dynghögen. Så försvann han in i ladugården och ut på andra sidan på storgården och vidare raka spåret in i boningshuset där mamma Vendla stod och rörde i grötkastrullen. Så som hon alltid stått sedan han var liten. Någon gång emellanåt kom tanken över honom vad han skulle göra när hon inte längre fanns. Men oftast slog han bort det, ville inte tänka på den tiden. Vendla tog kaffepannan från spisen och en härlig doft spred sig i köket. Hon ställde grötkastrullen mitt på bordet och hällde upp en kopp kaffe åt sig själv, rätade till kluten om huvudet och strök några tag över vardagsklänningen. Fötterna var bekvämt nerstuckna i ett par ullsockar och träskor. Hon satte sig vid bordet, tog en sockerbit och sög på den och tyckte morgonen var fin. Men sorken var tyst, det var ovanligt, han brukade prata så fort han kom upp om morgnarna. Sylve slevade upp en ordentlig portion av havregrynsgröten och bredde smör på en stor skiva gotlandslimpa. Vendla tog en halv limpskiva och doppade i kaffet. »Va är det meddi sork? Du sajar inget. Det har väl int hänt nåt?» Sylve avbröt för en stund sitt skopande av gröt mellan tallrik och mun och lade ner skeden. »Morsan, vem fan har köpt kapellet?» Hon fnös och såg missnöjt på sonen. 22


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 23

»Så du pratar! Svär och går an, det var det värste! Ät upp gröten och prat int så grovt.» Sylve avslutade gröten och sköt tallriken åt sidan, reste sig och gick fram till spisen och hämtade kaffe. I vinter fick han nog reparera köket, det var bra slitet, han hade inte tänkt på det förut. Ny spis till exempel, det skulle morsan uppskatta. Och kanske den där damen? Ansiktet hettade och han blev arg på sig själv. Han satte sig vid bordet igen. »Jamen, vem är det då?» Han grep en bulle och doppade den i koppen utan att släppa modern med blicken. Hon väntade med svaret, sög på ännu en sockerbit och sörplade lite av kaffet. Fan, han kunde bli tokig på henne ibland. »Nån fastlandstöis», sa hon äntligen. »Det stod i Allehandan för ett tag sen.» »Töis? Naj du, det står en riktig dam där på andra sidan dyngan.» »Du kan se eftar om vi har tidningen kvar, jag kummar int ihåg vad hon har för namn, jag naj.» »Jo, jag ska nog leta eftar Allehandan», muttrade han. »Och varför i rackarn har vi dynghögen precis vid kapellet?»

23


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 24

3 Mirjam vred om låset i kapellet och dörren gav med sig med ett jämrande. Döda flugor rasade ner över dem från dörrens övre kant. Fastnade i Mirjams rosenhatt och lirkade sig in i Hervors hårslingor. Förskräckta backade de ut igen och borstade flugliken ur hår och kläder innan de gjorde ett nytt försök att beträda den forna helgedomen. Unken lukt slog emot dem, fukt, ensamhet, livlöshet. Ett gråaktigt ljus silade in genom de präktiga hemvävda gardinerna och gjorde inredningen synlig. Rader av ljusgröna träbänkar. Altarrunden rakt fram. På väggen ett enkelt brunt kors av trä. Altarbordet hade vit duk med spetskant och pryddes av en statyett, ett par decimeter hög. Jesus med utsträckta armar. Välkomna kära vänner! Mirjam hade sett samma lilla statyett många gånger i kyrksammanhang. »Halleluja!» utropade Hervor. Glädjeropet fyllde ut varje kvadratcentimeter av den pärlspontbeklädda takhöjden. »Halleluja!» ropade hon på nytt. »Ett tabernakel ska bli min boning, jag fattig, syndig människa. Tack Jesus!» Hon gjorde korstecken åt Thorvaldsens statyett. »Du är helgalen, Hervor! Om min far och mor skulle ha hört det där, då hade du verkligen inte blivit godkänd som min bästa vän, det kan jag försäkra.» Mirjam skänkte en vemodig tanke av saknad till sin far, den älskade kyrkoherden, och en rebellisk tanke till sin mor, den strikta prästfrun, medan hon varsamt smekte den lilla altarrunden. 24


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 25

Mäklaren hade berättat för Mirjam att kapellet, sin kyrkliga inredning till trots, hade blivit en alldeles vanlig profan byggnad genom en avslutningsceremoni. »Dom har visst knackat ut den», hade mäklaren lite slängigt sagt. Därefter bjöds det ut på marknaden till den som ägde Mammons slantar. När Mirjam, via sin dator, blev varse läget klippte hon till och kom över det billigt i den minimala konkurrensen. Hon hade inte brytt sig om att undersöka fastigheten närmare. En våghalsig affär. Igen. Men nu hade hon råd med det. Mäklaren hade försäkrat henne att läget var hett. Hon höll med honom, men var inte säker på att de menade samma sak. I alla fall hade hon fått ett charmigt renoveringsobjekt utan vatten och avlopp och med dass på gården. En stor luftig kyrksal, torn med smal trappa och tornrum. Bakom väggen med korset ett kök med vedspis, där alla obligatoriska kyrkkaffen kokats, där små juniorer och scouter lärt sig knopar och haft bibelstudium vid det stora slagbordet. På väggen hängde ett vackert litet vitmålat skåp. Mirjam gläntade på dörren och fann att skåpet var fullt av gamla psalmböcker. Hon tog försiktigt en av böckerna och bläddrade. Gnolade igenkännande på en sång från söndagsskolan. »Underbart!» utropade Hervor. »Här ska trallas och sjungas. Jag tar köket om du inte har något emot det. Behöver spisen att göra mina avkok på. Fan, sotarn måste hit, det är då ett som är säkert. Bra om jag inte sysslar med mitt hokus pokus i stora salen, eller hur? Man kan inte komma ifrån att det i alla fall är en gammal kyrka.» Mirjam hummade till svar. Hon var helt nöjd med arrangemanget och lade genast beslag på tornrummet för egen del. Hon gick uppför den lilla smala trappan där många steg hade nött ut den benvita målarfärgen. Försiktigt nöp hon i gardinen och drog den åt sidan, vilket var fullt tillräckligt för att de solsköra trådarna skulle bilda ett hål i vävnaden. Från fönstret kunde hon betrakta sin egen 25


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 26

syrenberså och ett stenhus snett över lillvägen med en vackert vild trädgård. Några höns gick och pickade i jorden och en kaxig tupp med exotiskt utseende bröstade upp sig och satte igång att gala. Mitt emot stenhuset, alldeles nära kapellet, låg ett charmigt gult trähus med en vackert blåmålad dörr på verandan. Ovanlig färgkombination, hon hade nog aldrig sett en blå dörr till den hustypen, oftast var de mörkt röda, möjligen gröna. Vad var det hon läst någonstans om blå dörrar? Var det inte så man blev rik? Jovisst, så var det. Målade man dörren blå flödade rikedomen in i huset utan att man behövde anstränga sig. Något att tänka på vid reparationen av kapellet, kanske. Även om hon sparat ihop en ståtlig summa, kunde man väl alltid härbärgera lite mer på bankkontot. En behaglig tanke efter de slanka fattigdomsdagarna. Den blå dörren slogs upp och en man kom ut. Han fick vrida sig en aning och ta sig ut genom att gå på tvären genom dörren. Mirjam stirrade fascinerat, hon kände omedelbart igen honom. Ivan Pazic. Så groteskt tjock han hade blivit! Det var bara åtta år sedan sist. Själv hade Mirjam gått åt andra hållet och tappat tjugo kilo på samma tid. De svåra åren med nyttig mat och många promenader hade haft en gynnsam effekt på hälsan för hennes egen del. Mannen i huset med den blå dörren drog upp en skrynklig näsduk och torkade sig i pannan. Han höll ett stadigt tag i trappräcket och vaggade vidare efter grusgången som var kantad med rosenbuskar, genom grinden och bort efter den lilla grönskande vägslingan. Nerifrån kyrksalen hörde Mirjam ett upprepat fisande ljud. Hervor höll på att pumpa upp sin luftmadrass. Mirjam gäspade, hon borde göra detsamma. Allt var som det brukade vara. Efter en obekväm natt på gotlandsbåten blev hela dagen förstörd. En liten tupplur och hon skulle känna sig som tjugotre igen och orka ta itu med alla uppgifter hon hade framför sig. Först när Mirjam släppte gar26


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 27

dinen, lade hon märke till att hon med andra handen hÜll hürt om nyckeln hon bar i sammetsbandet runt halsen.

27


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 28

4 Ivan Pazic traskade raka vägen till sin bil och satte sig. Fjädringen i BMW:n gnisslade oroväckande och gav honom åter en påminnelse om den väldiga kroppshydda han släpade runt på. Hans hustru Julija hade klagat. Hon körde aldrig utan satt alltid på passagerarsidan och påstod envist att bilen var nertyngd på förarsidan.»Riktigt sned», brukade hon säga. Dessutom beklagade hon sig storligen över att han var så fet att det var omöjligt att teckna någon livförsäkring. Samtliga bolag hade försynt eller brutalt påpekat att det var för riskabelt med tanke på alla fetmarelaterade sjukdomar. Ivan tyckte verkligen inte om det ordet. Svenskans fulaste glosa faktiskt. Men för Julijas och barnens skull var han kanske tvungen att försöka banta. Om han nu skulle dö en dag, vore det fint och vackert att familjen hade pengar att vänta och inte bara satt och ältade familjeförsörjarens fetmarelaterade sjukdomar, vilka obevekligen sänt honom i graven. Det fick vara hur det ville med den saken, han tänkte köra de sjuhundra meterna till kontoret nu. Solen stod redan högt på himlen och han skulle bli alldeles genomsvettig om han promenerade. Han svängde ut på hundrafyrtiotvåan. Genom försommarens ljusa lövverk hann Ivan skymta en röd bil borta vid det gamla kapellet. Sommargäster antagligen. Huset hade stått tillbommat och fördraget länge nu och PerHenrik hade berättat att så hade det varit i tio år minst. Fanns det verkligen någon som ville ta itu med det där gamla stället? Pittoreskt var det förstås, men förfärligt nerslitet. Skulle komma att bli mycket jobb med att rusta 28


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 29

upp det. Men det hade han ju sett under sin korta tid på Gotland, stockholmarna köpte vad de kom över. Gamla kalkstenshus som kostade en förmögenhet att renovera eller mindre trähus, ruttna från grunden. Julija och han hade haft tur som fått tag i ett så väl underhållet hus. Stackars sommargotlänningar, de visste inte vad de gav sig in på. Kontoret var, som mycket annat när det gällde Care for Seniors, väl synligt. Ivan och hans kompanjoner hade bemödat sig om att märkas i alla sammanhang. På skyltar, brevpapper och visitkort. Profilprodukterna var ovärderliga. I år var de till och med i Gotlandsturisten, som nådde en mycket bred läsekrets. Fanns inte en resenär som inte fick den körd i näven när de äntrade båten. Och man visste inte, kanske satt det någon upphandlare från något landsting eller någon kommun och fick ögonen på deras seriösa annonsering mitt ibland färgglada foton och feta rubriker om nöjen, restauranger och upplevelseturism. De hade fått överta Kajpe Kviars gamla affär som låg precis i nedre delen av backen, när man från Visbyhållet kom in i socknen. Butiksfönstren var intakta och det fanns gott om plats att göra reklam för verksamheten, för närvarande en vårdcentral och fem vårdhem. Ett i Danderyd, ett på Lidingö, ett i Ivans gamla stad Västerås, ett på Gotland och ett i Söderhamn. En splittrad verksamhet kunde tyckas, men så var livet för en entreprenör. Man fick ta jobben där de fanns och nyttja tekniken som hjälp. Under veckorna var de oftast ute på resande fot, men söndagarna var heliga även för Care for Seniors. Då samlades de alla tre i Kajpe Kviars affär och talade om nya projekt eller följde upp pågående. Alltsomoftast hade ett sådant möte föregåtts av en avspänd lördagsträff på puben, men den räknades inte som arbete. Var liksom mera after work-karaktär på den. Familjelivet kom i kläm förstås. Åtminstone för Per-Henrik, Torsten var ju ensam. Själv var han rätt noga med att um29


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 30

gås med sin familj. Men som sagt, Per-Henriks familj såg nog inte till honom särskilt ofta. I dag var det dock vanlig måndag och Ivan visste att både Torsten och Per-Henrik var på plats och satt och jobbade. Ingen av dem skulle resa iväg förrän följande dag. Han svängde vant in vid affären och höll nästan på att krocka med en mörkblå, högblank Audi som kom från andra hållet. Båda bilarna tvärbromsade och stannade front mot front en decimeter från varandra. Det gnisslade under Ivans däck. Han knäppte av bältet och hävde sig tungt ur bilen. »Ursäkta mig», flåsade han när han stod öga mot öga med en bister man. »Jag väntade inte att möta någon här, jag ber verkligen om ursäkt.»

30


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 31

5 Mirjam som hade lämnat den intressanta utsikten från tornrummets fönster stod och trampade på luftmadrassens pump och filosoferade. Ofta hade hon funderat över att valen man gör i livet inte alltid är målmedvetna. Slumpen kan spela sina spratt. Till exempel kan det handla om ifall man en morgon går hemifrån vid en annan tidpunkt än man har för vana att göra. Kanske väljer man en annan väg till jobbet i stället för samma trygga och invanda. Någon gång tröttnar man på det vanliga lunchstället och byter till den där gamla restaurangen man gick på för åratal sedan. Inte minst hade hennes tankar sysselsatt sig med den där morgonen för många år sedan, där ett annorlunda vägval ledde till ett avgörande i Mirjams liv. Ett fördärvligt vägskäl. Hon hade åkt över till fastlandet och jobbat extra på SÖS över en helg. Natten hade varit arbetssam och hon kände sig trött och sliten. Normalt brukade hon ta bussen från sjukhuset, men den här morgonen kände hon att det skulle vara uppfriskande med en promenad efter all verksamhet under natten. Inte bara de sjuka behövde omsorger, på hennes lott föll ockå samtal med oroliga anhöriga. Joggingskorna stod alltid uppfordrande och väntade på henne och hon drog dem på sig och promenerade raskt ner till Ringen, vek av på Götgatan och stegade vidare. Passerade Slussen och stod en stund i den solblekta novembermorgonen och spejade ut över vattnet. Stockholmarna hade börjat pila till jobbet. I bilar. På 31


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 32

cyklar. Gående. Hon huttrade till lite och fortsatte genom Gamla stan, förbi Riksdagshuset längs med Drottninggatan och tog sikte på Centralen. Därifrån kunde hon ta bussen ut till Arlanda, komma snabbt med flyget hem och få en välförtjänt sömn. Man borde ha ett lättsammare jobb, tänkte hon. Och framför allt inte två jobb. Det här tar på mig alldeles för hårt. Jag får sluta extraknäcka. Visst tjänade hon pengar, men de gick ut lika fort som de kom in. Anna var fortfarande kostsam. Hon var pank studentska med en viss planlös velighet i sina högskolestudier och Mirjam ville gärna hjälpa henne. Gav en rejäl slant med jämna mellanrum. Nog hade det varit bra om pengarna investerats i en trygg utbildning, men dottern envisades med att nosa på såväl konsthistoria som psykologi och engelska. Hon krängde sig in genom svängdörrarna på Centralen, skuffades och buffades med morgontrötta pendlare. Steg åt sidan och tog sikte på caféet. Kunde vara gott med en kopp innan hon klev på flygbussen. »Mirjam!» Solvargsleende stod Per-Henrik framför henne. Gav henne en kram. Höll hennes båda händer och tog ett steg bakåt och granskade. Uppifrån och ner. Nerifrån och upp. »Mirjam, så förbannat länge sen!» Jo, det kunde hon minsann se på honom också. Det var några år sedan hon hade varit hans så kallade mentor. Då när han påbörjat sina studier i medicin och hon lovade hans föräldrar att ställa upp för honom i Stockholm. Mirjams mor och far hade alltid umgåtts nära med hans familj och de var också djupt engagerade i kyrkolivet. PerHenrik Bogren, hennes skyddsling. Han hade klarat sig fint och hon hade släppt taget. Nu var det flera år sedan de pratats vid. »Men Per-Henrik så kul! Var håller du hus nuförtiden? Inte på Gotland väl?» Han fyrade av ytterligare ett solvargsgrin. 32


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 33

»Lång historia ser du. Ska du fika? Jag bjuder. För gammal vänskaps skull.» Han blinkade när han sa det sista, tog henne om axlarna och föste ner henne på en stol i caféet, bredvid den gamla fontänen i stora hallen. Inom loppet av några minuter hade han ordnat fram kaffe och jättelika muffins till bordet. Numera ingick han i ett nystartat privat vårdföretag som hade sitt kontor på ön, fick hon veta. Lade anbud på sjukhem, ålderdomshem och vårdcentraler. Tre delägare var de i firman, men de kunde ju rimligtvis inte sköta allt själva, så mycket jobb som det fanns i den här branschen. Pengar att tjäna var det förstås, men det fick man tala tyst om. Gamla och sjuka profiterade man inte gärna på om skattebetalarna fick bestämma. »Det är här du kommer som efterskickad, Mirjam!» »Jag?» Med servetten svepte hon undan några smulor av muffinsen som hamnat på bordet. Per-Henrik tittade henne fast i ögonen. »Just du, du är faktiskt som klippt och skuren! Kan bli vår nya underentreprenör. Tjäna guld i högar. Har du någon firma?» Hon svalde och tog en djup klunk av kaffet »Firma … ja, jo alltså, jag har faktiskt en vilande historia som jag inte använt alls. Tänkte väl något för några år sedan, men det blev inget.» Hon hoppades innerligt att han inte skulle fråga om namnet på firman. »Bra, Mirjam! Bra! Den dammar vi av ser du. Firman alltså. Vi har ett nytt uppdrag på gång, ett sjukhem i Danderyd. Fint som fan. Rika tanter och farbröder, men en och annan Svensson också. Allt kan du starta igång där.» »Driva ett vårdhem?» »Visst! Anställa personal, fixa inventarier, kontakter, 33


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 34

material. Rubbet! Jobbet blir ditt så att säga. Du tjänar pengarna, men officiellt är det vi som är uppdragstagare gentemot kommunen. Vad heter din firma?» »Kalkstensservice», bekände hon och det stora flatgarvet som följde var inte oväntat. Två inneboende duvor flög sin kos och satte sig till rätta under Centralens skyddande tak. »Ja okej, det får duga. Skit samma vad det heter. Bara du får ett bra uppdrag, du som har så enormt bred kompetens, och att jobbet kommer igång. Snabbt ska det gå, första januari kör vi igång.» Hon kittlades av tanken. Nu var det slutet på november, hur skulle hon ordna det? Säga upp sig från lasarettet. Sluta knäcka extra på SÖS. Bli självständig affärskvinna. Segla in på banken, stilfullt klädd och låna upp pengar. Dra igång. Anna kanske kunde hjälpa till. Hon visste ju ändå inte vad hon ville med sina högskolestudier. Och Danderyd, det var väl ändå lite fint? »Men det kostar väl massor av pengar att dra igång ett sånt projekt?» Per-Henrik lutade sig fram över bordet och tittade henne fast i ögonen. »Självklart, en eller ett par miljoner får du räkna med, men det betalar sig i längden, Mirjam. Du kommer att få igen med råge, det är bra vinst på sjukhem.» »En eller ett par miljoner?» Hon kippade efter andan. Vad skulle hon få sådana slantar ifrån? Det frågade hon honom också. Han ryckte på axlarna. »Tja, man får ju vara kreativ, du har väl en skaplig bostadsrätt du kan pantsätta till exempel? Checkkredit är ett annat tips, snacka med banken du.» »Men om jag måste anställa folk, det kostar väl också? Jag menar en massa avgifter och så?» Per-Henrik klappade henne lugnande på armen. »Klart det gör, men du lär dig det där snabbt, Mirjam. 34


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 35

Tjugofem, trettio anställda blir det nog och så några timvikarier förstås.» »Men vilket ansvar! Och vilka enorma pengar. Jag vet inte …» Per-Henrik lutade sig bakåt i stolen och log stort igen. »Business Mirjam, business. Och du vet ju att du kan lita på mig, eller hur?» Hon nickade. »Får jag betänketid?» Per-Henrik stjälpte i sig det sista av kaffet och ställde ner koppen med en smäll. »Visst får du betänketid. Till i morgon. Här är mitt kort.» Han drog upp mobilen och tittade på klockan. »Du, jag måste kila nu. Hemskt kul att ses. Hur kunde jag ha en sådan tur? Visst säger du ja?» Hon log mot honom. Han var fortfarande barnsligt pojkaktig och charmig. »Annars går chansen till någon annan», sa han och petade henne lekfullt i sidan. »Många vill vara med, men jag vill jobba med dig, du är den bästa.» »Bara en sak till, Per-Henrik, jag måste ju få veta hur det är med familjen. Gitte, barnen?» Han slängde halsduken nonchalant över axeln och knäppte igen rocken. »Bra», svarade han kort. »Vi har det fint tillsammans.» »Okej, jag ringer i morgon», sa hon »då får du veta. Hälsa familjen, din mamma och pappa också!» Hon klämde på madrassen. Lite luft till bara. Det var ju dumt att hon inte skaffat sådana där moderna madrasser som man blåste upp genom att sätta in kontakten i väggen. Elektricitet var ju faktiskt den enda modernitet som fanns i kapellet. Ja, herregud, hur skulle livet ha blivit om hon inte träf35


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 36

fat Per-Henrik den där morgonen? Affärsmannen utan något som helst samvete, hennes gode vän. »Bra förstås», sa Hervor som kom kånkande på sin sovsäck. »Bra, tryggt och tråkigt. Dessutom hade du inte träffat mig, den förträffliga trollkonan från Lappland.» Mirjam stannade av med pumpandet. »Men …?» Hervor vände sin sovsäck ut och in och granskade den kritiskt. »Det syns vad du tänker», sa hon lugnt. »Och så mumlar du faktiskt.»

36


N&K-Svinhugg

09-08-13

15.16

Sida 37


Svinhugg, första boken om Mirjam och Hervor, är en varm och rolig berättelse om vänskap och hämnd som går rakt in i hjärtat.

ISBN 978-91-27-11748-8 9 789127 117488

Marianne

Marianne Cedervall bor i Västerås och arbetar med personalfrågor inom Svenska kyrkan. Svinhugg är hennes debutroman.

Cedervall

Foto: Monika Franzon

I ett gammalt kapell sitter två kvinnor och firar med champagne och snittar. Det är den jordnära Mirjam, läkaren som nyligen återvänt till sin hemö efter många års bortavaro, och hennes väninna och raka motsats, Hervor. Livet har inte farit varsamt fram med Mirjam, och nu har hon beslutat sig för att ge igen. Beväpnad med Hervors hemliga dekokter, tankekraft och lite annan kvinnlig list sätter hon äntligen sina hämndplaner i verket.

Svinhugg

Det blir en dramatisk sommar i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum. Dödsfallen tycks ha naturliga förklaringar, men har de verkligen det?

Svinhugg Marianne

Cedervall

Fler passagerare hade kommit ut på däck för en nypa morgonluft. Hervor sänkte rösten och försökte för en gångs skull vara diskret. Hennes snackrevir var annars vanligtvis högljutt och yvigt. Mirjam lutade sig närmare henne för att höra bättre. »Jo ser du, jag har grunnat på om man inte kan använda dom där affirmationerna vi lärde oss på kursen för att ta livet av folk! Jag menar, det måste väl funka om man orkar tjata tillräckligt länge?» Mirjam spärrade upp ögonen. Egentligen borde hon inte bli förvånad, Hervor kom ofta med okonventionella lösningar på livets problem. »Du menar mord helt enkelt?» viskade hon. »Mörda med affirmationer?» »Exakt vad jag menar. Det perfekta brottet. Syns ingenstans.» Mirjam stod alldeles stilla, förbluffad av vad som nyss kommit ut ur Hervors mun. Måsarna flockades och skrek. En gäll signal från högtalaren fick henne att röra på sig. »God morgon, mina damer och herrar. Vi anländer till Visby om cirka femton minuter.»

Omslag: Nina Leino/PdeR®


9789127419209