Dyskalkylektiker använder sig också oftare av mer primitiva räknestrategier, som att räkna på fingrarna, för att lösa problem. Om man bara ser till noggrannheten missar man ofta att diagnostisera dyskalkyli eftersom procenten rätta svar inte visar om den man undersöker använder sig av primitiva strategier, där barn utan specifika matematiksvårigheter helt enkelt plockar fram svaret ur minnet. Dyskalkylektiker verkar ha ett mer grundläggande problem eftersom de presterar sämre i uppgifter där det krävs grundläggande antalsuppfattning, speciellt inom taluppfattning. Detta påverkar också väldigt enkla aktiviteter som att räkna, eller jämföra, olika mängder. En undersökning som handlar om att räkna prickar, visar att dyskalkylektiska barn måste räkna tre prickar medan andra barn känner igen tretal utan att räkna (Koontz & Berch, 1996). Detta talar för att denna, mycket grundläggande, förmåga kan vara knuten till barnets taluppfattning. Att känna igen ett litet antal utan att räkna (subitising, vilket tycks vara en medfödd förmåga enligt forskningen) är väldigt viktigt när man lär sig räkna eftersom det ger barnet möjlighet att kontrollera sin räkning (Fuson, 1992). Ett annat mycket enkelt test om taluppfattning där barnen skulle välja ut det största av två ensiffriga tal (Butterworth, Bevan & Landerl, 2004) visade också att dyskalkylektiker är långsammare på att räkna prickar än ”matematiskt normala” barn (inklusive en grupp dyslektiker). Att lyckas räkna prickar och jämföra antal beror väldigt lite på erfarenhet av formell undervisning, eftersom barn kan göra detta redan innan de börjar skolan (Fuson, 1988; Gelman & Gallistel, 1978). Detta antyder att dåliga prestationer antagligen inte beror på faktorer som man vet påverkar skolkunskaper, men inte är specifika för just matematik, som dålig undervisning, frånvaro från lektioner, brist på motivation och uppmärksamhet. Dåliga prestationer beror snarare på svag, intuitiv taluppfattning och svårigheter att förstå grundläggande talbegrepp. Det är faktiskt på detta sätt som barn med dyskalkyli beskriver sina svårigheter. I en testgruppsundersökning (Bevan & Butterworth, 2007) berättade nioåriga dyskalkylektiker genomgående att de inte förstod vad deras lärare sa: Barn 1: Åh, det är det där riktigt svåra med gånger – fröken S säger att man inte kan ta bort det här talet men jag fortsätter att ta bort, jag förstår ingenting av det. Barn 2: Ibland förstår jag ingenting av vad hon (läraren) säger. Barn 3: Jag glömmer det inte, jag förstår inte ens vad hon säger. Även när de tror att de förstår någonting gör minsta lilla störning att de tappar tråden: Barn 4: När man ska lyssna på läraren vänder man på huvudet och så förstår man ingenting… Om jag kommer ihåg någonting, och så säger hon ”stopp ett tag, lyssna på mig”, sen så fort hon pratar, ja, och vi kommer tillbaka, vi arbetar och jag säger ”vad ska jag göra?”Jag glömmer alltid.
10
Dyskalkyli – vad är det?
Dyskalkylikorrad.indd 10
Kapitel 1
09-12-11 16.18.25