Issuu on Google+

Ravi Chandra skulle bli rik. Han blev yr i huvudet bara han tänkte på det. På några få timmar skulle han tjäna mer än han hade gjort under de senaste tjugo åren: en enorm summa pengar, kontant och i handen. Det skulle bli början på ett nytt liv. Äntligen skulle han kunna ge sin fru allt det hon ville ha – kläder, en bil, en äkta diamantring istället för det allt för tunna guldsmycket som hon burit på sitt finger sedan de gifte sig. Han skulle kunna bjuda sina två små söner på en resa till Disneyland i Kalifornien. Och han skulle kunna flyga till London och se indiska landslaget spela cricket på Lords. Det var en dröm han aldrig hade trott skulle gå i uppfyllelse. Tills nu. På bussen till jobbet satt han på samma ställe som han suttit så länge han kunde minnas: ihopkrupen vid ett fönster. Hettan var rent diabolisk. Fläktarna var som vanligt trasiga och bussbolaget hade ingen brådska att laga dem. 5


Till råga på allt var det just nu slutet av juni, en årstid som befolkningen i södra Indien kallar Agni Nakshatram – eldstjärnan. Solen brände obarmhärtigt. Det gick knappt att andas. Den fuktiga hettan kletade sig fast på kroppen från tidig morgon till sen kväll och hela staden stank. När han hade fått sina pengar skulle han flytta. Han skulle lämna den trånga tvårummaren i Perambur, den mest befolkade delen av staden, och flytta till ett lugnare och lummigare område där det fanns lite utrymme. Kylen skulle alltid vara full av kalla öl och plasmateven skulle vara stor. Det var väl ändå inte för mycket begärt? Bussen saktade in. Ravi hade gjort den här resan så många gånger att han visste var han var även om han blundade. De hade för länge sedan lämnat staden bakom sig. Längre bort skymtade böljande kullar – branta och helt täckta av en tjock, mörkgrön vegetation. Men området där de befann sig just nu liknade mer en öken där bara några enstaka palmer och regelbundna rader av kraftledningsstolpar bröt enformigheten. Hans arbetsplats låg rakt framför dem. Alldeles strax skulle bussen stanna vid den första bevakade grinden. Ravi var ingenjör. ID-kortet på skjortan visade en bild på hans ansikte och hans fullständiga namn – Ravindra Manpreet Chandra – och avslöjade att han arbetade som driftsingenjör. Hans arbetsplats var kärnkraftverket i Jowada, som låg bara drygt fem kilometer norr om Chennai, Indiens fjärde största stad som tidigare var känd under namnet Madras. 6


Han sneglade upp mot det väldiga kraftverket framför honom. Det liknade en rad färgglada byggklossar, omringade av kilometer efter kilometer av taggtråd. Det hade en gång slagit honom att ståltråd på sätt och vis var själva definitionen på Jowada. Där fanns taggtråd, hönsnät, gallerstängsel och telefonkablar. Och elektriciteten som producerades skickades ut över Indien via ytterligare tusentals kilometer av metalltråd. När någon slog på sin teve i Pondicherry eller tände sin sänglampa i Nellore, så hade allt märkligt nog börjat just här. Bussen stannade vid säkerhetskontrollen, bevakad av både beväpnade vakter och övervakningskameror. Som en direkt följd av 11:e septemberattackerna i New York och Washington, hade myndigheter över hela världen börjat inse att alla kärnkraftverk var potentiella terroristmål. Alltså hade man byggt upp nya stängsel och utökat säkerheten. Under det första året hade folk knappt kunnat nysa utan att bli kroppsvisiterade, vilket hade orsakat stor irritation. Men efter ett tag började vakterna bli slöa. Gamle Suresh, som vaktade den yttre grinden, var ett bra exempel. Han kände igen alla ombord på bussen. Han träffade dem exakt samma tid varje dag: in klockan halv åtta och ut halv sex. Emellanåt hände det att han stötte ihop med någon av dem när de var ute och handlade i någon av affärerna längs Rannganatha Street. Han kände till och med igen deras fruar och flickvänner. Det skulle aldrig falla honom in att be dem identifiera sig eller att undersöka deras väskor för att se vad de hade med sig in på om7


rådet. Med en vinkning lät han bussen passera. Två minuter senare klev Ravi av. Han var kort och mager och bar en tunn mustasch som såg ut att sitta obekvämt på hans överläpp. Hyn var fnasig och koppärrig. Han var redan klädd i sina arbetskläder: overall och rejäla skor med stålhätta. I handen bar han en tung verktygslåda. Ingen frågade honom varför han hade haft den med sig hem. Kanske tänkte de att han hade behövt verktygen för att reparera något hemma i lägenheten. Eller så extraknäckte han och hjälpte sina grannar för att få in några extra rupier i månaden. Ravi bar alltid på sin verktygslåda. Den var lika mycket en del av honom som en arm eller ett ben. Bussen hade nu stannat utanför en tegelmur försedd med en bastant port. Den, liksom alla andra portar i Jowada var gjord av solitt stål. Allt för att kunna motstå rök, eld eller till och med en robotattack. Ännu en väktare och ytterligare ett antal övervakningskameror granskade passagerarna när de klev av bussen och gick in genom porten. Där innanför ledde en kal, vitkalkad korridor vidare till ett omklädningsrum. Rummet var ett av de få ställena i komplexet som inte var luftkonditionerat. Ravi öppnade sitt skåp (han hade en idolbild på Bollywood-stjärnan Shilpa Shetty uppklistrad på insidan av dörren) och tog ut en hjälm, skyddsglasögon, öronproppar och en självlysande skyddsväst. Han tog också fram en nyckelknippa. Liksom på de flesta kärnkraftverk i världen, fanns det inte särskilt många elektroniska passerkort eller några kodlås 8


på Jowada. Detta var också en säkerhetsåtgärd. Vanliga nycklar och lås har nämligen fördelen att de fortsätter att fungera även vid ett strömavbrott. Med verktygslådan i ett fast grepp fortsatte sedan Ravi bort längs en annan korridor. Under sina första dagar här hade Ravi förundrats över hur rent allt var – särskilt om man jämförde med gatan han bodde på. Den, liksom de flesta gatorna i området, var konstant nedskräpad och full av hål fyllda med lerigt vatten. Bilar och motoriserade rickshaws trängdes med uråldriga oxkärror och ingen brydde sig någonsin om att ta rätt på dragdjurens spillning. Ravi svängde runt ett hörn och kom fram till ännu en kontrollstation. Det här var den sista vaktposten han behövde passera innan han var inne på sin arbetsplats. För första gången kände han sig nervös. Han visste vad han bar på. Och han mindes vad det var han skulle göra. Vad skulle hända om han blev stoppad? Han skulle hamna i fängelse, kanske på livstid. Ravi hade hört historier om centralfängelset i Chennai. Det berättades om trånga, underjordiska celler och om mat som var så avskyvärd att de intagna hellre svalt ihjäl än åt den. Men det var för sent att backa ur nu. Om han tvekade eller uppträdde misstänkt ökade det bara risken att han skulle bli stoppad. Han kom fram till ett stort vändkors byggt av galler tjocka som basebollträn. Bara en person i taget kunde passera igenom det och man var tvungen att gå med små, korta steg. Han kände sig som en konservburk på ett löpande band. Vändkorset var dessutom försett med 9


en röntgenskärm och en metalldetektor som bevakades av flera vakter. ”Hallå – Ravi!” ”Tjenare, Ramish. Såg du cricketmatchen i går?” ”Ja. Som de låg under trodde jag att det var kört, men så lyckades de komma tillbaka!” Cricket, fotboll, tennis    … det spelade ingen roll vilket. Sport var det bästa de här vakterna visste. Just därför hade Ravi tittat lite extra noga på matchen kvällen innan. Han ville vara säker på att kunna hänga med i konversationen. Luften i korridoren var sval och behaglig, men han svettades ändå. Han kände hur stora droppar höll på att växa fram i pannan och torkade snabbt bort dem med baksidan av handen. Nu var han helt säker på att någon av dem skulle stoppa honom och fråga om verktygslådan. Alla visste ju att det var så reglerna var skrivna. Allt som de anställda förde med sig in skulle undersökas. Lådan skulle tömmas och genomsökas. Men inget hände. Några sekunder senare var han igenom. Ingen hade så mycket som frågat honom. Allt hade gått precis som han hade hoppats. Ingen hade öppnat lådan, lyft på den översta insatsen och sett tiokilosklumpen med syntetiskt sprängämne som låg gömd där under. Ravi fortsatte bort från vändkorset och stannade framför en rad hyllor. Han tog fram en liten mätare av plast som mest liknade en personsökare. Apparaten var en PED – en personlig elektronisk dosimeter – som mätte hur stor strålningsdos han fick i sig och varnade honom om han kom i 10


kontakt med något radioaktivt material. PED:en satt ihop med hans ID-kort, som också avslöjade vilken säkerhetsklass han tillhörde. På Jowada fanns fyra olika säkerhetsklasser, som alla gav ägaren tillträde till olika områden med olika stor risk för strålning. Just i dag var Ravis PED inställd på den högsta säkerhetsnivån. Detta innebar tillträde till själva hjärtat av kärnkraftverket. Reaktor­kammaren. Det var där inne som Jowadas dödliga låga brann. Sex tusen bränslestavar av uran, var och en 3,85 meter lång, sammanfogade inne i den tryckkammare som utgjorde själva reaktorn. Varje minut, dygnet runt, skickades tjugo ton färskvatten in genom dess rör. Vattenångan som bildades – två ton varje sekund – var det som drev runt turbinerna. Turbinerna producerade elektricitet. Det var så kärnkraftverket fungerade. På många sätt en väldigt enkel konstruktion. En kärnreaktor är på en och samma gång den säkraste och den mest farliga platsen på jorden. Eftersom en incident kan leda till sådana mardrömslika konsekvenser, tillåts inga olyckor. Reaktorkammaren i Jowada var byggd av stålförstärkt betong. Väggarna var en och en halv meter tjocka. Den väldiga kupolen, som höjde sig över hela komplexet, var lika väldig och vid som en katedral. Om något slutade att fungera kunde reaktorn stängas ner på några få sekunder. Och vad som än hände inne i kammaren skulle stanna där inne. Inget tilläts läcka ut till världen utanför. Jowada hade konstruerats med tusen och åter tusen säker­ hetssystem. Men en man med en hemlig dröm om att få se 11


sitt landslag spela cricket i London var just nu på väg att spränga dem alla i luften. Förslaget hade kommit sex veckor tidigare, vid ett gathörn i närheten av hans bostad. Det framfördes av två män: en europé och en man från Delhi. Det visade sig att den senare var god vän med Ravis kusin Jagdish, som arbetade i köket på ett femstjärnigt hotell. När de väl hade insett det, kändes det bara helt naturligt att sitta ner och äta samosas och dricka te tillsammans med dem – särskilt som europén betalade. ”Hur mycket tjänar du på Jowada? Bara femton tusen rupier i månaden? Det kan väl inte ens en barnunge leva på och du har ju fru och familj. Vilka slavdrivare! De utnyttjar verkligen er vanliga arbetare. Det är kanske på tiden att någon lär dem en läxa    …” Snabbt styrde de två männen sedan samtalet dit de ville; och innan de skildes åt hade Ravi fått en gåva av dem, en piratkopia av en Rolex. Och vad var det för konstigt med det? Jagdish hade ofta gjort dem tjänster tidigare och försett familjen med mat stulen från hotellköket. Nu var det deras tur att ta hand om Ravi. De sågs igen en vecka senare och då fick Ravi en iPhone – en alldeles äkta. Samtidigt lät de honom förstå att gåvorna bara var en simpel försmak av allt det som kunde bli hans om han bara var villig att hjälpa dem med ett ärende. Som i och för sig var farligt. Några människor skulle till och med kunna bli skadade. ”Men för dig kommer det att betyda ett nytt liv, min vän. Allt du någonsin drömt om kan bli ditt    …” 12


Klockan var exakt åtta när Ravi Chandra klev in i reak­ torkammaren på kärnkraftverket i Jowada. Ytterligare fem ingenjörer gick in tillsammans med honom. För att komma in var de tvungna att först gå igenom en luftsluss – en vit, cylinderformad korridor med automatiska skjutdörrar i varje ände – en i taget. På många sätt liknade slussen något från en rymdstation, och dess syfte var detsamma. Utgången kunde inte öppnas innan ingången var stängd. Allt för att säkerställa total isolering. De fem männen var identiskt klädda och alla bar hjälm och skyddsglasögon. Samtliga hade också varsin verktygslåda i handen. Under resten av dagen skulle var och en av dem utföra en rad olika arbetsuppgifter, några så simpla som att byta en glödlampa eller smörja en ventil. Även den mest avancerade teknologin behöver dagligt underhåll. De fem männen tycktes nästan försvinna i tomma intet när de klev ut ur luftslussen, så små framstod de i den väldiga reaktorhallen. Högt ovanför dem löpte signalgula traverser och gångbroar fram. Kablar, elektriska hissar, generatorer, behållare för bränslestavar och rack fyllda med surrande maskiner fyllde väggar och golvytor. Lysrör fästa på kanten av själva kupolen fyllde salen med ljus och mitt i allt, omgiven av stegar och plattformar, syntes något som liknade en tom, tolv meter djup swimmingpool klädd i rostfritt stål. Det var reaktorn. Där nere, under ett hundrafemtio ton tungt lock av stål, klövs ständigt miljoner och åter miljoner uranatomer och producerade i 13


processen ofattbara mängde värme. Fyra torn av metall vakade över hallen. De liknade raketer, men skulle aldrig flyga. Vart och ett av tornen var inbyggt i ett skal av metall som förbands med resten av systemet via en serie väldiga rör. Det här var kylpumparna som såg till att vattnet hela tiden flödade fram på sin livsviktiga färd. Inne i varje torn roterade en femtio ton tung motor med femtonhundra varv per minut. De fyra pumparna var namngivna efter väderstrecken de stod i; norr, söder, öster och väster. Den södra pumpen var den som Ravi hade siktat in sig på. Men först tog han sig bort till den motsatta sidan av reaktorhallen, till en dörr skyltad med ENDAST NÖDUTGÅNG. De två männen hade förklarat allt mycket noga för honom. Att angripa själva reaktorlocket vore helt meningslöst. Ingen bomb i världen skulle kunna rå på det. Att för­söka ge sig på reaktorkammaren skulle inte heller leda någonstans, i alla fall inte så länge den var stängd. Den strålning som eventuellt skulle läcka ut skulle isoleras där inne. För att målet skulle uppnås krävdes det därför någon form av utgång. Kärnreaktorns kraft måste på något sätt befrias. Utgången syntes tydligt på ritningen som de hade visat honom. Nödluftslussen var Jowadas akilleshäl. Den borde aldrig ens ha byggts. Den behövdes inte och den hade aldrig använts. Slussen bildade en tunnel mellan reaktorkammaren och baksidan av turbinhallen. Öppningen på utsidan låg vid en öde markplätt nära det yttersta staketet. Anledningen till att slussen fanns där, var för att man 14


en gång ansett det viktigt att det fanns en snabb väg ut för arbetarna om de någon gång skulle behöva det. Men det tunneln också gjorde, var att den skapade en direkt­ kanal mellan reaktorn och världen utanför. På sätt och vis skulle man kunna likna den vid en gevärspipa. Allt som behövdes var att den öppnades. Ingen lade märke till Ravi när han gick bort till nödutgången – och även om någon hade gjort det, så hade de ändå inte brytt sig. Alla hade sina egna arbetsinstruktioner. Den som såg honom hade bara gissat att han följde sina. Han öppnade den inre dörren – byggd av solitt stål – och klev in i korridoren. Ungefär halvvägs in satt en kontrollpanel högt upp på ena väggen. Ravi ställde sig på tå och skruvade loss den med hjälp av ett av de få verktyg han faktiskt hade i sin låda. Bakom panelen syntes nu ett invecklat virrvarr av kablar och kretskort, men han visste ändå exakt vad han skulle göra. Han kapade två av kablarna och tvinnade sedan ihop dem med varandra. Allt var egentligen löjligt enkelt. Den yttre dörren gled upp framför honom och därute kunde han skymta en glimt av den blåa himlen bortanför ett taggtrådsstängsel. Han kände hur den tunga, kvava luften vällde in över honom. Någonstans, kanske inne i kontrollrummet, skulle någon snart uppmärksamma vad som hade hänt. En varningslampa hade kanske redan börjat blinka på en av panelerna. Men det skulle ta en stund innan någon undersökte saken och vid det laget skulle det vara för sent. Ravi vände tillbaka in i reaktorkammaren och gick bort 15


till den närmsta kylpumpen. Det här var enda möjligheten att lyckas med ett större sabotage. Det han tänkte genomföra var något som inom kärnkraftsindustrin gick under namnet LOCA – en förkortning av det engelska uttrycket ”Loss Of Coolant Accident”, en olycka orsakad av ett icke fungerande kylsystem. Katastrofen i Tjernobyl var en LOCA-incident. Samma orsak låg bakom det som höll på att bli en katastrof på Three Mile Island i Pennsylvania. Pumpen var inlåst i sin bur, men Ravi hade nyckeln. Det var en av anledningarna till varför just han hade blivit utvald att utföra jobbet. Rätt man på rätt plats. Han stannade framför den cylinderformade väggen som reste sig mer än tjugo meter upp i luften. Ravi kunde höra ljudet från maskinen som snurrade där inne. Ljudet var envetet och bedövande. Han blev alldeles torr i munnen när han tänkte på vad det var han skulle göra. Hade han blivit galen? Tänk om de kunde spåra sabotaget till honom? Men samtidigt tänkte han på cricket, på Ajala – hans fru – på Disneyland, på ett nytt liv. Han familj var inte i Chennai den här dagen. Han hade skickat iväg dem till vänner i Bangalore. Där skulle de vara i säkerhet. Det var för dem han gjorde det här. Han var tvungen att göra det för dem. Under ett ögonblick kändes det som om rädslan skulle väga tyngre än girigheten, men så tog den senare överhand. Han böjde sig ner på huk, ställde ner verktygs­lådan bredvid stålväggen, öppnade locket och lyfte ut det översta­ lagret. Lådan fylldes nästan helt av sprängdegen, men det 16


fanns ändå rum för timern: en digital display som visade siffran tio, några kablar och en strömbrytare. Tio minuter. Det skulle vara mer än nog för att han skulle hinna lämna reaktorkammaren innan bomben exploderade. Han skulle ta sig ut samma väg som han kommit in. När han väl befann sig på andra sidan av luftslussen skulle han vara i säkerhet. Om någon frågade vart han var på väg skulle han bara säga att han behövde gå på toaletten. Efter att bomben briserat skulle allt vara kaos, larm, välrepeterade evakueringar och strålskyddsdräkter till alla. Han skulle lätt kunna försvinna i mängden och sedan ta sig ut. Ingen skulle någonsin kunna spåra bomben till honom. Det skulle inte finnas några bevis. Människor kanske skulle dö. Människor som han kände. Kunde han verkligen göra det här? Strömbrytaren satt precis framför honom. Så liten. Allt han behövde göra var att slå på den. Sedan skulle nedräkningen starta. Ravi Chandra drog ett djupt andetag. Han sträckte fram pekfingret. Och slog på strömbrytaren. Det var det sista Ravi gjorde i livet. Männen han träffat på gatan hade ljugit för honom. Det fanns ingen tiominuters fördröjning. När han slog på strömbrytaren detonerade bomben omedelbart och förvandlade honom till ånga. Ravis död var så snabb att han aldrig ens hann förstå att han blivit lurad, att hans fru nu var änka och att hans barn aldrig skulle få träffa Musse Pigg. Inte heller hann han se effekten av sin handling. 17


Precis som planerat slet bomben upp ett hål i väggen till kylpumpen och pulveriserade rotorbladen. Ett fruktansvärt metallgnissel meddelade att hela maskinen slet sig själv i stycken. En av de övriga arbetarna – samme man som bara ett par minuter tidigare hade småpratat om en cricketmatch – omkom omedelbart när han kastades rakt ner i reaktorschaktet. De andra ingenjörerna i rummet stelnade av skräck och stirrade med fasa på det som hände innan de tafatt försökte kasta sig i skydd. Men de agerade för sent. En andra explosion hördes och plötsligt var luften fylld av flygande metalldelar som blev till dödliga missiler. De två män som stod närmast explosionen blev strimlade i småbitar. De övriga flydde mot luftslussen. Ingen av dem hann fram. Sirener tjöt och varningslampor blinkade, samtidigt som det väldiga maskineriet bröts sönder. Reaktorhallen förvandlades till ett svart och rött inferno. En elkabel störtade ner från taket i ett moln av gnistor. Tre explosioner till följde tätt på varandra, vattenledningar slets loss, flammor slog ut och sedan fylldes luften av ett dån som från ett expresslok när ton och åter ton av brännhet ånga välde ut. Det värsta hade inträffat. De kringflygande metalldelarna hade slagit upp hål i kylrören och trots att reaktorn redan var på väg att stängas ner fanns det ändå en väldig mängd radioaktiv ånga kvar som nu inte hade någonstans att ta vägen. En av männen hamnade mitt i utblåset och försvann i tomma intet med ett ensamt, fruktansvärt skri. 18


Ångan dundrade ut och fyllde upp hela salen. I normala fall hade byggnaden fungerat som isolering. Men Ravi Chandra hade, som nästan sin sista insats i livet, öppnat nödluftslussen. Likt en skenande hjord med vilddjur hittade ångan utgången och pressade sig ut i det fria. Hela kärnkraftverket höll på att tömmas, stängas ner och förseglas. Men det var redan för sent. Befolkningen i Chennai såg ett väldigt rökmoln blomma upp i luften. De hörde sirenerna. Anställda på Jowada ringde hem till familj, släkt och vänner och varnade alla för att gå ut. Paniken utbröt på några ögonblick. Mer än en miljon människor släppte det de hade för händerna och gjorde vad de kunde för att ta sig fram genom den kompakta trafikstockningen. Slagsmål bröt ut. Bilar kolliderade och fattade eld vid dussintals trafikkorsningar och rödljus. Men allt hade hänt så fort och inte en enda människa hann ta sig ut ur staden innan det radioaktiva molnet, som drevs fram av en nordlig vind, var över dem. Samma kväll kablades nyheten ut till radio- och TVstationer över hela världen. Man uppskattade att ungefär hundra människor hade omkommit i samband med explosionen. Några av de förolyckade hade befunnit sig inne på själva kärnkraftverket, men märkligt nog var det fler som omkom i den panik som utbröt när stadsborna försökte ta sig ut ur Chennai. Följande morgon skrek morgontidningarnas förstasidor ut rubriken KÄRNKRAFTSMARDRÖM – givetvis skrivet med stora bokstäver. De indiska myndigheterna höll ben19


hårt fast vid att ångmolnet endast innehållit låga strål­ doser och att det därför inte fanns någon orsak till panik. Men ett stort antal experter höll inte med. Tjugofyra timmar senare riktades en vädjan till världen om hjälp till befolkningen i Chennai. Fler dödsfall rapporterades. Affärer och bostadshus hade blivit utsatta för plundring. Nu hade man kallat in armén för att få ett slut på upploppet. Sjukhusen var överfulla av desperata människor. En brittisk hjälporganisation – som gick under namnet First Aid – presenterade snabbt en plan för hur man skulle kunna distribuera mat, filtar och – kanske viktigast av allt – jodtabletter till alla åtta miljoner människor i Chennai för att förhindra strålsjuka. Som alltid var den brittiska befolkningen mycket generös och mot slutet av veckan hade man samlat in en och en kvarts miljon pund. Om katastrofen hade varit större, hade man givetvis samlat in mycket, mycket mer.

20


Alex Rider kastade en sista blick i spegeln, sedan stannade han till och tittade igen. Det kanske låter märkligt, men för ett ögonblick undrade han om han ens kände den unge pojken som tittade tillbaka på honom. De tunna läpparna, de fint utmejslade dragen, det ljusa håret som hängde ner över de mörkbruna ögonen. Han höjde ena handen till en hälsning och mycket lydigt gjorde hans spegelbild detsamma. Men det var något som var annorlunda med den där andre Alex Rider. Det var liksom inte han. Men kläderna han bar gjorde förstås inte saken bättre. Om ett par minuter skulle han ge sig av till en nyårsfest på ett slott som vilade just intill Loch Arkaig i de skotska högländerna – och inbjudan hade varit mycket tydlig. Klädsel: smoking. Motvilligt hade Alex gått ut på stan och hyrt hela rasket: smokingjacka, svarta byxor och en vit skjorta med stärkt krage som var alldeles för trång och skavde mot halsen. Men när affärsbiträdet hade tagit fram ett par putsade lackskor hade han vägrat. Svarta 21


sneakers fick duga. Samtidigt som han rättade till sin fluga för tionde gången undrade han stilla vad kläderna hade förvandlat honom till. En ung James Bond. Han hatade jämförelsen, men samtidigt var den helt oundviklig. Det var inte bara kläderna. Alex granskade sig själv och var tvungen att erkänna att efter allt som hade hänt under det senaste året hade han nästan tappat greppet om vem – och vad – han var. När han stod där framför spegeln kändes det ungefär som om han just hade klivit av en karusell. Han själv var stilla, men världen runt omkring fortsatte att snurra. För bara två månader sedan hade han befunnit sig i Australien. Inte på semester, inte för att hälsa på någon släkting, utan – otroligt nog – på uppdrag av den australiska underrättelsetjänsten, förklädd till en afghansk flykting. Planen var att han skulle infiltrera en människo­ smugglarliga känd under namnet Snakehead, men uppdraget hade fört honom mycket längre än så. I en dödlig kamp mot Major Winston Yu hade Alex lyckats avvärja en katastrof genom att desarmera en bomb som placerats mitt i en förkastningsspricka, djupt nere på havets botten. Genom uppdraget hade han också fått träffa sin gudfar, en man som han bara kände under namnet Ash. I spegeln såg Alex något blänka till i ena ögat när han tänkte på honom. Ilska? Eller var det sorg? Alex hade aldrig hunnit lära känna sina föräldrar och hade hoppats att Ash på något sätt skulle kunna hjälpa honom att förstå vem han var och var han kom ifrån. Men hans gudfar hade inte varit 22


till någon hjälp på den punkten och deras möte ledde till svek och ond, bråd död. Det var precis det som det här handlade om, eller hur? Det var det här som pojken i spegeln försökte berätta för honom. Han var fortfarande bara fjorton år gammal, men det senaste året – ett år vars slut de just var på väg att fira – hade så när kostat honom hans liv. Om han blundade kunde han nästan känna känslan av Major Yus promenadkäpp som träffade honom i tinningen, den dånande kraften från vattnet i Borafallen och slagen han mottagit i thaiboxningsringen i Bangkok. Och det var bara de allra senaste skadorna han fått. Hur många gånger hade han egentligen blivit slagen, sparkad eller knockad? Och skjuten. Hans sår hade läkt, men han påmindes ändå om sina skador varje gång han tog av sig kläderna. Ärret efter 22-kaliberskulan som en krypskytt på ett hustak vid Liverpool Street hade placerat i bröstet på honom skulle han alltid ha kvar. Och minnet av smärtan. Det sägs att det är något man aldrig blir av med. Hade det som hänt förändrat honom? Givetvis hade det gjort det. Ingen människa hade kunnat överleva allt det han hade gjort utan att förändras. Men ändå  … ”Alex! Sluta glo på dig själv i spegeln och kom ner nu!” Det var Sabina som ropade. Alex vände sig om och fick syn på henne där hon stod i hallen, klädd i en silverglänsande klänning med mycket glitter runt halsen. Hennes mörka hår – som hon låtit växa långt – var uppsatt i 23


nacken. För ovanlighetens skull var hon sminkad: ljusblå ögonskugga och blankrosa läppstift. ”Pappa väntar på oss. Vi måste ge oss av nu.” ”En minut, så kommer jag.” Alex rättade till sin fluga igen, samtidigt som han funderade på vad han egentligen behövde göra för att den där förbaskade lilla tygtrasan skulle sitta rakt. Han såg urfånig ut. Ingen under femtio borde behöva klä sig så här. Men han hade i alla fall lyckats avvärja Sabinas förslag att han skulle gå i kilt, något som hon hade haft roligt åt ända sedan jul. Trots allt som hänt hade Alex verkligen njutit av de senaste sex veckorna. Det började med att Sabina och hennes föräldrar helt utan förvarning hade kommit hem till England. Edward Pleasure arbetade som journalist. Han hade så när omkommit för ett par månader sedan, då han arbetade på en artikel om popstjärnan Damian Cray. Alex hade tagit på sig skulden för det som hänt. När Sabina och hennes föräldrar som ett resultat av det som inträffat hade flyttat till USA, var Alex säker på att han aldrig skulle få se henne igen. Men nu var hon tillbaka i hans liv igen och trots att hon var ett år äldre än honom hade de aldrig varit närmre varandra än just nu. En förklaring var kanske att hon var en av de få människor som visste om hans kontakter med MI6. Alex bästa julklapp var att familjen Pleasure hade bjudit honom att fira nyår med dem i ett hus som de hade hyrt i västra delen av skotska höglandet. Hawks Lodge var ett 24


väldigt, viktorianskt stenhus som hade fått sitt namn från en obskyr poet, snarare än från en fågel. Huset var tre våningar högt och stod placerat precis i skogsbrynet, med berget Ben Nevis i bakgrunden. Det var ett sådant där hus som liksom kräver sprakande brasor, varm choklad, gammeldags sällskapsspel och alltför tunga middagar. Liz Pleasure, Sabinas mamma, hade sett till att de hade fått just allt detta från dag ett. Veckan som gått hade ägnats åt långpromenader och fisketurer i bergen. De hade besökt gamla slottsruiner och avlägsna småbyar och vandrat längs Morars berömda vita stränder. Sabina hade hoppats på snö – det fanns bra skidbackar vid Cairn Gorm och hon hade all utrustning med sig – men trots sträng kyla hade det inte fallit mer än några enstaka flingor. Det fanns ingen TV i huset och Edward hade förbjudit Sabina att ta med sig sitt Nintendo, så om kvällarna hade de spelat Alfabet eller Perudo – ett peruanskt tärningsspel inte helt olikt kortspelet bluffstopp. Alex vann så gott som alltid. Om det var en sak som livet hade lärt honom, så var det att ljuga. När Alex var bortrest, passade Jack Starbright – Alex hushållerska och på många sätt bästa vän – på att resa hem till Washington. Hon hade blivit inbjuden att följa med till Skottland, men ändå valt att resa hem över nyår för att träffa sina föräldrar. När Alex hade vinkat av henne hade det slagit honom att hon en gång faktiskt skulle resa hem för gott. Hennes föräldrar och resten av hennes familj fanns ju i USA. Han undrade vad det skulle 25


innebära för honom. Hon hade ju trots allt sett efter honom ända sedan hans farbror hade dött och vad han visste fanns det ingen som kunde ta hennes plats. Som om hon hade kunnat läsa hans tankar gav hon honom en stor kram samtidigt som taxichauffören lastade in hennes väskor i bagageluckan. ”Oroa dig inte, Alex. Jag är tillbaka om en vecka. Passa på och njut av ledigheten i Skottland nu. Om du anstränger dig lite, kanske du kan klara dig förbi nyår utan att hamna i någon internationell storkonflikt. Glöm inte att skolan börjar igen den sjätte januari.” Just skolan var en annan källa till glädje. Alex hade precis klarat att ta sig igenom en halv termin på Brookland utan att bli kidnappad, skjuten eller rekryterad av någon av världens alla olika underrättelsetjänster. Han hade rent av börjat känna sig som en vanlig elev igen och faktiskt njutit av tillsägelser för prat i klassen, jobbiga läxor och ljudet av klockan som meddelade att skoldagen var slut. Han kastade en sista blick i spegeln. Jack hade rätt. Glöm James Bond. Han hade fått nog av allt sådant. Inga fler äventyr. Han gick nerför två trappor och hamnade i en stor hall, klädd i träpanel smyckad med dystra tavlor med motiv ur den skotska faunan. Edward Pleasure stod och väntade på honom tillsammans med Sabina. Alex tyckte att den berömde journalisten hade åldrats rejält sedan de senast sågs. Han hade i alla fall absolut blivit rynkigare och börjat bära glasögon. Dessutom hade han gått ner en hel del i 26


vikt. Och så haltade han så illa att han alltid var tvungen att stödja sig på en kraftig, stålskodd käpp med ett mässingshandtag format som ett ankhuvud. Käppen var en present från hans fru som hade hittat den i en antikvitetsaffär i London. Skämtsamt hade hon sagt att den kanske kunde vara bra att ha som försvar om någon som han skrev om skulle få för sig att attackera honom igen. Det var det som Alex gillade bäst med familjen Pleasure. De höll ihop. Och vad som än hände, så lyckades de alltid hålla humöret uppe. Han trivdes i deras sällskap och kom snabbt in i deras dagliga rutiner. Alex gillade tanken på att hans egna föräldrar kanske hade varit precis som Edward och Liz. Sabinas pappa var också klädd i smoking, men Alex såg omedelbart att det var något som inte stod rätt till. ”Vad är det?” frågade han. ”Mamma följer inte med”, svarade Sabina. Hon såg frustrerad ut. Alex visste att hon hade lagt ner timmar på att göra sig i ordning för festen. Nu, i sista sekunden, hade alltså något gått fel. ”Hon säger att hon inte mår riktigt bra”, förklarade Edward. ”Det är inget allvarligt. Bara en liten förkylning.” ”Då tycker jag att vi borde stanna hemma allihop”, sa Sabina. ”Dumheter, Sabina. Åk iväg ni tre och ha lite kul.” Liz Pleasure dök upp ur en av dörrarna. Hon såg bekvämt avslappnad ut i sitt långa, lite rufsiga hår. Hon brydde sig inte särskilt mycket om sitt utseende och levde helst 27


ett familjeliv utan regler och förbud. För kvällen var hon klädd i jeans och en bylsig ylletröja. Hon hade ett paket pappersnäsdukar i handen. ”Jag är faktiskt inte så förtjust i stora fester och i det här vädret har jag verkligen ingen lust att ge mig ut.” ”Men du kan väl inte sitta ensam här vid tolvslaget?” ”Jag tänker ta ett varmt bad och lyxa till det med lite sådan där dyr olja som du gav mig i julklapp. Sedan går jag och lägger mig. Jag kommer att sova som en stock långt innan midnatt.” Hon gick fram till Sabina och la armen om henne. ”Det gör inget, Sab. Jag lovar. Vi kan fira nyår tillsammans i morgon och då kan du berätta om allt som jag missade.” ”Men vi kommer inte att ha kul utan dig, mamma.” ”Det är väl klart att ni kommer det. Du älskar ju stora fester. Och ni ser fantastiska ut – båda två.” Liz Pleasure hade bestämt sig. ”Ni måste åka dit. Biljetterna som pappa ordnade kostade en förmögenhet.” Hon log soligt mot Alex. ”Ta hand om henne, Alex. Och glöm inte bort att det här faktiskt är en fest i ett äkta skotskt slott – Hogmanay och allt det där. Det betyder nyår på gaeliska. Jag är helt säker på att ni kommer att ha jättekul.” Det var uppenbart att det inte var någon idé att diskutera saken vidare. Tjugo minuter senare satt Alex i en bil som susade fram längs vindlande vägar som ledde norrut mot Loch Arkaig. Vädret hade försämrats. Snön som Sabina hade hoppats på föll allt tätare och dansade i sjok i strålkastarnas ljuskäglor som skar genom natten. Bilen 28


som Edward Pleasure körde var en Nissan X-Trail som de hade hyrt på flygplatsen i Inverness. Alex var glad att de hade valt en bil med fyrhjulsdrift. Snön hade redan börjat lägga sig på vägen. I den här takten skulle de snart behöva all extrakraft de kunde få. Sabina halvlåg i baksätet, upptagen med att trassla ut hörlurssladden till sin iPod. Alex satt i framsätet. Det här var första gången sedan de sågs på Franska Rivieran som Alex var ensam med Edward Pleasure och han kände sig inte helt bekväm. Rimligen kände han till Alex samröre med MI6; Sabina hade förmodligen berättat precis allt som hänt. Men det var inget som han någonsin hade diskuterat med Alex, förmodligen för att han ansåg att det hade varit ouppfostrat att fråga. ”Det är trevligt att ha dig här med oss, Alex”, muttrade Edward. Han pratade tyst så att Sabina, som lyssnade på Coldplay, inte skulle höra dem. ”Sab blev väldigt glad när du tackade ja.” ”Det har verkligen varit roligt”, sa Alex. Han funderade en stund. ”Men det var tråkigt att det skulle bli så här i kväll”. Edward log. ”Vi behöver inte stanna särskilt länge om du inte vill vara kvar. Men Liz hade faktiskt rätt. Ingen firar nyår som skottar. Och Kilmore Castle är verkligen något extra. Det byggdes någon gång på tolvhundratalet. Sedan revs det till ruiner under det första Jakobitupproret i början av sjuttonhundratalet. Stället var mer eller mindre en fornlämning tills Desmond McCain köpte det.” 29


”Är det honom du skriver om?” ”Precis. Det är han som är orsaken till att vi ska dit. Pastor Desmond McCain”. Edward lutade sig fram och tryckte på en knapp på instrumentpanelen. Varm luft blåste ut över vindrutan. Vindrutetorkarna arbetade för fullt, men snön klistrade sig ändå kvar på framrutan. Inne i bilen var det varmt och mysigt, en skarp kontrast till världen utanför karossen. ”Han är en intressant person, Alex. Vet du något om honom?” ”Inte egentligen”. ”Jag tänkte att du kanske hade läst om honom i tidningen. Han växte upp på ett barnhem i östra London. Föräldralös. Inga släktingar. Inget. Man hade hittat honom i en kundvagn på ett snabbköp, invirad i en plastpåse som det stod McCain’s Pommesfrites på. Det var så han fick sitt namn. Sedan hamnade han i en fosterfamilj i Hackney och det var efter det som saker och ting började gå bra för honom. Han klarade sig bra i skolan    … i alla fall i idrott. När han fyllde arton var han redan en berömd boxare. Han hade vunnit WBO-titeln i mellanvikt två gånger och alla trodde att han skulle klara att ta en trippel. Men 1983 blev han knockad i fjärde ronden av Buddy Sangster i Madison Square Garden”. ”Hände det inte något med den där Buddy Sangster?” frågade Alex. Han hade hört namnet någonstans tidigare. ”Det stämmer. Han dog ett år senare. Överkörd av ett tåg i New Yorks tunnelbana. De visade hans begrav30


ning på TV. Ett av hans fans skickade honom till och med hundra svarta tulpaner. Jag minns att jag hörde att    …” Edward skakade på huvudet. ”Hur som helst. Desmond McCain la av med boxningen. Hans käke hade blivit rätt illa skadad. En plastikkirurg i Las Vegas försökte tydligen snygga till den, men operationen var amatörmässigt utförd och käken läkte aldrig ordentligt. Idag kan han fortfarande inte äta annat än mos, soppor och puréer. Han klarar inte av att tugga. Men det blev på inget sätt slutet för honom. Istället kastade han sig in i affärsvärlden – mark- och fastigheter – och visade sig ha talang. På något sätt lyckades han övertala ett dussintal familjer nere i Rotherhithe vid Themsenfloden att sälja sina tomter billigt till honom. Sedan rev han alla hus, smällde upp ett par skyskrapor och blev stenrik på kuppen. Det var ungefär vid den tiden som han började intressera sig för politik. Först donerade han tusentals pund till de konservativa och sedan gick han ut med nyheten om att han ville bli invald i parlamentet. De konservativa välkomnade honom givetvis med öppna armar. Han var förmögen, han var framgångsrik – och han var svart. Inte minst viktigt. Innan någon visste ordet av hade han plötsligt blivit invald i ett avlägset distrikt i London där man inte hade röstat konservativt sedan artonhundratalet. Och den gången var det av misstag. Folk gillade honom. Han gick från koja till slott – eller i alla fall från kundvagn till slott. En riktig Askungesaga. Han fick massor av röster och ett år senare blev han idrottsminister. Några menade 31


till och med att han hade potential att bli landets förste färgade premiärminister.” ”Så vad hände?” Edward suckade. ”Allt! Det visade sig att hans bolag inte gick så bra som folk trodde. Några av hans byggprojekt blev inte färdiga i tid och han hade skaffat sig enorma skulder. Banken började bli orolig och konkursen var nära – och efter en sådan är man såklart inte välkommen i parlamentet. Jag har ingen aning om vad han tänkte, men hur som helst så bestämde han sig för att sätta eld på ett av sina hus och sedan försöka få ut pengar på försäkringen. Det var så han tänkte sig att lösa problemen. Huset i fråga var ett tjugofyra våningar högt kontorshus i närheten av S:t Paulskyrkan. En natt brann det bara upp. Följande dag lämnade McCain in en ansökan till sitt försäkringsbolag om femtio miljoner i ersättning. Och så var problemet borta.” Vägen svängde kraftigt framför dem och Edward Plea­ sure saktade ner. Nu var hela körbanan täckt av snö och tallskogen runt omkring dem var hög och tät. ”Det var i alla fall det han trodde”, fortsatte han. ”Men tyvärr anade försäkringsbolaget oråd. Så de drog igång en utredning. Varför var till exempel alla brandlarm avstängda? Varför hade alla väktare fått gå hem tidigare just den här dagen? De spekulerades en hel del i tidningarna – och sedan dök det plötsligt upp ett vittne. Det visade sig att en hemlös hade sovit i ett parkeringsgarage under huset. Han hade sett McCain när han kom dit med en dunk bensin 32


och en cigarettändare. Han hade tur som klarade sig med livet i behåll. Men McCain blev arresterad. Rättegången blev spektakulär. McCain dömdes till nio års fängelse.” Alex hade varit helt tyst under Edwards berättelse. ”Du kallade honom pastor McCain”, sa han. ”Ja, det där är lite märkligt. På sätt och vis hade ju hela McCains liv varit udda – men under tiden i fängelset blev han frälst. Han pluggade teologi på distans och blev sedan vigd till präst i någon kyrka som ingen någonsin hade hört talas om. Han återvände varken till politiken eller till finansvärlden efter sin frigivning. Det var för fem år sedan. I en intervju sa han att han hade varit en egoist i hela sitt liv, men att han nu ville lämna allt det bakom sig. Och så grundade han en välgörenhetsorganisation som han döpte till First Aid. De arbetar med snabba räddningsaktioner till behövande över hela världen. ”Hur långt är det kvar?” Det var Sabina som ropade från baksätet. Hon hade fortfarande hörlurarna i öronen. Edward Pleasure höll upp ena handen och öppnade den två gånger för att visa att de hade tio minuters resa kvar. ”Har du intervjuat honom?” frågade Alex. ”Ja. Jag har skrivit en stor artikel för GQ. Den kommer ut om en månad.” ”Och  …?” ”Du kommer att få träffa honom i kväll, Alex. Du får bilda dig en egen uppfattning. Han har en enorm energi och nu använder han den för att hjälpa människor som är sämre lottade än honom själv. Han har lyckats samla 33


in miljontals pund till svältande i Afrika, till människor som drabbats av skogsbränder i Australien, till översvämningsoffer i Malaysia – han fick till och med in pengar till de som drabbades av den där olyckan i södra Indien. Jowada.” Alex nickade. Han hade hört talas om den när han jobbade som bollkalle på Wimbledon. Nyheten hade varit på alla löpsedlar. ”Kärnkraftverket”, sa han. Edward nickade. ”Ett tag såg det ut som om hela Chennai skulle bli nersmittat. Lyckligtvis blev det aldrig så illa, men många omkom ändå i paniken som utbröt efter olyckan. First Aid var där redan dagen efter och försåg kvinnor och barn med olika typer av förnödenheter och strålskydd. Ingen fattade riktigt hur de kunde agera så snabbt, men det är så de jobbar. De rycker ut på direkten. Målet är att alltid vara första hjälporganisationen på plats.” ”Och du tror alltså att den här McCain är seriös?” ”Du menar  … om jag tror att han är en ny Damian Cray?” Edward log helt kort. Det var på grund av en avslöjande artikel om Crays affärer som Edward så när hade blivit mördad. ”Tja, jag var lite skeptisk när jag träffade honom första gången. Även om han inte var en nattsvart skurk, så var han i alla fall en mörkblå politiker. Det brukar inte vara någon bra start. Men du behöver inte oroa dig, Alex. Jag har undersökt hans organisation noga, jag har intervjuat honom och jag har träffat folk som känner honom. Jag har till och med pratat med polisen och gått igenom deras arkiv. Sanningen är att jag inte har kunnat 34


hitta något som svärtar ner bilden av honom i dag. Han verkar faktiskt bara vara en mycket rik man som gjort ett par dumma misstag och nu gör allt för att gottgöra dem.” ”Hur kommer det sig att han äger ett slott? Du sa ju att han gick i konkurs  …” ”Det är en bra fråga. När han hamnade i fängelse förlorade han alla sina pengar och allt han ägde. Men han hade mäktiga vänner – både i finansvärlden och i politiken – och de gjorde vad de kunde för att hjälpa honom. Tack vare dem lyckades han behålla Kilmore Castle och en våning i London. Dessutom är han delägare i ett industriföretag någonstans i Kenya.” Plötsligt dök en bil upp i jämnhöjd med deras och körde om. Edward saktade ner igen och lät den passera. Bilen försvann bort framför dem i den virvlande snön. ”Det ska bli intressant att höra vad du tycker om McCain”, muttrade han. ”Var det han som bjöd in dig?” ”Ja. Jag nämnde att jag skulle fira nyår i Skottland när jag intervjuade honom och då gav han mig fyra biljetter. Och det var tur det, för de kostar faktiskt trehundra pund styck.” Alex visslade lågt. ”Alla pengar går till välgörande ändamål. Överskottet hamnar i First Aid. Slottet kommer att vara fullt av rika människor i kväll. Dom kommer att skänka tiotusentals pund till.” 35


De körde vidare under tystnad. Vägen hade börjat slutta brant uppför och Edward växlade ner. ”Vi har egentligen aldrig pratat om Damian Cray”, sa Edward plötsligt. Alex skruvade på sig. ”Det finns inget att säga.” ”Boken jag skrev om honom sålde i miljonupplaga. Men jag nämnde aldrig något om dig eller vilken roll du spelade i det som hände.” ”Det är så jag vill ha det.” ”Du räddade Sabinas liv.” ”Hon räddade mitt.” ”Får jag ge dig ett råd, Alex?” Edward Pleasure var tvungen att hålla blicken på vägen, men för ett kort ögonblick vände han sig mot Alex. ”Håll dig borta från allt det där. MI6 och underrättelsetjänsten. Jag har en ganska god aning om vad som har hänt under det senaste året. Sabina har berättat en del, men jag har dessutom kontakter inom CIA. Jag har ingen önskan om att få veta allt som du har varit med om, men tro mig  … du klarar dig bättre utan dem.” ”Oroa dig inte. Jag tror inte att MI6 är intresserade av mig längre. De skickade inte ens något julkort till mig. Den där delen av mitt liv är över. Och det är jag glad för.” Vägen var ännu brantare nu, men skogen hade öppnat sig på ena sidan, vilket gav dem utsikt över en stor, svart vattenyta långt nedanför dem. Loch Arkaig. Det snöade fortfarande, men flingorna verkade liksom inte fästa på 36


den halvfrusna ytan, som om de två enheterna på något vis tog ut varandra. Enligt sägnen bodde det ett odjur i sjön – en gigantisk vattenhäst – och när Alex tittade ut över vattnet kändes det nästan troligt. Loch Arkaig var en lämning efter en forntida glaciär. Nitton kilometer lång och på sina ställen hundra meter djup. Så vem visste vilka hemligheter den hade lyckats bevara under de senaste miljoner åren? Och där låg Kilmore Castle högt ovanför dem, nästan osynligt bakom snöbyarna. Slottet – en massiv grå stenkoloss som helt dominerade omgivningen med sina torn, bröstvärn, smala fönster och solida, ovälkomnande portar – var anlagt på en stenig klipphäll ovanför sjön. Inget med byggnaden signalerade bekvämlighet. Slottet var byggt i ett enda syfte: att hålla kvar dess ägare vid makten. Det var nästan omöjligt att tänka sig att slottets murar en gång hade rivits, eller att de ens hade kunnat byggas. Trots sin 2.2-litersmotor och sin fyrcylindriga turbodieselmotor, fick deras Nissan X-trail kämpa för att ta sig uppför serpentinvägen till slottet. Hade forna tiders soldater tagit sig hit med häst? Hur hade de lyckats ta sig igenom slottets murar? Nu befann de sig i en bilkö som ringlade sig hela vägen upp till slottet. Bakom frostiga vindrutor skymtade festklädda människor. Efter en sista kurva kom de fram till en öppen gårdsplan som för kvällen förvandlats till en väldig parkeringsplats, där vakter klädda i självlysande västar vinkade och signalerade vart de skulle ställa sig. Två väl37


diga facklor syntes på vardera sidan om entrén. Lågorna tycktes kämpa mot snön för att hålla sig vid liv. Män och kvinnor klädda i tjocka vinterrockar och med ansiktena dolda bakom halsdukar skyndade över grusplanen för att komma in i värmen. Det var något nästan mardrömslikt över hela situationen. Det såg inte ut som en fest. Människorna hade lika gärna kunnat vara flyktingar som försökte ta sig undan en hotande naturkatastrof. Edward Pleasure parkerade bilen och Sabina tog av sig sin iPod. ”Vi behöver inte stanna ända till midnatt”, sa hennes pappa. ”Säg bara till om ni vill att vi åker hem tidigare.” ”Jag önskar att mamma hade följt med”, muttrade Sabina. ”Jag med. Men du vet att hon inte vill att vi ska oroa oss för hennes skull. Nu går vi in och har kul.” De klev ut ur bilen. Kontrasten mellan värmen därinne och kylan utanför var bitande. Snöflingorna dansade framför ögonen på Alex och vinden ven genom håret på honom. Han hade ingen överrock på sig och var tvungen att dra upp axlarna och krypa ihop för att ta sig fram mot entrén. Det var som om vintern på något sätt hade koncentrerats till just den här klippiga utposten, högt ovanför sjön. Facklorna fladdrade i blåsten. Någon ropade något, men orden försvann bort i natten. Men så nådde de fram till entrén och skyndade in genom en portal som förde dem vidare in till en borggård som vilade i lä. Alex befann sig nu på en oregelbundet for38


mad plan med höga murar, kanoner och en väldig brasa. Ett dussintal gäster stod samlade runt elden. De borstade skrattande av sig snön från sina kläder. Rakt framför dem öppnade sig en andra portal, smyckad med utsnidade örnar och en inskription på gaeliska. Bokstäverna lyste röda i ljuset från elden. CHA DÈANAR SGIROS AIR NÀIMHDEAN GUS AM BITHEAR FIOS CÒ IAD ”Vad är det där?” frågade Sabina. Edward ryckte på axlarna. Men en av gästerna bredvid dem hade hört hennes fråga. ”Det är klanen Kilmores motto”, förklarade han. ”För länge sedan var det här slottet deras hem. De bodde här i över trehundra år.” ”Vet du vad det betyder?” ”Ja. ’Man kan inte besegra sina fiender innan man vet vilka de är.’” Gästen fortsatte förbi dem och försvann in i slottet. Alex stirrade på inskriptionen. Han undrade om den på något sätt talade direkt till honom. Men sedan slog han bort tanken. Ett nytt år skulle snart börja och det innebar helt nya förutsättningar. Det fanns inga fler fiender. Det hade han bestämt sig för. ”Kom, Alex  …” Sabina tog honom i armen. De gick in i slottet.

39


9789163844188