9789155264482 by Smakprov Media AB

K AMPEN – OM – LORMERE

MELINDA SALISBURY bor vid havet någonstans i södra England. Som barn trodde hon på riktigt att Roald Dahls Matilda var en biografi över henne, delvis för att hennes morfar av misstag ofta kallade henne just Matilda, och för att det lokala biblioteket inte hade några synpunkter på de böcker hon lånade. Dessvärre har hon aldrig utvecklat några övernaturliga krafter. Hon tycker om resor och äventyr, medeltida slott, ickemedeltida akvarium, Rickard III och allt som är skandinaviskt. Syndätarens dotter är hennes första roman. Hon heter @AHintofMystery på Twitter, men var beredd på att hon twittrar ofta.

Jag är det perfekta vapnet. Min beröring dödar. Twylla är välsignad. Hon är utvald att gifta sig med prinsen, men hon är inte en vanlig del av hovet. Twylla är drottningens bödel. Ett dödligt gift flyter i hennes ådror. Alla som sätter sig upp mot drottningen riskerar att möta döden – genom Twyllas hand. Twylla är isolerad från mänsklig kontakt. Men när hon får en ny vakt förändras allt. Lief är olik de hon tidigare träffat. Han ser den hon verkligen är och vill komma nära. Han tycks veta mer om henne än hon själv gör ... Samtidigt iakttar drottningens ögon ständigt allt och alla. Hennes hemliga planer hotar både Twyllas och hela rikets framtid. Syndätarens dotter är första delen i serien Kampen om Lormere. Melinda Salisburys mörka och suggestiva debutroman har vunnit flera priser, bland annat Waterstones Children’s Book Prize.

•

–

K AMPEN OM LORMERE Melinda Salisbury

–

Hon minns knappt när någon rörde vid henne senast. Hon har inte träffat sin familj på flera år. Hon bor i slottet och lever vid hovet, men ingen talar med henne. Ingen ser henne i ögonen. Hon är Twylla, utvald av gudarna att gifta sig med prinsen och i framtiden styra över kungadömet. Utvald att döda, genom giftet som flyter i hennes blod. Men i sitt dagliga liv har hon ingen talan. Hon är fångad i en förgylld bur. Så den dagen någon slutligen ser Twylla och närmar sig henne kastas hela hennes liv över ända. Syndätarens dotter handlar om lögner, svek och kampen för att hitta sin egen väg. Den är första delen i serien Kampen om Lormere.

ISBN 978-91-552-6448-2

9 789155 264482

Syndätarens_dotter_mjukband_k1_tb.indd 1

2018-01-16 13:41

© Melinda Salisbury 2015 Originalets titel: The Sin Eater’s Daughter First published by Scholastic Children’s Books, an imprint of Scholastic Ltd, London © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2018 Översättning: Carina Jansson Omslagsbild: © Rekha Garton 2015 Omslagsform och inlaga: Monica Sundberg Tryckt av Nørhaven, Danmark 2018 ISBN 978-91-552-6448-2

Till min mormor Florence May Kiernan

Kapitel 1

Till och med när det inte ens finns några fångar kvar hör jag deras skrik. De bor i väggarna som spöken, ekar mellan fotstegen. Om man tar sig djupt ner i slottets innersta, under kasernerna där vakterna sover, under Vittnesrummet, dröjer de sig kvar mellan de tysta stunderna. Första gången jag fördes ner hit frågade jag mina vakter vad de gjorde för att få dem att skrika så. En av dem, Dorin, tittade på mig och skakade på huvudet, med läpparna så hårt sammanpressade att de vitnade, medan han skyndade på stegen mot Vittnesrummet. Jag minns att jag kände en ilning av fasa vid tanken på något så hemskt, så ohyggligt, att inte ens min lugna, starka vakt kunde säga det högt. Jag lovade mig själv att jag skulle ta reda på svaret, att jag skulle avslöja den här mörka hemligheten som låg gömd i underjorden. Under mitt trettonde skördeår var jag helt aningslös. Hopplöst, förblindat aningslös. När jag först kom till slottet för många, många månvarv sedan blev jag överväldigad av det – av inredningen och skönheten och hur praktfullt allting var. Här ligger inget strå på golvet, ingen halm blandad med lavendel och basilika för att sprida väldoft. Drottningen kräver riktiga mattor, specialvävda för att hon ska ha något mjukt att sätta fötterna på och för att våra steg ska dämpas när vi går. Bakom de överdådiga röda och blå bonaderna finns grå sten, marmorerad med glimmer som blänker när tjänstefolket drar bona-

SYNDÄTARENS DOTTER | 5

derna åt sidan för att tvätta väggarna. Glitter och guld pryder de spretiga kandelabrarna över mitt huvud, kuddarna är sammetsklädda med tofsar och byts ut om luggen råkar ha gnidits åt fel håll. Allt är felfritt och ofördärvat, allt är välordnat och vackert. Rosorna i de höga kristallvaserna är skurna i samma längd, har exakt samma färgnyans och är arrangerade på samma sätt. Det finns ingen plats här i slottet för något som inte är perfekt. Vakterna går vaksamt bredvid mig, raka i ryggen och med ett tryggt avstånd mellan oss. Om jag lyfte armen och sträckte mig efter en av dem skulle de rygga undan av fasa. Om jag snubblade eller svimmade, om de instinktivt tog tag i mig, skulle det innebära en dödsdom för dem. De skulle få halsarna avskurna omedelbart, som en barmhärtighetsgärning. Jämfört med att dö en långsam död efter att ha snuddat vid min giftiga hud, vore en avskuren hals att betrakta som en lyckosam utgång. Tyrek hade inte den turen. Inne i Vittnesrummet ställer sig mina vakter med ryggen mot dörren och drottningens apotekare och örtkännare, Rulf, nickar kort mot stolen jag ska sätta mig på innan han vänder mig ryggen och kontrollerar sin utrustning. Väggarna är kantade av hyllor belamrade med burkar med grumliga vätskor, märkliga pulver och namnlösa blad, alla i ett enda virrvarr utan någon synbar ordning. Ingenting ä r märkt, åtminstone inte såvitt jag kan se i det svaga skenet från stearinljusen, för det finns inga fönster så här djupt nere under slottet. Först tyckte jag att det var märkligt att något som Vittnandet skulle utföras här, nere i gyttret av undangömda passager som löper under slottet, men nu förstår jag varför. Om jag skulle misslyckas … Bäst att det inte händer där hovet och kungariket kan bevittna det. Bäst att det händer i det här hemliga lilla rummet, halvvägs mellan de underjordiska fängelsehålorna och den jämförelsevis paradisliknande Storsalen.

| KAMPEN OM LORMERE

Medan jag rättar till kjolarna omkring mig på stolen är det en av vakterna, den yngre av dem, som skrapar med fötterna mot golvet, och ljudet låter för högt mellan stenväggarna. Rulf vänder sig om, blänger på honom, och när han tittar bort igen sveper han med blicken över mig. Hans ögon är tomma, ansiktet en mask, och även om han inte hade varit stum skulle han nog inte ha haft någonting att säga till mig nu. En gång i tiden skulle han ha dragit på munnen och skakat på huvudet när Tyrek berättade för mig om träden han klättrat upp i och bakverken han knyckt från köket. Han skulle ha viftat med handen för att få Tyrek att sluta skryta, och hans ögon skulle ha glittrat av ömhet för sin ende son. På den tiden blev jag ofta kvar i Vittnesrummet i en timme eller två, trots att själva Vittnandet bara tar några ögonblick. Jag brukade stanna kvar efteråt och sitta mitt emot Tyrek, med två armlängders avstånd mellan oss medan vi berättade historier för varandra. Mina vakter höll sig i närheten, sneglade nyfiket på Rulf som pysslade med sina experiment och vakade över Tyrek och mig medan vi pratade. På den tiden hade jag ingenstans att gå efter Vittnandet, förutom till kapellet eller mitt rum, och det fanns inget som hindrade mig från att få de där stulna timmarna nere i Vittnesrummet under vakternas vaksamma uppsikt. Men allt har förändrats – nu för tiden är det annat som gör anspråk på min tid. Jag tittar ner i golvet när Rulf utför Vittnandet, skär mig i armen och fångar upp några droppar av mitt blod i en skål som han sedan bär genom rummet. Han kommer att tillsätta en enda blodsdroppe i morgonbane, ett dödligt ämne som saknar jordiskt motgift, innan han bär blandningen till mig. Jag väntar tyst med sänkt huvud medan han rör ihop blodet med giftet, medan han häller det i en liten medicinflaska. Jag sitter stilla när han kommer fram till mig och släpper flaskan i mitt knä. Den oljiga vätskan är kristallklar i ljus skenet och det syns inte alls att mitt blod finns med i den. Jag tar upp flaskan, drar ur korken och dricker.

SYNDÄTARENS DOTTER | 7

Alla är stilla, väntar på att få se om giftet ska ta mig den här gången. Det gör det inte, jag spelar min roll perfekt. Jag ställer flaskan på bordet bredvid stolen, slätar ut kjolarna och tittar på mina vakter. ”Redo, milady?” frågar Dorin, den äldre av dem, med kusligt blekt ansikte i ljusskenet. Vittnandet är över, men jag har en annan uppgift att utföra och jag känner Rulfs ondskefulla blick i ryggen när jag reser mig för att lämna Vittnesrummet. Jag nickar och går mot trappan, med Dorin på min högra sida och den andra vakten, Rivak, på min vänstra. Och sedan går vi ner mot fängelsehålorna där fångarna väntar. På mig. När vi kommer till korridoren utanför Morgonrummet där de väntar överraskar vi tjänarna som håller på att duka undan efter deras sista måltid. De trycker sig mot väggarna när de ser mig, med sänkta huvuden och knogar som vitnar runt fat och bägare. Dorin nickar mot Rivak och han går förbi oss, in i den lilla kammaren. Efter bara några sekunder kommer han tillbaka till dörren och nickar för att bekräfta att allt är i sin ordning. Två män sitter vid ett litet träbord, båda klädda i svarta, lång ärmade särkar och med armarna fastbundna i armstöden. De lyfter långsamt blicken för att möta min medan vakterna intar sina platser vid dörren med dragna svärd, trots att jag är lika säker här som jag är överallt, även med dessa brottslingar som har förrått kronan och riket. ”Som Daunen Inkarnerad ger jag er min välsignelse”, börjar jag mjukt. ”Era synder kommer inte att bli ätna när ni är borta, men jag kan skänka er gudarnas välsignelse. De kommer att förlåta er, med tiden.” Ingen av dem ser tacksam ut och jag kan inte klandra dem; mina ord är innehållslösa och det vet vi alla tre. Utan Förtärandet är de fördömda, trots mina välsignelser. Jag väntar för att ge dem en chans

| KAMPEN OM LORMERE

att säga något. Andra har förbannat mig eller vädjat om min hjälp, vädjat om nåd. Jag har blivit ombedd att låta dem dö för svärdet eller i repet – en desperat själ bad till och med om hundarna – men de här männen säger ingenting, bara ser på mig med tomma blickar. En av dem har ofrivilliga muskelryckningar ovanför vänstra ögat, men det är enda tecknet på att någon av dem ens bryr sig om att jag är här. När de varken säger eller gör någonting sänker jag huvudet. Jag tackar gudarna som har välsignat mig och ställer mig bakom de båda männen, mellan dem. Sedan sluter jag ögonen och lyfter armarna, trycker handflatorna mot deras nackar innan jag kröker fingrarna. Jag står där med kupade händer, känner männens puls under fingertopparna. När den blir snabbare backar jag undan, knyter nävarna under ärmarna och vill genast gå och tvätta mig. Det tar inte lång tid. Bara en kort stund efter att jag har rört dem har de sjunkit ihop över bordet, där blodet rinner ur deras näsborrar över det redan fläckade träet. En del av det stänkte ut på golvet när de krampade, och det är bara för att även benen är bundna vid stolarna – som i sin tur är fastbultade i golvet – som de sitter kvar. Ögonen på mannen med ryckningarna är öppna och stirriga, och först när mina egna börjar svida inser jag att jag också stirrar. Det spelar ingen roll hur många män, kvinnor och barn jag avrättar, det sliter fortfarande sönder mig inombords. Men det är nog inte så konstigt, för varje gång jag verkställer en avrättning är det som om jag dödar Tyrek på nytt. Tyrek var min enda vän, en av de två på hela slottet som alltid blev glad över att träffa mig. Min position vid hovet innebar att vi aldrig kunde umgås, utöver den korta tid jag tillbringade i Vittnesrummet under hans fars tjänsteförrättning. Men i Vittnesrummet träffades vi och pratade om allt vi hade sett och, i hans fall, gjort. Han liknade

SYNDÄTARENS DOTTER | 9

ingen annan jag någonsin hade träffat – han var orädd och egensinnig och på den tiden kändes dagarna mellan Vittnandena oändligt långa. De verkade släpa sig fram tills mina vakter äntligen följde mig ner, och där stod han och väntade i dörröppningen, flinade mot mig och drog otåligt bort sitt blonda hår från ansiktet. ”Där är du ju”, brukade han säga. ”Skynda dig, jag vill visa en sak.” Han ville bli en av mina vakter när han blev gammal nog, och han älskade att utmana dem på dueller – han med sitt träsvärd, de med sina stålklingor. Jag brukade sitta på min stol och skratta medan hans far tog mitt blod för Vittnandet. ”Och sedan ett hugg.” Han stötte svärdet mot Dorin, som parerade hur lätt som helst. ”Jag försökte naturligtvis inte skada dig.” ”Naturligtvis”, instämde Dorin och jag skrattade. ”Och sedan en sving, och en stöt, och en sving till och … Ha!” jublade han när han lyckades peta Dorin på armen. Jag applåderade när Dorin höll fram sitt svärd. ”Jag ger mig.” ”Där ser du, Twylla.” Tyrek vände sig mot mig. ”Jag kommer att kunna skydda dig.” Men dagen då min värld rasade samman sa han inte att jag skulle skynda mig, berättade inte hur mycket han hade övat – han tittade inte på mig alls. För första gången under de två skördar jag varit på slottet flinade han inte mot mig, utan bugade. Jag borde ha anat faran redan då, men det gjorde jag inte. Jag trodde det var en del av en ny lek, att vi spelade ridderliga, så jag förde mig som en dam och bugade tillbaka. Till och med Rulfs tystnad var annorlunda, och han drog bort Tyrek från mig innan han tog mitt blod och lät Tyrek bära skålen till Vittnesbordet. När dörren flög upp var min första tanke att vi var under attack, trots att vi levt i fred med Tregellan i ett helt århundrade nu. Jag hade hört ljudet av en smäll när vakterna rusade förbi och jag vred på mig för att se hur de tog tag i Tyrek, som var grå i ansiktet av

| KAMPEN OM LORMERE

rädsla, medan hans far stod orörlig vid hans sida. ”Vad är det här?” skrek jag, men soldaterna brydde sig inte om mig, släpade bara min vän mot dörren. Jag slank in mellan dem – min närhet räckte för att få dem att tvärstanna. ”Släpp honom och förklara er!” krävde jag, men de skakade på huvudet. ”Drottningen har gett order om hans gripande”, sa en av dem. Jag skrattade. Tanken på att Tyrek skulle ha gjort något fel var för mycket, för löjeväckande. ”För vilket brott?” ”Högförräderi.” Jag hörde ett kvävt ljud bakom dem och tog ett ofrivilligt steg mot Rulf, som tog sig för bröstet med ena handen och klamrade sig fast vid bänken med den andra. När jag vände mig om igen hade vakterna fortsatt gå mot dörren, medan Tyrek hängde mellan dem som en halmdocka och kastade med huvudet från sida till sida. Jag gjorde en ansats att följa efter, men Dorin ställde sig mellan mig och dörren och höll fram sitt svärd. ”Milady”, sa han med en varning i rösten, och jag stannade. ”För mig till drottningen”, sa jag, och han nickade. Men det visade sig inte behövas, för när vi lämnade Vittnesrummet kom hon gående i korridoren, ensam, som om jag frammanat henne med min begäran. Hennes ansikte lyste av stillsam salighet. Hon bar en klänning i vitt och gyllene silke. Hon såg ut som en valborgsbrud, oskuldsfull och änglalik, och jag blev lättad när jag såg henne – hon måste ha insett att det här var ett stort misstag och själv kommit ner för att benåda Tyrek. När jag öppnade munnen för att tacka henne lyfte hon handen i en rörelse som skar genom luften och tystade mig. ”Följ med”, befallde hon och svepte förbi oss, och vi hade inget annat val, skyndade på stegen för att hinna med.

SYNDÄTARENS DOTTER | 11

När vi nådde foten av trappan stannade hon så oväntat att jag nästan gick rakt in i henne, och jag hörde Dorin flämta till innan han också tvärstannade. ”Lämna oss”, befallde hon, och vakterna vände genast på klacken och gick uppför trappan igen. Jag såg på henne, väntade, medan en obehaglig känsla kröp utmed ryggraden och varnade mig för fara. ”Under två skördar har jag undanhållit dig en del av din roll, Twylla. Jag ville försäkra mig om att du förstod vilken gåva du har fått och att du orkade bära bördan den för med sig.” Hon gjorde en paus, sökte i mina ögon innan hon fortsatte. ”För den gåvan har ett pris. Kostnaden, kan man säga, för vad det innebär att vara speciell, att vara utvald. Men du kommer snart att bli en mogen kvinna och jag kan inte längre skydda dig. Nu måste du på allvar ikläda dig rollen som Daunen Inkarnerad.” Jag hade inte släppt henne med blicken, inte förstått vad hon menade med pris och kostnader. Nog hade jag väl gjort allt hon bett mig om? ”Pojken i rummet längst bort i korridoren har gjort sig skyldig till högförräderi”, fortsatte drottningen och lyfte handen för att hindra mig från att avbryta henne. ”Jag vet att du inte vill tro det, men lita på mig när jag säger att jag har varit omsorgsfull i mina utredningar och att det inte råder några tvivel. Dessutom har du varit delaktig.” Hon lät orden sjunka in. ”Han har snokat efter dina hemligheter – våra hemligheter – uppvaktat dig och utnyttjat din vänskap, och hela tiden har han lämnat informationen vidare till våra fiender.” ”Det är omöjligt! Det kan han inte ha gjort! Jag har inte berättat någonting … Jag vet inga hemligheter.” ”Du har varit hans täckmantel och hans källa, Twylla. Lyckligt vis har du rätt i att du inte vet mycket av värde. Ändå har du berättat för honom om ditt liv och dina plikter här – hemliga, heliga ceremo-

| KAMPEN OM LORMERE

nier av oerhörd betydelse för oss. Därför måste det också bli du som verkställer straffet. Att vara Daunen Inkarnerad handlar inte bara om att sjunga och be böner. För att bevisa ditt värde måste du göra mer än att bara ta morgonbane. Både giftet och du har ett annat syfte.” Jag bara stirrade på henne, försökte förstå. Vilket syfte? Vilket straff skulle jag verkställa? Och så gick den isande, fasansfulla sanningen upp för mig – hon ville att jag skulle röra vid min vän. Sedan jag kommit till slottet hade jag tagit morgonbane en gång varje månvarv för att bevisa för kungadömet att jag var Daunen Inkarnerad, gudarnas sanna val. Genom att blanda mitt blod med giftet, dricka det och överleva, bevisade jag att jag var gudomlig, mer än bara en vanlig flicka. Jag hade trott att priset jag betalade för mitt nya liv på slottet var att jag aldrig kunde röra vid någon, för giftet jag tog stannade i min hud och skulle döda alla som kom i kontakt med det – om de inte var helgade av gudarna, som drottningen, kungen och prinsen. Det kändes inte som ett alltför högt pris, att inte kunna röra eller bli berörd, för jag hade trots allt lämnat den enda människa som någonsin visat mig kärlek och tillgivenhet. Men jag hade haft fel. Priset var att jag måste röra andra människor, att jag måste göra det avsiktligt och på befallning, fullt medveten om att det skulle döda. Det finns inget motgift mot morgonbane, och jag behöver bara snudda vid en vuxen man för att han ska dö inom några sekunder. Och det var så min roll såg ut, det var priset jag betalade för gudarnas gunst – jag hade blivit en bödel. En mördare. Ett vapen. ”Jag kan inte”, sa jag till slut. ”Du måste, Twylla. För jag kan inte skydda dig mot giftet i dina ådror om du förnekar din plikt gentemot gudarna. Det är deras vilja som ger dig immunitet mot det. Det är deras vilja att du ska göra det här för dem.” ”Men inte kan de väl …”

SYNDÄTARENS DOTTER | 13

”Nu räcker det, Twylla”, snäste drottningen. ”Det här är vad det innebär att vara Daunen. Alla inkarnationer av Daunen sedan första början har stått för såväl hopp som rättvisa. Du är här för att visa kungadömet att vi lever i en välsignad tid, och du är här för att straffa de som vill oss illa. Du ska göra din plikt. Du vill väl inte förarga gudarna, Twylla?” ”Nej.” Drottningen nickade. ”Din hängivenhet hedrar dig.” ”Nej, jag menar att jag inte kan”, hörde jag mig själv säga. ”Jag kan inte döda någon.” ”Ursäkta?” ”Jag kan nog inte vara Daunen Inkarnerad, om det är vad det innebär. Jag är inte rätt person för det här.” Drottningen brast ut i skratt – ett sprött, tillgjort läte. ”Tror du att gudarna har valt fel? Tror du att det är ett misstag att du över lever morgonbanen under Vittnandet? Och din familj, Twylla, din lillasyster? Vill du verkligen offra maten och pengarna jag skickar till dem för att du inte tycker om vägen som gudarna har valt åt dig?” Hon skakade på huvudet. ”Du vet att det inte finns någon åter vändo”, sa hon mjukt. ”Gudarna skulle aldrig tillåta det. De gav dig till mig, till Lormere, och jag tog emot dig. Du kom hit utan någon hemgift, utan något släktskap av värde för oss. Ändå accepterade jag dig, för det här är vad du är född till. Vi lyder gudarna. Precis som du måste göra.” ”Men …” Hennes blick fick mina ord att vissna på tungan. ”Jag tänker glömma att du försökte ifrågasätta mig”, sa hon med låg röst. ”Jag tänker glömma att du försmådde min generositet och mitt beskydd. Jag tänker glömma din otacksamhet. Jag ska vara barmhärtig. Må gudarna också vara det.”

| KAMPEN OM LORMERE

Jag gjorde som hon sa. Jag gick in i det kala rummet där min bästa vän satt bunden vid en stol, tystad av en tygbit som skar in i kinderna och med tårar strömmande ur ögonen. Handlederna var redan rödskavda där han kämpat mot repen som höll honom fast. Han hade kissat på sig – det fanns en mörk fläck på framsidan av byxorna, och jag rodnade, skämdes för hans skull. Han kastade vilt med huvudet när jag närmade mig. Tyrek var femton, lika gammal som jag. Drottningen stod i dörröppningen och tittade på när jag lade händerna om hans hals, den enda blottade hud jag kunde se. När ingenting hände trodde jag att gudarna hade ingripit för att bevisa hans oskuld, men så började han skaka – hans kropp krampade och ryckte och jag drog åt mig händerna, men det var för sent. Blodet rann ur hans näsa och mun och han var död. Det hade tagit mig mindre än en minut att döda honom med min beröring. Jag stirrade fortfarande på honom med stora, oseende ögon när drottningen harklade sig. ”Du behövde vara den som gjorde det. Du behövde få se vad det innebär att vara utvald. Du kan inte göra det ogjort, inte nu längre. Det här är ditt öde.” Två skördar har passerat sedan jag avrättade min bästa vän. Tjugofyra Vittnanden. Tjugofyra gånger har jag tvingats gå in i rummet som Tyrek släpades ut från och ta emot giftet som gjorde det möjligt för mig att döda honom med min beröring. Jag har dödat tretton förrädare, inklusive de båda männen i dag och Tyrek, under dessa tjugofyra månvarv. För Lormere. För mitt folk. För mina gudar. För att jag är Daunen Inkarnerad, gudarnas pånyttfödda dotter. Världen har alltid regerats av två gudar – Dæg, solens herre som härskar på dagen, och hans hustru Næht, mörkrets kejsarinna som styr över natten. Men en gång, för många tusen år sedan när Lormere bara var en samling byar i fejd med varandra, insåg den giriga Næht att hon inte ville nöja sig med att härska om natten.

SYNDÄTARENS DOTTER | 15

Hon tänkte ut en plan och förförde sin make, gjorde honom så utmattad att han inte förmådde stiga upp. Sedan tog hon själv över skyn och regerade ensam, kastade hela världen i mörker. Ingenting levde, ingenting blomstrade och döden bredde ut sig överallt när solens herre inte länge strålade över folket och gav dem värme och ljus. Men när Næht förförde Dæg blev hon gravid med en dotter, Daunen. Och sången Daunen sjöng när hon föddes väckte Dæg ur hans sömn, och han återtog sin plats i skyn. Hans återkomst förde värmen och ljuset tillbaka till Lormere, och i sin tacksamhet lovade Dæg att när Lormere behövde henne som bäst skulle han föra sin dotters ande tillbaka till världen som en symbol för hopp. De skulle känna igen henne på hennes röda hår, hår rött som soluppgången, och på hennes röst, en röst så vacker att den kunde väcka en gud. Hennes pånyttfödda form skulle bära namnet Daunen Inkarnerad, och hon skulle välsigna riket. Men Daunen var dotter till två gudar, ljus och mörker, liv och död. När Dæg lovade att återföra sin dotter till världen krävde Næht att Daunen Inkarnerad måste representera även henne. Så Daunen existerar som jämvikt mellan gud och gudinna – hon måste vara döden i sin mors ställe, som hon är livet i sin fars. Varje månvarv måste Daunen Inkarnerad bevisa sin utvaldhet genom att dricka morgonbanen och ändå leva vidare. Och hon måste bevara giftet i sin hud så att hennes beröring medför döden för förrädare, eftersom hennes mors beröring är dödlig. En av de två vakterna som var med mig när drottningen tvingade mig att döda Tyrek valde att lämna sin tjänst en kort tid senare. Men innan han gjorde det berättade han för mig varför fångarna skrek så högt. Han väntade tills Dorin gått för att hämta min kvällsmat innan han lutade sig mot mig, så nära han vågade, med ett elakt leende på läpparna.

| KAMPEN OM LORMERE

”Vill du veta varför de skriker?” Han väntade inte på mitt svar. ”Drottningens män skär dem. De tar den trubbigaste kniv de kan hitta, och de skär dem.” Han flinade. ”Sedan häller de konjak i såren. Och det svider. Vid gudarna, som det svider. Konjak bränns, flicka lilla. Det är som flytande eld i strupen, och i ett öppet sår är det hetare än självaste Dæg. Inte trevligt. Inte trevligt alls.” Han gjorde en paus, slickade sig om läpparna medan han iakttog min reaktion. ”Men det är inte därför de skriker. De skriker på grund av dig. För vad deras plågoandar än gör mot dem, är det ingenting jämfört med vad du kommer att göra. Så säg mig, flicka lilla, förstår du nu varför de skriker?” Jag berättade aldrig för någon att han hade sagt det. Jag har tillräckligt många liv på mitt samvete. Ibland kan jag visa barmhärtighet. Som drottningen.

SYNDÄTARENS DOTTER | 17

Kapitel 2

Jag står vid det lilla handfatet i mitt gemak och tvättar händerna, sköljer dem om och om igen när det knackar på dörren. ”Kom in.” Jag sträcker mig efter en handduk, trots att händerna ännu inte känns rena, och vänder mig om för att hälsa på besökaren. Dorin sänker huvudet i en liten bugning. ”Ursäkta att jag stör, milady. Drottningen kallar till jakt.” ”Nu?” Jag ser på honom. Jag orkar inte visa mig för hovet efter vad som just har hänt. Jag vill ha mitt tempel. Jag vill stänga in mig och inte tänka på någonting alls. ”Drottningen insisterar, milady.” Jag vänder mig bort, sluter ögonen och öppnar dem igen när de döda möter min blick. Varför just i dag? Vi ger oss sällan ut på jakt alls, men i dag …? Jag vill gå till mitt tempel, stänga dörrarna och tänka på ingenting. Jag vill att mina händer ska kännas rena igen. ”Jag ska lämna er i fred att göra er i ordning, milady”, säger Dorin och drar sig tillbaka. Jag stirrar efter honom och får en klump i magen. Det tjänar ingenting till att sända ett bud och vädja om att få avstå, att be om tillåtelse att få gå till templet i stället. Hon vet att jag kommer. Jag kunde ha sänt en man eller hundra i döden nu på morgonen och ändå infinna mig, eftersom hon har beordrat mig att göra det. Min familj har inte råd att förlora pengarna och maten hon skickar till dem varje månvarv, och hon skulle sluta om jag misshagade henne

| KAMPEN OM LORMERE

– hon har gjort det förr. Hon vet att jag inte vill att min syster ska behöva lida mer än hon redan gjort för min skull, hon vet vilka skuldkänslor jag har för att jag lämnat Maryl. Drottningen känner mig, vet att jag är en duktig liten marionettdocka som är lätt att kontrollera bara man vet vilka trådar man ska dra i, att min syster är tråden som garanterar min lydnad. Och även om det inte hade varit så, för hon gudarnas talan och det är deras vilja att jag ska avsluta liv. Om detta är deras vilja kan jag inte opponera mig. När jag lämnar rummet med slängkappan över axlarna är det bara Dorin som väntar på mig. ”Var är Rivak?” frågar jag och ser mig om efter min andra vakt. Dorin snörper på munnen. ”Omplacerad, milady.” Jaha. Nästan alla mina vakter har slutat inom några månvarv efter att de tagit sig an uppgiften att vaka över mig. Trots att männen drottningen väljer är tränade att döda, kvickt och utan nåd, känner jag bara en som är stark nog att stanna kvar hos en flicka som skulle kunna döda honom med en enda beröring, även om hon kommer att bli rikets nästa drottning. Så de anhåller om omplacering och deras önskan blir alltid beviljad, utan frågor eller kommentarer. Jag tror att drottningen föredrar att inte låta dem stanna hos mig för länge. En vakt som lärde känna mig skulle trots allt kunna fästa sig vid mig, vända sin lojalitet mot mig i stället för mot henne, och det skulle hon aldrig tillåta. Med ett enda undantag – en gång lät hon det ske, men jag tvivlar på att hon är medveten om det. Dorin har varit med mig sedan första början. Han är äldre än kungen, gråsprängd, med strimmor av silver i sitt prydligt trimmade skägg och vid tinningarna. Han har låtit håret växa sig långt, bär det i en knut i nacken, och hans ögon är nötbruna och vaksamma. Han ser allt. Han är den fulländade vakten, barsk och professionell, och jag vet att vi inte är vänner men vi är någonting. Jag lever i skräck för dagen då han också kommer att tas ifrån mig – vi känner varan-

SYNDÄTARENS DOTTER | 19

dras rörelser så väl nu att det vore svårt för mig att överrumpla honom. Likt ett gammalt strävsamt par har vi lärt oss varandras danssteg och jag behöver inte oroa mig för att han ska begå ett misstag. ”Så det är bara du och jag?” säger jag. ”För tillfället, milady. Prövningarna genomfördes i går och jag har förstått att den nya vakten kommer att ansluta sig till oss senare i dag. Jag ska gå igenom rutinerna med honom medan du är ute på jakt. Drottningvakten kommer att eskortera er där, som vanligt.” ”Omplacerades Rivak efter Vittnandet?” frågar jag och försöker hålla rösten stadig. ”Han bad om förflyttning för en tid sedan, milady, men drottningen hade ännu inte utsett en ersättare. Det har hon av allt att döma gjort nu.” ”Hur länge tror du att den här kommer att härda ut?” Jag ler beklagande mot Dorin. ”Inte så länge som ni förtjänar, milady. Kom, vi får inte låta Deras Majestäter vänta.” Han ler snabbt, vänligt, och jag känner klumpen i magen växa. Han går före mig nerför trappan och jag håller mig på avstånd, knyter händerna vid sidorna och ber till gudarna att jag ska få be hålla honom. Sällskapet är samlat, damerna klädda i grönt och silver, männen i jägarblått och guld, och jag i min scharlakansröda mantel. Drottningen föredrar mig i rött eftersom hon tycker det framhäver min roll, så de flesta av mina klänningar och slängkappor är röda. Hundarna springer runt kungen, smäller med käftarna, tittar oavbrutet på honom och väntar på hans kommando. Jag hatar de där hundarna, mer än nästan någonting annat. De skiljer sig från hundarna i byn nära mitt barndomshem – de hukar inte för ett skarpt ord eller visar magen för ett vänligt. De här

| KAMPEN OM LORMERE

hundarna har långa, kraftiga ben och deras stora huvuden är platta och breda. De är en blandning mellan alaunt, mastiff och något annat, något vildare och dödligare, och deras päls är sträv och strimmig i brunt och guld. Jag skulle inte tycka om att klappa dem även om de lät mig göra det. Deras käftar är grinande och lömska och det finns ingenting bakom ögonen – att se in i dem känns likadant som att se in i ögonen på männen jag avrättade i morse. De är helt tomma, utan samvete, utan själ. Jag vet allt om själar. Innan jag blev Daunen Inkarnerad var jag syndätarens dotter. Lukten av hundarna fyller salen, tung och sötaktig och härsken av kött och död, och jag ser drottningen täcka för ansiktet med en tunn sjal. Hundarna tycker inte om dött kött. De föredrar att äta livet ur sina offer medan de fäller dem och de är alltid hetsiga när de jagar. De vet vad det innebär att vi har samlats här och deras flåsiga, otåliga iver ger mig en bitter smak i munnen. Jag hoppas att de inte ska jaga en man i dag, eller en kvinna. Jag hoppas att de ska jaga ett djur. När jag först såg henne skicka hundarna efter en fånge, en tjuv som hade plundrat ett av lordens gods, kräktes jag nästan upp frukosten på golvet i salen. Jag visste att hon brukade göra det, hela riket visste att drottningens bestraffningar var osedvanligt grymma, men att se dem, känna lukten, höra ljudet när de slet mannen i stycken var för mycket. Till och med för en sådan som jag var det för mycket. Dorin hade skylt över det, sagt till drottningen att jag klagat på illamående hela morgonen. Jag skickades till min säng för att vila, och en helare kom och petade på mig med en glasstav och serverade mig te bryggt på illaluktande örter. Sedan dess har jag plågats av mardrömmar om att hundarna jagar mig, jagar min syster, jagar Tyrek, jagar Dorin. Jag vaknar genomdränkt av svett, skakar, är övertygad om att jag känner lukten av dem i rummet. Inget brott

SYNDÄTARENS DOTTER | 21

förtjänar ett sådant straff, vad drottningen än säger. Men å andra sidan skulle folk säkert säga samma sak om det jag gör, även om det är landsförrädare jag avrättar. ”Twylla”, ropar drottningen med sin kyliga, bryska röst och jag bugar mig djupt, en reaktion sprungen ur samma instinkt som får en mus att pressa sig mot marken när den hör en uggla hoa. ”Välsignade Vittnande”, säger hon och hovet mumlar orden efter henne. ”Du kan gå till templet efter jakten.” Jag sänker huvudet ännu mer för att visa min uppskattning. ”Tack, Ers Majestät.” Två av hennes vakter sluter upp vid min sida, håller ett generande stort avstånd mellan oss. När de stora trädörrarna öppnas går vi nerför trappan till hästarna, som står sadlade och klara – drottningen och hennes vakter, jag och mina, sedan resten av hovet. Jag klättrar upp på min hästs breda rygg utan hjälp – vakterna står som fån och tittar på medan jag kämpar – och sedan rider jag fram för att ansluta mig till drottningens följe. Hästar är immuna mot morgonbane, och jag låter fingrarna glida över hennes man där den möter mina kjolar. Det är skönt att snudda vid något varmt, något levande, och veta att det inte kommer att plågas av min beröring. Blanka, stirrande ögon, blod som rinner ut över fläckat trä. Jag huttrar till och griper hårdare om stoets man, men rörelsen fångar drottningens blick och jag viftar bort taglet och lindar i stället fingrarna runt tyglarna. Hon tar täten, styr bort från kungen och hundarna, och jag drar en suck av lättnad. Jag är glad att vi ska dela på oss i dag i stället för att följa med på männens jakt, och jag misstänker att jag inte är ensam om det. Hundarnas upprymda skall skärrar hästarna till och med mer än ryttarna. Och det har funnits tillfällen när de har tröttnat på sitt byte och fällt ett ekipage. När vi rider ut blickar jag upp mot bergen. Vi är omgivna av

| KAMPEN OM LORMERE

dem på tre sidor; de omfamnar riket som en mor med sitt nyfödda barn. Staden Lortune och Lormeres slott ligger vid landet Lormeres östligaste punkt och en del av slottet är insprängt i bergväggen, så det ser ut som om de utspridda byggnaderna har fötts ur själva berget och försöker fly från det. ”En naturlig fästning”, sa min mor en gång. ”Tack vare bergen kommer Lormere aldrig att falla.” Vi har haft tur med kungadömets geografi, har jag fått höra. Bergen gör det omöjligt för någon att invadera oss, och vi har dessutom den stora och täta Västskogen till skydd. Vi befinner oss högst upp – Västskogen växer på en sluttning upp till platån där Lormere tronar, så vi har en fördelaktig utsiktspost över våra fiender. Bortom Västskogen ligger Tregellan, en gång vår svurna fiende. För hundra skördar sedan var vi inbegripna i ett blodigt krig mot dem, ett krig som de påbörjade, men Lormere segrade och ett fredsfördrag undertecknades av vår kungafamilj och Tregellans rådsförsamling. Längre norrut, där bergen viker undan vid Tregellans utkanter och sträcker sig norrut och västerut till havet, ligger det förlorade kungadömet Tallith, praktiskt taget övergivet sedan ett halvt årtusende. Allt som återstår av det nu är små byar i ständig strid mot varandra. Tallith var en gång rikast av alla kungadömena, på den t id då Lormere bara bestod av enstaka feodala bergssamhällen som styrdes av drottningens förfäder. Men när kungaätten hade dött ut föll Tallith i ruiner och folket började ge sig av, först i mindre klungor och sedan i stora skaror. Några slog sig ner i Tregellan och andra färdades vidare, trotsade skogen och höjderna och tog sig till Lormere. Det sägs att en fjärdedel av alla lormerer har tallithiskt blod i sig och ibland märker man av det, som när ett barn föds med gudaögat eller med det gråblonda hår tallithierna var kända för. Vi rider under tystnad och skogen omkring oss håller andan när vi skrider fram mellan träden. Lormere är bördigt, men den höga

SYNDÄTARENS DOTTER | 23

höjden gör att mycket av marken lämpar sig bäst för boskap. Vi kan odla potatis, majrova, palsternacka, råg och bönor, men mycket annat trivs inte här. Vi måste importera spannmål från norra Tregellan, d är utbredda åkermarker kantar floden som skiljer Tregellan från Tallith. All vår fisk och skaldjur kommer också från Tregellan, tas upp ur floden där eller transporteras uppströms av de fiskare som vågar trotsa Tallithiska havet. Det betyder att den sortens mat är väldigt kostsam – innan jag kom till slottet hade jag aldrig smakat vitt bröd. Det rasslar till mellan träden på vår vänstra sida och vi vänder oss om medan drottningens vakter drar sina svärd. I nästa ögonblick kilar en mård ut ur en buske och snattrar ilsket innan den klättrar upp i en gammal gran. En av damerna skrattar mjukt och vakterna ser förlägna ut när de stoppar undan sina svärd. Drottningen rider framför mig, vakterna bildar en ring omkring oss och hennes långa, kastanjebruna hår glänser i det fläckiga solljuset som tränger ner mellan ekarna och lindarna och granarna. Hon är väldigt vacker, har en stolt profil när hon vrider på huvudet för att titta till sitt följe. Hennes hy är ljus och felfri, kindbenen höga och ögonen mörka, som hos alla i hennes släkt. Den kungliga ätten frambringar mörka skönheter; deras gener är starka. Det har blivit populärt för damerna vid hovet att plagiera de kungliga färgerna – de med ljust hår försöker göra det mörkare med färger tillverkade av bark och bär, med varierade resultat, och mer än en dam har nästan tappat synen efter att ha droppat belladonnaextrakt i ögonen för att dölja en blå eller nötbrun regnbågshinna. Bredvid dem ser jag, med mitt röda hår, mina gröna ögon och min fräkniga hy, ut som ett väsen från en annan värld. Vilket jag väl på sätt och vis är. Djupt inne i skogen norr om slottet reser sig ett gyllene prakttält krönt av vimplar som fladdrar för vinden. Där står ett långt bord som dignar under tyngden av mer mat än vårt sällskap rimligtvis kan tänkas förtära – grillat vildsvin, kanderad anka, pepparkaks

| KAMPEN OM LORMERE

knyten och mustig gulasch, bröd och sötsaker. Silkesmattor som importerats från märkliga, exotiska platser täcker marken och det står tofflor uppradade längs kanterna. När drottningen har suttit av gör vi likadant, vi byter våra ridstövlar mot tofflor och slår oss ner på våra platser. När jag sätter mig till höger om drottningens sirliga stol och drar min så långt bort från hennes som jag rimligtvis kan, sneglar två tjänsteflickor på mig och viskar hetsigt till varandra innan den större av dem knuffar den andra i min riktning. Jag tittar bort, men inte innan jag hinner se den segrande flickan flina belåtet. ”Lite vin, milady?” Flickan som tvingats servera mig håller sig på tryggt avstånd med karaffen. ”Nej”, säger jag. ”Jag vill gärna ha vatten.” Flickan sjunker ner i en klumpig hovnigning, skyndar iväg och kommer tillbaka med mitt vatten. När hon närmar sig stelnar jag till, sitter blickstilla. Hon står så långt bort och måste sträcka sig så mycket för att hälla upp vattnet att hon spiller lite på bordet, och jag ser vätskan tränga in i den gyllene duken och förstöra tyget. Hon struntar i den mörka fläcken och kilar i stället tillbaka till sin vän för att fortsätta viska. När jag var ny i slottet och just hade fått veta vad som skulle hända om någon rörde mig kände jag mig speciell, viktig som drottningen. Ingen kunde någonsin slå mig, nypa mig eller ta någonting ifrån mig igen. Det gjorde mig också elak. För första gången i mitt liv hade jag något att säga till om, och makten gjorde mig lite galen. När jag inte fick som jag ville viftade jag med fingrarna mot tjänstefolket och blev överförtjust när de bleknade och slog knut på sig själva för att gå mig till mötes. Men på den tiden trodde jag att syftet med morgonbanen var att bevisa min värdighet. Tjänarna insåg däremot att jag var ett vapen. Nu kan jag inte längre klandra dem för deras hat – om jag inte hade varit så naiv skulle jag kanske inte ha varit så grym mot dem. Hur som helst är det bättre att de håller sig undan, så att inte Tyreks öde drabbar även dem.

SYNDÄTARENS DOTTER | 25

Drottningen förströr sig med en solfjäder, vecklar ut och fäller ihop den medan hon spanar in i skogen efter en skymt av blått och lyssnar efter hornen som ska signalera hennes makes ankomst. Det är olikt henne att vara så uppmärksam på var kungen befinner sig och det får hela sällskapet på helspänn; vi sitter alldeles stilla och andas så ljudlöst vi kan. Jag flackar diskret med blicken, tittar ömsom på den rastlösa drottningen, ömsom ut mellan träden. Vi vet aldrig när jägarna ska göra oss sällskap – de kommer inte att ta en paus förrän hundarna har fällt sitt byte, och om det är vilt de jagar är det omöjligt att avgöra när det ska hända. Vår uppgift är att vänta här, att se förtjusande och färgstarka ut när de väl dyker upp. När skrivarna nedtecknar det här hovets epok vill drottningen vara säker på att de berättar om elegans och skönhet och traditioner. Hon är fast besluten att härska under sin egen guldålder i Lormere, så allt måste vara perfekt. ”Twylla, vad ska du sjunga i dag?” Drottningen vänder sig mot mig och vinkar till sig en kammartjänare. ”Kanske kan ’Balladen om Lormere’, ’Den blå hinden’ och ’Carac och Cedany’ behaga Ers Majestät?” ”Utmärkt”, svarar hon. Även om hon lade fram det som om jag själv fick välja sångerna, är det en illusion. Om jag hade sagt ”Fager och fjärran” eller ”En skrattande mö” skulle hon ha spänt blicken i mig med sina kalla, mörka ögon. ”Och varför tycker du att de är lämpliga?” skulle hon fråga med förrädiskt mjuk röst. ”Vid en jakt, Twylla? De sångerna?” Sångerna jag just nämnde är sådana som alltid har sjungits av jaktsällskap, vet jag nu. ”Balladen om Lormere” är en traditionell visa om hur drottningens farfars farfars farfars far grundade kungadömet. ”Den blå hinden” är nyare och handlar om hur drottningens mor i sin blå kjortel misstogs för en magisk honhjort och jagades av den dåvarande kungen, bara för att räddas av honom innan de

| KAMPEN OM LORMERE

dreglande hundarna kunde fälla henne. ”Carac och Cedany” är en stridssång, skriven till drottningens farföräldrar. Det var deras regeringstid vi nu kallar Lormeres guldålder, när den senaste Daunen Inkarnerad fanns ibland oss, och sången är drottningens favorit. Hon älskar att höra om hur vi lormerer drev tillbaka de invaderande tregellerna, decimerade deras befolkning trots att de kapitulerade, och tillfälligt tömde deras kassavalv på guld. Carac och Cedany ville att Tregellan skulle överlämna sina al kemister till oss så att vi kunde tillverka vårt eget guld, som de gör, men tregellerna vägrade och hotade döda alkemisterna för att bevara deras hemligheter. Hellre än att förlora guldet helt och hållet nöjde sig Carac och Cedany med att få enorma mängder alkemiskt guld skickat till oss – därav ”guldåldern”. Det sägs att Tregellans alkemister nu lever inspärrade och undangömda för att vi lormerer inte ska kunna kidnappa dem och tvinga dem att arbeta för oss. Innan jag kom till slottet brukade jag sjunga vad jag ville, hitta på visor om himlar och floder och kungsfiskare. Första gången jag sjöng för kungaparet som Daunen Inkarnerad valde jag en av de påhittade sångerna. Drottningen blev inte imponerad. ”Vem har lärt dig den där?” ”Jag har själv hittat på den, Ers Majestät. Den är min egen.” ”Då föreslår jag att du glömmer den. Även om det säkert var gott nog för syndätarens dotter att sjunga sådant trams, duger det inte för Daunen Inkarnerad. Gudarna skulle inte tycka om det.” Jag hade nickat. På den tiden ville jag fortfarande förtvivlat gärna imponera på henne, visa mig värdig. Det var innan jag visste vad alltihop innebar. Ett fruktansvärt skrik hörs från skogen och alla vänder sig samtidigt. Jag försöker låta bli att föreställa mig brutaliteten när hundarna fäller sitt byte. Jag hoppas att det gick fort.

SYNDÄTARENS DOTTER | 27

”De är på väg.” Drottningen reser sig upp och slår ihop händerna. ”Förbered måltiden.” Det är en överflödig uppmaning – tjänstefolket såg till att allt var väl förberett innan vi kom, men hennes ord får dem att skynda på ytterligare, fylla karafferna med vin och bära in fler pajer och grillade fåglar till det redan bågnande bordet. Vi tvingar oss att slappna av, pressar fram leenden, lyfter ögonbrynen när vi uppmärksamt vänder oss mot drottningen som om hon just har sagt en lustighet. Hornet ljuder och männen anländer, svettiga men triumferande när de svingar sig ur sadlarna och hundarna släpar fram resterna av kadavret bakom dem. De fyra största slåss om det, och jag vänder mig bort när ljudet av smällande käftar och morrningar fyller den fridfulla gläntan. Det kommer inte att bli något kvar av bytet, inga troféer – hundarna kommer att sluka allt, till och med benen. Det viktigaste för männen är själva jakten, och de verkar nöjda med sitt arbete. Vi reser oss upp när kungen närmar sig och sedan svindlar det för ögonen på mig. Prinsen är med honom.

| KAMPEN OM LORMERE

Kapitel 3

Jag tappar hakan – jag häpnar över att han är här, att han har blivit så lång, att han ser ut som en prins och inte som den gängliga, surmulna pojke jag brukade betrakta på avstånd. Axlarna är breda och de mörka lockarna sveper över kragen på tunikan när han sänker huvudet mot sin mor. Han är verkligen vacker, inser jag chockad. Min trolovade är vacker, trots att han har samma grymma skärpa i dragen som sin mor, samma vaksamma, bruna ögon. Sedan fylls jag av ilska – ingen har talat om för mig att han har återvänt, eller att han ens planerat att göra det. När drottningen först kallade mig till slottet sa hon att Næht hade kommit till henne i en dröm och erbjudit henne inkarnationen av sin egen dotter – mig – som ersättning för den förlorade prinsessan, som hennes sons gemål. Mitt giftermål med prinsen är det enda som kan avsluta min roll som Daunen Inkarnerad, och det bara för att Næht har önskat det. När jag har gift mig kommer jag inte längre att vara tillräckligt kysk för att vara Daunen. Men en dag kommer jag att bli drottning av Lormere och inta tronen som drottningen sitter på nu. Alla i sällskapet bugar sig som en, först mot kungen och sedan mot prins Merek. Under två skördar har han varit ute på eriksgata, besökt olika distrikt och tillbringat tid hos godsherrar för att lära sig hur kungadömet fungerar, för att skaffa vänner och bundsförvanter. Jag vet att han har besökt Tregellan som en ärad gäst och jag tyckte SYNDÄTARENS DOTTER | 29

K AMPEN – OM – LORMERE

•

–

K AMPEN OM LORMERE Melinda Salisbury

–

ISBN 978-91-552-6448-2

9 789155 264482

Syndätarens_dotter_mjukband_k1_tb.indd 1

2018-01-16 13:41