Issuu on Google+

BARA

vara

JEnnie So lveig Olss on-Hultgren

Opal


www.opal.se

© Solveig Olsson-Hultgren, 2010 Omslag av Sarah Sheppard Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Sweden, 2010 ISBN: 978-91-7299-401-0


Solveig Olsson-Hultgren

Bara vara Jennie

Opal


Min mamma är en förklädd prinsessa. När hon är prinsessa är hon vacker och luktar gott. Hon har ljust lockigt hår, snälla ögon som ser på mig, och kläder som är rena och doftar mamma. Ibland klär hon ut sig till någon annan. Då får hon fult, stripigt hår, ögonen ser konstiga ut och så luktar hon illa ur munnen. Och gammalt kräks från kläderna. Hon brukar prata om min pappa då. Han bor inte hos oss. Han försvann när jag var liten. Kanske är han en riddare som är ute och slåss mot drakar. När jag var liten ville jag tro det. Nu vet jag inte. Mamma brukar säga att alla karlar är skit. Jonatans pappa också. Fast det tycker inte jag. Jonatan är min lillebror. Han är fyra år och tror fortfarande på sagor. Det är han som hittat på det där med att mamma är en förklädd prinsessa. Jag heter Jennie. Jag ska snart fylla nio år. I morgon ska jag börja tredje klass.


DE NYA LÅNGBYXORNA

J

ennie kunde inte somna på kvällen. Hon låg och vred och vände på sig, lyssnade efter ljud utifrån lägenheten. Hon hörde inget men kanske berodde det på att dörren var stängd. Var tystnaden bra eller dålig? Hon ville resa sig ur sängen och se efter men hon vågade inte. Hon hade redan stigit upp och gått ut två gånger. Första gången hade hon låtsats att hon behövt gå på toaletten. Från hallen hade hon sett hur mamma suttit vid köksbordet och stirrat rakt framför sig. Hon hade inte börjat sy upp de nya byxorna än men Jennie hade inte sagt något. Det hade i alla fall inte stått något glas framför henne. Andra gången hade Jennie gått ut i köket, sagt att hon var törstig och babblat på medan kranen fått spola. Frågat om mamma skulle hinna göra klart byxorna. Försiktigt påmint om nästa dag. Hon hade väl ställt väckarklockan? Så att de kom i tid första skoldagen i trean. Mamma hade blivit irriterad fastän Jennie försökt göra rösten lätt. Hon visste att hon inte fick låta orolig, inte gnällig och inte anklagande. Det där sista ordet hade hon lärt sig för ett tag sedan, då när mamma gråtit och skrikit att alla anklagade henne fastän hon gjorde så gott hon kunde. Jennie mindes inte längre vad det var hon hade sagt som inte var bra men hon ville inte göra sin mamma ledsen eller arg. Så hon hade tränat på rätt tonfall. Ibland fungerade det. Fast inte den här gången. Det hade inte hjälpt att Jennie


försökt låta ljus och glad på rösten. Mamma hade fräst åt henne att sluta tjata i alla fall, sagt att Jennie fick lita på henne. Det värsta var att Jennie inte kunde det. Och hon vågade inte smyga ut och kolla fler gånger. Då kanske hennes mamma skulle bli så arg att byxorna inte blev upplagda för det. Och börja dricka sprit igen. Hur skulle det då gå i morgon? I går hade det varit en ganska bra dag. Barnbidraget hade kommit och mamma hade varit på gott humör när de tagit bussen ner till centrum för att handla. Jonatan hade fått en t-shirt med Batman på och Jennie hade själv fått välja ut sina nya långbyxor. De hon skulle ha sin första dag i trean. Egentligen skulle hon hellre velat ha kjol men mamma hade sagt att det var bättre med långbyxor, mer praktiskt, så det fick bli byxor. Hon hade valt ett par ljuslila med vida ben, sådana där som hon sett att andra flickor hade. Sådana flickor som hade både mammor och pappor med riktiga jobb och inte behövde vänta på barnbidraget. Hennes egen mamma var arbetslös, fast egentligen inte. Jennie visste inte riktigt. En del dagar och nätter satt hon och skrev, långa konstiga dikter som Jennie inte begrep någonting av. När någon frågade brukade mamma säga att hon var poet. Det hade Jennie också sagt, när hon börjat skolan och fröken bett barnen berätta vad föräldrarna gjorde. Hon hade slutat säga det nu. Det var inte många som verkade veta vad det var − det visste hon ju knappt själv men när hon var mindre hade hon tyckt att det lät fint


på något sätt − och en gång hade en fröken frågat om det verkligen var sant. I deras pärm stod Jennies mamma som arbetslös och inte hade hon väl gett ut någon diktbok? Nej, någon bok hade inte Jennie sett så då var väl mamma arbetslös då. Fastän hon skrev och skickade iväg en massa papper med konstiga dikter som sedan kom tillbaka i stora kuvert. Jennie hade lärt sig att hata de där kuverten för när de kom blev hennes mamma alltid ledsen. Ibland försökte hon passa posten för att hinna före och ta dem men det var inte ofta hon lyckades. Hon hade inte lyckats för några dagar sedan. Bäst var dagarna strax efter att mamma skickat i väg något. Då brukade hon vara glad, tvätta håret och städa, till och med göra något med Jennie och Jonatan ibland. I alla fall le mot dem och kramas i stället för att mest verka tycka att de var i vägen. Och så pratade hon om alla pengar som snart skulle komma, frågade dem vad de ville göra och bad dem önska sig något. Men det var inte så ofta det kom några pengar. Och efter ett tag brukade hennes mamma bli så där konstig igen, såg dem liksom inte. Glömde bort vad hon lovat dem. Och började lukta illa ur munnen igen. Jo, Jennie hade lärt sig hur det brukade vara. Men hon hade aldrig börjat trean förut. Och hon ville så gärna att mamma skulle vara den där prinsessan då. Nu rörde Jonatan på sig i sängen vid andra väggen. Han var väl varm han också, eller så behövde han kissa. Jennie tittade på honom och kom på hur hon skulle göra. Snabbt


steg hon upp och tassade fram till sin sovande lillebror. Han hade sparkat av sig täcket och låg i bara sina små urblekta pyjamasbyxor som mamma fick tvätta hela tiden. Jennie tyckte att han var ganska söt. Han var lik mamma med sitt ljusa, lockiga hår. Själv visste inte Jennie vem hon var lik. Hon hade tunt brunt hår och så var hon inte så där knubbig och skär som Jonatan. Hon var blek och liten till växten, kortare än de flesta i hennes ålder. Det var därför byxorna behövde läggas upp. Och så var de lite stora i midjan också men där kunde man ju dra åt med ett bälte så det gjorde inte så mycket. − Jonatan, vakna! Jennie skakade honom. − Va e de? Han öppnade inte ögonen. − Du måste gå på toaletten! Du vet hur arg mamma blir om du kissar på dig igen! − Mmm … Han vacklade halvsovande upp. − Mamma sitter i köket, du kan väl titta efter vad hon gör? Jonatan! − Mmm … Jennie kröp ner i sin säng igen. Hon hörde det spola ute på toaletten och så kom Jonatan tillbaka. − Vad gjorde mamma? frågade hon spänt. − Sydde. På dina byxor. Han gäspade och la sig. − Är du säker på det? Jag menar att hon verkligen sydde? − Nålen åkte upp och ner, kom det gnälligt. Jag vill sova nu! Nu vågade Jennie äntligen slappna av och sluta tänka på mamma och byxorna. Hon låg vaken en stund till, lyssnade på Jonatans snusande och tänkte på skolan i stället. Även


om mamma hade sagt att det inte var så stor skillnad på tvåan och trean, kändes det både pirrigt och lite läskigt. Rektorn, eller vem det nu var, hade bestämt något slags nytt system där klasserna delats och sedan satts ihop på ett annat sätt. Jennie skulle få ett nytt klassrum och en massa nya klasskamrater även om några av de gamla också var kvar. Lina till exempel. Och så skulle hon få en ny fröken. Det hade kommit en lapp om allt det där nya och Jennie hade satt upp den på kylskåpet så att den inte skulle komma bort. Där stod också vilken sal de skulle vara i i morgon och att alla barn och föräldrar hälsades välkomna. Och mitt i pirrigheten och det lite läskiga kände sig Jennie också en smula glad där hon låg. Glad och förväntansfull. I morgon skulle hon ha sina nya fina byxor, mamma skulle följa med henne och kanske skulle det bli roligt att börja tredje klass. Tänk om hon skulle få en riktig bästis … Det hade hon inte haft sedan sexårs, om man inte räknade Lina förstås. Varken i skolan eller här på området dit de flyttat för ett tag sedan. För att vara riktiga bästisar skulle man kunna springa ut och in hos varandra jämt, leka hos varandra, sova över, göra en massa saker tillsammans. Så där som hon och Anna gjort på den tiden då hon och mamma och Jonatan bodde hos Micke, Jonatans pappa. Men även om det skulle finnas någon här, någon som skulle vilja vara bästis med henne, så gick det ju inte när mamma var sån där … Fast kanske skulle allt bli bra nu när mamma sydde upp hennes byxor som hon lovat. Och så somnade Jennie som skulle börja tredje klass nästa dag.


DU LOVADE!

N

är Jennie vaknade nästa morgon visste hon att något var fel. Det kändes i magen innan hon ens slagit upp ögonen. Det var för ljust och för tyst på något sätt. Väggklockan i rummet fungerade inte, batteriet hade varit slut i flera veckor, och hon snubblade upp och for ut i köket. Där var det tomt, byxorna låg kvar på bordet och köksklockan visade på nästan åtta. Skolan! De skulle börja kvart över åtta! Småsnyftande sprang hon in i mammas sovrum, mamma som om igen var förklädd till någon annan. Hon låg där som ett bylte hur mycket Jennie än skakade henne, i ett fläckigt nattlinne och stinkande ur munnen. På nattduksbordet stod ett glas och en flaska och Jennie visste att det hade hänt igen. − Mamma! skrek hon förtvivlat. Skolan! Du lovade … Hon slet och drog och till slut vaknade hennes mamma till. − Du får gå själv, mumlade hon. Mamma är sjuk … − Jag vill inte gå själv! Jennie tystnade, släppte taget och sprang ut igen. Hon skulle aldrig få upp sin mamma. Och även om hon skulle orka det så skulle de aldrig hinna. Och även om de skulle hinna kunde ju inte mamma gå sån där. Jennie fick gå själv. Springa så fort hon bara kunde. När hon fått på sig kläderna.


De nya byxorna! Jennie kastade sig över dem på köksbordet men såg strax det hemska. Bara ett byxben var upplagt. Bara ett. − Jävla skitmamma! Jennies tårar rann när hon rusade in till sig där Jonatan fortfarande sov. På golvet bredvid hennes säng låg kläderna hon haft i går. Byxorna var inte rena, det visste hon, men det fanns inte tid att leta efter något annat. På med kläderna, i sandalerna, ut genom dörren, nerför trappan i några språng, upp med den tunga porten. In igen, uppför trapporna, vad var det nu för sal de skulle vara i? Lappen hängde på kylskåpet men nyckeln var kvar därinne och hon vågade inte ringa på. Inte hann hon vänta på att mamma eller Jonatan skulle komma och öppna heller. Ner igen. Över gården, ut på gatan, in på cykelvägen, genom villaområdet, ut på andra sidan där skolan låg. Jennie torkade bort snor och tårar med baksidan av handen medan hon sprang den sista biten. Som tur var visste hon i alla fall vilken byggnad det var, tvärs över skolgården skulle hon, in i det där huset som det stod E på. Och hon hade en sådan tur att hon såg ryggarna på Lina och hennes mamma när hon kom in. De försvann in genom dörren längst bort i korridoren. Då var det där de skulle vara! Men korridoren var lång och dörren hann stängas innan Jennie hann fram. Andfådd och svettig blev hon stående utanför och visste inte hur hon skulle göra. Skulle hon knacka på eller bara gå in? Inte hade hon hunnit kissa heller … Det fanns en toalett utanför klassrummet men då hann de väl börja utan henne. Nej, hon fick hålla sig.


Jennie försökte svälja ner klumpen i halsen innan hon försiktigt öppnade dörren. Där inne var det proppfullt med finklädda barn och föräldrar, mest mammor. Alla hade hunnit sätta sig och stirrade på Jennie när hon kikade in. Hon kände hur hon blev röd i ansiktet. − Kom in du! Det var hennes nya fröken. Jennie hade sett henne i skolkatalogen och tyckt att hon såg både snäll och sträng ut på samma gång. Fast nu såg hon mest förvånad ut där hon tittade över Jennies huvud ut i korridoren. − Har du inte din mamma eller pappa med dig? Nu blev Jennie blodröd. − Hon … De … kunde inte. Fröken såg lite forskande ut men log sedan. − Nehej. Du är i alla fall välkommen. Vad heter du? − Jennie, sa Jennie tyst. − Då ska vi hitta en plats åt dig, Jennie. Hon spejade ut över salen. Och även om Jennie var ganska trött på Lina så skulle hon ha gett mycket för att få sätta sig bredvid henne eller någon annan hon kände. Men alla verkade ha hittat någon som de hörde ihop med och någon plats över till Jennie fanns det visst inte. − Där bredvid Monika kan vi klämma in dig! Fröken pekade mot en flicka som Jennie aldrig tidigare sett. Med brännande kinder snubblade hon fram till stolen som faktiskt var ledig, sjönk ner och önskade av hela sitt hjärta att hon varit osynlig. Att alla skulle sluta titta på henne, att allting skulle varit annorlunda den här dagen. Att hennes mamma skulle varit en av de där mammorna


som stod uppradade längs väggarna i sina mönstrade klänningar eller vita byxor, leende och ivrigt lyssnande när fröken presenterade sig. Jennie stirrade ner på sina fläckiga byxor medan hon också försökte lyssna på vad fröken sa. Hon hette Eva, berättade att hon var femtiosju år, och att hon hoppades att alla barnen haft ett härligt sommarlov och såg fram emot att börja trean. − I dag blir det ju bara den här lilla morgonsamlingen så att alla nya barn och föräldrar får bekanta sig lite med varandra och med mig. Och jag tänkte faktiskt börja med att bjuda samtliga på glass, som en trevlig start på den nya terminen. Efteråt blir det lite information och sedan är skolan slut för i dag. Men vänta ni bara, i morgon blir det en riktig skoldag! Hon log igen och började packa upp glasspinnar ur kylväskan framme vid skrivbordet. Under utdelningen vågade Jennie för första gången titta närmare på den där Monika. Konstigt namn förresten. Nästan alla hon kände hette sådant där som Frida och Lina och Johanna. Monika tittade tillbaka på henne, ja, nästan stirrade. Hon hade tjockt, ljust hår, stora blå ögon och såg ut som en sådan där porslinsdocka som Jennie alltid önskat sig. Och några smutsiga byxor hade hon minsann inte utan ett blankt rosa linne, volangkjol och silvriga sandaler. Jennie tittade avundsjukt på flickan som plötsligt öppnade munnen. − Brukar inte du tvätta dig på mornarna? − Va? Jennie blinkade förvånat.


− Du har fullt med sånt där gult mojs i ögonen, sa Monika. Min mamma skulle aldrig låta mig gå till skolan så där. Det är hon som står där borta. Varför är inte din mamma med? I det ögonblicket hatade Jennie inte bara sin mamma utan också Monikas mamma, Monika själv och hela världen. Hon ville bara försvinna, slippa sitta bredvid den äckligt rena och söta Monika i sina fina kläder, aldrig mer behöva gå i skolan! I samma ögonblick var det deras tur att få sina glasspinnar och Jennie fick en sekund extra på sig att komma på något fort, fort. − Vi försov oss, sa hon när fröken gått vidare. Väckarklockan ringde inte. Och mamma jobbar nätter. Det är därför hon inte är här. − Jaha. På ett sjukhus då? Jag känner en som jobbar natt på ett sjukhus. Monika slickade på sin glass och verkade nöja sig med förklaringen. − Mmm, mumlade Jennie. Hon är sjuksköterska. Hon böjde ner ansiktet över sin egen halvsmälta glass­ pinne och försökte peta bort guldsanden ur ögonen som mamma brukat kalla det på den tiden hon la märke till hur Jennie såg ut. − Min pappa är chef på en bank, sa Monika lite viktigt. Och mamma är inköpare i en jättestor klädaffär. Fast hon tog ledigt i dag för att följa med mig. − Det kan inte min mamma. Hon måste arbeta! Min pappa … är död.


− Stackars dig! Monika spärrade upp ögonen. − Så vi behöver pengarna, sa Jennie snabbt och vågade titta upp igen. Fast jag har en ny pappa. Han heter Micke. Äsch, det där sista hade hon ju inte behövt säga. Det var ju inte sant. Micke var borta och han var bara Jonatans pappa, inte hennes. Det andra var ju inte heller sant. Mamma jobbade inte på sjukhus och hennes pappa var inte död. Fast det var han kanske förresten, det visste hon ju inte. Så kanske hade hon inte ljugit om riktigt allt i alla fall … Som tur var frågade inte Monika mera utan babblade på om sin egen familj. Jennie fick veta att de precis flyttat hit och bodde i en av villorna mittemellan Jennies höghus och skolan, att Monika inte hade några syskon och att hon dansade balett, red och gick i teatergrupp. − Vad gör du? Efter skolan menar jag. Jennie slapp svara för nu hyschade fröken. Hon berättade lite om vad som skulle hända under terminen och fastän Jennie försökte lyssna var det som om orden bara försvann. Det surrade i hennes huvud och glassen for upp och ner i magen. Hon ville bara gå hem, nej, inte hem men någonstans där hon fick vara ifred. Och när det äntligen var slut, rusade Jennie snabbt fram till dörren medan de andra barnen och föräldrarna trängdes runt Eva där framme. Hon smet in på toaletten och låste dörren. Där kissade hon och grät en skvätt innan hon tvättade sig i ansiktet och väntade tills de sista rösterna försvunnit och det var tyst i korridoren. Då kikade hon försiktigt ut. Ja, alla barn och mammor var borta och Jen-


nie kunde försvinna ut på skolgården utan att någon såg henne. − Jennie! Det var Jonatan som ropade. Han och mamma satt på bänken en bit bort, vid lekplatsen där de mindre barnen fick hålla till. Han hade sin nya Batmantröja på sig och mamma hade tagit på sig sin blå sommarklänning som Jennie tyckte så mycket om. Det var så hon skulle sett ut i klassrummet idag. Men skoldagen var redan slut och mammas hår var rufsigt och så var hon så där svart under ögonen. Tvekande gick Jennie bort till dem. Vad skulle hennes mamma säga nu? − Hej, sa mamma. Hur var det? Jennie stirrade. Hennes mamma lät som vanligt. Som om det inte var i dag Jennie börjat skolan, som om hon inte lovat följa med, som om inte Jennie skulle haft sina nya fina byxor på sig, som om hon inte förstört Jennies första dag i trean … Och så hemskt var det att Jennie inte orkade göra rösten ljus och lätt. − Du lovade, sa hon anklagande. Du lovade! Hon sparkade i sanden. − Jag är ju här nu, försökte mamma. Tänkte att du skulle få sällskap hem … − Alla andra mammor följde med sina barn till skolan! − Jag vet det men … Jennie, jag har ont i huvudet, kan vi inte gå hem nu och … − Och du lovade att sy upp mina byxor! − Sluta tjata, unge!


Mamma for upp och det small till. Jennie stod alldeles stilla med handen mot kinden medan marken gungade under henne. Det var inte för att örfilen varit så hård utan för att mamma slagit henne. Inte sagt förlåt, inte kramat henne, utan slagit henne. För första gången. − Du slog Jennie, andades Jonatan med gapande mun. Varför slog du Jennie, mamma? Mamma såg sig oroligt omkring på den tomma skolgården. Hon sträckte ut handen mot Jennie som backade undan och började springa. Hon hörde mamma ropa och hur hon och Jonatan kom efter men fyraåringens ben var kortare och Jennies försprång ökade. Hon skulle hem, hämta Nalle och femtiolappen som hon fått av mormor i somras, klippa sönder de nya byxorna, rymma och aldrig mer komma tillbaka! Jennie kom inte ens in. Hon hade ingen nyckel. Och vart skulle hon ta vägen? Hon var ju bara nio år. Snyftande satte hon sig i trappuppgången och undrade om mamma skulle vara väldigt arg när hon kom. Efter en stund hörde hon hur det slog i porten därnere och så kom de upp för trappan. Jonatans ansikte var rött och svettigt och mamma andades häftigt. Men hon såg inte arg ut, snarare lättad när hon såg Jennie sitta där. − Kom! Jennie följde med in i lägenheten där mamma bad om förlåtelse och sa att hon inte menat att slå henne. Och så sa hon att hon var ledsen för att Jennie fått gå ensam till skolan men glad för att hon var en sådan stor och duktig tjej som klarat sig själv när mamma inte mådde bra.


− Nu gör vi pannkakor, va? sa hon glättigt. Du, Jennie? Det skulle väl vara gott? Jennie klippte inte sönder byxorna heller. Men när mamma inte såg det tog hon dem och gömde dem längst inne i förrådet i hallen. Hon ville aldrig mer se dem. Och mamma frågade inte efter vart de tagit vägen. Jennies nya fina byxor som hon skulle haft dagen då hon började tredje klass.


Nioåriga Jennie bor tillsammans med sin mamma och lillebror. Hon ser fram emot att börja tredje klass men när den dagen kommer blir ingenting som det ska vara. Jennie vaknar för sent, mamma sover fortfarande och de nya, fina byxorna som hon lovat lägga upp inför skolstarten är inte klara. Dessutom står det ett glas och en flaska på natt­ duksbordet bredvid mammas säng. Det är dags igen ...

Opal


9789172994010