Issuu on Google+

en serie fantastiska berättelser om dvärgen

Tanns äventyr i det magiska landet Unadan.

Och i skuggorna döljer sig något skrämmande och farligt ... ”Äta upp Tann? Nu när jag tänker på det kan jag faktiskt tänka mig att INTE äta upp Tann.” ztoor

ISBN 978-91-32-16068-4

Niklas Krog

www.wahlstroms.se

DrÄPA DrÄPArEN ÄPAr r EN DrAPArEN

För att komma fram till skogen där Ainas föräldrar väntar måste Tann, Aina och Bladhus ta sig förbi klipptrollen. Men det blir svårare än de tre vännerna hade tänkt sig och trollen är hungriga!

Niklas Krog Illustrationer av Johan Egerkrans


Prolog Tanarog föddes i dvärgarnas stora salar, djupt inne i Randbergen. Dvärgarna höll alltid sina portar stängda mot resten av världen. Men Tann var inte som andra dvärgar och han längtade ut till skogens grönska och solens värme. En dag tog han mod till sig och klättrade ut i det fria. I skogen träffade han Bladhus, en vänlig ek som vandrade runt och letade efter en bra plats att slå rot på. Bladhus och Tanarog blev vänner och tillsammans jagade de bort en kolsvart Best som levde i hålorna vid Randbergens rötter. Men Tanarog fortsatte att längta ut, fortsatte att vandra runt och se sig om i världen. Kampen mot Besten blev början till legenden om Tann.


K APITEL 1

Bakhåll! ”Vad är Dräparen för något?” frågade Tanarog. Aina och Bladhus gav varandra en snabb blick och skyndade vidare mellan grå stenblock och platta klipphällar. ”Hallå?” Tanarog viftade med händerna. ”Hör ni mig?” Solen hade klättrat högre på himlen, men det var fortfarande kyligt och deras andetag blev små moln i luften. De var på väg mot skogen som skymtade bortom alla klippor. Tanarog tyckte om klippor. Han hade ju vuxit upp inne i en bergskedja. Men han tyckte inte om att det fanns kryphål och grottor överallt. Vad som helst kunde ligga gömt var som helst. 13


Han gick ifatt sina vänner.   ”Berätta nu. Vad är Dräparen för något?”   Aina stannade tvärt och höjde en hand.   ”Vad var det?”   Tanarog blev stående. Bladhus stannade också, men det dröjde en stund innan bladen i ekens stora krona slutade prassla.   Aina skakade på huvudet.   ”Det försvann.”   ”Vad hörde du?” frågade Tanarog.   ”Det lät som ett …” Aina fnissade till. ”Som ett klipptroll.”   Han rynkade pannan.   ”Hur låter ett klipptroll?”   Plötsligt hördes ett dovt klonkande någonstans i närheten, som om något stort och tungt träffade något ihåligt. Ljudet ekade mellan de höga klipporna. Det följdes av ett surt muttrande.   ”Gjorde inte så ont som du tror, dumskalle”, sa en röst. ”Kändes nästan inte alls. Det här, däremot, kommer att …”   ”Sch!”   ”Vaddå sch? Jag säger vad jag vill till vem jag vill 14


och du ska inte …”   ”Men vi ligger i bakhåll!”   Det blev tyst.   ”Varför gör vi det?”   En djup suck letade sig fram mellan klipporna.   ”En ny sorts småttingar, sa jag ju! Kommer du inte ihåg det? Småttingar som inte är så snabba.”   ”Som vi kanske kan få tag i?”   ”Exakt.”   Plötsligt hördes ett tungt, ihåligt klonkande igen. Sedan två arga röster.   ”Sluta nu!”   ”Ja, sluta nu! Det gör inte ont och vi ligger faktiskt i bakhåll!”   Tystnad.   ”Varför gör vi det?” frågade en tredje röst.   Det prasslade till ovanför Tanarog och Aina. ”Vi måste försöka komma runt klipptrollen innan vi fortsätter mot skogen”, viskade Bladhus.   De smög bort från de grälande klipptrollen, in mellan stora klippor. Skogen försvann och det kändes som om världen krympte. Vid varje ny klippa trodde Tanarog att ett klipptroll skulle hoppa fram. 15


Men ingenting hände. De gick långsamt och lyssnade noga, tätt intill varandra.   ”Nu vill jag veta”, viskade Tanarog till slut. ”Vad är Dräparen för något?”   Skogsflickan och den stora eken gav varandra en snabb blick.   ”Ett odjur”, sa Bladhus och ökade farten.   ”Det har jag förstått.” Tanarog skyndade efter. ”Men vilken sorts odjur? Fågel, fisk eller mittemellan?”   ”Inte fågel och inte fisk”, sa Aina. ”Men det spelar ingen roll. Om du träffar Dräparen kommer du att veta.”   ”Det är inte många som har mött Dräparen som kunnat berätta om det”, fortsatte Bladhus.   ”Varför inte?” frågade Tanarog. ”Har de blivit rädda och blundat? Eller har de kanske snubblat omkull och inte hunnit resa sig innan den var borta? Eller är Dräparen kanske lättskrämd och …”   ”Nej”, sa Bladhus lugnt. ”Det beror på att Dräparen har ätit upp dem.”

16


K APITEL 2

Ännu ett bakhåll! Tanarog funderade på Dräparen. Tydligen var den ett otäckt mittemellanodjur, ett odjur han inte borde vilja möta. Och det ville han inte. Men han var nyfiken. Den kolsvarta drakkungen Nidaros hade visat sig vara både snäll och omtänksam, trots att draken inte ville låtsas om det. Kanske var Dräparen inte heller lika farlig som alla trodde. ”Tann, jag vet vad du tänker.” Ainas röst smög sig fram till honom. ”Men tänk inte så.” Han skakade på huvudet. ”Vad menar du?” Men mot glittret i hennes ljusbruna ögon hade han inget försvar. Hon log och glittret blev ännu lite starkare, ännu lite varmare. 17


”Dräparen är inte snäll och den går inte att prata med. Inte som Nidaros. Dräparen är en jättestor och jättestark jägare som alltid är hungrig.”   ”Jättehungrig?” frågade Tanarog och försökte vara rolig.   Aina låtsades inte om det.   ”Dräparen äter allt den får tag i. Den skulle äta dig också.”   Tanarog nickade. Det lät ju inte bra.   ”Mig skulle den också äta. Och Bladhus …” Aina tystnade och kikade på den stora eken. ”Nej, kanske inte ett träd. Men jag vill inte att Dräparen ska äta upp dig. Förstår du det, Tann? Om vi skulle möta Dräparen vill jag inte att du försöker tala med den. För det går inte.”   ”Jag förstår.”   Men någonstans väldigt långt in i huvudet undrade han ändå om …   ”Nej, Tann.” Glittret i Ainas ögon hade blivit skarpare. ”Hör du vad jag säger?”   Innan Tanarog hann svara svepte något fram bakom en klippa. Skogsflickans ögon spärrades upp. Sedan var hon borta. 18


I stället dök en väldigt smutsig och hårig mage upp framför honom.   ”Fick henne!”   Ett avlångt klipptroll med mage som en rund boll lyfte skogsflickan högt mot himlen. Hon var nästan helt försvunnen i klipptrollets hand. Tanarog såg bara två ben och en lång fläta högt uppe i luften.   Aina skrek inte och verkade inte rädd. Eller också höll klipptrollet henne så hårt att hon inte fick fram ett ljud.   ”Äntligen!” skrålade klipptrollet.   Det är mitt fel, tänkte Tanarog. Om hon inte hade pratat med mig skulle klipptrollet inte ha kunnat fånga henne.   Fler klipptroll klev fram bland klipporna omkring dem. Trollen var långa, korta, tjocka, smala, breda, avlånga, fyrkantiga – nej, kanske inte fyrkantiga – men alla var ungefär lika smutsiga och hade ungefär lika spretiga tänder.   ”Hit!” Ett smalt och senigt klipptroll sträckte sig efter Aina. ”Ge hit henne!”   ”Stick!” 19


20


Det första klipptrollet slog bort en smal och senig hand. Men fler händer kom från andra håll. ”Undrar hur en sån liten kan smaka?” ”Ser mager ut.” ”Hon räcker inte till oss alla. Hit med henne! Jag är hungrig!” Fyra eller fem klipptroll trängdes omkring trollet som höll i Aina och hela gruppen trampade fram och tillbaka. Det var som om de inte hade sett Tanarog och Bladhus. Tanarog kramade Stubbklyvares handtag med svettiga händer. Det var hemskt att se Aina tillfångatagen och han måste rädda henne, men han var mycket mindre än trollen och de var alldeles för många. ”Hallå där uppe?” ropade han. ”Hör ni mig?” Klipptrollen fortsatte att knuffas och hojta till varandra. ”Hon är min!” ”Nä, jag såg henne först!” ”Jag såg henne redan när hon var ett litet barn! Långt innan ni …” ”Försök inte!” 21


”Hallå, sa jag!” ropade Tanarog.   ”Vänta, Tann.” Bladhus drog honom därifrån.   ”Men vad ska vi göra?” frågade han.   ”Ingenting. Jag tror inte det behövs.”   Framför dem trampade ett av trollen på en stor fot.   ”Aj!”   Plötsligt snubblade hela gruppen åt samma håll och det var så många klumpiga fötter i rörelse att alla troll tappade balansen på en gång. Gruppen studsade mot en klippa och dundrade i marken så att spretiga tänder klapprade mot varandra. Sedan blev allt stilla.   ”Här är jag!”   Ainas röst hördes från andra sidan om högen med troll.   ”Kom!” Bladhus lyfte upp Tanarog och klev runt trollen, och med ens såg Tanarog skogsflickan. Trollhanden hade öppnats och Aina klev ut ur den som om ingenting hänt, som om hon aldrig varit fångad.   ”Vad nu?” Klipptrollet blinkade några gånger och sträckte sig efter skogsflickan, men de andra trollen 22


slog bort handen och försökte själva få tag i Aina. Hon sprang därifrån, hela vägen fram till Bladhus och lyftes upp av en av ekens grenar. Tanarog kramade om henne.   ”Det var nära”, viskade han in i hennes hår.   ”Och det är inte över än.” Men hon lät inte rädd, inte som han själv skulle ha gjort. Hon lät glad.   Bladhus trampade bort mellan klipporna. Bakom dem trasslade trollen sig loss från varandra och kom på fötter.   ”Trädet tog småfolket!”   ”Efter trädet!”   ”Ja, stoppa trädet!”   Det blev stilla. Tanarog kunde nästan höra hur trollen tänkte.   ”Hur ska vi kunna stoppa ett träd?” frågade ett av dem. ”Träd står ju alltid stilla.”   ”Ja, hur ska vi kunna stoppa ett träd?”   ”Haha, så dumt att försöka stoppa ett träd!”   ”Kallar du mig dum?”   Tanarog hörde inte att någon jagade efter dem. Trollen verkade upptagna med varandra.   Plötsligt klonkade det till. 23


”Så går det för den som kallar mig dum! Och så där! Och så där!”   Flera klonkanden i snabb takt och flera arga trollröster hördes bakom dem. Bladhus trampade vidare och ljudet av trollen försvann.   Den stora eken klev runt en klippa och stannade.   ”Det där kunde ha slutat illa. Vi måste vara försiktigare.”   ”Jag tycker det var spännande”, sa Aina.   Bladhus och Tanarog såg på henne. Skogsflickans ögon tindrade, som om det hade varit underbart att bli fångad. Tanarog undrade vad som rörde sig i hennes huvud. Samtidigt blev han alldeles varm av hennes glädje.   ”Men tänk om trollen inte hade varit så korkade”, försökte Bladhus. ”Då skulle du inte ha blivit fri.”   ”Jodå, men på ett annat sätt.”   ”Vilket sätt då?” frågade Tanarog.   Aina skrattade till.   ”Det kan jag inte veta, dumsnut. Det har ju inte hänt.”   ”Men hur …”, började Tanarog.   ”Släpp det.” Bladhus ruskade på sin stora krona. 24


”Vår lilla skogsflicka kommer aldrig att tycka att något är svårt.”   ”Nu fortsätter vi”, sa Aina. ”Vi måste skynda oss till skogen där mina föräldrar finns.”   Hon verkade tro att hennes föräldrar skulle stå och vänta bland träden som skymtade på avstånd. Men så enkelt kunde det inte vara. Då skulle hennes föräldrar ha tagit sig tillbaka till henne för länge sedan. Tanarog visste bara inte hur han skulle tala om det för henne. Han ville inte göra henne ledsen.   ”Vi får gå i en ännu större cirkel”, sa Bladhus. ”Till slut måste vi komma runt klipptrollen.”   ”Jag går först”, sa Aina. ”Jag hör bäst och ser bäst, dessutom är jag minst och snabbast. Trollen kommer inte att få tag i mig … igen”, lade hon till med ett fniss.   Men om de gör det kommer jag aldrig att förlåta mig själv, tänkte Tanarog.   Skogsflickan trallade i väg. Bladhus och Tanarog följde försiktigt efter henne.

25


en serie fantastiska berättelser om dvärgen

Tanns äventyr i det magiska landet Unadan.

Och i skuggorna döljer sig något skrämmande och farligt ... ”Äta upp Tann? Nu när jag tänker på det kan jag faktiskt tänka mig att INTE äta upp Tann.” ztoor

ISBN 978-91-32-16068-4

Niklas Krog

www.wahlstroms.se

DrÄPA DrÄPArEN ÄPAr r EN DrAPArEN

För att komma fram till skogen där Ainas föräldrar väntar måste Tann, Aina och Bladhus ta sig förbi klipptrollen. Men det blir svårare än de tre vännerna hade tänkt sig och trollen är hungriga!

Niklas Krog Illustrationer av Johan Egerkrans


9789132160684