9789113019338

En förtjusande man

Översättning av Katarina Jansson

Keyes_En förtjusande man.indd 3

2009-02-27 10:17:00

Av Marian Keyes har tidigare utgivits: Vattenmelonen, 1998 En oväntad semester, 1999 När Lucy Sullivan skulle gifta sig, 2000 Sista chansen, 2001 Under täcket, 2002 Sushi för nybörjare, 2002 Änglar, 2003 Å andra sidan, 2004 Tankar från sängkanten, 2006 Är det någon där?, 2007

isbn 978-91-1-301933-8 © Marian Keyes 2008 och Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: This Charming Man Översättning: Katarina Jansson Omslag: Nina Leino Tryckt av ScandBook AB, Smedjebacken 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Keyes_En förtjusande man.indd 4

2009-02-27 10:17:00

”Alla minns var de befann sig när de fick veta att Paddy de Courcy skulle gifta sig. Jag var en av de första som hörde talas om det, jag jobbar ju på en tidning och så kom nyheten från David Thornberry, politisk reporter (och den längste mannen i Dublin), att de Courcy tänkte kasta in handduken.

Jag blev förvånad. Jag menar, det blev vi förstås allihop. Men jag blev extra förvånad, och det redan innan jag förstod vem den lyckliga utvalda var.

Men jag kunde inte visa att jag blev upprörd. Inte för att någon skulle ha lagt märke till det. Jag skulle kunna falla ner död på trottoaren och folk skulle ändå fråga om jag inte kan skjutsa dem till stationen. Sådant är livet när man är den starka hälften av ett tvillingpar. I vilket fall behövde Jacinta Kinsella (chefen) en snabbskriven artikel om förlovningen, så det var bara att lägga alla personliga känslor åt sidan och vara proffsig.”

Grace Gildee ”Det hade varit snyggare om du hade frågat mig först.”

Alicia Thornton

”Jag var ute på nätet, kollade upp e-bud för ugglehandväska (från Stella McCartney, så inga skämt på temat ’rugguggla’, tack) åt klient som ville ha den till välgörenhetsgala för djur-och-natur när jag fick se rubriken. de Courcy gifter sig. Trodde det var en tidningsanka. Media hittar alltid på en massa historier, sätter fejkade celluliter på tjejer som inte har några och tar bort på tjejer som har det. När jag upptäckte att det var sant fick jag en chock. Trodde faktiskt att jag fått hjärtattack. Skulle ha ringt ambulans men kunde inte komma ihåg 999. Tänkte hela tiden 666. Djävulens tal.”

Fionnola ”Lola” Daly

”Våga bara inte bli lycklig, din jävel. Det var vad jag tänkte när jag fick veta det. Våga bara inte bli lycklig.”

Marnie Hunter

7

Keyes_En förtjusande man.indd 7

2009-02-27 10:17:00

de Courcy gifter sig Kvinnor i hela landet kommer att plocka fram svarta armbindlar nu när nyheten blir känd att Irlands mest populäre politiker, Paddy ”Kvicksilver” de Courcy, tänker sträcka vapen och stadga sig. Under det senaste årtiondet har de Courcy – som är en populär gäst i VIPrummen på Dublins heta inneställen och ofta sägs likna JohnJohn Kennedy till utseendet – sammankopplats med ett antal glamorösa kvinnor, bland dem den före detta modellen, numera skådespelers­ kan, Zara Kaletsky och bergsklättraren Selma Teeley med Mount Everest på meritlistan. Men fram till nu har han aldrig visat några tecken på att vilja göra förbindelserna mer permanenta.

Inte mycket är känt om kvinnan, en Alicia Thornton, som har vunnit hans notoriskt nyckfulla hjärta, men hon är definitivt ingen fotomodell eller bergsklättrare – den enda sortens klättring som verkar intressera henne är den uppför samhällsstegen. Ms Thornton (35), som uppges vara änka, har arbetat för en välkänd fastighetsmäklare men planerar att sluta sitt arbete när hon väl är gift, för att kunna ”ägna sig helhjärtat” åt makens spirande politiska karriär.

Som fru till den erkänt ambitiöse ”Kvicksilver” kommer hon att få fullt upp. de Courcy (37) är vice partiledare för NyaIrland, partiet som grundades för tre år sedan av Dee Rossini och andra parlamentsledamöter som fördömde den kultur av korruption och nepotism som genomsyrar Irlands stora politiska partier. Tvärtemot vad många tror var de Courcy inte med och grundade NyaIrland, utan blev medlem åtta månader efter att partiet kommit till, då det stod klart att detta var ett projekt med möjligheter.

9

Keyes_En förtjusande man.indd 9

2009-02-27 10:17:00

Lola Dag noll. Måndagen 25 augusti, 14:25 Den värsta dagen i mitt liv. När den första chockvågen släppte sitt djävulska grepp om mig kunde jag inte låta bli att tänka på att Paddy inte hade ringt. Olycksbådande. Jag var hans flickvän, det gick chockvågor av upphetsning i massmedia för att han skulle gifta sig med en annan kvinna, och han hade inte ringt mig. Dåligt tecken.

Ringde hans privata mobil. Inte hans vanliga privata mobil, utan den privata privata mobilen som bara jag och hans personliga tränare har numret till. Fyra signaler gick fram och sedan kopplades mobilsvar på, och då visste jag att det var sant.

Världens ände.

Ringde hans arbetsrum, ringde hem till honom, fortsatte ringa upp mobilen, lämnade femtioen meddelanden – räknade.

18:01 Telefonen ringde – det var han! ”Har du sett kvällstidningarna?” sa han. ”På nätet”, svarade jag. ”Jag läser aldrig papperstidningar.” (Inte relevant, men man säger de konstigaste saker i chocktillstånd.) ”Ledsen att du fick veta det på ett så brutalt sätt. Ville berätta det själv, men nån journalist …” ”Va? Så då är det sant?” utropade jag. ”Jag är ledsen, Lola. Jag trodde inte att du skulle ta vår relation så allvarligt. Det var ju bara en kul grej.” ”En kul grej? En kul grej?” ”Ja, det var ju bara några få månader.” ”Några få? Sexton stycken, faktiskt. Sexton månader, Paddy. Det är lång tid. Tänker du verkligen gifta dig med den här kvinnan?” ”Ja.” 11

Keyes_En förtjusande man.indd 11

2009-02-27 10:17:00

”Varför? Älskar du henne?” ”Naturligtvis. Skulle väl inte gifta mig med henne om jag inte gjorde det.” ”Men jag trodde att du älskade mig.”

Med sorgsen röst svarade han: ”Lovade dig aldrig nånting, Lola. Men du är en riktig toppentjej. En på miljonen. Var rädd om dig.” ”Vänta, lägg inte på! Jag måste få träffa dig, Paddy, snälla, bara fem minuter.” (Ingen värdighet, men kunde inte hejda mig. Var rejält förtvivlad.) ”Försök att inte tänka illa om mig”, sa han. ”Jag kommer alltid att minnas dig och vår tid tillsammans med glädje. Och kom ihåg en sak …” ”Ja?” flämtade jag, desperat angelägen att få höra något som kunde ta udden av den fruktansvärda, outhärdliga smärtan. ”Prata inte med massmedia.”

18:05 till midnatt Ringde alla, inklusive honom. Tappade räkningen på antalet gånger, men många. Ingen tvekan om det, åtminstone. Tvåsiffrigt, möjligen tresiffrigt.

Telefonen gick också varm av alla inkommande samtal. Bridie, Treese och Jem – riktiga vänner – tröstade mig mycket trots att de inte tyckte om Paddy. (Aldrig erkänt det för mig, men jag visste.) Dessutom många låtsaskompisar – nyfikna skvallerbyttor! – som ringde för att gotta sig.

Kontentan i stort: ”Är det sant att Paddy de Courcy ska gifta sig, fast inte med dig? Din stackare. Så hemskt. Så väldigt, väldigt hemskt för dig. Så förödMJUkande. Så förKROssande. Så PINsamt! Så …”

Bibehöll min värdighet. Sa: ”Tack för den vänliga omtanken. Måste sluta nu.”

Bridie kom för att prata ansikte mot ansikte. ”Du var aldrig typen som blir politikerfru”, sa hon. ”Dina kläder är för coola och du har lilafärgade slingor.” ”Molichino, tack!” utropade jag. ”Lila får mig ju att låta som en … en tonåring.” ”Han ville kontrollera alldeles för mycket”, sa hon. ”Vi fick ju aldrig träffa dig. Särskilt de här sista månaderna.” ”Vi var förälskade! Du vet väl hur det är att vara förälskad.”

12

Keyes_En förtjusande man.indd 12

2009-02-27 10:17:00

Bridie gifte sig ifjol, men Bridie är föga känslosam. ”Förälskad, jaha, väldigt trevligt, men man behöver ju inte umgås med varandra dygnet runt. Du ställde jämt in allt vi planerade.” ”Paddys tid är värdefull! Han är en upptagen man! Jag var tvungen att ta vad jag kunde få!” ”Dessutom”, sa Bridie, ”läser du ju aldrig tidningarna, så du vet inget om dagsaktuella frågor.” ”Det kunde jag ha lärt mig!” sa jag. ”Jag kunde ha förändrat mig!”

Tisdagen 26 augusti Känns som om hela landet stirrar på mig, pekar finger och skrattar. Hade skrutit för alla vänner och många klienter om Paddy och nu vet de att han ska gifta sig med någon annan.

Min sinnesro ödelagd. På en fotosession i Wicklow Hills för Harvey Nichols julkatalog strök jag en ostronfärgad snedskuren aftonklänning i siden från Chloé (ni vet kanske vilken jag menar?) men hade alltför hög temperatur och brände den! Inbränt avtryck av strykjärn i skrevet på ikon till klänning värd 2 035 euro (i butik). Förstörd. Klänningen avsedd som fotosessionens mittpunkt. Hade tur som inte blev anklagad för vårdslöshet och krävd på ersättning (då menar jag ”anklagad” som i ”utskälld”, inte som i ”juridisk process”, fast det senare är heller inte omöjligt nu när jag tänker efter ordentligt).

Nkechi envisades med att ta över – hon är en enastående assistent, så enastående att alla tror att hon är min chef – eftersom mina händer darrade, min koncentrationsförmåga låg i spillror på golvet och jag hela tiden var tvungen att gå till bajamajan för att kräkas.

Och ännu värre saker. Inälvorna som gelé. Ska bespara er detaljerna.

20:30 – 0:34 Bridie och Treese kom på besök och förhindrade mig kroppsligen från att köra till Paddys lägenhet och kräva en audiens med honom.

03:00 Jag vaknade och tänkte: ”Nu åker jag!” Upptäckte sedan att Treese låg bredvid mig i sängen. Ännu värre – vaken och beredd på att brottas.

13

Keyes_En förtjusande man.indd 13

2009-02-27 10:17:00

Onsdagen 27 augusti, 11:05 Ständig evighetsslinga i huvudet: Han ska gifta sig med en annan kvinna, Han ska gifta sig med en annan kvinna, Han ska gifta sig med en annan kvinna. Med några timmars mellanrum tänker jag sedan: Vad då? Vad menar du med att han ska gifta sig med en annan kvinna? Som om jag nyss fått höra det för första gången och BARA INTE KAN TRO DET. Då helt enkelt tvungen att ringa för att försöka få honom att ändra sig, men han svarar aldrig.

Sedan börjar slingan om igen, sedan kommer den där förvåningen, sedan bara måste jag ringa honom, sedan får jag inget svar – gång på gång på gång.

Såg en bild av den här så kallade Alicia Thornton. (Köpte choklad i tidningsbutiken när jag fick se fotot, förstasidan på the Independent.) Fotografen hade fångat henne när hon kom ut från kontoret i Ballsbridge.

Svårt att veta säkert men såg ut som hon bar Louise Kennedy. Det sa allt.

Konventionell. Elegant men konventionell.

Insåg att jag kände igen Alicia Thornton – hon hade förekommit på bild tillsammans med Paddy fyra gånger i olika tjusiga societetssammanhang under de senaste månaderna. Bildtexten hade alltid varit: ”Paddy de Courcy med sällskap”. När foto nummer tre dök upp hade jag känt mig tillräckligt djärv för att fråga honom om henne. Han anklagade mig för att inte lita på honom och sa att hon var en vän till familjen. Jag trodde honom. Men vilken familj? Han har ju ingen familj!

12:11 Samtal från Bridie. ”Vi ska gå ut ikväll.” ”Nej!” tjöt jag. ”Jag kan inte möta omvärlden!” ”Det kan du visst! Håll huvudet högt!”

Bridie är väldigt dominant. Känd som Fanjunkaren bland sina nära och kära. ”Bridie, jag är i upplösningstillstånd. Har skakningar och alltihop. Kan inte gå nånstans. Jag ber dig.” ”Enbart för ditt eget bästa. Vi ska ta hand om dig”, sa hon. ”Kan ni inte komma hem till mig istället?” ”Nej.” 14

Keyes_En förtjusande man.indd 14

2009-02-27 10:17:00

Stor, lång paus. Meningslöst att kämpa emot. Bridie är den mest viljestarka person jag någonsin har träffat.

Jag suckade och sa: ”Vilka blir det?” ”Vi fyra. Du, jag, Treese, Jem …” ”Till och med Jem? Har han fått permission av Claudia?”

Claudia är Jems fästmö. Väldigt svartsjuk när det gäller honom, trots att hon är snygg och smal. ”Ja, han har fått permission av Claudia”, sa Bridie. ”Jag fixade henne.”

Bridie och Claudia känner en ömsesidig, mycket stark antipati.

Jem är väldigt god vän med mig, Bridie och Treese, men konstigt nog inte gay. Inte ens metrosexuell. (En gång köpte han till och med ett par jeans på Marks & Spencer. Såg inget fel i det förrän jag taktfullt påpekade hans allvarliga misstag.) Han och jag bodde längs samma gata som tonåringar. Starka band skapades vid kalla busshållplatser under regniga morgnar, i dufflar och på väg till college. Han skulle bli den geniale ingenjören, jag skulle ta en examen i mode. (För ordningens skull kan tilläggas att min duffel var av klarblå vinyl.)

20:35 Café Albatross Darriga ben. Ramlade nästan nerför trappan till restaurangen. Snubblade på de tre sista trappstegen och gjorde närapå entré glidande fram på knä längs golvet, som Chuck Berry. Ännu värre var att jag inte brydde mig.

Kunde omöjligt bli mer förödmjukad än jag redan är. Bridie och Treese väntade.

Bridie hade – som alltid – valt en mycket egendomlig look. Det raka, rödblonda håret var samlat till en lågt sittande knut av farmorstyp, och hon bar en häpnadsväckande grön jumper: krympt, sned och prydd med små broderade jockeys. Hon hade alltid haft den konstigaste smak som tänkas kan – ända sedan första skoldagen vid fyra års ålder när hon insi­ sterade på att ha strumpbyxor i samma färg som torkat blod. Hon brydde sig inte det minsta.

Treese, som är en sorts insamlingsledare hos en stor välgörenhets­ organisation, var mycket mer chic. Lingult hår i vågor i stilen filmgudinna-från-fyrtiotalet, och en imponerande klänning med matchande kavaj.

15

Keyes_En förtjusande man.indd 15

2009-02-27 10:17:00

(Från Whistles, men på Treese kan man ta det för Prada.) Man kunde ju tro att den som arbetar med välgörenhet dyker upp på jobbet i beige manchesterbyxor och luvtröja, men då skulle man ha väldigt fel. Treeses organisation är stor och arbetar i utvecklingsländer i världen (inte tredje världen, så kan man inte säga längre – inte PK). Ibland måste hon träffa ministrar och be om pengar, och ibland måste hon till och med åka till Haag och be EU om kontanter. ”Var är Jem?” frågade jag.

Var säker på att han hade lämnat återbud, för det är inte ofta vi lyckas sammanstråla alla fyra, inte ens när vi bestämmer allt flera veckor i förväg. För att inte tala om bara några få timmars varsel, som i det här fallet. (Måste medge att de senaste månaderna var det jag som hade varit värst.) ”Han kommer här!” sa Bridie.

Jem, inrusande, attachéväska, regnrock, trevligt, lite runt ansikte.

Vin beställdes. Dryckerna flödade. Tungors band lossades. Som sagt hade jag alltid misstänkt att mina vänner inte tyckte om Paddy. Men nu när han hade skämt ut mig offentligt kunde de äntligen tala fritt. ”Litade aldrig på honom”, sa Jem. ”Han var för … charmerande.” ”För charmerande?” sa jag. ”Hur kan du påstå att han var för charmerande? Att vara charmerande är en underbar egenskap. Det är som med glass – det kan aldrig bli för mycket!” ”Det kan det visst”, sa Jem. ”Man kan först äta en liter bananglass och sedan en liter körsbärsglass och sedan kräkas.” ”Inte jag”, svarade jag. ”Förresten minns jag den kvällen och det var av haschcigaretten du kräktes, inte av glassen.” ”Han var för snygg”, sa Bridie.

Jag måste återigen uttrycka min häpnad. ”För snygg? Hur då? Det är en omöjlighet. Går rakt emot fysikens alla lagar. Eller möjligen nån annan sorts lagar. Landets lagar, kanske.”

Hade jag förresten blivit förolämpad? ”Menar du att han var för snygg för mig?” ”Nej!” utropade de. ”Inte alls!” ”Du är söt som en liten bakelse”, sa Jem. ”Bakelse! Och lätt lika snygg som han!”

16

Keyes_En förtjusande man.indd 16

2009-02-27 10:17:00

”Snyggare!” sa Treese. ”Ja, snyggare!” instämde Bridie. ”Bara på ett annat sätt. Han är för uppenbar. Man ser honom och tänker: ’Jaha, där står en lång, mörk, snygg kille. För perfekt! Men när man ser dig tänker man: ’Aha, där har vi en väldigt söt, flickaktig kvinna av medellängd med välklippt pagefrisyr i en underbar brun nyans med inslag av lila …’” ”Molichino, tack!” ”… och mycket fin figur för att vara icke-rökare. En glimt i ögat – i båda ögonen, faktiskt – och en liten, symmetrisk näsa.” (Bridie var övertygad om att hennes näsa pekade åt vänster. Var avundsjuk på alla männi­ skor med näsor som med överlägsen precision stack rakt ut från nyllet.) ”Ju mer man ser på dig, Lola, desto mer tilldragande blir du. Ju mer man ser på Paddy de Courcy, desto mindre attraktiv blir han. Har jag glömt nåt?” frågade hon Treese och Jem. ”Hennes leende får hela ansiktet att lysa upp”, sa Jem. ”Just det”, sa Bridie. ”Ditt leende får hela ansiktet att lysa upp. Inte som hans.” ”Paddy de Courcys leende är fejkat. Som Jokern i Batman”, sa Jem. ”Precis! Som Jokern i Batman!”

Jag protesterade. ”Han är inte alls som Jokern i Batman!” ”Jo, han är VISST som Jokern i Batman.” Bridie gav sig inte.

21:55 Bridies mobil ringde. Hon såg på numret och sa: ”Det här måste jag ta.”

Hon reste sig för att gå, men vi gestikulerade åt henne: Stanna! Stanna!

Vi ville höra på. Det var hennes chef (betydande bankir). Lät som om han ville åka till Milano och att Bridie skulle ordna flygbiljett och hotell.

Bridie tog fram en stor kalender ur väskan. (Väldigt snygg väska. Mulberry. Varför ha snygg väska men konstiga kläder? Verkar inte vettigt.) ”Nej”, sa hon till chefen. ”Du kan inte åka till Milano. Är din frus födelsedag imorgon. Nej, bokar inga biljetter åt dig. Japp, vägrar. Du kommer att tacka mig för det här. Räddar dig från skilsmässoförhandlingar.”

Hon lyssnade lite till och gav sedan ifrån sig ett mycket hånfullt skratt. ”Avskeda mig? Var inte löjlig!” Så bröt hon samtalet. ”Okej”, sa hon. ”Var var vi nu igen?”

17

Keyes_En förtjusande man.indd 17

2009-02-27 10:17:00

”Men Bridie.” Treese lät orolig. ”Det är inte rätt att vägra boka biljetter till Milano åt din chef. Det kan ju vara viktigt.” ”Icke!” Bridie avfärdade det hela med en handviftning. ”Jag känner till allt som händer. Situationen i Milano är inte sån att hans närvaro krävs.

Jag misstänker att han har spanat in nån italiensk donna. Tänker inte underlätta hans flirter.”

22:43 Dessertdags. Jag beställde banoffepaj. Bananerna smakade slemmigt, som våta löv i november. Jag slängde ifrån mig skeden och spottade ut bananerna i servetten. Bridie smakade på min paj. Sa att den inte var slemmig.

Inte alls som våta löv i november. Treese smakade. Sa att den inte var slemmig. Jem smakade. Sa att den inte var slemmig. Han åt upp den. Som kompensation erbjöd han mig sin kalla chokladgegga. Men den var som flytande ister med chokladsmak. Bridie smakade på den. Sa att den inte alls var som flytande ister med chokladsmak. Choklad, ja, men ister, nej.

Treese höll med. Jem också.

Bridie gav mig sin äppelpaj, men pajskalet smakade som fuktig wellpapp och äppelbitarna som döda tingestar. De andra instämde inte.

Treese bjöd mig inte på sin dessert, eftersom hon inte hade någon dessert att bjuda på – en gång i tiden var hon en rulta och försöker nu hålla sig ifrån sockret. Det är okej att äta andra människors efterrätter men inte att beställa en för eget bruk.

Numera höll hon oftast hetsätandet under kontroll, men det förekom fortfarande dåliga dagar. Om hon exempelvis var stressad på jobbet för att EU hade vägrat anslå pengar till latriner i Addis Abeba kunde hon sätta i sig upp till tjugo Mars vid ett och samma tillfälle. (Skulle möjligen klara ännu fler, men kvinnan i butiken intill hennes kontor vägrar att sälja mer till henne. ”Du har fått nog nu, vännen”, säger hon till Treese. Som en välmenande bartender. ”Du har kämpat så hårt för att bli av med all den där övervikten, Treese. Du vill väl inte bli en fet liten gris igen, lilla vän?” säger hon. ”Tänk på den där trevlige maken du har. Han kände dig inte på den tiden du var kraftig, va?”)

Jag bestämde mig för att ge upp kampen mot efterrätterna och beställde ett glas portvin istället.

18

Keyes_En förtjusande man.indd 18

2009-02-27 10:17:00

”Och vad smakar det som, då?” frågade Bridie. ”Ruttnande ankelboots?

Maskars ögonglober?” ”Alkohol”, svarade jag. ”Det smakar alkohol.”

Tog en amaretto efter portvinet. Tog en cointreau efter amaretton.

23:30 Jag stålsatte mig inför att tvingas med till en klubb så att jag kunde ”hålla huvudet högt” där också.

Men nej! Ingen nattklubb nämndes. Prat om taxibilar och arbetsdag imorgon. Alla återvände till sina älskade – Bridie gifte sig ifjol, Treese gifte sig i år, Jem var sambo med svartsjuka Claudia. Varför gå ut och beställa stek när man har hamburgare hemma?

Jem släppte av mig i taxin och framhöll envist att närhelst jag ville umgås med honom och Claudia var jag varmt välkommen. Han är underbar, Jem. En väldigt, väldigt snäll människa.

Fast lögnaktig, förstås. Claudia tycker inte om mig. Inte på samma intensiva sätt som hon inte tycker om Bridie, men ändå.

(Snabb utvikning. Ni vet att de sa att Paddy var alldeles för snygg för mig? Detsamma kunde faktiskt sägas om Claudia och Jem. Claudia är ”långbent” – härligt ord, så mycket sextiotal – solbränd, blond och har förstorat brösten. Hon är den enda jag känner som verkligen har låtit göra det. I rättvisans namn är de inte groteskt förstorade, men å andra sidan kan man omöjligt undgå att lägga märke till dem. Dessutom misstänker jag henne för att ha gjort en hårförlängning – ena veckan när jag stötte ihop med henne hade hon axellångt hår, veckan efter var det en halvmeter längre. Men hon hade kanske bara ätit en massa selen.

Hon ser ut som en fotomodell. Faktum är att hon har varit fotomodell.

På sätt och vis. Hon satt på motorhuvar i bikini. Hon försökte bli sångers­ ka också – provsjöng för Vem blir stjärna? (en dokusåpa-tv-grej). Hon försökte bli dansös också. (I en annan dokusåpa.) Hon försökte bli skådespelerska också. (Använde mindre förmögenhet på proffsiga studiobilder, men var så usel att hon ombads dra åt helvete.) Det ryktades dessutom att hon hade setts i en kö med folk som ville vara med i Big Brother, men det förnekar hon.

Fast jag dömer ingen. Herregud, jag snubblade in i min egen karriär 19

Keyes_En förtjusande man.indd 19

2009-02-27 10:17:00

efter att ha försökt mig på en massa som inte funkade, misslyckats med precis allting och så vidare. Så all heder åt Claudia för hennes energiska försök.

Den enda anledningen till att jag inte tycker om Claudia är att hon inte är trevlig. Hon bryr sig knappt om att prata med mig, Treese eller (särskilt) Bridie. Hennes kroppsspråk säger alltid: ”Står inte UT med de här trista typerna. Skulle hellre befinna mig på nattklubb och snorta kokain från en nyhetsuppläsares lår.”

Hon beter sig som om vi allihop tänkte snappa bort Jem mitt framför näsan på henne om vi fick minsta lilla tillfälle. Men det är inget hon behöver oroa sig för. Ingen av oss har några dolska planer angående Jem. Vi hade alla korta förbindelser med honom som tonåringar. Hans ansikte var inte så runt och rekorderligt på den tiden. Hade lätt libertin-anstrykning.

Om jag ska vara helt ärlig så oroar jag mig ibland för att Claudia inte ens tycker om Jem. Känner att hon behandlar honom som en idiotisk återfallsförbrytare till hund som skulle tugga sönder dyra skor och slita upp dunkuddar om man inte ständigt höll ett basiliskaktigt öga på honom.

Jem är en alldeles underbar människa. Han förtjänar en alldeles underbar flickvän.

Avslutande information: Jem tjänar väldigt bra. Antyder ingenting alls.

Bara påpekar det.)

23:48 Steg in i min minimala lägenhet. Jag såg mig omkring, betraktade ett liv som inte innehöll någonting och tänkte: ”Jag är helt ensam. Och kommer att vara det i resten av mitt liv.”

Inte självömkan. Konstaterar bara fakta.

Torsdagen 28 augusti, 09:00 Telefonen ringde. Väldigt vänlig kvinnlig röst sa: ”Hej, Lola!”

Försiktigt svarade jag: ”Hej.” Det kunde vara en klient. Jag måste alltid låtsas att jag vet vilka de är, och får aldrig säga: ”Vem är det?” De vill så gärna föreställa sig att de är unika. (Vill vi inte det allihop?)

20

Keyes_En förtjusande man.indd 20

2009-02-27 10:17:00

”Hej, Lola!” upprepade den här kvinnliga rösten mycket förbindligt. ”Jag heter Grace. Grace Gildee. Jag undrar om vi skulle kunna prata lite?” ”Javisst”, svarade jag. (Eftersom jag trodde att det var en kvinna som var intresserad av att bli stylad.) ”Om en god vän till mig”, sa hon. ”Tror du också känner honom. Paddy de Courcy?” ”Ja”, svarade jag och undrade vad allt det här handlade om. Plötsligt fattade jag! Åh, nej! ”Är du … journalist?” ”Ja!” sa hon som om allt var i sin ordning. ”Och jag skulle så gärna vilja prata lite om ditt förhållande med Paddy.”

Men Paddy hade sagt: ”Prata inte med massmedia.” ”Naturligtvis ska vi ersätta dig generöst”, säger denna kvinna. ”Har hört att du har blivit av med ett par klienter på sista tiden. Lite pengar kan kanske behövas.”

Va? Hade jag blivit av med ett par klienter? Det visste jag inte. ”Det är en chans för dig att få ge din version av det som har hänt”, sa hon. ”Jag vet att du känner att han har svikit dig nåt fruktansvärt.” ”Nej, jag …”

Jag var rädd. Verkligen riktigt rädd. Ville inte ha en story om Paddy och mig i tidningen. Jag borde inte ens ha medgett att jag kände honom. ”Jag vill inte prata om det!” ”Men du har väl haft ett förhållande med Paddy?” sa hon. ”Nej, jag, hm … Ingen kommentar.”

Hade aldrig trott att jag skulle föra ett samtal där jag sa orden ”ingen kommentar”. ”Jag tolkar det som ett ja”, sa den där Grace. Hon skrattade. ”Gör inte det!” sa jag. ”Tolka det inte som ett ja. Nu måste jag sluta.” ”Om du ändrar dig”, sa hon, ”så kontakta mig. Grace Gildee. Skribent på Spokesman. Vi skulle göra något riktigt bra av det.”

09:23 Samtal från Marcia Fitzgibbons, toppchef i näringslivet och viktig klient. ”Lola”, sa hon, ”jag har hört att du hade svårt att dölja ditt beroende under Harvey Nichols-fotograferingen.” ”Mitt vad då?” sa jag med gäll röst.

21

Keyes_En förtjusande man.indd 21

2009-02-27 10:17:01

”Dina abstinensbesvär”, svarade hon. ”Vad pratar du om?” ”Jag har hört att du var ett darrande vrak”, sa hon. ”Du svettades, kräktes och var oförmögen att klara av de enklaste uppgifter, som att stryka en klänning utan att förstöra den.” ”Nej, nej”, insisterade jag. ”Marcia, jag menar ms Fitzgibbons, jag hade inte alls abstinensbesvär. Hela felet är att mitt hjärta är krossat. Paddy de Courcy är min pojkvän men nu ska han gifta sig med nån annan.” ”Det är tydligen så du säger till alla människor, ja. Men skulle Paddy de Courcy vara din pojkvän? Var inte löjlig! Du har ju lila hår!” ”Molichino”, utropade jag. ”Molichino.” ”Kan omöjligt samarbeta med dig längre”, sa hon. ”Jag har strikt nolltolerans när det gäller droger. Du är en enastående stylist men regler är regler.”

Det är väl därför hon har blivit toppchef i näringslivet, skulle jag tro.

Fortsatta försök att försvara mig själv visade sig meningslösa, eftersom hon tvärt lade på luren. Tid är ju trots allt pengar.

09:26 Saknade mamma väldigt mycket. Skulle verkligen ha behövt henne nu.

Jag tänkte på när hon var döende – även om jag inte riktigt begrep att så var fallet, för ingen sa det rent ut. Jag trodde bara att hon behövde ligga och vila väldigt ofta. På eftermiddagarna när jag kom hem från skolan brukade jag krypa ner hos henne i sängen – fortfarande iförd skoluniform – och så höll vi varandra i handen och såg Eastenders-repriser. Jag önskar att jag kunde göra det nu, lägga mig bredvid henne och hålla hennes hand och somna in för alltid.

Eller om jag hade haft en stor familj och släkt som skulle dalta med mig och samlas runt mig och säga: ”Vi älskar dig i alla fall. Trots att du verkligen inte vet ett dyft om dagsaktuella frågor.”

Men jag var alldeles ensam här i världen. Lola, den lilla föräldralösa flickan. Det var förstås hemskt att säga så med tanke på att pappa fortfarande var i livet. Jag kunde ha åkt och hälsat på honom i Birmingham.

Men jag visste att det skulle vara outhärdligt. Det skulle bli som tiden efter mammas död då vi levde sida vid sida i ett tyst hus, och ingen av 22

Keyes_En förtjusande man.indd 22

2009-02-27 10:17:01

oss hade minsta aning om hur man skötte tvättmaskinen eller ugnsstekte kyckling och vi åt antidepressiv medicin båda två.

Trots att jag visste att det var helt meningslöst ringde jag upp honom. ”Hej, pappa. Min pojkvän ska gifta sig med en annan kvinna.” ”Den uslingen!”

Sedan gav han ifrån sig en stor, lång, tung suck och sa: ”Jag vill bara att du ska vara lycklig, Lola. Om du bara kunde vara lycklig skulle jag bli lycklig.”

Jag ångrade att jag hade ringt. Nu hade jag gjort honom illa till mods, han tar allting så hårt. Och bara att lyssna på honom – så uppenbart deprimerad … Jag menar, jag led också av depression men jag tjatade inte om det.

Dessutom var han en lögnare. Han skulle inte bli lycklig om jag bara var lycklig. Det enda som skulle göra honom lycklig vore om mamma kom tillbaka. ”Jaha, hur är det i Birmingham?” frågade jag.

Jag gick åtminstone vidare i livet efter mammas död. Jag flyttade åtminstone inte till Birmingham. Och inte ens det riktiga Birmingham där det finns bra butiker inklusive Harvey Nichols, utan en förort till Birmingham där inget någonsin händer. Han hade så bråttom att flytta. I samma ögonblick jag fyllde tjugoett stack han iväg som en oljad blixt, med ursäkten att hans äldre bror behövde honom. Men jag misstänkte att han flyttade för att vi hade så svårt att bo tillsammans. (I rättvisans namn måste jag medge att jag själv funderade på att flytta till New York, men han besparade mig besväret.) ”Birmingham är finemang”, svarade han. ”Jaha.”

Stor, lång tystnad. ”Ja, jag måste väl sluta nu”, sa jag. ”Jag älskar dig, pappa.” ”Duktig flicka”, sa han. ”Så ska det låta.” ”Och du älskar mig också, pappa.”

18:01 Jag trotsar varenda liten instinkt jag har och ser på nyheterna i hopp om ett inslag från parlamentet och möjligen en glimt av Paddy. Måste ge23

Keyes_En förtjusande man.indd 23

2009-02-27 10:17:01

nomlida hemska, förfärliga rapporter om sjutton nigerianska män som ska utvisas trots att de har irländska barn och om europeiska nationer som dumpar sina berg av sopor i länder i tredje världen (och ja, de sa ”tredje världen” och inte ”utvecklingsländer”).

Fortsatte vänta på inslaget från Dáil, på feta män med röda ansikten och korrumperade utseenden i ett rum med blå matta som vrålar högljutt nonsens åt varandra. Men det kom aldrig.

Alltför sent insåg jag att det ju var sommaruppehåll nu och de skulle inte vara tillbaka i plenum (eller vad det nu kallas) förrän två veckor före jul. Och då skulle de förstås tvingas ta ledigt på grund av julhelgen. Slöfockar.

Innan jag slog av tv:n fångades min uppmärksamhet av ett meddelande om att vägen mellan Cavan och Dublin var avstängd eftersom en lastbil med sex tusen höns hade vält och alla hönsen hade tagit sig ut. Skärmen var full av hönor. Jag undrade om min sorg gav mig hallucinationer. Fast höns är roliga varelser att hallucinera om. Jag såg bort, blundade hårt, öppnade ögonen igen och riktade blicken mot tv:n på nytt – och skärmen var fortfarande full av hönor. Huliganhöns i stora gäng som rörde sig längs vägen, en enorm drös av dem som försvann över en kulle på jakt efter friheten, ortsbor som stal dem och bar dem medelst ett fast grepp om benen, en man med mikrofon som försökte prata in i kameran men stod upp till knäna i ett svallande hav av rostfärgade fjädrar.

18:55 Jag kan inte sluta ringa Paddy. Det är som att ha tvångssyndrom. Som att ständigt tvätta händerna. Eller äta cashewnötter. När jag väl har börjat kan jag omöjligt sluta.

Han svarade aldrig och han ringde aldrig upp. Var medveten om att jag förnedrade mig själv men kunde inte låta bli. Jag längtade efter honom.

Trånade efter honom.

Om jag bara kunde få prata med honom! Jag skulle kanske inte kunna övertyga honom om att ändra sig, men jag kunde i alla fall få svar på mina frågor. Som varför han fick mig att känna mig så utvald? Varför han betedde sig som om han ägde mig? När det hela tiden fanns en annan kvinna.

24

Keyes_En förtjusande man.indd 24

2009-02-27 10:17:01

Jag hade en förfärlig, gnagande känsla av att det här var mitt eget fel.

Hur kunde jag ha trott att en så stilig och karismatisk man som Paddy skulle ta någon som mig på allvar?

Jag kände mig så oerhört, ofantligt korkad. Och grejen var att jag ju inte är korkad. Ytlig, ja, men inte korkad. Det är stor skillnad. Bara för att jag älskade kläder och mode betydde inte det att jag var en tjockskalle. Visste kanske inte namnet på Bolivias president, men jag hade känslomässig intelligens. Eller det hade jag åtminstone trott. Jag kom alltid med fantastiskt goda råd om hur andra borde göra här i livet. (Bara om jag blev tillfrågad. Inte oombedd. Det vore ju oartigt.) Men det var tydligt att jag genast borde sluta med det. Bättre att försöka leva som jag lär etc, etc.

Fredagen 29 augusti Mitt livs värsta vecka fortsätter utan förbarmande.

Inför en fotosession med författaren Petra McGillis hade jag stapplat iväg till studion med tre enorma resväskor fulla av kläder som jag hade skaffat fram i enlighet med Petras anvisningar, men när jag öppnade väskorna sa hon indignerat: ”Men inga starka färger, sa jag ju! Neutrala nyanser sa jag. Kamel, kola och såna färger!” Sedan riktade hon sin irritation mot en kvinna som jag senare upptäckte var hennes förläggare och sa: ”Vad försöker du förvandla mig till, Gwendoline? Pistaschgrönt? Jag är INTE en pistaschgrön författare!”

Den stackars förläggaren försvarade sig med att hon inte försökte förvandla författaren till någonting alls, och minst av allt en pistaschgrön personlighet. Hon sa att det ju var Petra som hade pratat med stylisten (undertecknad) och förklarat sina önskemål och att ingen hade blandat sig i det. ”Men jag sa ’Inga starka färger!’” envisades Petra. ”Det framhöll jag speciellt. Jag använder aldrig starka färger! Jag är en seriös författare.”

Plötsligt såg alla på mig – fotograf, sminkör, art director, cateringpersonal och en brevbärare som skulle lämna ett paket. ”Det är hennes fel” – det var vad samtligas ögon sa. ”Den där stylisten. Hon tror att Petra McGillis är en pistaschgrön personlighet.”

Och de gjorde rätt i att anklaga mig. Jag kunde omöjligt skylla på Nkechi. Det var jag som hade tagit emot samtalet, och när Petra sa: ”Inga 25

Keyes_En förtjusande man.indd 25

2009-02-27 10:17:01