9789172995444

Page 1


www.opal.se © Torsten Bengtsson, 2012 Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av Greif OÜ, Estland 2012 ISBN: 978-91-7299-544-4


Torsten Bengtsson

INSTĂ„NGD

Opal


1 Instängd

– Gå du först, sa Gustaf och lyste med en ficklampa. Jag såg ljusstrålen på stigen. Runt omkring oss var det mörkt. Jag tvekade. Helst ville jag gå hem igen. Ändå fortsatte jag. Bakom mig gick Gustaf och Carl. Vi gick i samma klass. De var inte mina vänner. Men nu hade de ringt till min mobil. De ville visa mig en sak. – Vart ska vi? undrade jag. – Vi är strax framme, svarade Carl och fnissade lite nervöst. Jag visste att stigen ledde till ett ödehus. Det låg i en skogsdunge en bit bort. Huset hade stått tomt i flera år efter en brand. En person omkom. Brandmännen hade hittat resterna efter en förkolnad kvinna. Nu var huset fallfärdigt. Rutorna var sedan 9


länge sönderslagna och det regnade in genom taket. För oss som bodde i närheten var det en sanning att det bodde någon i huset. Vi kallade varelsen för Maran. Hon var ett övernaturligt väsen som var levande död. Det var många som hade hört skrik från huset, sett ljus från fönstren och känt lukt från någon som eldade i den öppna spisen. – Ska vi till ödehuset? frågade jag. – Snacka inte så mycket. Gå nu, sa Gustaf. Det var inte lätt att säga emot Gustaf och Carl. De var kända för att vilja bestämma. Ingen vågade sticka upp mot dem. Nu var jag rädd. Inte för mörkret eller Maran. Jag var mest orolig för vad Gustaf och Carl hade kokat ihop. Jag kände på mig att något obehagligt väntade. En kall vind fick träden att vaja. Några löv virvlade framför våra fötter. Mellan en glipa i molnen tittade månen fram. I dess sken såg jag ödehuset. Det var stort med två våningar. Vi gick upp för en trappa. Ytterdörren stod på glänt. Där inne var det mörkt. – Vad ville ni visa? undrade jag för minst femte gången. 10


– Öppna dörren, sa Gustaf som om han gav mig en order. Jag satte foten mot dörren och gav den en lätt spark. Det gnällde i gångjärnen. Det lät som en varning. Nu kände jag en lukt av brandrök, fukt och gamla sopor. – Gå in! väste Gustaf i mitt öra. Hjärtat slog hårt i bröstet. Nu var jag illa ute. Jag var ensam vid ödehuset med Gustaf och Carl. I mina ögon var de två mobbare. Jag vägrade att ta ett steg till. – Det är inget farligt. Vi vill bara … visa dig en sak, sa Carl med en röst som skulle föreställa kamratlig. Sedan gav de mig en hård knuff så att jag trillade in i huset. I sista stund lyckades jag ta emot mig. Jag kände smutsen mot mina händer. Bakom mig hörde jag Gustaf och Carl. De skrattade medan de stängde dörren. Jag reste mig snabbt från golvet och försökte öppna dörren. Men killarna höll emot på den andra sidan. Jag var instängd i ödehuset. – Akta dig för Maran, skrek de i munnen på varandra. Nu var jag tvungen att ringa efter hjälp. Jag 11


tog upp min mobil. Vem skulle jag ringa? Jag hade nästan inga kompisar. Men jag behövde inte tänka vidare på saken. Mobilen hade ingen täckning. – Nu kommer hon snart! skrek Gustaf från utsidan. I det ögonblicket hörde jag något. Ljudet kom från övervåningen. Det lät som ett elektriskt sprakande. – Släpp ut mig! skrek jag och slog med mina knutna händer mot dörren. Jag kände tårarna. Även om det kanske var ett skämt var det inte roligt. Jag ville inte vara med. Men det blev värre, mycket värre. I trappan ner från övervåningen såg jag ett grönaktigt ljus. Det lyste upp rummet. En lukt av bränt kött slog emot mig. Maran var på väg mot mig. – Maran kommer! skrek jag. – Vad kul för dig! svarade Gustaf och skrattade ännu högre. Då såg jag henne. En lång gestalt som ljudlöst svävade mot mig. Runt henne stod det en aura av ljus. Det sprakade av små blixtar. De föll till golvet och slocknade likt tomtebloss. 12


Ansiktet var som en förkolnad skalle från ett skelett. Tänderna satt i jämna rader. I de mörka hålen efter ögonen lyste ett svagt rött sken. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var förlamad av skräck. Till slut försökte jag förklara mig: – Det … det … var inte jag som ville gå hit … – Jag vet allt. Flytta på dig, väste Maran med en kuslig röst. Jag tog ett steg åt sidan. Maran gled förbi mig. Hon lämnade en lukt av brandrök efter sig. Sedan slet hon upp dörren. Där utanför stod fortfarande Gustaf och Carl. Jag hörde hur de skrek. Det var ett fruktansvärt skrik. Därefter blev det kusligt tyst. Efter en kort stund kom Maran tillbaka. Hon hade blod på sina beniga händer och hon väste i mitt öra: – Nu är det slut med dina plågoandar. Nu kan du gå hem och leva i frid. Sedan försvann Maran in i ett svart mörker. Jag stod länge helt stilla. Gustafs och Carls hemska skrik ekade fortfarande i mina öron. Jag försökte samla mina tankar. Efter en stund knep jag mig i armen. Det gjorde ont. 13


Det var ingen dröm. Nu var jag tvungen att se efter vad som hade hänt. Jag smög ut ur ödehuset. I månens sken såg jag något fruktansvärt. Det såg ut som ett blodbad. Gustaf och Carl fanns inte längre. Resterna av deras kroppar låg sönderslitna i en enda röra. Det var tarmar, hjärta och … och… Jag vände bort blicken och sprang. Benen rörde sig av sig själva. Ändå hann jag tänka. Gustaf och Carl var döda. Och jag kände en lättnad. Hur kunde det kännas så?

14