Page 1

Ngũgĩ wa Thiong’o Djävulen på korset


NGŨGĨ WA THIONG’O

DJÄVULEN PÅ KORSET Översättning Alexander Muigai

Modernista stockholm


Förord

Djävulen på korset kan sägas utgöra en vändpunkt i Ngũgĩs författarskap. Innan denna långa berättelse publicerades år 1980, hade hans ryktbarhet framför allt vilat på ett antal komplexa och perspektivrika engelskspråkiga romaner, väl mottagna såväl internationellt som av en liten inhemsk elit, men otillgängliga för de allra flesta kenyaner. Politiskt innebär den egentligen ingen nyorientering – den är en svidande satir över korruption, neokolonialism och de nya makthavarnas hänsynslösa girighet, teman som varit centrala i Ngũgĩs verk ända sedan början. Skillnaden ligger i valet av språkdräkt och valet av form. Så länge Ngũgĩ skrev på engelska, och således var utom räckhåll för det kenyanska folkets breda massa, var han tolererad av myndigheterna, och sannolikt betraktad som relativt politiskt ofarlig. Annorlunda blev det när han för första gången gjorde ett försök att nå ut med sitt budskap till den fattiga bondebefolkningen. År 197 7 skrev han, tillsammans med kollegan Ngũgĩ wa Mirii (ingen släkting) ett samhällskritiskt drama på sitt modersmål, gikuyu. Ngaahika Ndeenda (sv. övers. Jag gifter mig när jag vill, 1984), som dramat hette, framfördes av bönder i Ngũgĩs hemby Kamirithu och blev omedelbart mycket populärt. Det officiella Kenyas reaktion lät inte vänta på sig – Ngũgĩ blev fängslad på nyårsnatten 197 7, och hölls sedan i isolering ett år utan åtal. Det var under denna fängelsevistelse han skrev Djävulen på korset på det enda papper som fanns att tillgå i cellen – toalettpapper. Han skrev på gikuyu (verkets originaltitel är Caitaani mutharaba-ini), och översatte senare själv texten till engelska, men krävde länge V


att alla översättningar till andra främmande språk skulle göras utifrån gikuyu-versionen, inte den engelskspråkiga. Under arbetets gång fick han erfara ytterligare prov på maktens oresonlighet och nyckfullhet – när hans berättelse var nästan färdigskriven, blev den beslagtagen av fängelseledningen, som dock återlämnade den efter tre veckor, utan några som helst förklaringar. Det var en stridslysten Ngũgĩ som kom ut ur fängelset efter året i isolering. »Vad det än var jag trodde på innan jag fängslades, är jag numera fanatiskt övertygad i dessa frågor«, lär han ha sagt. Till exempel ansåg han sig ha lärt sig att om en afrikansk författare ska kunna ha någon betydelse i sitt eget hemland, måste han/hon skriva för folket, på ett språk som folket kan förstå. Det var nu han på allvar började plädera för ståndpunkten att endast afrikanska författare som skrev på sina respektive modersmål, skulle ha rätten att kalla sig just afrikanska författare – de som skrev på något av de forna kolonialspråken kunde få kalla sig »anglo-afrikanska«, »franko-afrikanska« och liknande, menade han. Från och med Djävulen på korset började Ngũgĩ utge all sin skönlitteratur först på gikuyu, därefter – oftast men inte alltid – i egenhändig engelsk översättning. Sedan några år tillbaka skriver han alla sina skönlitterära verk på gikuyu. Vad är då Djävulen på korset? Enklast uttryckt en berättelse om fyra människor som färdas till staden Ilmorog, navet i Ngũgĩs fiktiva universum, för att där delta i »Djävulens fest«, till vilken de alla blivit inbjudna. Den kanske viktigaste av de fyra är Wariinga, en ung kvinna med ett tragiskt livsöde – hon lämnade den lilla landsortsstad där hon föddes, för att söka lyckan i Nairobi, där hon blev hänsynslöst utnyttjad först av sin chef, senare av en korrumperad affärsman. Det är inte att ta miste på att berättelsens satiriska udd är riktad dels mot kapitalismen, dels mot västvärldens fortsatta dominerande politiska och kulturella inflytande i det postkoloniala Kenya. Och angreppen är inte just förtäckta – Ngũgĩ försmår här den västerländska romanens alla subtiliteter VI


i intrigkonstruktion och personskildring, och närmar sig i stället det traditionella muntliga berättandet, med dess tydliga åtskiljande av ont och gott. Över huvud taget påminner Djävulen på korset i många avseenden just om en muntlig berättelse. Dess allvetande berättare uppvisar många av den muntliga berättarens särdrag: han skapar fonologiska mönster genom att rytmiskt upprepa vissa språkljud, något som tydligt visar att han vänder sig till lyssnare snarare än till läsare; han skapar även syntaktiska mönster genom att rytmiskt upprepa vissa ord och satser; han talar ibland om sig själv som »jag«, om lyssnaren i andra person och om sig själv och sin publik tillsammans som »vi«/»oss«, något som visar att han inte bara talar till åhörarna, men vill inbjuda dem att ta aktiv del i berättelsen; han gör ibland pauser som kan föra tankarna till muntligt framförande; han använder sig gärna av ordspråk för att belysa såväl personer som händelseförlopp. På liknande sätt, och i liknande syfte, gör han flitigt bruk av sånger och korta, illustrativa berättelser ur den muntliga traditionen. Även de fiktiva personerna i berättelsen använder ofta sådana ordspråk, sånger och berättelser, liksom även gåtor, i sina mono- och dialoger, något som ytterligare förstärker intrycket av muntlighet. Inslaget av monologer, dialoger och regelrätta tal är över huvud taget så påfallande att väsentliga delar av berättelsen med lätthet skulle kunna omvandlas till drama, framfört i syfte att upplysa icke läskunniga åskådare och göra dem medvetna om den politiska situationen. Ngũgĩ har, med förtjusning, berättat att han en gång råkat hamna på ett ölhak i Nairobi, där en professionell uppläsare läste högt ur Djävulen på korset i utbyte mot avsevärda kvantiteter öl. Varje gång uppläsaren tömt sitt glas, vände han det upp och ner på bordet, lade armarna demonstrativt i kors över bröstet, och tystnade, för att sedan återuppta läsningen först när glaset åter blivit fyllt. Så kan en skriven text baserad på muntlig tradition åter införlivas i ett muntligt kretslopp… Är då Djävulen på korset en roman? Många läsare från vår del VII


av världen skulle nog besvara den frågan med »nej«, då texten på så många sätt skiljer sig från det vi vant oss vid att förvänta oss av en roman, som till exempel renodlad prosaframställning, komplex intrig och mångbottnade romangestalter. Icke så få har rentav beklagat att en författare som kan skriva ett sådant verk som den allmänt hyllade romanen Om icke vetekornet [A Grain of Wheat, 1967] väljer att skriva ett sådant verk som Djävulen på korset. Dock – vilka är vi att döma? En sådan negativ reaktion vilar på eurocentrisk grund, varför dess relevans starkt kan ifrågasättas. Kanske bör vi hellre säga oss att det är absolut nödvändigt att beakta den kulturella kontexten, snarare än att upphöja den egna kulturens estetiska värderingar till universellt rättesnöre, då man vill uttala sig om en litterär texts konstnärliga värde. Kan Djävulen på korset få den icke-kenyanske läsaren att tänka i sådana banor, har berättelsen öppnat ett fönster för oss mot rikare läsupplevelser av texter från såväl vår egen kultur som många andra, och förhoppningsvis fört oss ett steg bort från slentrianmässiga läsvanor. Att texten, med sin färgstarka slagkraft, dessutom står stadigt på egna ben, gör ju inte saken sämre. STEPHAN LARSEN


Kapitel ett 1 F o l k från min egen trakt, Ilmorog, brukade säga mig att den här historien är så fylld av skam att den bör döljas och gömmas i det eviga mörkret. Andra åter menade att den är sorglig och får en att gråta, och att det är bäst den inte röjes så att vi må slippa gråta ännu en gång. Då frågade jag dem: Skulle vi täcka över groparna på vår gård med lite grässtrån och sedan, eftersom vi inte längre såg hålen, låta våra barn få leka och stoja så mycket de ville där? Lycklig är den som ser groparna i sin väg, ty han kan undvika dem eller fylla igen dem. Lycklig är den vandrare som ser stubbarna i sin väg, ty han kan gräva upp dem eller gå runt dem så han inte behöver snubbla över dem. Må den djävul, som förblindar våra hjärtan och fördunklar våra tankar, korsfästas högt och bevakas väl, så att han inte blir befriad av sitt anhang och fortsätter bygga sitt helvete på jorden.

2 Jag, Murathi wa Kihooto, den som förutsäger sanningen, plågades till en början svårt av detta dilemma, och jag sade: Man skall inte kalhugga den skog där förfädernas andar bor. Hembygdens hemligheter angår inte utomstående, och Ilmorog är vårt hem. Det var då som Wariingas mor kom till mig en tidig morgon och under tårar bönföll mig. 11


»Du gicandisångare, berätta historien om mitt barn, som jag tyckte så mycket om. Dra fram allt i ljuset och lägg det för allas fötter så att var och en kan bedöma fallet utifrån vad han fått veta. Gicandisångare, avslöja allt som är fördolt.« Först tvekade jag och frågade mig själv: Vem är jag? Munnen som äter sig själv? Har det inte sagts att antilopen inte hatar den som ser den, lika mycket som den hatar den som ropar ut att han sett den. Det var då jag hörde de bevekande rösterna. »Du gicandisångare.« »Du som förutsäger sanningen.« »Dra fram i ljuset det som är dolt av mörkret.« Sju dagar gick utan att jag vare sig åt eller drack, därför att mitt hjärta stördes av de där bevekande rösterna. Jag frågade mig själv: Kan det vara så att det jag ser inte är så i verkligheten och att det jag hör inte är så i verkligheten. Vem är jag, munnen som äter sig själv? Sades det inte att antilopen hatar mest den som ropar ut dess närvaro? Efter dessa sju dagar kom ett jordskalv och en kraftig blixt. Jag lyftes ut genom husets rökgång och fick se märkliga saker hända. Jag hörde ett ljud som liknade åskans muller och en dånande röst sade: Vem har sagt dig att dina förutsägelser är din privata egendom, som du kan låsa in i ditt hjärta? Att det bara är du som ska få veta? Om du inbillar dig det, kommer du aldrig att få frid i ditt hjärta. Så tystnade rösten och jag kände att någonting tog tag i mig, lyfte mig och sedan lät mig falla ner i askan på eldstaden. Då gned jag mig med askan i ansiktet och på benen, och jag ropade högt: Jag går med på det Jag går med på det Bara du tystar jämrandet i mitt hjärta Bara du stoppar tårarna.

12


Detta är historien om vad jag, den som förutsäger sanningen, såg med mina egna ögon och hörde med mina egna öron, då jag lyftes upp genom husets rökgång… Jag har redan gått med på det! Jag har redan gått med på det!

Guds röst är också massornas. Det är därför jag gått med på det! Det är därför jag gått med på det!

Men varför tvekar jag alldeles vid flodens kant? För att bada måste man klä av sig. För att simma måste man gå i vattnet. Nåväl då… Kom du, Kom min vän, Kom, låt oss tala med varandra! Kom, låt oss tala med varandra genast. Kom, låt oss tala om Jacinta Wariinga innan du dömer våra barn…


Kapitel två 1 D j äv u l e n visade sig för Jacinta Wariinga en söndag på golfbanan i staden Ilmorog, vid Iciciri, och talade till henne… Stopp! Jag har kanske hoppat över för mycket av historien. Wariingas lidanden började inte i Ilmorog. Låt oss börja från början. Wariingas olyckor och lidanden började redan innan hon lämnade Nairobi, där hon arbetade som sekreterare – hon tog stenogram och skrev maskin – på Champion Construction Companys kontor på Tom Mboya Street nära National Archives. En olycka kommer sällan ensam. På fredagsförmiddagen avskedades hon från sitt arbete, därför att hon avvisat närmanden från sin chef, Boss Kihara, den rike man som förestod bolaget. Samma fredag, på kvällen, övergavs Wariinga av sin pojkvän, Njooni Kimwana, eftersom han fått för sig att hon hade en affär med Boss Kihara. Tidigt på lördagsmorgonen blev hon uppsökt av mannen, som hon hyrde sin lägenhet i Ofafa Jericho i Nairobi av. Kunde den egentligen kallas lägenhet? Det var ju ett fågelbo! Golvet hade stora hål, i väggarna gapade sprickor och taket läckte. Nu meddelade hyresvärden att hyran höjts. Wariinga vägrade att betala mer, och då beordrade värden henne att flytta med en gång. Wariinga vägrade och sa att först måste fallet prövas i hyresnämnden. Värden satte sig då i sin Mercedes och gav sig hastigt i väg. Men innan Wariinga hunnit blinka var han tillbaka med tre banditer i mörka glasögon. Värden ställde sig ett stycke från Wariinga, bredbent och med händerna i sidorna och sa med hån i rösten: »Här har du din hyresnämnd!« 14


Wariingas ägodelar kastades ut och ett nytt lås sattes i dörren. En av de otrevliga typerna slängde till Wariinga ett papper där det stod: VI ÄR DEVIL’S ANGELS, PR IVATE BUSINESSMEN. OM DU FÖRSÖKER FÖR A DEN HÄR SAKEN VIDARE FÅR DU EN ENK EL BILJETT TILL HIMLEN ELLER HELVETET!

Sedan satte de sig i Mercedesen och försvann med en rivstart. Wariinga kastade en blick på papperet och stoppade sedan ner det i sin handväska. Wariinga satt på en koffert med hakan i händerna och frågade sig: Varför ska alltid jag råka illa ut? Vilken guds namn har jag missbrukat? Hon tog upp en spegel ur handväskan och betraktade sig i den, medan hon gick igenom alla de bekymmer som tyngde hennes hjärta. Wariinga förbannade sitt utseende, hon förbannade den dag hon blev född och frågade sig: Vart ska jag, Wariinga, nu ta vägen? Det var då hon bestämde sig för att återvända hem till sina föräldrar. Hon reste sig och plockade ihop sina tillhörigheter och lämnade dem till en kambakvinna, som bodde i ett litet rum i närheten. Sedan började hon förbereda resan, allt medan hennes hjärta försökte smälta mängden av problem. Wariinga trodde sedan länge att hennes olycka hade sin rot i hennes utseende. När hon betraktade sig själv, tyckte hon att hon var förfärligt ful. Det hon hatade allra mest var sin mörka hy. Hon brukade vanställa den med blekande hudkrämer som Ambi och Snowfire, och hon glömde alldeles bort att den som fötts svart förblir svart. Hennes kropp hade nu fått ljusa och mörka strimmor som en vaktel. Hennes hår var torrt och sprött och hade färg som en mullvad, eftersom hon ofta brände det med en het järnkam. Hon avskydde också sina tänder. De var svagt rostfärgade och inte snövita som hon skulle vilja ha dem. Hon försökte alltid dölja dem, och hon skrattade sällan hjärtligt. Om hon ändå av 15


misstag skulle göra det och sedan komma att tänka på tänderna, knep hon genast ihop munnen eller höll handen för den. Då och då retade männen henne och kallade henne Wariinga den arga på grund av hennes hopknipta mun. När Wariinga var så glad att hon glömde sina rostfärgade tänder och sin mörka hudfärg och skrattade av hela sitt hjärta, kunde ingen motstå henne. Hon hade en mjuk och behaglig röst, hennes ögon tindrade som nattens stjärnor, och hennes figur var något att fästa blicken på. Ofta när Wariinga omedveten gick på vägen och hennes bröst gungade som två mogna frukter vaggade av en svag vind, vred de unga männen nästan nacken ur led i sin iver att få se henne. Wariinga själv hade aldrig uppskattat sitt yttre utan ville ändra på det och likna någon annan. Hon imiterade andra unga kvinnors klädstil och tog ofta på sig kläder som inte passade hennes personlighet. Det var modet som fick avgöra hennes klädval antingen det passade hennes hy och figur eller ej. Ibland förstörde Wariinga till och med sitt sätt att gå i ett försök att uppträda som någon annan ung kvinna. Under alla dessa ansträngningar att bli en annan än den hon var, glömde hon hur det gick för grodan; även om grodan blåser upp sig tills hon spricker, så blir hon ändå aldrig en oxe. Självförakt och självömkan i stora mått var den börda Wariinga bar på den lördag hon gick rakt genom Nairobi i riktning mot hållplatsen för den matatu som skulle föra henne hem till Ilmorog. Om några dagar skulle Wariingas liv förändras på ett sätt som hon inte skulle kunnat drömma om, men den här speciella dagen visste hon inte ens hur hon lyckades ta sig längs River Road, tvärs över Ronald Ngala Street tills hon fann sig själv vid Racecourse Road mellan S:t Peters Claverskyrkan och symaskinsaffären som låg vid hållplatsen intill Kakas restaurang. En stadsbuss närmade sig den plats där Wariinga stod. Hon blundade, hennes kropp skakade, hon svalde. Hennes hjärta bultade som i bön och skrek: I denna mödans stund vänd inte ditt 16


ansikte ifrån mig… ta emot mig nu genast… genast… I detsamma hörde Wariinga en röst i sitt inre: Varför försöker du ännu en gång ta ditt liv? Vem har sagt dig att ditt arbete här på jorden är slutfört? Vem har sagt att din tid på jorden är över? Wariinga öppnade hastigt sina ögon och såg sig omkring. Hon kunde inte se den som talat till henne. En rysning gick igenom hennes kropp, när hon insåg vad hon tänkte göra med sig själv. Plötsligt svindlade hela Nairobi för hennes ögon – alla människor, hus, träd, bilar och gator började snurra runt. Hennes öron vägrade att fungera. Alla ljud flöt ihop och sedan blev hela världen dödstyst. Hon blev mjuk i knäna, hennes lemmar försvagades och hon kände att hon höll på att svimma, hon kunde inte undvika att falla. Men innan hon föll till marken tog någon tag i hennes högra arm och höll henne stadigt. »Oj då, du ramlade nästan!« hörde hon den säga som tagit tag i henne. »Kom och sätt dig här i skuggan från huset, så du kommer bort från solen.« Wariinga orkade inte vägra, och först kunde hon inte ens se den som tilltalat henne. Hon lät sig ledas mot en massage- och frisersalong, Kaka Heavenly Massage & Hairdressing Saloon, men salongen var stängd. Wariinga satte sig på andra trappsteget och stödde hakan i händerna. Hon höll fingrarna för öronen och lutade sig mot väggen. De krafter hon hade kvar rann ur henne. Hon kände sig som om hon kastats in i ett totalt mörker. Efter en stund hörde hon ett visslande. Sedan lät det inte längre som ett visslande. Det var som människoröster, burna på vindens vågor långt bortifrån och de sjöng: Jag sörjer över min kropp Den kropp som den Allsmäktige gav mig Och jag undrar: Då, när de lägger mig i graven Med vem skall jag dela min grav…

17


Sången lät inte som en sång, rösterna inte som röster. Det var snarare som en källa som sprang fram ur det skummande mullret. Det var nu som en mardröm återkom till Wariinga. Hon brukade drömma den för länge sedan då hon var elev vid Nakuru Day Secondary och gick till Holy Rosarykyrkan i Nakuru: Först såg Wariinga ett mörker som sakta ljusnade på den ena sidan, och ljuset avslöjade ett kors som hängde fritt i luften. Sedan såg hon en skara människor klädda i trasor komma fram i ljuset, och framför sig drev de djävulen mot korset. Djävulen hade en fin kostym och en käpp som såg ut som ett hopfällt paraply. På huvudet hade han sju horn, vilka var basuner som lovsjöng honom. Han hade två munnar, en på den vanliga platsen och en i nacken, och hans skinn var grisskärt. Hans jättelika mage stod ut som på en höggravid kvinna, och det såg ut som om han när som helst skulle föda fram all världens ondska. Då djävulen kom i närheten av korset, började han skaka och vände bort blicken som om ljuset bländade honom. Han stönade och bönföll folket om att slippa bli korsfäst, och han svor att varken han eller hans anhängare skulle bygga något nytt helvete på jorden! Då ropade människorna åt honom: »Vi känner alla dina knep och förvandlingsnummer. Först mördar du, sedan klär du dig i en medlidandets dräkt och går till änkorna och de faderlösa barnen för att torka deras tårar. Du stjäl maten från folks visthusbodar under natten och på morgonen återvänder du i en skepnad av givmildhet och delar ut majs i små ynkliga mått. Du släppte loss prostitutionen här i världen enbart för din kropps njutning, och sedan klär du dig i kyskhetens skrud och befaller folk att sona sina synder och följa dig. Du brukar roffa åt dig andras rikedomar, och förklädd i vänskapens mask säger du sedan till dina offer att de ska följa dig och söka efter tjuven!« Efter detta korsfäste de trasklädda människorna djävulen och lämnade platsen sjungande segersånger. Tre dagar senare kom en stor skara män klädda i slips och kostym. De smög utmed mörkrets vägg, släppte ner djävulen från 18


korset, föll på knä framför honom och bönföll honom högt att han skulle lära dem sina förvandlingskonster. I samma ögonblick började deras magar att svälla. De började gå mot den plats där Wariinga befann sig. De log mot henne och strök sig över magarna som var fyllda med all världens ondska. Wariinga ryckte hastigt till och såg sig omkring. Långsamt återfick hon medvetandet, som om det varit på en lång resa. Hon såg att hon faktiskt befann sig på Racecourse Road, vid Kaka-hållplatsen nära S:t Peters Claverskyrkan. Det ljud hon hörde var bilarnas tutanden och gatans larm. Hon ställde sig själv flera frågor: Hur kom jag hit? Vilken vind förde mig till denna plats? Jag kommer mycket väl ihåg att jag klev på buss nr 78 i Ofafa Jericho. Bussen gick via Jerusalem, Bahati, därefter längs Jogoo Road, förbi Macaaku Country Bus Station… och… åh ja, det jag egentligen ville var att komma till universitetet för att träffa min pojkvän, Njooni Kimwana, bara få se honom med mina egna ögon, en sista gång… Jag steg av vid hållplatsen vid National Archives nära kemtvätten White Rose. Jag vandrade längs Tom Mboya Street, förbi Koonjamoskén, rakt genom Jeevanjee Gardens och förbi Garden Hotel, men jag stannade när jag kom till korsningen mellan University Road och Harry Thuku Road med Central Police Station mitt framför mig… Var det där jag vände? Ja, det måste det ha varit. För när jag vände blicken mot universitetsbyggnaderna och fick syn på den tekniska fakultetens hus, mindes jag mina barndomsdrömmar från den tiden då jag gick i grundskolan i Baharine Primary och Nakuru Day Secondary. Mina drömmar slogs en gång i spillror av en rik kreatursuppfödare. När dessa mina drömmar kolliderade med tanken på hur Njooni Kimwana övergett mig i nödens stund, brände min hjärna och mitt hjärta av smärta och jag kände som om jag skulle kvävas av ilska… Men vad gjorde jag sedan? Vart tog jag vägen? Åh, min Gud, var är min handväska? Var tappade jag den? Varifrån ska jag nu få pengar till en biljett till Ilmorog? Åter såg Wariinga sig omkring. Det var då hon la märke till 19


mannen som tagit i hennes högerarm, den man som tog hand om henne där på massagesalongens trappa. »Här är din väska«, sa mannen och räckte henne en handväska vars ena sida var dekorerad med sebraskinn. Wariinga tog sin handväska. Hon satt kvar och kastade en frågande blick på mannen. Hans kropp gav ett ungt intryck medan hans ansikte föreföll mera moget. Han hade tjockt, yvigt kolsvart hår och ett tumslångt skägg som på en liten get. Hans ögon hade en strålglans som om han kunde se långt in i fjärran. Han var klädd i khakijeans och en brun skinnjacka. Under armen hade han en svart läderportfölj fastklämd. Han började berätta för Wariinga om hennes handväska. »Du tappade den på River Road, nära Tearoom, där vid hållplatsen för de matatus som ska till Nyeri och Murang’a. Jag tog upp den och följde efter dig. Vilken tur du hade som inte blev överkörd! Du gick nämligen tvärs över gatan, rakt framför bilarna som en blind som rökt cannabis och var besatt av andar. Jag kom ifatt dig här när du höll på att ramla, jag fick tag i dig och förde dig in i skuggan. Jag har stått här och väntat tills du skulle återvända från den värld dit ditt hjärtas bekymmer skickat dig.« »Hur visste du att jag var långt borta?« frågade Wariinga. »Det var ditt ansikte. Dina ögon. Dina läppar«, svarade den unge mannen. »Jag är så glad att få igen min väska«, sa Wariinga. »Jag hade ingen aning om att jag tappat den. Om jag inte fått tillbaka den, skulle jag inte haft en enda cent på mig.« »Öppna den och se efter om alla dina saker finns kvar, i synnerhet pengarna«, sa den unge mannen till henne. »Det finns inte så mycket pengar«, svarade Wariinga bara för formens skull. »Även om så vore skulle det vara bra om du kontrollerade. Vet du inte att i det här landet hänger de en tjuv som snattat 25 cent?« Wariinga öppnade väskan, låtsades kontrollera innehållet och stängde sedan den. 20


»Allt finns där.« Wariinga hade någonting på hjärtat: Kan det vara så att det här är mannen som talade till henne när hon tänkte kasta sig framför bilarna? Hur kunde han veta vad jag hade för tankar? Hur visste han att det här inte var första gången jag försökte göra mig illa? Hon frågade honom: »Kan det ha varit du som tilltalade mig där borta innan jag blev yr?« »Nej«, svarade mannen hastigt, »jag kom just då du höll på att falla. Är du sjuk?« »Nej«, svarade Wariinga snabbt, »det är bara Nairobi som får mig att må illa.« »Nu slog du huvudet på spiken«, sa den unge mannen. »Nairobi är en stor och ond stad.« Han gick nu närmare Wariinga, lutade sig mot väggen och fortsatte tala: »Men det gäller inte bara Nairobi. Det gäller alla städer i de länder som nyligen sluppit ut ur kolonialismen. Dessa länder klarar inte att befria sig från fattigdomen, eftersom det var amerikanska experter som undervisade dem om hur utveckling ska ske och rikedom förökas. De har lärt ut ett system där varje människa är sig själv nog, där privatiseringen hyllas och där var och en bara ska sköta sig och sitt, och de uppmanade oss att sluta sjunga sånger som hyllar kollektivet. Folket uppmuntrades att bara sjunga sånger där pengar glorifieras. Därför ser du nu hur Nairobi blivit. Falskhet till den uppriktiga Gemenhet till den vänliga Hat till den älskande Ont till den goda.

Dagens danslåt lyder: Den som samlar samlar aldrig för någon annan Den som lider lider aldrig för någon annan

21


Den som kämpar kämpar aldrig för någon annan Var finns den sökare som söker för någon annan?

Tänk på detta och fråga dig: Vart leder oss denna sång? Vilket slags hjärta skapar den i oss? Kanske detta att vi gapskrattar när vi ser våra barn slåss med hundar och katter om resterna i sopbingar? Den vise kan också berätta för dig Så låt mig berätta för dig Gikuyu sa att tala är ett sätt att älska I dag är morgondagens skatt I morgon skördas det vi sår i dag Så låt oss fråga oss själva: Vem har någonsin tjänat på att klaga och jämra sig? Byt fröna, ty kalebassen innehåller inte bara en sorts frö. Byt stegen, ty sången har inte bara en rytm! Dagens mwomboko-dans är två steg och en vändning!«

Den unge mannen hejdade sig plötsligt. Men hans röst och hans ord stannade kvar hos Wariinga. Hon förstod inte allt som hänsyftades i mannens fördolda språk. Men här och där kände hon att hans ord närmade sig de tankar hon själv brukade ha. Hon suckade och sa sedan: »Ditt tal har dolda meningar. Men du har talat sant. Våra bedrövelser och vedermödor är gränslösa. Vem skulle inte välkomna en förändring för att komma undan dem?« Så snart Wariinga hade sagt detta, kände hon att hennes tungas band lossnade, och hon började tala som om hon tog bort en tung sten från sitt hjärta. Hon talade med väl avvägd röst, hon varken höjde eller sänkte den, hon talade inte för fort men inte heller för långsamt. Det var en röst full av smärta, sorg och tårar. 22


2 »Ta till exempel en ung kvinna som mig«, sa Wariinga med nerslagen blick som om hon talade till sig själv. »Eller om du så vill kan du ta vilken ung kvinna som helst här i Nairobi. Låt oss kalla henne Mahua Kareendi, den blomstrande unga kvinnan. Låt oss gå tillbaka till byn eller landsbygden där hon föddes. Hon har ingen särskild utbildning, eller låt oss anta att hon har gått sju år i grundskolan och nu går i läroverk. Låt oss vidare anta att hon har lyckats komma in i en bra skola, inte som den där Haraambeskolan där de fattiga betalar med guld trots att det ibland inte ens finns någon lärare. Innan hon gått ut skolan, stackars Kareendi, blir hon gravid.« »Vem har gjort henne med barn?« »Låt oss anta att det är en annan elev. Den här eleven har inte en cent på fickan. Deras vänskap gick helt enkelt ut på att låna varandra James Hadley Chase-böcker eller Charles Mangua eller David Maillu. De fördrev tiden med att sjunga Jim Reeves-sånger för varandra eller sånger av DK eller Lawrence Nduru. Vart ska du nu ta vägen, Kareendi? Vi kan också anta att det var byns Casanova som gjorde henne med barn. Den flicktjusaren har inget arbete, han har inte ens en egen ungkarlslya. Kärleken gick ut på att spela gitarr och gå på dans i byn på kvällarna. Kärleken fullkomnades i lånade lyor eller ute på fälten. Vart ska hon ta vägen, vår Kareendi? Barnet behöver mat och kläder. Eller låt oss säga att denne Casanova har ett arbete i Nairobi men att han bara tjänar lite pengar. Kärleken bestod i att gå på bio och se Bruce Lee och James Bond-filmer. Kärleken fick sin fullkomning vid ett femminutersbesök på något billigt uthyrningsrum, innan de åkte hem med en matatu. Vem kommer att torka Kareendis tårar? Vi kan också anta att det är en rik man som gjort flickan med barn. Det var så kallad modern kärlek. Den rike mannen har en äkta maka. Kärleken bestod i söndagsträffar i hans Mercedes. 23


Kärleken utgjordes av de fickpengar som Kareendi brukade få när hon skulle återvända till skolan. Kärleken bestod i att Kareendi fick lite starksprit på hotell som låg långt borta från hemmet. Det spelar ingen roll om det är en elev eller en Casanova eller en rik man, för deras svar är detsamma när Kareendi talar om vad som hänt: Hör du, Kareendi, vem påstår du har gjort dig med barn? På vilket sätt skulle jag ha gjort dig med barn? Nej! Dra åt helvete med ditt snack! Kareendi, du med dina lår! Du är inte värd en rutten cent! Gråt du bara, tills dina tårar fyller ett fat… Kareendi, du kan inte ligga med vem som helst och sedan komma till mig bara för att jag skojade med dig för ett tag sedan. Låt oss anta att Kareendi kan svara för sig. Hon sätter händerna i sidorna och säger till sin före detta älskade: Tror du att du är socker? Om du tror det, kommer jag i fortsättningen att dricka te utan socker. Eller tror du att du är en buss? Då går jag gärna till fots i fortsättningen. Eller tror du att du är ett hus? Då sover jag hellre ute. Är du sängen, då kommer jag att sova på marken. Jag är till och med lättad att bli av med en älskare som bara ger tomma löften. Men Kareendis mod är bara spelat. Innerst inne slår hennes hjärta vilt. Låt oss anta att Kareendi har vägrat göra abort. Hur kan man låta ett barn komma fram ur livmodern som ett lik? Kareendi har tänkt på barnet. Hon har inte kastat det i ett dasshål. Hon har inte lämnat det vid vägkanten och inte heller på en buss. Hon har inte heller kastat det i busken eller i en kompostgrop. Hon har lämnat det hos sin mor eller mormor. De ska sköta det späda barnet som kom oönskat till världen. Men hon fick höra förmaningar från både mor och mormor. Den här händelsen får inte upprepas. Från och med nu ska du ta dig i akt, Kareendi. Från och med nu ska du veta att män har vassa giftiga taggar vars stick aldrig upphör att irritera. Låt oss säga att Kareendi nu har lärt sig att löften är bra men att hållna löften är bättre och att ånger alltid kommer för sent. 24


Alla som ler mot en är inte vänner. Kareendi repar nytt mod och återvänder till skolan. Hon kämpar sig fram till avgångsklassen. Hon siktar på en Cambridgeexamen eller motsvarande och har fått betyg som visar att hon klarat av engelska, swahili och religion. Så långt är allt gott och väl. Men problem är inget som flyger bort på lätta vingar. Kareendis far och mor försöker finna en lösning. Den slant som de lagt åt sidan för att ha till hands om så skulle behövas, kommer nu till användning. De sänder Kareendi till Nairobi Secretarial College, där hon ska få lära sig att skriva maskin och stenografera. Efter nio månader kan Kareendi skriva maskin, 35 ord per minut, och har blivit duktig på stenografi, kan skriva 80 ord per minut. Sett är bättre än hört: Kareendi har nu både Pitmans maskinskrivnings- och stenograficertifikat i fickan. Nu gör Kareendi entré i Nairobi för att söka arbete. Hon stiger in på ett kontor med sitt betyg. Hon finner Mr Boss i stolen. När hon kommer in, sätter Mr Boss sig bekvämt till rätta. Han mönstrar henne från topp till tå. ›Vad vill du? Arbeta? I see. Jag är mycket busy för ögonblicket. Låt oss träffas klockan fem.‹ Kareendi inväntar den avtalade tiden. Sedan skyndar hon med andan i halsen till kontoret. Nu ler Mr Boss mot henne, ger henne en stol och frågar efter hennes namn. Sedan frågar han henne vad hennes bekymmer består i och lyssnar uppmärksamt och tåligt. Så trummar Mr Boss lätt på bordet med ett finger eller med en penna och säger: Hör Kareendi, det är väldigt ont om jobb nu för tiden. Men en flicka som du kan man alltid stoppa in någonstans. Men Kareendi, allt detta kan inte slutföras här på kontoret. Låt oss gå till det där stället du vet som kallas Wendo wa Riu (modern kärlek) Bar & Lodging. Där kan vi tala om saken. Kareendi vet vad det är frågan om. Är det inte så, att den som en gång har haft fingret i elden sticker inte dit det en gång till? Den som druckit ur en kalebass vet hur mycket den rymmer. Därför går Kareendi inte med på några träffar på barer, vare sig 25


de är avsedda för modern eller gammaldags kärlek. Därför står Kareendi återigen på gatan morgonen därpå. Nå, låt henne komma till ett annat kontor. Där träffar hon en annan Mr Boss, med samma leende, samma frågor och samma förslag att de ska träffas på den där baren. Och slutmålet är mellan Kareendis lår. Det är som om Wendo wa Riu Bar & Lodging blivit huvudkontor för flickornas anställning och som om flickornas lår är den plats där man sätter det slutliga undertecknandet. Men Kareendi nekar dem sina lår. Lyckan gör många narrar. Vårt nya Kenya sjunger bara en sång för Kareendi: Rara Kareendi, alltför kloka barn lever inte länge. Rara Kareendi, med hungrig mage ska man inte underhandla. Rara Kareendi, mkono mtupu haulampusi. Den ena tjänsten är den andra värd; nu för tiden fullbordas sådana här saker mellan kvinnors lår. Den som vill sova måste först själv bädda. Kareendi var övertygad i sitt hjärta att hellre söka i evighet än att först behöva bli någons madrass. Inför Vår Herre är vi alla lika, och till slut fick Kareendi ett arbete utan att ha gått via Wendo wa Riu Bar. Mr Boss Kihara, den flintskallige, är firmans direktör. Han är en mogen man. Han har en fru och flera barn. Han är till och med medlem i kyrkorådet för Kamitha wa Matuiguru, Himmelska kyrkan. Vår Kareendi behöver inte vara rädd, nu har hon inga fler bekymmer. Maskinskrivning. Stenografi. Kareendi sköter sitt arbete noggrant. Innan månaden är slut har Kareendi fått en pojkvän, en ung man. Han går på universitetet. Han har fina, moderna åsikter. När Kareendi berättade för honom att hon har ett barn hemma, så tystade han henne med en kärleksfull kyss. Han säger till henne: Ett barn är inget vilddjur som kan göra någon illa. Dessutom, att du fött barn bevisar bara att du inte är ofruktsam. Kareendi hör detta med tårar av glädje. Med ens bestämmer hon sig helhjärtat: Nu har jag säkert haft tur, jag har letat och funnit en snygg, ung man med moderna synpunkter. Jag, Kareendi, kommer aldrig att förarga honom eller någonsin ifrågasätta vad 26


han gör. Om han smädar mig, ska jag hålla tyst och titta med nedåtvänd blick som den blyga leoparden eller som ett betande lamm. Jag ska försörja honom med fickpengar, så att han snabbt kan avsluta sina studier utan nöd och så att vi kan bygga ett stadigvarande hem. Därför kommer jag inte att ha ögon för någon annan man. Samtidigt är Kareendis väninnor avundsjuka på henne. De råder henne till än det ena och än det andra. Bär inte alla dina ägg i samma korg, säger de till henne. Då svarar Kareendi dem: Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Och de säger till henne: Snälla Kareendi, det här är det nya Kenya. Lägg undan någonting för dåliga tider. Den som spar han har. Hon svarar: Att äta för mycket skadar magen. Då frestar de henne med det ena och det andra: samma mat blir enformigt och odrägligt i längden. Kareendi ger sig inte och svarar dem: Den som lånar ett halsband kan tappa sitt eget. Just när Kareendi tycker att livet är skönt, börjar Mr Boss Kihara känna sig för med små antydningar. Men Kareendi tror att det är något slags skoj mellan en far och hans dotter. En dag kommer Mr Boss Kihara in i Kareendis arbetsrum. Han ställer sig vid skrivmaskinen och låtsas titta på det papper som Kareendi håller på att skriva. ›By the way, Miss Kareendi, vad gör du denna weekend? Jag skulle vilja att du hängde med på en safari, what do you say to that?‹ Kareendi avböjer artigt. Man får inte säga vad man vill, men man kan tänka det. Det man inte har sagt, behöver man inte ta tillbaka. Mr Boss Kihara har tålamod, han tänker vänta tills Kareendi blir fogligare. En månad går, så kommer han åter in på Kareendis arbetsrum: Miss Kareendi, i dag är det ett cocktailparty på Paradise Club. Kareendi letar efter en ny ursäkt för att dölja sin verkliga anledning att vägra. En dag säger sig Mr Boss till sig själv: Det är kanske din smygjakt som skrämmer bytet. Ingen seger utan strid. Den som ska tvätta sig, måste först klä av sig. Han går till Kareendi. 27


9789174993899  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you