9789127129641

roman

Ola Nilsson är född 1972 och debuterade 2006 med novellsamlingen Prosa åren 1995– 2005 som året därpå följdes upp av romanen Nattbete. Han belönades med Norrlands litteraturpris 2010 för romanen Hundarna.

Som barn, vid altaret på sin farmors begravning, får Anna en uppenbarelse. När orgeln kastar sina ljudkaskader mot väggarna blir världen plötsligt vacker och människorna bräddfulla av kärlek.

Flera år senare, som vuxen, överraskas hon fortfarande av det faktum att alla inte vill henne väl.

Ola Nilsson ÄNGLARNA

med mekaniken i en motor, med trycket mot en topplockspackning. Bilens innandöme är hans stumma och hörsamma imperium och verkstaden hans fristad.

Anders känslor är kalibrerade

Ola Nilsson ÄNGLARNA

pressröster om hundarna :

»Ett litterärt genombrott.«

expressen

»Det är helt tydligt att vi här har en stilsäker författare som har en lovande framtid.« sydsvenskan

»Hundarna är en kolsvart roman. Och riktigt, riktigt bra.« kulturnytt »Inte ett ord för mycket. Ingenting spekulativt, inga effektsökerier. Bara ett utsökt, utmejslat tecknande av människorna.« norrbottens-kuriren

» … en storartad roman: innesluten i sitt korta och enkla format, men med episkt bred räckvidd.« hallandsposten

Det avgörande har kanske redan inträffat den sommarmorgon då Anders och Anna möts på rälsbussen upp till byn. Eller så har de det framför sig. Steget från välsignelse till straff är kort för den som är en förblindad ängel. är den andra delen i en trilogi om en by i Norrlands inland som inleddes med Hundarna (2010).

änglarna

ISBN 978-91-27-12964-1 författarfoto: mia carlsson omslagsbild: © per-ivar lindekrantz omslag: eva lindeberg

Änglaran_olanilsson14 _12.indd 1

9 789127 129641

2011-01-10 15.08

10-89 AĚˆnglarna 12 jan.indd 6

11-01-12 10.20.57

Det är över. Klockan närmar sig sju på kvällen och bussen är snart här. Han vill böja sig fram och släppa ut skriket som bor i honom. Öppna alla spjäll på vid gavel och tömma sig. Sedan blir det tomt och rent. Tystnaden fyller tomrummet med sin mjuka stillhet. Han ska hem igen till byn där det började. Innan häkte, innan rätte­gång, innan år i fängelse.

Jag såg ingen annan utväg, hade han sagt.

En av nämndemännen förde anteckningar.

Men när Anders talat släppte han pennan och tittade upp. Hans ögon var vidöppna och han sköt glasögonen en bit längre upp på näsan med pekfingret. Anders trodde att det var sympati.

Han trodde att det i ämbetsmannen fanns någon 7

10-89 Änglarna 12 jan.indd 7

11-01-12 10.20.57

som förstod vad han försökte säga när han svarade på alla frågorna. Någon som förstod vad nödvändighet kan innebära. Han trodde att han förklarat sig. Han trodde att han kastat ljus över händelserna och att de nu kunde lägga ner åtalet och gå vidare.

Jag behöver ingen förlåtelse, men om ni skulle kunna tänka er att glömma? Glömma men aldrig förlåta, så tänkte han.

Och han trodde sig se förlåtelse i nämndemannens vidöppna ögon, att det öppna var något bra och att det som var bra också var förlåtelse. Han såg ingen annan utväg. Han försökte tala.

Skriket är fortfarande där. Han böjer sig fram och öppnar spjällen. Skriket bor fortfarande i honom men han försöker tala. Ingenting har egentligen förändrats.

8

10-89 Änglarna 12 jan.indd 8

11-01-12 10.20.57

Kanske hade han talat i sin yngsta barndom, det visste han inget om. Han mindes nästan ingenting från den tiden och han visste inget om det liv som föregått den. Men genom sin ungdom hade han gått tyst och det var hans ungdom som var hans begynnelse. I skolan sa han aldrig någonting och hemma umgicks han med sina mopeder på gårdsplanen. Hans känslor skärptes av att betrakta en ny topplockspackning innan han skruvade tillbaka toppen igen just så hårt som krävdes. Han behövde ingen momentnyckel för att dra åt locket med rätt tryck. När han drog det sista varvet gick hans nerver hela vägen ner genom hylsnyckeln i packningen och han stannade precis innan det gjorde ont.

9

10-89 Änglarna 12 jan.indd 9

11-01-12 10.20.57

Lukten av förbränd bensin och tvåtaktsolja en vårdag i slutet av maj förknippade han alltid med den annalkande sommaren. Sommaren innebar en så sällsam rörelsefrihet. Att kunna sitta i bara jeans och kortärmat ute på gården och slå ut bucklan i en skärm. Om man bara slår ut den fort efter olyckan, innan metallen stelnat i sin nya form, så går det. Men om den hinner stelna vill den inte tillbaka. Och för det mesta är det vinter.

10

10-89 Änglarna 12 jan.indd 10

11-01-12 10.20.57

Den första bilen var ett stort steg från mopedernas små sachsmotorer och gjorde känslorna ännu tydligare. Han lärde sig att ta isär och skruva ihop en B20-motor så många gånger att han till slut hade kunnat göra det med förbundna ögon. På gården stod en 242:a som han kände in i minsta detalj.

Han hade själv sänkt ner motorn i den och dragit den på plats. När han satte sig i förarsätet och körde in nyckeln i låset började kolvarna arbeta och han kände dem som sina egna hjärtslag. Han hade hållit dem i sina händer. Hela bilen hade han tagit isär och han hade sett delarna framför sig. Metodiskt gick han igenom allting – oljade, putsade och bytte ut. Han satte sedan samman delarna igen så att bilen till slut gick som han ville.

11

10-89 Änglarna 12 jan.indd 11

11-01-12 10.20.57

Vad skulle han säga medan han gjorde detta?

Det sades redan tillräckligt. Det enda som inte riktigt lät sig sägas var lackeringen. I lackeringen fanns en hemlighet han inte kunde komma underfund med. Där fanns ett främmande element, en rörelse i luften som var olik allt som hade med mekaniken att göra. Han lyckades inte riktigt och han var missnöjd med resultatet. Men i övrigt var bilen oklanderlig och samma dag han tog sitt körkort kunde han sätta sig i sin egen bil, vrida om nyckeln och känna hjärtat slå.

Han prydde den inte med de vanliga dekorationerna. Istället höll han den ren och snygg och han hade till och med lyckats få fram lukten från den ursprungliga plastinredningen. Inga doftgranar, ingen cigarettrök, ingen alkohol eller svett som präglade många av de andra bilarna på byn. Han tyckte om att omslutas av dofterna från bilens egna material, dess naturliga lukt av plast, skumgummi och nylon.

Innan han satte igång motorn njöt han en stund av tystnaden i kupén. Sedan gled han iväg, ensam 12

10-89 Änglarna 12 jan.indd 12

11-01-12 10.20.57

och suverän. Ut från gårdsplanen och ner på den lilla vägen mot OK-macken i den nedre delen av byn. De höga snöplogkanterna dämpade alla ljud och kylan gjorde att det rök om hela bilen.

Han kommer ut på 88:an i nedre änden av raggarrundan och lämnar OK-macken bakom sig. I backspegeln ser han hur en annan bil vänder runt i korsningen för att köra tillbaka samma väg genom byn. Runt runt, i en omloppsbana kring sig själv, ensam vart man än vänder sig, hur många varv man än kör. En lång raksträcka genom en tjälfrusen sankmark. Till vänster om vägen sticker en del buskar upp ur snötäcket men sedan tar sjön över med sin vidsträckta vita is, till höger längan med pensionärslägenheterna. Detta skiljer nedre och övre delen av byn åt, det vita nedfrusna täcket och de gamla som nu med visshet vet att de snart ska dö. En gammal skilje­linje som inte längre skiljer något åt utom i de gamlas värld, som redan utspelar sig på gränsen. Men Anders vet ingenting om det här. Han är en del av den nya tiden. Han vet 13

10-89 Änglarna 12 jan.indd 13

11-01-12 10.20.57

ingenting annat än att han nu, sedan han passerat pensionärs­bostäderna och isen, kommer in i den övre delen av byn. Den centrala byn.

Stiftelsehusen träder fram till vänster, och mitt emot dem breder Ica-parkeringen ut sig på hans högra sida. Bilar står uppställda i små moln av rök och ånga utanför Lisas Grillkök och han ser att några vänder sig om och betraktar honom då han glider förbi. I ögonvrån noterar han att de sett honom, att de reagerat på den nya bilen, den som de säkert sett växa fram på tomten. Nu är den ute.

14

10-89 Änglarna 12 jan.indd 14

11-01-12 10.20.57

Asfalt stål plåt glas. Materialen är så väldigt nära sina källor och ändå – placerade mitt i dem, på urberget i skogen – så främmande i form av en bank, ett apotek, ett postkontor och ett grillkök runt en stor parkering som fått namnet från livsmedelsbutiken som står i centrum.

Landsvägsbussen som kom in från stan täcktes av ett tunt lager av snö, frost och smuts. Men på sidorna kunde man ändå urskilja den övre halvan av ordet bussgods i blå text mot gul bakgrund. Den första hållplatsen var färghandeln.

Bussen gungade lite när den stannade och den främre dörren pös till och for upp. Föraren klev ur och gick långsamt till den bakre delen av bussen där godset låg surrat. Hans ben var lätt böjda, 15

10-89 Änglarna 12 jan.indd 15

11-01-12 10.20.57

formade av att sitta i förarsätet hela ­dagarna och ryggen var van vid långvarig och ihållande värk.

Under den korta promenaden rätade hans ben ut sig lite för varje steg och när han kom fram till lastutrymmet stod han åter upprätt och ryckte bestämt upp dörren och grimaserade illa när snön från dörren lossnade och föll ner över honom. I samma stund kom färghandlaren ut från butiken för att hjälpa till att lasta av. De hälsade på varandra och tog sedan varsitt tag om den första av de stora gröna plastlådorna som var märkta med systembolagets symbol. De bar in tre stycken likadana lådor.

Kol väte syre. Det skallrar om flaskorna som innehåller den vätska som antänder folket på byn.

Alkohol. I färghandeln trängs avdelningen för hembränt mellan hyllorna för färg och lösningsmedel och hyllorna för inredning. Mellan fasad och inredning finns ett tomrum som är fyllt av aktivt kol, liköressenser och en superjäst som kan få igång en mäsksats på tre dagar om temperaturen är den rätta. Bakom disken står färghandlaren 16

10-89 Änglarna 12 jan.indd 16

11-01-12 10.20.57

som en shaman och delar ut beställningarna. Vid varje överlämnande en besvärjelse. Och patienterna går därifrån med ett våld som antingen ska dränkas eller antändas av den förtrollade drycken. Flaskorna är till för att lindra deras smärta, trösta dem i sorgen och läka deras sår. Men vad det innebär för våldet kan man nästan aldrig veta på förhand.

17

10-89 Änglarna 12 jan.indd 17

11-01-12 10.20.57

10-89 AĚˆnglarna 12 jan.indd 18

11-01-12 10.20.57

När bussföraren stängde dörren var hans rygg åter krökt och han satte sig mödosamt bakom ratten igen. Bussen startade och rullade mjukt vidare in i byn, svängde runt på Ica-parkeringen och stannade åter med en suck utanför Lisas Grillkök.

Jens klev av från den bakre dörren. Han slängde till med armarna och gick in till grillkökets servering.

Vid bord och stolar av vit plast satt ett antal lunchgäster och åt. De tittade upp på Jens och dröjde antingen kvar med blicken tills de insåg att han inte skulle hälsa, eller så tittade de genast bort. Det var de förfinade umgängesregler som utvecklats mellan människor som inte vill 19

10-89 Änglarna 12 jan.indd 19

11-01-12 10.20.57

kännas vid varandra men som måste se varandra varje dag.

I vanliga fall hade Jens läst av gästerna och hälsat kort på några och ignorerat andra, men nu stegade han raka vägen till ett av borden där två unga män i hans egen ålder satt tillbakalutade i sina plaststolar och smälte sin mat. Framför dem på bordet låg två små avskrädeshögar av servetter, hamburgerpapper och pappkartonger för pommes frites. De två satt med uppknäppta jackor och såg under tystnad Jens komma emot dem.

– Vi behöver en chaufför i morron, sa Jens och satte sig ner med en uppgiven suck.

De tittade på varandra en stund. Jens äldre syster brukade ta uppdraget att köra när det behövdes. Oftast handlade det bara om att åka fram och tillbaka genom byn ett antal timmar medan Jens och hans vänner satt och drack och lyssnade på musik. Under en sådan kväll kunde man vara flexibel. Hon behövde inte köra hela kvällen om hon tröttnade, man kunde hitta någon annan eller helt enkelt bara ställa bilen 20

10-89 Änglarna 12 jan.indd 20

11-01-12 10.20.57

och ta någons kök i besittning istället. Men nu var det en särskild helg. Det var säsongsavslutning på Höjda, den sista dansen för vintern och alla skulle komma dit från byarna runtomkring.

Alla skulle dit och nu när systern fått influensa dagen innan såg det mörkt ut att hitta någon som ville köra.

– Men vad fan, sa en av killarna och nickade åt Anders håll. Ta den där då? Han lär ju inte ska festa, då kan han väl köra.

Varför inte, tänkte Jens. Vi har gått i samma klass i nio år, nog kan jag fråga Anders om han vill köra, han har ju inga kompisar ändå, och han är ju tyst så man slipper prata med honom.

Anders satt med en hamburgare, en pappkartong pommes frites och en cola framför sig vid ett av borden. Han såg att Jens tittade på honom och han försökte göra sig så osynlig som möjligt.

Han hade en stark känsla av att de pratade om honom.

Lisa gick runt med ett rött förkläde och plockade lite skräp från männens bord och när 21

10-89 Änglarna 12 jan.indd 21

11-01-12 10.20.57

hon kom tillbaka kastade hon ett öga på Anders och drog lite på ena mungipan innan hon fortsatte in i köket. Det gjorde honom säker på att de hade pratat om honom, och de hade förmodligen gjort sig roliga på hans bekostnad.

Sedan reste sig Jens och kom mot hans håll.

22

10-89 Änglarna 12 jan.indd 22

11-01-12 10.20.57

10-89 AĚˆnglarna 12 jan.indd 23

11-01-12 10.20.57

roman

Ola Nilsson är född 1972 och debuterade 2006 med novellsamlingen Prosa åren 1995– 2005 som året därpå följdes upp av romanen Nattbete. Han belönades med Norrlands litteraturpris 2010 för romanen Hundarna.

Som barn, vid altaret på sin farmors begravning, får Anna en uppenbarelse. När orgeln kastar sina ljudkaskader mot väggarna blir världen plötsligt vacker och människorna bräddfulla av kärlek.

Flera år senare, som vuxen, överraskas hon fortfarande av det faktum att alla inte vill henne väl.

Ola Nilsson ÄNGLARNA

med mekaniken i en motor, med trycket mot en topplockspackning. Bilens innandöme är hans stumma och hörsamma imperium och verkstaden hans fristad.

Anders känslor är kalibrerade

Ola Nilsson ÄNGLARNA

pressröster om hundarna :

»Ett litterärt genombrott.«

expressen

»Det är helt tydligt att vi här har en stilsäker författare som har en lovande framtid.« sydsvenskan

»Hundarna är en kolsvart roman. Och riktigt, riktigt bra.« kulturnytt »Inte ett ord för mycket. Ingenting spekulativt, inga effektsökerier. Bara ett utsökt, utmejslat tecknande av människorna.« norrbottens-kuriren

» … en storartad roman: innesluten i sitt korta och enkla format, men med episkt bred räckvidd.« hallandsposten

Det avgörande har kanske redan inträffat den sommarmorgon då Anders och Anna möts på rälsbussen upp till byn. Eller så har de det framför sig. Steget från välsignelse till straff är kort för den som är en förblindad ängel. är den andra delen i en trilogi om en by i Norrlands inland som inleddes med Hundarna (2010).

änglarna

ISBN 978-91-27-12964-1 författarfoto: mia carlsson omslagsbild: © per-ivar lindekrantz omslag: eva lindeberg

Änglaran_olanilsson14 _12.indd 1

9 789127 129641

2011-01-10 15.08