Issuu on Google+


Üversättning Boel Unnerstad


burma boy leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se copyright © Biyi Bandele 2010 translation copyright © 2010 by Leopard förlag originalets titel: Burma Boy översättning: Boel Unnerstad omslag, typografi & sättning: Rasmus Kellerman typsnitt: Sabon OsF & Futura tryck: Bookwell, Finland isbn: 978-91-7343-251-1


Denna bok tillägnas de 500 000 soldaterna från Royal West African Frontier Force och The King’s African Rifles som tjänstgjorde tillsammans med de allierades trupper under andra världskriget. Den tillägnas också minnet av min far, Solomon ”Tommy Sparkle” Bamidele Thomas, en ”Burma Boy” vars historier om krig i djungeln fortfarande ringer i mina öron. Och den tillägnas min son Korede och min dotter Temi.


Jag fick geväret och gick igenom det medan jag funderade på hur mycket männen visste om vapen. ”Vem vill vara först?” ”Jag!” utbrast menige Ali Banana.

— James Shaw, The March Out


Prolog: Kairo


1 En kvävande het dag, då kriget pågått i två år och Kairos vanligtvis så livligt trafikerade genomfartsleder låg praktiskt taget öde, vacklade en mager, ovårdad engelsman fram genom stadens mörka gränder och basarer. Han gick framåtlutad och trängdes med hästar, kameler, cyklar, mopeder, dragkärror, fotgängare och bilar, och han sa att han letade efter ett apotek. På smala, igenkorkade gator med svävande dofter av ingefära, kummin, sandelträ och mint gick han fram till gatuförsäljare och försökte prata, på kaféer fulla av röken från vattenpipor vandrade han planlöst in och ansträngde sig att tala fastän han bara sluddrade, och överallt verkade det som om han letade efter något som bara fanns i hans febriga fantasi. Så mycket stod klart: denne främmande man, med majors gradbeteckningar på en brittisk arméuniform som hängde löst på hans avmagrade kropp, hade drabbats av en häftig och förödande feber. Han skakade i den brännande hettan och tänderna skallrade som om han var ute i genomträngande kyla en engelsk vinterdag.

13


”Apotek”, grimaserade han. ”Kinakrin.” Men orden blev bara till ett meningslöst sludder. Mannen var uppenbarligen sjuk. Och ändå blängde de djupt liggande, ljusblå ögonen trotsigt i ett benigt, smalt ansikte täckt av tovigt skägg. Svordomar och förolämpningar följde honom när han stapplade från den ena sidan av gatan till den andra utan att se sig för, fram och tillbaka till synes utan att bry sig om vare sig livhanken eller den mötande trafiken. Ett bud med åsnekärra, som hamnade i en kloakränna när han väjde för mannen, sprang efter honom och nedkallade skilsmässa över hans föräldrar, en taxiförare som trampade på bromsen i sista ögonblicket lutade sig ut och hotade med att, för det första, befrukta officerens mor, för det andra, göra honom till hanrej och, för det tredje, köra över honom nästa gång. Men uppfylld av omedelbar ånger bad han Gud förlåta dessa orala synder och drog omilt in den galne brittiske officeren i bilen. Sedan han misslyckats med att få fram ett begripligt svar på frågan vart den sjuke ville bli körd åkte han raka vägen till hotell Continental mitt i staden där det var fullt med allierade officerare, det visste alla. Väl framme lämpade han över sin passagerare på vaktmästaren som en ovälkommen present, varpå han störtade tillbaka till bilen och susade iväg innan den obehagliga gåvan kunde tvingas på honom igen. Föraren hade inte behövt oroa sig. Han hade fört major Wingate tillbaka till rätt ställe. Vaktmästarens ansikte låg i djupa, bekymrade veck.

14


”Mår majoren bra?” frågade han. Majoren mådde allt annat än bra. Men bilfärden tycktes ha återgett honom talförmågan. ”Ta bort era otäcka tassar”, snäste han. ”Jag är ingen invalid.” Vaktmästaren hajade till och bugade sig ursäktande. ”Naturligtvis, major Wingate”, sa han. ”Förlåt mig, sir. Jag försökte bara hjälpa till.” Wingate skakade våldsamt, som om han fått ett krampanfall. ”Den enda hjälp jag behöver just nu”, sa han darrande, ”är Kinakrin. Jag måste ha Kinakrin.” ”Kinakrin”, sa vaktmästaren. Han övervägde ordet, uttalade det några gånger, prövade olika sätt att säga det, tystnade tankfullt och skakade sedan på huvudet. ”Namnet låter bekant, sir”, sa han allvarligt. ”Vilket namn?” ”Kinakrin, sir. Är han gäst här?” Världen snurrade runt Wingate när han begav sig in i lobbyn. Han gick fram till receptionen utan att bry sig om en officer som ropade på honom från den överfulla baren. ”Tayib, Tayib”, sa han, synbart lättad när han fick se portieren, ”skaffa mig lite Kinakrin.” ”Men major Wingate”, sa Tayib och log bekymrat, ”jag skaffade fram en hel burk åt er så sent som i går.” ”Slut”, mumlade Wingate. ”Hela burken, sir?” En rad med svettpärlor bröt fram på portierens panna. ”Jag tog de sista två tabletterna i morse.” ”Den skulle ha räckt en hel vecka”, sa Tayib milt.

15


Bakom Wingate, i baren på andra sidan lobbyn, stod översten och vinkade. ”Någon försöker fånga er uppmärksamhet, sir.” ”Skaffa mig så mycket att det räcker en vecka, va, Tayib?” Han lät desperat. ”Sir, överste Mitchell försöker säga något till er.” Wingate vände sig om och betraktade översten med uppenbart ogillande. ”Apa”, väste han och riktade sig åter mot Tayib. ”Hur blir det?” ”Doktor Hamid —”, började Tayib. ”Fan ta honom.” ”Som sagt, sir. Men receptet som jag skaffade åt er i går kom från doktor Hamid, och doktor Hamid reste från Kairo i morse för att besöka sin far i Alexandria.” ”Jag behöver Kinakrin. Jag litar på er, Tayib. Jag finns på mitt rum.” ”Major, jag ska se vad jag kan göra.” Portieren betraktade Wingate som ostadigt stretade bort till hissen. Sedan ropade han på vaktmästaren. ”Ahmed.” Vaktmästaren släntrade fram till receptionen. ”Jag behöver lite Kinakrin”, sa Tayib. ”Vad hände med allt det där som jag hämtade i går hos doktor Hamid?” ”Kan du skaffa lite från din svåger eller kan du inte?” ”Varför kan du inte få det från doktor Hamid?” ”Varför måste du alltid besvara en fråga med en fråga?” Tayib lutade sig närmare. ”Jag fick skäppan full i

16


går när jag ringde honom och bad om burken som du hämtade”, sa han. ”Doktor Hamid älskar att höra sin egen röst. I synnerhet när han tänker klämma åt en med en stor räkning.” ”Det var inte det som var problemet. Problemet var att majoren kom till mig och bara sa: ’Tayib, skaffa lite Kinakrin åt mig.’” ”Självklart. Han tror att Kinakrin växer på trän.” ”Så då ringde jag doktor Hamid. Och han sa: ’Var är patienten? Kom hit till mottagningen med honom’, sa han. ’Säg åt honom att jag vill träffa honom.’” Kinakrin var känd som en giftig och oförutsägbar medicin. Läkaren förklarade för Tayib att även om man tog den dos som rekommenderades var det ofta omöjligt att skilja biverkningarna från de värsta symtomen på den sjukdom som medicinen avsågs bota. Det var känt att den hade orsakat allvarlig psykos hos en del människor och andra hade fallit i djup koma. Doktor Hamid sa att det var synnerligen viktigt att undersöka patienten innan man skrev ut Kinakrin. Men Tayib visste att det var meningslöst att komma tillbaka till Wingate med ett sådant budskap. ”Så då sa jag till honom: ’Doktorn’, sa jag, ’jag kan inte skicka major Wingate till er mottagning. Han har varit i Abessinien det senaste året eller så och slagits mot italienarna. Det ryktas att nåt gick riktigt galet för honom där ute och att han blivit knäpp.’” ”Det är inte bara ett rykte.”

17


”’Det handlar om Kinakrin eller mitt jobb’, sa jag till honom. Och då tyckte han synd om mig och sa att jag skulle skicka dit nån som kunde hämta en omgång som skulle räcka en vecka. ’Men kom ihåg till nästa gång’, sa han, ’att jag är läkare och inte apotekare.’” Borta vid hissen stod Wingate och skakade, lutad mot väggen för att vila sig i väntan på hissen. ”Visste du att din major var överste borta i Abessinien?” ”Nej!” ”Må skilsmässa drabba mig om jag ljuger. Och vad händer i samma ögonblick som italienarna kapitulerar? Vad händer när kriget i Abessinien var slut? Hans överordnade befaller honom att genast inställa sig vid högkvarteret i Kairo. Varför det? Ja, ingen vet. Men det första som hände när han kom dit var att han fick veta att han nu var major. En degradering. Jag vet inte vad för brott han begick i Abessinien men jag har hört att han till och med kan bli ställd inför krigsrätt. Det är inte bara malaria som ger honom det där härjade utseendet. Ett moln hänger över hans huvud. Och jag för min del har ingen medkänsla med honom. Han är den mest oförskämda och ohyfsade gäst jag nånsin stött på under alla mina år här. Såg du honom den dan han checkade in? Han tuggade på en lök när han kom. En lök, Tayib. Missförstå mig inte nu, jag gillar lök. Men en lök är inget äpple. Först trodde jag att det var ett äpple som han bet så girigt i. Men det var inget äpple. Mannen åt en rå lök. Man tror

18


att man sett allt, Tayib, och sen träffar man en sån som han. Vidrigt. Vidrigt.” ”Hur lång tid behöver du för att få tag på din svåger?” ”Min svåger är en billig, lögnaktig, otuktig kvacksalvare.” ”Det må så vara, men jag bad inte om en beskrivning av honom.” ”Han är en slemmig, ljusskygg abortör.” ”Frågan är om han har nåt Kinakrin?” ”Jag skulle inte ens gå till honom om jag hade ont i halsen.” ”Gör mig den här tjänsten, Ahmed.” Hissen hade kommit. När Wingate steg in snubblade han och hamnade på knä. Tayib sträckte sig genast efter telefonen. ”Vad den mannen behöver är inte mer Kinakrin. Han har redan fått för mycket. Gå tillbaka till din post, Ahmed. Det här är inget för en fuskabortör. Nu ringer jag till Royal Army Medical Corps.” ”Varför gick han inte dit med en gång?” ”Ahmed, tror du att jag skulle sitta fast bakom den här disken om jag var tankeläsare?” Han slog numret till växeltelefonisten och begärde att bli kopplad till RAMC. Inne i hissen försökte den omtöcknade Wingate skicka hissen till rätt våning, men händerna verkade plötsligt ha gjort uppror, och varje gång han kom på ett nytt uppdrag åt dem, oavsett hur enkelt det var, klamrade de sig bara hårdare fast vid väggen och vägrade lyda. Huvudvärken,

19


som koncentrerats till en punkt precis ovanför ögonen, liknade migrän följd av en spark mot skallen. Han kunde knappt se och när han lyckades se var ansträngningen så utmattande, så smärtsam, att han blundade och bad att få svimma. Även när ögonen var slutna kunde han tydligt se kristallkronorna och de elektriska lamporna som hängde från taket i lobbyn. De glimmade som oräkneliga stjärnor och gungade riskabelt — vilket ögonblick som helst skulle de störta ner och krossa honom i hissen. Han var genomvåt av svett, hjärtat slog vilt och uniformen klibbade vid huden. ”Det är Tim, Tim Mitchell”, sa en röst, avlägsen och ekande som om den kom från bortre änden av en tunnel. Med halvöppna ögon såg Wingate en tätnande skugga som svävade ovanför honom. Rösten och skuggan gled ihop till ett slätrakat ansikte som vidgades till en blänkande rad torra vita tänder och ett svampigt leende. ”Jag har inte haft äran att få träffa er, major Wingate. Jag vill bara att ni ska veta att jag har hört om ert fälttåg i Etiopien. Faktum är att jag har läst alla era rapporter och jag anser …” ”Inte nu”, sa Wingate. ”Jag måste ta mig till mitt rum.” ”Naturligtvis”, sa översten. Han tryckte på knappen till femte våningen. ”Faktiskt har jag fått rummet intill ert. Jag skrev just det i ett brev till Gwen i morse. Jag hoppas att ni inte har något emot det. Jag berättade för henne

20


att jag hade fått äran att ha rummet bredvid Wingate från Etiopien.” Wingate frågade inte vem Gwen var, men Mitchell talade om det i alla fall. ”Gwen”, meddelade han och drog fram ett fotografi ur plånboken, ”är min kära fästmö. Vi förlovade oss i Plymouth för två veckor sen, precis innan jag gick till sjöss för att komma hit.” ”Överste”, sa Wingate knappt hörbart, ”vad får er att tro att jag bryr mig det minsta om ert privatliv?” ”Wingate, det där var oartigt.” Men det fick honom också att hålla tyst, vilket var det enda Wingate ville. Medan den pneumatiska hissen långsamt arbetade sig upp till femte våningen förlorade Wingate medvetandet några sekunder. Men den unge översten verkade inte märka något. Wingates rykte, som byggts upp utifrån en rad fantastiska myter och sanna men svårbevisade bedrifter, hade föregått honom och i Mitchells ögon blev legenderna om mannens extrema excentricitet bara bekräftade av hans beteende. När de kom upp till femte våningen slutade Mitchell att sura. ”Major”, sa han, ”hur kom ni på namnet Gideonstyrkan?” ”Överste”, sa Wingate innan han tumlade ut, ”hur råkade ni få en sån utomordentligt trög hjärna?” ”Är ni alltid så här vedervärdig?” ”Bara mot inställsamma spioner från högkvarteret.” Världen började snurra okontrollerbart. Wingate försökte komma bort från översten och ta sig till rummet så

21


fort som möjligt. Men han kunde knappt se och bara nätt och jämt stå upprätt, än mindre gå. Ute i korridoren gjorde han en överhalning in i väggen, tog stöd mot den och började hasa sig fram mot dörren till rummet. Mitchell iakttog honom, först irriterat men roat, sedan oroligt. ”Wingate, hur står det till med er?” ”Har ni inte sett en man med malaria förut?” Mitchell tog tag om Wingates axlar och vände honom åt andra hållet. ”Ert rum ligger hitåt.” Han ledde honom rätt. ”Har ni sökt läkare?” ”Ja.” Wingate försökte ta fram nyckeln. Mitchell hjälpte honom att sätta nyckeln i låset. ”Får jag följa med er in på rummet ett ögonblick?” ”Det får ni inte. Varför vill ni det?” ”Jag tänkte använda telefonen för att tillkalla läkare.” ”Jag sa ju nyss att jag har varit hos en doktor. Jag blir bra bara jag får vila.” ”Hör nu här. Detta är en order. Jag vill att ni låter dörren stå olåst.” ”Varför det?” ”Så att jag kan titta in lite då och då och se till er.” ”Överste, varför är mitt välbefinnande så viktigt för er?” ”Ni är likblek. Jag vill kunna förvissa mig om att ni har det bra. Sen ska jag låta gripa er för oförskämdhet mot en överordnad.” Wingate smällde igen dörren. Just när han skulle vrida

22


om nyckeln knuffades dörren upp och Mitchells huvud syntes i öppningen. ”Ni har förföljelsemani. Jag är ingen spion och jag kommer inte från högkvarteret.” ”Tack, överste.” ”För all del. Är ni säker på att jag inte ska tillkalla läkare?” ”Jag försäkrar att jag inte behöver nån läkare.” ”Då så. Kom ihåg att jag finns i rummet intill. Allt ni behöver göra är att knacka i väggen så kommer jag på ögonblicket.” Wingate stängde dörren. Han stod kvar tills han hörde Mitchells fotsteg dö bort. Han lyssnade medan Mitchell öppnade dörren till det angränsande rummet. Sedan trevade han sig smärtsamt fram, steg för steg, intill väggen i riktning mot sängen längst bort i rummet. Han föll ihop på sängen, rullade in sig i lakanen och låg där stönande med värken ilande genom hela kroppen. När Wingate legat och vridit sig i flera minuter kröp han ur lakanen, sträckte sig mot sängbordet och tog pärmen som låg där. Han bläddrade genom buntarna med löst sammanhäftade papper. Det var en rapport som han skrivit till högkvarteret angående ledningen för det etiopiska fälttåget; ett rasande, snabbt hopkommet dokument, i lika mån färgat av minnen av verkliga och inbillade förolämpningar som av den feber som redan bemäktigat sig honom när han satt sig för att skriva.

23


Cynismen i detta krig kommer att besegra oss, men den är utbredd i vår ledning. Rättfärdighet ger landet ära. Han sträckte sig efter en penna och började stryka över den andra raden. Sedan ångrade han sig och beslöt att behålla den. Han stack ner handen i ryggsäcken och tog fram en febertermometer. Med den i munnen gick han in i badrummet och ställde sig framför rakspegeln. Ni är likblek, hade den tröttsamme översten sagt. Mannen hade rätt. Han tog ut termometern och läste av den. Samma morgon hade gradtalet hållit sig mellan 37.7 och 39.4, men sedan, innan han på grund av sin rastlöshet hade fattat det dåraktiga beslutet att ta en promenad i den obarmhärtiga middagshettan, det beslut som var orsaken till hans nuvarande elände, hade de sista två Kinakrintabletterna bidragit till att febern gått ner. Nu hade den stigit till 40 grader. Kinakrin, tänkte han, jag måste få tag på lite Kinakrin. Han gick in i sovrummet igen och lyfte telefonluren, slog numret till hotellväxeln och bad att få bli kopplad till Tayib i receptionen. ”När kommer den?” frågade Wingate när Tayib svarade. ”Alldeles strax, major.” Han lät undvikande. ”Hur snart är alldeles strax, Tayib?” ”Inom … inom en timme, sir.”

24


Någonting i Tayibs röst gjorde Wingate misstänksam. Han stirrade på termometern en lång stund utan att säga något mer. ”Är major Wingate kvar?” ”Ja, Tayib, jag är kvar. Jag tänkte bara …” Han försjönk åter i tankar och bestämde sig sedan. ”Jag ringde faktiskt för att säga att jag inte behöver mer Kinakrin. Det finns fortfarande lite kvar av det som jag fick i går. Jag hade helt enkelt tappat bort burken. Jag hittade den alldeles nyss, den låg under sängen. Tack, Tayib. Tack för allt. Tack vare er har Continental levt upp till sitt rykte om att vara en sann oas. Adjö och Gud välsigne er.” ”Ska ni lämna hotellet?” frågade Tayib. ”Nej”, sa Wingate. ”Varför tror ni det?” ”Jag undrade bara, sir … ni sa adjö.” ”Tayib, jag säger alltid adjö. Jag är soldat. Det är en yrkesvana. Jag ska ta en tupplur nu. Var snäll och se till att jag inte blir störd.” ”Naturligtvis, sir. Sov så gott, sir.” Wingate satt orörlig på sängen en lång stund sedan han lagt på luren. Han tog termometern och stoppade in den i fodralet igen. Sedan lyfte han upp ryggsäcken och tömde omsorgsfullt ut allt den innehöll på golvet, däribland termometern som han just lagt dit. Han letade igenom högen på golvet, letade i ryggsäckens alla fickor. Han sökte efter tjänstepistolen som dock blivit kvar i Addis Abeba när han så hastigt och plötsligt lämnat Etiopien.

25


Han letade i rummets alla hörn, under sängen, under madrassen, i lådorna och garderoben, han sökte överallt. Men pistolen stod inte att finna, trots att han var säker på att han sett och rengjort den för bara några dagar sedan. Han hade hört talas om en blomstrande svart marknad för handeldvapen och andra vapen i De dödas stad — en mycket gammal och vidsträckt begravningsplats, även känd som De levandes begravningsplats, där inte bara döda kairobor hade sina platser utan även hundratusentals utblottade som höll till inne i och mellan monumenten och gravkamrarna. Han undrade om någon av städarna hade råkat hitta pistolen och stulit den för att öka ut den ynkliga lön de fick för sitt hårda arbete och de många arbetstimmar som krävdes av dem. Men det verkade inte troligt att någon skulle stjäla en pistol och samtidigt lämna kvar alla kontanterna som han brukade strö omkring sig. Han lyfte luren och började slå numret till växeln. Kanske kunde Tayib hjälpa honom att grundligt reda ut det lilla mysteriet med den försvunna pistolen. Telefonisten svarade och Wingate började säga att han ville bli kopplad till receptionen. Sedan ändrade han sig. När han lade på luren föll blicken på en jaktkniv som han köpt året innan på en marknad i Khartoum. Han hade länge trott att han tappat bort den, men hela tiden hade den legat där han stoppat ner den samma dag han köpte den: där i ryggsäcken, vars innehåll nu låg på golvet framför honom. Han tog upp kniven och gick ut

26


i badrummet. Ur necessären tog han fram en tub med strigelkräm, tryckte ut en kladd i handflatan och arbetade noggrant in den i framsidan på läderstrigeln som hängde vid spegeln. Sedan han omsorgsfullt hade striglat kniven stod han vid spegeln och lyfte hakan så att han kunde se hela halsen. Han drog med fingrarna genom skägget som om han tänkte raka av det. Sedan stack han kniven i halsen med all den styrka han kunde uppbringa. Den skar genom kött och senor. Medan han fortsatte med sin självslakt och blodet forsade ut kom han plötsligt ihåg dörren. Dörren. Han vände sig om och med kniven djupt instucken i luftröret och delar av hjärnan döende av brist på syre gick han ut ur badrummet. Han nådde dörren och vred om nyckeln i låset. Lugnad tog han sig tillbaka till badrummet för att avsluta det han påbörjat. Stående framför spegeln drog han ut kniven, tog den i andra handen och högg mot halsblodådern ur en annan vinkel. Blodet sprutade ut och kladdade ner spegeln. Luften började tryta för Wingate.



9789173432245