Page 1

rida på ridskolan där hon bor. Hennes mamma tycker inte att det är en riktig ridskola. Klara bor med sin mamma i en lägenhet. De har inte bott där så länge, bara sedan hennes föräldrar skildes. Och nu har mamman fått ett nytt jobb och de måste flytta. Hur kommer allt att bli nu?

Pia Hagmar KlaRas DRöm

Klara längtar efter att börja rida, men hon får inte

Pia r Hagma

s a R Kla m ö DR

Det här är en lättläst bearbetning av Klaras dröm, den första boken i den populära serien av Pia Hagmar.

– en möjlighet för alla

9 789175 677583

Nypon förlag


Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se Titel: Klaras dröm Författare: Pia Hagmar Bearbetning: Ann Lewenhaupt Omslag: Sanna Sporrong Boken är en bearbetad version av Klaras dröm, först utgiven av B. Wahlströms Bokförlag 1999, 2010 © 2017 Pia Hagmar och Nypon förlag AB Första upplagan 2017 Sidantal: 112 Lix: 17 Lättlästnivå: Från 9 år. ISBN 978 91 7567 758 3 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.


Pia Hagmar

Klaras drรถm Bearbetning: Ann Lewenhaupt Omslag: Sanna Sporrong

Nypon fรถrlag


I den här boken finns bland annat: Klara, som boken handlar om Klaras mamma och pappa Elisabeth, pappans nya fru Nils, Klaras lillebror Lasse, som äger huset där Klara och hennes mamma bor Anna, Klaras nya kompis Maggan, ridlärare Lotta, en tjej som går på ridskolan Hästar på ridskolan: Victor, Putte och Sigge

4


1

Hästarna travar runt, runt. Svansarna fladdrar och hovarna slår mot den torra leran. Det luktar damm, svett och sol. Jag står vid staketet och ser på dem. Jag skulle göra vad som helst för att få rida här. Några gånger har jag ridit. Ibland lånar mamma en häst av en arbetskamrat. Då får jag följa med och rida lite också, men bara med mamma bredvid. Varje gång vi har ridit frågar hon: – Tyckte du att det var kul, Klara? Jag vet aldrig vad jag ska svara. 5


Visst är det roligt, men att få rida en gång i halvåret räcker inte. Vi har inte råd med ridlektioner. Vi har inte råd med någonting längre. En dag kom mamma hem från jobbet och grät. Hon satt helt tyst och tittade framför sig. Hon är journalist och skriver för en tidning. Det har hon gjort i många år. Nu skulle de säga upp sju personer och mamma var en av dem. Vi skulle ha åkt på semester, men vi fick packa upp våra väskor igen. Pengarna för resan skulle sparas. Både mamma och jag är ledsna för att resan inte blev av, men mamma är nog mer ledsen för att hon inte får ha sitt jobb kvar. På kvällarna när hon tror att jag sover kan jag höra henne gråta inne på sitt rum. 6


Jag får ont i magen då. Det får mig att minnas när hon och pappa skilde sig för två år sedan. Vissa kvällar går jag in till henne. Ofta låtsas hon att hon inte alls gråter utan är hur glad som helst. Som om jag blir mindre orolig av att hon ljuger för mig. Men ibland får jag krypa ner hos henne i sängen, och så ligger vi där och oroar oss ihop. Det är mycket bättre, riktigt mysigt. Då känns det som om hon verkligen pratar med mig och bryr sig om vad jag säger. – Hur ska jag kunna få ihop pengar till oss två? Hur ska vi klara oss? Vi kanske ska flytta hem till din pappa? Han och den där Elisabeth har ju plats för oss i sitt stora hus. Det skulle säkert göra honom glad.

7


När mamma pratar om pappas nya fru Elisabeth blir hennes röst vass och hård. Och när jag berättade att pappa och Elisabeth skulle få barn så blev mamma arg. Hon vill att jag ska tycka lika illa om Elisabeth som hon gör. Jag är arg på pappa för att han hellre vill bo med Elisabeth än med oss. Men Elisabeth är rätt snäll och det ska bli roligt att få ett syskon. Fast det kan jag inte säga till mamma. – Det är nog ingen bra idé att vi flyttar dit, mamma, säger jag tyst. – Nej, jag vet, Klara. Förlåt, det var bara ett dumt skämt. Ibland går hon på en intervju till ett nytt jobb. När hon kommer hem är hon helt tyst. Hon behöver inte säga något. Jag förstår ändå att det inte har gått bra. 8


Men en dag när jag kommer hem är allt annorlunda. Det är dukat med fint porslin i köket och i en vas står en bukett med gula rosor. Och det luktar god mat. Lövbiff och potatis med vitlök i ugnen. Det bästa jag vet. – Vad ska vi fira? undrar jag. – Jag har fått jobb! Ett nytt jobb på en annan tidning, mycket bättre än det förra. Det är nästan för bra för att vara sant. Vi dansar runt en lång stund. Hon pratar bara om sitt nya jobb, men så ser hon på mig. – Om jag ska kunna ta det här jobbet måste vi flytta, säger hon. Jag blir alldeles kall. Flytta? Det går inte. Jag har inte alls lust att fira längre. Mamma ser på mig och kramar mig hårt. – Det kan ju bli jättebra, säger hon. 9


Om vi flyttar kommer jag nästan aldrig att kunna träffa pappa. Tanken får mig att börja gråta. Det är väl det mamma vill, flytta så långt bort från pappa som möjligt. Hon borde tänka på att pappa är min pappa även om han inte är hennes man längre. Det är orättvist att jag måste flytta bara för att de är ovänner. När jag gått och lagt mig den kvällen drömmer jag att vi flyttar. Jag gråter i drömmen. När jag vaknar är kudden våt och jag känner mig liten och rädd. På flera dagar säger inte mamma något om flytten. Till slut hoppas jag att hon har ändrat sig. Men en kväll säger hon lugnt att hon måste ta det här nya jobbet, att vi inte har något val. 10


– Men pappa då, säger jag och tårarna är nära. Jag vill kunna träffa pappa när jag vill. – Jag vet, säger mamma. Det blir ju inte som nu. Hon smeker mig över håret. – Vi flyttar ju bara tio mil. Du kan hälsa på honom varje helg om du vill. Nästa dag tar vi bilen och kör för att se på lägenheter i den stad där mamma ska jobba. Vi parkerar vid torget och ser oss omkring. Det ser ut som ett vanligt trist samhälle. Den första lägenheten vi ser på är hemsk och den andra är ännu värre. – Sista stället ligger utanför stan, säger mamma och tar fram sin lapp. Det heter Hallondalen. Det låter väl fint?

11


Vi kör ut på en liten grusväg mellan stora och mörka granar och åkrar där säden vaggar lugnt i vinden. Dikena är vita av prästkragar. En tjock, brun ponny står i en hage. Det pirrar till i magen på mig. En häst gör mig alltid lite gladare. – Här är det, säger mamma och svänger in i en allé. Vi stannar vid ett stort rött hus med många fönster. Det ser mer ut som en skola än ett hyreshus. – Jag har kanske kört fel, säger mamma. Då öppnas dörren och en man med grön keps kikar ut. Han ser snäll ut. – Är det ni som vill se på lägenheten? säger han och ler. Mamma nickar. – Okej, jag kommer. Jag heter Lasse, säger han. 12


2

Redan när vi går in i huset trivs jag. Lägenheten känns mysig trots att den är tom. Solen skiner in genom fönstren och ger roliga skuggor på de blanka trägolven. – Visst är det fint, Klara? Titta! En vedspis i köket, säger mamma. – Det finns ett trädgårdsland på baksidan om ni vill odla något. Och om ni vill ha häst eller får så är det helt okej. Det finns ett gammalt stall här, säger Lasse. – Mamma! Om det finns stall kan vi väl köpa en häst, säger jag. – Vi kan väl inte köpa en häst när du inte ens kan rida, gumman, säger mamma. 13


– Det finns en riktigt bra ridskola här i närheten, säger Lasse. – Det låter ju bra. Om vi flyttar hit kan vi åka dit och titta, säger mamma. – Jag hoppas att ni vill flytta hit, säger Lasse. – Vi ringer när vi har bestämt oss, säger mamma. Lasse står på trappan och vinkar när vi kör därifrån. Vi hinner inte ens ner till vägen förrän mamma undrar vad jag tycker. – Vad säger du, Klara? Vilket ställe! Du kan åka till pappa varenda helg om du vill. Snälla Klara, visst vill du också flytta hit? – Okej, vi flyttar väl då, säger jag. Om jag får hälsa på pappa när jag vill. Och om jag får börja rida. Det tummar vi på och sedan sjunger mamma högt hela vägen hem. 14


En vecka innan höstterminen börjar flyttar vi. När mamma låser lägenheten för sista gången börjar vi gråta. Tårarna bara sprutar. – Inte trodde jag att det skulle kännas sorgligt att flytta från det där fula huset, snyftar mamma. Men framme i Hallondalen känns det inte ett dugg sorgligt längre. Lasse hjälper oss att bära in alla lådor och mamma lagar middag åt honom som tack. – Det här var riktigt gott, säger Lasse. Och trevligt. Det känns nästan som att ha en familj igen. Han berättar att han också är skild. Hans barn bor mest hos sin mamma, men de hälsar på varannan helg. – Jag saknar dem så mycket. Torbjörn är åtta år och Lisa är tretton, säger han.

15


Till slut går Lasse in till sig. Mamma och jag packar upp hela kvällen. Mitt i natten sitter vi i köket och dricker te. – Vet du, Klara, jag tror att vi kommer att bli lyckliga här, säger mamma. Det känns så. En vecka senare börjar jag skolan igen. Sjätte klass, i en ny skola och i en ny klass. Jag känner inte en enda människa på hela skolan. När mamma skjutsar dit mig är jag alldeles skakig. Men allt går bra. Min nya fröken presenterar mig för klassen och alla ser nyfiket på mig. Bredvid mig sitter en tjej med trubbig näsa och långt, svart hår. Hon är liten och knubbig och ser snäll ut. – Hej! Jag heter Anna, viskar hon. 16


Efter skolan följer jag med de andra till hållplatsen för att vänta på skolbussen. Anna går nära mig. – Rider du? säger hon. – Nej, svarar jag. Men mamma har lovat att jag ska få börja på ridskolan. – Va kul! säger Anna. Jag började rida i våras. Hon ler så att hon får stora gropar i sina runda kinder. – Du kanske kan börja rida i min grupp om du vill. Det brukar alltid vara några hästar över. – Det skulle vara jätteroligt. Jag ska fråga mamma, säger jag. Min skolbuss kör in på hållplatsen. Anna ska åt andra hållet med en annan buss, så hon står kvar. När jag kliver upp hör jag henne ropa: – Följ med mig hem efter skolan i morgon. Pappa kör oss till ridningen. 17


Mamma väntar på mig i allén där bussen stannar. – Kommer du och möter mig? säger jag. – Jag har undrat hela dagen hur du har det i din nya skola. Jag berättar om min nya klass, om Anna och att hon vill att jag ska börja rida ihop med henne. – Där ser du, säger mamma. Det var väl inte så hemskt att flytta? Nästa dag följer jag med Anna hem efter skolan. Hennes mamma bakar småkakor när vi kommer. – Välkommen! Så, det här är Klara? – Hej, mumlar jag generat. – Vill ni ha kakor? Det vill vi förstås. Vi mumsar på dem medan Annas mamma pratar. 18


När det slår i dörren lyser Anna upp. – Nu kommer pappa. Kan vi åka till ridhuset nu? säger hon. – Ja, ja. Det är väl lika bra, säger Annas pappa. Han kör utan att säga ett enda ord och jag känner mig i vägen. Men jag är ändå nyfiken. – Där är det! ropar Anna.

19


I serien om Klara: Klaras drรถm Klaras vintersorg

9789175677583  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you