Issuu on Google+

1 Rar, trevlig, käck, var orden som dök upp i rektor Åsa Borglinds huvud när den unga kvinnan steg in i rummet. Medellängd, ljusblont hår uppsatt i en knut, lång rätlinjigt klippt lugg, sandfärgad t-shirt och jeans som satt lågt på de smala höfterna. Ögonen var klarblå och hon bar inte mycket smink, lite ögonskugga bara. ”Hej. Malin.” Hon tog Åsas utsträckta hand och mötte hennes blick utan minsta tecken på blygsel eller osäkerhet. Hennes leende var behagligt och okonstlat. Det var lätt att föreställa sig henne stå i receptionen på ett hotell eller servera kaffe till flygpassagerare. Förhoppningsvis skulle hon passa bakom en kateder också. ”Åsa. Trevligt att träffas. Var det svårt att hitta hit?” ”Inte alls.” Rappt svar, det var allt, ingen lång och omständlig förklaring till hur hon tagit sig hit, som om hon inte ville lägga någon vikt vid restiden. Det var ett bra tecken och betydde att kvinnan var fokuserad på intervjun och motiverad att söka tjänsten. ”Så bra. Varsågod och sitt.” 9


Hon satte sig och väntade artigt på att Åsa skulle fortsätta. Men Åsa kom av sig. Det var något som inte stämde. Kvinnans ögon var gröna. Åsa kunde svära på att de hade varit blåa när kvinnan klev in genom dörren. Måste vara ljuset, tänkte hon och sneglade åt fönstret. Det är ljusare här än vid dörren. Hon plockade fram kvinnans CV som innehöll ett examensbevis och arbetsintyg samt en kortfattad biografi på en halv A4. Kvinnans namn var Malin Lärka, hon var tjugosex år gammal och född och uppvuxen i Boston, USA. Hon hade gått sin lärarutbildning på UMASS (University of Massachusetts) och tagit en masters degree in English education. När hon flyttade till Sverige hade hon kompletterat sin lärarutbildning på Stockholms universitet med sextio poäng svenska och enstaka kurser i pedagogik och didaktik. Hennes hitintills enda anställning som lärare var på Salem High School i Salem, Massachusetts. Hon hade fått mycket goda vitsord från skolans rektor, Mr James Osterberg. ”Ja, som du vet är det här ett korttidsvikariat. Den ordinarie läraren är sjukskriven fram till mitten av oktober.” ”Jag är medveten om detta.” Först nu la Åsa märke till att kvinnan bröt svagt. Med tanke på att hon bara bott i Sverige i ett och ett halvt år hade hon ett förbluffande gott uttal. ”Du talar väldigt bra svenska”, sa Åsa. ”Min pappa var svensk och mamma svenskättling. Vi talade ofta svenska hemma. Lärka är ett gammalt släktnamn som mammas morfar återupptog.” ”Varför flyttade du till Sverige, om jag får fråga?” ”Mina föräldrar dog i en trafikolycka när jag var arton. Jag har alltid varit nyfiken på Sverige och bestämde mig för att prova på 10


att bo här. Jag har heller ingenting som håller mig kvar i USA. Inga syskon eller pojkvänner.” ”Det var tråkigt att höra. Om dina föräldrar alltså.” ”Jag saknar dom mycket. Vi stod varandra nära.” Hon log. ”Livet måste trots allt gå vidare.” Åsa nickade, berörd av den unga kvinnans öde men också imponerad av hennes optimistiska livssyn. ”Hur trivs du i ditt nya hemland?” ”Väldigt bra. Jag hyr ett rum i närheten. Det är litet men jag bor ensam och behöver inte större.” ”Det är inte lätt att få tag boende i den här stan. Man ska ha tur eller gott om pengar.” ”Jag hade väl tur då.” ”Jag tänker gå rakt på sak och ställa samma fråga som jag brukar ställa till alla sökande: Varför ville du bli lärare?” Hon svarade efter en kort stunds eftertanke: ”Min mamma var lärare. Hon älskade att undervisa och gick till skolan varje dag med ett leende på läpparna.” ”Log hon när hon kom hem också?” ”Ja, faktiskt. Hon tyckte att hon hade världens bästa jobb.” ”Vad tycker du själv?” ”Dom sista åren innan mamma dog arbetade hon i ett fattigt område i Boston med hög kriminalitet och mycket våld. Trots alla problem med droger, skolk och hot mot lärarna försökte hon se det goda hos sina elever. Alla människor har gott inom sig, brukade hon säga, det gäller bara att locka fram det. Om jag inte trodde på människans förmåga att förändras och utvecklas skulle jag aldrig ha valt det här yrket.” Imponerande. Åsa blev allt mer övertygad om att Malin var 11


den rätta. ”Du har inte undervisat i en svensk skola vad jag förstår?” ”Inte än.” Hon log. Åsa log tillbaka. Självsäker men samtidigt klädsamt ödmjuk. Eleverna kommer att älska henne. Kollegorna också. ”Vad säger du om en liten rundtur?” ”Hemskt gärna.” Åsa hajade till. Malins ögon hade skiftat färg igen. Tillbaka till klarblått. Måste vara ljuset, tänkte Åsa och öppnade dörren. Katarina Östra skolas rostbruna tegelbyggnad, som trots sitt namn ligger norr om Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm, hade stått i hörnet av Roddargatan och Svartensgatan sedan början av 1900-talet. Medan Åsa lotsade Malin genom de långa korridorerna med sina bruna klassrumsdörrar och ändlösa rader av mattröda plåtskåp rabblade hon skolans evangelium: ”Vi är ett treparallelligt hög­stadium från årskurs sju till nio. Allt som allt går här tvåhundratjugofem elever. Dom flesta bor här på Söder men vi har också elever från förorterna. Vi satsar mycket på att ge eleverna möjligheten till en god språk- och läsutveckling. Därför söker vi skickliga pedagoger och lärare som har förmåga att engagera ungdomarna. På Katarina Östra står individen i centrum. Här är alla lika mycket värda. Tolerans och mångfald är nyckelorden. Vi har ett väl utvecklat antimobbningsprogram som fungerar mycket bra. Våra elever är engagerade i Friends och andra kamratfrämjande organisationer. Eleverna är vår främsta resurs och dom ska vi vårda ömt.” Det var ingen tillfällighet att hon undvek att nämna det som 12


kanske var mest påfallande för nya besökare, nämligen skolans skick. Det kunde knappast undgå Malin att den var i behov av en extreme makeover. Under de fem år som Åsa hade varit rektor hade hon sett hur skolan förfallit – i både yttre och inre mening. Klassrummen var så nerslitna att putsen föll från väggarna, toaletterna utgjorde en avgrundsdjup källa till ångest och äckel för alla som vågade sig dit, dörrarna till båsen gick inte att låsa, det var ofta stopp i rören, något som i flera fall berodde på att vissa elever fann nöje i att proppa dem fulla med toalettrullar, vilket ofrånkomligen ledde till översvämningar av bibliska mått; gymnastiksalens duschar saknade varmvatten, ventilationen fungerade nätt och jämnt, klassrummen var iskalla på vintern och heta som smältugnar på våren, det ryktades om att det sprang råttor i källaren och att kackerlackor hade rejvfester i skolköket, i datorsalen hade tiden stått stilla sedan 1999, bredband och nya hårddiskar stod överst på önskelistan, skolbiblioteket hade haft köpstopp i flera år och läromedlen föll bokstavligen i bitar, det fanns inga behöriga spansklärare och man hade tvingats spara in på elevassistenter, speciallärare samt en vaktmästartjänst. Åsa hade sett elevunderlaget minska stadigt i takt med att friskolor växt upp som svampar ur jorden. Vad än politikerna påstod var hon ganska säker på att det fanns ett samband mellan Katarinas Östras minskade resurser och ökningen av friskolor runt omkring. Om Katarina Östra skulle överleva måste den få spela på samma planhalva. Hennes dröm var att omvandla den till en friskola med inriktning på språk och idrott. Detta skulle göra skolan mer attraktiv för de högutbildade och kräsna medelklassfamiljerna på Södermalm som numera kunde välja och vraka mellan skolor med alla 13


möjliga inriktningar och storlekar och inte behövde nöja sig med mindre än det bästa. Och för att Katarina Östra skulle bli bäst krävdes fler elever, ty fler elever betydde ökade resurser och ökade resurser ett högre attraktionsvärde. För att lyckas med allt detta krävdes en aggressiv marknadsföring för att locka rätt kundgrupp och en positiv lärarkår som såg möjligheter istället för svårigheter. Kanske krävdes det också ett nytt namn på skolan – ett som stack ut och inte blandades ihop med de andra Katarinaskolorna: Katarina Södra skola, Katarina Norra och Katarina Västra Vårdgymnasium. Varför inte Åsa Borglinds skola? Eller var det too much? Möjligen. Men vägen till hennes dröm var lång och kantad av svåröverstigliga hinder. Ännu hade hon inte lyckats övertyga majoriteten av lärarna om fördelarna med att bli sin egen. Många hade arbetat här längre än hon och var rädda om sin trygghet som kommunalt anställda. Åsas argument om att de själva kunde få bestämma över skolpengen och slippa politikernas inblandning i varenda sketen detalj bet inte alls. Allt detta berättade hon naturligtvis inte för Malin, den unga kvinnan sökte trots allt bara en vikarietjänst. ”Minst en gång om dan brukar jag gå en runda. Jag vill lära känna mina elever. Vi får ju inte glömma att det är för deras skull som vi är här.” I niornas korridor på andra våningen stannade hon till. Tre killar i 9c satt och spelade poker runt ett bord. Oskar (som hon hade för sig att han hette) satt med ryggen vänd åt Åsa och Malin och exponerade sin kalsongklädda rumpa. Modet med jeansen nerhasade på halv stång var henne inte bara fullständigt obegripligt utan också anstötligt. Den dagen hennes dröm om en fri14


skola slog in skulle hennes första åtgärd vara att införa nya regler för hur man klädde och uppförde sig. Skoluniform? Varför inte? En enhetlig klädsel skulle radikalt lösa problemet med nerdragna kepsar och blottade rumpor. ”Hej, killar”, sa hon, ”ska ni inte vara på lektion?” Muhammad kikade upp under mösskärmen. ”Håltimme.” Det kunde mycket väl stämma. Eller så ljög pojken henne rakt i ansiktet. Nej, Åsa hade ingen möjlighet att kontrollera sanningshalten i Muhammads påstående. Hon kunde inte deras scheman, så hon fick lita på hans ord. ”Ni vet reglerna, killar. Inga pengar.” ”Självklart inte!” Med perfekt stenansikte höll Oskar upp ett pokerchip. ”Hur går det, då? Vem vinner?” ”Muhammad”, sa Robin och nickade buttert åt högen med pokerchips som tornade upp sig på bordet framför kompisen. ”Det här är Malin, förresten. Vi hoppas att hon ska börja jobba hos oss.” Malin sträckte fram handen. ”Hej. Malin.” Hon verkade inte det minsta nervös eller osäker, tvärtom, naturlig och avslappnad som om hon var van vid unga tuffingar. Det bådar gott, tänkte Åsa belåtet. Killarna hälsade på sitt typiska vis, nonchalanta ögonkast och korta nickar under de djupt nerdragna mösskärmarna. De fortsatte till lärarrummet. Åsa presenterade Malin för de lärare som satt och fikade. ”Så du ska vicka för Hanna?” sa Fredrik, en av de yngre lärarna. ”Det vet jag inte än.” 15


”Hon är här på anställningsintervju”, förklarade Åsa. ”Har du berättat om 9c?” Eleverna i 9c var ökända på hela skolan. Värstingklassen, som den inofficiellt kallades. Åsa vände sig mot Malin. ”Du träffade några av 9c:s killar i korridoren.” ”Spelade dom poker?” Fredrik flinade. ”Du vet väl att chipsen omvandlas till riktiga pengar. Jag hörde att Robin är skyldig Muhammad tvåhundra spänn.” Och det är du tvungen att dra upp nu? tänkte Åsa irriterat, du kunde vänta tills vi är ensamma. Hon rörde vid Malins armbåge. ”Vill du ha en kopp kaffe?” ”Ja, tack. Gärna.” Automatkaffet var ingen höjdare, blaskigt och magkatarrframkallande, men det fanns i alla fall caffé latte och det kunde inte ens automaten misslyckas med. Hon räckte Malin en plastmugg och slog sig ner bredvid henne i den nötta soffgruppen i brunt skinn. Smuttande på latten fortsatte Åsa: ”Om du vill börja hos oss kommer du framförallt att undervisa i 9b och 9c. 9c är en klass med ganska många svaga elever. En och en är dom snälla och trevliga men i grupp kan dom bli, tja … en smula högljudda och stökiga.” ”Vad Åsa försöker säga”, bröt Fredrik in, ”är att ingen lyckats få riktig ordning på den där klassen, vilket inte är så konstigt med tanke på att dom bytt lärare stup i kvarten.” ”Ja, dom kan vara jobbiga ibland, det ska vi inte sticka under stol med. Vad gäller vikariebytena så har det varit svårt att få tag på behöriga lärare i framförallt spanska och matte.” Hon gav Fredrik en vass, varnande blick. Spara kritiken till morgonsam16


lingarna, tänkte hon. Som om hon inte visste hur svårt det var att få tag på kompetenta lärare. ”Det finns duktiga elever i 9c också”, sa Fredrik, ”men dom hörs och syns inte lika mycket som gaphalsarna.” Malin vände sig mot honom. ”Min erfarenhet är att det finns alla sorters individer i en klass.” ”Hur länge har du arbetat som lärare, om man får fråga?” ”Ett år.” Fredrik nickade som om det var allt han behövde veta. Din arroganta skitstövel, tänkte Åsa.

17


2 Vår nya vikarie liknade inte någon annan vikarie som vi haft sedan Hanna blev sjuk. Till att börja med hade hon ett lustigt och ovanligt efternamn. Lärka. I USA där hon kom ifrån hade eleverna kallat henne Miss Lark. Fröken Lärka, alltså. De andra vikarierna hade antingen varit osäkra och ängsliga nittonåringar som försökt bli kompis med oss eller arbetslösa överåriga akademiker med svettringar i armhålorna som suttit och sovit i katedern. Malin varken ignorerade eller fjäskade för oss. Hon verkade veta precis vad hon gjorde när hon klev in i vårt klassrum den här måndagen i mitten av september. Fast första lektionen började inte särskilt bra. Eller rättare sagt: den började som den brukade. Ingen kom i tid (förutom jag, Amir, Nora och Daniel som nästan aldrig var sena). Resten av klassen droppade in en och en eller i klungor, killarna knuffade på varandra, gapade och höll på som de brukade när vi hade vikarie. Ingen satte sig på sina riktiga platser, de tog varken fram böcker eller pennor. Jessica och Lovisa skrattade så hysteriskt att 18


de var röda i ansiktet, Oskar och Muhammad minglade omkring i klassrummet, Robin låg framåtböjd över bänken och verkade ha somnat, några lekte med sina mobiler eller lyssnade på musik i sina iPods. Ingen brydde sig om att lektionen börjat. Ingen brydde sig om den nya vikarien. Hon kunde lika gärna ha varit osynlig. Jag tänkte: Hon kommer inte att bli långvarig. Det blev de aldrig. Det var som en ond cirkel. Ju oftare vi bytte vikarier, desto stökigare och oroligare blev vi, vilket i sin tur ledde till att vi brände ut allt fler vikarier. Ingen orkade stanna längre än högst två veckor. Många i klassen var också arga och besvikna på Hanna för att hon varit borta så länge, fast det knappast var hennes fel. Vi fick veta att Hanna var ”överarbetad” och behövde tid att ”vila upp sig”. Nu hade jag hört att hon skulle vara tillbaka redan i mitten av oktober. Det var i så fall goda nyheter. Jag saknade henne. Med armarna i kors stod den nya vikarien kvar vid dörren och väntade på att vi skulle bli tysta. Hon sa inte ett knyst utan iakttog oss lugnt och tålmodigt. Hon var blond och slank och hade genomträngande klarblå ögon. ”Okej.” Hon stängde dörren och ställde sig framför katedern. ”Jag tänker lova er en sak. Innan den här lektionen är slut ska jag ha lärt mig namnen på er alla.” Vi var tjugoen i klassen och alla trodde att hon försökte vara rolig eller på något töntigt sätt ville göra sig populär. Oskar fnös hånfullt: ”Det klarar du aldrig.” ”Ska vi slå vad?” ”Om vad då?” Busvisslingar. Applåder. Wow. Det här kan bli kul. Typ. 19


”Om jag lär mig era namn måste ni lova att komma i tid till nästa lektion. Om jag förlorar får ni sluta tidigare i dag. Vad säger ni?” ”Hur vet vi att du inte har pluggat skolkatalogen”, sa Oskar. ”Det vet ni förstås inte. Men ni får lita på mig.” ”Få se hur duktig du är då”, sa Muhammad. ”Ja. Kom igen”, gastade Oskar. Vi andra föll in i kören. Jag vågade bara höja rösten när andra gjorde det. ”Så här gör vi. Jag börjar med att ropa upp er, sen byter ni plats med varandra. Jag kommer då att peka på var och en av er och säga ert fullständiga namn. Om jag tar fel på så mycket som ett enda namn vinner ni vadet och får sluta. Okej?” Vi var med. Alla elever, oavsett ålder, gillar att leka om inte annat för att slippa en tråkig mattegenomgång eller något liknande. Hon ropade upp våra namn och bockade av dem i klasslistan. Bara Jonathan saknades. Hans bänk stod som vanligt tom. ”Jonathan Möller? Är det nån som vet var han är?” ”Han är aldrig här”, svarade Oskar. Hon gjorde en anteckning i klasslistan, sedan bad hon oss byta plats med varandra. Under tiden vände hon sig om mot whiteboarden. När vi var klara lät hon blicken svepa över klassrummet. Hon pekade på mig. ”Ella Rising.” Jag nickade. Hon gick fram till Muhammad och pekade. ”Muhammad Hassan.” ”Shit, du är bra.” 20


Sedan Sandra. ”Sandra Åsberg.” Sandra nickade. ”Yes!” ”Oskar Lindbeck.” ”Duktigt.” ”Ida Sköld.” Ida klappade långsamt med händerna. ”Amir Hamidi.” Amir höjde avmätt på ögonbrynen. ”Imponerad.” Sedan fortsatte hon med de andra: Jessica, Lovisa, Robin, Fabian, Yasmina, Nora, Daniel, Elinor … Hela klassen. Hon tog inte fel på en enda. Ingen vikarie som jag någonsin haft hade lärt sig våra namn lika fort som Malin. En del vikarier lärde sig aldrig dem. Småleende satte hon sig på kanten av katedern. ”Jaha, mina vänner. Det verkar som om jag vann vadet.” ”Du måste vara cynisk”, sa Sandra. ”Synsk, menar du.” Malin log. ”Nej, jag kan inte läsa era tankar, men däremot kan man träna upp sitt minne. Tro det eller ej, men ni kan lära er också.” ”Du måste ha fuskat på nåt sätt”, sa Oskar tvärsäkert. ”Ingen kan lära sig alla namn så snabbt.” ”Jodå. Det är ingenting mystiskt eller magiskt med det. Det handlar om övning och koncentration. Du kan också lära dig, Oskar.” Oskar slog ut med armarna. ”Jag vet redan vad alla heter.” ”Men det finns säkert nåt annat du skulle behöva bli bättre på.” ”Typ alla ämnen”, sa Muhammad och skrattade. Oskar vände sig om och slog honom i bröstet med knytnäven. Dunsen hördes i hela klassrummet. Mörkröd i ansiktet kastade 21


sig Muhammad över bänken och snart låg de på golvet och brottades. Vi andra tittade likgiltigt på. Ännu en dag i 9c. Malin skrek inte eller försökte inte gå emellan. Sprang inte iväg efter hjälp som andra vikarier skulle ha gjort. Hon bara stod där med armarna i kors och betraktade dem på samma sätt som en zoolog studerar ett gäng kivande schimpanser. Då märkte jag något underligt. Hennes ögon hade ändrat färg. Jag var helt säker på att de hade varit blå då hon steg in i klassrummet. Kanske berodde det på ljuset i klassrummet, på lysrörens kyliga sken som när det blandades med det varma solljuset som strömmade in genom de höga fönstren spelade ögat ett spratt. Nu var hennes ögon gröna.

22


3 Den nya vikarien såg inte överdrivet munter ut efter sin första lektion med 9c. Något annat var inte heller att vänta. Fredrik hade svårt att låta bli att flina när hon kom in i lärarrummet. ”Allt väl?” Hon stannade och log obesvärat tillbaka. ”Jadå.” Kanske var hon tuffare än han trodde. Eller så höll hon bara masken. ”Det finns kaffe i automaten. Kostar en spänn.” ”Tack.” Hon gick ut i köket och tryckte fram en mugg vattnigt kaffe, ställde muggen på bordet och satte sig i soffan bredvid honom. ”Vad undervisar du i?” Fredrik tog en klunk kaffe. ”Matte och NO.” ”Trivs du?” ”Faktiskt. Det är en bra skola, även om den håller på att rasa ihop.” Han var inte alls ironisk. Han trivdes på Katarina Östra men det fanns mycket som kunde bli bättre. Till att börja med behövde skolan rustas upp om den skulle ha någon chans att överleva i den mördande konkurrensen från de andra skolorna i stadsdelen. Dock var han inte lika övertygad om att friskola var 23


lösningen på skolans problem. Även om han inte motsatte sig rektorns planer så var han inte heller någon anhängare. Liksom flera av hans kollegor vacklade han i frågan. ”Vad tycker du själv om Katarina Östra?” ”Lite för tidigt att säga. Jag har bara haft en lektion.” ”Hur var det?” ”Intressant.” ”Intressant?” Fredrik skrattade. ”Jobbigt är ordet jag brukar höra.” ”Så farligt var det inte. Jag tror dom kommer att lära sig varför dom är här.” ”Mm”, sa Fredrik och nickade. ”Jag brukar säga samma sak: ’Jag är faktiskt här för er skull och inte tvärtom.’ Men vissa av kidsen tycks inte ha fattat det än. Fast den berömda polletten brukar trilla ner när dom börjar nian.” Hon sneglade på sin armbandsklocka. ”Mm. Dom lär sig. Det gör dom alltid till slut.” ”Lektion?” ”9b.” ”Bra klass.” ”Får jag fråga en sak?” ”Visst.” ”Varför är 9c:s ordinarie lärare sjukskriven?” ”Hanna? Tja, det är faktiskt lite känsligt.” Han såg sig omkring. De var ensamma i personalrummet så han behövde inte viska. ”Hon fick ett sammanbrott i vintras. Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer.” Malin verkade begrunda detta. Sedan sa hon: ”Vi ses.” Hon reste sig och gick. Fredrik märkte att hon inte hade rört 24


kaffemuggen som stod kvar på bordet. Han kastade en blick på klockan på väggen och konstaterade att han hade fem minuter på sig tills nästa lektion skulle börja. I skolans värld vägdes varje minut på guldvåg. Därför gjorde han sig ingen större brådska utan väntade tills det var exakt två minuter kvar, då tog han sin portfölj och gick ut i korridoren. Fredrik var tjugoåtta år gammal och hade arbetat fyra år på Katarina Östra, som för övrigt var den enda skolan han hade undervisat på om man bortsåg från praktikperioderna under lärarutbildningen. Han hade sökt till Lärarhögskolan direkt efter gymnasiet och varit en av de yngsta i klassen. Under gymnasietiden hade han vickat som mattelärare på sin gamla högstadieskola i Mälarhöjden och då bestämt sig för att det var lärare han ville bli. Han hade aldrig ångrat sitt beslut även om hans pappa med illa dolt förakt brukade kommentera lärarnas låga status och usla löner. Han tyckte att Fredrik skulle ha satsat på en akademisk karriär, blivit forskare som han själv och Fredriks tre år yngre bror Staffan som gick sin forskarutbildning på prestigefyllda MIT i USA. Hans-Christian Schmidt, professor i bioinformatik på KTH hade alltid haft svårt att acceptera sin äldste sons yrkesval och skulle förmodligen heller aldrig göra det. Men forskning och karriärklättring låg inte för Fredrik. Han älskade att undervisa och belöningen för allt slit var varken lönen eller utsikten till karriär utan att få se hur ljuset tändes i elevernas ögon när de äntligen började förstå hur allt hängde ihop som bitar i ett gigantiskt pussel. Ty kunskap handlade om så mycket mer än att kunna rabbla multiplikationstabellen och räkna procentsatser. Kunskap 25


handlade om att se sammanhanget. Mönstren. När eleverna förstått detta kunde han gå hem nöjd. Då var det värt allt slit och alla vakna nätter. I början hade han varit som de flesta unga och nya lärare, ambitiös, energisk och uppfylld av ett heligt uppdrag att omvända varenda icke-troende elev till hans ämnen Matematiken och Naturvetenskapen. Han ägnade nätter och helger åt att minutiöst planera varje lektion och dagarna åt att springa från klassrum till klassrum och försöka hinna med att genomföra en bråkdel av det han föresatt sig. Han ville vara en kunskapens trädgårdsmästare som såg sina elever växa i klassrummens drivhus likt vackra, ömtåliga blommor, men i praktiken blev han snarare en brandman som rusade runt och släckte hastigt uppflammande bränder. På kvällarna var han så trött och slut att han somnade vid skrivbordet med pennan i handen och högar av räknehäften att rätta till nästa dag. Han såg sina högtflygande ideal och drömmar störta till marken likt bräckliga pappersdrakar och förstod att han var tvungen att gå med fötterna på jorden om han skulle överleva. De som ändå klängde fast vid drömmen om en perfekt skola med perfekta elever var de som föll hårdast. Det han fruktade mest var att han skulle bli den där läraren han som ung lärare lovade sig själv att aldrig bli, en bitter gammal stöt som tjatade om hur mycket bättre skolan var förr och hur lata, bråkiga och respektlösa dagens elever hade blivit. Sanningen var att Fredrik tyckte mycket bättre om att vara lärare i dag än när han började för fyra år sedan. Han hade lärt sig vad han skulle göra men framförallt inte göra. Nej. Han kunde verkligen inte klaga. Han hade en fast an26


ställning (ingen självklarhet i dessa kristider), bra kollegor och en undervisningsmetod som han kände sig trygg med och som för det mesta fungerade. Han kom bra överens med de flesta elever och hade skaffat sig tillräckligt med erfarenhet för att veta hur han skulle handskas med de besvärliga eleverna och hjälpa de svaga. Vissa dagar kändes jobbet tungt och slitsamt, då tvivlade han på sig själv och frågade sig om han verkligen hade valt rätt yrke. Han kunde uppleva att han var stel och oinspirerad, rösten entonig och malande och tycka att eleverna verkade frånvarande och oengagerade. Men det räckte oftast med en bra dag – en dag då han kände sig inspirerad och upplyft, för att han skulle kasta alla tvivel överbord och glädja sig åt tanken att han hade världens bästa jobb. I alla fall hade han svårt att tänka sig att vara något annat än lärare. I niornas skåphall fick han syn på Malin som stod och väntade vid dörren till 9b:s klassrum. Hennes lektion hade börjat. Eleverna droppade in en efter en. Han saknade Hanna och hoppades att hon skulle komma tillbaka i oktober, som det var sagt. Samtidigt var det alltid uppfriskande med nya ansikten, särskilt när de satt på en sådan snygg brud som Malin (han undrade om hon var singel, hade inte sett någon ring på hennes finger men det behövde förstås inte betyda någonting). Han hajade till. Lysrören var ofta trasiga och solljuset som trängde igenom de dammiga fönsterrutorna räckte inte riktigt till för att lysa upp de långa, vindlande korridorerna med sina mörka prång och dolda skrymslen. 27


När de suttit i personalrummet och pratat hade hennes ögon varit gröna. Nu var de klarblå. Måste vara det förbannade ljuset, tänkte han, och gick vidare.

28


4 ”Köpte du mjölk?” Jag stängde ytterdörren och stack in huvudet i vardagsrummet. ”Ja, och bröd.” ”Bra. Det hade jag glömt.” Det var eftermiddag och Liv Rising glodde på Oprah och tränade med sina hantlar. Hon led av kronisk värk på grund av en förslitningsskada hon fått efter tjugo år som undersköterska på Ersta sjukhus. Sedan förra hösten var hon långtidssjukskriven och hade så ont att hon knappt kunde röra huvudet utan att det kändes som om muskelfästena skulle slitas av. Stelt tillbakalutad i skinnfåtöljen lyfte hon hanteln upp och ner så att man såg hur underarmsmuskeln jobbade. Kring halsen bar hon en stödkrage av skumgummi och framför hennes fötter stod en rullator parkerad. Jag ställde in mjölken i kylskåpet och brödet i skafferiet, sedan slängde jag mig i soffan i vardagsrummet. Liv sänkte ljudet på teven och tittade på mig. ”Hur var det i skolan?” Jag satte mig upp och tog ett äpple ur fruktskålen. ”Vi har 29


fått en ny vikarie för Hanna.” ”Jaha. Och hur länge har den här tänkt stanna?” Jag bet av en tugga och ryckte på axlarna. ”Jag har hört att Hanna snart kommer tillbaka.” ”Hur är det med henne, förresten?” ”Ingen aning. Men hon verkar bra.” ”Hanna?” ”Vår nya vikarie. Hon är från USA men pratar perfekt svenska. Hon har ett helt otroligt minne. Du skulle ha varit med. Hon lärde sig våra namn på en gång.” ”Oj, det var inte dåligt.” ”Mm. Och så fick vi en uppgift.” ”Får jag se.” Jag rotade i väskan efter stencilen som Malin hade delat ut i slutet av lektionen. Jag hittade pappret och började läsa: ”’Välj en berömd person som du skulle vilja vara. Beskriv personens liv och bakgrund och berätta om en arbetsdag i hans/hennes liv. Motivera ditt val. Varför skulle du vilja vara honom/henne. På MVG/ VG-nivån ska du diskutera och analysera följande fråga: Varför behöver vi förebilder/idoler?’” Jag vek ihop stencilen och stoppade den i väskan. ”Vilken person har du valt?” ”Snälla. Vi fick uppgiften i dag.” ”Men lite har du väl tänkt?” ”Jag kommer inte på nån.” Jag tuggade på äpplet. ”Vem skulle du ha valt?” ”Janis Joplin.” Mamma hade spelat hennes skivor för mig redan när jag låg i hennes mage. Man kan lugnt säga att jag hade vuxit upp med 30


Janis och hennes raspiga, såriga bluesröst som blödde så mycket desperat längtan. Hon sjöng som om varje andetag var hennes sista. Det kanske var därför hon berörde mamma så djupt, som var fången i sitt eget hus av smärta. ”Dog hon inte av en knarköverdos?” ”Tjugosju år gammal bara.” ”Och henne vill du vara?” Jag log. ”Jag skulle vilja sjunga lika fantastiskt, men jag är inte så säker på att jag skulle vilja vara i hennes kläder ens för en dag.” Hennes anletsdrag drog ihop sig som om hon plötsligt fått ont. ”Mamma?” Hon vinkade avvärjande med handen. ”Det är bra.” Hon log. ”Du får göra en lista.” ”En lista?” ”Ja, en lista på dom personer som du skulle vilja vara.” ”Ja, men vi skulle bara skriva om en person.” ”Gör en lista på tio personer och sen väljer du ut en av dom.” ”Ja, jag fattar.” Jag hävde mig upp ur soffan och gick in på mitt rum. Jag visste inte varför jag hade så svårt att komma på en enda person som jag beundrade så mycket att jag skulle vilja vara i dennes kläder, om än bara för en dag. Med risk för att låta som en riktig tråkmåns måste jag erkänna att jag aldrig haft någon popidol, typ Beyoncé eller Britney Spears. Musik intresserade mig inte så värst mycket, inte sport heller, så systrarna Kallur och Carolina Klüft gick ju bort. Jag älskade att läsa, helst skräck och fantasy. En vampyrs bekännelse var min favoritbok, och jag kunde lugnt tänka mig att vara vampyren Lestat för en dag (eller snarare natt) men i pappret stod det 31


att personen måste vara verklig. Och Anne Rice visste jag inte mycket om. Författare överhuvudtaget verkade inte leva så spännande liv. Jag plockade fram mitt blå skrivhäfte, fattade blyertspennan, och la pannan i djupa veck, som det brukar heta.

32


5 Jag brukade alltid komma i god tid. Det var en vana jag haft sedan jag började lågstadiet och gamla vanor bryter man inte så lätt. Jag satte mig på min plats bredvid Ida och plockade fram engelskböckerna ur väskan. Malin satt bakom katedern och sneglade på dörren. Halva klassen saknades. Hon ville inte börja lektionen förrän alla kommit. Jag hade sett Oskar och Muhammad hänga i skåphallen. Var resten höll hus hade jag ingen aning om, brydde mig inte heller. ”Lås ut dom”, föreslog Amir. Fem minuter hade gått. Hanna brukade låsa dörren efter tio. ”Vi hade en överenskommelse”, sa Malin. ”Tror du att dom bryr sig”, sa Amir. Efter en kvart släntrade Oskar och Muhammad in. Flinande sa de tja till Malin, totalt obekymrade om att de var sena. Malin log och hälsade dem välkomna med sin trevliga neutrala flygvärdinneröst. Robin dök upp några minuter senare, skumögd och gäspande hasade han fram till sin plats. Jag gissade att han spelat World of 33


Warcraft hela natten. Strax efteråt svepte Jessica och Lovisa in i klassrummet som en fnittrande virvelvind. ”Välkomna”, sa Malin. Förvånat glodde de på Malin som om det var första gången de såg henne. ”Och vem är du?” sa Lovisa med ohöljt förakt i rösten. Alla verkade ha ”glömt” överenskommelsen och vi som kommit i tid var knappast förvånade, bara oändligt luttrade. Dörren flög upp med ett brak som fick fönsterrutorna att skallra. Med munkjackans huva fälld över den mörkblonda kalufsen klampade Jonathan in i klassrummet. Med ryggen vänd åt Malin lyfte han armarna i en segergest som en boxare som äntrar ringen, och bifallet från publiken lät inte vänta på sig. Hurrarop, busvisslingar och stampanden. Han fortsatte sitt segertåg runt klassrummet, slog ihop handflatan med Oskars och Muhammads, gav Robins (som vaknat till) och Lovisas och Jessicas handflator samma hjärtligt omilda behandling, varefter han satte sig på sin plats, sträckte ut sina långa ben under bänken och gäspade så att vi kunde höra hur det knakade till i käkarna. Malin, fortfarande lugn och samlad, stängde dörren och ställde sig vid katedern. ”Nu när alla är här kan vi börja lektionen.” ”Vem fan är du då?” sa Jonathan muntert. ”Jag heter Malin Lärka och jag vikarierar för Hanna i engelska och svenska.” En okynnig glimt tändes i Jonathans gråbleka ögon. Högt så att ingen skulle missa det sa han: ”Malin, du är fett het.” Klassrummet exploderade i målbrottsspruckna skratt och gällare tjejvarianter. Jag kastade en blick på Ida som bedrövat skakade på huvudet. 34


Malin log inte längre. Hennes röst hade fått en bestämd klang som fick oss alla att spetsa öronen en smula. ”Jag vet inte om du känner till det, Jonathan. Men ingen på den här skolan, varken lärare eller elever ska behöva tolerera sexistiska kommentarer. Så jag ger dig en chans att be mig om ursäkt.” Uppenbarligen trodde Jonathan att hon skämtade. ”Jag menade inte att vara respektlös.” Han klippte med ögonfransarna och kupade handflatan över bröstet. ”Jag ber verkligen om ursäkt. Från djupet av mitt hjärta.” Paus för skratt, som i en tevekomedi. Utan att röra en muskel väntade Malin tills det blev tyst igen, sedan sa hon: ”Vi slutar om tre minuter så det är dags för veckans glosläxa.” Hon vände sig mot tavlan och började skriva upp glosorna en efter en. Jag skrev av läxan och stoppade ner böckerna i väskan. De flesta hade rest sig och var på väg mot dörren. ”Jonathan”, sa Malin, ”jag vill prata med dig.” ”Shit, hon flirtar.” Jessica och Lovisa gapskrattade. Jonathan slog nonchalant ut med armarna. ”Okej, vad är det.” ”Vi väntar tills alla gått.” Muhammad klappade honom på axeln. ”Lycka till, kompis.” Sedan lämnade vi dem ensamma i klassrummet.

35


6 Malin stängde dörren och gjorde en gest åt stolen. ”Sätt dig är du snäll.” Jonathan satte sig och slängde demonstrativt upp ena foten på bänken. Hon vände på Robins stol och satte sig framför honom. Modig brud, tänkte han. Inte ens de lärare som kände honom vågade sitta så nära. När han gick i femman hade han spottat en ung vikarietjej rakt i ansiktet, en sådan där riktigt härligt seg snorloska som kletar sig fast på fingrarna. Han hade suttit och karvat i bänklocket med en kniv och hon hade försökt övertala honom att ge henne den. ”Snälla, Jonathan, ge mig kniven nu. Du kan skära dig.” Om och om igen. Till slut hade han tröttnat på hennes tjat. Det var länge sedan nu. Han spottade inte på folk längre. Förutom att det var omoget ledde det bara till en massa onödigt tjafs. Han undrade hur Malin skulle reagera om han klämde henne på brösten. De var runda och fasta som saftiga meloner. ”Jag tänker inte skälla på dig, Jonathan, för jag vet att det inte hjälper. Folk har skrikit och skällt på dig hela livet.” 36


Jonathan höjde blicken under huvan, väste: ”Ursäkta? Känner vi varandra?” ”Alla har försökt ändra på dig ända sen du började skolan. Men du har inte lyssnat. Inte brytt dig. Och det är väl inte så konstigt? Har nån nånsin frågat dig vad du vill?” Han blev faktiskt svarslös. Det var inte ofta det hände. Han fick skärpa sig. Inte låta någon jävla vikariehora få honom ur balans. ”Får jag berätta en historia för dig?” Han ryckte på axlarna. Han hade ändå inget bättre för sig. ”Du kanske vet att jag kommer från USA?” ”Nä”, sa han, ”det hörs inte.” ”Min pappa var svensk och vi talade svenska hemma. Min mamma var också lärare. Hon jobbade på high school i Dorchester, ett av dom fattigaste och värst utsatta områdena i Boston. Om jag säger att eleverna blev visiterade och genomsökta med metalldetektor när de kom till skolan på morgnarna får du en bild av hur det var. En gång råkade min mamma hamna i dispyt med en av sina elever. Billy som han hette hade kommit drogpåverkad till skolan och mamma bad honom vänligt men bestämt att gå hem. Hon lät honom också veta att hon skulle prata med pojkens mamma. Efter skoldagens slut när min mamma var på väg till parkeringen dyker Billy upp och riktar en pistol mot hennes huvud. Han säger åt henne att sätta sig i bilen. Naturligtvis blir hon livrädd. Han är nervös och arg och skriker att han kommer att blåsa skallen av henne om hon så mycket som knystar ett ord till nån. Som tur var har en av hennes kollegor uppfattat situationen och ringt polisen som kommer på en gång. Det kunde ha slutat riktigt illa både för min mamma och Billy 37


som gav sig utan motstånd innan det gick så långt. Min mamma besökte honom i fängelset flera gånger och med tiden blev dom goda vänner. Efter bara ett år kom han ut på grund av gott uppförande. Han bestämde sig för att ta itu med sitt liv och började gå i terapi. Min mamma och Billy hade kontakt många år efteråt och det gick bra för honom. Han hade börjat i skolan igen och lärt sig handskas med ilskan och sorgen efter sin pappas död.” ”Var hans pappa död?” ”Ja. Pappan blev dödad av en polis när Billy bara var tio år. Narkotikapåverkad och beväpnad med en kniv attackerade pappan en polis som drog sitt vapen och sköt ihjäl honom. Pappan hade åkt in och ut ur fängelset under Billys uppväxt så dom hade inte särskilt bra kontakt. Billy berättade för min mamma att han brukade fantisera om hur han och pappan spelade baseboll på gräsmattan framför huset, som han sett andra barn göra med sina pappor. I själva verket var Billys pappa, dom få gånger han var hemma, påverkad av droger och misshandlade mamman. I gapet mellan Billys fantasier och verkligheten föddes en ilska som han inte kunde kontrollera, som han tog ut på sin omgivning. Detta förstod min mamma så när hon stod där på parkeringen började hon prata med honom på ett sätt som ingen vuxen gjort förut. ’Jag förstår varför du är arg. Du har så mycket att vara arg på. Din pappa som slog din mamma och jämt svek dig. Polisen som sköt ihjäl honom. På alla lärare som behandlade dig som en bråkstake, som inte förstod varför du var så arg. På din mamma som anmälde din pappa för polisen. Men du är nog argast på dig själv. Du ville så gärna rädda din pappa. Men du fick inte ens hålla hans hand den där dagen när han långsamt drunknade i sitt eget blod.’” 38


Jonathan lyssnade med en växande klump i halsen och märkte hur hans ögon blev fuktiga. ”Billy stod tyst och sänkte pistolen mot marken. Plötsligt brast han i gråt. I det ögonblicket förvandlades Billy till den där lille övergivne pojken igen som saknade sin pappa så mycket att hans hjärta gått i bitar.” Jonathan snörvlade och strök en tår från kinden. Hur kunde hon veta så mycket? Det var ju om honom hon pratade! Om hans liv! Om hans jävla farsa! Han ville säga åt henne att hålla käften, för hon hade inte ett skit att göra med hans liv, men gråten stockade sig i hans hals, täppte till som slemproppar. ”’Hur kan du veta så mycket om mig och min pappa?’ Min mamma svarade: ’Jag känner till din bakgrund, Billy, det gör alla lärare på skolan. Konstigare än så är det inte.’” ”Vad hände sen?” ”Billy släppte pistolen och överlämnade sig till polisen. Efteråt skrev han ett brev till mamma där han bad om hennes förlåtelse. Han menade inte att göra henne illa men han kunde inte rå för att han blev så här. Det var vredens fel. The fucking rage!” Vreden. Jonathan kände hur den steg i honom, som glödande magma ur jorden. Ett mullrande dån fyllde hans huvud som när flygplanen varvar sina motorer på startbanan. Omvärlden suddades ut i synfältets kanter och allt han såg var hennes ansikte som löstes upp i ett blodrött töcken, men hennes röst försvann inte, den ljöd lika klart och distinkt som om hon talade i ett rum med perfekt akustik. Plötsligt kände han tyngden av hennes hand på sin axel. ”Mår du inte bra, Jonathan?” 39


”Va?” Han blinkade och torkade kinderna med handen. Fingrarna var klibbiga av tårar och snor. Vad är det med dig? Du bölar ju som en jävla småunge. Ryck upp dig för helvete! Han satte sig spikrak i stolen. ”För fan. Jag mår bra.” ”Du ser lite blek ut. Är det säkert att du mår bra?” Han muttrade: ”Jag mår bra. Ingen fara.” ”Just det. Jag höll på att glömma. Du var ju inte på svenskan i går.” Hon räckte honom en stencil. Misstroget glodde han på pappret i hennes hand. ”Vad ska jag göra?” ”Du får läsa själv.” Hon gick bort till whiteboarden. Plockade upp tavelsudden och rengjorde tavlan. Jonathan satt och höll i stencilen som om han inte visste vad han skulle göra med den. ”Vi ses i morgon, Jonathan.” Han nästan flög ur stolen. I dörröppningen vände han sig om. ”Billy och din morsa. Har det verkligen hänt?” Hon la tillbaka tavelsudden och plockade ner sina böcker och pärmar i väskan. ”Vad tror du själv?” ”Vad jag själv tror? Hur fan ska jag veta det?” ”Alla historier slutar inte lika lyckligt, det kunde lika gärna ha gått illa. Till syvende och sist är det vi själva som bestämmer hur det ska sluta.” Hon hängde väskan över axeln och log. ”Håller du inte med?” Snackade hon om honom igen? Hans farsa? Men hur kunde hon veta … i flera år hade Jonathan och hans familj levt med skyddad identitet och trots att farsan var död borde inga andra än rektorn känna till hans bakgrund, möjligen Hanna också, men hon hade inte varit i skolan sedan i vintras, så vem hade skvallrat? Hon öppnade dörren och väntade på honom. ”Kommer du?” 40


7 Jag visste inte vad som hade hänt med Jonathan när han kom till svensklektionen på torsdagsförmiddagen, bara att han var annorlunda. Förändrad. Till att börja med kom han i tid. Bara en sådan sak. När han märkte hur vi glodde slog han ner blicken och ställde sig en bit bort från alla andra med munkjackans huva fälld över huvudet och händerna nerstuckna i byxfickorna. Den där här-kommerjag-så-flytta-på-er-stilen var långt borta. Han såg bortkommen ut som om han var ny på skolan och undrade om han kommit till rätt klassrum. Muhammad försökte skämta. ”Kompis, vad gör du här?” ”Vad fan ser det ut som.” Ida viskade: ”Nu kommer hon.” Alla tystnade och vände sig om. I korridoren kom hon gående med väskan dinglande över ena axeln och en korg fylld med böcker i handen. ”Hej på er.” Hon räckte Muhammad korgen. ”Håll den åt mig är du snäll.” 41


Hon låste upp och släppte in oss. Jonathan droppade in sist. Gömd under huvan lomade han bort till sin plats. Det låg en spänd förväntan i luften. På något sätt hade Malin lyckats med det som ingen vikarie tidigare hade klarat av. Fånga vår uppmärksamhet. Vad skulle hända nu? Malin satte sig på kanten av katedern med de seniga armarna korsade över bröstet. ”Vad roligt att se alla här i tid.” Hon plockade upp ett papper från katedern: ”Förra gången vi sågs fick ni en uppgift. Ni skulle skriva om en person som ni beundrar. Ni har till fredagen på er, men jag skulle vilja höra vilka personer ni har valt. Vi kan börja med dig, Ella.” Mina kinder började hetta. Jag mumlade: ”Jag har inte valt nån än.” ”Då är det nog bäst att du bestämmer dig för nån om du ska hinna bli klar.” Jag nickade och slog ner blicken i bänken. Usch. Pinsamt. Ella Rising brukade alltid vara ute i god tid. ”Du då, Amir. Vem har du valt?” ”En person jag känner.” Mer verkade han inte vilja säga. ”Fair enough. Som sagt, det måste inte vara nån känd person. Jessica?” ”Beyoncé.” ”Bra val.” Hon antecknade i pärmen. ”Lovisa?” ”Mary J. Blige.” ”Fantastisk artist. Muhammad?” ”Zlatan.” ”Jag vet vem han är men jag kan inget om soccer. Nora?” ”Barack Obama.” ”USA:s president. Bra val. Ida?” 42


”Dir en grey.” ”Vem är det?” ”Ett japanskt band.” ”Spännande. Jonathan?” Han ryckte på axlarna. ”Tänker jag inte berätta här.” ”Då säger vi det. Oskar?” När hon frågat alla reste hon sig och började gå runt i klassrummet. ”Ni har valt väldigt olika personer, politiker, artister, idrottsmän, men alla har dom en sak gemensamt. Dom är framgångsrika. Därför börjar jag fundera.” Hon stannade framför Robin, som slumrat till i bänken, och satte ner handflatorna på bänken. Han ryckte till och blinkade förvirrat. ”Vet ni vad jag fick höra om 9c första dagen jag var här?” Ingen sa något. Vi var nog mer nyfikna på att höra vad hon tänkte säga än vad de andra lärarna sagt om oss. Det kunde vi ju räkna ut. ”9c är stökiga, ett gäng gaphalsar. Först ville jag inte tro det, åtminstone inte förrän jag fick träffa er och bilda min egen uppfattning. Tyvärr visade det sig att dom hade rätt. Ni kom inte i tid. Ni pratade och störde. Ni visade ingen respekt vare sig mot mig eller varandra. Ni tog inte fram läroböcker eller pennor. Ni, säger jag. Jag menar naturligtvis inte alla. Men ni måste vara medvetna om att alla lärare betraktar er som en skock.” Hon hade gått varvet runt klassrummet och stannade vid fönstret där hon verkade syna den smutsiga glasrutan. ”Man behöver inte vara duktig i skolan för att lyckas i livet. Man kan gå ut med dåliga betyg och ändå bli berömd och framgångsrik. Barack Obama var en lysande student medan George W. Bush som bäst var en medelmåtta. Men båda blev valda till världens mäktigaste äm43


bete, President of the United States. Hur tror ni att dom lyckades egentligen? Eller låt mig omformulera frågan: Vad krävs det för att bli framgångsrik?” ”Tur”, sa Oskar. ”Man ska inte underskatta slumpens makt, men hur många av er tror på allvar att ni är en av dom som kommer att vinna tio miljoner på lotteriet? Nej, det krävs fler saker än bara tur för att bli framgångsrik.” ”Vilja”, kom det lågt från Amir. ”Bra.” Hon plockade upp en tuschpenna och skrev upp ordet på whiteboarden. ”Viljan kan liksom tron förflytta berg. Fler förslag?” ”Föräldrar som hjälper till med läxor och sånt”, sa Nora. Malin skrev: Stöd hemifrån. ”Mycket viktigt. Men alla kan dessvärre inte räkna med föräldrarnas hjälp. Mer?” Lovisa räckte upp handen. ”Bra lärare.” ”Också viktigt. Men lärarna kan inte hjälpa nån som inte anstränger sig. Fler förslag?” ”Man måste tro på sig själv”, sa Jessica. ”Självförtroende med andra ord. Utmärkt. Fler förslag?” ”Om man inte vet vad man vill bli då?” ”Jag är säker på att även du, Daniel, har drömmar. Om drömmen är liten eller stor har ingen betydelse. Nej, alla kan inte bli USA:s president. Men alla ni kan uppnå era drömmar. Bara ni vågar tro på er själva. Vågar tro på att ni kommer att lyckas.” ”Vad då”, sa Muhammad, ”så du menar att jag kan bli värsta Zlatan om jag börjar gå på idrotten.” Oskar föll in i hans kacklande skratt. ”Bara Zlatan kan bli Zlatan. Men du kan bli lika bra, Muham44


mad, lika framgångsrik som han. Så det kan vara en god idé att börja gå på idrotten.” ”Du är rolig du”, fnös Muhammad. ”Varför skulle inte du lyckas? Varför skulle ni andra inte göra det? Ställ er den frågan.” ”Jag vill bli advokat”, sa Yasmina, ”men då måste jag typ ha MVG i alla ämnen.” ”Vem skulle hindra dig?” ”Jag har typ inga MVG:n.” ”Det finns bara en person som kan hindra dig från att uppnå dina drömmar, Yasmina. Och det är du själv.” ”Halleluja”, muttrade Amir bakom mig. Malin fäste blicken på honom. ”Du tror mig inte?” Amir trodde inte att hon hade hört. Rodnande hasade han ner i stolen. ”Typ, nej.” Hon ställde sig framför hans bänk. ”Vad har du för dröm, Amir?” Han såg sig besvärat omkring. ”Läkare.” ”Då vet du vad som krävs.” ”Högsta poäng. Men det är inte säkert det räcker.” ”Om du inte satsar kommer du aldrig att vinna. Eller hur?” Amir ryckte på axlarna. Malin satte sig på katedern igen. ”Låt mig berätta en historia för er. När jag var lärare på Salem High School hade jag en klass där eleverna kom från alla delar av samhället. Från snobbiga villaområden till ruffiga stadskvarter och husvagnsparker. Dom flesta var vita med irländskt påbrå eller afro-americans, men där fanns också asiater, araber, latinos, hispanics. Jag hade en elev som blev slagen av sin pappa, två som hade missbrukande föräldrar, flera 45


var skilsmässobarn och hade dålig kontakt med sina pappor. En elev hade dyslexi, en annan adhd men dom allra flesta hade inga inlärningssvårigheter alls. Jag hade elever som var oerhört flitiga och ambitiösa medan dom allra flesta inte gjorde mer än vad lärarna krävde av dom och det var ärligt talat inte särskilt mycket. Jag sa till dom som jag säger till er: ’Ni kan bli vad ni vill bara ni vågar tro på er själva. Ni är inte dummare eller latare än andra elever på skolan.’ Dom fnös och hånskrattade åt mig, tyckte att jag var nuts. Men jag gav mig inte. Jag visste att dom en dag skulle lyssna. Varje lektion upprepade jag mitt mantra: ’Ni kan bli vad ni vill. Göra vad ni vill, bara ni vågar tro på er själva.’ Till slut sjönk budskapet in. Inte hos alla, men hos tillräckligt många. Och när dom märkte hur deras klasskompisar förbättrade sina resultat började dom också tänka i såna banor: Kan dom så kan väl jag. Varför ska jag vara sämre än dom? Jag tänker inte bli nån damn loser. Hela klassen gick ut high school med höga betyg och samtliga fortsatte till college, vilket inte var en självklarhet för alla, framförallt inte Rick som växte upp i en trailerpark med en prostituerad mamma som brukade ta emot kunderna i sin husvagn.” ”Hur kunde dom bli duktiga så snabbt?” undrade Amir. ”Mycket enkelt. Dom slutade att vara rädda.” Det var nog inte bara jag som tyckte att det började bli flummigt. Vad menade Malin egentligen? Hon vred på huvudet och pekade. ”Titta på tavlan. Det är era egna ord.” Tur. Vilja. Stöd hemifrån. Bra lärare. Självförtroende. Med tuschpennan ringade hon in vilja och självförtroende och suddade ut de andra orden. ”Glöm era föräldrar, glöm lärarna, glöm slumpens makt. Det här handlar om er, mina vänner, om att ni 46


måste våga lyckas.” Hon plockade upp pennan på nytt och skrev: Mod. ”Mod är nyckelordet. Om ni är rädda för att misslyckas kommer ni att misslyckas. Satsar ni inte vinner ni ingenting heller. Varje chans är en risk och varje risk en chans. Nämnde jag avtalet? Nej, det kanske jag inte gjorde. Jag ingick nämligen ett avtal med mina elever på Salem High. Jag sa till dom: ’Jag garanterar att varenda en av er kommer att gå ut high school med höga betyg. Men då måste ni satsa allt. Hela er själ.’” Jag räckte upp handen. ”Ella?” ”Vad skulle hänt om dom misslyckats?” ”Dom misslyckades inte.” ”Men om …” ”När dom väl ingått avtalet fanns det inga om.” Hennes blick svepte över våra ansikten. ”Nå, vad säger ni. Har vi en deal? Räck upp handen om ni svarar ja.” Vi sneglade osäkert på varandra. Som vanligt vågade ingen ta det första steget. Plötsligt slängde Oskar upp handen i luften. ”För fan.” Muhammad följde snabbt efter. ”Absolut.” Fler händer sköt upp ur bänkarna. Till slut hade alla svarat ja. Alla utom jag. Och nu märkte jag att de andra, de som vädrade sina händer i luften, glodde på mig. Uppfordrande, undrande. Ingen vill vara utanför så jag gjorde som alla andra. Räckte upp handen. Malin klappade händerna. ”Excellent. Då har vi en deal. Glöm 47


inte att lämna in uppgiften i morgon. Det var allt för i dag. Hej då.” Med ryggen vänd mot oss började hon plocka ihop sina saker från katedern. I vanliga fall, om läraren gett oss tillåtelse att gå tidigare, hade klassrummet varit utrymt lika snabbt som om brandlarmet gått. Men ingen rörde sig i bänkarna. Det var knäpptyst som om alla behövde tid att smälta hennes ord. Gå ut med höga betyg. Bara ni satsar allt. Hela er själ. Malin gav oss en road blick. ”Är ni fortfarande kvar?” Alla reste sig samtidigt. Klassrummet fylldes med det vanliga sorlet och stolskrapandet. När alla gått gick jag fram till katedern. Malin lyfte blicken. ”Ja?” ”Jag … jag vet inte vad jag ska skriva om.” Bekymrat la hon huvudet på sned. ”Du ska vara klar på fredag, Ella.” ”Alltså, det står helt stilla.” ”Det måste väl finnas nån person du beundrar eller ser upp till? Det behöver inte vara en popstjärna eller ens nån kändis. Varför inte en historisk person? En Jeanne d’Arc eller Gandhi. Nån med en stark tro eller övertygelse.” Plötsligt kom jag på något. ”Jag såg en film en gång. Den handlade om en tysk tjej som gjorde motstånd mot Hitler. Hon blev arresterad och dom erbjöd henne nåd, men bara om hon erkände att hon gjort fel. Men hon vägrade, så dom avrättade henne.” Jag tystnade för att hämta luft. Så många ord brukade jag inte få ur mig på en och samma gång. 48


”Du menar Sophie Scholl. Det är väl en utmärkt förebild.” Just det. Så hette hon ju. Just då reste sig Jonathan och släntrade fram till katedern. Jag hade inte märkt att han var kvar i klassrummet. ”Öh, fröken.” Han vägde fram och tillbaka på hälarna som en liten kissnödig pojke. Malin tittade på honom. ”Du får kalla mig Malin.” Stelt sträckte han fram två papper. ”Här är läxan.” ”Bra jobbat, Jonathan.” ”Ingen annan får läsa. Bara du. Fattar du?” Plötsligt fick han syn på mig. Hans blick mörknade. ”Vad fan glor du på?” ”Ingenting”, sa jag och drog igen dörren efter mig.

49


9789163864582