Page 1

En katastrof  inträffar  i  Mexikanska  golfen.  Oljeriggen   Deepblue  Future  skakas  en  natt  av  en  kraftig  explo-­ }tyxymr¯o|kwtvsyxo|vt~o|yvskrtxxo|}z|tnk}trk€o~ txxkxvšmukx~š~k}Uxk€no}~Ÿ|}~kxk~|uk~k}~|ypo|xk qoxyw~tno|xkš|o~~pku~wymr€š|vnox}u|tuo|op~o| €ono|qšvvxtxq_vso|tqqox}šqk|opŸ|o~kqo~gg`zouk} qoxk}~~}yw}uƒvntqk~tvv~|kqontx

`o~o|\tvv~ry|}š|pŸnn….,/t cƒnŸ}~o|ly~~oxXkxš|~ltv-­ nkns|t}~ymrrk|~sšx}~qsy|~ zD~txq}|š~~ymrry€|š~~conkx …..,k|lo~k|rkxwonkppš|}O s|tntuymrn|t€o|tnkqoxoqox kn€yuk~lƒ|Dtc~ymuryvw

ckw~tntq~tc~ymuryvwu|Ÿx}s|t}~oxZyrkxc~|Ÿw~tvvxƒ wonvowtcšvv}ukzo~o~~rowvtq~s|tnt}u~xš~€o|u}yw lƒqqo|zDŸ€o|~ƒqov}oxk~~kvvkqD|k~~uŸzkToxoxnk p|Dqkxš|€kn}yw}~D|zDz|t}vkzzox Zyrkx}pŸ|}~kzzn|kqtxywcšvv}ukzo~lvt|xš|rkx} ®|wkkxvt~k}k€gg`Qvv~}~D|zD}zovYx~owtx}~nox qtqkx~t}uk}wwkzoxqk|}ywZyrkxymrnokxn|kt cšvv}ukzo~}ukpD}ywo|}š~~xtxqxš|gg`p|tk}p|Dxyvso-­ }ukxnkvox czovzvkxoxlŸ|sk|~kpy|wwonc€o|tqo}rŸq}~zz}k~-­ ~kkn€yuk~o|}ywno€tu~tqk}~ozsš}o|xk]oxno~uyw-­ wo|}xk|~€t}k}tqk~~tx~okvvk€tvv}zovkop~o||oqvo|xk c˜\\c[Q`Udš|oxs|tnt}u~r|tvvo|}ywu|o~}k|u|txq wku~}zovzoxqk|ymrloqš|toxuy||wzo|kn€š|vn

ISBN 978-91-86775-25-4

9 789186 775254

XytWŸ|vkqš|o~~xq~pŸ|vkq }ukzk~k€pŸ|pk~~k|opŸ|pŸ|pk~-­ ~k|oU~~pŸ|vkq}r}nš|€to|-­ lsno|oxwyno|xymrxƒ}uk-­ zkxnowynovvpŸ|z|ypo}}tyxovv lyu~qt€xtxqnš|pŸ|pk~~k|ox rk|oxylo|yoxnoymr}~k|u }~švvxtxq]Dvo~š|¯o|vš}€š|nk ~t~vk|~tvv}€ox}ukpyvuo~XDvv ~utuop~o|nowDxqk~qt€-­ xtxqk|}ywnukx|šuxkwon p|Dxy}}uywwkxnoD|% \š}wo|zDryt}o


s채llskapet


Peter Lillthors

s채llskapet


Copyright © Peter Lillthors 2012 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se Omslag och sättning: Kapish produktion Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 isbn 978-91-86775-25-4


vägledande regler om god advokatsed Antagna av Advokatsamfundets styrelse den 29 augusti 2008. Reviderade 2009-12-11 att gälla från och med 2010-01-01.

§ 1, fjärde stycket En advokat får inte främja orätt.


prolog Johan Ström stod och väntade på trottoaren utanför Stockholms största bankkontor. Klockan var över sju på kvällen och kalla aprilvindar drog längs med stadens gator. Han hade varit tidig och frös redan. Han började bli otålig. Tidigare på dagen hade han fått ett samtal till advokatfirman precis innan han skulle in på ett möte. Mobiltelefonens display hade visat okänt nummer. Johan hade tvekat, men ändå svarat. Rösten i andra ändan av linjen hade låtit neutral och varit okänd för honom. Det hade blivit ett kort samtal och han hade fått mycket få instruktioner för kvällen. För drygt tio minuter sedan hade samma person ringt igen och frågat om han var på plats och klar att bli upphämtad. Johan spanade längs med vägen. Han försökte förtränga nervositeten som låg strax under ytan och ville bubbla upp. Det okända låg framför honom och han skulle inte ha någon kontroll över vad som hände senare under kvällen. En svart, spegelblank Mercedes närmade sig och stannade till. Dörren till bilens baksäte öppnades. Johan såg tre maskerade män – en i baksätet och två där framme. De sa inte ett ljud. Han steg snabbt in i bilen. Johan trodde sig veta vem föraren var trots dennes Vendettamask. Hans stora kroppshydda avslöjade honom. Det var han som var ledaren. Mannen i passagerarsätet där framme, som var iförd en silverfärgad ansiktsmask, vände sig om mot Johan och räckte honom en ögonbindel. Han tecknade med händerna att Johan skulle sätta den på sig. 7


Johan försökte hålla koll på hur lång tid resan tog. Det kändes absurt att sitta där i baksätet i en dyr Mercedes med ögon­ bindel. Han slog ifrån sig tanken. Kanske var det inte så farligt. De kunde ju vara kamrater som var på väg till en maskerad. Han insåg att det inte var rätt tillfälle att börja prata om huruvida maskeringen verkligen behövdes. Det här var allvar och han fick ta seden dit han kom. Bilen kom ut på motorvägarna utanför Stockholm och accelererade upp till en jämn och behaglig hastighet. Johan fick snart äta upp de förhoppningar han haft om en bekväm färd, för efter lite mindre än en timme vek bilen av på mindre vägar. Han slungades fram och tillbaka i baksätet när Mercedesen svängde i hög fart. Resan varade ytterligare en kvart. Sedan kom en ny order. ”Du kan ta av dig ögonbindeln.” Johan avlägsnade bindeln. De andra männen var fortfarande maskerade. Inom kort kom bilen fram till en gårdsplan som låg framför ett större gods. Det stod två facklor och brann med ett klart sken vid den praktfulla entrén till godset. Facklorna skulle uppenbarligen leda dem rätt. Snart hade alla stigit ur bilen och ledaren muttrade: ”Framåt, ni ser vart vi ska! … Jag är sugen på en drink.” Johan tänkte att det var som taget från en roman av Dan Brown. Hemliga sammankomster med olika ritualer. Det kunde inte vara många som misstänkte att det förekom i Stockholm i nutid. Johan följde efter mannen i den silverfärgade masken som stigit sist ur bilen. Samtidigt stannade flera andra bilar till på grusplanen. Ur samtliga steg maskerade män. Det var många här i kväll, men han anade att det fanns ännu fler medlemmar. Gruset under hans skor knastrade och påminde honom om att kvällen var på riktigt. Det var ingen dröm. Det här godset, med sin storlek, tillhörde inte hans vanliga värld – än, men någon gång i framtiden ville han själv köpa ett sådant gods. När han kom in i den första salen fick han kippa efter andan. Allt var så ståtligt, storartat och väl ordnat. Där fanns 8


böcker uppradade, hyllmeter efter hyllmeter, i massiva bokhyllor. Inredningen gick i teak och uppstoppade djur hängde på väggarna. Han följde männen genom den första salen och gick in i nästa. Den här var än större och kunde endast beskrivas som enorm. I taket hängde magnifika kristallkronor. Takhöjden var minst åtta meter. Han räknade till tolv kristallkronor. Porträtt av sofistikerade herrar fanns placerade längs långsidornas väggar. Porträtten såg ut att vara från tidigt 1700-tal fram till i dag. I mitten av salen stod ett massivt långbord med ett flertal stolar och Johan blev hänvisad en plats. Vissa av männen, som ­uppenbarligen hade reserverade platser, slog sig ner på stolarna medan de övriga medlemmarna stod samlade i en stor klunga. Ledaren tog plats på ett podium och fattade en guldfärgad spira som såg ut att ha innefattats med ett flertal diamanter och ädelstenar. ”Välkomna, bröder! Välkomna till vår invigningsprocess som enligt tradition hålls här i salen ’Indoor’ och följer våra gamla ritualer.” Ledaren höjde spiran och gjorde en svepande rörelse med den över sitt huvud. ”I kväll ska vi inviga Johan Ström.” Han talade med hög röst och orden studsade i den stora salen. ”De flesta av er känner till honom, denna remarkable jurist som gjort en sådan strålande karriär. Jag har haft ögonen på honom länge. Ung och hungrig. Han såg ljuset tidigare än de flesta av oss. Är det något vi uppskattar är det hunger som arbetar för oss och skaffar oss vinst och avkastning. Det är pengarna som talar – alltid. Vårt motto.” Ledaren höjde sin röst ytterligare. ”Johan Ström! Jag vill att du gör mig riktigt stolt nu. Kom fram till mig.” Johan reste sig och fick gå längs med hela bordets långsida för att tillmötesgå den beslöjade ledaren. Han kände att han darrade lätt i benen. ”Johan Ström, lova att alltid försvara, alltid hedra och alltid, inför de oinsatta, förneka vårt sällskap. För om så inte sker, 9


ska du veta att döden kan vara nära, och du vet att vi har kontroll på allt du gör. Vår kontroll över ditt liv är stor. Genom oss får du tillgång till de stora klienterna, genom oss kan du sälja din röst och ditt samvete. Är du beredd att göra det? Rösta med oss och genom oss för att tjäna mammon?” Han mässade fram orden men slog sedan om till en mer mjuk och behaglig ton. ”Johan Ström, vill du vara med oss? Njuta och dela rikedomar med oss? Vill du vara en del av Sällskapet?” Johan svarade med lite för hes röst: ”Ja, det är min önskan.” När han svarat steg ett jubel i lokalen. Alla inne i salen utbrast: ”Välkommen, broder Ström. Må du bli framgångsrik och nära vår gren under många år.” Några där gillade honom säkert medan andra jublade för vad som komma skulle. Ett godkännande innebar mottagandet av en ring men även att en tatuering skulle göras. Motivet på ringen och tatueringen var detsamma. Uråldriga symboler för kraft och broderskap, båda sammanfogade i ett gemensamt emblem. ­Tatueringen skilde sig från ringen genom att även ange vilket nummer i raden medlemmen hade. Alla i salen tog av sig sina masker. Johan kände till ledaren, advokaten Gustaf Lindgren, sedan tidigare, men märkte också att flera kollegor från andra byråer som han stött på i sitt arbete var där. Från den byrå som han själv arbetade på kände han igen en delägare, advokaten Per Wiberg. ”Äntligen dags för drinkar”, sa den nu demaskerade Lindgren. ”Och för dig, Johan, är det dags för tatuering.” Han skrattade högt. Johan grämde sig lite över tatueringen. Den placerades alltid på höger arm. Det var inte många som kände till detta känne­ tecken utanför Sällskapet. Johan passade på att greppa tag i en stor whisky. Någon ropade på honom – det var tatueraren. Point of no return, tänkte han när han satte sig tillrätta och hörde­­tatueringsnålen surra. Det ska ju inte göra så ont, hann han reflektera innan nålen trängde in i huden. Genom smärtan 10


och tårfuktiga ögon kunde han ändå urskilja mallen som tatueraren använde till tatueringen. Han skulle bli nummer 779 i raden av medlemmar i Sällskapet, av både nu levande och avlidna medlemmar. Det var ett exklusivt sällskap. Han var glad att vara med.

11


1 klockan var fyra på morgonen den 14 april 2010. Arbetet på oljeriggen Deepblue Future pågick som vanligt med full kraft. Oljeriggen var placerad i Mexikanska golfen, sextio kilometer utanför USA:s kust och cirka tvåhundra kilometer från staden New Orleans. Deepblue Future var en prospekteringsplattform. Den användes för att borra efter och testa eventuella fynd. Riggens huvuddäck låg högt ovanför vattenytan och stod på pontoner. Plattformens borrör som sökte sig ner i reservoaren snurrade oupphörligen. Riggen var över hundratjugo meter lång och nästan åttio meter bred. Den hade kapacitet att borra ner till niotusen meter. Jack Green var en av hundratjugosex oljearbetare ombord på Deepblue Future. Han var en erfaren man i övre medelåldern och hade arbetat på oljeriggar i mer än tjugo år. Jack hade inte strävat efter någon karriär utan trivts bra som så kallad roughneck, med ansvar att hantera utrustningen som borransvarig hade gett order om. Hans erfarenhet hade ändå gjort att han för sju år sedan hade avancerat till just borr­ ansvarig. Det hade inte heller stannat där. Nu hade han ansvaret för allt som hände på huvuddäck ifråga om borrandet och hur borrhålen utvecklades i reservoaren. Till sin hjälp hade han en ­”assistant driller” som hette Nick Long och var en burdus man på omkring fyrtio år. Jack gillade inte Nick men gjorde sitt bästa för att dölja det. Det var inte bra att komma ihop sig 12


med någon på en oljeplattform. De levde för tätt ihop och var för beroende av varandra. Jack gäspade där han satt i matsalen. Han skulle snart inleda ett långt pass. Förutom sina vanliga timmar skulle han och Nick täcka upp för det andra teamet och ta deras sista timmar. Det andra teamet hade en säkerhetsövning som inte längre kunde skjutas upp. Han hade bara varit ledig i några timmar och såg inte fram emot att jobba. Han kände sig sliten efter allt hårt arbete på plattformen och hoppades att de återstående dagarna han hade kvar innan ledigheten skulle gå snabbt. Lite lugn och ro hemma med frun hägrade. De hade varit gifta i många år nu han och Helena, och Jack kunde ibland komma på sig själv med att sakna henne intensivt – det var som att det blev värre för varje gång han var borta. Han såg i vänstra ögonvrån att Nick, som såg trött ut, släpade sig in i matsalen och började ta åt sig av den buffé som stod strax innanför entrén. Nick kom strax fram till honom och slog sig ner mitt emot. Han grymtade bara fram en hälsning till Jack. ”God morgon på dig också”, svarade Jack kort. Nick började sleva i sig av maten. Sedan tittade han upp och sa samtidigt som han tuggade frenetiskt: ”Sov dåligt.” Jack hade på tungan att svara att det märktes, men han avstod. I stället sa han: ”Vi borde snart vara i mål.” Han syftade på att de började närma sig ett djup på åttatusenfemhundra meter räknat från havsytan och sextusenfemhundra meter ner i berggrunden. ”Vi har inte många meter till på oss innan vi får ge oss för den här gången.” Nick nickade. ”Ja, finns det någon olja här är det bäst att den börjar flöda snart.” Jack tänkte att Nick hade rätt. Inledande tester och några mindre provborrningar hade visat att fältet utanför Louisianas kust skulle kunna innehålla så mycket som upp till femton miljarder fat råolja. Det var i så fall ett exceptionellt stort fynd och kunde vara det största sedan upptäckten av olja vid Prudhoe 13


Bay i Alaska 1968. Eftersom de var nere på ett extremt djup var expeditionen svår med många tekniska utmaningar, särskilt när det gällde borrningen som fick göras under höga temperaturer och med högt tryck. Det skulle inte heller bli billigt att utvinna oljan eftersom den låg så långt ner i berggrunden. Nick fortsatte att sleva i sig mat. Han var inte direkt en pratsam man. Jack funderade över det kommande arbetspasset och skulle precis förklara för Nick hur han hade tänkt lägga upp arbetet när hela riggen började skaka kraftigt. Tallrikar och glas skramlade på borden och här och var åkte glas och porslin i golvet. ”Vad fan var det där?” utbrast Nick, fortfarande med mat i munnen. ”Inte en aning, men det är bäst att vi går och kollar.” Jack kände sig med ens nervös, något liknande hade han inte varit med om tidigare. Visst hade det varit stormar och allmänt dåligt väder, men han hade inte upplevt sådana kraftiga skälvningar förut. Han reste sig upp och möttes av oroliga blickar från de övriga männen när han tittade sig omkring i kantinen. Ingen rörde sin mat längre. Några hojtade till honom men han låtsades inte om dem. I stället tog han sikte på utgången och gick dit med raska steg. Nick hängde på honom. De började gå mot kommandocentralen där OIM:n befann sig, personen som hade det övergripande ansvaret för hela riggen. I detta fall var det en man som hette George Brownsfield men kort och gott kallades för Brownhole. Smeknamnet verkade inte bekomma honom, han var van vid oljearbetarnas enkla humor. Precis när Jack och Nick kommit till trappan som ledde upp till kommandocentralen kom en ny och starkare omgång skakningar. Jack kom att tänka på en film om båten Titanic som han sett. Skakningarna avtog och de kunde samla sig och fortsätta uppför trappan. Explosionen var helt oväntad. Det kändes som om världen höll på att rasa samman. Taket i trapphuset rasade delvis in och 14


lamporna slocknade men började sedan blinka ihärdigt. Jack var omtöcknad när han åter fick grepp om verkligheten. Han stod upp så han kunde inte ha svimmat till. Trapphuset var höljt i ett dammoln och han kunde först inte få syn på Nick. Stora svarta flagor föll över honom och blandade sig med dammpartiklarna. Sedan, när hans blick sökte sig lägre, kunde han urskilja en kropp som låg nedanför trappan. Det var Nick. Han låg på samma sätt som en trasdocka skulle kunna ligga efter att en unge tröttnat på dockan och slängt i väg den. Han gick med ringande öron och en växande fasa nerför trappan. Han måste böja sig ner och ställa sig på knä för att kunna se Nicks ansikte ordentligt genom dammolnet. Nick såg fridfull ut och Jack förstod instinktivt att han var död. Han kände på halspulsådern och fick ingen som helst respons från ett pumpande hjärta. Först förstod han inte vad som hade hänt men när han vände på Nicks huvud såg han blod som strömmade ut från det. Nicks fall från trappan hade tagit illa. Satan, vad är det som pågår? Jack kände sig både rädd och arg. Han gav trappan en utmaning och mer eller mindre sprang uppför den. Han måste till kommandocentralen för att få reda på vad som hände. Han störtade in genom dörren och möttes av kaos. Genom de stora fönsterrutorna som vette ut mot huvuddäck kunde han se hur flera högresta bränder slickade skrovet på platt­formen. Folk sprang fram och tillbaka i rummet och ingen verkade veta vilka uppgifter som skulle utföras eller vad räddningsplanen var. Han sökte med blicken genom rummet efter Brownhole och såg honom sitta framför en mängd monitorer. Brownhole verkade vara den som var lugnast. Jack försökte få kontakt med honom men han höjde avvärjande sin hand och släppte inte blicken från en av monitorerna. När Jack gick närmare in i rummet såg han vad Brownhole och flera av de andra stirrade på. Monitorn visade borrtornet på plattformen. Videokameran hade zoomat in toppen på tornet ur vilken ­väldiga eldsflammor sköt rakt ut i atmosfären. Med all sanno15


likhet hade tornet tidigare spytt ut eld blandad med råolja och orsakat de bränder som härjade på däcket. ”Vad är det som händer?” Brownhole tittade med blodsprängda ögon på honom. ”Jag tror att vi har en gasläcka”, svarade han lågt. Sedan skrek han rakt ut i kommandocentralen: ”Använd BOP:en!” Ordern var allmän och riktad till den som förstod och kunde utföra den. ”Ingen respons”, skrek en av de män som förstått ordern. ”Inget tryck …” Mannen avbröts mitt i meningen när nästa explosion kom. Den här gången brakade helvetet loss. Jack slungades över tio meter rakt in i en av fönsterrutorna som vette mot huvuddäck. Hans liv släcktes omedelbart när huvudet slog i den hårt härdade glasrutan. Han hann inte uppleva att borrtornet ramlade ner på huvuddäcket eller att två av pontonerna vek sig och plattformen långsamt försvann ner i det kalla vattnet.

ett dygn efter den stora explosionen surrade räddnings­ helikoptrarna över den plats där Deepblue Future tidigare hade legat. Fyra räddningsfartyg befann sig under dem. Av de totalt hundra­tjugosex oljearbetare som funnits ombord hade trettio hittats döda, tjugo saknades ännu och ytterligare fyrtiotre var skadade, varav nitton allvarligt. I ett av räddningsfartygen satt Hank Steven. Han hade varit ombord på plattformen vid olyckan. Nu var han skakad men samtidigt väldigt målmedveten och bestämd om att fullfölja sitt uppdrag. Riggen som nu befann sig på havets botten ägdes av ett bolag som hette Ocean Com Ltd. Ocean Com ägdes i sin tur av World Wide Petroleum PLC, WWP. Hank Steven hade varit WWP:s man ombord och på grund av det varit illa omtyckt av de andra oljearbetarna. På något sätt hade de sett honom som en utomstående, en som inte hörde hemma bland resten av famil16


jen. Även om han hade försökt lätta på stämningen så hade det inte gått. Det hade gjort honom illa berörd. Hank var en känslig man och ensam också utanför oljeriggen. Han levde för sitt arbete och WWP. För hans arbetsgivare var detta en guldlott. Hank hade haft tur och plockats upp av ett räddningsfartyg innan Deepblue Future sjönk. Han hade jobbat oavbrutet sedan dess. Han gjorde allt han kunde för att få reda på vad som hänt och vilka följderna av olyckan förväntades bli. Än hade han inte fått riktig klarhet i vilka som överlevt och vilka som förolyckats eller blivit allvarligt skadade i olyckan. Det var dock bekräftat att George Brownsfield var död. Han hade lyckats lokalisera en av Georges assistenter och kunnat klargöra en hel del saker. Hank funderade på hur han skulle rapportera till sina överordnade. Han hade haft löpande kontakt med sin chef som han visste rapporterade vidare till högsta ledningen. Hans chef var skärrad, för att säga det minsta, och Hank förstod honom. Men det skulle komma att bli än värre. Han bestämde sig för att det bästa var att skriva en rapport i stället för att fortsätta ringa. Fanns det på pränt gick det inte att förneka i efterhand. Hank öppnade sin laptop, klickade sig fram till chefens adress och skrev som rubrik: Lägesrapport – Deepblue Future. I själva mejlet skrev han: Situationen är fortfarande kaotisk. Efter hörande av ett flertal ögonvittnen, inklusive assistenten till OIM:n, Jens Jensen, samt efter erhållande av rapport från iakttagelser som gjorts genom kameraförsedda undervattensrobotar, kan händelseförlopp och situation sammanfattas enligt följande. Deepblue Future skakades av en mycket kraftig explosion klockan 04.27 den 14 april. Explosionen orsakade sådana omfattande skador att plattformen sjönk inom några timmar. Innan den sista explosionen hade en mindre omfattande explosion inträffat, vilket medfört att Deepblue Future vibrerat kraftigt. Vittnesmål finns även om skälvningar som gått genom riggen strax före den första explosionen. 17


Den troliga orsaken till förödelsen är en så kallad blowout, dvs. att gasbubblor läckt upp från källan och expanderat, för att slutligen antändas och orsaka explosionerna och efterfölj­ ande bränder. Jens Jensen fortsatte trots att George Brownsfield påträffades avliden det arbete som inleddes av Brownsfield, och försökte nyttja den operativa säkerhetsanordningen bestående av en ”blowout preventer”. Försök med den operativa säkerhets­ anordningen utfördes således inte bara omedelbart före den avslutande explosionen utan även efteråt. För ordningens skull antecknas att en blowout preventer, även kallad BOP, består av en stålkonstruktion (15 meter hög, 450 ton tung, tål 1 000 bars tryck) avsedd att försegla borrhålet. BOP:en visade sig ej vara brukbar, troligen på grund av att den hydraulikkraft som styrt den inte fungerat. Efter det att räddningsfartyg anlände sändes flera under­ vattens­­robotar ner till borrhålet för att få igång BOP:en och stänga ventilerna. På grund av bl.a. siktproblem orsakat av den läckande råoljan lyckades inte försöket. Med hjälp av undervattens­robotarna har man dock kunnat konstatera att rören till källan är helt avslitna och att råolja för närvarande pumpas ut i havet. Undertecknad erhöll nyligen besked om att Jens Jensen har avlidit. Enligt uppgift hade han träffats i magtrakten av ett vasst föremål som slungats i väg vid explosionen. Jensen hade dolt sina skador och fortsatt att arbeta in i det sista. Jag avvaktar ytterligare instruktioner. Med vänlig hälsning Hank Steven Hank tryckte på sänd och suckade djupt. ”Att råolja för närvarande pumpas ut i havet”, det kanske var årtiondets underdrift. Egentligen skulle han ha skrivit: ”Att råolja för närvaran18


de pumpas ut i havet av bara helvete.” Men han vågade inte, han ville inte bli den budbärare som blev hängd bara för sakens skull. Tids nog skulle de få veta. Han suckade djupt igen. Hans tankar gick till Jens Jensen. Det fanns inte många som Jensen i den här världen. Inte många som skulle dö på sin post. De på toppen av hierarkin skulle få svårt att komma undan det här och Hank visste att skit rann neråt. Det gällde att ducka bäst det gick.

19

Profile for Smakprov Media AB

9789186775254  

9789186775254  

Profile for smakprov