Issuu on Google+


EvaNgel覺Um eNl覺gt marcUs


MarcUs BiRrΘ

EvaNgelıUm eNlıgt marcUs

Libris förlag • Örebro


Bibeltexten från Bibel 2000, © Svenska Bibelsällskapet Marcus Birros dikter, sidan 155 och 189, ur boken Skjut dom som älskar (1997) Copyright © 2014 Marcus Birro och Libris förlag Författarfoto: Rickard L Eriksson Omslag: Mystical Garden/Niklas Lindblad Inlaga: RPform, Richard Persson Tryck: Scandbook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7387-331-4 www.librisforlag.se


Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. 1 Kor 13:1-3 * Ännu en vandring, in i förvandling Är du kvar där än, Evangeline? Ulf Lundell


D

en här skärvan av försommar kan vara årets bästa. Det skummar grönt ur träden som ur gamla buteljer, gräset är tjockt och mjukt och solen parkerar i ett strimlat mönster på den lilla mattan nedanför sängen. Du bör handskas varsamt med livet. Det är i omsorg om detaljerna som den levande Guden visar sig som tydligast. Det är meningarna som kommer till mig, här och nu. Jag kommer från ett dovt, mullrande kaos. Det tar aldrig slut, men det finns läkedom. Det är inte länge sedan jag låg gråtande på ett hotellgolv och det är inte länge sedan som jag var nära att dö i min sjukdom. Jag valde att vara öppen med detta sönderfall, eftersom det är min erfarenhet att döden älskar hemligheter. Jag vill leva mitt liv vidöppet, som morfars gamla sommarställe där allting alltid var öppet, stolarna ute på gräsmattan, 9


fotbollen i gräset, det stora bordet alltid dukat, kranen som droppade en bit bort. Jag minns en stig ner till en sjö, formad som en hästsko, och de höga träden som bläddrade bland sina blad när vinden kom in från nordväst. Jag minns tryggheten, mina enkla, stilla böner mot det låga taket i lusthuset där jag sov. Jag fick ingen tro utifrån. Jag hade inga mig givna världsliga nycklar eller regler att förhålla mig till. Tron blev mig given – eller den var mig given från början, snarare. Jag försökte fly denna tro, men Jesus såg på mig med stort tålamod och till sist orkade jag inte fly längre och då kom han närmare och la till sist en av sina faderliga armar runt mig. Nu lever jag av hans nåd. Nu lever jag fast jag var nära att dö. Då handskas man mer varsamt med livet. Jag tar inte det här nyktra, starka livet för givet. Jag vet att det är bönens kraft som håller sönderfallet borta och någon kanske tycker att det är en svag garant, men jag kan försäkra er att det inte finns något starkare än bönens kraft för någon som äntligen lyckats bryta med fördärvet. Bönens kraft är tusen gånger starkare än världsliga löften, mänskliga garantier och tio tusen ton godhjärtade förmaningar. Sommaren är här. Jag sitter på vår balkong och hör löven prassla försiktigt. Jag sluter ögonen och tackar Gud för att jag lever. 10


1 J

ag var fjorton år och befann mig precis i skarven mellan   två världar. Jag trodde fortfarande att jag skulle bli   proffs i fotboll. Samtidigt hade jag på allvar just börjat skriva dikter och noveller och under det här året löpte de här två vägarna separat. Året efter hade jag med mig mitt livs första diktsamling (med den lätt dramatiska titeln Hjärtats tårar) till en fotbollsträning och när de två vägarna då på ett sådant tydligt sätt korsade varandra stod det ganska snart klart för mig att det var skrivandets väg jag skulle välja.  Jag spelade för GAIS i Göteborg, och när vi var i Stockholm försvann jag från träningarna för att gå på Strindbergsmuseet och åka till Rågsved för att se var Ebba Grön hade repat. Tydligare än så kan knappast valet av väg beskrivas. Men 1986 var på flera sätt mitt sista år i barndomen. Året efter skulle jag träffa Morgan som blev min vän och 11


följeslagare under ungdomsåren, jag skulle upptäcka kraften i skrivandet, jag skulle förälska mig för första gången, jag skulle då också upptäcka att det gick att leva hela sitt liv i skrivandet, i litteraturen. Jag skulle få en av mina största läsupplevelser genom Det av Stephen King, jag skulle upptäcka poesin som helande kraft och förmåga och jag skulle inse att jag nog aldrig skulle bli fotbollsproffs. Jag skulle då också upptäcka att det inte fanns sorg i detta faktum, utan istället en stor möjlighet. Som fjortonåring, 1986, fick jag en liten röd fickbibel av gideoniterna. Detta var på den tiden då det talades om Gud i våra klassrum. Det är således rätt länge sedan. Jag minns inte så mycket av det mannen sade, men jag minns den lilla röda bibeln, jag minns mina klasskamraters suckanden och jag minns hur jag några veckor senare, dagen före julafton, den 23 december 1986, skrev mitt namn längst bak, på den prickade linjen under raderna: ”Jag mottager Jesus Kristus som min personlige frälsare.” Mannen gjorde inget himlastormande intryck, men hans vänliga rättframhet och diskreta sätt lämnade kvar en känsla av nyfikenhet hos mig. 1986 var nämligen också ett väldigt stökigt år rent privat. Mina föräldrar bråkade jämt och ganska snart stod det klart för mig, med barnets fruktansvärda förmåga att bara registrera med känslorna och inte med förnuftet, att de skulle skiljas.  En skilsmässa betyder en helt annan sak för ett barn än för en vuxen. En skilsmässa slår sönder den allra mest grundläggande hörnstenen i ett barns liv. Jag skriver detta 12


utan bitter anklagelse mot mina älskade föräldrar. De gjorde vad de kände att de måste göra. De försökte också hitta tillbaka till varandra, och jag minns särskilt en kväll när mamma bäddat soffan i vardagsrummet för att pappa skulle komma hem och sova hos oss igen. Sommaren 1987, året efter, försökte de rädda äktenskapet genom att resa till Italien tillsammans, och med mig. Men 1986 ringde underjordens klockor rätt hårt för oss i vår familj. Med den lilla röda fickbibeln kom en livsavgörande tröst in i mitt liv. Eftersom jag inte hade några koder, inga nycklar, ingen kunskap, inga redskap för att närma mig Guds ord så närmade jag mig det med öppet sinne, med ett nyfiket hjärta. Jag läste evangelierna och för mig framträdde en Jesus som var mycket olik den person jag dittills läst eller hört om. Jag fick inte ihop hans radikala och omstörtande tro på det goda med bilder av saligt nyfrälsta som jag snappat upp från något program på teve eller från en bild i tidningen.  Jag fick mycket tröst bara av att ha den där boken nära. Jag läste den alls inte direkt från pärm till pärm men jag hade den alltid med mig, jag bad med den mellan mina händer på kvällarna och mitt stormiga hjärta fick en sorts stilla frid bara av att läsa en rad här och där och då och då. Allt detta berättar idag för mig att Gud verkar även om vi inte tror det, även om vi inte vet hur man gör eller har rätta koder och rätt uppfostran. Gud finns utanför oss. Men också inuti oss från början. Detta berättar för mig att Gud kom först. Inte jag. Inte 13


ens min tro på honom. Han är först. Jag tror inte på min tro. Den är i själva verket helt meningslös i sig själv. Det är om Gud det handlar, inte om min tro i sig.

14


2 J

ag kan inte säga att jag ”drogs” till det andliga. Det handlade mer om något väldigt grundläggande, något som jag uppfattar som nerlagt i mig. Den här sortens funderingar hade jag inte under de åren, utan då föll det sig både väldigt naturligt och samtidigt svårbegripligt. Jag hade ingen spegel att hålla upp mot allt detta nya. Jag hade ingenstans att gå med mina tankar, mina känslor och mina frågor. Efter en tid med min röda fickbibel började jag läsa breven i Nya testamentet, särskilt de som skrivits av Petrus. Det är något i de breven som talar över alla barriärer av tid. Det är något mycket konkret och värdigt med allt Petrus skriver. Han formulerar sig briljant och lyckas vara tydlig och angelägen genom sina båda brev. Jag läste dem med stor behållning. Det fanns något mycket tilltalande och angeläget i hans oerhörda utsatthet, i hans mod, i hans konsekventa tro. Hans direkta tilltal är fortfarande befriande och drabbande, och Petrus brev hör till mina favoritböcker i Bibeln. 15


I början var min tro som när man besöker ett nytt land och lite trevande försöker sig på att tala språket där, räkna om valutan snabbt i huvudet innan man betalar. Jag trodde jag visste en del om det där landet men upptäckte (och upptäcker alltjämt) att jag vet mindre och mindre för varje dag som går. En sak märkte jag tidigt. Vid katastrofer av olika slag försöker jag hålla mig undan Gud. Eller också har katastroferna inträffat först sedan jag avlägsnat mig från Gud. Det är som om jag i mina mest sårbara och utsatta tillfällen genom livet inte riktigt vågat kasta mig mot Gud.  När mina föräldrar bråkade som värst och när jag i samband med skilsmässan erfor sorgen hos både min mamma och min pappa sökte jag inte Gud. På något sätt kändes det lite besvärande. Just i det läget, då jag hade behövt Gud som mest, fick jag för mig att jag skulle klara det själv. Vilket givetvis hade till följd att jag behövde honom mer än någonsin.

16


3 J

ag bad alltid, varje kväll. Jag tackade för dagen som gått, tackade för mina föräldrar och min bror, och bad att Gud skulle skona mig från mardrömmar under natten. Bön var inte något som praktiserades i vår familj. Min pappa, som är italienare, och min mamma, som är svensk, är i tur och ordning ateist respektive agnostiker. Jag hade inga redskap, ingen kunskap, ingen uppfostran i saken. Jag visste väldigt lite om böner, Gud och sådant. Men längtan jag kände bar med sig sitt eget språk. Det är det närmaste jag kan komma. Det fanns som en källa att ösa ur och efter hand var det som om källan själv berättade hur den ville bli uppsamlad, genom händer i bön och ett hjärta i stillhet. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde, men jag gjorde det ändå. På flera sätt är det en devis som jag levt hela mitt efter. Jag har ingen aning om hur man gör, men är man driven av en stark övertygelse så känns det inte som ett hinder. 17


Min längtan efter Gud var alltså från början inget intellektuellt val alls. Jag provade mig fram. Det var heller inget som enbart sprang fram ur mina känslor. Det var starkare än så, låg djupare än så. Kanske är det riktigt att säga att min tro i särklass är det starkaste jag har i mig. Allting annat bygger sitt existensberättigande därifrån. Utan tro rasar mitt liv samman. Som ni kommer att upptäcka längre fram i den här boken är det exakt vad som hänt de gånger då jag på allvar försökt sköta livet själv på egna villkor. Det har varit med skoningslös perfektion som Gud visat för mig att det är han, och bara han, som äger rätten till mitt liv. Min plan i allt detta är bara en droppe ljus i den levande Gudens heltäckande dröm. Den lilla röda boken med Nya testamentet blev snart en given följeslagare i mitt liv. Jag hade med den överallt, läste i den, somnade med den, bad med den mellan mina händer. Jag talade inte med någon om min tro, det var som en sorts hemlig förälskelse, en relation för mig och mitt hjärta, och det skulle kännas som ett sorts svek att öppna dörrarna utåt, mot andra, vänner och föräldrar. Fortfarande tycker jag att det stämmer. Så här skrev jag i min krönika i tidningen Dagen: Guds ord är märkligt levande. När jag läser Bibeln slås jag av hur övernaturligt närvarande allting är. Det är som att hålla ett levande fotografi i handen. Fastän så långa avstånd kommer allting så nära. 18


Det är inte alltid alla böcker i Bibeln känns lika angelägna just för dig, just idag. Men jag törs lova att det finns texter i Bibeln som träffar dig rakt in i hjärtat just där du är idag. ”Ordet som blir kött” har tidigare haft en lite litterär klang för mig. Men när du läser Bibeln och är ömsint och tålmodig nog att våga hålla ditt hjärta helt öppet, så smiter orden in i dig, in i ditt inre, blir en del av dig. Efter en tid märker du, lite i taget, hur Guds ord förändrat dig som människa. Nästan utan att tänka på det har ditt livs viktigaste resa startat inuti dig, en stilla och våldsam resa i ditt inre, mot bot och bättring, ifrån nederlag, skam och lögner och in i en ljus hamn av frid och tacksamhet. Du är inte skyddad för all framtid från allt ont, det är inte vad det handlar om, utan det handlar om att ordet du läst, och läst igen, till sist får en sådan förankring hos dig att du blir en bättre och sannare människa efter ett tag. På det sättet har ordet blivit kött. Det du läst har blivit sant och verkligt i ditt liv. Det är faktiskt storslaget. Övernaturligt i det lilla.

19



9789173873314