Page 1


HJORTH kriminalroman ROSENFELDT DEN STUMMA FLICKAN


Hjorth/Rosenfeldt Det fördolda 2010 Lärjungen 2011 Fjällgraven 2012

ISBN 978-91-1-305596-1 © Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt 2014 Norstedts, Stockholm Omslag: Wickholm Formavd. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


H

an vet inte vilken dag det är. Men den är ledig. Han är fortfarande i pyjamas fast klockan är över nio. De är hemma allihop. Inifrån vardagsrummet hörs ljudet från Svampbob Fyrkant. Mamma ställer fram en tallrik med yoghurt och frågar om han tvättade händerna efter att han varit och kissat. Han nickar. Vill han ha en smörgås också? Han skakar på huvudet. Det räcker med yog­ hurten. Vanilj/banan. Helst hade han velat ha Frosties, men Fred tog de sista så han får nöja sig med Havrefras. Men eftersom Fred fick de sista goda flingorna så får han ta dvd:n direkt efter frukost. Han ska se på Transformers. Dark of the Moon. Igen. Det ringer på dörren. ”Vem kan det vara så här tidigt?” undrar mamma och går mot ytterdörren. Han registrerar inte ens de välbekanta ljuden när hon tar i handtaget och öppnar. Så hörs en hög knall och det låter som om någon ramlar i hallen. Han hoppar till så att yoghurten på skeden hamnar på bordet, men märker det inte ens. På ovanvåningen ropar pappa någonting oroligt från sovrummet. Han har inte klivit upp än. Men nu hörs snabba steg. Sedan dyker någon upp i dörren till köket. Med ett gevär.

5


D

e var två nu. Hon var två. Utanpå och inuti.

Utanpå rörde hon sig fortfarande. Motstridigt men målmedvetet. Lektionerna från skolan om att sitta absolut stilla när man gått vilse stod emot den instinktiva viljan att fly. Var hon vilse? Hon visste inte riktigt var hon var, men hon visste vart hon var på väg. Hon var aldrig längre bort än att hon hörde bilarna som passerade på vägen. Hon kunde gå ut till den. Gå utmed. Gömma sig när det kom någon. Gå tills det kom en skylt, kontrollera att hon fortfarande var på rätt väg och sedan försvinna in i skogen igen. Så hon var inte vilse. Ingen anledning att sitta stilla. Så var det kylan. Den fuktiga kölden som talade för att fortsätta. Hon var varmare när hon rörde sig. Mindre hungrig. Så hon fortsatte. Inuti var hon stilla. Ett tag hade hon sprungit. Både inuti och utanpå. Rusat blint. Nu kunde hon inte riktigt minnas vad hon sprungit ifrån eller känna igen det hon kommit till. Det var inte en plats, inte ett rum, det var mer som en … kanske som en känsla … Hon visste inte. Men hon var där och det var tomt och hon var stilla. Hon var tom och det var stilla. Allt var tyst. Det kändes som det viktigaste. Så länge det förblev tyst var hon säker. På platsen som inte var en plats, upplyst utan ljus. Där inga 6


färger påminde om de färger hennes stirrande ögon ändå fortsatte att registrera från världen utanpå. Öppen, men stängd för allt. Utom för känslan av trygghet. Som skulle försvinna samtidigt som tystnaden. Det kände hon instinktivt. Ord skulle avslöja henne. Ord skulle riva ner de väggar hon inte såg och göra allt verkligt igen. Släppa in det hemska som fanns utanför. Smällarna, skriken, det röda varma och skräcken. Hennes egen och de andras. Inuti satt hon tyst och stilla. Utanpå var hon tvungen att gå vidare. Gå dit ingen kunde hitta henne. Där ingen skulle försöka prata med henne. Utanpå var hon tvungen att skydda inuti. Hon visste vart hon skulle. De hade pratat om en plats. Varnat för den. En plats där man aldrig skulle bli hittad igen om man gick in. Aldrig någonsin. Det var så de sagt. Ingen skulle hitta henne. Utanpå drog hon den alltför tunna jackan närmare kroppen och ökade på stegen. Inuti kurade hon ihop sig, blev mindre och mindre och hoppades att hon helt skulle försvinna.

7


A

nna Eriksson satt i bilen utanför det ljusgula hyreshuset och väntade. Vanja var sen. Det brukade hon aldrig vara. Anna antog att det var ytterligare en av alla de markeringar som hennes dotter ägnat sig åt de senaste månaderna. Värst var att hon aldrig längre ringde. Personligen kunde Anna leva med det. Hon förstod varför. Kunde till och med någonstans tycka att hon förtjänade det. Dessutom hade de, om sanningen skulle fram, aldrig haft en relation som inbegrep långa mor/dottersamtal. Det var värre för Valdemar. För honom var Vanjas avståndstagande oerhört smärtsamt, och det, mer än sjukdomen, hade gjort honom till en spillra av sitt tidigare jag. Han pratade oavbrutet om sin dotter och de sanningar de aldrig borde ha hållit ifrån henne. Allt de skulle gjort annorlunda. Han hade precis lurat döden bara för att upptäcka att livet var fyllt av ånger och uppgivenhet. Hela situationen smärtade givetvis Anna också, men hon klarade av det bättre. Hon hade alltid varit starkare än sin make. Han hade varit hemma från sjukhuset i mer än en månad nu, men hon fick inte ens ut honom ur lägenheten längre. Hans kropp hade, som det verkade, fullständigt accepterat den nya njuren, men Valdemar kunde inte acceptera sin nya värld. Den utan Vanja. Han stötte bort allting. Anna. De få kollegor som hörde av sig trots det han gjort. De ännu färre vänner som ringde alltmer sällan. Inte ens förundersökningen mot honom som fortsatte verkade beröra honom längre. Brottsmisstankarna om skatte- och bokföringsbrott var allvarliga, men de hamnade i skuggan av det svek han utsatt Vanja för. 8


Hon hade rasande kastat sig över honom. Det hade varit hemskt. Skriken, bråken, tårarna. Ingen av dem hade någonsin sett Vanja så tidigare. Så arg. Så fruktansvärt sårad. Anklagelserna som kom var ständigt desamma: Hur kunde de? Vilken mamma och pappa gör så här? Vad var de för människor egentligen? Anna förstod. Det var vad hon själv skulle ha undrat om hon var Vanja. Ja, frågorna var berättigade och förståeliga. Det var svaret hon inte tyckte om: Hon. Hon var mamman som kunde göra så här. Flera gånger under de värsta grälen hade Anna varit nära att säga: ”Vill du veta vem din pappa är? Vill du verkligen det?” Men hon hade bitit ihop. Vägrat berätta. Sagt att det inte spelade någon roll. Inte för att hon ville skydda Sebastian Bergman. Hon såg nog vad han ville. Hur han försökte tränga sig in. Hävda en rätt han inte hade, som en indrivare som försökte kräva in en skuld ingen var skyldig honom. Sebastian hade aldrig varit Vanjas far. Det hade Valdemar varit. Hela tiden och fullt ut. Vad det än stod i journalen från sjukhuset som Vanja stormat in med i högsta hugg. Det enda positiva var att Sebastian inte kunde använda situationen som uppstått till sin egen fördel. Han var liksom hon insnärjd i alla lögner. Talade han om för Vanja att han vetat sanningen länge utan att säga något skulle han svika henne precis lika mycket som de gjort. Bli precis lika hatad. Lika utfryst. Sebastian visste det. Han hade ringt Anna flera gånger de senaste veckorna och praktiskt taget bett på sina bara knän att hon skulle hjälpa honom hitta ett sätt att berätta sanningen. Anna vägrade. Hon skulle aldrig hjälpa honom ta Vanja ifrån Valdemar. Aldrig. Det var en av de få sakerna hon visste med bestämdhet. Allt annat var en enda röra. 9


Men idag skulle hon börja ta kontroll igen. Idag skulle hon ta första steget för att ställa allt tillrätta. Hon hade en plan. Ytterporten öppnades och Vanja kom äntligen ut. Händerna djupt nedkörda i jackfickorna och axlarna uppdragna. Hon var mörk under ögonen och såg glåmig och sliten ut, det var som om hon åldrats ett par år de senaste månaderna. Hon förde med en handrörelse undan sitt livlösa, otvättade hår när hon korsade gatan och närmade sig bilen. Anna samlade sina tankar, tog ett djupt andetag och klev ur. ”Hej, så bra att du kunde komma”, sa hon och försökte låta så positiv hon bara kunde. ”Vad är det du vill?” kom svaret. ”Jag har massor att göra.” Det hade gått tre veckor sedan de pratade senast och Anna tyckte faktiskt att hennes dotter lät mindre vass på rösten. Önsketänkande kanske. ”Jag vill visa dig en sak”, började Anna försiktigt. ”Vad då?” ”Kan vi inte åka så berättar jag i bilen.” Vanja betraktade henne misstänksamt. Anna visste att ju längre de stod tysta desto troligare var det att Vanja följde med. Det hade hon lärt sig av alla deras bråk. Man skulle inte attackera, inte tränga in Vanja i ett hörn och försöka få sin vilja igenom. Skulle hon följa med så var hon tvungen att göra det utan konfrontation och på sina egna villkor. ”Du kommer att tycka att det är värt det”, fortsatte Anna försiktigt. ”Det vet jag.” Vanja nickade till slut och gick mot dörren. Hon klev in och satte sig. Tyst. Anna startade bilen och de körde i väg. Ungefär vid bensinstationen nere vid Frihamnen bröt hon tystnaden och gjorde sitt första misstag. ”Valdemar hälsar. Han saknar dig.” ”Jag saknar min pappa också. Min riktiga pappa alltså”, blixtrade Vanja tillbaka. ”Jag är faktiskt lite orolig för honom.” 10


”Skyll er själva”, avbröt Vanja. ”Det är inte jag som ljugit hela mitt liv.” Anna kände hur nära det var att de började gräla igen. Hur enkelt det hade varit. Ja, Vanjas ilska var förståelig, men Anna önskade ändå att hon kunde få henne att förstå hur mycket hon sårade dem som verkligen älskade henne. De som stöttat och stått bakom henne hela hennes liv. Att de hade ljugit för att skydda henne, inte för att skada. Men Vanja bara väntade på en anledning att explodera så hon försökte avväpna situationen istället. ”Jag vet, jag vet. Förlåt, jag vill verkligen inte bråka. Inte idag …” Vanja verkade gå med på tillfällig vapenvila. De åkte vidare under tystnad. Valhallavägen ner, västerut mot Norrtull. ”Vart ska vi?” frågade Vanja när de körde förbi Stallmästargården. ”Jag ska visa dig något.” ”Vad då?” Anna svarade inte direkt. Vanja vände sig mot henne i passagerarsätet. ”Du sa att du tänkte berätta i bilen, så berätta nu.” Anna tog ett djupt andetag, men behöll uppmärksamheten på vägen och trafiken framför. ”Jag tänker ta dig till din pappa.”

11


”N

i kan gå in nu.” Erik Flodin vände sig mot det stora vitmålade tvåvåningshuset där Fabian Hellström, kriminalteknikern som åkt med honom upp från Karlstad, stod på verandan och gjorde en gest in mot byggnaden. ”Vi börjar bli klara.” Erik höjde handen som tecken på att han hört och vände tillbaka blicken mot det öppna landskapet som bredde ut sig framför honom. Det var vackert här. Den nygröna gräsmattan som sträckte sig ner mot stenmuren. Bakom den: åkermark som väntade på att våren skulle komma lite längre och som gick över i den mörka grönskan från de ständigt gröna barrträden som just fått konkurrens av lövträdens skira och ljusa vårskrud. Över det öppna fältet seglade en ormvråk och bröt tystnaden med sitt jamande, klagande läte. Erik funderade på om han skulle ringa Pia innan han gick in. Hon skulle ändå få veta vad som hänt och bli förtvivlad. Det skulle påverka hela kommunen. Hennes kommun. Men ringde han nu skulle hon börja fråga. Vilja veta mer. Vilja veta allt. Han visste själv inte mer än vad han fått höra av kollegorna som var på plats när han anlände. Så vad skulle det göra för nytta? Ingen. Pia fick vänta, bestämde han sig för. Han kastade en sista blick ner i sandlådan som stod en bit till höger. Spår av helgens regnande i flaket på en gul lastbil av plast. En spade, en sandig Transformer och två dinosaurier. 12


Erik suckade och gick upp mot huset och de döda. Fredrika Fransson stod vid patrullbilen och slöt tyst upp vid hans sida de sista stegen. Hon hade varit först på plats och den som kortfattat informerat honom om vad hon visste när han anlänt. Han kände henne sedan tidigare. De hade jobbat ihop innan han befordrades till kriminalkommissarie med särskild tjänsteställning och fått sin arbetsplats i Karlstad. Bra polis. Noggrann och engagerad. Nästan 20 centimeter kortare än Eriks en och åttiofem och säkert tio kilo tyngre än hans 78 kg. Lättare att hoppa över än att springa runt, hade han hört elaka kollegor beskriva henne. Själv hade hon aldrig sagt något om sin övervikt. Eller om något annat heller för den delen. Fredrika var inte särskilt lättpratad. Han tyckte sig kunna känna krutdoften när han klev upp på verandan och såg det första offret. Det kunde han inte. Det visste han. Rättsläkaren hade givit honom en preliminär tid för dödens inträffande efter att snabbt ha undersökt de döda. Ungefär för ett dygn sedan. Även om ytterdörren varit stängd – vilket den tydligen inte varit när grannens nioåring kom för att se om hon kunde hitta någon att leka med – hade det gått för lång tid för att det skulle finnas några doftrester kvar. Erik satte på sig skoskydd och drog på vita plasthandskar innan han tog steget in i huset. Han vek undan några grenar av påskriset med de färgglada äggen som stod i en kruka bredvid skohyllan och knäböjde vid kvinnan som låg på rygg på det grovhuggna stengolvet. Första offret av fyra tydligen. Fyra döda. Två barn. En familj. De hade inte identifierats än, men Karin och Emil Carlsten som hade sönerna Georg och Fred tillsammans ägde och bodde i huset, så det skulle förvåna honom mycket om det inte var Karin Carlsten han hade framför sig. Ibland, när han pratade med kollegorna från Stockholm och Göteborg, ja till och med från Karlstad, förundrades de över att han inte kände alla i Torsby. Han kom ju därifrån. Var det inte bara en liten håla ute i skogen? Erik brukade sucka trött åt 13


dem. Det bodde nästan 12 000 personer i kommunen. Drygt 4 000 i centralorten. Vem i Stockholm kände 4 000 personer? Ingen. Nej, han hade aldrig träffat Carlstens, men visst hade han väl hört talas om dem? Inblandade i något polisärende ganska nyligen … ”Känner du Carlstens?” Han såg snabbt upp mot Fredrika som med viss möda höll på att kränga på sig fotskydden ute på verandan. ”Nej.” ”Jag vill minnas att vi hade med dem att göra i vintras.” ”Kanske det.” ”Kan du kolla upp det?” Fredrika nickade, drog av det blå plastskyddet hon lyckats få på ena foten, vände och begav sig i riktning mot bilen. Erik vände blicken åter mot den brunhåriga kvinnan i trettiofemårsåldern på hallgolvet. Hål i bröstkorgen. Stort. Nästan en decimeter. För stort för ett räfflat vapen som en pistol eller ett kulgevär. Mer som dubbelmynningen på ett hagelgevär. Mängden blod på golvet skvallrade om ett ordentligt utgångshål. Erik gissade på ett påsittande skott, mynningen tryckt mot kroppen. Krutgaserna hade ansamlats mellan huden och bröstbenet och det höga trycket hade fläkt upp skinnet och orsakat brännskador och svärtning på kvinnans vita stickade tröja runt ingångshålet. Döden måste ha varit omedelbar. Han kastade en blick mot ytterdörren. Hon låg en knapp meter in. Som om hon öppnat och någon satt ett gevär i bröstet på henne och tryckt av innan hon hann reagera. Kraften kastade henne bakåt. Vem det än var som sköt måste sedan ha klivit över henne och fortsatt in i huset. Erik rätade på sig och gjorde detsamma. Första rummet efter hallen var det stora köket. ”Rustikt bondkök” hade det säkert beskrivits som om någon mäklare fått i uppdrag att sälja huset. En murad öppen spis med kåpa i ena hörnet. Rejält furugolv. Liknande breda bräder i taket. En brödspade och ett köksredskap han inte kände igen på väggen över en drängsoffa. En svart gammal vedspis i raden av i övrigt moderna vitvaror. 14


På det stora furubordet stod fortfarande rester av frukosten kvar. En tallrik med vad som verkade vara yoghurt och Havrefras vid kortsidan. Stolen framför vält. En pojke, åtta, nio år gammal, på golvet. Fortfarande i pyjamas. Det var påsklov. Ingen undervisning som tvingade iväg barnen tidigt till skolan. Tyvärr, tänkte Erik. Han tyckte sig få sin teori om hagelgeväret bekräftad när han såg närmare på pojken. Ena armen var i princip avsliten vid axeln. Mindre perforeringar på halsen och upp på ena kinden. Spridda hagel. Vad var avståndet om mördaren skjutit från dörren? Två meter? Tre? Tillräckligt för att de dödliga projektilerna skulle hinna spridas ut lite. Kanske inte omedelbart dödande, men det kunde inte ha tagit mer än någon minut för pojken att förblöda. Sedan då? Någon hade sprungit genom rummet. Efter det att pojken blivit skjuten. Ett barn. Avtryck av små fötter i blodet runt stolen. Erik såg bort mot rummet innanför köket. Ett mindre vardagsrum. Tv och dvd. Satt den andre sonen och såg på tv? Hörde skotten. Kanske reste han sig vid det första. Stod i dörren och såg sin bror bli skjuten. Sprang. Vart? Spåren ledde bort mot trappan till övervåningen. Varför blev inte han också dödad i köket? Laddade skytten om? Erik såg sig om på golvet. Inga patronhylsor vad han kunde se. Han påminde sig om att fråga om Fabian plockat upp dem. ”Jan Ceder.” Erik fick stålsätta sig för att inte hoppa till. Fredrika hade tyst kommit upp bakom honom. ”Carlstens polisanmälde honom i december”, fortsatte Fredrika med blicken fäst på den döde pojken på golvet. ”För vad?” ”Jaktbrott.” ”Vilken typ av jaktbrott?” undrade Erik tålmodigt. ”De lämnade in en film de tagit där Ceder hade en död varg på tomten.” ”Så han fälldes.” 15


Mer ett konstaterande än en fråga. ”Böter”, bekräftade Fredrika. Erik nickade för sig själv. Jägare. Hagelgevär. Bevisade naturligtvis ingenting, det vimlade av jaktlicenser och gevär i trakten, men det var en början. ”Han hotade dem i tisdags.” Erik stannade upp i tanken. Förstod han det rätt? Ibland var det svårt eftersom Fredrika inte gav ifrån sig mer information än absolut nödvändigt och emellanåt inte ens det. ”Ceder?” frågade Erik för att bli säker. ”Hotade Jan Ceder Carlstens i tisdags?” Fredrika nickade och vände sig för första gången sedan hon kommit in i köket mot Erik. ”Utanför badet. Flera vittnen.” Erik processade snabbt informationen. Kunde det vara så enkelt? Kunde någon vara så klantig? Svaret var ja på båda frågorna. Bara för att det var brutalt och våldsamt behövde det inte vara komplicerat och genomtänkt. Tvärtom faktiskt. ”Jag vill prata med honom”, sa han till Fredrika. ”Ta in honom.” Fredrika vände och lämnade köket. Erik tänkte snabbt igenom sitt beslut igen medan han följde de små blodiga fotspåren mot trappan. Hotbild. Jägare. Hagelgevär. Erik önskade verkligen att det var så det låg till. Han hade bara varit chef för våldsroteln vid Värmlandspolisen i dryga två månader och det här var inget han önskade skulle dra ut på tiden. Inte Pia heller. Hon skulle kräva att det löstes snabbt. Så att kommunen skulle kunna lägga det bakom sig. Gå vidare. Fotspåren blev svagare och svagare för att upphöra helt några meter från trappan. Erik tog tag i det vitmålade räcket och gick upp. På andra våningen slutade trappan i en långsmal korridorlik16


nande hall med tre dörrar. Två stod öppna. Erik kastade en snabb blick in i den direkt till vänster. En våningssäng och utspridda leksaker talade om att det var pojkarnas rum. Han gick fram till slutet av korridoren och stannade igen. Där, mot vad Erik antog var den stängda dörren till badrummet, halvsatt Emil. Några år äldre än Karin, såg det ut som. Eller så var det bara det grå håret som fick honom att verka äldre. Död var han i alla fall. Definitivt hagel den här gången. Mitt i bröstet. Erik föreställde sig hur mannen kommit utrusande ur sovrummet och hur skytten stått på toppen av trappan. Erik såg sig omkring. Det verkade inte som om mannen tagit med sig något tillhygge. Han måste ha hört vad som hände på nedervåningen och ändå rusade han ut helt obeväpnad. Antagligen tänkte man inte klart. Erik kunde inte ens föreställa sig hur han skulle reagera om det här utspelat sig hemma hos honom. Hos dem. Om det varit Pia och deras dotter på nedervåningen. Han klev över mannens ben och in i sovrummet. En dubbelsäng dominerade rummet. Minst två gånger två meter. Plats för barn med mardrömmar. Överkast och prydnadskuddar ordentligt på plats. Två nattduksbord och en byrå med en spegel över vid ena kortväggen. Den andra bestod av garderober. Dörrarna till den i mitten stod öppna. Karins. Klänningar, blusar och kjolar på hängare. Mellan skorna på golvet stack två små nakna ben fram. Erik gick fram. Längst in satt den andre sonen. Uppkrupen så långt in han kunde komma. En filt i knäet. Som om han försökt gömma sig. Kan det ha varit därför Emil inte kom längre? Mötte han sonen som kom rusande upp och försökte gömma honom? Rädda honom. Det misslyckades. Skytten hittade honom. Han måste ha stått där Erik stod nu. En dryg meter från pojken. Mynningen på geväret ännu närmare. Skottet mot halsen hade nästan slitit av huvudet. 17


Erik var tvungen att vända sig bort. Han hade sett mycket av vad människor var kapabla att göra mot varandra, men det här … Barnen. Pyjamasen. De små nakna benen. Erik satte sig på den bäddade sängen och andades djupt, kvävde gråten. I den stora dubbelsängen, med tårarna brännande i ögonen lovade han att han skulle ta fast den som gjort det här. Han kunde inte påminna sig att han någonsin gjort det förut. I alla fall aldrig uttalat det så tydligt för sig själv. Men han skulle ta fast den som gjort det här. Till varje pris.

18

Profile for Smakprov Media AB

9789113055961  

9789113055961  

Profile for smakprov