Issuu on Google+

ISBN 978-91-27-13829-2

Organ till salu

Susanne Lundin är författare och professor i etnologi vid Lunds universitet. Hon har i flera år, bland annat på uppdrag av EU-kommissionen, granskat den internationella organhandeln.

SUSANNE LUNDIN

Efter fyra år i svenska vårdköer tröttnade njursjuke Sam på att vänta – han åkte och köpte en ny njure i Pakistan. Men var kom det nya organet ifrån? Och var donatorn verkligen frivillig? Organ till salu är en skrämmande resa genom organhandelns dunkla värld. Etnologen Susanne Lundin reser världen över och synar den smutsiga handeln i sömmarna. Hon skildrar kriminella syndikat i Sydafrika, åklagare i Israel och utnyttjade lantarbetare i Moldavien. I andra änden av kedjan finns svenska patienter som Sam, som är så desperata att de kringgår lagen och sätter en annan människas liv på spel. Med en åldrande befolkning och ett allt större behov av friska organ är organhandeln närmare än vi vill tro. För första gången på svenska kommer nu en stor kartläggning av denna ljusskygga verksamhet som bara lär växa i betydelse.

SUSANNE LUNDIN

Mannen frågade Constantin om han ville ha ett välbetalt jobb på en restaurang utomlands. I Turkiet. Constantin hade just fyllt 20 år och lockades av tanken på snabba pengar. Framför allt längtade han efter att lämna hembyn och se världen. ”Men om jag ska vara ärlig”, säger han och väjer undan med blicken, ”så visste jag från början att det även kunde handla om att sälja en njure.”

Organ till salu

omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design På omslaget syns en pakistansk man som lurats att donera sin ena njure. FOTO: Zofeen Ebrahim/ Nyhetsbyrån IPS författarporträtt: Elisabeth Dawson

9 789127 138292

NOK_LUNDIN_ORGAN_TILL_SALU.indd Alla sidor

2013-10-24 13:04


13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 2

2013-10-23 09.22


Innehåll 7

Förord

15

Inledning: Köparna i Sverige

31

1.  Säljarna i Moldavien

71

2.  Förmedlarna i Israel

101

3.  Läkarna i Filippinerna

155

4.  Syndikatet i Sydafrika

189

Avslutning: Kan organhandeln stoppas?

223

Epilog

229

Källor

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 5

2013-10-23 09.22


13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 32

2013-10-23 09.22


Moldavien ligger inklämt mellan Rumänien och Ukraina med en liten öppning mot Svarta havet. Flygplatsen i huvudstaden Chisinau är liten och oansenlig. Moldavien är inget turistland och få reser dit. Några kostymklädda herrar med portföljer pratar i mobilen så fort planet har landat. De andra passagerarna är män, kvinnor och barn med stora väskor och plastpåsar på bagagehyllorna. Det är framför allt två kategorier av personer som reser till Moldavien: affärsfolk och moldavier som vänder hem från utlandsarbete. ”Professor Lundin”, hör jag någon som ropar. Det är läkaren Igor Codreanu som är på flygplatsen för att möta mig. Han tar min väska och pekar mot parkeringsplatsen strax utanför ankomsthal33

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 33

2013-10-23 09.22


len. Efter ungefär 20 minuter är vi mitt inne i Chisinau. Vi parkerar helt nära paradgatan Boulevard Stefan cel Mare. Här samsas moderna butiker med pampiga historiska byggnader från 1800-talet. Det är en vacker stad, men den har sett bättre dagar. På gatorna trängs handkärror med bussar som tycks vara nära att falla ihop. Det är mörkt i foajén på mitt hotell och det är mörkt i mitt rum. Elektri­ citeten är bara tillgänglig några timmar per dag. Likaså vattnet. Jag beger mig strax iväg på jakt efter moldaviska leu. Det finns bankomater och banker överallt. Ovanför bankkontorens dörrar hänger skyltar med siffror som anger växlingskursen till olika valutor. Jag ser hur välklädda tjänstemän kliver upp på stegar för att uppdatera siffrorna på skyltarna. Det känns som en direkt förlängning till den internationella börsen, om än med föråldrade metoder. Det visar sig dock att varken bankomater eller bankkontor kan tillhandahålla pengar. Det finns växlingskurser, men inga kontanter. Jag vänder mig till hotellets receptionist och en timme senare har 34

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 34

2013-10-23 09.22


han växlat mina amerikanska dollar på den svarta marknaden. Moldavien är ett av Europas fattigaste länder och var tidigare en del av Sovjetunionen. Man försörjde framgångsrikt andra sovjetrepubliker med frukt, grönsaker och vin. Idag är landet utblottat. Livet är möjligen lite lättare för människorna idag än kring millennieskiftet då hela 73 procent levde under den absoluta fattigdomsgränsen. Men människorna i Moldavien lever fortfarande under mycket torftiga förhållanden. Arbetslösheten är enorm. Mer än en fjärdedel av landets befolkning befinner sig utomlands på jakt efter arbete och pengar. Många tar svarta jobb som hembiträde eller byggnadsarbetare. Andra fastnar i organiserat tiggeri eller prostitution. De senaste åren har det tillkommit en ny inkomstkälla på den svarta marknaden. Människor åker utomlands för att sälja sina organ. * * *

35

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 35

2013-10-23 09.22


Organhandeln är en relativt ny företeelse i Moldavien, men den har hunnit bli en etablerad verksamhet. Igor Codreanu kom under de första åren efter millennieskiftet i kontakt med personer som var svårt sjuka. Alla hade fula och dåligt läkta ärr på bålen. Många var djupt deprimerade och alkoholiserade. Till att börja med ville ingen av dem avslöja vad som hade hänt. Så småningom framkom att de hade sålt sin ena njure för att kunna försörja familjen. ”Man talar om att bara på några år har över 300 personer blivit offer för det här smutsiga hantverket”, berättar Igor Codreanu, ”och nästan alla kom från landsbygden.” En av dem var Constantin. Jag träffar Constantin. Han bor i ett nedgånget hyreshus i ett av de många fattigkvarter som finns i Chisinau. Constantin är den yngste sonen i en barnrik lantarbetarfamilj. Redan som tonåring insåg han att det var omöjligt att försörja sig hemma i byn. En dag sökte en man upp honom. Han hade tidigare bott granne med familjen, men för flera år sedan flyttat från byn för att arbeta som servitör. Nu var han hemma för att hälsa på sina föräld36

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 36

2013-10-23 09.22


rar. Men den före detta grannen hade även andra ärenden i byn. Ett sådant var att erbjuda unga bybor arbete på den svarta marknaden. Han frågade Constantin om han ville ha ett välbetalt jobb på en restaurang utomlands. I Turkiet. Constantin hade just fyllt 20 år och lockades av tanken på snabba pengar. Framför allt längtade han efter att lämna hembyn och se världen. ”Men om jag ska vara ärlig”, säger han och väjer undan med blicken, ”så visste jag från början att det även kunde handla om att sälja en njure. Folk pratade om sånt.” Constantin sade ja till grannen. Sedan gick allt fort. Constantin och två andra män från byn blev körda till Chisinau. En läkare undersökte dem och konstaterade att de var friska. Sedan fick de identitetshandlingar och därefter bar det av till Turkiet. Constantin började arbeta som diskare på en restau­rang i Istanbul. Jobbet var hårt. De arbetade från tidig morgon till sent på natten. Maten som ingick i deras lön var det inte mycket bevänt med utan bestod mestadels av matrester. ”Det kallades för löneförmån, men vi fick dela den med hundarna.” Han berättar att deras bostad var ytterligare 37

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 37

2013-10-23 09.22


en löneförmån. ”Ett rum i en smutsig fönsterlös källare utan element, men med gott om löss!” Efter två månader hade varken Constantin eller hans grannar från hembyn fått någon lön. De beslöt att säga upp sig och gick till restaurangchefen för att få betalt för sitt arbete. Han blev rasande. Pengarna skulle de enbart få om de gick med på att ”donera” sin ena njure. ”Vi försökte ta våra pass och fly hem”, berättar Constantin. ”En av oss stack iväg utan sitt pass, men jag gick tillbaka till min chef och sade: ’Ge mig passet – jag behöver ingen lön – bara låt mig gå.’ Men jag fick veta att om jag vägrade att ge bort min njure så skulle de skjuta mig.” Constantin beslöt sig för att strunta i både identitetshandlingar och pengar. Tidigt en morgon innan arbetspasset började smet han iväg från källarrummet och begav sig mot utkanten av staden. Planen var att försöka få lift till gränsen och sedan smuggla sig in i en lastbil med destination Bulgarien, och så småningom Moldavien. Men restaurangchefens män hittade Constantin och spärrade in honom i källaren. Nästa dag körde man honom till ett sjukhus söder om Istanbul. Han blev sövd 38

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 38

2013-10-23 09.22


och när han vaknade upp var den ena njuren borta. ”Smärtorna var så svåra att jag inte kunde röra mig”, säger han. ”Det tog sex dagar innan en läkare kom och gav mig medicin.” Kort tid därefter var Constantin tillbaka på re­­ staurangen i Istanbul. Han fortsatte sitt arbete i grovdisken. Sviterna efter operationen gjorde att kroppen inte orkade lika mycket som tidigare. Arbetet gick trögt. Till sist gav restaurangchefen honom tillåtelse att sluta och betalade Constantin 18 000 kronor för fem månaders arbete och en njure.­Constantin återvände till Moldavien. Han ville inte tillbaka till sin hemby utan stannade i huvudstaden Chisinau. ”Jag skämdes för mycket för att kunna åka hem”, sade han. Han bor idag tillsammans med sin hustru och deras dotter i ett rum med kokvrå. I kvarteret driver tiggande barn och ungdomar omkring som röker eller sniffar lim ur plastpåsar. Constantins bostad har varken elektricitet eller rinnande vatten. Någon bättre lägenhet har de inte råd med. Hans hustru är arbetslös och Constantins lön som tillfällig byggnadsarbetare räcker inte långt. Dess39

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 39

2013-10-23 09.22


utom kan han bara jobba sporadiskt eftersom han efter operationen har problem med sin kvarvarande njure. ”Jag är misslyckad. Jag kan inte arbeta och ta hand om min familj”, säger han med tårar i ögonen vid slutet av vårt samtal. ”Om jag bara hade vetat allt detta från första början. Men då när min granne kom och frågade mig, då var allt mer som på skämt. Jag förstod inte att han själv hade sålt – att han hade blivit en av dem, en sån där som fixar organ!” * * * Mötet med Constantin var mitt första med moldaviska organsäljare. Det skulle bli många fler under mina besök i landet. Renal Foundation är en liten organisation. Den består av tre till fyra personer som arbetar helt ideellt. De har nära samarbete med två internationella organisationer, IOM, som verkar för en rättvis migrationspolitik och OSCE som hanterar säkerhetsfrågor i Europa. Tillsammans reser de runt till olika byar för att informera om människohandel. 40

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 40

2013-10-23 09.22


Det är en tryckande varm augustidag när Igor och jag beger oss till byn Susleni. Igor har vevat ner fönsterrutorna för att släppa in lite luft. Plötsligt tvärbromsar han mitt på landsvägen. Han kliver ur bilen och greppar en trädgren som hänger långt ner över vägen. ”Smaka på valnötterna”, säger han, ”de är Moldaviens guld!” Jag öppnar bildörren för att sträcka på benen. Trots de få milen har resan tagit mer än två timmar och kroppen är mörbultad efter att vi har kört på vägar fulla av kraterhål. Vi ställer oss i skuggan av några frodiga valnötsträd. I horisonten framträder mjuka kullar och gamla fruktodlingar. På nära håll ser det annorlunda ut. Det står fallfärdiga hus utmed vägen. Jag gissar att de en gång i tiden har varit blåmålade. Nu har färgen flagnat både på väggar och fönsterkarmar. På några sönderbrända fält långt bort ser jag två trasiga traktorer. De har sjunkit långt ner i jorden och verkar ha blivit övergivna för mycket länge sedan. Vi parkerar mitt i byn. Bredvid oss stampar en häst som är spänd framför en vagn. När jag kikar ner på flaket ser jag en ung pojke som ligger och 41

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 41

2013-10-23 09.22


sover med hatten neddragen över ögonen. För övrigt verkar byn öde. En brant stentrappa leder upp till stadshuset. Det är en tvåvåningsbyggnad som säkert varit både välhållen och välbesökt en gång i tiden, men nu har merparten av den vita putsen fallit bort och runt huset löper en uttorkad blomrabatt i vilken höns sprätter runt. En bit längre bort skymtar jag små uthus varav ett – förstår jag så småningom – rymmer stadshusets avträde. Kring hålet i marken surrar mängder av flugor. Utanför bökar grisar. I hallen ger väggarna glimtar av vad som en gång har varit angelägna frågor i byn. Erbjudanden om prisvärt utsäde bredvid en bleknad busstidtabell. Ett anslag lockar till filmvisning med ett datum som för länge sedan är passerat och så finns det affisch­er med bilder i starka färger med texter som: Vet du vad trafficking är? Du har rätt till information. Du har rätt till hjälp om du har utsatts för trafficking. Vänd dig till IOM. Sammanträdesrummet är tomt sånär som på ett stort bord med stolar. På väggarna hänger den moldaviska flaggan och en tavla med den tidigare 42

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 42

2013-10-23 09.22


presidenten Vladimir Nicolae Voronin. Runt bordet sitter drygt tio personer. Jag skakar hand med en folkskollärare, en polis, en socialassistent, en butiksinnehavare, en postanställd, några intresserade bybor och en ung man från IOM. Natalia Codreanu, Igors fru som också jobbar på IOM, öppnar mötet. Hon delar ut en dagordning med diskussionspunkter. Vet man vad en organtransplantation är? Vet man att det sker illegal handel med organ? Är organ och transplantationer något som man ska kunna köpa? Har man rätt att sälja sitt organ? Vem kan drabbas och bli utnyttjad? Vilka har drabbats? Vilka är organmäklarna? Mötet blir intensivt. Deltagarna pratar i munnen på varandra. Några reser sig upp och marscherar upprört runt bordet och en stund senare går en person ut för att efter en stund återvända med mobiltelefonen vid örat, djupt engagerad i ett samtal. Vem talar han med och varför just nu? Läraren säger att hon tycker att ”vem som helst har såklart rätt att bestämma över sin egen kropp” och sälja både sin arbetskraft och sina organ. Det tycker ­absolut inte butiksinnehavaren som helt och hållet 43

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 43

2013-10-23 09.22


tar avstånd från att människor ska ”förgripa sig” på den egna kroppen och att det är mot ”Guds vilja”. Polisen blir allt mer högljudd och frågar hur han ska kunna hindra organmäklarna som kommer till byn. Åsikterna är många. Men det är uppenbart att det som väger tyngst för människorna i byn Susleni är de ekonomiska förhållandena. Det är fattigdomen som leder till desperata försök att tjäna pengar. Och det är fattigdomen som sätter de flesta existentiella och ibland även religiöst förankrade argumenten ur spel. När mötet lider mot sitt slut kliver en ung man in i salen och ställer sig försynt i rummets bor­ tersta hörn. Det är Nicolae, den organsäljare som Igor fått tips om och som är skälet till att vi denna dag befinner oss här. Det var honom mannen med mobiltelefonen ringde till under mötet. Nicolaes upplevelser påminner om Constantins. Det började med att han blev erbjuden jobb utomlands. Erbjudandet kom från en man som tidigare hade bott i byn, men som flyttat till Turkiet. Nicolae nappade direkt och tänkte att ett jobb på ett bygge 44

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 44

2013-10-23 09.22


utomlands borde ge bra betalt. Han och sex andra män från byn fick förfalskade identitetshandlingar. Resan gick till byn Aksaray i Turkiet, men där väntade något helt annat än utlovat. Till att börja med blev männen inlåsta i en lagerlokal. ”De sade att vi skulle bo där tills byggnadsjobbet skulle börja, men jag fattade snabbt att något var fel”, berättar Nicolae. Det gick en vecka. Männen tillbringade sina dagar med att sova och spela kort. Ilskan och rädslan låg hela tiden på lut. Vad skulle hända? Skulle de få jobb? Efter en tid kom det en sjuksköterska till lagerlokalen. Medan hon undersökte dem och tog reda på deras blodgrupp klev en man in med papper i händerna. Nicolae och de andra männen blev tvingade att sätta sina namnteckningar på papperna. ”Jag hade ingen aning om vad det var för något”, sade Nicolae, ”men vi förstod att vi måste skriva under.” Det visade sig vara formulär där männen intygade att de frivilligt donerade sina njurar. Dokument av det här slaget är ytterst viktiga för organ­ förmedlare. Det gör att de har ryggen fria om 45

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 45

2013-10-23 09.22


någon skulle ställa besvärliga frågor. För Nicolae betydde dokumentet att han lovade skänka en del av sin kropp. Männen skrev under och sjuksköterskan körde dem till sjukhuset i Aksaray. ”Vi gick ner i källaren som var helt och hållet utrustad som en operationssal”, berättade Nicolae. ”Jag fick en nål i armen och sen vet jag inget mer.” När Nicolae vaknade upp låg det en okänd man i sjukhussängen bredvid. Han pratade på ett språk som var främmande för Nicolae. Senare fick Nicolae veta att mannen hade hans ena njure i sin kropp. Nicolae lämnade sjukhuset några dagar senare med knappt 20 000 kronor på fickan. Han köpte en bussbiljett och åkte tillbaka till Moldavien. Precis som för Constantin var målet Chisinau. Där hyrde han ett rum tillsammans med tre andra organsäljare. De stannade i fem månader innan de reste tillbaka hem. ”Vi blev kvar i staden för att tillfriskna”, berättade han. ”I vår by är arbetet hårt och man skulle strax märka om vi var svaga och sjuka. Vi ville inte att någon skulle veta vad vi hade gjort. Jag ville inte göra mina föräldrar ledsna och besvikna.” 46

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 46

2013-10-23 09.22


* * * På IOM talar jag med en psykolog som under flera år har arbetat med offer för människotrafficking. Likt många jämnåriga moldavier har hon fått sin utbildning i det forna Sovjet och vill därför helst tala ryska med mig. Vårt samtal slingrar sig fram på en blandning av ryska, rumänska, engelska och tyska. Trots det knaggliga samtalet är psykologens budskap tydligt: I Moldavien skapar kulturen känslor av vanmakt och skuld hos många män. ”Trots den socialistiska tanken om ett jämlikt samhälle”, säger hon, ”var och är Moldavien ett patriarkalt samhälle där män bestämmer.” Försörjningsbördan vilar tungt på dessa män. En del av dem ser organförsäljningen utomlands som ett sätt att ta sitt ansvar för familjen. Nästan alla blir bedragna och återvänder till Moldavien i det närmaste tomhänta. Det finns många samhällen där mäns självkänsla får sig en knäck då de inte förmår leva upp till rollen som familjeöverhuvud. Det sovjetiska arvet som präglar Moldavien verkar dessutom gripa in i männens könsidentitet på ett 47

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 47

2013-10-23 09.22


alldeles speciellt sätt. Eller som psykologen från IOM förklarar det: ”Här lever vi fortfarande efter den sovjetiska modellen och hoppas att staten ska ta hand om oss och att vi har medborgerliga rättigheter.” Sovjetiska idealbilder om jämlikhet och medborgarskap existerar fortfarande. Den offerroll som manliga organsäljare hamnar i går stick i stäv med både manlighets- och medborgaridealet i Moldavien. Det leder till att Constantin och Nicolae ser sig som misslyckade män och familjeförsörjare. De är bara två av många där skammen över att ha blivit offer gör att de håller tyst om organhandeln. Det finns även andra skäl än fattigdom och skam som gör att folk är förtegna om organhandeln. Ett sådant är rädsla. * * * Mingir är en typisk moldavisk by där få invånare tjänar mer än 350 kronor per månad. Byn som ligger fyra mil sydväst om huvudstaden hamnade 2003 på den internationella kartan. Det framkom 48

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 48

2013-10-23 09.22


då att ett stort antal bybor hade sålt en av sina njurar. Polisen Pjotr Serbinovskij utredde det så kallade Mingirfallet och han rapporterade att det rörde sig om åtminstone 40 personer. Men enbart 14 av dem valde att samarbeta med polisen. Natalia Codreanu och jag åker till Mingir en tidig novemberdag. När vi kliver ur bilen blåser vinden iskall runt husknutarna och de få människor­ som syns till har dragit mössorna och hucklena långt ner i pannan. I den lilla affären mitt i byn är det inte mycket varmare. På hyllorna står mjöl, gryn, kex och konserver. I ett hörn på golvet finns korgar med potatis och rotfrukter medan kyldisken bredvid kassaapparaten mestadels gapar tom. Efter att ha varit ute på landsbygden en hel dag utan mat vill vi köpa något ätbart. Jag pekar på en chokladkaka, men den är inte till försäljning. I själva verket är det en förpackning utan innehåll och när jag tittar runt bland hyllorna visar det sig att här finns fler varor av det slaget. Tomma emballage som tycks ha som funktion att vittna om det som tidigare har kunnat erbjudas. Natalia säger till de två kvinnorna bakom disken 49

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 49

2013-10-23 09.22


att vi vill prata med bybor som sålt sina organ. Kan de hjälpa oss? Blickar utväxlas dem emellan. De skakar nekande på sina huvuden – nej, det vet de inget om. Natalia säger till mig att ”alla i byn vet exakt vem som gör vad, vem som åkt utomlands för svartjobb eller vem som har sålt en njure, här kan inget hållas hemligt”. Natalia har länge arbetat med människohandeln på landsbygden. Hon är van vid att lirka med människorna och så småningom får vi veta att en granne har sålt sin ena njure. Kanske kan man övertala honom att prata med oss. En av kvinnorna lyfter telefonluren och ringer grannen. I samma ögonblick kommer en handfull män in i den lilla butikslokalen. De gestikulerar upprört och vänder sig med hetsigt tonfall till oss. Det visar sig att ryktet snabbt har spridit sig att utlänningar är i byn för att snoka, säger Natalia. Männens ilska har flera skäl. En anledning är medie­bevakningen som drabbade Mingir då organhandeln blev känd, nu är invånarna oroliga att samma ryktesspridning ska sätta igång igen. Men männens upprördhet handlar om betydligt mer än bekymmer över att behöva återupprätta byns 50

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 50

2013-10-23 09.22


heder. Då Natalia simultantolkar dispyten framgår att människorna känner sig hotade av de organförmedlare som tidigare besökt byn. Männen som står framför oss i butiken är rädda. Ingen av dem vill utsätta sin familj för risken att få ovälkommet besök av dessa kriminella. Vetskapen om hur lätt hänt det är att bli av med en njure eller att bara försvinna, skrämmer dem. Med höga röster och hotfulla gester kastar männen ut oss ur affären och vi flyr in i bilen. * * * När vi kör ut ur Mingir ringer Natalias mobiltele­ fon. Det är en av kvinnorna från butiken. Hon har lyckats få tag på Ivan som sålt en njure. Natalia kör fram mot en stor vit byggnad, traktens sjukhus, där vi ska träffa Ivan. Vi får vänta länge. Kylan är förlamande. Jag undrar hur Natalia står ut i det klädmode som alla kvinnor från Chisinau tycks följa. De bär midjekorta jackor och tunna stilettklackade stövlar. Vi försöker öppna dörren till sjukhusporten för att komma in, men den är 51

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 51

2013-10-23 09.22


låst. Hela byggnaden verkar övergiven. Efter ett tag släpper en kvinna in oss. Hon är läkare och den enda personalen på sjukhuset. ”Var är alla?” undrar jag och får till svar att det är för dyrt att driva sjukvård. Därför är sjukhuset för det mesta stängt. Kvinnorna i affären har bett läkaren komma hit för att ge Ivan och oss en trygg mötesplats. Det var till henne han vände sig efter att ha insjuknat efter operationen. Han litar på henne. Inomhus är det lika kallt som utomhus. Tiden kryper fram. Just när vi håller på att ge upp, kommer Ivan. Han är i sällskap med en ung pojke. Det är hans son. ”Jag vill att han ska höra vad som hände, jag vill att han ska förstå”, säger Ivan. Läkaren öppnar dörren till ett rum där det står några sjukhusbritsar. ”Ni kan vara här ett tag”, säger hon, ”men sedan vill jag undersöka Ivan och se hur han mår.” Jag anar att ett viktigt skäl till att Ivan överhuvudtaget vill träffa oss är att han har blivit utlovad en gratis läkarundersökning. Till skillnad från många moldaviska organsäljare bestämde sig Ivan för att återvända till hembyn efter operationen. Det gjorde även två av hans gran52

13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 52

2013-10-23 09.22


13-54 N&K Lundin 23 okt.indd 53

2013-10-23 09.22


ISBN 978-91-27-13829-2

Organ till salu

Susanne Lundin är författare och professor i etnologi vid Lunds universitet. Hon har i flera år, bland annat på uppdrag av EU-kommissionen, granskat den internationella organhandeln.

SUSANNE LUNDIN

Efter fyra år i svenska vårdköer tröttnade njursjuke Sam på att vänta – han åkte och köpte en ny njure i Pakistan. Men var kom det nya organet ifrån? Och var donatorn verkligen frivillig? Organ till salu är en skrämmande resa genom organhandelns dunkla värld. Etnologen Susanne Lundin reser världen över och synar den smutsiga handeln i sömmarna. Hon skildrar kriminella syndikat i Sydafrika, åklagare i Israel och utnyttjade lantarbetare i Moldavien. I andra änden av kedjan finns svenska patienter som Sam, som är så desperata att de kringgår lagen och sätter en annan människas liv på spel. Med en åldrande befolkning och ett allt större behov av friska organ är organhandeln närmare än vi vill tro. För första gången på svenska kommer nu en stor kartläggning av denna ljusskygga verksamhet som bara lär växa i betydelse.

SUSANNE LUNDIN

Mannen frågade Constantin om han ville ha ett välbetalt jobb på en restaurang utomlands. I Turkiet. Constantin hade just fyllt 20 år och lockades av tanken på snabba pengar. Framför allt längtade han efter att lämna hembyn och se världen. ”Men om jag ska vara ärlig”, säger han och väjer undan med blicken, ”så visste jag från början att det även kunde handla om att sälja en njure.”

Organ till salu

omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design På omslaget syns en pakistansk man som lurats att donera sin ena njure. FOTO: Zofeen Ebrahim/ Nyhetsbyrån IPS författarporträtt: Elisabeth Dawson

9 789127 138292

NOK_LUNDIN_ORGAN_TILL_SALU.indd Alla sidor

2013-10-24 13:04


9789127138292