9789146217237

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 4

Varje eventuell likhet med nu levande eller döda personer (utom Johan Kristian och Cléo) liksom med inträffade händelser är oavsiktliga tillfälligheter.

© 2007 Jan Mårtenson Tryck: isbn: 978-91-46-21723-7 www.wwd.se

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 5

Prolog

– Hallå.

– Ja? – Stör jag?

– Nja, vad gäller det?

– Jag ska fatta mig kort. Man vet ju aldrig … Numera kan visst samtal avlyssnas av vem som helst.

– Det är möjligt.

– Jag är alltså journalist.

– Jaha?

– Grävande, kan man säga. Ett lågt skratt. Den som söker, han finner.

– Och? – Jag intresserar mig för historia alltså, samtidshistoria. Det har ju hänt mycket i Europa nu. Muren, Sovjetunionens kollaps och mycket annat.

– Vad gäller det? Jag är faktiskt lite upptagen.

– Jag förstår. I din position har man mycket om sig. Om sig och kring sig. Det låga skrattet kom tillbaka. Men det är alltså som så att jag var i Berlin för ett tag sen.

– Det var säkert intressant, men nu har jag inte tid längre. Hej. – Lägg inte på. Jo, som sagt, Berlin. Och jag gick till Stasis arkiv.

5

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 6

Östtyska säkerhetstjänsten alltså. Du känner säkert till det. Gestapos efterträdare. KGB:s polare. Dom höll järnkoll på alla undersåtar. På en del utlänningar också.

– Jag har hört det.

– Det har du? Ja, det ingick väl i jobbet förstås. Jo, jag gjorde lite research, lite grävande alltså. Och jag kom på ett mycket intressant namn. Snubblade över det faktiskt, en lyckträff om man så säger. För mig åtminstone.

– Jag förstår inte vad du talar om. Är du nykter?

– Det är klart att jag är. I princip alltså. Men det här namnet var så intressant att jag tog med mig akten. Lite diskret. Ingen kommer att sakna den. Dom har ju miljontals på lager i sina källarvalv. Det kostade en slant, men jag är säker på att det var en klok investering.

– Jag förstår inte vad du pratar om och jag är inte intresserad.

– Det borde du vara. Mycket. Intresserad alltså. Jag vill inte ta det här på telefon, men jag tycker vi ska träffas.

– Det har jag ingen som helst lust till.

– Det har du nog och jag gissar att du vet vad jag har. Till salu alltså. Det låga skrattet igen. Jag hör av mig.

6

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 7

Kapitel I

– Jag ligger djävligt risigt till.

Jag såg på Anders Molin på andra sidan bordet där vi satt ute på min altan. Det var varmt trots att solen försvunnit bakom hustaken, men sneda strålar lyste fortfarande upp Djurgården och af Chapmans vita skrov, där hon låg förtöjd vid Skeppsholmen. Från Gröna Lund kom musik i vinden och från det vita tornet föll någon sorts gondol handlöst ner mot marken med skrikande passagerare. Jag rös vid tanken. Det och bungyjump kunde få mig att vakna mitt i natten.

Han hade kommit in i min antikaffär på Köpmangatan alldeles före stängningsdags. Först hade jag inte känt igen honom, och det var väl inte att undra på. Det var många år sen vi sist hade setts i Uppsala på något jubileum på Södermanland-Nerikes nation. Jag hade ju tagit studenten på Karro i Örebro, Karolinska Högre Allmänna Läroverket för gossar, som det hette i högtidliga sammanhang, fast nu är namnet bytt och moderniserat. Man har till och med profanerat den gamla rektorstiteln, som växlats ner till ”gymnasiechef”.

Flickor går där också nu, något jag saknade på min tid. Och det var en anrik gammal skola. Från 1300-talet, med elever som Olaus Petri, Hjalmar Bergman och andra namnkunniga gestal-

7

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 8

ter. Det var alltså anledningen till att jag skrivit in mig vid nationen och där hade jag blivit god vän med Anders Molin. Han var ganska mycket äldre än jag och kom visserligen inte från Karro, utan hade tagit studenten i Eskilstuna som också låg inom nationens rekryteringsområde.

Anders hade läst juridik och jag konsthistoria. Fast det hade ju gått trögt, min C-uppsats om Carl Johan Fahlcrantz, ”romantikens fader” inom det svenska 1800-talsmåleriet, hade strandat på min bristande ambition och alltför flitiga studentliv.

Och jag hade tagit min mats ur skolan, börjat på Bukowskis för att några år senare öppna eget.

Anders hade det däremot gått bättre för. Han hade följt en utstakad karriärväg och blivit antagen som attaché på UD. Nu heter det visst någonting annat. ”Handledare under utbildning”, HUB. Då var det faktiskt bättre förr, gissade jag. Att presentera sig som ”attaché” smällde högre än att säga att man var HUB på UD. Sedan hade våra vägar skilts. Anders for ut i världen, till Paris, Rio de Janeiro och andra exotiska platser, medan jag fick hålla till godo med en vanlig knegares mindre glamorösa lott, utan kristallkronor och champagne. Men jag skulle inte klaga. Jag var min egen, ingen chef, och det gick runt, ekonomiskt.

Han kom alltså till min affär vid stängningsdags. Jag hade låst in en del bättre saker som silver och smycken i det stora kassavalvet inne på mitt kontor. Ja, kontor är kanske att ta till, men jag har ett litet krypin innanför själva affären. Där finns det nödvändigaste, som ett skrivbord, en nersutten fåtölj som sett bättre dagar, en smal diskbänk med ett litet kylskåp, en mikrougn och en elplatta. Ett fönster vetter ut mot en vacker gård med en stor kastanj.

Fönsterbrädan är Cléos territorium. Där sitter hon och följer vaksamt sparvarnas palavrer i den höga lönnens bladverk. Cléo

8

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 9

är alltså min siamesiska väninna; blåmaskad, med blåa tassar, blå svans, blåa öron och blå nos till den crèmefärgade, slanka kroppen och mycket talför och meddelsam. Cléo de Merode är hennes fulla namn och hon är lika vacker som klok. Stamtavla har hon också, många gånger längre än min.

Jag hade sett på klockan när jag hörde den spröda signalen från min tibetanska kamelklocka ovanför dörren mot gatan. Den lär ha kommit från Sven Hedins samlingar och är en effektiv dörrvakt som annonserar alla besökare.

Visarna pekade på tio över sex. Skulle jag säga att det var stängt? Men jag hade ju ingen brådska och vem vet, tänkte jag när jag vek undan den svartröda schalen från Kashmir som hänger i dörröppningen ut mot affären, vem visste? Det kanske var en kund, någon som inte bara ville ”titta”? Och alla affärsmöjligheter måste tas till vara om man skulle överleva i en hård värld.

När jag kom ut i affären med Cléo svansande mellan fötterna stod han med ryggen mot mig, höll upp en nyinkommen tennkanna mot ljuset från det stora fönstret ut mot gatan för att se bättre. Så vände han sig om, log.

– Hej Johan. Känner du igen mig?

– Inte riktigt, drog jag på det. Ville inte verka ovänlig, men jag hade faktiskt ingen aning om vem det kunde vara.

– Sörmland-Nerike. Juvenalorden. Igen log han.

Då mindes jag. Anders Molin. Åren försvann och jag var tillbaka i Uppsala.

– Anders.

– Precis. Han ställde ifrån sig tennkannan och tog min hand i ett slappt grepp.

– Du är dig lik, sa han. Mer än jag. Midjan har gått åt fel håll och håret trivs inte heller. Men jag kompenserar genom att klippa det kort. Nästan stubbat. Då märks det inte lika mycket. Han

9

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 10

skrattade, men det var ett ansträngt skratt.

– Det var därför jag inte kände igen dig först.

Jag såg på honom. Anders hade haft rätt. Midjan hade expanderat och ansiktet blivit plufsigt. Drack han för mycket? Ögonen hade mist sin klara skärpa, verkade lite vattniga och han såg faktiskt inte riktigt frisk ut. Det låg ett trött drag över det orakade ansiktet med gammal skäggstubb och han gav ett glädjelöst intryck, som var han tömd på liv.

– Long time no see, konstaterade jag. Slå dig ner.

Jag gjorde en gest mot den gustavianska soffgruppen mitt på golvet. Den var ny, kom från ett sterbhus på Kommendörsgatan.

Behövde stoppas om och kläs om, men var ett hyggligt stockholmsarbete och fyra stolar hörde till.

– Det syns att det går bra för dig, sa Anders och satte sig i soffan, såg sig om. Vackra objekt och antikviteter är det ju rusning efter, verkar det som. Inte minst sen alla TV-programmen.

– Jag ska inte klaga, problemet är bara att det är svårt att få tag på bra föremål. Och priserna stiger för oss handlare också, konkurrensen om bra prylar är knivskarp. Och själv? Du måste väl vara minst ambassadör nu? Jag har inte följt med i alla befordringsturer.

– Inte riktigt. Jag kom just hem från min senaste post och står till ”utrikesministerns förfogande”.

– Jag hör citationstecknen. Vad innebär det? Att stå till förfogande?

– Det är en förskönande omskrivning för elefantkyrkogården.

– Nu hänger jag inte med. Elefanter i porslinsaffärer har jag hört talas om, men inte på kyrkogårdar.

– Jag förstår det. Anders skrattade, ett glädjelöst skratt. Men du vet väl att när gamla elefanter ska dö så drar dom sig undan till vissa platser för att avlida i lugn och ro. Och när man inte har

10

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 11

plats för alla hemvändande ambassadörer och andra så sätts dom på en vind eller i en källare med mer eller mindre meningslösa uppgifter för att få tiden att gå fram till pensioneringen. Typ ”Sveriges beroende av oljeimport år 2020” eller ”Aktuella trender i globaliseringsdiskussionerna”.

– Det är alltså elefantkyrkogården?

– Precis. Du har fattat.

– Är inte det ett väldigt resursslöseri?

– Självklart. Du har alltså en grupp begåvade och kunniga personer med stor erfarenhet som du bara sågar på grund av dålig personalplanering och bristande intresse hos ledningen. Och ingen bryr sig.

– Men det kostar väl pengar?

– Visst, men det får skattebetalarna stå för. Dessutom fanns det en allmän filosofi som gick ut på att det här märkvärdiga UD, där folk har randiga kostymer och pratar franska, ska vattnas ur och smälta in i statsapparaten. Nu är hela administrationen en enhetlig grupp, ett regeringskansli, och det innebär bland annat att vem som helst kan söka vilken tjänst som helst, också inom UD. Utan att ha någon som helst erfarenhet av UDtjänstgöring. Den gamla profilen skulle raderas ut och nivelleras bort.

– Sen tillsätter dom ju politiker också, har jag sett.

– Just det. Det var ett led i nomenklaturan. Höga ämbeten i gräddfilen hinkades ut till rättrogna som tack för senast. Och det fick inte sällan drastiska konsekvenser när okunniga, politiska karriärister skulle sköta Sveriges förbindelser med omvärlden utan kunskaper och kompetens. Men du får förlåta mig. Jag kom inte hit för att beklaga mig över hur illa UD sköttes. Hoppas Alliansen blir bättre. Anders log ironiskt. Berätta om dig själv istället.

– Det blir nog inte lika spännande är jag rädd. Men vi har så

11

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 12

mycket att ta igen. Har du nånting särskilt för dig ikväll?

Han såg på mig, skakade på huvudet.

– Häng med upp i min våning då. Du får varken kaviar eller champagne, det är väl din normala ambassadstandard. Jag skrattade. Men djupfryst bœuf bourguignon, ett hyggligt rödvin och sallad, kan du få. Om det kan vara nånting.

– Det låter utmärkt.

– Och en rejäl Dry Martini. Vi ska börja ute på min altan. Där har du hela inloppet till Stockholm för dina fötter.

– Härligt.

– Det är precis vad det är. Jag ska bara plocka i ordning lite så går vi.

Väl uppe i våningen i det gamla 1600-talshuset intill S:t Göran och draken placerade jag Anders Molin i en av solstolarna ute på altanen, gick ut i köket och tog fram en stor, djupfryst form med den franska köttgrytan och satte den i mikron.

Så blandade jag ett par stadiga Dry Martini i den stora shakern. Anders såg ut som om han kunde behöva det.

Numera har jag gått över från min gamla favorit Bombay Sapphire i den turkosblå flaskan. Jag tycker den har förlorat skärpan, smakar faktiskt lite blaskigt. Istället föredrar jag Plymouth Gin. Den har inte bara sting och bett, den har också en intressant historia förutom en stilig etikett med ett 1700-talsskepp under fulla segel på ett skummande hav. För mig som är road av historia är det också trevligt att kunna konstatera att den är fabricerad på Englands äldsta destilleri, från 1793. Och det blir inte sämre av att det sker i lokaler som förr inhyst ett kloster där pilgrimsfäderna seglade iväg med Mayflower till Nya världen och koloniserade Amerika 1620. Jag har nämnt det någon gång, men det kan förtjäna att upprepas.

Grön sallad och dressing på olivolja fanns kvar sedan lunchen

12

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 13

och jag tog fram en 17-procentig Maasdamer, jag tycker om nötsmaken, och en bit saltare Västerbotten ur kylskåpet. Ost får inte serveras kall. Då kommer inte smaken fram. En skål mörkröda rädisor med gröna blast hade jag också som tillbehör till ostarna. Potatisen lämnade jag, följde Atkinson.

Faktiskt kunde jag vara ganska nöjd med min improviserade middag till den oväntade gästen. Och jag såg fram mot kvällen.

Jag var ensam i stan, Francine – min sambo, delsbo, särbo eller vad jag nu kunde kalla henne – hade rest ner till sina föräldrar vid Båven i Sörmland och Anders besök var mycket trevligare än en ensam kväll framför TV:n. Vi skulle vältra oss i nostalgiska minnen från Uppsala, gå igenom alla gamla vänner och vad som hade hänt dem. Och oss själva. Det och mycket annat.

Jag tog fram en liten silverbricka, fyllde två höga art déco-glas med den kalla drinken, tog med en skål mandel och bar ut anrättningen till Anders på altanen.

– Vilken underbar utsikt, sa han och såg ut över panoramat.

Djurgårdens djupa grönska i fonden, Strandvägens husfasader långt borta, kvällssolens blänk i Nationalmuseums fönster.

Båtarna på vattnet där solen slog gnistrande reflexer. Vita måsar svävade i jämnhöjd mot oss över taket där Pontus in the Green House legat och långt därnere lyfte S:t Göran sitt svärd mot den väsande draken.

– Jag håller med. Bättre kan det inte bli. Varsågod.

Och jag satte ett av de höga glasen framför honom, ställde brickan på bordet och slog mig ner i den andra stolen. Cléo låg vid balkongräcket och bevakade ett gäng kärlekskranka duvor på taket snett emot. De struttade runt varandra med uppburrade fjädrar och dova kuttranden.

Anders smakade på sin martini, såg uppskattande på mig och log.

– Du har inte legat av dig. Fast den här ginen känns dyrare än

13

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 14

den du körde med i Uppsala.

– Med så fina gäster som ikväll är bara det bästa gott nog.

Skål, och jag tog en klunk av den iskalla drinken, ganska belåten med mig själv. För jag har inte många talanger i livet, men mina martinis är uppskattade bland konnässörer.

Anders satt tyst en stund, tog en klunk till, såg sedan med trötta ögon på mig.

– Du undrar kanske varför jag kom, sa han sedan. Det har trots allt flutit ganska mycket vatten under våra broar.

– Och mycket Dry Martini, försökte jag skämta, men han log inte.

– Jag kom faktiskt för din frus skull.

– Min fru? Nu fattar jag inte riktigt. Dessutom är jag inte gift.

– Sambo då, eller vad det nu kallas. Men jag har hört att du är tillsammans med Francine Silfverstierna. Och att hon är en av cheferna på Säpo.

Jag nickade, men förstod ännu mindre.

– Francine läste ju också juridik i Uppsala, men hon är ganska så mycket yngre än du. Kände ni varandra på den tiden?

– Inte alls. Jag har aldrig träffat henne.

– Då förstår jag inte riktigt varför du kom.

– Jag har en advokat som har hjälpt mig med en del papper, Ulf von Rath. Han var klubbmästare på nationen om du kommer ihåg honom. En lång, smal och trevlig kille. Han kunde spela dragspel.

– Honom minns jag mycket väl. Vi var med i samma spex en gång. Ju senare på kvällen, desto mera dragspel. Jag log åt minnet.

– Precis. Vi kom att tala om dig. Att du skulle hjälpt till att lösa en del mordfall och att du höll ihop med Francine.

– Tala klartext.

– Okej. Jag ska tala klartext. Jag är anklagad för spioneri.

14

W&W-Spionen

07-04-18

14.51

Sida 15

– Spioneri?

Han nickade bekräftande. Tömde det som fanns kvar i glaset och såg hålögt på mig. En liten muskel vid ena ögat ryckte okontrollerat.

Så lutade han sig fram mot mig över bordet, slog nästan omkull sitt tomma glas.

– Spioneri, sa han lågt med pressad röst. Landsförräderi!

Förr fick du dödsstraff för det. Och du måste hjälpa mig. Jag ligger djävligt risigt till.

15