trettio. Övriga sitter på golvet eller står upp. Ni får undervisning av en ensam, avtärd lärare, möjligen tuberkulossjuk, som spottar betelnötssaft oavbrutet. I dag går han igenom multiplikationstabellerna. Det gör han med ett tankspritt mässande eftersom det pedagogiska verktyg han föredrar, rättare sagt det enda han behärskar, är påtvingad mekanisk utantillinlärning. De delar av hans hjärna som inte behövs för att kontrollera mjukvävnad och ben i hans talapparat vandrar iväg långt, långt bort. Din lärare mässar: »Tio tior, etthundra.« Hela klassen mässar detsamma. Din lärare mässar: »Elva elvor, etthundratjugoett.« Hela klassen mässar detsamma. Din lärare mässar: »Tolv tolvor, etthundratrettiofyra.« En dumdristig röst avbryter. Den säger: »Fyrtiofyra.« Det uppstår en dämpad tystnad. Rösten är din. Du sa det utan att tänka, eller i varje fall utan att tänka efter ordentligt. Din lärare säger: »Vad sa du?« Du tvekar. Men det har skett. Det gives ingen återvändo. »Fyrtiofyra.« Din lärares tonfall är hotfullt mjukt. »Varför sa du det?« »Tolv tolvor blir etthundrafyrtiofyra.« »Tar du mig för en idiot?« »Nej, sir. Jag tyckte ni sa etthundratrettiofyra. Jag hörde fel. Ni sa etthundrafyrtiofyra. Förlåt, sir.« Hela klassen vet att läraren inte sa etthundrafyrtiofyra. Eller kanske inte hela klassen. Många elever hörde inte på, de fantiserade om drakflygning eller maskingevär eller 27
Hamid-Inlaga-Korr4-Original-130627.indd 27
2013-06-27 10:20