Page 1

bodil m a lmsten Loggböckerna 2 0 0 5 – 2 0 1 3


BODIL MA LM LO G G BÖCK 2OO5—


STEN

E RNA —2O13


Innehåll   j u n i 2 0 0 5   –   f e b r ua r i 2 0 0 6 :

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig . . . . . . . . 7

m ars 2006 – apr il 2007:

Kom och hälsa på mig om tusen år . . . . . . 125

m aj 2007 – apr il 2009:

De från norr kommande leoparderna . . . . . 231

m a j 2 0 0 9   –   j u n i 2 010 :

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 339

  j u l i 2 010   –   j u n i 2 013 :

Och ett skepp med sju segel & femti kanoner ska försvinna med mig . . . . . 441


6


j u n i 2 0 0 5  –  f e b r ua r i 2 0 0 6

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

7


8

bodil malmsten


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

9

¶ Här är vi I äventyrsböcker med fartyg och pirater skriver kaptenen logg­bok. I loggboken noteras vindstyrka i sekundmeter, problem med fartyget, last, personal; i loggboken bokför kaptenen det som löpande sker med skeppet. Nuläget fastslås. Ute på villande hav. Här är vi kapten Nemo, här är vi. »Det är mig själv jag målar«, säger Michel de Montaigne i Essayer. »Ingen går fri från att säga dumheter. Illa går det först när man säger dem på fullt allvar…« »Låt oss tala om mig själv«, säger Montaigne. Mig själv, säger Michel de Montaigne. Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en sajt, en blogg. Att en blogg är ett konstnärligt uttrycksmedel, ett redskap, och inte – som vissa påstår – en fara för tanke och språk, hade varit lika självklart för Michel de Montaigne som för mig. En gång försökte jag slå ihjäl en man med en stekpanna, men inte var det någon som ifrågasatte stekpannans förträfflighet för det. Bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Att kunna ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån, korrigera. Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är. »Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok«, säger Michel de Montaigne.


10

bodil malmsten

¶ Anteckningar från Stockholm • Jag har varit ute på stan och det var i stort sett underbart. Det är inget fel på Stockholm som inte en kollektiv god vilja skulle kunna rätta till. Fint väder, fint folkliv vid Odenplan. Allt väl. Utom det här med de kortkorta tröjorna och de låga byxlinningarna, jag trodde det var en tillfällig prövning men det tar aldrig slut. Säsong efter säsong dessa nakna magar, dessa vandrande navlar, dessa bara baksidor. Tolv nakna navlar mellan Sankt Eriksgatan och Odenplan, jag blir galen, jag håller på att bli en galen gammal tant. Jag vet inte varför jag mår så dåligt av just det här med de nakna magarna, det måste vara något jag har ätit. När jag var ung. Ung och fet och påklädd. •

Att stöta ihop med människor på stan som man tror är de själva men som måste vara deras barnbarn.

Kultur: »Paris Hiltons hund äntligen återfunnen.«

»Det här poesikramandet har varit förödande för poesin.«

Paris Hiltons beundrarskara kan pusta ut. Hennes chi­huahua Tinkerbell har återförenats med sin matte, rapporterar A P. Den 23-åriga Simple Life-stjärnan utlovade tidigare en hittelön på 5.000 dollar till den som kunde spåra hennes fyrbenta accessoar.

»Syns man inte så finns man inte.«


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

11

• Om

man inser att man ska dö – hur kan man då planera någonting, skriva in en enda sak i kalendern? Att lova att man ska göra en viss sak ett visst datum och samtidigt vara medveten om att det är möjligt att man kan vara död då – något så planerat svekfullt och falskt.

»Uppskattningsvis 95 % av energin i universum är något som forskarna inte har en aning om vad det är, så kallad mörk massa, mörk energi.«

• »Kaos

uppstår ur dålig omvärldsbevakning eller oförmåga att förändra när förutsättningarna ändras.«

»Det måste finnas en morot och en piska.« Thom as Bodström, j ustitiemi n ister

¶ Avstånd mellan ögon & hakspets Det är i Stockholm i juni år 2005 klockan nio på morgonen. Mitt svenska pass har gått ut. Jag är utlandsboende men mitt svenska medborgarskap har jag kvar. Av skäl som jag inte kan gå in på för då slutar jag aldrig, är jag tvungen att flyga fram och tillbaks mellan Frankrike och Stockholm som en satellit, en jojo, som så mycket rymdskrot. Ett av de skäl jag inte kan gå in på för att då slutar jag aldrig är att jag råkar vara anhörig till en vårdbehövande med fel sorts funktionshinder i Sverige i början på 2000-talet, ett psykiskt funktionshinder. (Rätt sorts funktionshinder för den som vill ha god vård i Sverige, i hela västvärlden, i början på 2000-talet, är diabetes och hjärtfel, manliga vällevnadssjukdomar, vad annars och givetvis.)


12

bodil malmsten

Mina andra skäl att fara mellan Stockholm och Frankrike är språket. Var jag än bor – mitt verksamhetsområde är det svenska språket med allt vad det innebär för min försörjning eller ruin. Jag är på väg tillbaks till min igengrodda trädgård i Finistère för att försöka bli av med mullvadarna, när det visar sig att mitt svenska pass har gått ut. Mitt gamla svenska mörkblå pass med guldkronorna och en färgbild på mitt ansikte från år 1995 gäller inte längre. Jag drabbas av skräck för att inte bli utsläppt ur Sverige. Air France, det flygbolag där jag samlar pluspoäng till gratis­ resor som jag med mina futtiga poäng i turistklass aldrig når fram till, påstår – såvitt jag förstår – att mitt franska Carte de Séjour är giltigt för gränspassage inom Europa. Air France har inte längre några kontor med stolar och bord och dörrar där man kan gå in och prata med i rummet befintlig personal, Air France finns numer enbart på internet. Internet eller telefon där jag efter timmars tortyr med musik av Jean-Michel Jarre kommer fram till en engelsktalande anställd som alltså uppger att jag kan komma ut ur Sverige och in i Frankrike utan svenskt pass. Jag ber om någon sorts bekräftelse på det, den engelsktalande svarar: »No.« Eftersom jag är för gammal för att sätta mitt hopp till ett flygbolag som inte finns i den verkliga världen bestämmer jag mig – trots att jag inte har tid och trots att det är juni och högsäsong – för att förnya mitt gamla svenska pass. Jag tar en taxi till passenheten vid polismyndigheten på Bergsgatan 48 i Stockholm. Hade jag tid skulle jag gå till fots över broarna till Kungsholmen där pilarna disigt släpar sina flor i Karlbergssjön, men det har jag inte. Jag tar en taxi till polisen på Kungsholmen.


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

13

Det är juni år 2005 på morgonen, jag kommer till passenheten vid citypolisen på Bergsgatan i Stockholm, det är proppfullt med passbehövande och oräkneliga turnummer före mig. Jag vill fråga i receptionen om det är möjligt att mitt franska Carte de Séjour är giltigt i passkontrollen på Arlanda. Men receptionen i väntrummet till passenheten besvarar inte frågor som gäller passärenden. EJ PAS SFR ÅG OR !!! står det på en A4 -utskrift. Jag väntar på min tur. I väntrummet finns två fotoautomater till de passansökandes tjänst. Från internet har jag skrivit ut informationen om hur en giltig passbild måste se ut: Ett fotografi, papperskopia (digitala bilder kan ej användas), ska lämnas med ansökan och måste uppfylla följande krav:   • Svart /vitt fotografi är att föredra, men färgfotografi

med god kontrast går att använda.

  • Format: 35 × 45 mm.   • Avstånd mellan ögon och hakspets måste vara

mellan 14 och 20 mm.

  • Fotografiet får vara högst 1 år gammalt.   • Ansiktet ska vara avbildat snett framifrån, hela

huvudet ska vara synligt och får inte vara vridet mer än att båda ögonen är helt synliga.   • Blicken ska vara riktad mot kamerans lins.   • Näsans profil och ett öra ska synas tydligt.   • Bakgrunden ska vara ljus, ansiktet ska vara jämnt belyst och det får inte finnas skuggor i bakgrunden.   • Pupillerna ska synas tydligt. Glasögon får inte ge reflexer eller skuggor.   • Huvudbonad får endast bäras av medicinska eller religiösa skäl.


14

bodil malmsten

Jag står vid fotoautomaten på Bergsgatan, jag är läskunnig, jag är kvinna, jag tillhör världshistoriens hittills största generation, jag ska klara det. Fyra svartvita foton kostar sextio kronor, jag går till växlingsautomaten för att växla mina papperspengar till den valuta som gäller – tiokronorsmynt och femkronor. Växlingsautomaten är ur funktion. Vänliga medpassansökande tar fram sina portmonnäer och hjälper mig växla mina papperspengar till giltiga mynt. Jag kammar mig, ser till att mina pupiller är som de ska och går in i fotoautomaten med mitt för passändamål lämpliga ansikte. Fotoautomaten är ur funktion. Att fotoautomat två också är ur funktion verkar som ett påhitt ur en ondsint kolumnists fantasi men så är det. Det är i juni år 2005 på förmiddagen, jag har mellan 14 och 20 millimeter mellan ögonen och jag börjar bli arg. När det visar sig att godisautomaten enbart innehåller den blinkande texten SEL EC TA DYGN ET RU N T går jag därifrån. Bestämmer mig för att trots allt lita på Air Frances uppgift att jag kan komma ut ur Sverige på mitt Carte de Séjour och lämnar passenheten vid citypolisen på Bergsgatan 48. Men på trappan råkar jag möta en bekant vars könummer står på tur, så jag vänder och går tillbaks för att följa med till luckan och helt fräckt fråga jourhavande passansvarig hur det står till med mitt franska Carte de Séjours giltighet för utresa från Arlanda. Eftersom det är min bekants nummer som har kommit upp och inte mitt väntar jag mig att bli skamligen avvisad, men passutfärdaren i luckan är hur tillmötesgående som helst. Svensk personal är häpnadsväckande vänlig om man tänker på hur den har det. Jag får ställa min fråga och visa upp kortet. Carte de Séjour,


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

15

République Française, Communauté Européenne, Préfecture Finistère, står det, samma personuppgifter inplastade som de som finns i mitt mörkblå gamla svenska pass med guldkronorna. Efter grundlig granskning av fotot och personuppgifterna säger passutfärdaren att det är upp till flygbolaget om kortet kan accepteras som giltigt för avresa från Sverige. Där står jag. Utlämnad åt ett strejkdrabbat och för marknadskrafterna utsatt flygbolag utan jordiskt kontor. Jag ser framför mig hur jag i passkontrollen på Arlanda av den svenska passpolisen nesligen förvägras utresa. Jag är fast i Sverige, jag är anhörig, min trädgård i Finistère gror igen, mullvadarna tar över, det är juni år 2005 mitt på dagen och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Temporärt. Ett halvår senare hör jag av en god vän som förnyat sitt pass under rådande lågsäsong att toaletterna på passenheten varit ur funktion. De passansökande hänvisades till så kallade bajamajor som placerats utanför byggnaden. Hur det stod till med godisautomaten sa min gode vän ingenting om.

¶ Jag jobbar på det När jag kommer tillbaks till Finistère efter mitt Stockholmsbesök har det inte regnat en droppe på de fyra veckor jag har varit borta. Så går det när man vänder ryggen åt sitt Finistère, jag skulle ha stannat hemma och vattnat. Lagerhäcken rasslar med vassa blad. Inte ett enda av de


16

bodil malmsten

hundratals blomsterfrön jag satte innan jag åkte har kommit upp, trädgården är som asfalterad. Jag planerade för en djungel och det blev en öken. Dagen efter det att jag kommit hem införs vattningsförbud. Det enda positiva är att mullvadarna inte orkar göra sina mullvadshögar, de kommer inte igenom jordskorpan. Jag borde vara glad och jag jobbar på det.

¶ Ur DVD - dagboken Jag arbetar med ett originalmanus för film. Eftersom jag inte har någon utbildning för det utbildar jag mig själv genom att hyra alla thriller- och actionfilmer på Guldrullen vid Odenplan och Espace Vidéo i Finistère, bra och dåliga, klassiker och skit. Jag ser T V-serier som Sopranos, 24, The Wire, den danska Mordkommissionen med Mads Mikkelsen och mästerverket The Shield. The Shield ser jag om och om igen för att analysera hur det kan vara så bra. Jag vill lära mig hur varje avsnitt är konstruerat, hur berättelsen är byggd, vilka regler manuskriptet följer för att hålla spänningen uppe, hur det är gjort. Problemet är att så fort förtexterna börjar glömmer jag analyserandet och filmteorierna, reglerna och konstruktionen. Från att vara oberoende observatör blir jag slagfältet där sammandrabbningen sker. Jag blir själva striden, våldet, smockan i sig. Striden i The Shield står inte mellan gott och ont, rätt och fel, slaget i The Shield står mellan det goda i det onda och det onda i det goda. Fighten står mellan mig själv och mig själv.


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

17

De filmer jag ser på DV D har alla det gemensamt att de inte är Persona av Ingmar Bergman. Filmer som Persona är konst och har ingenting att lära ut. Utom ödmjukhet. Lär man sig inte det kan det gå som för Susan Sontag. Susan Sontag skrev så mycket och djupanalyserande om Persona att Sandrews lät henne göra en egen film, Sandrews lät henne göra två egna filmer, Duett för kannibaler och Brother Carl. »Det var när Susan Sontag gjorde de här filmerna«, skriver filmkritikern David Denby, »som hennes brist på humor hann i kapp henne.« Det är därför jag ser The Shield och inte Persona.

¶ Jag är inte Wisława Szymborska På planet från Stockholm till Paris är jag en av elva personer i den fullsatta turistklassen som inte läser samma dåliga bok och det är likadant bakom businesskynket. Det är som med hustrumisshandel, schizofreni och alkoholism, ingen skillnad mellan överklass och underklass. (Det betyder inte att samhällsklasserna är utplånade. Tvärtom.) Att boken är dålig vet jag för att jag har läst den. Dåligt skriven, illa disponerad, torftigt språk, boken är beskäftig och pladdrig och personerna är av papp. En bestseller världen över. Att den dåliga boken är dålig är ett faktum och inte öppet för diskussion. Inte med mig. När jag skriver att den dåliga boken är dålig har jag diskuterat färdigt.


18

bodil malmsten

Allt jag skriver föregås av hård debatt; min debatt med mig själv är en no-win-batalj där alla medel är tillåtna, tortyr, gisslantagande, kränkning, dödshot. Mot mig själv har jag aldrig en chans. Varför den dåliga boken säljer? Jag vill inte veta. Jag är tillräckligt rädd för människor som det är och vilken minoritet jag är av hela mänskligheten behöver man bara en kalkylator för att räkna ut. Jag läser Wisława Szymborska, Dikter 1945–2002. Min syster skriver inte dikter och kommer väl aldrig att börja skriva dikter. Det har hon efter mamma som inte skrev dikter och efter pappa som inte heller skrev dikter. Under min systers tak känner jag mig trygg: min systers man skulle aldrig i livet skriva dikter. Och även om det låter lite maniskt och tjatigt sysslar ingen i släkten med att skriva dikter.

I min släkt är det många som skriver dikter. Min pappa skrev dikter, min farfar publicerade diktsamlingen Eros befriaren, brevväxlingen mellan Verlaine och Rimbaud är ingenting mot den mellan mig och min mamma, min syster är verklighetspoet, liksom min systers man och min systerdotter. Min systerson Kristoffer är en av dagens största svenska poeter, den berömde rapparen Stuffe i Fattaru. Så kom inte till mig med att det är för likheterna och igenkännandet man ska läsa Wisława Szymborska.


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

19

Barn av vår tid Vi är barn av vår tid, tiden är politisk. Alla dina, våra, era dagliga frågor, nattliga frågor, är politiska frågor. Vare sig du vill det eller inte har dina gener ett politiskt förflutet, din hy en politisk nyans, dina ögon en politisk aspekt. … Opolitiska dikter är också politiska, och däruppe lyser månen, ett inte längre månlikt objekt. Att vara eller inte vara, det är frågan. Vad då för en fråga, svara kära du. En politisk fråga. …

¶ Herrbesök Grannarna oroar sig för mig när jag är ensam i mitt hus i Finistère. »Toute seule«, säger de, »mais vous êtes toute seule, Bodille.« Alldeles ensam! Att min ensamhet är självvald, att jag för det mesta föredrar att vara ensam, att det finns olika sorters ensamhet, att jag inte är ensam, att jag har mina böcker, internet, att mina närmaste är mina närmaste även om de befinner sig 367 mil bort orkar


20

bodil malmsten

jag inte ens börja försöka förklara på det språk som jag i brist på annat kallar franska. Som tur är har jag mitt skrivande att skylla på. Toute seule? Oui, men det måste jag vara för att kunna skriva. Mais naturellement! Ve den som inte har ett skrivande att skylla på. Toute seule eller ej – just nu har jag herrbesök. Grannarna är glada, lättade, de hälsar översvallande på mig och min manlige vän när vi går till bageriet och hamnen. Jag känner inget behov av att förklara att besöket inte är av romantisk karaktär, att min vän och jag inte har den sortens förhållande. Att det är vänner vi är och inte ett kärlekspar. Bara vänner? Så nedsättande yttrar inte jag mig om vänskap. Vänskap är lika mycket kärlek som erotik. »Vänskap är underskattat. Väldigt underskattat. När någon frågade Montaigne, hur det kom sig att just den som blev hans vän blev det, varför just deras vänskap var så viktig, sa han: ›För att det var han, för att det var jag.‹«

¶ Jag läser Jag läser Montaignes Essayer. I snart trettio år har jag försökt få bokläsare att välja de bra böckerna i stället för de dåliga, man kan säga att jag ägnat en del av mitt liv åt att plädera för det som är litteraturen i böckerna. Utan att åstadkomma mycket mer än att reta upp en man på bokmässan i Göteborg så mycket att han ville slå ner mig för att jag hade rekommenderat Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo i Läslustan på T V.


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

21

¶ Anteckningar i augusti •

Värmebölja i Finistère. Till och med havet ser torrt ut.

En människa i vars liv det inte händer något annat än vädret.

»Att vara konstnär är att misslyckas, som ingen annan vågar misslyckas.« Sa m u el Beck ett

»Det är något vulgärt med framgång. De största är de som misslyckats, eller verkar ha misslyckats.« Osca r W ilde

»Det krävs talang för att vara vuxen utan att vara gammal.« Jacqu es Br el

Konstnären Willem de Koonings mamma slog honom med träskor.

Svensk daghemspersonal intervjuas i fransk T V om vad barn lär sig på ett svenskt dagis: »Däj lörn vått vi kål såsjal kompetens.«

• J. K .

Rowling tjänar en miljon pund i minuten.

Paris Hilton har fem gånger fler träffar på Google än Karl Marx.

Yannick Noah väger sig tre gånger om dagen.

»När kampen är som hårdast är kämparna som tröttast.« Berthold Br echt


22

bodil malmsten

¶ En dikt med titeln »Trött« Paris Hilton och Harry Potter Harry Potter och Paris Hilton Hotty Patter och Rapist Tonsil Sitta Potty och Pilas Hotton Patty Horror och Horis Pilnot

¶ Jag läser Jag läser A Mind for Murder av Alston Chase. Ted Kaczynski, den så kallade Unabombaren, är en super­ intelligent rättshaverist som blev terrorist för att ge igen på tekniksamhället och sina föräldrar. Mellan 1978 och 1995 tillverkade han sexton bomber och dödade tre människor med dem. 1996 åkte han fast. Han ville själv sköta sitt försvar och bli dömd till döden men det fick han inte. Det värsta han kunde tänka sig var att bli dömd som otillräknelig och få livstid och det blev han. Ted Kaczynski valde inte sina offer, huvudsaken för honom var att det var någon som dog. Men hade han sett mig sitta vid datorn och grubbla en sublim höstdag som denna hade han placerat en bomb under mig med omedelbar verkan och det med rätta.

¶ Säg nej! Jag hatar att bli intervjuad. Det finns ingenting som tar fram det sämsta hos mig som


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

23

en intervjusituation, jag blir en floskelfabrik, ett löpande band med klyschor, en plattitydautomat. Jag lämnar ut mina hemligheter, mitt privatliv, jag hänger ut mig själv och jag gör det smaklöst och pretentiöst. Chockad hör jag mig analysera mina böcker, formulera långsökta förklaringar vad gäller avsikt och form, idéer och uppbyggnad, jag filosoferar kring mitt litterära verk med en expertis som jag inte har någon täckning för. Besserwisserdjävulen övermannar mig, jag har teorier om allt mellan kvantfysik och myskparfym, Albert Speer, Britney Spears. Dagens popmusik. Jag som inte ens vet om det heter popmusik längre. Och plötsligt vet jag allt om Franz Ferdinand! Och jag svär på ett sätt som jag aldrig gör i verkligheten. Jag vet hur det blir och ändå säger jag ja. Fram till i dag. För om inte detta är ödets största markering så vet inte jag: Den fotograf som följer med journalisten i dag är densamme som tog bilder på mig till den första intervjun om den bok som kom att heta Priset på vatten i Finistère, i vilken detta står skrivet för evig tid: En journalist vill intervjua mig med anledning av boken… Natten efter telefonsamtalet drömmer jag en mardröm där journalisten kommer till mitt hus med en fotograf och fem stolar i Louis X V-stil. Det är meningen att jag ska bli fotograferad sittande på alla fem. Men först måste mitt ansikte göras om. Journalisten har bokat tid hos en plastikkirurg i Dublin. Det står Morgue på en skylt, bårhus. Jag vaknar. Drömmen kan bara tolkas på ett sätt.


24

bodil malmsten

Säg nej. Inga intervjuer. Drömmen talar klartext: Du vet att du inte vill. Gör det inte. Det är fel. Drömmen har satt mig i kontakt med min djupaste vilja, mitt nej. Min djupaste vilja får inte sin vilja fram. Jag säger ja. För bokens skull. Om den inte tas upp i media, hur ska läsarna veta att den finns? Den finns inte. Jag är i en mardröm och jag är vaken. Såvitt jag vet.

Det är fyra år sedan denna bok kom ut och sen dess har jag inte lärt mig någonting. »Kunskap och sanning kan bo inom oss utan att ha sällskap av omdöme, och omdömet kan också bo där utan sällskap av kunskap och sanning; att erkänna att man är okunnig är faktiskt ett av de vackraste och säkraste bevis på omdöme som jag vet.« Mon ta ign e

¶ Pingvinen När jag känner mig deprimerad är det första jag gör att kon­ trollera att jag minns historien om pingvinen. Så länge jag gör det vet jag att depressionen är tillfällig, jag kommer inte alltid att se allting så svart. Det kommer att gå över. En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den. »Ta den till zoo«, säger tjänstgörande poliskonstapel.


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

25

En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan. »Jag trodde jag sa att ni skulle ta den till zoo«, säger polisen. »Det gjorde jag också«, säger damen. »Och nu ska vi gå på bio.«

¶ Vilse En vacker höstdag bestämmer jag mig för att åka till Brest och köpa böcker på Dialogues, en av världens bästa bokaffärer, jag tar motorvägen till Brest. Eftersom all min sinnesnärvaro på franska vägar går åt till att försöka åstadkomma någon sorts säkerhetsavstånd till fram- och bakomvarande fordon blir det ingen uppmärksamhet över till skyltarna, jag kör vilse. Inte bara till Brest, inte bara i Finistère, i Frankrike. Vilse är mitt sätt att komma dit jag ska. En gång på väg från Stockholm till Finistère tog jag fel avfart på Autobahn och hamnade på en gågata i Hamburg mitt i en demonstration mot genmanipulerad majs och en gång blev jag tagen av polisen i Lund för att jag körde för sakta. Poliserna hade följt efter mig i en timme för att bedöma om de behövde kalla på förstärkning innan de slog till. Att jag kör vilse när jag ska till Brest är alltså ingen överraskning. I stället för avfarten mot centrum, tar jag den som leder mot Oceanopolis, världens största saltvattensakvarium och hade jag inte lyckats vända på parkeringen där hade jag simmat med hajarna nu. Det här med lokalsinne. Att komma från det ena hållet med en fransk bil klistrad på baklyktorna är en helt annan sak än att komma från motsatt håll.

Profile for Smakprov Media AB

9789177011408  

9789177011408  

Profile for smakprov